Slimline, slimline - inte bara du
En av de skönaste känslorna som finns är att lämna tillbaka en tjock bunt redovisningar, ett trettiotal djupdykningar i världslitteraturen eller ca 175 sidor text att bedöma. Jämfört med att rätta prov är detta dessutom en lisa för själen. Man möter mogna kommentarer av unga vuxna människor som på olika sätt väver sina egna livserfarenheter i romangestalternas och författarnas livsöden. Vissa elever har mognat och kanske rentav passerat en del som kallar sig vuxna. Imorgon ska de återlämnas och skrivbordet blir tillfälligt tomt i väntan på nästa anstormning. Ingen av dem läser ändå detta så man kan lika gärna ösa på lite.
Tåget idag var också en lisa för själen. En nästan tom tystkupé och lite smuligt rågbröd. Det är lätt att glömma Pressbyråns kaffeochbulleàfemtonspänn, men sanningen är väl den att det var det godaste. Då min kroppskonstitution nu inte är den allra bästa med en viss (klädsam, tycker jag själv) övervikt, kommer just detta att påverka min matsedel. De dagar jag inte faller som en sten och glufsar i mig en pizza, håller jag strikt på det svarta rågbrödet. Det är egentligen bara bristen på konsekvens som förhindrar att jag inte ser ut som en vinthund, strängt taget ett obetydligt karaktärsfel, som man inte alls skulle behöva fästa sig vid.
Men min diabetessköterska har med stor tydlighet gjort klart att träben och porslinsöga skulle kunna bli konsekvensen av inkonsekvensen, så att säga. Det är inget jag drömmer om även om jag sett snygga träben i ädelträ och även propra porslinsögon (som kunde matcha glasögonen kanske).
Den dagen för drygt elva år sedan denna sjukdom uppdagades, fick mitt liv ett nytt innehåll. Det var då vi bestämde oss för att en hund skulle införskaffas. Yngsta dottern hade länge sagt att ”När David flyttar hemifrån, då ska jag ha en hund”. Och nu hade David flyttat hemifrån varför vi åkte till Elisabeth Drake, en ledande storpudeluppfödare, antagligen den bästa, och tittade ut en valp. ”Se inte en valp i ögonen, då är du förlorad” hade en kollega sagt. Vi blev sju gånger förlorade, eller kanske sju gånger sju gånger förlorade, men vi kunde bara ha en av dessa underbara små familjemedlemmar, som sträckte sig upp, stående på bakbenen, för att dela ut sin kärvänliga slickar. För säkerhets skulle fick vi med oss lite pudelhår från den blivande Mouricevovven för att Emily skulle få lukta lite då och då. Pälsdjursallergin hade även hon ont av. Men det verkade inte vara så farligt.
När valpen blivit åtta veckor och sommarlovet precis börjat, fick vi hämta hem underverket. Vi hade fått för oss att han skulle sova på köksgolvet i en nytillverkad säng med mjuk madrass. En av oss skulle sova jämte valpen. Där började hundlivet, så att säga. Det slutade med att vi alla låg på köksgolvet för att hålla den lille sällskap.
Nu har det gått drygt elva år sedan den gången och Morrisvovven har blivit en äldre herre med utpräglad smak för rostbiff och falukorv. Rostbiffen fick han av husse i morse –bästföredatum närmade sig och, ja, det slank ner så att säga, med god fart. Vid hemkomsten på eftermiddagen fick jag veta att han olovandes satt i sig en färdiglagad falukorv med ostgratäng och allt. ”Djävla hund” undslapp sig den annars så fromma hustrun. Husse fick trösta. Men jag drar mig till minnes en passage i Oliver Twist, där barnhemsföreståndaren, efter att Oliver löpt amok på begravningsbyrån, varnar för att ge barn kött, då kan de nämligen bli ohanterliga. Rostbiffen!!! Att man aldrig lär sig!
Så där satt jag nu på tåget och pillade i mig grova rågsmulor med cheddarost och tänkte på min framtida viktminskning. Men hemma har jag lagt upp ett lager med nyttigheter: djupfrysta skalade räkor, tomater och gurkor, majskorn på burk, ananas på burk , oliver, crabfish (vet inte om det är så nyttigt egentligen), mer oliver, kycklingfiléer, ja listan kunde bli längre. Det blir fantastiskt goda sallader som jag frossar på med en skvätt Rhode Islandsås.
Stengubbarna jobbar hårt på att bli klara. Nu har de grävt ett megahål i en tomthörnet för att få ned en 200-literstunna. Det ska nämligen bli fontän! Där kan jag sitta och mata fåglarna på gamladar. Sätter jag mig en bit ifrån går dt ju också att titta på dem i kikare. Ett skådarliv som heter duga.
Vad är sanning?
Om sanningen ska fram …
Igår, söndag den 26 november.
Härligt väder, solen sken och det var drygt tio grader varmt, alltså sommar! Blåsigt – drog iväg till Glommens sten med tuben. En härlig upplevelse. Havssula, storlom och lite andra höstupplevelser blev behållningen plus ett mycket givande samtal med ett par andra skådare. Det är det här jag vill göra. Hittills har alla husbestyr tagit all tid men nu får det bli balans i tillvaron
Hustrun var på spa i Varberg för att bada hälsobad mm. Emily, yngsta dottern, och jag var i Falkenberg i St Lurentius kyrka, ett bygge från 1300-talet. En gång var den alltså en katolsk kyrka innan den danske kungen 1534 – 36 fängslade alla katolska biskopar och bröt med påven. Sedan dess är den danska kyrkan en statskyrka där folketinget har högsta makten.
