Äntligen sol eller på spaning efter den piplärka som flytt!
Efter en tveksam lite småregnig inledning verkade bättre väder vara på gång. Sydvästliga vindar hade inte bara fört havssula och smålom till Glumsten, där var också några ditlockade skådare. Havssulor på avstånd och smålom överhuvudena på oss skapade förväntningar. Här susar en av smålommarna fram på lagom fotoavstånd.
Tre skärsnäppor fanns långre ut på piren och satt mitt i det yrande vågskummet och knaprade i sig sådant som havet kastat upp. Rätt fantastisk miljö att leta föda i men vintern tillbringas vanligen i olika vattenmiljöer. Den milda vintern har väl haft ett finger med i spelet.
Så började jakten efter större piplärka. Klas-Göran hade en god vägbeskrivning och till sist hade vi nått Undarsmosse i Steninge. Det visade sig vara ett större fält med decimeterhögt gräs och knappa 50 meter ut gick denlilla större piplärkan och pickade i sig något ätbart. Det märkliga är att denna fågel varit på samma ställe åtminstokne sedan den 16/12 då den upptäcktes. Mina bilder genom tuben blev inte så skarpa trots solljuset.
Så bar det av till Steninge strand för att beskåda vattenpiplärkan, som varit synlig där av och till en längre tid. Någon pekade ut den åt oss, vi såg naturligtvis ingenting. En och en halv timme senare hade den inte kommit tillrätta - men solnedgången var majestätisk.
Om några dagar får jag en extender som förstorar 2 ggr. Det lär ska gå att lura elektroniken genom att tejpa över tre stift och då ska objektivet funka med autofokus etc. Det återstår att se.
Kvällen avslutades i Morups kyrka med Taizémässa. Kropp och själ hade till sist kommit ikapp.
Tre skärsnäppor fanns långre ut på piren och satt mitt i det yrande vågskummet och knaprade i sig sådant som havet kastat upp. Rätt fantastisk miljö att leta föda i men vintern tillbringas vanligen i olika vattenmiljöer. Den milda vintern har väl haft ett finger med i spelet.
Så började jakten efter större piplärka. Klas-Göran hade en god vägbeskrivning och till sist hade vi nått Undarsmosse i Steninge. Det visade sig vara ett större fält med decimeterhögt gräs och knappa 50 meter ut gick den
Så bar det av till Steninge strand för att beskåda vattenpiplärkan, som varit synlig där av och till en längre tid. Någon pekade ut den åt oss, vi såg naturligtvis ingenting. En och en halv timme senare hade den inte kommit tillrätta - men solnedgången var majestätisk.
Om några dagar får jag en extender som förstorar 2 ggr. Det lär ska gå att lura elektroniken genom att tejpa över tre stift och då ska objektivet funka med autofokus etc. Det återstår att se.
Kvällen avslutades i Morups kyrka med Taizémässa. Kropp och själ hade till sist kommit ikapp.
Dags att läsa om Strindberg
Så, nu har jag sett de båda delarna som SVT gjort om August Strindberg. Kött och blod. När jag var i 20-årsåldern började jag läsa Strindbergs verk. Jag hann med en hel del även om ett och annat återstår. Nu känner jag suget efter att läsa om honom igen. Samtidigt kommer min pensionering en aning olägligt - det är svårt att på mitt vanliga sätt ha ett åtminsone tioårsperspektiv på allt jag ser på TV och spelar in. Men det blir lättare att göra Strindberg känd i klasserna efter det här.
En gång i tiden, dvs på 60-och 70-talen fanns en underbar TV-teater med utmärkta föreställningar. Det tyckte man i alla fall då. Därefter tog såporna över, ibland inte mycket bättre än sopor och kvalitetsteater blev alltmer sällsynt. Så kommer nu detta med teatergrepp som man känner igen och som engagerar.
Hittills har jag läst ett par tre förhandsrecensioner/reportage om serien från DN , GP och SvD. De är riktigt positiva, till skillnad från P1: sura uppstötning som i morse sågade hela projektet strax under anklarna.
Vinden ligger rätt, dvs företrädesvis sydväst. Om det nu finns några havsfåglar borde de dyka upp. Men den lilla tid jag fick vid Glumsten räckte inte till för några fynd. En knipa guppade på vågorna och några gråtrutar hängde orörliga i den friska vinden.
Idag har jag äntligen sågat upp det byggvirke jag fick av en granne tidigare i höst. Det blev ½ kubik.
En gång i tiden, dvs på 60-och 70-talen fanns en underbar TV-teater med utmärkta föreställningar. Det tyckte man i alla fall då. Därefter tog såporna över, ibland inte mycket bättre än sopor och kvalitetsteater blev alltmer sällsynt. Så kommer nu detta med teatergrepp som man känner igen och som engagerar.
Hittills har jag läst ett par tre förhandsrecensioner/reportage om serien från DN , GP och SvD. De är riktigt positiva, till skillnad från P1: sura uppstötning som i morse sågade hela projektet strax under anklarna.
