Vårtecken
Sol, frost i gräset och klar himmel - vintern har inte dragit förbi ännu. Imorgon skulle det visst bli mer snö. Efter hundrundan blev det en fågeldito. Morups hallar var sig likt - de enda nykomlingarna var ett par strandskator. Bättre utdelning blev det på Morups tånge. Ett tiotal tofsvipor, nästan lika många större strandpipare, ett par kärrsnäppor och ett tjog gravänder. Drygt. Över vattnet rullade storspovens drillar för första gången som jag har hört dem i alla fall. Ett par starar sällskapade med en flock björktrastar. Så far det som vanligt de oräkneliga "vitfåglarna", mest gråtrut samt gräsänder. Men där fanns också ett par som avvek, ett snatterandspar:
Lite osäker var jag dock: hannen ska också ha en vit "sockerbit". Det var först när paret uppsökte en sten att sova på som den vita vingspegeln kunde ses. Snatteranden betecknas med Hf 4, vilket betyder att det är en häckande flyttfågel. 4:an betyder att det finns något mer än 100 par i Sverige.
En del toppskarvar finns numer ute på skäret vid Morps tånge. Det var bara fem, sex år sedan de betraktades som sällsynta rariteter. I mitten sitter en med "häckningstofsen" rest. Annars är de slankare, mer smalnäbbade och mindre än de betydligt vanligare storskarvarna.
Det blir en englandsresa for mig i mitten av mars - söndag till onsdag. En av kollegerna fick förhinder, varför jag får rycka in. Då får jag väl äntligen tillfälle att se Shakespeares teater. Det är underligt att vi inte åkt till England på senare år. I början av 80-talet bytte vi hus med en engelsk familj i Hove, som ligger sammanbyggt med Brighton. Det blev fjorton oförglömliga dagar på Englands sydkust. Dessförinnan har jag varit ett antal veckor på ett engelskt franciskanerkloster i södra England men det var under gymnasietiden. Den gången hann jag med att lifta till Oxford och därefter till Stratford on Avon, Shakespeares födelsestad. En vacker dag ska jag skanna in alla diabilder från de resorna.
Min nyaste TV-favorit är Fredrik Skavlan, denne unge norrman som leder talk shows på ett sätt som påminner om den engelske nestorn Parkinssons hantering. Som väl är det möjligt att se de gamla programmen på nätet.
Lite osäker var jag dock: hannen ska också ha en vit "sockerbit". Det var först när paret uppsökte en sten att sova på som den vita vingspegeln kunde ses. Snatteranden betecknas med Hf 4, vilket betyder att det är en häckande flyttfågel. 4:an betyder att det finns något mer än 100 par i Sverige.
En del toppskarvar finns numer ute på skäret vid Morps tånge. Det var bara fem, sex år sedan de betraktades som sällsynta rariteter. I mitten sitter en med "häckningstofsen" rest. Annars är de slankare, mer smalnäbbade och mindre än de betydligt vanligare storskarvarna.
Det blir en englandsresa for mig i mitten av mars - söndag till onsdag. En av kollegerna fick förhinder, varför jag får rycka in. Då får jag väl äntligen tillfälle att se Shakespeares teater. Det är underligt att vi inte åkt till England på senare år. I början av 80-talet bytte vi hus med en engelsk familj i Hove, som ligger sammanbyggt med Brighton. Det blev fjorton oförglömliga dagar på Englands sydkust. Dessförinnan har jag varit ett antal veckor på ett engelskt franciskanerkloster i södra England men det var under gymnasietiden. Den gången hann jag med att lifta till Oxford och därefter till Stratford on Avon, Shakespeares födelsestad. En vacker dag ska jag skanna in alla diabilder från de resorna.
Min nyaste TV-favorit är Fredrik Skavlan, denne unge norrman som leder talk shows på ett sätt som påminner om den engelske nestorn Parkinssons hantering. Som väl är det möjligt att se de gamla programmen på nätet.
Ugglor och översättningar
Ofta hälsar jag på hos Anders Brogren som på sin hemsida presenterar senaste nytt om den svenska kyrka vi gått ur. Och det känns inte det minsta angeläget att söka medlemsskap där igen, trots alla goda krafter som verkar och alla de goda vänner som ändå håller ut. Hasse Alfredssons Pastor Jansson har blivit omsprungen av utvecklingen.
För oss har det blivit lite lättare nu när Varbergsdelen av S:a Mariaförsamlingen i Halmstad firar mässa varje söndag kl 17.00. Fortsatt är det mässa i Falkenberg jämna veckor i Hertings kyrka.
