Yrsel, farväl!
I ca ett år har jag haft känningar av min yrsel, eller snarare känslan av att kanske svimma. När det var som värst hände även det ett par gånger. I slutet av februari 2012 kulminerade det med ett trettiotal attacker under en dag och ambulans till Varberg. I mars kom ånyo en serie medvetandedomningar och det slutade med några dagar på avdelning 4C på Varbers sjukhus. Fortsatta röntgenundersökningar av hjärnan, eeg, kontroll av hörselorgan/balansorgan etc, gav ingenting som kunde svara på frågan varför jag ibland fick en yrselattack.
En helt annan upptäckt gjorde en sköterska, av en tillfällighet: jag led av sömnapné. Nu har jag en andningsapparat som fungerar utmärkt, hjärnan behöver inte riskera att man håller på att strypas en gång i miunuten utan man sover lugnt och fint med en ansiktsmask kopplad till cpap:en, den sinnrika luftpump som förser mig med rätt mängd luft när jag sover. Man vänjer sig även vid att se ut som ett UFO. Men det är ens goda sömn värd.
När jag trodde att jag blivit kvitt mina yrselattacker, återkom de istället och min läkare konstaterade att bilkörning inte var att tänka på. Under överskådlig tid. Körkortet fick jag behålla - mer som legitimation. Så hela sommaren och hösten har vi främst fått hjälp av Emily, som kört oss än hit, än dit när hon har kunnat.
Men så fick jag för mig att kontakta Hjärthuset i Varberg. De hade ju tidigare försökt att häva ett flimrande förmak utan att lyckas. Men när jag beskrev mina besvär, erbjöds jag omgående att skriva en egenremiss, dvs. jag behövde inte besvära husläkaren med detta. Rätt snart var jag utrustad med en manick som mätte hjärtats alla krumbukter under ett dygn och en vecka senare tog gjorde en läkare en ultraljudsundersökning av hjärtat. Felet var att det kunde göra uppehåll på flera sekunder (svimningskänslan) eller jaga upp i 200 slag i minuten. Men nu skulle det åtgärdas med en pacemaker! Och köra bil - självklart gick det med den här utrustningen inopererad. Hjärtat var bra och starkt, det var bara signalsystemet som råkat i olag.
Så om en vecka har jag en pacemaker i bröstet. Det tar en timme, lokalbedövning får man och jag kommer antagligen hem redan samma eftermiddag. Ett nytt liv tar sin början!
Det goda vänner och grannar reagerar på är att man uppenbarligen måste ta ett och annat initiativ själv. Jag trodde att 4c-tiden även kollade hjärtat så grundligt det gick - kanske var det så, kanske har det blivit lite flimrigare under sommaren? Men då hade jag inga yrselattacker på ett par månader ... Jag tror att neurologerna saknade en kardiolog! Jag hade inte heller blivit överraskad om någon tagit initiativet till en hjärtkoll. Men nu finns egenremissen som en möjlig och framkomlig väg.
Det som gav mig lite råg i ryggen var tillgången till mina journaler. Dem har man rätt att få ut enligt patientlagen. Det kostar kanske några kronor för rekommenderat brev, men det är intressant läsning, kan jag lova.
Men det var en skön känsla att kunna bifoga en bibba av dem till egenremissen. Och det var uppskattat, fick jag veta. Det sparade i alla fall ett antal dagar för den som skulle beställa fram dem.
Eller var det så att det faktiskt behövdes så starka signaler för att jag skulle sluta jobba? Mitt ständigt återkommande mantra: "Det har änglarna räknat ut" har besannats gång efter annan under åren som gått. Och att ändra på den bekännelsen går inte. Man har i stället en trygg förvissning om att man i egen kraft egentligen inte förmår så mycket, med eller utan egenremisser. Det är alltid någon som visar sin outgrundlaga himmelska kärlek, ofta på ett mycket överraskande sätt.
Sjukgymnasik på ny nivå
Egentligen skulle jag inte skriva om Lilias hälsa, det kunde hon göra själv. Men eftersom hon inte tänker göra det, tar jag chansen nu när det finns så mycket positivt att berätta.
Lilia har fått en del sjukgymnastik genom åren men ingen som så genomgripande bearbetar hennes situation som nu. Jag vågar påstå att detta beror på den nya sjukgymnasten, Elin Kjellander, som nu kommer hem en gång i veckan och arbetar med olika delar av henne. En eloge också till Falkenbergs kommun som har detta system med sjukgymnastik i hemmet.
Det som jag fäst mig vid är alla de olika muskelgrupper som får träning, och hur vi kan genomföra nya övningar tillsammans efter konsultationerna. Och det blir bättre, steg för steg. Jag brukar föra anteckningar vid övningarna för att på så sätt lättare kunna hjälpa Lilia när vi övar på egen hand.
Den här gången hade Elin ånyo med sig den speciella övningsbritsen, en inte helt lätt pjäs att flytta med sig. Här kan patienten ligga på mage och ha huvudet i en särskild hållare för att rätt nackvinkel ska kunna bibehållas.
Nacken får sin speciella knådning och massage, allt för att öka rörligheten. Elin har nyligen varit på en avancerad kurs som rör dessa områden och Lilia får del av hennes utökade kunskaper.
Att bröstryggens elasticitet har stor betydelse för rörligheten i stort har vi nog inte tänkt så mycket på tidigare. Men här går det att vinna en del på att bearbeta det området.
- Andas in! Andas ut ... och när utluften är ute kommer ett riktigt avpassat tryck för att lirka upp en stelnad rygg. Ja, så går det på en stund. Det påminner om när jag en gång fick hjälp med mitt ryggskott av läkaren på Särö vårdcentral. Han berordrade samma andningsordning och när jag hade andats ut, kom trycket. Den gången kom ryggen i rätt ställning igen och jag minns den oerhört befriande känslan när jag efteråt kunde gå rak igen.
Men Lilia får även ligga på rygg medan Elin undersöker nacke och hals. Det känns som om hon verkligen var i trygga händer.