Vinden ligger rätt, dvs företrädesvis sydväst. Om det nu finns några havsfåglar borde de dyka upp. Men den lilla tid jag fick vid Glumsten räckte inte till för några fynd. En knipa guppade på vågorna och några gråtrutar hängde orörliga i den friska vinden.
Idag har jag äntligen sågat upp det byggvirke jag fick av en granne tidigare i höst. Det blev ½ kubik.
God Jul, till exempel
Ja, nu är julafton över. Det gick smidigt. Först var vi i Anneberg hos Helena med familj och firade jul där. Därefter hos nästa dotter i Skogstorp, Anna, och hade ytterligare en julklapppsutdelning med två andra barnbarn. Trots att det är barnens stora högtid, lyckades jag få en ordentlig samling julklappar. Och det är något visst att få presenter men kanske f.a. att se givarnas förväntansfulla miner. Så får man ju inte heller glömma att man själv upplever samma givandets glädje. Ett extra glädjeämne var att David firar julen med oss i år, även om besöket bara blir ett par dar, är det kärkommet.
Det skulle vara lätt att räkna upp alla goda ting som våra barn gjort för oss, både sådant som bjudits vid julmåltiderna men också allt annat som blivit gjort för att bereda oss glädje och trivsel. Tack, kära ni, för allt detta.
Imorgon blir det julotta, inte 10.00 som någon sagt, utan 08.30, i Vinbergs kyrka. Där ska kören sjunga. Sedan blir det väl juldagsvila innan vi kan fira mässa kl 15.00 i Hertings kyrka.
Innan vi for iväg till Anneberg var vi nere vid Glumsten en dryg halvtimme för att lufta Morris och oss själva. En förmodad toppskarv med antydan till markerad panna passerade liksom två sjöorrar i sydlig riktning.
Det skulle vara lätt att räkna upp alla goda ting som våra barn gjort för oss, både sådant som bjudits vid julmåltiderna men också allt annat som blivit gjort för att bereda oss glädje och trivsel. Tack, kära ni, för allt detta.
Imorgon blir det julotta, inte 10.00 som någon sagt, utan 08.30, i Vinbergs kyrka. Där ska kören sjunga. Sedan blir det väl juldagsvila innan vi kan fira mässa kl 15.00 i Hertings kyrka.
Innan vi for iväg till Anneberg var vi nere vid Glumsten en dryg halvtimme för att lufta Morris och oss själva. En förmodad toppskarv med antydan till markerad panna passerade liksom två sjöorrar i sydlig riktning.
Da'n före da'n före doppareda'n
Köttfärslimpan smakade bra. Råvaran kom ifrån den gårdsbutik som ligger närmast. Där mal man färsen medan kunden väntar vid disken. ICA:s förtroende har störtat efter senaste skandalerna och man må icke förundra sig.
Men skinkan hämtades, julpotatisen stuvades in och ytterligare några råvaror som ska transformeras till julbordsinslag. Vi ska emellertid inte han några gäster på julafton utan besöka Helena på fm och Anna på kvällen. På juldagen ska kören sjunga i julottan kl 10.00 (!) Och vill man kalla det för otta så gärna för mig. Någon katolsk midnatssmässa finns inte på närmare håll än i Halmstad. Å andra sidan finns ingen information på nätet om varken det ena eller det andra och det borde jag nog be dem förbättra.
Den tidiga förmiddagen blev en gråmulen föreställning. Morris var pigg och drog mig villigt runt halva Glommen. I en optimistisk anda tog jag kameran med men några sällsynta fåglar kom inte i min närhet. Igår var det åtminstone tre turkduvor inom skotthåll men då var inte kameran med. Men gråtrut får väl duga. De sitter lite här och var på hustaken eller skorstenarna och håller ett öga på oss.
Men skinkan hämtades, julpotatisen stuvades in och ytterligare några råvaror som ska transformeras till julbordsinslag. Vi ska emellertid inte han några gäster på julafton utan besöka Helena på fm och Anna på kvällen. På juldagen ska kören sjunga i julottan kl 10.00 (!) Och vill man kalla det för otta så gärna för mig. Någon katolsk midnatssmässa finns inte på närmare håll än i Halmstad. Å andra sidan finns ingen information på nätet om varken det ena eller det andra och det borde jag nog be dem förbättra.
Den tidiga förmiddagen blev en gråmulen föreställning. Morris var pigg och drog mig villigt runt halva Glommen. I en optimistisk anda tog jag kameran med men några sällsynta fåglar kom inte i min närhet. Igår var det åtminstone tre turkduvor inom skotthåll men då var inte kameran med. Men gråtrut får väl duga. De sitter lite här och var på hustaken eller skorstenarna och håller ett öga på oss.