Nå, i denna gamla katolska kyrka firades mässan. Vår polske kyrkoherde predikade – riktigt bra när man väl trängt bakom bruset av att ett helt annat tungomål som skruvat till uttalet rejält. Det handlade om sanning. Pilatus’ sanning kunde köpas för pengar, justeras, dikteras av kejsaren i Rom. Situationen kunde liknas vid vår tids diktatorer, Stalin, Hitler, Mao, Ceausescu, Franco osv. Alla betonade de starkt sanningen och presenterade sin egen version av den. Ve den som inte följde den sanningens väg. Det fick miljontals ryssar erfara, eller polacker för den delen också. Det fick också de s.k. Kirunasvenskarna betala för, med sitt blod i många fall och kom på så sätt rakt in i vår egen tid.
Så följde en utläggning som handlade om vilken/vilka sanningar vi drabbas av. Vi ska tycka och tänka, helst politisk korrekt, helst i enlighet med vad trendsättare och media förespråkar, gärna i linje med vad kompisar tänker och säger. Vi söker ständigt denna undflyende och kameleontiska sanning och när vi väl tänker att vi vunnit den, har den förändrat karaktär och vi har trott på ytterligare en lögn i raden av ”sanningar”.
Vad prästen kom fram till är närmast en självklarhet: Gud är sanning. Och en utläggning av detta. För min del är det inga problem med att tro på det. Vår tids grymt relativa förhållanden tar död på mycket som kunde varit levande och friskt. Att ha en vän som man alltid kan lita på, säga allt till, ty sig till, inte undanhålla ens de hemligaste tankar, låta sig tröstas av och som låter en själv blir tröstare, det är min metafor för sanningen.
Sopgubbe har någon framgångsrikt liknat honom vid – han som tar allt ditt skräp, alla dina lögner och tillkortakommanden, svek som du presterat eller blivit utsatt för, alla dina sorger, alla dina tårar, alla missade chanser, tömmer tunnan och dessutom spolar den totalt luktfri och återvinner ur allt detta kärlek, glädje, frid, tröst och ovillkorlig förlåtelse. Detta gör han med livet som insats, men det är hans liv, inte ditt. Det vinner han. Det enda du behöver säga är faktiskt bara ’förlåt’. Att han är sanningen - det kommer man så småningom fram till.
I Falkenberg har man liksom ett eget Vinterliseberg på stora torget. Fint, va?
Idag har det hunnit bli måndag den 27. Alla dagens klasser jobbar med något jag ska få läsa på jullovet: historiska fördjupningar eller allt vad man kan veta om tre ord. Trivsam stämning, förväntansfulla sökningar i Populär historia eller i NE samt i allehanda ordlistor, inte minst SAOB. Vanliga ord att bearbeta är ängel, vänskap, tro, hopp, kärlek samt ett ganska vanligt men starkt vardagligt uttryck för det kvinnliga könsorganet. Nej, inte av någon blyg gosse utan av en av klassens mera talföra amasoner. Det blir till slut ca 120 arbeten när allt landat i ryggsäcken. Julen är räddad.
Väl hemma såg jag stenarbetarnas möda – vad fint det blivit. Och en extra ramp på baksidan ska det bli, där Lilia (och jag i sinom tid) kan rulla upp med min rullator. Det är livet på en pinne! Ja, det känns ju kul … kul på hjul.
Veckband som ångestdämpare
Eller hur man nu ska börja. Hej dû, kanske vore bättre. Det är ju förhoppningsvis någon som läser. Eller så får man var nöjd med att tituleras dû själv och vara lite mallig över att man använt formen vokativ.
Hur har du det? Har trycket lättat eller ökat? Har ångesten satt in en generalattack nu när november är som blåsigast, blötast och gråsvart? Eller Hur har jag det? Har trycket lättat eller ökat? Har ångesten satt in en generalattack nu när november är som blåsigast, blötast och gråsvart?
För egen ringa del håller jag ångesten på avstånd. Jag sysslar med ovidkommande saker som att sätta upp gamla gardiner och ta ner nya, att sätta upp ytterligare nya gardiner. Jag är närmast specialist på veckband och Kirschprylar. Hustrun anvisar och jag klättrar på stolar, borrar i väggen och skruvar. Det börjar se bebott ut. I mitt eget skräpiga arbetsrum finns numer de ytterligt eleganta gardinerna från vardagsrummet i Särö. Ja, så kan man hålla på, men det leder ingenstans.
Vissa bloggare, särskilt du som är ung, känner ångest över tillvarons villkor. Du är på väg in i vuxenvärlden och det mesta ligger dolt i framtidens töcken. Vad ska du bli, vem ska bli din tillkommande, hur många barn skall ni dela vårdnaden om ... För framtiden är inte klar som en oktobersöndag, i alla fall inte för de flesta. Det är lite annorlunda för mig, som är på väg ut ur vuxenvärlden, så att säga. Min framtid är väl inte mindre insvept i regndimmor, men den kan slut när man minst anar det. Det skulle vara otäckt att hela tiden påminna sig ett sådant scenario. "Nu ska vi till Ullared och se ut en urna" - det skulle inte vara så kul. Eller åka till IKEA och beställa den nya kombinerade garderoben/kistan "Instant coffin". Kunde vara bra att ha, bara så där. Ju. Jag har varken urna eller garderob, inte ens en gravplats, vilket kan förefalla slarvigt. En mysig en med nästan tänd lykta skulle vara mysigt så här års. Men lykta har jag redan, en blå, som jag fått av min vän prästen. Den fungerar utmärkt, ja nätan bäst, med gravlyktsljus. Kanske bonuskonto på Fonus? Men jag gillar inte sossebegravningsbyråer... Detta var en grimas åt det ovissa. Nej, ät,drick och var glad - så löd en reklaslogan för ICA för en massa år sedan. Låter hurtigt och klämmigt. Reklammakarna hade dock inte läst bibeln så noga, för samma bibelställe fortsätter ..för imorgon skall du döden dö". Nej, nu var vi där igen.
