Visby
Gotlandsresan sträckte sig över hela ön. Söderut. På väg till Hoburgsgubben stannade vi vid Vamlingbo prästgård. Där är det numer museum: Lars Jonssons museum . Kanske Sveriges mest framgångsrike fågelkonstnär, genomlärd ornitolog och med en oerhörd massa prestigefyllda utställningar, böcker och artiklar bakom sig - det är något att möta.
Att få se verken av en av världens främsta fågelkonstnärer är stort. Själv var konstnären i Österrike med sin utställning men de verk som lämnats kvar gav full valuta. Det var tillåtet att fotografera och jag gör gärna reklam för
museet. Ett utmärkt lunchkafé ingick i etablisemanget. Hoburgsgubben kanske vi inte tittade på så noga men de sista kilometrarna dit gick utefter havet - bedövande vackert. Gott om rastplatser.
Dagen därpå for vi utefter östra sidan. Östergarns kyrka skulle ha en lundsångare - en dryg halvtimme spelade jag upp lundsångaren men fick inget napp. Välkända krukmakerier i Etelhem fick besök, bl.a Larsson & Larsson. Det är svårt att se sig mätt på alla vackra former och inspirerande färgställningar. Men priserna dämpade entusiasmen ...
Efter en iskall natt på vandrarhemmet på Fårö vände vi kosan åt söder, Mot Visby. Det kalla och blåsiga vädret bestod. STF:s vandrarhem kan ta betalt: 650 kr för ett dubbelrum men då finns toa, dusch, TV och kylskåp på rummet.
Att vara i Visby - kanske det mest stimulerande jag varit med om på mycket länge. Kyrkoruiner överallt, små caféer med vidunderlig utsikt men den botaniska trädgården var lite utöver det vanliga. Den kväll vi var där bjöds vi på körsång där en mycket lokal tonsättare presenterades.
Dagen därpå gick vi tvärs igenom hela Visby - eller i alla fall en kilometer. Så stötte vi på den katolska kyrkan. Vi gick in och satte oss och såg detta märkliga kyrkorum, som var modernt byggt för ca 25 år sedan men på en medeltida grund.
.
Just då kom Göran Degen in i kyrkan - han som var kyrkoherde i Göteborg när vi konverterade får några år sedan. Det blev ett kärt återseende för båda parter. Att vara kyrkoherede i Visby periodvis och samtidigt rektor för prästutbildningen hade han inget emot. Vi blev bjudna på kaffe och och fick en vederkvickande pratstund bakom den minimala prästgården.
På kvällen firade vi högmässa på Jesu Hjärtas dag. Hela mässan sjöngs på latin och på något sätt passade det bra in på hela miljön: den medeltida miljön underströks av mängden ky rkor och kloster Låt vara att en del av dem nu är kyrkoruiner men kyrkans grepp om själarna måste ha varit påtagligt större och de latinska mässorna betydligt fler.
Tack vare att vi stannade en dag längre än vi från början planerat, fick vi vara med om detta möte och denna mässa.
Tidigare på eftermiddagen var det stort midsommarfirande. Ringmuren skymtar i bakgrunden. Vi deltog inte i dansen - det får anstå till nästa år. Vi fick trösta oss med saffranspannkaka med salmbärssylt.
Tidigare denna midsommarafton hade vi vår matjessill, gräddfil, nykokt färskpotatis och jordgubbar på vandrarhemmets uteplats. Det gick det med, inte minst tack vara denna superstora och enligt uppgift en av Sveriges billigaste livsmedelshallar: ICA MAXI. Detta nybyggda tempel låg strax intill och på betryggande avstånd från tempelruinerna inne i Visby. Blir Ica Maxi världsarv får man nog kvalificera sig så där en 700 år eller så.
Avresedag: packa ihop, tvätta golv etc. Vi chansade på att få se Lundsångare som hade hörts vid ett ställe strax söder om Visby tidigare. Det blev en härlig rast med utsikt över den höga östra kalkstenskustens branter - men ingen lundsångare.
Färjan hade blivit drygt 200 kr dyrare - "vi åkte ju på en dyrare dag" men det blev en bekväm och vilsam resa tillbaka. Hem körde vi i princip utan att rasta, fyra timmar tog de 30 milen
Nu har vi minnen som tar sin tid att sortera.
Att få se verken av en av världens främsta fågelkonstnärer är stort. Själv var konstnären i Österrike med sin utställning men de verk som lämnats kvar gav full valuta. Det var tillåtet att fotografera och jag gör gärna reklam för
museet. Ett utmärkt lunchkafé ingick i etablisemanget. Hoburgsgubben kanske vi inte tittade på så noga men de sista kilometrarna dit gick utefter havet - bedövande vackert. Gott om rastplatser.