Mäktiga julbord
På Liseberg kan de, huvudrestaurantens julbord anses vara ett av de bästa i stan. Där bänkade vi oss, närmare 40 personal från Kitas gymnasium för att begå denna julerit. 2½ timme hade vi på oss. Sillbordet var nog det bästa och säkert det nyttigaste. Allt rött kött låg där sedan och lurade på oss med sin förföriska julröda färg, alltifrån skinkans lite ljusare röda till varianter av mer eller mindre rått kött med spännande namn. Det blev skinka och lite revbensspjäll och en försvarlig klick Jansons. Den ungerska ankan får jag inte glömma, inte minst för att det visade sig att den var ungsstekt och inte ungersk. Det var inte god. Jag tänkte med sorg på de gräsänder jag matade med mina sista äppelbitar utanför Universeum. Kan den förekomma som ungsstekt anka i ett annat liv?
Efter ett snabbt farväl rusade jag mot utgången för att hinna tjugoitretåget. Jag hamnade på buss 52 som mest stod och väntade i evinnerliga bilköer och inte alls tog raka vägen till centralen utan skulle ner till Kungsportsplatsen först.
Jag missade tåget med tre minuter. I gengäld fick jag en god stund i den lilla pocket shop och äntligen kunde julklappsköpandet börja. Mer säger jag inte.
Nu är det jullov. De sista (?) elearbetena har mailats in. Julgranen är klädd, Full frys är återfunnen - den fanns i lådan med alla julgransprydnader. Där har den alltså legat och motstått alla mina efterforskningar. Jo, det är ju billig buskis men på något sätt svarar den mot något behov vi har att få distans till vår egen dumhet.
Mongolpiplärkan är kvar. Och imorgon är jag ledig. Någon gråsiska har jag inte sett ännu i Glommen. Denna fågel var en trägen gäst vid fågelbordet i Särö.
Efter ett snabbt farväl rusade jag mot utgången för att hinna tjugoitretåget. Jag hamnade på buss 52 som mest stod och väntade i evinnerliga bilköer och inte alls tog raka vägen till centralen utan skulle ner till Kungsportsplatsen först.
Jag missade tåget med tre minuter. I gengäld fick jag en god stund i den lilla pocket shop och äntligen kunde julklappsköpandet börja. Mer säger jag inte.
Nu är det jullov. De sista (?) elearbetena har mailats in. Julgranen är klädd, Full frys är återfunnen - den fanns i lådan med alla julgransprydnader. Där har den alltså legat och motstått alla mina efterforskningar. Jo, det är ju billig buskis men på något sätt svarar den mot något behov vi har att få distans till vår egen dumhet.
Mongolpiplärkan är kvar. Och imorgon är jag ledig. Någon gråsiska har jag inte sett ännu i Glommen. Denna fågel var en trägen gäst vid fågelbordet i Särö.
Julkort
Vi lyckas aldrig få iväg julposten med det lite billigare julfrimärket. Det blir som det brukar, ordinarie porto. Men julkorten har vi börjat tillverka själva. Man tager en fågel på en bild och skriver God jul osv. Det är idel sommarbilder som använts, kanske för att det ändå blir en grön jul i år.
Nu gäller det bara att hitta adresslistan.
Nu gäller det bara att hitta adresslistan.
Mongolpiplärka - igen
Det är klart att man måste utnyttja tillfället så mycklet det går. Därför får jag tillbaka till Apelviken och sällade mig till den mans- och kvinnostarka skara som ivrigt spanade efter den lilla fågeln. Så kom den plötsligt och slog sig ner inte särskilt långt från där jag stod, kilade kvickt fram och tillbaka mellan de höga brunfröiga ogräsruskorna. Men svår att fogografera, den försvann ur sökaren innan kameran hunnit fokusera. En bild från igår får duga.
En bild tagen genom tuben av den lilla Contaxen. Problemet är att Mongolpiplärkan smälter så väl in i den gröna omgivningen att kameran hade svårt att hitta något att fokusera på. Detta är den bästa av bilden men inte mycket att hurra för, egentligen.
Morris har fått ett nytt livsinnehåll. En dag när han kände sig lätt uttråkade nosade han sig igenom alla nyinslagna julklappar och hittade naturligtvis sin egen - ett par tuggben. Han älskar att slita upp papper, kanske för att vi lite då och då ger honom Frolicbitar inrullade i någon gammal påse från Willys. Med stor frenesi sliter han upp pappret och hittar sin belöning. Nu lyckades han med tuggbenen också. Men vad värre är, han har ett mycket gott öga till hela julklappshögen och hade hunnit med en god del innan Lilia gav till stora utropet. Nu får vi väl hänga alla julklappar högt i granen istället för att lägga dem under.
En bild tagen genom tuben av den lilla Contaxen. Problemet är att Mongolpiplärkan smälter så väl in i den gröna omgivningen att kameran hade svårt att hitta något att fokusera på. Detta är den bästa av bilden men inte mycket att hurra för, egentligen.
