Hans Johansson

Dagens sittning vid stranden handlade till en del om fasantuppen som tydligt markerade sin närvaro. Lite då och då kom ett hest fasanskri från gräsvallen närmast stranden. Där satt han, fullt synlig och utstötte ytterligare ett rop. Och så hade han flyttat sig till ett annat ställe i strandkanten - och ytterligare ett par, som ville han tala om att han äger den här delen av stranden. Kanske var det mot bakgrund att han förlorade sina ungar förra året in wunderschönen Monat Mai. Bildbevisen har vi ju sett här på bloggen och de eländiga kråkorna som rövade bort de tre äggen. Kunde det vara 'min' kråka som deltog? Men man kan inte ändra på naturen. Hade det varit möjligt kunde vi kanske haft 100 fasaner i strandgräset, fasaner på middagsbordet och - ja, vad hade inte kunnat hända?

 

Nu har vi istället en nästan tam kråka som möter oss och spatserar någon meter framför pudlarna under vår strandpromenad. 

 

Det senaste året har mina intressen ändrat karaktär. När vi flyttade till Glommen för elva år sedan, var det fåglar, fåglar och åter fåglar. En och annan kamera kunde också slinka med. Men flaggskeppet bland dessa gick sönder och skapade förstämning. Att reparera en pryl med några år på nacken skulle bara medföra att en nästan omodern kamera slukat en massa pengar. Billigare då att köpa en ny med fler megapixlar och snabbare bildtagning. Fast så kan man ju inte hålla på. Och mina drygt 500 GB fågelbilder skulle ta år att gå igenom och sortera. Och det roliga för mig är inte att sitta och titta på bilder utan att ta dem. 

 

Det var då jag köpte en ny gitarr - betydligt billigare än nästan vad som helst i fotoväskan. Och ett gammalt intresse väcktes till liv. En del Bellman och Taube fanns sedan gammalt men via Bokbörsen kunde man få återknyta bekantskapen med Birer Sjöberg och Dan Andersson - för att inte tala om författaren till Får jag lämna några blommor  - han som är ganska mager om bena, tillika om armar och hals. Det blev - blir - hisnande möten med liv och död, med lycklig och olycklig kärlek - ofta med mästerliga rim. En del har jag ju mött som svensklärare på gymnasiet men det finns ju oändligt mycket kvar att utforska. Och där är jag just nu. 

 

Och musikintresset håller i sig. En cello skulle bli en utmaning att bemästra och där har jag att göra resten av livet. Men det ger perspektiv på tillvaron och på all den cellomusik som Spotify levererat under många år. Det allra mesta är dock enklare att lyssna till än att exekvera.

 

Men den musik som var inne på 1400- och 1500-talen har ockswå trängt sig på. Ett TV-program nyligen visade hur mycket roligare man kunde ha - och hur mycket längre man förväntades leva - om man lärde sig nya saker. Som att spela något instrument eller lära sig något annat nytt. Vid det laget hade jag sneglat ett längre tag på en renässansluta med rötter i 1400-talet. Den hänger på väggen ovanför min säng nu. Musikhaus Thomann i Tyskland har det allra mesta i musikväg, allt från enkla munspel till Yamaha - och Steinwayflyglar. 

 

Jag återvände till kråkbloggen - kråkrovet som berövade tre blivande fasaner livet. Men kråkan jag har blivit vän med är fortfarande en trogen följeslagare som tacksamt tar emot alla små brödbitar eller hundmat som jag smätter iväg till henne. 

 

Två kråkor har upptäckt ett bo med en ruvande höna. Kanske en fasanhöna. Vild kamp uppstår och där jag sitter - utan kikare - kanske 50 bort, är det svårt att urskilja detaljer. Mean min nya kamera, Nikon P 900, har en brännvidd på 2000 mm och kanskea skulle det gå att få lite detaljer den vägen.

 

Det har varit ett långt uppehåll i boggandet. Kanske är det Facebook som stjäl uppmärksamhet? Men bloggen ska ju vara mer djuplodande än Facebooks ofta snabba reflektioner över olika inslag i tillvaron.

 

Efter att datorn har slarvat bort närmare ett års filer som enbart sparats på hårddisken under en återställningssejour , har jag nu blivit mer noggrann med att lägga över bilder på en extern hårddisk. Och då händer det att man hittar gamla minnen som man glömt av. Så hittade jag t.ex. bilder på hela familjen, tagna under ett 60-års kalas:

 

Trots att det varit den kallaste majmånaden på 200 år måste man ju ut. Eunice och Silver anpassade sig till den dryga halvtimme av stillastående lyssnande jag ägnade mig åt - för att spana på kärrsångaren. Och kanske få en bild av den. Ett par gånger skymtade jag den under dess snabba förflyttningar. Men inte en chans att hinna få in den i sökaren.