En annan sjukgymnast som jag tidigare skrivit om i bloggen är Anna-Carin Lagerström som föreläste om rörelsehindrades behov. Under föreläsningen lovade hon alla hennes nyskrivna Livsstilsboken. Den kom med posten igår och innehåller mängder med tips och strategier för hur rörelsehindrad kan stärka sin kropp och ge den ökad rörlighet. Vi har ju redan lagt om vår kost, vilket resulterat i märkbar viktminskning och ökat välbefinnande. Fler kostråd och genomtänkta recept finns - bara att ta för sig.
Boken är rikligt illustrerad med övningar som rullstolsburna kan göra. Det känns inspirarande för oss båda.
På den vägen ska vi fortsätta och kanske prova några av vår tids moderna grepp: yoga och mindfulness. Bokens sista sidor innehåller övnningar och instruktioner i dessa ämnen.
Jag tror det funkar
Veckohandling är inte så dumt. Det blir lite mer ordning på inköpen och efter det inspirerande föredraget om rörelsehindrades speciella svårigheter och behov, är det betydligt lättare att planera för en sund kosthållning. Själv har jag gått ner väl ett par kg sedan detta föredrag. Hundarna får mer rejäla promenader - så även jag. Alla vinner på detta.
Morups tånge har varit målet flera gånger under senaste tiden. Det har varit relativt bra väder - lite dimma och dis då och då men i sstort sett uppehåll. Berglärkorna har haft annat för sig under mina besök - även om de varit där strax innan jag anlände. Men det finns alltid något att se på.
En hop vita fjädrar antydde att en rovfågel haft middag. En jaktfalk har varit synlig flera dagar; är det den som fått utdelning? Eller kanske en havsörn? De små daggdropparna lyser som ädelstenar på fjädern.
De vittnar om fäderdräktens motståndskraft mot väta. Mellan stenarna lyser det gult. Något slags fetknopp tror jag det är - efter att ha konsulterat Den nya nordiska floran.
Den här växten har jag inte hunnit leta reda på - men den har vackra blad, som den ibland har vänt - det skapar en effektiv kontrast.
Ute över havet kommer ett sträck om tio sjöorrar. Snabba vingslag, tät sammanhållning, hög fart. Många av sjöfåglarna kan flyga i 100 km/tim eller mer.
Ett stort antal vitkindade gäss kom in mot Korshamn från norr. Men de fick antagligen syn på mig och min lyftade kamera med teleobjektiv. Det måste ha sett ut som om någon skulle skjuta på dem.
I Vår fågelvärld, 5/2012, skriver Anders Wirdheim om en dansk undersökning som visar hur mycket hagel vitkindade gäss hade i kroppen. Röntgenundersökning visade att 13% av de undersökta gässen - eller kanske så mycket som 96 000 flyger omkring med inkapslade hagel i kroppen. En del av olika storlek, vilket visar att de blivit påskjutna flera gånger. Visst är det otäckt!
Massor av kajor, råkor och kråkor virvlar i luften eller sitter i trädkronorna längre in mellan gårdarna. Hur kan de få mat, alla dessa?
Ja, åtminsone här är det uppenbart. En stor majsoding står till stora delar kvar på åkern. Kanske var det för blött för att skörda? Jag minns att det var ungefär likadant förra året och då fanns det närmare 50 lappsparvar bland majskolvarna. Det var ovanligt många.
Och på åkern intill har man uppenbarligen sått solrosfrön, för där står mycket solrosor, lite glest, med all tydlighet för att skapa föda för alla fåglar som passerar och kanske tom. övervintrar här.
Tänk dig smal
Förr eller senare kommer jag att acceptera att jag är pensionär. Ofta måste jag upprepa: Jag är ledig! för att inte maniskt sätta igång att göra det ena eller andra. Jag är väl inte riktigt där ännu även om det snart gått ett år sedan den där dagen i februari då jag fick ett stort antal attacker av svimningskänsla. Yrselattacker var not inte det mest korrekta - alla i vården jag talat med frågar mycket noga om det snurrat runt i skallen. Men det har det inte. Men ännu återstår ett par undersökningar och vi får se om de kastar nytt ljus över mitt tillstånd.
Hälsofrågorna har kommit i fokus på ett särskilt sätt. En bidragande orsak var ett föredrag i förra veckan, som hölls av en sjukgymnast och forskare, Anna Karin Lagerström. Hon är specialiserad på patienter med ryggmärgsskador och deras problem - som rörelsehindrade. Och då passar även Lilia in i bilden och jag som familjemedlem.
Det var idel nyheter som presenterades - en del helt självklara men ändå hade de undgått oss. Insikten om att man förbrukar mycket färre kalorier som rörelsehindrad var något av en uppenbarelse. Därför handlade en stor del av föreläsningen om hur man ska undvika den ofrånkomliga viktökningen när man rör sig mindre. Allehanda goda råd om kosthållning och motion levererades. Det har lett till att vi har börjat lägga om vår egen kosthållning - äntligen, skulle man kunna säga. Det mesta visste vi förut men det hade inte tagit skruv förrän efter Anna Karins insiktsfulla kopplingar.
Mindfulness
Det som var nytt för mig var betydelsen av mindfulness. Om jag förstår det rätt handlar det om att föreställa sig något och på så sätt växa in i det mentala tillstånd man vill uppnå. "Tänk dig smal" skulle kunna vara devisen. Att gå ner i vikt är inget man tränar sig till: det handlar enbart vad man stoppar i sig, och hur mycket. Det är ju accepterat att om man skrattar och ler blir man glad; ansiktsmuskulaturen bearbetar hjärnan postivt och så blir man gladare - på riktigt.
Men i vår nya mindfulness ingår kokta ägg och grovt bröd till frukost - , feta fiskar, kyckling eller fläskkött till andra måltider, ett minimum av kolhydrater men obegränsat med grönsaker. Mycket frukt. Osv. Mindfulness är ett mycket konkret begrepp med andra ord. D-vitamin spelar troligen en mycket viktig roll. Antioxidanter sänker blodtrycket ... det var en ström av goda och vettiga råd, inramat i vetenskapliga sammanhang som i hög grad stärkte trovärdigheten.
