Solsken och skärpiplärka blir man glad av
Föermiddagens resa till Göteborg blev en riktigt kraftsamling: Kristi Konungens kyrka var som alltid knôkad, alla psalmböcker var slut. Den förtätade stämningen som rökelsedoften och de knäböjande bidrog till var som en inbjudan till tillbedjan, lovsång och förbön. Och hur många behöver inte en hel del av den varan? Snabba möten med många gamla vänner, ett ord här, en kram där, en intensiv gemenskap över kaffekopparna efteråt till dess att allt var över och man kunde resa hemåt igen.
Eftermiddagen hade mognat innan vi passerat Varberg. Det blev ändå lite tid till fågelskådning. KG ringde och satt tio meter från vattenpiplärkan ner vid Stensjöreservatet. Den fresetelsen blev för stor - det var bara att ta med kamera och kikare och plocka upp rapportören från hans renskrapade tallrik vid Laxbutiken. Han följde gärna med och visade vägen, det gode vännen!
Och så, i solens sista strålar, satt den där, flög lite trevande fram och tillbaka. Trots rätt dåligt ljus kan man nog ändå se vad det är:
Ett par skärpiplärkor sällskapade med en annan skärpip - Det jag trodde var en vattenpip var en skärpip. Så nu får
jakten fortsätta.
Detta är en skärpiplärka (lite bättre bild också) och här ser man näbbfärg, detaljer kring ögat - obs den vita ringen, de mörkare benen. Jämför buken - vattenpiplärkans är osträckad och ljusare. Dock syns inte benen så bra.
Ja, nu är det bara att åka tillbaka - ett härligt ställe vid kusten, och invänta bättre ljus. Så kanske det blir riktiga bilder av denna tvåstjärniga raritet.
Småskrakar ven fram över vattnet och tre tunga sångsvanar pumpade vinande strax ovanför våra huvuden.
De kom så plötsligt att vi hörde dem strax efter att de passerat.
Dags att gå in för landning ....
Eftermiddagen hade mognat innan vi passerat Varberg. Det blev ändå lite tid till fågelskådning. KG ringde och satt tio meter från vattenpiplärkan ner vid Stensjöreservatet. Den fresetelsen blev för stor - det var bara att ta med kamera och kikare och plocka upp rapportören från hans renskrapade tallrik vid Laxbutiken. Han följde gärna med och visade vägen, det gode vännen!
Och så, i solens sista strålar, satt den där, flög lite trevande fram och tillbaka. Trots rätt dåligt ljus kan man nog ändå se vad det är:
Ett par skärpiplärkor sällskapade med en annan skärpip - Det jag trodde var en vattenpip var en skärpip. Så nu får
jakten fortsätta.
Detta är en skärpiplärka (lite bättre bild också) och här ser man näbbfärg, detaljer kring ögat - obs den vita ringen, de mörkare benen. Jämför buken - vattenpiplärkans är osträckad och ljusare. Dock syns inte benen så bra.
Ja, nu är det bara att åka tillbaka - ett härligt ställe vid kusten, och invänta bättre ljus. Så kanske det blir riktiga bilder av denna tvåstjärniga raritet.
Småskrakar ven fram över vattnet och tre tunga sångsvanar pumpade vinande strax ovanför våra huvuden.
De kom så plötsligt att vi hörde dem strax efter att de passerat.
Dags att gå in för landning ....
Stormigt igen
Är det våren som tågar in under sådant mäktigt buller? Det är i alla fall inte snöstorm som drar in över västkusten även denna vecka. Flera plusgrader gör det uthärdligt att stå några timmar vid Glumsten eller snarare den lilla vidndboden som Falkenbergs ornitologiska förening rår om. Jag har ingen nyckel - ännu - men dagar som denna känns inte behovet så stort. Inifrån vindboden ser man ut genom en lucka mot väster och saknar den runtomsikt man behöver får att få bra bilder.
Nu blev det inte så många fåglar idag, någon tretåig mås långt ut, ett par sjöorrar på vågorna men inga direkta rariteter. Dock skönt att få se solen och det skummande havets raseri.
Mitt i detta inferna hänger några trutar ganska stilla i vindarna. De hoppas kanske inte på att stekta sparvar ska komma flygande i näbbet på dem men en och annan ätbar bit kanske rycks loss från vågorna?
Några ejdrar var i alla fall på väg söderut idag.
Ett antal gråtrutar passerade revy på lagom fotoavstånd. Den omtalade sädesärlan visade sig inte i dag. Annars har den varit synlig vid Glumsten ett litet tag. Våren är på väg.
Nu blev det inte så många fåglar idag, någon tretåig mås långt ut, ett par sjöorrar på vågorna men inga direkta rariteter. Dock skönt att få se solen och det skummande havets raseri.