Dagen därpå for vi utefter östra sidan. Östergarns kyrka skulle ha en lundsångare - en dryg halvtimme spelade jag upp lundsångaren men fick inget napp. Välkända krukmakerier i Etelhem fick besök, bl.a Larsson & Larsson. Det är svårt att se sig mätt på alla vackra former och inspirerande färgställningar. Men priserna dämpade entusiasmen ...
Efter en iskall natt på vandrarhemmet på Fårö vände vi kosan åt söder, Mot Visby. Det kalla och blåsiga vädret bestod. STF:s vandrarhem kan ta betalt: 650 kr för ett dubbelrum men då finns toa, dusch, TV och kylskåp på rummet.
Att vara i Visby - kanske det mest stimulerande jag varit med om på mycket länge. Kyrkoruiner överallt, små caféer med vidunderlig utsikt men den botaniska trädgården var lite utöver det vanliga. Den kväll vi var där bjöds vi på körsång där en mycket lokal tonsättare presenterades.
Dagen därpå gick vi tvärs igenom hela Visby - eller i alla fall en kilometer. Så stötte vi på den katolska kyrkan. Vi gick in och satte oss och såg detta märkliga kyrkorum, som var modernt byggt för ca 25 år sedan men på en medeltida grund.
. Just då kom Göran Degen in i kyrkan - han som var kyrkoherde i Göteborg när vi konverterade får några år sedan. Det blev ett kärt återseende för båda parter. Att vara kyrkoherede i Visby periodvis och samtidigt rektor för prästutbildningen hade han inget emot. Vi blev bjudna på kaffe och och fick en vederkvickande pratstund bakom den minimala prästgården.
På kvällen firade vi högmässa på Jesu Hjärtas dag. Hela mässan sjöngs på latin och på något sätt passade det bra in på hela miljön: den medeltida miljön underströks av mängden ky rkor och kloster Låt vara att en del av dem nu är kyrkoruiner men kyrkans grepp om själarna måste ha varit påtagligt större och de latinska mässorna betydligt fler.
Tack vare att vi stannade en dag längre än vi från början planerat, fick vi vara med om detta möte och denna mässa.
Tidigare på eftermiddagen var det stort midsommarfirande. Ringmuren skymtar i bakgrunden. Vi deltog inte i dansen - det får anstå till nästa år. Vi fick trösta oss med saffranspannkaka med salmbärssylt.
Tidigare denna midsommarafton hade vi vår matjessill, gräddfil, nykokt färskpotatis och jordgubbar på vandrarhemmets uteplats. Det gick det med, inte minst tack vara denna superstora och enligt uppgift en av Sveriges billigaste livsmedelshallar: ICA MAXI. Detta nybyggda tempel låg strax intill och på betryggande avstånd från tempelruinerna inne i Visby. Blir Ica Maxi världsarv får man nog kvalificera sig så där en 700 år eller så.
Avresedag: packa ihop, tvätta golv etc. Vi chansade på att få se Lundsångare som hade hörts vid ett ställe strax söder om Visby tidigare. Det blev en härlig rast med utsikt över den höga östra kalkstenskustens branter - men ingen lundsångare.
Färjan hade blivit drygt 200 kr dyrare - "vi åkte ju på en dyrare dag" men det blev en bekväm och vilsam resa tillbaka. Hem körde vi i princip utan att rasta, fyra timmar tog de 30 milen
Nu har vi minnen som tar sin tid att sortera.
Ibland har man tur
Att lämna en bok för Emily i Halmstad blev också en trevlig utflykt. Vid Ringenäs tog vi rast, åt grillad kyckling och drack kaffe. Alla gånger jag varit där i militära sammanhang dök upp till ytan. Nu är skjutfältet avlyst frör allmänheten. Men vi satt bland blommande vresrosor och jag spelade upp ljudet av rosenfink. Men det fanns tydligen ingen inom hörhåll, bara en del hämplingar.
Vi åkte till Vesslunda naturreservat som ligger strax söder om Skrea. Där kunde den också vara. Efter bara ett par minuters lockrop från ljudfilen i min telefon dök den upp och satt röd och grann i en trädtopp mindre än sju meter från oss.
Det fungerade alltså. Den satte genast igång att sjunga och talade därmed om vem som skulle vara herre på täppan.