Vi blev även lovade den nyskrivna Livsstilboken och den ser vi fram emot. Vill man veta mer går det bra att undersöka http://www.humana.se/ och www.spinalis.se
Har man nu äntligen fått vittring på det goda, smalare livet, kan man ju alltid glädja sig åt en förväntad ökad livslängd. Ibland har jag funderat över varför äldre (än jag själv) lägger ner så mycket energi på sunda livsvanor, särskilt som man inte gjort det förut! Nu är jag själv där och just för att man inte har obegränsat med tid kvar att leva, blir man ännu mer triggad att göra det bästa av situationen. Skratta inte åt oss - vi försöker bara göra så gott vi kan för att förbättra livskvaliteten, nu när vi äntligen kommit på hur man gör.
Ja, utsikterna till ett längre liv är inte helt mörka. Läkarvetenskapen klarar av hjärt- och kärlsjukdomar, cancer och en massa andra obehagligheter som man bara för 20 år sedan ganska lätt kunde kola vippen av. Så nu ökar förutsättningarna dramatiskt för att man med stigande ålder istället drabbas av demens i olika former istället. Det fick vi veta genom TV:s Kunskapskanalen, som ganska ofta har live-föredrag från olika konferenser, mässor etc. En hel drös med forskare presenterade den ena alsheimervarianten efter den andra en eftermiddag när vi av misstag zappade in där mellan Top-Model och Engelska antikrundan. Vi satte wienderbröden i halsen när det avslöjades vilka framtidsutsikter vi har - om vi bara blir tillräckligt gamla.
Men jag föredrar nog ändå tanken på ett evigt liv. Och det har ju inget med varken kosthållning, midjemått eller mindfulness att göra. Fast det är ju en helt annan religion.
Konsten att få paket till dörren
I Glommen finns inte längre något postombud. Tidigare var det möjligt att hämta sitt rek eller paket i Coop och det fungerade utmärkt. Men nu har den nye Handlar'n inte fått dessa befogenheter. Men det verkar vara en ny trend: flera glesbygdsområden har mist sina möjligheter till närservice och får åka långa vägar för att hos t.ex. Ica i Falkenberg hämta ut det beställda. För egen del har jag på tre veckor fått göra den erfarenheten tre gånger och eftersom jag inte kan köra bil längre, blir det buss om man nu inte ska dra in andra i ruljansen. En enkel bussresa kostar 32:- med resekort. Är Posten i maskopi med bussbolaget?
Jag är besviken på posten och uppfattar det som arrogans från postledninges sida. Men något har man ju lärt sig, dock. När jag handlade en nytt elektroniskt hjälpmedel på nätet från en av de elektroniska jättekedjorna, beställde jag hempaket. 269:- skulle det kosta men det kunde det vara värt att slippa utsätta sig för regnskurar på busshållplatsen och kanske rånrisk.
Man kan spåra sitt paket smidigt men redan tidigt framgick det att försening var att vänta. Den snabba leveransen förra gången jag gjorde en liknande affär skulle inte gå att upprepa. Till sist kom beskedet att mitt paket fanns att hämta - hos Ica i Falkenberg. Kanske inget att bli upprörd över men det är lätt att säga för alla som alltid haft bilen som det mest självklara.
När jag försökte utröna varför det inte gick att få hem paketet fick jag veta att det har med lantbrevbäringen att göra. Och lantbrevbärare kör inte hem hempaket. Eller det snarare är så att lantbrevbärare överhuvudtaget inte kör hem något alls till oss i Glommens samhälle - vi har en box där våra försändelser ska hämtas. Jag har faktiskt aldrig sett en lantbrevbärare här och visste inte ens om denna ordning - även om jag vet att andra delar av Glommen har den tjänsten.
Lika besviken jag är på Posten, lika uppskattande är jag gentemot DHL, som levererade min nya cykel hem till dörren, gentemot Schenker jag fått mycket bra hjälp av eller någon annan budbil (mörkbrun) som levererat de dataprogram jag tidigare beställt. Enklast är att kolla om nätbutiken har Posten som leverantör. I så fall får man höra av sig till nästa.
Om jag nu ska kompensera mig för onödiga resor till Ica i Falkenberg, får jag väl ersätta julkorten med ett säkert mycket uppskattat telefonsamtal till gamla faster eller med några gratismail med nättomtar. Varumärket Posten har blivit mer och mer slitet. Mina grannar har liknande eller betydligt värre erfarenheter av den "Pålitliga Partnern". Jag tror inte vi har sett botten ännu.
Samling runt fågelbordet
Fågelbordsmatning är något som är aktuellt just nu - om man inte låter det vara lika aktuellt året om. Det har sina fördelar. Ordet 'fågelbord' har verkligen satt sig i språket. Fågelhus borde det väl heta men jag tror den benämningen har svårt att vinna gehör.
Vårt fågelhus har jag fyllt med solrosfrön åtsklliiga gånger redan och nu ger det utdelning. Det svirrar av småfåglar dagarna i ända men även råkor, kråkor, kajor och skator visa sitt intresse. Genom att sätta ett skyddsnät över det hela, kommer de stora fåglarna inte åt. Orättvist kanske men det är svårt att utfodra ett par hundra kråkfåglar också.
Talgoxarna är inte så många men desto flitigare. Vi räknar dem som hyresgäster eftersom de tog in på "holk-tellet" under häckningen. De fåglar som är riktigt vanliga och man ofta ser, riskerar att bli delvis okända eftersom man inte alltid sätter sig in i hela beteenderepertoaren. I Staffan Ulfstrands (prof em) bok Fågelliv finns en ca 15 s lång innehållsrik uppsats om talgoxar och en hel del forskning om dessa fåglar. Intressant läsning!
De mest vanliga gästerna är gråsparv, talgoxe, grönfink och blåmes. Om blåmesen finns en motsvarande uppsats hos Ulfstrand. Att studera fåglarna vid fågelbordet kan bli en mycket lärorik syssla - om man ger sig tid att gå lite djupare i texterna än att nöja sig merd de vanliga fågelguiderna.