Mitt i detta inferna hänger några trutar ganska stilla i vindarna. De hoppas kanske inte på att stekta sparvar ska komma flygande i näbbet på dem men en och annan ätbar bit kanske rycks loss från vågorna?
Några ejdrar var i alla fall på väg söderut idag.
Ett antal gråtrutar passerade revy på lagom fotoavstånd. Den omtalade sädesärlan visade sig inte i dag. Annars har den varit synlig vid Glumsten ett litet tag. Våren är på väg.
Bergstaigasångare i kikaren
Spänningen stiger, ett trettiotal nackar har dragits bakåt, kikare riktas upp i grantopparna, alla spanar. För den som står mitt i är det andlöst. Så ser man något som rör sig inne bland de täta grenarna, man fokuserar och kameran knäpper av ett antal bilder. En snabbkoll i betraktningsfönstret på baksidan: bara ett svartmurrigt virrvarr av kvistar och barr men ingen fågel verkar ha fastnat.
Så höll vi på ett par timmar. Vi var där igår, idag och många av oss kommer säkert att återvända om den knappt tio cm långa fågeln får hållas och leta sina spindlar etc bland de täta gammelgranarnas grenar. För att ytterligare förhöja stämningen, höll några kungsfåglar och en svartmes till i samma toppar och förvirrade våra observationer.
Mina bilder blev därefter. Först när de kunde beskådas i datorn och ljusas upp såg jag att jag faktiskt fångat rariteten - om i bedrövligt dåligt fotoskick.
Man kan ju ändå se det långa markerade ljusa ögonbrynsstercket, det smalare svarta ögonstrecket, den ljusa kinden, man anar den mörka näbben och ser den ljusare hakan och brösten. Några vingstreck ser man inte i denna vinkel, tyvärr.
Det markerade vingbandet kan nog ses bättre på den här bilden. Återstår att se om raritetskommittén blir nöjd.
Så här ska den i alla fall se när en skicklig fotograf med lite tur har hållit i grejorna: Krutfelt är bäst!
Och allt detta sker bara 11 km hemifrån.
Det är alltid trist att lämna en trestjärning raritet T*** utan bildbevis. Men mer än en gång har kameran visat mer än vad man trodde den skulle klara. Och alla sådana roliga saker får man lägga på investeringskontot. Oc h så kan man ju träna sig på betydligt vanligare fåglar som kungsfågel, t.ex.
För att inget av de små liven ska frestas ge sig ut på öppna fältet, kommer en tornfalk lite då och då och ryttlar till sig något ätbart, åkersorkar kanske?
Hade jag tillbringat helgen vid den stormiga Glumsten, hade jag nog inte heller blivit lottlös:
svartnäbbd islom , dvärgmås, alfågel, tretåig mås, skärsnäppa, smålom, storlom, sjöorre, toppskarv och havssula är bara några av de fåglar som passerat stenen de sista dagarna.
Och här bor jag ...
Så höll vi på ett par timmar. Vi var där igår, idag och många av oss kommer säkert att återvända om den knappt tio cm långa fågeln får hållas och leta sina spindlar etc bland de täta gammelgranarnas grenar. För att ytterligare förhöja stämningen, höll några kungsfåglar och en svartmes till i samma toppar och förvirrade våra observationer.
Mina bilder blev därefter. Först när de kunde beskådas i datorn och ljusas upp såg jag att jag faktiskt fångat rariteten - om i bedrövligt dåligt fotoskick.
Man kan ju ändå se det långa markerade ljusa ögonbrynsstercket, det smalare svarta ögonstrecket, den ljusa kinden, man anar den mörka näbben och ser den ljusare hakan och brösten. Några vingstreck ser man inte i denna vinkel, tyvärr.
Det markerade vingbandet kan nog ses bättre på den här bilden. Återstår att se om raritetskommittén blir nöjd.
Så här ska den i alla fall se när en skicklig fotograf med lite tur har hållit i grejorna: Krutfelt är bäst!
Och allt detta sker bara 11 km hemifrån.
Det är alltid trist att lämna en trestjärning raritet T*** utan bildbevis. Men mer än en gång har kameran visat mer än vad man trodde den skulle klara. Och alla sådana roliga saker får man lägga på investeringskontot. Oc h så kan man ju träna sig på betydligt vanligare fåglar som kungsfågel, t.ex.
För att inget av de små liven ska frestas ge sig ut på öppna fältet, kommer en tornfalk lite då och då och ryttlar till sig något ätbart, åkersorkar kanske?
Hade jag tillbringat helgen vid den stormiga Glumsten, hade jag nog inte heller blivit lottlös:
svartnäbbd islom , dvärgmås, alfågel, tretåig mås, skärsnäppa, smålom, storlom, sjöorre, toppskarv och havssula är bara några av de fåglar som passerat stenen de sista dagarna.