Morris har fått ett nytt livsinnehåll. En dag när han kände sig lätt uttråkade nosade han sig igenom alla nyinslagna julklappar och hittade naturligtvis sin egen - ett par tuggben. Han älskar att slita upp papper, kanske för att vi lite då och då ger honom Frolicbitar inrullade i någon gammal påse från Willys. Med stor frenesi sliter han upp pappret och hittar sin belöning. Nu lyckades han med tuggbenen också. Men vad värre är, han har ett mycket gott öga till hela julklappshögen och hade hunnit med en god del innan Lilia gav till stora utropet. Nu får vi väl hänga alla julklappar högt i granen istället för att lägga dem under.
Mongolpiplärka
Märkligheterna i fågelvärlden fortsätter. När det är ganska fattigt på fåglar kring våra stränder, dyker den upp, den vilsegångna eller felflugna lilla fågeln. Mongolpiplärka räknas till de mycket sällsynta fåglarna, en trestjärnig raritet, med något eller högst några fynd per decennium. Den finns nu vid Apelviken sedan ett par dagar och dit begav jag mig.
Genast var den synlig - alla ca 20 skådare följde intensivt den lilla fågelns förehavanden. Plötsligt flög den iväg och öandade en bit bort i högt gräs. Alla fembenta skyndade efter med två ben i marken och tre spretande rakt ut från alla tubkikare, kamerastativ och vad det nu kunde vara. Så kunde vi se den igen.
- Den går hitom den långa plastflaskan, strax intill det röda locket ... oj, nu försvann den bakom stenarna.
Ja, så låter det i skådarkretsar. Stranden är åräglad av stormarnas efterlämnade skräp. Men för oss blev det betydligt lättare att beskriva en plats på stranden med hjälp av ilandblåsta prylar.
Tre timmar var jag där, så länge höll jacka och byxor kylan på utsidan. Sedan började det råa vädret bli kännbart.
Men vid sex, sju tillfällen var den lilla fågeln igång och lät sig ses och fotograferas. Om man ändå hade ... men jag får vara nöjd med det objektiv jag har, det böev några bilder där man kan urskilja varelsen även om bilderna är tagna på relativt stort avstånd.
Jag lyckades fånga den under en kortare förflyttning där den far fram genom luften i vida bågar. Kameran är mycket snabbare än vad jag skulle kunna vara.
Bästa bilden hittar du här om du klickar:sdff Så ser den alltså ut. Kanske jag återvänder imorgon och hoppas på bättre fototur.
Genast var den synlig - alla ca 20 skådare följde intensivt den lilla fågelns förehavanden. Plötsligt flög den iväg och öandade en bit bort i högt gräs. Alla fembenta skyndade efter med två ben i marken och tre spretande rakt ut från alla tubkikare, kamerastativ och vad det nu kunde vara. Så kunde vi se den igen.
- Den går hitom den långa plastflaskan, strax intill det röda locket ... oj, nu försvann den bakom stenarna.
Ja, så låter det i skådarkretsar. Stranden är åräglad av stormarnas efterlämnade skräp. Men för oss blev det betydligt lättare att beskriva en plats på stranden med hjälp av ilandblåsta prylar.
Tre timmar var jag där, så länge höll jacka och byxor kylan på utsidan. Sedan började det råa vädret bli kännbart.
Men vid sex, sju tillfällen var den lilla fågeln igång och lät sig ses och fotograferas. Om man ändå hade ... men jag får vara nöjd med det objektiv jag har, det böev några bilder där man kan urskilja varelsen även om bilderna är tagna på relativt stort avstånd.
Jag lyckades fånga den under en kortare förflyttning där den far fram genom luften i vida bågar. Kameran är mycket snabbare än vad jag skulle kunna vara.
Bästa bilden hittar du här om du klickar:sdff Så ser den alltså ut. Kanske jag återvänder imorgon och hoppas på bättre fototur.
Ur led är tiden
Det går inte en dag utan att man läser om mördade människor, ibland svårt brända eller överkörda eller sparkade i huvudet av ett gäng ungdomar som förlorat besinningen. Och så kopplar vi detta till allt våld som visas på film, på TV eller som man utövar i dataspel. Det skulle gå att lamentera över detta sida upp och sida ner. Men jag avstår. Några exempel kan jag dock inte låta bli att bidra med:
Jag tänker på romanen om Bellman jag nyligen avslutat och på skildringarna av alla fattiga proletärer som drog sig in till huvudstaden för att få arbete. I stället drabbades flera av dem av kylan och stängda dörrar och återfanns ihjälfrusna lite överallt. Och Brunner brukar vara påläst och inte slarva med källorna. Eller hur gick till när man avrättade de dödsdömda på den tiden? En av Bellmans bekanta var ju Anckarström, som visserligen var kungamördare men ett blodigare spektakel - och offentligt - lär man inte hitta någonstans i vår egen värld där avrättningar stundom kan vara publika historier.
Vill man fördjupa sig ytterligare kan man ju studera Hieronimus Bosch' tavlor eller läsa Dantes Divina Comedia. MacBeth går inte heller av för hackor. Och Beowulf är aktuellare nu än för 1000 år sedan. Men hoppsan, nu var vi ju inne på gymnasisternas kurs B i svenska. Där kan man bilda sig i forna tiders ondskefulla helveten för att få lite distans till den ibland påträngande verkligheten. Vill eleverna ha lästips går det ju alltid att hänvisa till Dalton Trumbos Johnny var en ung soldat - han som bara har huvudet och bålen kvar efter krigsskadorna.