Blåmes med snabba vingslag: 1/250 sekund räcker inte för att skapa en skarp bild.
Fågelforskning är mycket intressnt att läsa om. Ständiga överraskningar över oväntade beteenden kantar läsningen.
De flesta fåglar vid fågelbordet får vi se vintern igenom men några är förmodligen på flytt söderut. Steglits har varit en återkommande gäst både vår och höst och det beror säkert på att de minns var de blev utspisade.
Än så länge har det bara varit någon enda men den har dykt upp några dar i rad. En bofink har visat samma återkommande mönster och det ska bli intressant att se hur länge den stannar - eller om den rent av övervintrar här?
Detsamma gäller även bergfinken, som hittills har dykt upp i ett exemplar. För ett par veckor sedan såg jag stora flockar med bergfink men också bofink på väg söderut.
Grönfinken kommer i stora flockar och drygar ut kalasandet på nypon från vresrosorna med lite feta fröer.
Ofta har de rester kvar i ansiktet efter nyponfrossandet. Den blir nog säkert kvar i vinter.
Blåsten består
Jodå, visst kan man se lite ovanliga fåglar vid Glumsten. Just nu blåser det igen och de västliga vindarna kan pressa in fåglar mot den halländska kusten. Både igår och idag tillbringade jag ett par timmar i det tveksamma lä som vindskyddsbyschans baksida erbjuder. Men stativet med kikaren blåser inte omkull i alla fall.
Vi var två personer som fick sköta spaningen och ivrigt tog vi del av de stora vågorna hela vägen ut, dvs. så långt ögat kunde nå, dvs till dess att jordens rundning medförde att vi inte kunde se längre ut. Vi enades om att vi nog kunde se ca fem km med utgångspunkt från den höjd över havet som stället har plus vår egen längd.
Igår skymtades en havsörn långt ut. Det blev ingen bild på den. Men en tordmule kom med god fart och ganska nära idag:
Sedan blev det inga ytterligare havsfåglar på nåhon timme. Men några kanadagäss styrde med god fart rakt över våra huvuden: även vanliga fåglar bjuder på skönhetsvärden. Det är alltför lätt att en smula ringakta det man ser ofta och mycket av. Men visst är de vackra!
Några grågäss svepte också förbi - som kameran missade förstås. Däremot fick jag med prutgässen - dock bara två. Det var sju i flocken från början. Nu började det riktigt likna något. Av allt att döma tillhör de rasen bernikla. Om de varit av rasen hrota, borde deras buksidor varit ljusare. Flera rörelser i lufthavet på en gång, det är så det ska vara när man ställt sig vid det blåsiga havet.
De tre knölsvanarna som svepte förbi får vi visa någon annan gång. Några ejderstreck drog också över och ganska långt utanför vår räckvidd, varför de får representeras av den ejderhona som elegant landade strax intill vår utsiktsplats. Ejdrarna har minskat kraftigt, vilket är oroande.
Men de lite friskare vindarna idag har fått åtminstone några havsfåglar att ge vika och följa med österut. Vi såg sju havssulor sammanlagt och även om de gick ganska långt ut, kunde vi se att det fanns både adulta fåglar, vita med svarta vingspetsar, och juvenila, lite mörkare.
Så hade vi skådat färdigt - när vi upptäckte att vi själva var beskådade. En säl hade uppehållit sig helt nära vår strand och kastade nyfikna blickar på de två, som endast tycktes ha fåglar i huvudet.
Sensommar
Varje dag när jag och hundarna tar vår morgonpromenad, möter jag spridda flockar med småfåglar. De är på väg söderut och rör sig snabbt i sina bågformade banor. Jag har ännu inte identifierat några - för det krävs större träning. Många av dessa fåglar har varit norrut och är inga vi ser omkring oss dagligen.
Detta gäller väl inte minst bergfinkar. Dem har jag sett på mer skogiga ställen, men inte så ofta här ute vid i kustbandet. Men en riktigt stor flock svirrade omkring vid Morups tånge. Bra ljus genom att solen bröt fram och inte alltför långt avstånd, medverkade till identifierabara bilder.
I en annan flock kunde man se en hel del bofinkar. Alltså är det massor med flyttfåglar på väg. Kameran bör ju vara med ganska ofta.
Tångbankarna är det outsinliga skafferiet för uthungrade långflyttare. vid ett par tillfällen de senaste dagarna har jag sett - troligen samma fåglar - rota fram ätbarheter ur tången. Man frågar sig när dessa löäckerheter även ska komma mänskligheten till godo. Har det inte väckts tankar på att proteinbehovet skulle kunna tillgodoses lika bra genom att delade fåglarnas vanor? Äter man räkor, så borde ju ... Och den kände Gordon Ramsay var i Indien och beundrade en utmärkt chutney tillagad av myror och myrägg. Pigga kryddningar!
Är det inte något maskliknande som myrspoven grävt fram? Det har varit två som vällustigt borrat ner sina näbbar i den våta tången, ivriga att bygga upp sitt fettförråd inför nästa etapp.
Några unga kustpipare delade också på härligheten. Man hoppas bara att den kortare näbben hittar tillräckligt med nyttigheter.
Denna raska skara kärrsnäppor passade på att ta en paus i ätandet och ställde sig i vattnet.
Det blev en bättre bild ån i tången. En och annan större strandpipare har blandat sig med kärrsnäpporna.
Ett par ängspiplärkor hade också upptäckt skafferiet och for med kvicka rörelser kors och tvärs.
Men stenskvättan tycktes njuta av att stå stilla långa stunder och fylla sin själ med nya intryck..
Födelsedagar
September är den tätaste födelsedagsmånaden i vår familj. Äldsta dottern Helena tjuvstartar den 31 augusti och det är ju praktiskt taget september. Jag har ibland skojat med att säga att 'du är äldre än jag' men det är snarare ett uttryck för att jag är en slarver och spelivink medan Helena är så genomgående välstrukturerad och ordningsam. Dessutom har hon en fenomenal förmåga att skapa mycket välsmakande festbord.
Presenter, presenter - en del av dem kommer att sätta spår i kommande födelsedagsmenyer.