Och här bor jag ...
Dorothy Sayers
Författarfavoriter kan vara mycket personliga och tidsbundna. Ända sedan barndomen har det funnits sådana ljuspunkter i tillvaron, då man fyllt bagen (det var väl det man hade på den tiden) med böcker från biblioteket. Går jag drygt femtio år tillbaka i tiden minns jag Singeltonböckerna. De handlade om engelsk internatskolemiljö och var antagligen långt bort från Guillous Ondskan. I samma veva läste jag Jack London, hittade Harry Macfie i bokhyllan hemma. Då hade jag lagt alla Astrid Lindgrens böcker bakom mig, liksom Enid Blytons. Idag läser mina barnbarn allehanda fantasyböcker. John blev riktigt glad när han fick en bok på närmare 1000 sidor på sin 11-årsdag. Nu kunde läsningen vara läääänge!
Jag tänker inte räkna upp alla böcker jag läst genom åren; det skulle föra för långt. Numer är det bara fågelböcker jag läser, brukar jag säga, men det är inte riktigt sant. Visserligen har hyllan begåvats med en ljuvlig örnbok och andra spännande böcker. Men i bilen har jag alltid ett antal cd-böcker från biblioteket: oftast blir det deckare av Lehane, Connely. Mankell eller Nesser.
Men så förirrade jag mig ner i underjorden och hittade bibliotekets engelska bokavdelning, där även ljudböcker ingick. Och där fanns mina synnerliga favoriter av Dorothy Sayers - ett par dramatiserade. Lyckan var fullständig. Det kan betyda att jag någon gång tar bilen till j obbet.
+
Jag tänker inte räkna upp alla böcker jag läst genom åren; det skulle föra för långt. Numer är det bara fågelböcker jag läser, brukar jag säga, men det är inte riktigt sant. Visserligen har hyllan begåvats med en ljuvlig örnbok och andra spännande böcker. Men i bilen har jag alltid ett antal cd-böcker från biblioteket: oftast blir det deckare av Lehane, Connely. Mankell eller Nesser.
Men så förirrade jag mig ner i underjorden och hittade bibliotekets engelska bokavdelning, där även ljudböcker ingick. Och där fanns mina synnerliga favoriter av Dorothy Sayers - ett par dramatiserade. Lyckan var fullständig. Det kan betyda att jag någon gång tar bilen till j obbet.
+
Stockholm, Stockholm
Ärendet var Peer Gynt på Stadsteatern med Dan Ekborg. Fyra timmars andlöshet, beundran, beröring, ömsom tårar, ömsom ... nä, skratt blev det aldrig: Peer Gynt är ingen komedi som man flabbar sig igenom. Men Dan Ekborgs intensiva spel tog andan ur oss. Antingen var det hans spel eller kanske en kombination av detta och ens egen insikt om vad livet möjligen kan gå ut på som gjorde detta till den bästa Peer G alla kategorier. Åtminstone som Lilia och jag har sett. Vi var överens. Recensenterna tycks vara överens - ett exempel från SvD.
Så fick vi se Davids och Johannas nya lägenhet och sova över där. Mysigt är ordet även om hela huset är inslaget i plast, utsikten ersatt med gråa plastsjok som ska skydda yttervärden mot cementstänk från fasadrenoveringen.
Det blev också tillfälle att träffa Johannas mycket rara föräldrar - nu förstår vi varifrån hon fått sin vänliga charm. Härlig brunch och så var vi på väg tillbaka igen. Med Stadsteaterns imponerande program och spännande föreställningar kan det hända att vi ringer och frågar igen om vi får ligga över.
Det tar ca 6½ timme om man försöker hålla sig under 0,55 l/mil och tar vägen mellan Varberg och Borås. Yaris är en utmärkt bekväm och tyst liten bil. Tack Toyoda, yoda, vi gillar din Toyota.
Vi fick en liten glimt av Drottningholm oxå. Majonäserna var hemma - så tolkade vi flaggan. Men vi skulle inte vilja byta, trots den fina parken - det var bara gräsänder i dammarna.Så fick vi se Davids och Johannas nya lägenhet och sova över där. Mysigt är ordet även om hela huset är inslaget i plast, utsikten ersatt med gråa plastsjok som ska skydda yttervärden mot cementstänk från fasadrenoveringen.
Det blev också tillfälle att träffa Johannas mycket rara föräldrar - nu förstår vi varifrån hon fått sin vänliga charm. Härlig brunch och så var vi på väg tillbaka igen. Med Stadsteaterns imponerande program och spännande föreställningar kan det hända att vi ringer och frågar igen om vi får ligga över.