Men det finns fler anledningar att gå in på Anders' hemsida, hustrun Margareta Brogrens hemsida finns lätt tillgänglig där. Våra familjer har haft kontakt med varandra sedan slutet av 1960-talet. Jag ville veta vilka böcker som passerat hennes händer nyligen. Där hittade jag bl.a. ett par julklappsböcker men f.a. sådant jag blev angelägen att läsa själv. Där fann jag Salvekvick och kvacksalveri som jag tror jag ska ge til ... men det ligger längre fram i tiden. Och för egen del önskar jag mig Geologica, krafterna som formar vår jord ... Vidare fann jag Naess: När jorden stod stilla, som handlar om Galilei och hans tid. Med tangentbordet som en förlängd arm tog det inte mer än några minuter att beställa.Om några dar finns de på Pressbyrån i Falkenberg.
Jag hittade Leonard Cohen på Spotify, honom har jag lyssnat till i bakgrunden som omväxling till Shostakovich (som det stavas där), Bach och Bix Beiderbecke, bara för att ta några i högen i den enorma musikladan. Men riktigt allt finns dock inte där. En god vän kom på besök och fick en introduktion i den virtuella musikvärlden. Han ville absolut veta om Jussi Björling sjungit in något av Schubert. Men det visste inte Spotify. "Schubert" fick dock 4462 träffar ändå.
I Gamla Köpstad har det varit uggletider. Inte mindre än nitton hornugglor har funnits (finns?) där. När jag tagit mig dit visade det sig att de satt inne i en någons trädgård, varför det inte passade sig att gå omkring hur som helst. Men genom grenverket fick jag ändå några av dem inom räckhåll, de fem jag upptäckte. Tofsarna står upp, vilket betyder att fåglarna är på sin vakt.
I Galtabäcks hamn har jag varit några gånger senaste tiden och letat efter berglärkor. Tomt! De lär ska dra omkring och plötsligt upptäcker någon dem - och så är de borta. Men några knipor fanns där i alla fall. Här en hane i sin svartvita dräkt.
Morris snarkar ljudligt på husses säng. Spotify har letat sig fram på egen hand (?) till The most relaxing sacred music in the universe, ytterligare ett album man inte trodde fanns. Musik av Bach, Fauré, Händel. Corelli och några till. Det är dags att återerövra morgonen efter en veckas lov med generösa förmiddagar.
För oss har det blivit lite lättare nu när Varbergsdelen av S:a Mariaförsamlingen i Halmstad firar mässa varje söndag kl 17.00. Fortsatt är det mässa i Falkenberg jämna veckor i Hertings kyrka.
Men det finns fler anledningar att gå in på Anders' hemsida, hustrun Margareta Brogrens hemsida finns lätt tillgänglig där. Våra familjer har haft kontakt med varandra sedan slutet av 1960-talet. Jag ville veta vilka böcker som passerat hennes händer nyligen. Där hittade jag bl.a. ett par julklappsböcker men f.a. sådant jag blev angelägen att läsa själv. Där fann jag Salvekvick och kvacksalveri som jag tror jag ska ge til ... men det ligger längre fram i tiden. Och för egen del önskar jag mig Geologica, krafterna som formar vår jord ... Vidare fann jag Naess: När jorden stod stilla, som handlar om Galilei och hans tid. Med tangentbordet som en förlängd arm tog det inte mer än några minuter att beställa.Om några dar finns de på Pressbyrån i Falkenberg.
Jag hittade Leonard Cohen på Spotify, honom har jag lyssnat till i bakgrunden som omväxling till Shostakovich (som det stavas där), Bach och Bix Beiderbecke, bara för att ta några i högen i den enorma musikladan. Men riktigt allt finns dock inte där. En god vän kom på besök och fick en introduktion i den virtuella musikvärlden. Han ville absolut veta om Jussi Björling sjungit in något av Schubert. Men det visste inte Spotify. "Schubert" fick dock 4462 träffar ändå.
I Gamla Köpstad har det varit uggletider. Inte mindre än nitton hornugglor har funnits (finns?) där. När jag tagit mig dit visade det sig att de satt inne i en någons trädgård, varför det inte passade sig att gå omkring hur som helst. Men genom grenverket fick jag ändå några av dem inom räckhåll, de fem jag upptäckte. Tofsarna står upp, vilket betyder att fåglarna är på sin vakt.
I Galtabäcks hamn har jag varit några gånger senaste tiden och letat efter berglärkor. Tomt! De lär ska dra omkring och plötsligt upptäcker någon dem - och så är de borta. Men några knipor fanns där i alla fall. Här en hane i sin svartvita dräkt.