Nästa kalasbarn är David som fyller år den 12 september. Alexander fyller två år den 19/9 och tack vare detta kom de båda från Stockholm för att fira gemensamt kalas med - Emily, som fyller den 24:e.
Sist Alexander var här fick han sitta i olika traktorer. Här en av presenterna - att få spaka en grävskopa. Kan lyckan bli större? Pappa David hjälper till. Han får f.ö. fullt upp med att läsa böcker, något han önskar sig varje födelsedag.
Den 19:e var det också dags för kusin Magdalena att fylla år. Här mitt i bild.
Kusin Louise passade på att fylla år hemma hos svåger Hasse i Lerkil. Det blev ett lunchkalas med utmärkt god mat. Här är Lilia med sin bror.
Emily hade ordnat ett riktigt fint kalas i den nya lägenheten i Falkenberg och hela syskonskaran med familjer hade samlats. De pajer som vi fick smaka kommer att stanna i minnet länge. Tack, Emily!
Konsten att ta det lugnt
Det har blåst havsfågelvindar över Glumsten de sista dagarna. Det betyder västliga, helst sydvästliga, vindar. Och då står den långa raden med förväntansfulla skådare i en sned rad för att eventuellt få en gnutta lä i skydd bakom skådarboden. Det är ofta hög stämning och en vänlig atmosfär och man hjälper varandra gärna. Om någon ser något intressant, sprids det i gruppen. Men de båda gånger jag var där, för all del inte så länge, hände inte så mycket i kikarna - inget ovanligt egentligen.
Därför tog jag min tillflykt till Morups tånge och slog mig ner i den hopfällbara regissörsstolen,fällde upp kapuschongen och hade det rätt skönt. Stolsryggen tog emot de lite kyliga vindarna och med kameran i knät var det bara att invänta anstormningen av fotoobjekt.
Nu är det mycket "ungdom" på stränderna, dvs. ungfåglar. De har svarta fläckar på bröstet medan föräldrarna ståtar med svart teckning där. Men de har redan återvänt under juli och augusti medan "ungdomarna" får ta sig söderut på egen hand under september - oktober. Söderut betyder Västafrika eller sydvästra Europa, beroende på vilken ras de tillhör.
Unga spovsnäppor är ungefär lika stora och har liknande näbblängd och - krökning men inga svarta fläckar på bröstet. Båda sorterna gick i samma flock några meter ifrån mig, flög ibland upp en sväng men brukade återvända till de ryggradslösa djuren de festar på.
När man vant sig vid skillnaderna, är det inte så svårt att skilja dem åt. Det är ju detta som är fågelskådandets lockelse, att avgöra ålder, eventuellt kön när man väl har skiljt den ena arten från den andra. Nördigt, eller hur?
Men de för med sig en hälsning från Sibiriens ishavskust och det tycker jag är en mycket spännande skäl till att försöka bekanta sig med spovsnäppan rejält. De flesta ska också till Afrika och bevärdigar Korshamn med sin närvaro - är inte det intressant?.
En pippi som något liknar spovsnäppan är småsnäppan - dock påtagligt mindre. Även här verkar föräldragenerationen ha rest i förväg, för det knappa halvdussin jag kunde betrakta, hade alla de juvenila fåglarnas vitaktiga inslag i ansiktet och inte de adulta fåglarnas mer rödaktiga teckning. Kvickt rusade de omkring och letade matnyttiga saker.
Men plötsligt lyfter alla fåglar och strax syns en pilgrimsfalk - ock utan att anfalla någon och den satte sig på strand något hundratal meter bort. Det verkar vara en ungfågel det också med sin lite bruanktiga dräkt.
Så lägrar sig lugnet igen, pilgrimsfalken far på annat håll och snart är det ivriga pickandet på stranden igång
igen. Några större strandpipare finns också i den gemensamma flocken. De har ännu "tonårrsgarderoben" på sig med svart näbb och lite enklare teckningar på huvudet. Men de visar generöst både rygg och undersida.
En ung skrattmås har också funnit behag i sörjan på stranden - man hoppas att något ryggradslöst ska falla i smaken. Annars får skrattmåsarna sällan vara med i bloggen - kanske för att den är så vanlig.
Utanför går ett större fartyg förbi i den hårda vinden. Ett av flottans fartyg har stannat till - ankrat? Det ligger alldeles still ganska lång tid. Ovanligt med militär närvaro i våra vatten.
Skådartid
Man behöver stå i hård vind vid Glumsten och spana ut över vresiga vågor. Ett par dar har det blåst vita gäss på vågtopparna från väst eller sydväst. Det är vindar som kan bära med sig havsfågel. De stackars timmar jag var där bjöd nu inte mig på några stora överraskningar - men det var inte mindre skönt för det. En stenskvätta stod på sin runway och visade upp sin vackra dräkt.
Har man kameran hängande runt halsen har man en chans att få iväg en serie bilder på snabba, lågtflgande vadare som kommer längs strandkanten. Här susade fem sandlöpare fram på snabba vingslag i vågtoppshöjd och som väl var fick jag in dem i sökaren strax innan de var borta. Men med tio bilder per sekund behövs inte så lång tid.
Därför gick mesta uppmärksamheten åt att spana på nära håll: drömmen vore dock att få bra bilder på lunnefågel. Men drömmar är bra att ha och när en sådan fågel är inom synhåll, är man själv någon helt annan stans. Som idag - en gulnäbbad lira passerade ca tio minuter innan jag var på plats. Men imorgon ska det blåsa ännu mer - hoppas bara det det blir från rätt håll!
Men vi har varit på Getterön också, Emily, Hannu, Lilia och jag. Räkmackelunch på flygplatsen är numera tradition. Men vi skådade också en del fågel strax intill. Hannu var flitigast att fotografera - det är huvudsakligen hans bilder vi kan se nu. Brushanen gick ganska nära och blev bra motiv.
En ung stare finns i bakgrunden. Tofsvipor fanns också på nära håll och de är tacksamma att fotografera: ganska stora, kan stå relativt stilla långa stunder, har en metallglänsande dräkt och ett nasalt läte. Dessutom är de urskickliga flygare. Alltså en spännande fågel för kameran.
