Toyota Today Tomorrow
Jag har nog berättat den här historien någon gång förr - men så här var det. För några år sedan, när vi bestämt oss för att inte ha två mercor eller volvobilar utan istället ha små bilar med minimal bränsleförbrukning, skaffade vi oss VW Lupo 3.0. 3.0 innebar att det skulle klara 100 km på bara tre liter. Vi hade nog tre stycken av den modellen och de var snåla att köra. Rekordet var nog 0,22 l/mil när jag kärde i Holland ca tio mil bakom långtradare. VW har två års garanti och volkswagenägare har placerat sig själva långt ner på listan över nöjda bilkunder. Det beror nu inte på att dessa personer är särskilt vrånga utan mer på att deras älsklingar inte alltid håller vad man tror att de lovar.
När verkmästaren höll en lång litania över alla tänkbara fel en Lupo kunde ha - alltmedan kassörskan plitade ner räkningens alla poster jag skulle betala för (det var egentligen inget fel på bilen men alla varningssystem hade blinkat och tjutit i några dar och nu var allt sprayat med 556) och höll på till dess 3.300:- hade nåtts, då (usch en sådan lång mening) hade jag bestämt mig. Min blick hade fallit på en lista över de mest nöjda bilägarna: Toyotaägare. Dagen därpå var vi på Gerts bilfirma i Varberg och blev förälskade i en metallicblå Yaris. Det var Yesterday, eller snarare dagen before yesterday. Det blev ett par, tre Aygo också. Och så vår nästa Yaris med miljöbilsstatus: 120 g/km och som kunde gå på en halvliter per mil för det mesta. Det var Yesterday. Bilförsäljaren Fredrik har sin betydelse här - förtroende som bara ha växt med tiden.
Nu tillhör den också gårdagen. Och Today har vi skaffat senaste modellen, Auris hybrid, som har samma drivlina som storebror Prius men med lite mindre kostym. Så nu går det med både elektricitet och bensin.
Men nu kanske det får räcka med bilbyten på ett tag.
Fåglarna har inte fått stor plats senaste tiden. Det beror delvis på att det har varit lite lite fåglar ett tag. Men jag har samlat på mig lite bilder.
För någon vecka sedan kunde vi se fjorton sandlöpare i stranden vid Glommens havsbad. De var kvar ett par dagar och gick i själva vattenlinjen och plockade i sig små kräftdjur.
Det är väldigt roligt att stå på ett ben.
Ett par lövsångare på väg söderut hade insektsjakt i buskarna. Med lite tålamod blev det rätt många bilder.
Nu gäller det att lägga på hullet för att klara resan till tropiska Afrika, dvs. söder om Sahara. Men tillräckligt lyckas ta sig hela långa vägen, övervintra i värmen och så komma tillbaka som Sveriges i särklass vanligaste fågel med 10 - 15 miljoner häckande par.
Vi är inga svampentusiaster numer. Man ska ha tid att gå i skogen och så ska man tycka om att tillaga dem också. Men f.a. har moderna svampböcker inte riktigt samma syn på alla läckerheter numer. Är man inte alöldeles uppdaterad, är det lätt att få något verkligt otyg i svamkorgen. Då är det enklare att fotografera. Även denna giftiga hatt kan ju vara riktigt dekorativ:
Ett par stenkvättor har hållits kring huset några dagar och försvann väl först i samband med de senaste dagarnas stormbyar. Nu ska de också slå följe med lövsångarna. I Fågelguiden avslöjas att de tillhör de verkliga långflyttarna: även de kanadensiska stenskvättorna ska också till Afrika. Det innebär att de måste flyga över Atlanten utan att kunna vila.