Morris snarkar ljudligt på husses säng. Spotify har letat sig fram på egen hand (?) till The most relaxing sacred music in the universe, ytterligare ett album man inte trodde fanns. Musik av Bach, Fauré, Händel. Corelli och några till. Det är dags att återerövra morgonen efter en veckas lov med generösa förmiddagar.
Helklippning av hund
Morris har varit riktigt långhårig, tjock ullig päls är nog inte alltid så bekvämt att ha på sig, särskilt inte inomhus. Ett bord belades med halkfria liggunderlägg och så var maskinsaxen igång. Tre timmar tog det och då tillkommer ändå lite finputs här och var. Nu är han som ett levande plockepinnspel. Hustrun påpekade att nog vore det värt en del hundralappar att slippa ha berg av pudelludd överallt. Jo, det är ju en tanke ...
Fåglarna fick vara i fred idag. Nu handlar det om att ladda inför kvälles konserthusbesök i Göteborg. Det första stycket, Ness' Low jive tillhörde den typ av moderna stycken som i vart fall jag inte kommer att lyssna på igen. Kanske var det ett krig som illustrerades?
Prokofjevs violinkonsert nr 2 i g-moll med solisten Vilde Frang var en stor behållning. Denna drygt 20-åriga norska hanterade sin violin med kuslig precision.
Sista numret var Dvoraks symfoni nr 9, "Från nya världen". Eivind Aadland heter den norske dirigenten, som efter föreställningen belönades med stående ovationer. Två extranummer blev det, vilket är ganska ovanligt. I youtubeinslaget är Karajan som dirigerar.
Fåglarna fick vara i fred idag. Nu handlar det om att ladda inför kvälles konserthusbesök i Göteborg. Det första stycket, Ness' Low jive tillhörde den typ av moderna stycken som i vart fall jag inte kommer att lyssna på igen. Kanske var det ett krig som illustrerades?
Prokofjevs violinkonsert nr 2 i g-moll med solisten Vilde Frang var en stor behållning. Denna drygt 20-åriga norska hanterade sin violin med kuslig precision.
Sista numret var Dvoraks symfoni nr 9, "Från nya världen". Eivind Aadland heter den norske dirigenten, som efter föreställningen belönades med stående ovationer. Två extranummer blev det, vilket är ganska ovanligt. I youtubeinslaget är Karajan som dirigerar.
Drabbad av hökugglans bistra blick
Idag ville Lilia följa med på en liten utflykt. Det var vår i luften, solen lyste varmt av och till och vi ställde färden mot Valinge, någon mil öster om Varberg. Vi följde en vägbeskrivning med kartan i knät. En smal och ganska ojämn skogsväg förde oss upp till ett kalhygge, där hökugglan skulle finnas. Den satt mitt i blickfånget i en ensam björk och blängde på oss.
I Fågelguiden kan vi läsa en varning: om ungar är på väg att lämna boet måste man vara beredd på våldsamma anfall om hökugglan anser att man är närgången. Snart nog ska den återvända till sin taiga, kanske i sällskap med taigatrastarna och andra sällsyntheter som finns på ett par andra ställen i Sverige. Tyvärr vände den inte ryggen åt oss, annars hade vi kunnat se "det falska ansiktet", ett slags teckning i fjäderdräkten för att försvara sig.
Igår stötte jag på en annan ovanlighet - en tamgås mitt i en stor flock kanadagäss. Det skulle kunna ha varit en
snögås, men då hade den haft svarta vingpennor.
Eftermiddagen tog Morris och jag en tur över Stafsinge strand, som ligger nästan mitt i stan. En svarthakad buskskvätta ska finnas där men det var tomt sånär som på några trutar och kråkor. Men så kom stenfalken snabbt och lågt över strandvattnet, stannade till någon minut på en sten och fortsatte sedan. Dags att åka hem och fixa middag.
I Fågelguiden kan vi läsa en varning: om ungar är på väg att lämna boet måste man vara beredd på våldsamma anfall om hökugglan anser att man är närgången. Snart nog ska den återvända till sin taiga, kanske i sällskap med taigatrastarna och andra sällsyntheter som finns på ett par andra ställen i Sverige. Tyvärr vände den inte ryggen åt oss, annars hade vi kunnat se "det falska ansiktet", ett slags teckning i fjäderdräkten för att försvara sig.
Igår stötte jag på en annan ovanlighet - en tamgås mitt i en stor flock kanadagäss. Det skulle kunna ha varit en
snögås, men då hade den haft svarta vingpennor.