En brun kärrhök fick vi också se - om än på lite håll. Men det är alltid spännande med rovfåglar - de lyckas sätta skräck i stora delar av de övriga fåglarna, som stiger till väders i vild oordning.
När vi ändå är inne på djur som äter andra djur, måste vi nämna korsspindeln , som Hannu upptäckte några meter från vår utkikspunkt. Med teleobjektivet var den ett lämpligt objekt att ta med hem i kameran:
Den sitter i sitt när och bara väntar på att en fet insekt ska fastna för att erbjuda ett skrovmål. otäcka men vackra!
Från fotogömslet hade vi hoppats få en serie olika fåglar att fotografera men tyvärr var det inte så mycket att välja på. Men några enkelbeckasiner kom till undsättning och så var det besöket inte helt bortkastat.
Fjärilar har jag inte hunnit med i år - men den praktfulla amiralen måste man bara nämna.Jag ser den överallt nu i våra trakter och dessa fräscha exemplar samlar ihop sig för att flytta söderut. Ölands södra udde och Falsterbo kan bjuda på mängder av flyttfjärilar lite längre fram i höst. Det ger sig av ner i Europa. Avkomman av dessa återvänder till Norden under försommaren, skapar en ny avkomma som flyger tillbaka.
Men det här flyttbeteendet har även kålfjäril, rovfjäril, storfläckig pärlemorfjäril och tistelfjäril.
Men det är inte bara fotograferandet som intresserar hannu. Hans begåvning som tecknare avsatte ju fem sidor i SvD:s kulturbilaga härom sommaren. Och att han har blick för fåglar är numera bevisat. Av de tre havsörnar som brukar hålla till vid reservatet på Getterön, såg vi ingen. Men så här har Hannu skapat en havsörn:
Svalsommar eller sval sommar?
Vädret har inte riktigt varit på bästa sommarhumör - på våra breddgrader. Bara de som åkt till medelhavsområdet har fårr njuta av fyrtiogradig värme medan vi samtidigt fått nöja oss med hälften. Man kan med rätta tala om en sval sommar. Men kanske har denna svala sommar haft en god inverkan på mängden flygande insekter? Svalorna verkar i varje fall fått många ungar och vara riktigt många och ibland väljer de ut ett tak där de kan vila.
Hussvalorna har vit haklapp och övergump medan ladusvalorna är mörka på ryggen, har svart haklapp och mörkrött 'ansikte'.
Sädesärlorna verkar också vara många. De fåtaliga som kom i våras har blivit många fler. De genomsöker gräsmattan noga efter insekter och måste, precis som svalorna, bygga upp ordentliga fettreserverv för att orka med den långa flytten till Mellersta Östern eller n. ö. 
Afrika. Svalorna ska ännu längre söderut.
Lilia är ofta med på hundpromenaderna - på cykel istället för permobil. Det är idealiska cykelförhållanden runt om i Glommen om man inte har så mycket styrka. Inga motlut står i vägen.
Spinelväv brukar vara vacker i vanliga fall. Nu är näten fulla med frön som skapar nya, oväntade mönster. 
En dag for jag till Morups tånge - mycket blåsigt och bara ett fåtal vadare, större strandpipare och kärrsnäppor. Men det är skönt att stå i blåsten även om utbytet för kameran inte blir så stort.
Idag har det varit riktigt bra väder, i morgon ska det bli mer regn. Det passar bra för idag har jag sått gräsfrön och lagt ny jord på alla gulnande kisse-fläckar på gräsmattan. De älskade vovvarna - jo jo. Nu har jag också lagt ut stegar och lite trasiga trädgårdsmöbler över de andra ställen i trädgården som deras galopperande tassar rivit upp grösrötterna. Kanske vore det bättre att stenlägga just där.
I förra veckan kom artikeln om mig in i Hallands nyheter - den blev på nästan två sidor och med generösa bildytor. Här är en länk till den.
Syskonmöte - igen
Världen är liten, säger man. Och visst är det lätt att hålla med i detta fall. Våra pudlar kommer ju från en uppfödare i Habo, Agneta Karlsson. Hennes valpar kom till olika hem, mestadels i västra Sverige. Agneta var ju här och hälsade på med en syster till våra hundar nu i sommar. Och idag fick vi besök av ännu en syster - våra vänner var hundvakter åt Alice, vars matte är en mycket god vän till dem. Så det var med stor glädje vi såg fram emot hur detta nya syskonmöte skulle gå till.
Här är det våra två som väntar på lite godis och syster Alice, som står i tur för godsaken som Birgitta tillhandahåller. Hela besöket avlöpte mycket väl och efter de inledande nosandena, landade de fyrbenta under matbordet medan hussar och mattar avnjöt sin lunch.
Här där det Alice och Eunice som hamnat hos husse Hasse i soffan. Alice, till vänster, var nog lite reserverad inför soffbesöket medan våra pudlar betraktar soffan som sitt revir.
Utomhus var det busväder med täta, intensiva regnskurar omväxlande med stormbyar i strålande sol. Därför var våra lurviga vänner mest inomhus. 
Här har vi en bild där alla tre syskonen Silver, Alice och Eunice samlats hos Engelbert. Så nu är vi öppna för att även de andra syskonen kommer och hälsar på. Eftersom Falkenberg är en bra semesterstad och fiskeläget Glommen ett utmärkt val, är detta inte ett omöjligt scenario. Då blir det ytterligare en god mening med bloggandet.
Bröllopsdag
44 år är en lång tid och för ett äktenskap är det en försvarlig period. Visseligen skymtade jag i tidningen idag ett par som varit gifta i 79 år och det är nog svårslaget. Men vår bröllopsdag igår, den 17/8 var tillräckligt festlig för att räknas. Vi firade genom att äta lunch på Glommens fiskrestaurang, som ligger intill och med vidsträckt utsikt över havet. Rödspätta respektive wienerschnitzel blev det och det smakde utmärkt. Tyvärr var allt i desertväg slut - men vi hade bunkrat upp med SIA-glass hemma så det löste sig på bästa sätt.