Idag har stenarbetarna börjat med stenläggningen på parkeringsplatsen. Det blir en "svart" sten. I solljus är den mörkgrå men i regn är den mycket elegant svart. Spegelbilder av tillvaron kan uppfattas i detta våta svarta. Måtte det regna ... knappast en bön som inte blir bönhörd i dessa dagar. De kom, la sten och fikade. De hade en del att säga om den falkenbergska andan "Det går aldrig här". Men det var förr, Nu har man skaffat företagskonsulter och det mesta sjuder av liv. Ingen av dem var falkebergare, chefen var från Österrike, en var kurd och en från Borås. Sedan åkte de hem ty regnet pissade obarmhärtigt över deras skuldror. Vi överväger dock deras erbjudande om att ha en fontän i trädgården:
Med tanke på den outhärdligt långa och torra sommaren, där himlen bara vräkte ned solsken över en alltmer förtorkad och skräckslagen grässådd, skulle det droppande ljudet av en fontän kännas livgivande, i synnerhet för en annan som ligger duktigt på minus vad gäller "Att ha ett liv". Det kan ju vara en tröst för dig som känner allt allt går åt helvete, nästan. Men betänk, du har hela livet framfär dig. Jag får nöja mig med en fontän. Och så mycket fåglar som skulle komma för att bada! För att inte tala om vilket konstverk det skulle bli på vintern. Där skulle fontänvattnet formas i frusna formationer, kanske illuminerade?'
Priset? Jo kostar det så smakar det eller om det var tvärtom. Det kanske bara räcker till en fiffig garderob...
Morris, idag har det inte varit din dag. Morgonprommenaden i ösregnet, regnkappan till trots, var ingen höjdare. Middagsprommanden hoppade du över, hoprullad som du var med nosen långt inne i husses dunätcke, ensam med dina gnyende drömbilder. Knappt ens fiskgratängen fick dig på benen. Så blev det en kort vandring i vätan och in igen. Och nu, när klocklan hunnit bli en del, står du och lägger huvudet på sned. Jo, vännen, vi s k a gå ut. Jag ska ta med några ostbitar till dig. Och det regnar inte mer.
Natti natti
Det börjar på G
Och som inte detta var nog får jag vara med om att handleda ett par projektarbeten om bloggar. Ett tag har jag faktiskt grunnat över hur det skulle vara att skriva bok med någon om bloggar, där bloggar blev kitt och kärna och andra, kanske fiktiva texter kunde ge dramaturgi åt realtiden - eller hur det nu skulle bli. Nu får jag se hur ett sådant projekt gestaltar sig - om än från ringside.
Jag har haft tankarna med mig och köpt en symaskinslampa. Jag skulle laga ett par brallor, en söm hade släppt. Om det så bara är en centimeter eller en skjortknapp som ska sys i, drar jag fram symaskinen. Men si, lampan var trasig. Det var kanske därför som det inte gick att få igenom benet i byxan i morse. Sömmen blev för bra och lyckades täppa till mer an vad som var avsett. Detta skulle väl jag kunna! Jag som sytt ett par byxor, skottskrutiga till på köpet. Det var under min skottska period då jag hade boken Clans and Tartans och var fascinerad av de olika släkternas mönster. Inköpt i skottland när jag var 20. Nu är det tyvärr borta. Alltför många böcker har måst lämna sin trygga hylltillvaro. Att den drog med sig en massa minnen från en lycklig ungdomstid begrep jag inte förrän senare. Men det går att kompensera - man skriver några bloggar så nog sjutton kommer hela resan tillbaka igen. Det var en resa med en ungdomskör och vi besökte några olika platser. Jag minns också den flicka jag för tillfället var upp över öronen förälskad i. Henne mötte jag för några år sedan som mamma till en gymnasisit. Det är lite speciellt med ett X som träffat Y och fått Z. Symaskinen måste smörjas, den hackar. Kanske var det därför underåden levde sitt eget liv där i brallorna.
Barnvakt tidigare ikväll. 11-åriga Elina har ställt fram varma revbensspjäll och grillad kyckling. Morrisvovven är alldeles ifrån sig och buffar oavbrutet på min hand och säger med sin pudelblick något i stil med: - Ge mig ett kilo av det där, och den halva kycklingen och ... Jag gör iordning en liten lagom "gåbortsprotion". Efter att olyckligt ha vankat av och an i äldsta dotterns hus, hittar han till sist en liten matta och kryper ihop på den. Matte är på årliga lisebergsbesöket med ett gäng ur det underbara datanätverket. Jag har hittills hållit mig kallsinning till detta spektakel, men kanske jag ändå skulle gå dit medan jag har ledsyn - om jag får en riktigt bra anledning förstås.
9-årige Jakob underhåller mig med diverse skolhistorier. Vi har riktigt roligt åt alla hans upptåg. Vi skrattar högt. Så börjar Idol och jag får bläddra i fred i en historisk atlas. (Så rolig är jag!) Elina sätter fram sin fruktsallad, kvällens huvudnummer. Rostade hasselnötter som tillbehör, fast första omgången med svartbrända nötkärnor sätter hon fram på ett litet fat till mig och frågar om jag vill ha. Hon är för rar.