Eftermiddagen tog Morris och jag en tur över Stafsinge strand, som ligger nästan mitt i stan. En svarthakad buskskvätta ska finnas där men det var tomt sånär som på några trutar och kråkor. Men så kom stenfalken snabbt och lågt över strandvattnet, stannade till någon minut på en sten och fortsatte sedan. Dags att åka hem och fixa middag.
Morups hallar än en gång
För tredje dagen i följd var jag där i jakt på vattenpiplärkan. Igår var jag också där tillsammans med flera andra. Men den fågel som då uppträdde var en skärpiplärka, med ganska grova teckningar och som gav ett mörkare intryck. Dessutom fick jag värdefulla tips från skådarnestorn Uno Unger. En vattenpiplärka har mycket ljusare, närmast vit, bakgrund och streckteckningen på bröst och sidor är smalare men också lite mörkare och därmed distinktare. Vingbanden är vitare...
Idag fick jag se den. Efter en dryg halvtimmes väntan kom den flygande och slog sig ner i tånglagret. Ett par minuter varade besöket, men det var uppenbart den ljusa, smalstreckade fågeln med brunaktig rygg etc. som var framme.
I hopp om att den skulle komma tillbaka och tillåta lite fotografering fick jag titta på gräsänderna istället. De hade flyttat sig en bra bit efter förmiddagens attack från jaktfalken. Därför blev det spännande när hela havet stormade av snabbt flyende änder, som febrilt försökte ta höjd.
Det var nu ingen jaktfalk men väl en duvhök - i och för sig inte olik - men dock. Det blev ett riktigt drama när höken kom lågt över vattnet - på jaktfalksmanér - och närmade sig snabbt.
Bättre skärpa än så här gick inte att åstadkomma. Om det blev något byte hann jag aldrig uppfatta.
Tornfalken som håller till här och ofta ryttlar, hade idag något hängande i stjärtfjädrarna, Den verkade inte speciellt besvärad av det.
Manskören under Halims inspirerande ledning blir bara bättre och bättre. Självförtroendet stiger, tonsäkerheten ökar och snart har vi program med roliga låtar som ska presenteras vid en pubafton om ett par veckor. Det blir första gången med publik. En övningskväll är inget man missar.
Morups hallar
En vattenpiplärka lockade ut mig denna sköna, milda och aningen soliga lördag, den första dagen på sportlovet. Flockar av skådare skådade lite här och var, troligen efter samma fågel. Men ingen sådan dök upp. I stället blev det en trevlig pratstund med en av min grannar. Smådoppingar smådoppade sig hoppfullt på födojakt, mängder med gräsänder vände vingen över huvudet, vilade och underströk den fridsamma stämningen över strandängar och vatten.
Fortfaranade ingen vattenpipa. Men en, vad som antogs vara en blå kärrhök, kom och strök över träden efter att ha skrämt vettet ur en flock ringduvor. Så landade den på Ulla C:s vasstak och förde med sig minnena från i somras när vi drack kaffe strax nedanför dess utkikspunkt. Nu visade det sig senare, efter viss diskussion på Artportalen, att det var en fjällvråk som blivit lite störd av en skata, vars taknock hade nu var upptagen.
Det är ju det som är det fina i kråksången, att man får goda råd av erfarna skådare. Ett av mina bästa minnen i den vägen kommer från Öland södra udde, dit vi åkt min första fågelskådarsommar 2004. Han som då förestod det hela där berättade om hur lätt det var att ta fel, inte minst när man höll en liten nätfångad sångare i handen.
Fortfaranade ingen vattenpipa. Men en, vad som antogs vara en blå kärrhök, kom och strök över träden efter att ha skrämt vettet ur en flock ringduvor. Så landade den på Ulla C:s vasstak och förde med sig minnena från i somras när vi drack kaffe strax nedanför dess utkikspunkt. Nu visade det sig senare, efter viss diskussion på Artportalen, att det var en fjällvråk som blivit lite störd av en skata, vars taknock hade nu var upptagen.
Det är ju det som är det fina i kråksången, att man får goda råd av erfarna skådare. Ett av mina bästa minnen i den vägen kommer från Öland södra udde, dit vi åkt min första fågelskådarsommar 2004. Han som då förestod det hela där berättade om hur lätt det var att ta fel, inte minst när man höll en liten nätfångad sångare i handen.
Ny Fågelatlas över Göteborgsområdet
Nu har den äntligen kommit. Tidigare denna fredagskväll var det samling i GOF:s Villa Ekliden där atlasen presenterades och delades ut. Jag blev tillfrågad redan 2005 om jag ville ta ansvar för ett par rutor: Skörvallaviken och Stallviken i Särö. Så varje hundpromenad och många andra skådartillfällen rapporterade jag i häckningstider alla tecken på häckning jag kunde se. Det var lärorikt och mycket intressant. Att vara "ansvarig" betyder inte att man är ensam; många andra skådare gör också sina iakttagelser. Då var jag ju ännu mer nybörjare än nu men "ansvaret" tvingade mig att lära mig så mycket det bara gick.