Jag har en kollega som i tid och otid påpekar att "Det var bättre förr". I det dåliga minnets ljus kanske han har rätt.
Jag tänker på romanen om Bellman jag nyligen avslutat och på skildringarna av alla fattiga proletärer som drog sig in till huvudstaden för att få arbete. I stället drabbades flera av dem av kylan och stängda dörrar och återfanns ihjälfrusna lite överallt. Och Brunner brukar vara påläst och inte slarva med källorna. Eller hur gick till när man avrättade de dödsdömda på den tiden? En av Bellmans bekanta var ju Anckarström, som visserligen var kungamördare men ett blodigare spektakel - och offentligt - lär man inte hitta någonstans i vår egen värld där avrättningar stundom kan vara publika historier.
Vill man fördjupa sig ytterligare kan man ju studera Hieronimus Bosch' tavlor eller läsa Dantes Divina Comedia. MacBeth går inte heller av för hackor. Och Beowulf är aktuellare nu än för 1000 år sedan. Men hoppsan, nu var vi ju inne på gymnasisternas kurs B i svenska. Där kan man bilda sig i forna tiders ondskefulla helveten för att få lite distans till den ibland påträngande verkligheten. Vill eleverna ha lästips går det ju alltid att hänvisa till Dalton Trumbos Johnny var en ung soldat - han som bara har huvudet och bålen kvar efter krigsskadorna.
Jag har en kollega som i tid och otid påpekar att "Det var bättre förr". I det dåliga minnets ljus kanske han har rätt.
Adventsmörket väcker en väv av minnen
En gråmulen helg - egentligen fint bloggarväder men inspirationen vill inte infinna sig. Igår var det visserligen lite sol och uppehåll, men bara känslan av att det mörknar snart gör eftermiddagarna ogästvänliga. Den ende som inte frågar efter om det är mörkt eller ljust är Morris. Jag har lagat hans regnkläder och sytt i nytt resår. Själv kryper jag in i Rockportjackan, utan tröja, den behövs inte i det relativa mildväder som råder just nu. Och så bär det iväg. Ficklampan i reserv annars följer Morris sina instinkter och drar iväg. En annan bundsförvant i regnet är paraplyet av kolfiber. Det kan vränga sig bakfram hur många gånger som helst - det blir ändå rättvänt om man vänder det efter vinden.
Igår uppvaktade vi Engelbert och fick älgstek och panakotta i gengäld. Lerum ligger ju bara på 1½ timmes bilväg härifrån - bara ?! - men det är överkomligt. En utsökt tvåa med ut sikt över hela Aspen. Det väckte en massa minnen till liv. Under mina sena barnaår och tidiga tonår bodde vi inte långt därifrån kanske tio somrar. På Gullringsbo gård hyrde vi ett rum och kök. Vi hade hembiträde till lillbrorsan under några år, som mina föräldrar hyrde in i ett grannhus. Hembiträde i ett rum och kök?? Men det måste väl vara så när ens föräldrar jobbar båda och ens lillebror är så liten.
Kanske var det där som mitt fotointresse tändes. Jag var, låt oss säga tolv år, och fick en liten plastkamera och några svartvita filmer. Efter framkallningen fick jag ett antal kort där man kunde se vem som var med på kortet. Bara det var en sensation! 1955 var det nog. Men de flesta korten var suddiga. Plastlinsen var inte mycket att hurra för. När sommaren var över var kameran ett minne och fuinkade inte längre. Kanske hade mina föräldrar inte heller lust att bekosta alla suddiga kort. Det skulle dröja ytterligare fem à sex år innan jag fick en "riktig" kamera, 125:- kostade den och min dåvarande granne, fotografen, fixade den åt mig. Därefter fotograferade jag hela min gymnasietid, framkallade själv alla svartvita kort och sålde massor av dem till mina klasskamrater. Och någonstans i en garderob, finns alla diaramar med minnen från min tjugoårsålder och framåt. Det blir en lämplig uppgift för en nybliven pensionär att översätta dem till digitala foton. Nu kan jag lagra dem på min nya externa hårddisk: 320 GB dit jag redan överfört mina ca 20 000 bildfiler från datorn för back up.
Egenligen skulle jag gräva i denna kompost av minnen från de här åren. Jag märker att det finns en härva av trådar i minnesmyllan. Tar man ett försiktigt spadtag ångar minnena upp och bara väntar på att bli uppnystade. De tidiga tonårens alla hörsel- och luktintryck väller fram. Kompisar man delade allt med finns där lika levande som någonsin även om jag vet att åtminstone en av dessa kära personer lämnat de jordiska. 50 år sedan ...