Så är dotter och svärson hemma efter att ha varit på James Bondfilm (!). Morrispojken och jag kommer snabbt iväg i Toyotan för att möta upp när hustrun blir avsläppt av en av aftonens kavaljerer. Han ser länge efter oss ...
Tankarna från tågresan har inte rest färdigt. De finns kvar i all sin kraft.
Jag säger godnatt till dig som säkert redan vilar tryggt i Morfei armar (Morfeus=grekiska mytologins sömngud) och till dig som dionysiskt ännu härjar natten fram till klockan fem.
(Gud, vad bildad man är)
Änglakatter i katthimlen
Nu är tomten borta. Han blir tombolavinst på lördag när det blir julbasar i Santa Maria församling i Halmstad. Han kommer i gott sällskap, åtminstone att döma av de artefakter (= konstprodukter) som stod uppradade överallt och utgör det som folk lättast kan undvara och som inte redan har hamnat bland - - - ja, ja, det kanske bara är jag som inte förstår mig på prydnadssaker, kitsch och annat skräp. Nå, tomten kommer att göra sig bra i det sällskapet. Har vi tur, vinner vi honom åter på något lotteri. Det var en driva böcker också, bl.a. ett par saftiga ordböcker, 100.000 främmande ord från 50-talet. De är alla minst lika främmande idag förutom att vi förmodligen fått minst lika många till. Fast då får man skänka bort ett betydligt modernare verk och det har jag inget. Förra gången vi skänkte bort dessa köpte jag tillbaka dem för en tia. Ett arv efter min moder …
David bor på flott hotell i Mexiko. Jag uppfattade aldrig vad staden heter men det var 25 grader varmt. Nu är han 33. När jag var 33 var han tre år och då hade vi tre katter men ingen hund. Då hade vi flyttat in i vårt första hus i Särö, en hallandslänga från Annebergshus. Katterna kom från min frus föräldrahem. Där var Konsum garderob, som ständigt blev mamma till en massa katter. Även i vår familj kom det kattungar rätt som det var. Då blev det en resa till Blå stjärnan och några vita eller grå lögner till de lite större systrarna, fem och tio år gamla, som gick ut på att kattungarna hade fått så fina, fina hem med jättesnälla hussar och mattar. Ja ibland hände det faktiskt, men den trista sanningen var ändå att katthimlen fick ytterligare några änglakandidater.
Men så drabbades David av pälsdjursallergi. När han var sju fick han åka ambulans till Halmstad, blå i ansiktet av syrebrist pga. astma. Det gick bra den gången, astmaanfallet hejdades men sanering av det ganska nya huset var nödvändigt. På den tiden fick man bidrag när man skulle sanera sitt hem. Alla mjuka möbler skulle bort, heltäckningsmattor rivas ut och kläder kasseras eller skänkas bort. Men förlusten av katterna var också kännbar. En av de tre fick faktiskt nya hem men de två äldsta måste vi göra oss av med – till änglagalleriet. De kunde ju inte vara kvar i huset en dag till! Jag känner en brännande sorg när detta minne kommer upp – den äldsta kattan var en mycket god vän, precis som Morris är nu, en familjemedlem, grå med vit hals och en mycket mjuk päls. Ja, livet är grymt men döden är grymmare. Jag hoppas – och utgår från att jag kommer att stöta på dessa den gången man kommer ut ur tunneln … ???! En katt med vingar – vore väl något för Goebel?
Tomten är här
Grått mörker, vinden tjuter och havet kastar sig vilt av och an. Ve oss om det slipper loss! Morris småhukar och vänder sig mot stormbyarna, hans nya regnställ fladdrar i vinden. Vi står i den djupnande skymningen och bara fyller våra sinnen med naturkrafterna som släppts lösa. Regnet piskar in i min nyinköpta goretexliknande skaljacka (jo, man måste ju lära sig nomenklaturen). Den håller tätt. Under kapuschongen känns det tryggt, hemtrevligt. Vi vänder hemåt, pudelrumpan presterar en duktig hög långt ute i ljungdjungel och så kommer vi loss. Vinden i ryggen nu, cykelen (så säger man här, ett extra inskjutet e: nyckelen, flygelen osv) går av sig själv. Morrisvovven, du e’ allt bra stark när du drar över 100 kilo kött och stål in på den knöliga ridstigen. Hej, vad det går!
Idag har två nya hus sträckt sina revbensliknande taksparrar mot de gråa molntrasorna och regnbyarna. En gavelspets dinglar hjälplöst i vinden ända tills snickarakrobaten får koll på den och fäster den med några strävor. Så kommer vi hem, in i värmen, av med alla regnplagg. Då bankar det på dörren. Det är en tomte, en plirande småväxt man i yngre medelåldern som bearbetar jorden med en spade, ser det ut som.
Vi gick en poängpromenad igår, hustrun och jag, dvs. vi cyklade med våra fem hjul. Det var tolv frågor med ämnen vi inte visste fanns. Det handlade om fotguldbollar – när sjutton då, tre att välja på, hur många IKEA-varuhus det finns nu och om det möjligen var Ösel eller Rügen som kom att tillhöra Sverige mellan 1648 och 1814. Den typen av frågor. Mycket lämpliga för gråvädersmänniskor att grubbla över under en timmes promenad i Glommen. Samlingslokalsföreningen är livaktig. Det var en lång omväg för att tala om att jag är innehavare av en andrapristomte av bordsmodell. Den är ju avgjort mer imposant än de förtjusande änglarna jag hängav mig åt igår. Den ser snäll ut, dock. Nästa poängpromenad är man väl favorit?
Strax efteråt backar en stor lastbil in med några ton stenmjöl. Det ska användas som underlag till stenläggning på parkeringen.