När verkmästaren höll en lång litania över alla tänkbara fel en Lupo kunde ha - alltmedan kassörskan plitade ner räkningens alla poster jag skulle betala för (det var egentligen inget fel på bilen men alla varningssystem hade blinkat och tjutit i några dar och nu var allt sprayat med 556) och höll på till dess 3.300:- hade nåtts, då (usch en sådan lång mening) hade jag bestämt mig. Min blick hade fallit på en lista över de mest nöjda bilägarna: Toyotaägare. Dagen därpå var vi på Gerts bilfirma i Varberg och blev förälskade i en metallicblå Yaris. Det var Yesterday, eller snarare dagen before yesterday. Det blev ett par, tre Aygo också. Och så vår nästa Yaris med miljöbilsstatus: 120 g/km och som kunde gå på en halvliter per mil för det mesta. Det var Yesterday. Bilförsäljaren Fredrik har sin betydelse här - förtroende som bara ha växt med tiden.
Nu tillhör den också gårdagen. Och Today har vi skaffat senaste modellen, Auris hybrid, som har samma drivlina som storebror Prius men med lite mindre kostym. Så nu går det med både elektricitet och bensin.
Men nu kanske det får räcka med bilbyten på ett tag.
Fåglarna har inte fått stor plats senaste tiden. Det beror delvis på att det har varit lite lite fåglar ett tag. Men jag har samlat på mig lite bilder.
För någon vecka sedan kunde vi se fjorton sandlöpare i stranden vid Glommens havsbad. De var kvar ett par dagar och gick i själva vattenlinjen och plockade i sig små kräftdjur.
Det är väldigt roligt att stå på ett ben.
Ett par lövsångare på väg söderut hade insektsjakt i buskarna. Med lite tålamod blev det rätt många bilder.
Nu gäller det att lägga på hullet för att klara resan till tropiska Afrika, dvs. söder om Sahara. Men tillräckligt lyckas ta sig hela långa vägen, övervintra i värmen och så komma tillbaka som Sveriges i särklass vanligaste fågel med 10 - 15 miljoner häckande par.
Vi är inga svampentusiaster numer. Man ska ha tid att gå i skogen och så ska man tycka om att tillaga dem också. Men f.a. har moderna svampböcker inte riktigt samma syn på alla läckerheter numer. Är man inte alöldeles uppdaterad, är det lätt att få något verkligt otyg i svamkorgen. Då är det enklare att fotografera. Även denna giftiga hatt kan ju vara riktigt dekorativ:
Ett par stenkvättor har hållits kring huset några dagar och försvann väl först i samband med de senaste dagarnas stormbyar. Nu ska de också slå följe med lövsångarna. I Fågelguiden avslöjas att de tillhör de verkliga långflyttarna: även de kanadensiska stenskvättorna ska också till Afrika. Det innebär att de måste flyga över Atlanten utan att kunna vila.
Välkommen Alexander! eller Nu är jag farfar!
Tårfylld glädje, går inte att beskriva bättre. Så känns det att ha sett de första bilderna på det nyaste barnbarnet. Kloka blå ögon och anletstdrag som går att känna igen. Visst är han vacker!
Det blir ytterligare ett födelsedagsbarn i septemberlistan. Lite praktiskt är det ju eftersom det är långt mellan Glommen och Stockholm. Faster Helena bor i Kungsbacka och fyller precis i kanten; sista augusti. Malmö där faster Emily bor kan länkas samman eftersom 24/9 går att klämma in i ett jättekalas. Faster Anna fyller i november. De fyra barnbarn som är lite äldre är jag morfar till - himla fint det också. Fast när de föddes fanns inga bloggar.
De glada föräldrarna hittar jag på en gemensam bild tagen vid midsommar:
Lilia är på träningsläger i Blekinge - eller hur man nu ska beskriva en utmärkt inrättning med en massa god mat, vattengympa och olika kroppsliga aktiviteter samt frågesport om man orkar. Du får hålla tillgodo med dessa bilder så länge.
Visst ser det underbart ut med en alldeles ny människa. Tack Johanna och David!
Det blir ytterligare ett födelsedagsbarn i septemberlistan. Lite praktiskt är det ju eftersom det är långt mellan Glommen och Stockholm. Faster Helena bor i Kungsbacka och fyller precis i kanten; sista augusti. Malmö där faster Emily bor kan länkas samman eftersom 24/9 går att klämma in i ett jättekalas. Faster Anna fyller i november. De fyra barnbarn som är lite äldre är jag morfar till - himla fint det också. Fast när de föddes fanns inga bloggar.