Det tar ca 6½ timme om man försöker hålla sig under 0,55 l/mil och tar vägen mellan Varberg och Borås. Yaris är en utmärkt bekväm och tyst liten bil. Tack Toyoda, yoda, vi gillar din Toyota.
Konsten att undvika MacDonalds - jag tror vi kommit fram till hur man gör. Att försöka sig på någon av vägkrogarna är knappast lönt - åtminstone har vi inte upptäckt någon som kommit i närheten av en anständig måltid till ett vettigt pris. Vi får kanske prova Porten till Östergötland - med så många långtradare parkerade måste det gå att få mat där. Nä,vi valde IKEAs självkostnadsvariant. Så till den milda grad förutsägbart men man slipper åtminstone äta med fingrarna och man får maten på riktiga tallrikar. Gallerian vid Maxi i Norrköping hade också god mat.
Årets första snöstorm
Nu ligger snön vit på taken, åtminstone där det är lite lä. Det betyder lite oregelbundna triangelmönstger på hus som har en vinkelbyggnad eller något sjok där vinden behagat samla ihop snön. Jag mötte barnfamiljen alldeles nyss efter hundpromenaden. Målet var det konstgjorda pulkabacke strax intill. Själva backen var mer grön än vit men det kanske barnen inte bryr sig så mycket om.
Gårdagens blåsiga vandring över Morups tånges vindsvepta vidder avar en upplevelse i sig. Djupt invirad i tjock jacka etc är det riktigt skönt att känna vindens svep runt ryggen: man kan nästan luta sig mot den.
en storspov flög upp från nära håll och manövrerade skickligt i byarna.
En vildkanin skuttade snabbt ner mellan stenarna - Morris märkte ingenting. Men han är ju lite gammal nu.
Gårdagens blåsiga vandring över Morups tånges vindsvepta vidder avar en upplevelse i sig. Djupt invirad i tjock jacka etc är det riktigt skönt att känna vindens svep runt ryggen: man kan nästan luta sig mot den.
en storspov flög upp från nära håll och manövrerade skickligt i byarna.
En vildkanin skuttade snabbt ner mellan stenarna - Morris märkte ingenting. Men han är ju lite gammal nu.
Det är inte bara solen som har vänt!
Följer man rapporterna om fåglar ser man inte sällan flyttfåglar som verkar ha åtetvänt mitt i vintern. Sädesärla finns en handfull rapporterade, bl.a. från Glommen. Men de milda vintrarna har väl placerat även långväga flyttare lite närmare och alla ger sig inte iväg - så långt i vart fall. När Morris och jag tog vår mnorgonpromenad på Morups Tånges frusna vidder, såg vi en snösparv, alldeles ensammen och övergiven - eller vad vet jag? Den satt still på tre fyra meters håll och reagerade inte nämnvärt på hunden. Kanske utmattad men inte mer än att den kunde flytta på sig. Det vimlar av smådjur i tången - sparkar man till en tångruska hoppar smådjuren högt.
En handfull skärpiplärkor for i snabba slag mellan tångvallarna efter sista stormen. De var inte alls lika fogliga inför fotografen.
En storspov gick omkring bland de vilande sångsvanarna. Våren känns närmare här i havsbandet. Senare skvallrade ett lätt snöfall om att det inte är helt över ännu. Men ljuset kommer sakta men säkert tillbaka.
Soligor 2x extender har anlänt. Det betyder visserligen att det blir manuell fokusering för ögonblicket - tills någon lär mig hur man ska tejpa stiften för att lura extendern att ändå tillåta automatisk avståndsmätning. Och sätter man ihop hela härligheten, dvs. 300 mm + 1,4X extender + 2X extender motsvaras detta av 1344 mm brännvidd (medräknat de kamerans 1,6X förstoring på en Canon 400D). Men då måste man ha stativ och bra ljus.
En handfull skärpiplärkor for i snabba slag mellan tångvallarna efter sista stormen. De var inte alls lika fogliga inför fotografen.
En storspov gick omkring bland de vilande sångsvanarna. Våren känns närmare här i havsbandet. Senare skvallrade ett lätt snöfall om att det inte är helt över ännu. Men ljuset kommer sakta men säkert tillbaka.
Soligor 2x extender har anlänt. Det betyder visserligen att det blir manuell fokusering för ögonblicket - tills någon lär mig hur man ska tejpa stiften för att lura extendern att ändå tillåta automatisk avståndsmätning. Och sätter man ihop hela härligheten, dvs. 300 mm + 1,4X extender + 2X extender motsvaras detta av 1344 mm brännvidd (medräknat de kamerans 1,6X förstoring på en Canon 400D). Men då måste man ha stativ och bra ljus.