 

Men istället mötte vi Camilla med Doris och Tea, två kompisar till vovvarna. I det läget går det att släppa även pudlarna lösa så att de kan härja fritt och leka av sig allt stillasittande. 

 

 

 

 

 

För någon vecka sedan ville datorn Återupprätta sitt liv. Det lät jag den göra - vad hade jag att välja på? Det tog 16 timmar, sådär. Sedan var Macen klar. Jojo, alla filer tillkomna efter juni 2014 var borta. Det tråkigaste var att alla bilder frpån barnbarnens besök helgen innan var borta. Machuset erbjöd test (à 500:-) för att utröna om det var mjukvaran eller hårdvaran som fallerat, och ev en ny hårddisk à ... osv. Men datorn verkar fungera igen, bortsett från filförlusten. Men vem vet, de kanske dyker upp. Jag kör på så länge det går.

 

Senaste besöket på Morups tånge var lite speciellt. En havssula låg på en av stenarna ute på stenbarriären (Karet). Efter ett tag resteden på huvudet och började studera alla storskarvar och trutar i omgivningen.

 Den 24/5 var det årsdag för solcellerna på taket. På två år har vi tagit emot 10 699 kWh. Sista året blev det 5648 kWh. Samtidigt har under dessa två år sålt 5180 kWh som vi inte kunnat tillgodogöra oss. Det är 48% ca. 

 

Priusen har nu gått drygt 3700 mil på samma tid. Jag tankar var 100:e mil  och det brukar gå på 20 l. Det betyder 0,2 i förbrukning (2,7 kr/mil). Elförbrukning är 1,55 kWh/mil vilket innebär 2,22 kr/mil. Summa 4,25 kr/mil. Men under sommarhalvåret blir det ofta gratis takel, 3:-/mil är en möjlig kostnad. 

Medan min Mac återskapar hela hårddisken, och där finns alla nytagna bilder, kan jag ju se vad som finns i min lite äldre dator. Där finns foton från början av fågelskådarkarriären. Den första jag hjittar minns jag tydligt. Lilia och jag hade övernattat i Getteröns vandrarhem och från fönstren mot havsviken, kunde vi se den ståtliga gråhägern. Kanske var det denna situation som som fick Lilia att önska sig en gråhäger på sin födelsedag, tecknad av Hannu?

 

 

Bloggskrivandet har tagit en paus. Det är egentligen inget medvetet, det har bara inte blivit av. Antagligen har det med Facebook att göra. Där har åtminstone några bilder blivit publicerade, några hälsningar utväxlade och några gillanden utväxlats. Kanske beror det på att bloggandet verkar mer i skymundan. Man vet inte om någon alls läser det man skriver.

 

Men i familjen går livet vidare. Jag planerar för målning av huset men nöjer mig med att dela upp det på två -eller kanske tre - år. Det blev i ett slag betydligt förmånligare med den planeringen. Det bidrog även till att jag köpte en ny kamera eftersom jag slapp att lägga ut en massa pengar på färg. Det blev en Canon 70D med en helt ny sensor (drygt 20 megapixel). Den klarar även 7 bilder per sekund. Den ersätter mitt muskedunder EOS 1D Mk III, som drabbats av ett knepigt fel, 'Error 99'. Canon kan ta emot den och ge en prisuppgift på reparationen. Tycker man att det blir för dyrt, skrotar Canon generöst kameran alldeles gratis. Vill man ha den som prydnad kostar det knappa 700:- att hämta ut den - oreparerad. Men eftersom det sitter gammal teknik i den, den klarar bara 10 megapixel, så kommer jag kanske inte ens att lämna in den - vi får se.

 

Den eldrivna Priusen rullar vidare. En god vän frågade graabbarna i en verkstad vilket deras säkraste biltips var och de svarade unison: Toyota. Det var det bilmärke som de ansåg vara minst benäget att gå sönder. Man får väl förmoda att de, för att överleva i den branchen, sände en  tanke till alla de andra bilmärkena som, utmärker sig för ett reparationsbehov lite då och då. 

 

Men Priusen  rullar på - än så länge har den bara gått 3.600 mil. Men nu har jag tänkt att tanka den var hundrade mil. Första gången, för några veckor sedan, fick jag på 22,5 liter. Det betyder en förbrukning på 0,225 l/mil. När nu sommaren är i antågande går det att få på ytterligare lite ström. Så jag räknar med en något bättre siffra. Enligt manualen ska den nöja sig med 0,21 l/mil.