De glada föräldrarna hittar jag på en gemensam bild tagen vid midsommar:
Lilia är på träningsläger i Blekinge - eller hur man nu ska beskriva en utmärkt inrättning med en massa god mat, vattengympa och olika kroppsliga aktiviteter samt frågesport om man orkar. Du får hålla tillgodo med dessa bilder så länge.
Visst ser det underbart ut med en alldeles ny människa. Tack Johanna och David!
Music, music
Nu har musikåret börjat vid Helsingborgs konserthus. I år satsade vi stort, stora torsdagsserien med elva konserter.
Den första torsdagen inleddes med ett mycket givande program och en fullsatt salong.
Det första numret var en ourvertyr av en hittills okänd kvinnlig polsk tonsättare, Grazýna Bacewics. På Spotify hittade jag en hel del, dock inte ouvertyren, inter på Youtube heller. Men det var en intressant bekantskap. Nästa inslag var längre, Beethovens trippel-konsert med Kungsbackatrion som solister. Avslutningen stod den danske kompisitören Carl Nielsen för: Det Uudslukkelige. Dirigenten Andrew Manzes humoristiska inledningar till verken var mästerliga.
Den första torsdagen inleddes med ett mycket givande program och en fullsatt salong.
Det första numret var en ourvertyr av en hittills okänd kvinnlig polsk tonsättare, Grazýna Bacewics. På Spotify hittade jag en hel del, dock inte ouvertyren, inter på Youtube heller. Men det var en intressant bekantskap. Nästa inslag var längre, Beethovens trippel-konsert med Kungsbackatrion som solister. Avslutningen stod den danske kompisitören Carl Nielsen för: Det Uudslukkelige. Dirigenten Andrew Manzes humoristiska inledningar till verken var mästerliga.
Ostindiefararen Götheborg
Så blev det afton och det var dags för hundpromenaden - utan hund. Men Morris är med på något sätt ändå. Det var en fin kväll med klart väder, lugna vindar och ganska stilla dyningar. Vi horisonten syntes ett tremastat fartyg med ansenlig rigg. Det var inget mindre än ostindifararen Götheborg. När jag kollade på nätet kunde man se positionen och för den aktuella tiden seglade hon mellan Falkenberg och Varberg på väg till Göteborg.
Det var en mäktig syn. Vissa manövrer kunde jag se genom kamerans lins, ikväll förstärkt med en
extender som gav 2x förstoring = 600 mm.
Fågellivet på stranden är ganska ringa, några trutar, kråkor och ringduvor - och de alltid närvarande gräsänderna förstås.
Men en liten stenskväteta hade intagit gatlampan hemma:
Det var en mäktig syn. Vissa manövrer kunde jag se genom kamerans lins, ikväll förstärkt med en
extender som gav 2x förstoring = 600 mm.
Fågellivet på stranden är ganska ringa, några trutar, kråkor och ringduvor - och de alltid närvarande gräsänderna förstås.
Men en liten stenskväteta hade intagit gatlampan hemma:
Så är ekorrhjulet igång igen
Så har skolåret börjat. Årets halvtid på tre dagar i veckan har satt igång. Det är härligt! Blir det sista året jag jobbar? Jag kommer att ha fullt upp med att göra även utan elever - men hu så tomt.
Stränderna är ibland fulla av vadare som ilar omkring efter något ätbart. Mest talrik är kärrsnäppan, som vissa dagar finns i stora mängder. Andra dagar är det bara en handfull - men det brukar vara just denna fågel som dyker upp medan de andra arterna lyser med sin frånvaro.
Det är något som får kärrsnäppan att bli min favorit. Det kan vara utseendet men lika gärna beteendet: det outtröttliga födosökandet. Vi har bestämt något gemensamt. Annars brukar 'vanliga' fåglar snart bli ointresanta: dock inte denna.
Myrspovarna tillhör de mer vanliga vadarna så här års. De är alltid tacksamma att titta på och fotografera.
Det blir lätt serier av bilder: att lägga ut fler här skulle inte gå¨men ibland kan man kosta på sig att se hur elegant man hanterar vissa rörelser - som t.ex. att landa. Var det inte myrspovar som kunde flyga nonstop från Kanada till Nya Zealand?