Äntligen klar med ettornas filmreflektioner. Nu kan jag börja vaska guld ur högen med treornas romanredovisningar. Utan våra bloggar rasar världen ihop.
.
Änglar och åter änglar
Julkrubborna är påkostade i år. Elljus igår och rinnande vatten. Vår krubba med figurer har hängt med i alla år. Kamelerna har varit med i yttre rymden och tappat lite gips här och där så att man ser ståltråden innanför. Herdarna är utbytta ett par gånger, troligen vinster från någon kyrklig tombola. De ser inte alls ut som de vise männen eller Josef heller, för den delen. Det ska bli spännande att se om vi hittar alla detaljerna. Flyttar man brukar det mesta komma bort och inte dyka upp förrän åratal senare. Om de dyker upp alls.
Då blir man ruskigt sugen på en ny julkrubba. Jag minns när jag första gången var i Salzburg en värmeböljig juli i shorts och t-shirt (det borde varit Leder-Hosen och inget engelskt trams). Window shopping (det heter väl Fenster schopping på tyska?!) - en spännande turistisk hobby och alldeles gratis också. Men redan då tändes intresset för de robusta träsnidade krubbfigurerna. Men min Klingelkatalog har allt. Ska jag slå till på en komplett krubba med stall och figurer i snidad bok för lite drygt 6000 spänn. Vill jag lägga på ett par tusen får man lätt ett änglabageri av finstaste märke: Goebel. Ugn med värmeljus, ängel med kavel (något att matcha skämtteckningarnas kavelhotande kvinnor när maken kommer hem lite på pickalurven).
Men i Goebels katalog hittade jag en annan favorit:Flicka med pärlörhänge, Jan Vermeers berömda målning på en förtjusande liten porslinsask för just - örhängen. Jag har bilden som skärmsläckare sedan jag läst romanen och numer sett filmen med Scarlett Johansson. Hon var faktiskt bättre än det målade originalet.
Om någon vill titta mer på Vermeers målningar är det bara att klicka här.
Kanske man inte ska raljera över änglar. De vakar över oss och gör att vi får anledning att tacka våra skyddsänglar gång efter annan. Inte heller går det att skämta särskilt mycket med de verkliga krubbfigurerna. En kanske fjortonårig flicka som föder sitt barn i ett stall, utan rinnande vatten eller elektricitet. Det hon går på är vad ängeln Gabriel sa till henne nio månader tidigare, att hon skulle föda Guds son och att hon inte skulle vara rädd. Och detta i en miljö där stening av kvinnor inte var okänt.
I äldre tiden förekom s.k. änglamakerskor, kvinnor som tog hand om ofta utomäktenskapliga barn och genom vanvårdnad bidrog till deras förtidiga död. Grymt öde i en grym värld. Det behövde Maria inte utsätta sig för. Hon hade sin trolovade Josef, en betydligt äldre man, tror man och så naturligtvis Gabriel och alla hans myriader änglar. För att nu bara nämna något.
God natt min ängel!
Stranden - gitarren
Morris och jag tar vår morgonprommenad. Vi går utefter nybyggena. Just nu står där fyra husstommar, 1½ planshus. Några grunder håller på att bli till. Det ska bli 28 hus innan allt är färdigbyggt. Närmare 70 intresserade fanns så tomterna lottades ut. Vi kommer alltså att bo mitt i ett ganska tättbebyggt villaområde i detta Glommen. Allt växer så det knakar, bokstavligen.
Vi går förbi Lille Svens gård. Stigen är upptrampad av hästar som kommer från Hoppcentrum strax intill.
Falkenberg har utropat sig till Sveriges hästkommun. Kanske det. Det lär finnas bra mycket fler hästar idag än i Sverige vid tiden före traktorns ankomst. Här ser man hästar överallt. En gård har tom. skyltat med "Islandshästar". Vackra djur. Morris tittar mest nyfiket när de högbenta djuren går nära intill.
Jag håller stramt i kopplet. Det är mest ganska unga flickögon under ridhjälmarnas miniskärmar. De rider gärna till havet. Man ser spåren i strandlinjen. Det måste vara lyckan att rida i den här miljön, högt uppe ovan strandråg och tång.
Vi är strax nere vid stranden. I dag är vattennivån lägre och strandlinjen annorlunda, Vi går ut på ett litet näs, rakt ut i det blå. Några måsar hänger i luften och kastar sig ner emellanåt för att stilla sin hunger.
En manet har kastats upp av havet. De finns säkert i havet hela tiden, det är bara jag som är ovan vid att se dem. Lite vid sidan av fanns denna lilla grav. Kanske en sjöfågel som några barn velat begrava spå här vackert, med kors, snäckor och allt.
Blåare än så här kan det inte vara. Till och med
Dags att gå hem till matte och få lite lunch.
Huset från sydsidan.
Gardinuppsättning idag. Det gick vägen. Nu fattas det belysning. Man ser inte allt från början.
Klockan 15.00 hade Göran Söllscher, gitarrprofessor och en av världens främsta, en konsert i Tångaskolans Aula. Att någon så uppburen världsartist kan finnas i en grundskoleaula en vanlig lördageftermiddag är rent häpnadsväckande. Det skulle vara som att Marc Knopfler bara uppträdde så där, lite enkelt på en mindre ort. Det var naturligtvis fullsatt. Märkligt att sitta fem meter från denne, kanske världens skickligaste gitarrist, och lyssna till verk av Dowland och Bach, Granados och Villa-Lobos m.fl.
Göran Söllscher kommer för övrigt till Göteborgs konserthus den 3/12, alltså om bara ett par veckor ca.