Doris Lessing pekar på betydelsen av att meddela oss med varandra:
Berättaren bor djupt inne i var och en av oss. Historieberättaren finns alltid hos oss. Låt oss anta att vår värld drabbas av krig, av de fasor som vi alla utan vidare kan föreställa oss. Låt oss anta att flodvågor sköljer genom våra städer och haven stiger ... men berättaren kommer att vara med, för det är vår fantasi som formar oss, upprätthåller oss, skapar oss - på gott och på ont. Det är våra berättelser, det är berättaren som ska vederkvicka oss när vi blir sargade, sårade, ja till och med krossade. Det är berättaren, den som skapar drömmar och myter, som är vår fågel Fenix, det vi är när vi är som bäst, när vi är som mest nyskapande.
Men det som verkligen gjort intryck på mig idag, när jag läste Doris Lessings nobelföreläsning , var när hon återvänder till sina minnen från Zimbabwe och visar på hur de unga afrikanerna längtar efter böcker, böcker som de egentligen aldrig får tag i. Där skildras en skola, nästan utan ens tavelkrita men definitivt utan alla annan utrustning. Ungarna verkar vara hänvisade till att memorera eftersom skrivböcker, pennor och läroböcker bara inte finns. Och som den skickliga författare hon är, ställer hon detta mot de fina engelska skolorna där ingenting saknas men där man ofta tvingas konstatera att ungdomarna "aldrig läst en bok". Det hade man inte tid med i skuggan av datorer och DVD-filmer.
Mitt i allt detta placerar så Doris Lessing den unga afrikanska mamman med sina två små barn. Pumparna har gått sönder och i torkan, hettan och dammet tvingas mammorna att går kilometervis för att hämta vatten i sina plastdunkar. Det är lång, lång kö till påfyllningen. I handelsboden hittar hon ett sönderrivet exemplar av Tolstojs Anna Karenina. Hon läser intensivt och suger åt sig alla orden i sin läshunger. Den indiske affärsinnehavaranen blir nyfiken och frågar henne vad hon läser. - Det handlar om Ryssland, svarar hon. Men varken han eller hon vet egentligen var Ryssland ligger.
"De unga kvinnan ser honom rakt i ögonen, full av värdighet, om än rödögd av dammet. - Jag var bäst i klassen. Min lärare sa att jag var bäst."
Den ca åtta sidor långa nobelföreläsningen har jag läst tre gånger nu och citerat delar av den. Det är ovanligt att en text kan fängsla så. Men i den får vi se oss själva och hela vår bakgrund men också de människor i den tredje världen som inte kan stå emot sin längtan efter att få läsa - men som inte har några böcker! Doris Lessings slutord är mäktiga:
Det verkar som om man måste längst ner i botten för att få syn på framtidshoppet.
Igår uppvaktade vi Engelbert och fick älgstek och panakotta i gengäld. Lerum ligger ju bara på 1½ timmes bilväg härifrån - bara ?! - men det är överkomligt. En utsökt tvåa med ut sikt över hela Aspen. Det väckte en massa minnen till liv. Under mina sena barnaår och tidiga tonår bodde vi inte långt därifrån kanske tio somrar. På Gullringsbo gård hyrde vi ett rum och kök. Vi hade hembiträde till lillbrorsan under några år, som mina föräldrar hyrde in i ett grannhus. Hembiträde i ett rum och kök?? Men det måste väl vara så när ens föräldrar jobbar båda och ens lillebror är så liten.
Kanske var det där som mitt fotointresse tändes. Jag var, låt oss säga tolv år, och fick en liten plastkamera och några svartvita filmer. Efter framkallningen fick jag ett antal kort där man kunde se vem som var med på kortet. Bara det var en sensation! 1955 var det nog. Men de flesta korten var suddiga. Plastlinsen var inte mycket att hurra för. När sommaren var över var kameran ett minne och fuinkade inte längre. Kanske hade mina föräldrar inte heller lust att bekosta alla suddiga kort. Det skulle dröja ytterligare fem à sex år innan jag fick en "riktig" kamera, 125:- kostade den och min dåvarande granne, fotografen, fixade den åt mig. Därefter fotograferade jag hela min gymnasietid, framkallade själv alla svartvita kort och sålde massor av dem till mina klasskamrater. Och någonstans i en garderob, finns alla diaramar med minnen från min tjugoårsålder och framåt. Det blir en lämplig uppgift för en nybliven pensionär att översätta dem till digitala foton. Nu kan jag lagra dem på min nya externa hårddisk: 320 GB dit jag redan överfört mina ca 20 000 bildfiler från datorn för back up.
Egenligen skulle jag gräva i denna kompost av minnen från de här åren. Jag märker att det finns en härva av trådar i minnesmyllan. Tar man ett försiktigt spadtag ångar minnena upp och bara väntar på att bli uppnystade. De tidiga tonårens alla hörsel- och luktintryck väller fram. Kompisar man delade allt med finns där lika levande som någonsin även om jag vet att åtminstone en av dessa kära personer lämnat de jordiska. 50 år sedan ...