Sommaren har nu äntligen tagit kommandot över vädret. Sol, uppehåll och "skjortvarmt" är det. Nu är det sommarlov och man kan med gott samvete läsa tidningen, läsa en bok eller bara sitta still och låta friden råda.
Andra har bråda dagar med att mata fågelungar, t.ex. ängspiplärkorna. Näbben full, full fart!
En gammalbekant lät också locka på sig: sävsparven som häckar vid Glommens havsbad. När den hörde en annan sävsparv sjunga (min telefon) blev den tydligt upprörd och satt väl synlig i buskarna och flyttade sig i en cirkel runt mig.
En törnskata satt i höga tallbusken i förrgår - hade jag ingen kamera med. Men annars är skaran fåglar inte så månghövdad: förutom de nämnda förekommer hämpling och törnsångare vad jag kan se. De sistnämnda "far som tättingar" runtikring.
Mer om gotlandsresan kommer. Men ett synintryck fastnade på näthinnan - en del åkrar hade starka inslag av blåklint och vallmo samt diverse gula blommor. Samtidigt tänker jag på en artikel en av de senare dagarna, där trädgårdsskötsel ordinerades mot utbrändhet. Pålitlig tillfriskning uppnåddes genom kontakten med naturen på detta närgångna sätt. Lilia brukar säga att jag aldrig kan bli utbränd: jag skulle vara för lat för det. Jag kan nog ge henne rätt; jag rusar inte ut ut i trädgården precis. Men Emily har visat ett påtagligt intresse för detta. Jag får nöja mig med att betrakta - och det trivs jag utomordentligt med.
Vi åkte till Vesslunda naturreservat som ligger strax söder om Skrea. Där kunde den också vara. Efter bara ett par minuters lockrop från ljudfilen i min telefon dök den upp och satt röd och grann i en trädtopp mindre än sju meter från oss.
Det fungerade alltså. Den satte genast igång att sjunga och talade därmed om vem som skulle vara herre på täppan.
Sommaren har nu äntligen tagit kommandot över vädret. Sol, uppehåll och "skjortvarmt" är det. Nu är det sommarlov och man kan med gott samvete läsa tidningen, läsa en bok eller bara sitta still och låta friden råda.
Andra har bråda dagar med att mata fågelungar, t.ex. ängspiplärkorna. Näbben full, full fart!
En gammalbekant lät också locka på sig: sävsparven som häckar vid Glommens havsbad. När den hörde en annan sävsparv sjunga (min telefon) blev den tydligt upprörd och satt väl synlig i buskarna och flyttade sig i en cirkel runt mig.
En törnskata satt i höga tallbusken i förrgår - hade jag ingen kamera med. Men annars är skaran fåglar inte så månghövdad: förutom de nämnda förekommer hämpling och törnsångare vad jag kan se. De sistnämnda "far som tättingar" runtikring.
Mer om gotlandsresan kommer. Men ett synintryck fastnade på näthinnan - en del åkrar hade starka inslag av blåklint och vallmo samt diverse gula blommor. Samtidigt tänker jag på en artikel en av de senare dagarna, där trädgårdsskötsel ordinerades mot utbrändhet. Pålitlig tillfriskning uppnåddes genom kontakten med naturen på detta närgångna sätt. Lilia brukar säga att jag aldrig kan bli utbränd: jag skulle vara för lat för det. Jag kan nog ge henne rätt; jag rusar inte ut ut i trädgården precis. Men Emily har visat ett påtagligt intresse för detta. Jag får nöja mig med att betrakta - och det trivs jag utomordentligt med.
Gotland - en bra början på sommarlovet
Semesterresan för Lilia och mig måste genomföras så snart det bara gick. Den 13 juni får vi till Oskarsström och inväntade förjeturen. Jag minns englandsresan 1981 - den här färjan var lika stor! Det blev en bekväm resa utan märkbar sjögång, trots den friska vinden. Lilia hade utflyktsboken i knät med alla sevärdheter. Det blev ett stopp. än här, än där.
Gotlands minsta kyrka i Västergarn fick ett besök:
Tre nätter blev det i Snoder, ett vandrarhem med namnet Borum. Det lät ju medeltida, men det består av verbet bo och substantivet rum. Ja, Ja... Havet och tystnaden in på knutarna, nästan inga gäster - utom två erfarna fågelskådare. En Wilsonsimsnäppa hade funnits ca tre mil därifrån - men försvunnit. Andra dagens kväll hade den dock dykt upp igen och då fick jag brått. Men odjuret hade "dragit" och där stod vi med tomma kikare. En tuvsnäppa blev en liten tröst.