Vi försökte minnas hur vårt bröllop gick till den där augustidagen 1968. En del minnesluckor fanns och de kanske inte blir ifyllda förrän jag börjar bearbeta de många diabilderna som ska skannas in så småningom. Men det är ett större projekt som pensionären kan ägna sig åt och än så länge är det mer närliggande saker som ska genomföras. Men vi mindes att det var komminister C-G Sjögren som vigde oss i Allhelgonakyrkan i Kortedala, att organsiten Claes spelade Bach och dessutom såg till att hela vigseln spelades in på band. Det var på en rejäl rullbandspelare och hittar vi bandet (!) har vi väl ingen möjlighet att spela upp det.
Vi åt kalkon, minns jag. Vilka som var bjudna till bröllopet har vi hyfsad koll på men de där bilderna borde kunna hjälpa oss att bekräfta det hela. 
Ett foto från Atejé Hällås har vi i alla fall och det får väl duga för en påminnelse. Vår bröllopsresa gick till Köpenhamn och pågick parallellt med den sovjetiska invasionen av Prag. Att Nato hade lagt flottenheter i Nordsjön fick vi reda på först senare. Vem vet vad som kunnat hända i det kalla krigets Europa?
Sommarfröjder
På sommaren har man mer tid att umgås, f.a. med dem som bor längst bort och har begränsade möjligheter att komma hit. David med familj kom från Stockholm och bodde en knapp vecka i en av de många campingstugorna vid Olofsbo camping.
Alexander hade dagen innan fått en traktor med släp som leksak. Stor succé! Men dagen efter for vi till Öströö fårfarm i Tvååker. Här hade man radat upp ett antal traktorer för provsittning och här fick Alexander sitt lystmäte av traktorer.
Blicken är fast och greppet om ratten stadigt. Detta är 'på riktigt'. Mest spännande var förstås den stora traktorn.
Några får såg vi faktiskt inte - däremot tränade agilityhundar.
Traktor i all ära - mamma är i alla fall mamma! Öströö har en underbar park att dricka kaffe i och den var ovanligt tilltalande idag.
Lilla Betty, två månader, följde uppmärksamt med i allt vad som sades och syntes. Här hos pappa.
Det är skönt att få vara farmor i den här rollen. De äldre barnbarnen i äldre tonåren, sitter aldrig i knä och låter sig läsas för. Alexander har stor glädje av alla barnböcker som fortfarande huserar i hyllorna.
Betty har lätt till leenden och skratt. Men ibland kan det behövas någon som triggar igång henne och får henne att skratta. Farmor har guldklimpen i knät medan farfar försöker locka henne till skratt.
Men det är fler som gärna lockas till skratt. Alexander kan lika bra som sin syster.
Anna är också bra på att locka fram glada miner - Betty verkar ha genuint roligt i Annas sällskap.
Till sommarens fröjder hör även besök av broder Anders med familj - eller delar av.
Men nu har barnbarn och övriga gäster rest hem och det mesta återgår till det normala igen. Det är då man kan utnyttja någon underbar sommarkväll för att fika vid Glommens hamn. Det är också skönt och något man kan göra lite då och då. Minnen som man tar med sig in i höstdunklet.
Sommar i luften
Härom kvällen tog jag hängmattan i besittning. En skön kudde och en bok skulle följa med. Men efter ett par minuter insåg jag att luftrummet ovanför mig var fullt med fiskmåsar och skrattmåsar. Orsak: flygmyror som svärmade och som fick de stora fåglarna att närmast bete sig som svalor, vilka fångar sitt byte i luften. In efter en kamera med teleobjektiv och så var det bara att ligga på rygg, sikta och få så många som möjligt.
Perspektivet är lite annorlunda när man fotograferar rakt upp och dessa de vanligaste fåglarna har många sköna egenskaper när de rör sig smidigt i lufthavet. Det gäller dock att få så många flygmyror som möjligt.
Denna slitna skrattmås har just fått något ätbart i näbbet. Men nog verkar det slitsamt att lägga ner så mycket tid och kraft på dessa kryp. Men kanske man kan flyga rätt in i en svärm och bara hugga för sig.
Med tanke på att det är många vitfåglar som ägnar sig åt detta födosökande är det kanske givande.
Fågellivet är livligt, de som häckat längst upp i norr börjar så sakteliga återvända till den södra delen av klotet. Det betyder att det som regel är rätt mycket att skåda på längs våra stränder. En korttålärka, ganska sällsynt, har funnits vid Morunps tånge under en tid. Den är svårsedd och jag är inte helt säker på att det var den jag såg härom dagen. Det gäller att pricka in de viktigaste karaktärerna för att inte förväxla den med någon annan, vanligare lärka. Det är ingen idé att tro att det var den ena eller andra, man måste vara säker.
Men en enkelbeckasin är alltid trevligt att bekanta sig med. En sådan höll till i korttå-lärkans lilla göl och trots avståndet gick det bra att känna igen den.
Längre ut spatserade en stolt, stor gråhäger gravitetiskt omkring och fångade fisk.
Den skiljer sig så mycket i storlek att den genast drar blickarna till sig. Ibland dyker huvudet blixtsnabbt ner i vattnet och någon liten fisk sväljs.
En grupp knölsvanar betraktar sin långhalsade kusin och fortsätter så att beta av bottenvegetationen.
Så går ändå den nästan stillastående tiden långsamt vidare och skuggorna blir längre. Längst ut på udden står ardennerhästarna och betar fridfullt och bidrar till inramningen av naturreservatet. Detta, om något, är att ladda batterierna.
Fågelmatning på riktigt
Skön kväll vid Morups tånge. En kentsk tärna har en unge på en sten och kommer med en nyfångad fisk. Nu blir det en rejäl kvällsmat. 19:53:52
Vi får följa matningsceremonierna. Kvällsmaten serveras sekunder senare: 19:53:59.
- Titta vad mamma har fångat åt dig. Ät nu ordentligt!
- Det var en rejäl firre. Och så färsk! Vad den slingrar sig, mamma!