En ensam prutgås hade hamnat bland kråkor och måsar häromdagen. Den kommer med viss regelbundenhet till Morups tånge - vid vissa tiodpunkter i stora flockar.
Ett besök i fotogömslet på Getterön blev rätt lyckat. Vattenrall finns i vassruggarna strax utanför och mitt korta besök bar frukt: här kommer den kutande så det stänker om det.
Strax efteråt kom en ungfågel med samma brådska, den korta sträckan mellan två vassruggar måste ovillkorligen avverkas på snabast möjliga tid.
Kvällens fågelkurs visade sig bli en samling av intresserade skådare - ensam i sitt slag verkar det. Den livaktiga fågelföreningen har inga kurser alls denna höst. Parkeringen vid silotornen brukar vara full av olika grupper som samlas men nu var det bara vi. Vad kan detta bero på?
Men vi som samlats från den 'gamla' kursgruppen fick en härlig kväll vid Grimsholmen. Sjöorrarna, ett femtontal, hade lagt sig ett hundratal meter ut från stranden, aningen för långt för att kreera skapliga bilder. Det verkade inte göra sig någon brådska. Danmark ligger nära och vem vet, den kanske övervintrar utanför Grimsholmen?
Det gula på hanarnas näbb är det säkra tecknet på att man hittat rätt.
Till sist såg vi en tornfalk i toppen av ett träd. Solen hade redan gått ner och tornfalken satt och såg in i den rodnande himlen. Mycket mänskligt - eller tornfalkslikt om man så vill.
Stränderna är ibland fulla av vadare som ilar omkring efter något ätbart. Mest talrik är kärrsnäppan, som vissa dagar finns i stora mängder. Andra dagar är det bara en handfull - men det brukar vara just denna fågel som dyker upp medan de andra arterna lyser med sin frånvaro.
Det är något som får kärrsnäppan att bli min favorit. Det kan vara utseendet men lika gärna beteendet: det outtröttliga födosökandet. Vi har bestämt något gemensamt. Annars brukar 'vanliga' fåglar snart bli ointresanta: dock inte denna.
Myrspovarna tillhör de mer vanliga vadarna så här års. De är alltid tacksamma att titta på och fotografera.
Det blir lätt serier av bilder: att lägga ut fler här skulle inte gå¨men ibland kan man kosta på sig att se hur elegant man hanterar vissa rörelser - som t.ex. att landa. Var det inte myrspovar som kunde flyga nonstop från Kanada till Nya Zealand?
En ensam prutgås hade hamnat bland kråkor och måsar häromdagen. Den kommer med viss regelbundenhet till Morups tånge - vid vissa tiodpunkter i stora flockar.
Ett besök i fotogömslet på Getterön blev rätt lyckat. Vattenrall finns i vassruggarna strax utanför och mitt korta besök bar frukt: här kommer den kutande så det stänker om det.
Strax efteråt kom en ungfågel med samma brådska, den korta sträckan mellan två vassruggar måste ovillkorligen avverkas på snabast möjliga tid.
Kvällens fågelkurs visade sig bli en samling av intresserade skådare - ensam i sitt slag verkar det. Den livaktiga fågelföreningen har inga kurser alls denna höst. Parkeringen vid silotornen brukar vara full av olika grupper som samlas men nu var det bara vi. Vad kan detta bero på?
Men vi som samlats från den 'gamla' kursgruppen fick en härlig kväll vid Grimsholmen. Sjöorrarna, ett femtontal, hade lagt sig ett hundratal meter ut från stranden, aningen för långt för att kreera skapliga bilder. Det verkade inte göra sig någon brådska. Danmark ligger nära och vem vet, den kanske övervintrar utanför Grimsholmen?
Det gula på hanarnas näbb är det säkra tecknet på att man hittat rätt.
Till sist såg vi en tornfalk i toppen av ett träd. Solen hade redan gått ner och tornfalken satt och såg in i den rodnande himlen. Mycket mänskligt - eller tornfalkslikt om man så vill.