Dagen därpå, när Lilia och jag skulle fika, valde vi (jag) Haugbjärgar bodar på Faludden i hopp om att Mr Wilson ångrat sitt uppbrott.
Gotlands minsta kyrka i Västergarn fick ett besök:
Tre nätter blev det i Snoder, ett vandrarhem med namnet Borum. Det lät ju medeltida, men det består av verbet bo och substantivet rum. Ja, Ja... Havet och tystnaden in på knutarna, nästan inga gäster - utom två erfarna fågelskådare. En Wilsonsimsnäppa hade funnits ca tre mil därifrån - men försvunnit. Andra dagens kväll hade den dock dykt upp igen och då fick jag brått. Men odjuret hade "dragit" och där stod vi med tomma kikare. En tuvsnäppa blev en liten tröst.
Dagen därpå, när Lilia och jag skulle fika, valde vi (jag) Haugbjärgar bodar på Faludden i hopp om att Mr Wilson ångrat sitt uppbrott.
Slutet närmar sig
Nu går terminen mot sitt slut. Halvfulla (till antalet) klasser är inget ovanligt dessa sista dagar. Samtidigt pågår prov in i det sista. På fredag är det i alla fall avslutning och när man gjort alla formaliteter klara är det sommarlov. Men sommarlovet består av tv å delar: dels den inarbetade tiden som kanske pågår till en bit in i juli, därefter är det semester. För rätt många år sedan vill arbetsgivarorganisationen lock-outa oss på sommaren men det gick inte. Inarbetad tid och semester är tydligen inte tillåtet med stridsåtgärder.
Så mycket strider hoppas jag inte det blir denna sommar. Får vi bara lite värme ska det väl gå. De ca tio grader man uppmätt mellan regnskurarna är väl nätt och jämt så mycket att gräset växer. Vi krymper i våra kapuchonger och handskar när vi måste ut med våra hundar.
Förälddraomsorgen är tydlig när det gäller fågelungar. De kan väl tänkas vara gulliga, men råkorna vinner ingen skönhetstävling.
Men för att den här råkungen ska klara sig, måste den hitta sin mat själv. Det låter illa en stund men sedan tar den efter sin förälder och letar rätt på småkryp i gräsmattan. Fågelbordet är populärt även på sommaren - jag lägger ut en del ätbart då och då. Det är egentligen idealiskt: en tät häck, mat och en fontän att dricka ur.
Tornseglarna är många och tillsammans med ladusvalor och hussvalor dominerar de luftrummet. Att fånga en med kameran är inte så lätt, de flyger ibland med ca 200 km/tim. Men källornas uppgift om hastigheten går isär.
Så mycket strider hoppas jag inte det blir denna sommar. Får vi bara lite värme ska det väl gå. De ca tio grader man uppmätt mellan regnskurarna är väl nätt och jämt så mycket att gräset växer. Vi krymper i våra kapuchonger och handskar när vi måste ut med våra hundar.
Förälddraomsorgen är tydlig när det gäller fågelungar. De kan väl tänkas vara gulliga, men råkorna vinner ingen skönhetstävling.
Men för att den här råkungen ska klara sig, måste den hitta sin mat själv. Det låter illa en stund men sedan tar den efter sin förälder och letar rätt på småkryp i gräsmattan. Fågelbordet är populärt även på sommaren - jag lägger ut en del ätbart då och då. Det är egentligen idealiskt: en tät häck, mat och en fontän att dricka ur.
Tornseglarna är många och tillsammans med ladusvalor och hussvalor dominerar de luftrummet. Att fånga en med kameran är inte så lätt, de flyger ibland med ca 200 km/tim. Men källornas uppgift om hastigheten går isär.
Ipod, Spotify och/eller göteborgssymfonikerna
Kan man bli stressad av alla intressanta och roliga saker man kan göra? Eller blir man stressad av allt det man försummat att göra bara för att de nya inslagen i tillvaron har tillåtits att ta för lång tid?
När jag levererade (modeord) de sista buntarna av elevarbeten till skolan i förra veckan var ryggsäcken rejält tung. Många av dem - kanske den största gruppen av ambitiösa elever jag haft, hade gjort verkliga storverk och presterat mycket bra texter. Dessa läser man med intresse och iver och tänker på allt dessa elever har lyckats lära mig om hur man ska ta sig an och utveckla en romanredovisning, t.ex. Kanske är det att undvika att stå ivägen för eleverna som gör att både de och jag själv har fått ut så mycket av deras arbete. Eller så är det en önske/efter/konstruktion. Nu har de i alla fall tagit studenten och de flesta får man kanske aldrig se igen. Det är bara att önska lycka till i livet!