- Vad god den är! Kan du inte hålla den för mig, mamma? 19:54:03.
- Jo, jag kommer, jag kommer. 19:54:11.
Håll bara fast den, det ska nog gå!
- Hjälp, nu tappade jag den! 19:54:14
- Mamma, mamma, vart tog den vägen? 19:54:17
- Mamma, jag vill ha en ny! 19:54:46
Det lilla dramat tog en knapp minut.
Och visst är det så, den som gapar över mycket, mister ofta hela stycket.
Det hela digiskoperades genom tuben: Zeiss FL 85 mm och Canon 50D, 50 mm f/1,8 med adapter.
Sköna skönheter
Morups tånge åter igen - av många klassad som en av Sveriges bästa vadarlokaler. Och idag var det många, både skådare och vadare. Vissa onsdagar under sommaren inbjuds alla intresserade att titta på fåglar under sakkunnig ledning och det var en mycket intresserad grupp jag anslöt mig till. Kärrsnäppor i stora flockar dominerade tillsammans med trutar och måsar. Men även mosnäppa, myrsnäppa, kustpipare, skogssnäppa, gluttsnäppaa och silltrut kunde ses. Längre ut gick flockar av skärfläckor och myrspovar.
Skärfläckorna hade flyguppvisning och en dryg handfull gav sig upp. Lite långt avstånd men det nästan grafiska utfallet blev tydligare på lite håll.
På lite närmare håll bjöd även kärrsnäpporna på flyguppvisning. I täta sjok flög de upp, drog lågt över vattnet några varv och landade sen, lika tätt.'
En jorduggla svepte fram på mycket låg höjd in över fälten. Vadarflockarna hade mycket god koll på vem som flög vart men verkade inte bry sig om detta hot. Ugglan var säkert ute efter fyrfota byte.
Men nu kom hästtransporten med fler ardennerhästar. De mindre flockar av hästar som redan installerat sig på tången, kom springande från olika håll och förenade sig med dem som klampat ner från lastbilen. Så skingrades alla.
Men ute på en sten satt en silltrut och lät sina gula ben belysas av kvällssolen, till synes oberörd av de stora hovdjurens rörelser. Det finns tillräcklligt att notera på närmare håll.
Fiskgjuse stör friden
Dagens utflykt till Morups tånge blev en riktigt skön avslappnad upplevelse. Stränderna var relativt tomma, inte många fåglar syntes - till skillnad mot härom dagen då stora flockar kärrsnäppar drog omkring. Men efter ett tag avslöjade sig både större strandpipare (till vänster) och den ovanligare mindre strandpiparen (till höger) lite här och var.
Den mindre har en gul orbitalring kring ögat, mörk näbb och lite annorlunda teckning på huvudet, bl.a.
En enda ljungpipare, uppenbarligen född i år, vilade sig intill och underströk den dåsiga känslan. Vadare som vilar är vanligt. För vissa är den fortsatta resan lång och det gäller att vila och fylla på fettförråden så att kraften räcker genom hela Europa och kanske till Afrika. Stillheten får även mig att sätta mig i min regissörsstol. Det är sååå avkopplande och skönt.
Alla vitfåglar som stått så stilla på andrta sidan Korshamnsviken var plötsligt i luften, ett slags panikkänsla genomfor den annars så lugna lagunen.Vad händer? En rovfågel är den troligaste förklaringen.
Och så skymtar den stora fågeln alldeles ovanför. En fiskgjuse har skriämt upp dem och nu försöker den värja sig mot alla anfall från uppretade trutar, som anfaller oblygt och uppkäftigt.
Drygt en och en halv meter mellanvingspetsarna är den en imponerande stor fågel. Den här adulta fågeln har ett mörkt ändband på stjärtfjädrarna, som är tecknet på dess ålder.
Men i ganska långsamt tempo drar den sig tillbaka med en liten grupp vitfågel i hasorna. Så lägrar sig lugnet igen och jag börjar räkna in mina bilder.
Nästa 'stora händelse' består i att en djurtransport släppter ut ytterligare några ardennerhästar i det höga gräset. Den flock som funnits där några dar, kommer galopperande och återföreningen blir glädjefylld, på hästars vis. Inte värt att stå för nära när de blona urkrafterna dundrar nerför landgången.
Fåglar en sommarkväll
Sommar - alla färger som plötsligt svämmar över. Stora lila fält breder ut sig och påminner om den kraftfulla naturen.
Men fler och fler vita bollar av blommor tittar fram och skvallrar om att jättebjörnlokorna kommer att dominera blickfältet i sommar.
Det var dags för Morups tånge igen - längesedan nu. Men förutom en och annan fågel, är det stillheten, friden och naturen i gemenskap. Man blir helt enkelt lugn och fin där ute i allt det gröna. Mycket gräs, högt och frodigt, men det blir nog annorlunda nu när det finns ett antal hästar och ungnöt i naturreservatet.
Tidigare har det varit ett tjugotal ardennerhästar - nu verkar det vara färre. Men det kanske kommer fler.
Ett stort antal kärrsnäppor flög omkring och tog slutligen mark på stranden framför mig.
Kanske hade de flugit länge för snart hade de flesta huvudet under vingen. Det ser i vart fall skönt ut.
En tofsvipa går försiktigt i strandkanten. Det glänser om fjäderdräkten i kvällsljuset. 
Några meter därifrån går en strandskata och letar mat även den. Så kommer en annan flygande och så får jag två strandskator på relativt nära håll att bevaka. Jag fotograferar med min spegelreflexkamera fastsatt på fågeltuben med en adapter och det gäller att får rätt skärpeionställning. Vadare är tacksamma att fota med s.k. digiscopering eftersom de ofta inte skyms av vegetation och håller sig ganska stilla. Ska man ta dem i flykten får man vara rätt tränad för detta.
Men vad händer nu? Plötsligt utbryter ett kärlekmöte och den vänstra, dvs hanen, hoppar upp på honan.
Det är kanske dags för andra kullen?
Men det är strax över. Snart står de lika stilla som innan och kvällen fortsätter sin långdragna resa in i natten.
Sommaren pågår ett tag till