 

 

Morups tånge är tillgängligt igen, f.a. sedan man grävt en kanal som leder bort vattnet som gjort marken sumpig och svårtillgänglig. Nu har det mesta torkat upp och ett par vanliga (vattentäta) lågskor duger utmärkt. Hundarna har odkså fått följa med när jag drar i fält med tripoden. De gör som alltid när jag står still; sätter sig snällt och väntar. Bättre sällskap kan man nog inte ha.

 

Och strax utanför strandlinjen drar ett ejderstreck förbi med hög fart. Det är verklligen vår i luften!

En bit bort kilar ett par större stranddpipare över gräset och letar efter småkryp att äta. De har troligen varit i luften länge, letat efter lugna återhämtningsytor  och så hamnat femton meter från mig. Ett så uppiggande sällskap!

 

En bit ut finns det vatten - har nog inte sett så lågt vattenstånd på länge - och där i vattenbrynet går några gravänder gravitetiskt men ändå med full uppsikt över partnern och konkurrenterna. Det är mycket snart som nästa generation gravänder ska börja sitt liv, som ägg i ett fågelbo.

 

 

 

 

 

Hasse, Lilias bror, skulle ha blivit 71 år den 12 mars. Vi åkte till graven med blommor. Så sorgligt och tomt, overkligt att han inte finns bland oss längre. Ett ljus och några buketter - så annorlunda mot de festliga kalas han bestod oss med under sin levnad.

Till slut måste man sätta sig vid sin färglåda och pröva möjligheterna. Hyllan har nu samlat på sig diverse olika akvarellfärger, olika fabrikat och kvalitet samt akvarellpapper. Dessutom har jag till sist övat på att blötlägga

 

Min förmåga att programmera är begränsad. Tidigare lyckades jag att placera in Googles översättar-gadget. Den har fungerat ganska länge. Men så var jag nyfiken på om vilka besökarna till bloggen var och lade in ett script som visade detta. Men av  någon outgrundlig anledning slutade dessa båda script att fungera tillsammans. Men nu fungerar i alla fall översättaren!

 

Snart två  månader har gått utan att jag har fungerat som bloggare. Det kan ha med årstiden att göra; dett deprimerande väder med i allmänhet + 3° Celcius, kraftiga vindar från havet och en massa regn. Med två hundar måste man ändå ut och mitt förråd av parkas har verkligen använts. Bästa jackan när regnet drar in parallellt med jordytan är en Peak  Performance med en genialisk kapuschong där i princip inget regn trägner in. Hundarnas "regnrockar" har använts flitigt.

 

Men just nu är vädret strålande: vårsol på dagarna, ett par minusgrader och fullkomligt livsfarligt att promenera i. Ett enda felsteg och det kan bli benbrott eller 'frozen shoulder'. Jag minns fortfarande hur smärtsamt detta tillstånd var efter att jag halkat, kastat upp armen instinktivt för att få en motvikt. Därefter följde ett års besök hos sjukgymnasten som stack långa nålar i axeln, planerade rörelsescheman och fick mig att styrketräna. Först så småningom fick jag tillbaka förelseförmågan.

 

Men vårsolen kanske går i moln redan i morgon. Lågtrycken bildar kö över Nordsjön för att i tur och ordning leverera ösregn och kanske snö över oss. I bästa fall försvinner all förrädisk is från gatorna så att man kan gå säkert - utan dubbar under fötterna.  

 Efter en lång höst kanske vintern knackar på dörren. Idag var det hela 12 grader och folk betedde sig som om det vore sommar. Solen lyste ju för första gången på länge redan igår - visserligen efter ett ihärdigt regn - men den kom fram. Idag har det varit solsken mest hela dagen - sådant man kommer att minnas.

 

Lilia har ju fyllt 75 i november och kalaset firades hos Emily. Skönt att komma på sitt eget kalas när andra gör betydande insatser för att tårta och annat ska finnas. David hade varit i San Francisco på kurs, varför kalaset sköts fram till den femtonde. Här är några bilder från tilldragelsen:

 

 

Tidigare i november dök sidensvansar upp och kalasade på vår rönnbär. Besöket varade bara fem minuter och bilderna blev därefter.

Men idag bjöd vi Emily på lunch på hotell Strandbaden, det kanske lyxigaste stället i Falkenberg. Lunchen var mycket god och rikhaltig. Kommer man med rullstol får man dock finna sig i att vara utestängd från den imponerande havsutsikten. Dit upp är det nämligen tre rejäla trappsteg. Vi får hitta andra matställen med havsutsikt.