Falkenbergs konsertförening har många godbitar på sitt program - det blir fler lördagseftermiddagar på Tångaskolan. Synd att inte David kunde vara med. Han reser till Mexico på måndag med jobbet för att reka en vecka eller så och se utifall man kan sitta där med sin laptop och jobba. Han blev riktigt duktig på klassisk gitarr under gymnasietiden. En av gitarrlärarna på musikhögskolan tog sig an honom. En läraktig son. Kanske var det mina drömmar han förverkligade. Jag lyckades bara lära mig en halv bourré, ett mycket enkelt verk men som han hade studerat in på några dar.
Då fanns det ett slags gitarrfestival i Ulricehamn av alla ställen, som vi besökte ett par gånger. Där verkade de främsta världsstjärnorna ha samlats och utbytte erfarenheter och inspirerade alla de efterkommande. Jag har fortfarande kvar en trave CD-skivor med diverse gitarrvirtuoser. Fast jag får sådan brinnande lust att köpa en riktigt fin gitarr och inbilla mig att jag också skulle kunna. Men det får väl räcka med den begagnade ventiltrombonen. Man kan ju alltid inbilla sig att det låter lite svängigt ibland när man repat mod bland de olagligen nedladdade mp3-spåren.
Dagens bästa stund
Sitter på tåget efter skoldagen – en av de bästa stunderna. Jag kunde ha varit hungrig men grovt mörkt helkorsnrågbröd, fyra stackars skivor med lite pålägg, stopper vilken hunger som helst. Så rullar Öresundståget långsamt iväg. 17:52 ska det vara i Malmö. Det ska via Köpenhamn ända till Helsingör.
Idag är det varmt, en bra bit över tio grader och för ovanlighetens skull uppehåll. Några går omkring i bara skjortärmarna, andra som bestämt sig för vintergarderoben ser pressade ut. Runt om sitter de resande och har skalat av sig sina ytskydd. Den unge mannen med cafévagnen envisas varje gång med att läsa en hel novell om sina erbjudanden. Högtalaren är på, det hade inte behövts, det hade nog hörts ändå. De resande får fanimej klara sig utan kaffe, kexchoklad, smörgåsar, godis, pastasallader och vad det nu kan vara som högtalarsystemet ristar in i hjärnbarken. För i Falkenberg kliver han av. Så efter Falkenberg blir det inte servering. Så passa på nu, före Falkenberg går det bra att köpa …
Detta är egentligen det enda jag stör mig på. Annars är tågtimmen efter jobbet en av de bästa på hela dan. I går sa en elev: - Vad snabb du är. Jag lämnade tillbaka ett prov efter en liggetid på en vacka. Det har jag aldrig hört förut vad jag kan minnas. Efter femte veckan brukar elever glömma av prov, läxförhör eller annat som de lämnat in och inte fått tillbaka. Men detta är tågets förtjänst. Jag kan alltså få två effektiva timmar om dan för rättning etc. Ingen dator som lockar, ingen hund att gå ut med, inga tavlor eller gardiner eller lampor eller någonting annat som ska sättas upp. Ingen TV som inte går igång bums eftersom alla tre fjärrkontroller som blivit inblandade har tappat minnet, eller vem det nu är som tappat det …
Så rullar vi ut på viadukten över Olskrokstorget och jag minns min mormor som bodde på Olskrokstorget 5, där jag var på dagarna när min mamma satt på kontor och min pappa körde taxi. Två rum och kök, kakelugn i varje rum, vedspis i köket. WC på ”svalen” och den äldre mannen i lägenheten bredvid som alltid gurglade sig. Ljudligt. Jag minns hur jag satt och tittade ut över detta torg, såg den livliga torghandeln med grönsaker, ägg, fisk, höns och kycklingar – oplockade men huvudlösa, blommor, frukt och potatis. Jag kommer särskilt ihåg försäljaren av kulspetspennor. Det var en ny uppfinning från USA, sa han, och lät alla som stod runt omkring pröva. Vi ritade i cirklar på hans block. Otroligt. Det blev blå skrift och man kunde ta på det direkt efteråt, bläcket smetade inte. I skolan hade vi välskrivning med pennskaft och pennstift. Detta doppade jag i mitt bläckhorn som alltid stod i skolbänkens runda hål i högra hörnet. Ibland skulle man torka rent pennstiftet från bläck på en penntorkare bestående av ett tjugotal sammansydda tygbitar. De blå och grå kulspetspennorna hade en huv som skyddade kulspetsen. Man kunde ha den i fickan. De kostade 1 kr styck. Men när man väl hade skaffat sig en dyrgrip och skulle skriva med den i skolan, fick man inte det. Det skulle skada handstilen påstod min fröken.
Så rullar vi vidare i mjuk acceleration och min präktiga kompis ryggsäcken (som ju inte är en säck utan en snitsigt inredd cabinväska med axelremmar från Samsonite) gör inget motstånd när jag fiskar upp en mapp med filmrecensioner och ett äpple. Någon har skrivit 1½ sida och glömt en massa, någon annan fyra sidor detaljerade beskrivningar av vad alla gjorde i filmen och någon som väluppfostrat gjort precis som jag sagt och pekat ut alla filmdramaturgiska finesser. Då blir man glad.