Doris Lessing pekar på betydelsen av att meddela oss med varandra:
Berättaren bor djupt inne i var och en av oss. Historieberättaren finns alltid hos oss. Låt oss anta att vår värld drabbas av krig, av de fasor som vi alla utan vidare kan föreställa oss. Låt oss anta att flodvågor sköljer genom våra städer och haven stiger ... men berättaren kommer att vara med, för det är vår fantasi som formar oss, upprätthåller oss, skapar oss - på gott och på ont. Det är våra berättelser, det är berättaren som ska vederkvicka oss när vi blir sargade, sårade, ja till och med krossade. Det är berättaren, den som skapar drömmar och myter, som är vår fågel Fenix, det vi är när vi är som bäst, när vi är som mest nyskapande.
Men det som verkligen gjort intryck på mig idag, när jag läste Doris Lessings nobelföreläsning , var när hon återvänder till sina minnen från Zimbabwe och visar på hur de unga afrikanerna längtar efter böcker, böcker som de egentligen aldrig får tag i. Där skildras en skola, nästan utan ens tavelkrita men definitivt utan alla annan utrustning. Ungarna verkar vara hänvisade till att memorera eftersom skrivböcker, pennor och läroböcker bara inte finns. Och som den skickliga författare hon är, ställer hon detta mot de fina engelska skolorna där ingenting saknas men där man ofta tvingas konstatera att ungdomarna "aldrig läst en bok". Det hade man inte tid med i skuggan av datorer och DVD-filmer.
Mitt i allt detta placerar så Doris Lessing den unga afrikanska mamman med sina två små barn. Pumparna har gått sönder och i torkan, hettan och dammet tvingas mammorna att går kilometervis för att hämta vatten i sina plastdunkar. Det är lång, lång kö till påfyllningen. I handelsboden hittar hon ett sönderrivet exemplar av Tolstojs Anna Karenina. Hon läser intensivt och suger åt sig alla orden i sin läshunger. Den indiske affärsinnehavaranen blir nyfiken och frågar henne vad hon läser. - Det handlar om Ryssland, svarar hon. Men varken han eller hon vet egentligen var Ryssland ligger.
"De unga kvinnan ser honom rakt i ögonen, full av värdighet, om än rödögd av dammet. - Jag var bäst i klassen. Min lärare sa att jag var bäst."
Hon återtar läsningen: hon vill läsa färdigt stycket.
Indiern ser på de båda småbarnen och sträcker sig efter en Fanta, men modern säger: "De blir törstiga av Fanta."
Indiern vet att han inte borde göra detta, men han böjer sig ner över en stor plastdunk som står bredvid honom bakom disken och häller upp vatten i två plastmuggar som han ger barnen. Han betraktar flickan som rör på munnen när hon ser sina barn dricka. Han ger henne en mugg vatten. Det gör ont att se henne dricka, så plågsamt törstig är hon.
Nu räcker hon honom sin plastdunk som han fyller. Hon och barnen ser noga till att han inte spiller.
Hon böjer sig över boken igen. Hon läser sakta men stycket fängslar henne och hon läser om det igen.
/- - -/Hon kastar en tacksam blick på indiern, som hon vet tycker om henne och tycker synd om henne, och stiger ut i de yrande molnen.
Barnen orkar inte gråta längre, och förresten har de fått fullt med damm i halsen.
Det är tungt, å vad det är tungt, detta trampande steg för steg genom dammet som ligger i mjuka bedrägliga drivor under fötterna. Tungt, tungt - men hon är ju van vid strapatser. Tankarna dröjer kvar vid berättelsen hon har läst. Hon tänker: Hon är precis som jag i sin vita sjalett, och hon passar också barn. Det kunde ha varit jag, den där ryska flickan. Och mannen där, han älskar henne och tänker fria till henne. (Hon har bara läst detta enda stycke.) Ja, och det ska komma en man och hämta mig, ta mig bort från allt det här, mig och barnen, ja, han ska älska mig och ta hand om mig.
Hon segar sig vidare. Vattendunken är tung på axlarna. Hon trampar på. Barnen hör vattnet klucka i dunken. På halva vägen stannar hon och ställer ner den. Barnen gnäller och tar i dunken. Hon tänker att hon inte får öppna den, eftersom vinden blåser ner damm i den. Det går inte att öppna den förrän hon kommer hem.
"Vänta", säger hon till barnen. "Vänta."
Hon måste ta sig samman och fortsätta.