Drygt 170 fågelarter har man noterat i området, som sträcker sig fråm Kungälvs kommun i norr till Kungsbacka i söder.
Varje siduppslag presenterar fakta om fågelarten, en snygg bild och så kartor med fynden inprickade. Som jämförelse finns även häckningsfynden från 1973 - 1984. Jag tar mig friheten att kopiera som ett led i den marknadsföring vi alla ombads medverka till.
Kartorna är måhända aningen små, men man får ändå en god överblick över fågelarternas förekomst.
Kartorna här nedan gäller grönsaångaren
När alla områden som ingår i projektet är klara får man en god överblick både över läget idag och föärändringar över tid. På Dagens fågel finns de olika områdena redovisade.
Drygt 170 fågelarter har man noterat i området, som sträcker sig fråm Kungälvs kommun i norr till Kungsbacka i söder.
Varje siduppslag presenterar fakta om fågelarten, en snygg bild och så kartor med fynden inprickade. Som jämförelse finns även häckningsfynden från 1973 - 1984. Jag tar mig friheten att kopiera som ett led i den marknadsföring vi alla ombads medverka till.
Kartorna är måhända aningen små, men man får ändå en god överblick över fågelarternas förekomst.
Kartorna här nedan gäller grönsaångaren
När alla områden som ingår i projektet är klara får man en god överblick både över läget idag och föärändringar över tid. På Dagens fågel finns de olika områdena redovisade.
Att hålla kylan på plats och värmen inombords
Kylan göre sig icke besvär. De sista dagarnas minusgrader kan ställa till det. Men det finns bara dåliga kläder och när jag av ren tanklöshet går ut i stark vind med åtskilliga minusgrader med bara tunna bommulsjeans, lider jag svårt.
För
Jag trivs bäst i varma täcken,
nära havet bor jag re'n,
inte bara några månader,
utan året runt får själen ro
Ja, så var det det där med vindarna, visst har han rätt Lundell, vindarna får fart med havet i bakgrunden. Men inte idag:
de kommer från öst, ej väst,
och biter så ilskans vasst...
Då kommer min röda jacka väl till pass. Den är stor som ett täcke, tjock som ett täcke och den varmer som ett täcke ska.
Till detta bärs lämpligen ett par jägarbyxor med extra isytt foder. Inga vindar i världen, aldrig så vassa, kan fördystra hundpromenaden eller fågelskådandet. Kylan gör mig icke mer besvär.
Idag fick jag kustpiparen inom digitalt skjutavstånd. Den trippade på det frusna gräset, knep något med näbben, ovisst vad i kylan. Vi hoppas att den fann något ätbart. Men den vet väl vad den gör efter ca en månad på Morups tånge:
Den borde vara i tropiska Afrika och inte komma hit förrän långt fram i vår. Men den rör sig kvickt så mat har den säkert fått. Om inte annat så erbjuder de tjocka tångvallarna en myckenhet av fågelföda. Det borde vara marina maskar, blötdjur och kräftdjur enligt Fågelguiden.
För
Jag trivs bäst i varma täcken,
nära havet bor jag re'n,
inte bara några månader,
utan året runt får själen ro
Ja, så var det det där med vindarna, visst har han rätt Lundell, vindarna får fart med havet i bakgrunden. Men inte idag:
de kommer från öst, ej väst,
och biter så ilskans vasst...
Då kommer min röda jacka väl till pass. Den är stor som ett täcke, tjock som ett täcke och den varmer som ett täcke ska.
Till detta bärs lämpligen ett par jägarbyxor med extra isytt foder. Inga vindar i världen, aldrig så vassa, kan fördystra hundpromenaden eller fågelskådandet. Kylan gör mig icke mer besvär.
Idag fick jag kustpiparen inom digitalt skjutavstånd. Den trippade på det frusna gräset, knep något med näbben, ovisst vad i kylan. Vi hoppas att den fann något ätbart. Men den vet väl vad den gör efter ca en månad på Morups tånge:
Den borde vara i tropiska Afrika och inte komma hit förrän långt fram i vår. Men den rör sig kvickt så mat har den säkert fått. Om inte annat så erbjuder de tjocka tångvallarna en myckenhet av fågelföda. Det borde vara marina maskar, blötdjur och kräftdjur enligt Fågelguiden.