Norr om Varberg bryter solen igenom och belyser de höga molnflak som seglar likt adventsänglar på väg ner mot den ljusblå novemberhimlen. Ett kungarike för en kamera! Men jag livas av dessa evighetens vittnen högt ovan de tunga gråaktiga lågtflygande men sönderbrutna molnslöjorna. November är en inte helt kass månad. Solen bryter så igenom även de låga molnen och skickar strålknippen av gyllenorange rakt in i min kupé på filmrecensionerna. Jag minst min frus amerikanske kusin George från Boston. Han brukade säga: There is a message for you i sådana lägen. Jag tror inte ha var särskilt religiös men då uppfattade han något slags Guds tilltal. Tja, varför inte, kan han göra sig hörd i åskan och i den stilla susningen, så varför inte i strålar från en sol?
Den präktige nyhetsuppläsaren närmar sig bakifrån med sin vagn och frågar om han får fresta med en mugg kaffe och en kexchoklad för bara 20 kronor, men jag tackar nej. Jag tittar på solen och horisonten och vattnet som speglar allt. Jag sitter på mitt tåg och bara njuter.
Skit i telefonen, du får en hundnos i kragen
Hemma i svarta natten närmare 18.00. Morris kommer rusande, hela bakkroppen jazzar när han viftar med dammvippan till svans. När jag sätter mig på huk trycker han in nosen under kragen riktigt hårt och så börjar hans gnällande: hmmmmmmmiiijjjoooou. Jag svarar men något liknande hhrrrmmmmmmiooouuuiiiuua och så håller vi på en bra stund med vår kärleksduett, för det är det det är. När han fått sitt lystmäte trycker han ner huvudet i Konsumpåsen istället (väldigt skönt att det finns en sån i Glommen när man glömt ...) och letar efter korv eller annant. Då gäller det att vara snabb.
Som väl är har hustrun fixat mat som det tar sekunder för micron att värma och så är man människa igen.
Tisdagar är konferensdagar och nu är rektor på krigsstigen efter frånvarande elever. Det beror troligen på att Studiemedelsnämnden hör av sig och kollar. Så nu ryker väl ett och annat studiebidrag kan man tro. Nu har jag fört in de senaste tre à fyra veckornas frånvaro.
Lätttttlyssnat eller den stilla susningen?
Det är alltid så oerhört utmanande att komma till konserthuset. I vanliga fall, menar jag. Promsorkesterns program var genomgående av det mer lättviktiga slaget även om det fanns mer ekvilibristiska inslag. Lättsmält med andra ord. Lasse Dahlqvist och allsång. Ballonger som smällde och så huvudnumret - att vifta med flaggor till Elgars Pomp and Circumstance. Som grädde på moset (BOKSTAVLINGEN) hade Lotta Engberg engagerats som solist och presentatör. Jag längtar efter någon konsert med något riktigt svårtillgängligt efter det här, bara för att balansera upp. Magnus Bäcklund var också med och sjöng några låtar. Jag borde ju veta vem det var, men det gjorde jag inte. Kanske för att Fame Factory och segrare i Melodifestivaler inte är min grej, typ. (Typ)
Utanför på gatan står sju pallar med marksten. I nästa vecka kommer stengänget att förändra parkeringsplats mm och det kommer att se så himla fint ut. Det kan man glädja sig åt ... Fast ärligt talat, det är inte det som fyller tillvaron med tankar.
Efter denna första göteborgsresa var det dags för nästa. Anna och Emily, de två yngsta döttrarna, återvände efter en vecka på Las Palmas efter en lyckad pensionärsresa. Det var nästan bara oldies där plus ett antal kloner i 25-årsåldern, manliga förstås, som solat så hårt att underhudsfettet trängt ut genom porerna. 50 mil, nästan Today, Tomorrow, Toyota. Jag har aldrig varit på Kanarieöarna.
Stranden lika blåsig som vanligt, eller kanske blåsigare. Hästhovar, alltså inga blommor, utan spåren av åtta hästar syntes i sanden. Hur jag vet det? Jag kunde räkna dem, åtta ryttarinnor på avstånd. Morrisvovven vädrade vind, viftade vänligt.
Fars dag, lilla uppvaktningen med flaska och delfinmugg, telefonsamtal och kanske någon som glömde. Jag är inte mycket för uppvaktningar av detta slag. Det är dock alltid roligt att träffa några barn och barnbarn.
Min fågelkamera, Contaxen i fickformat, var med på kanarieresan. När bilderna skulle föras över till datorn blev det något fel och allt verkade ha försvunnit. Jag har själv drabbats av eländet i början där en del fågelbilder gick i stöpet. Men dessa båda systrar satte igång att be för semesterkorten. Därpå tog svärson Johan över, konstaterade att bilderna var borta men lyckades på något för mig övernaturligt sätt få dem tillbaka. Änglavakt, bön hjälper, lättnaden var total.
I Falkenberg kan man fira katolsk mässa varannan söndag. Så gjorde vi kl 17.00 i Hertings lånade kyrka. Stilla, enkelt, ingen orgel, tveksam sång men ändå många gånger innerligare än tutet och blåset från gårdagen. Det mest djupa och det innerst fordolda får man lyssna noga efter och kanske man får höra något av det. Men då ska man inte ha bråttom, inte jaga efter vind, inte lyssna efter det politiskt korrekta. Gammaltestamentliga texten handlade om Elia som får en kaka bröd och lite vatten av en fattig änka, vars oljekrus och mjölkruka därefter inte tog slut på ett bra tag (1. Kung 17:10 - 16). Typiskt under. Vi får tro det. mitt i en värld av tvärsäkert vetande och ovetande. Det gör tron lite hemlighetsfull, ett mysterium som verkar litet som ett senapskorn men som kan ... ja, ja, det där vet du redan.
Därför ber jag för dig,
att det ska gå dig väl,
att du ska få frid och sammanhang ,
att allt det som du inte har hunnit med ska hinnas med
och att det blir riktigt bra,
att det som kan vara skadat ska bli helat
och att du ska bli glad och trygg igen.