Hon tänker. Min lärare sa att det fanns ett bibliotek där som är större än snabbköpet, ett stort hus och det är fullt med böcker. Hon ler när hon går vidare och vinden blåser damm i ansiktet på henne. Jag är skärpt, tänker hon. Läraren sa att jag är skärpt. Skolans mest begåvade elev - sa hon att jag var. Mina barn ska bli skärpta precis som jag. Jag ska ta med dem till biblioteket, det som är fullt med böcker, och de ska gå i skolan och de ska bli lärare - min lärare sa att jag skulle kunna bli lärare. De ska bo långt härifrån och tjäna pengar. De ska bo nära det stora biblioteket och leva ett gott liv. "
Den ca åtta sidor långa nobelföreläsningen har jag läst tre gånger nu och citerat delar av den. Det är ovanligt att en text kan fängsla så. Men i den får vi se oss själva och hela vår bakgrund men också de människor i den tredje världen som inte kan stå emot sin längtan efter att få läsa - men som inte har några böcker! Doris Lessings slutord är mäktiga:
Den stackars flickan som strävar hemåt genom dammet och drömmer om en utbildning åt sina barn, tror vi att vi är bättre än hon - vi som är fullproppade med mat, har skåpen fulla med kläder och storknar i vårt överflöd?
Jag tror det är den flickan och kvinnorna, som talade om böcker och utbildning utan att ha ätit på tre dygn, som till sist kan visa vilka vi är."
Det verkar som om man måste längst ner i botten för att få syn på framtidshoppet.
Röda ryggsäcken
Ryggsäck är det egentligen inte, det är en mycket väl inredd väska försedd med remmar för att bäras på ryggen. Nu äntligen är den lagad och jag kan förvara allt löst i den utan att ett enda papper blir skrynklat. Det är gôtt.
Körframträdande i Vinbergs församlingshem tillsammans med en jullandgång. Blir det hårdbantning i morgon? Grönsakstallrik, jo, jo, det får gå. Gideoniterna hade arrangerat, de som, delar ut små biblar på alla högstadier.
Imorgon kväll är det körövning igen och på fredag är det adventsvesper i Ljungby kyrka. Orkar jag det???
Igår var det ju första advent. Trots att det var den 2/12 hade Anna födelsedagskalas. Hon föddes ju på en första advent en gång men det var den 28:e november. Hosianna! Och Anna blev det bara just därför. För 36 år sedan. Stora barn.
För en gångs skull var vi i svenska kyrkan i Herting och firade mässa. Det kändes mycket hemtamt och naturligt. Trots att vi lämnat kungliga svenska salighetsverket känner vi oss välkomna ändå trots att vi inte bidrar till verksamheterna med vår kyrkoskatt. Men det har vi å andra sidan gjort i alla år tidigare så något dåligt samvete har vi då rakt inte. Men det fungerar bra i Falkenberg med det kyrkliga livet, så bra det nu kan vara trots allt får man väl lägga till.
Körframträdande i Vinbergs församlingshem tillsammans med en jullandgång. Blir det hårdbantning i morgon? Grönsakstallrik, jo, jo, det får gå. Gideoniterna hade arrangerat, de som, delar ut små biblar på alla högstadier.
Imorgon kväll är det körövning igen och på fredag är det adventsvesper i Ljungby kyrka. Orkar jag det???
Igår var det ju första advent. Trots att det var den 2/12 hade Anna födelsedagskalas. Hon föddes ju på en första advent en gång men det var den 28:e november. Hosianna! Och Anna blev det bara just därför. För 36 år sedan. Stora barn.
För en gångs skull var vi i svenska kyrkan i Herting och firade mässa. Det kändes mycket hemtamt och naturligt. Trots att vi lämnat kungliga svenska salighetsverket känner vi oss välkomna ändå trots att vi inte bidrar till verksamheterna med vår kyrkoskatt. Men det har vi å andra sidan gjort i alla år tidigare så något dåligt samvete har vi då rakt inte. Men det fungerar bra i Falkenberg med det kyrkliga livet, så bra det nu kan vara trots allt får man väl lägga till.
Öppet hus
Idag har det varit Öppet hus vid den skola jag jobbar. Några hundra föräldrar och deras ungdomar kom för att se det de hört så mycket talas om, för att se det förmånligt uttänkta schemat och hinna prata med en del lärare. Det är inte utan att jag känner stolthet och glädje över att medverka i ett sammanhang som åtnjuter så mycket respekt. Då är det lätta att skjuta åt sidan en och annan ofullkomlighet. Allt det positiva överskyler det det vi inte helt lyckats med. Och det kanske ska vara så.
Regnet har piskat ner över oss ihärdigare än någonsin. Men dan före första advent ska man vara inomhus, leta rätt på adventsstjärnor och ljusstakar och baka bullar. Det sistnämnda gjorde Emily. Så lägrade sig adventsstämningen alltunder brasans sprakande i spisen.
Även marsvin nr 2 har gått till de sälla jaktmakerna. Stor högtidlig begravning kommer att avhållas imorgon, troligen under en annan rosenbuske.
Till sist en knipahane
Regnet har piskat ner över oss ihärdigare än någonsin. Men dan före första advent ska man vara inomhus, leta rätt på adventsstjärnor och ljusstakar och baka bullar. Det sistnämnda gjorde Emily. Så lägrade sig adventsstämningen alltunder brasans sprakande i spisen.
Även marsvin nr 2 har gått till de sälla jaktmakerna. Stor högtidlig begravning kommer att avhållas imorgon, troligen under en annan rosenbuske.
Till sist en knipahane