När man lämnat över något behöver man inte oroa sig mer.
Snarrrk
Egentligen en lyxig vecka efter lovet - alla ska lämna in megamassa skrivuppgifter, film, roman och vad allt det nu kan vara. På fredag. Är det ingen tjäle i jorden kanske jag gräver ner alltihop i trädgården. Det är mycket jag aldrig gjort förut och nu borde jag ta chansen. Men det blir väl som med restresan - om det nu blir någon resa till Danmark, blir det knappast till Kastrup utan till lämplig affär där jag kan köpa min favorittvål, som precis tagit slut. Imperial leather heter den och har inte funntis i Sverige på minst 20 år. Dags alltså för ett nytt parti för det närmaste decenniet. Man är väl inte klok ...
Har precis avslutat Mankells Mannen som log. Den är för all del spännande. Det var en audio book från biblioteket. Föregående lyssnare har kanske tappat skivorna på golvet eller så. Varje skiva gick att avlysna till ungefär 60 %. Spår blev bara överhoppade. När det är som mest gastkramande och man anar en våldsam utveckling, hoppar CD:s raskt in i ett telefonsamtal. Så håller det på. Men jag får väl hålla mig till mina åtta historiska skildringar à ca 700 sidor styck. Fast på fredag blir det recensioner i mycket långa banor. Men det är inte fel det heller, ofta är det skrivna med osedvanlig fräschör och överraskande friska grepp.
Hustrun var och simmade i 50 metersbassängen med salt inomhusvatten ikväll. Fast då sov jag. Nu kan jag inte sova. Men det är dags att ta gymmet och bassängen i besittning med hjälp av mitt nya årskort. Så får det bli. Men kanske inte just nu.
God natt
Höstavstämning
I helgen fick jag slutligen ordning på dörrproblemet på friggeboden. Nu sitter där en (!) dörr och där andra halvan av dubbeldörren finns nu de överblivna väggplankorna och plats för ett fönster.
Bakom friggeboden har det blivit ett regnskydd för cyklar etc.
Trädgården är nästan färdig, alla planteringar är anlagda med växter. Lilia vill byta ut gräsmattan till våren. Det kanske blir så, en färdig gräsmatta rullas ut och vi slipper allt ogräs.
Bubblan i korridorgolvet har försvunnit, precis som svåger Hasse förutspådde. Så nu väntar vi bara på alla trädstammar som ska bli ved. Någon påstod att det skulle finnas ved till salu på Blocket, men vid närmare koll fanns det bara för avhämtning.
En minnesrik halvtimme ner vid Glommens sten med kikare och allt. Havet vräkte sig majestätiskt mot klipporna. Den del fågel kämpade ursinnigt i motvinden för att runda udden. De flesta var storskarvar, men några för mig oidentifierade smalvingade sjöfåglar flög också över.
Morris har bosatt sig i mitt rum. Har jag vunnit hans hjärta extra mycket? Han har ju sällan parkerat sig där förut. Den enkla sanningen är nog att det är något varmare här eftersom det ligger på läsidan när västanvinden vräker sig in genom ventilerna.
Emily tog med sig Anna till Kanarieöarna på en vecka. Nu smsar de om solbad och polbad och exploderande läsk. De kommer tillbaka på lördag.
När man inte vet vad man ska skriva - egentligen - kan man ju räkna upp lite av det som hänt. Så vet man att det har hänt ...
Bloggar in i framtiden
Bodil Malmsten är ju välkänd med diktsamlingar och romaner. Hennes bloggar från Frankrike innehåller även mycket bilder. Titta in på hennes bloggsida och låt dig inspireras!
Eva Ström är också värd ett besök. Här finns en massa reflektioner över litteratur.
Monika Fagerholm är en finlandssvensk författarinna som vann stora Augustpriset förra året. Kolla in på hennes sidor.
Peter Englund är välkänd. Ung historieprofessor som sitter i Svenska akademien. Han är en lysande författare där varenda sida är spännandeFör inte så länge sedan bloggade han inifrån en stridsvagn i Irak, där han skildrade en amerkiansk truppstyrkas vardag.
Karin Stensdotter har ett par romaner bakom sig. Hon bor med sin familj i Paris där hon skriver, tecknar och fotograferar. Hon skriver engagerat.
Det fanns väl ytterligare några figurer men jag tycker dessa får räcka. De ger inspiration till att skriva av sig, att skriva på sig, att skriva till sig, att skriva om sig, att skriva för sig, att skriva in sig, att skriva bort sig osv.
För egen ringa del har jag legat under flera lager täcken och tröjor och huttrat. Inte för att huset varit kass utan för en förkylning drabbat en. Nu är det dock mycket bättre även om stämbanden skulle kunna skvallra om att man varit på en bättre middag med efterföljande rajtantajtan. Men det blir inte roligare än en påse Vicks mentol och hett grönt te.
Alla annonser om ved jag svarat på mar varit ogynnsamma. Antingen är det för långt att åka och hämta eller också har man precis sålt det sista som fanns. Idag kom dock annonsen jag ringde på. Det slutade med att jag beställde 20 m3 björkved. Det är en hel timmerlastbil. Jag vet nog inte vad jag gjort men jag vet vad jag måste göra på jullovet. Det dröjer dock några veckor till dess att leveransen kommer.
Men den nya öppna spisen är ett under av effektivitet. Ikväll har vi proveldat med riktig ved. Visserligen gick alla brandvarnare igång efter ett par timmar, men det berodde på att alla nya spisar ger ifrån sig lite skyddsmedel etc när man använder dem de första gångerna.