Ipodden - hur många gånger har jag inte stött på detta ord i ungdomarnas vokabulär? Nu sitter jag själv med en variant av den och lyssnar på 'strömmad' musik från SR: Mozarts hornkonsert - från 1956 med Radioorkestern under ledning av Sten Frykberg. Det namnet minns jag alldeles tydligt från den tiden då det egentligen bara fanns en enda radiokanal att lyssna till. Ingen TV. Vi hade inte ens grammofon, minns jag. Den gamla vevgrammofonen hos moster och morbror och ett antal 78:or utgjorde den musikaliska stimulansen. Radetsky Marsch minns jag väl från dessa lyckliga stunder, då jag i 10 - 12 årsålderna vevade mig igenom sommarrepertoaren då jag var utlånad till dessa barnlösa släktningar i deras sommarstuga i Jonsered. Nu lyssnar jag via Spotify till några olika inspelningar som 'strömmas' genom datorn.
Min pappa hade ju kunnat göra storverk med mig dock; han ville lära mig spela piano. Det ville inte jag. Det blev några skalor blott. Inte förrän jag blev gammal nog att köpa en egen gitarr kom något slags intresse till uttryck. Men jag känner att jag tar igen det mest nu i mogen ålder.
Den sista konserten på årets abonnemang inträffade den 28 maj. Gustavo Dudamel dirigerade göteborgssymfonikerna och konserthuskören i Verdis Rekviem. Oförglömligt! Här får vi en aning om hur man kan upplevas av musikerna, via YouTube. Som publik ser man ju bara ryggtavlan men kan ändå förstå att han utstrålar engagemang. Enligt programmet är han en av världens 100 mest inflytelserika personer.
Då hade vi funderat över om detta ändå skulle vara det sista abonnemangsåret: vi har ju Spotify båda, Lilia och jag. Dessutom finns det för ögonblicket 20 479 'tracks' som detta medium erbjuder. Bach 28 076, Beethoven lyckas bara få med 13 553. Det är något att vara tacksam över - men det går inte upp emot att själv sitta i konserthussalen och se allt man hör och försöka inse vad alla dessa musiker har gått igenom för att nå sin utomordentliga skicklighet.
En eftermiddag damp en tereksnäppa ned, helt oväntat. Stränderna fylldes med ivriga skådare, ända fram till ca kl 18.00, då pippin drog vidare.
Detta var den 25 maj, kanske när det var sommar. Idag är det tidig höst, 12 grader varmt och nordostliga, riktigt kalla vindar. Handskar och varma kläder är nödvändigt.
Förra veckoslutet fanns en busksångare inom räckhåll. Wapnö, strax norr om Halmstad, hade fått besök. Det var lätt att hitta, lätt att parkera och fågeln betedde sig inte olikt Kalle Ankas julaftonsfågel när den ljudligt hoppade mellan grenar och mindre träd på bara några meters håll från fotografer och andra skådare.
Som om inte busksångaren var nog, en röd glada seglade in över våra huvuden för att se vad vi höll på med.
Och som om inte heller detta var nog, så lyckades vi komma inom hör- och synhåll för en mindre flugsnappare vid Sperlingsholm, ett granngods till Wapnö. Det blev två nya kryss.
En eftermiddag kom Morris och jag att stå ganska stilla och betrakta några skärfläckor som letade ätbarheter. Troligen pågick även häckning i strandkanten. Plötsligt blev det många av dem i luften och alla störtdök mot någonting, bara femton meter ifrån oss. Till sist lösgjorde sig en kråka som lurpassat på något bo och den drog iväg över grästorven med några skärfläckor högljutt skränande efter sig.
Stenskvättorna har fått ungar. Vid Morups tånge kan man slå sig ner med den röda triften och de blå violerna omkring sig och bara vänta på att motiven ska dyka upp. Föräldrarna med en massa insekter i näbben ser till att ungarna får sitt.
För övrigt har Morups tånge gästats av sandlöpare, småsnäppa, spovsnäppa. myrsnäppa, småspov bland andra.
Dagliga promenader med Morris tillhör höjdpunkterna på "världens vackraste plats" som någon sa'.
När jag levererade (modeord) de sista buntarna av elevarbeten till skolan i förra veckan var ryggsäcken rejält tung. Många av dem - kanske den största gruppen av ambitiösa elever jag haft, hade gjort verkliga storverk och presterat mycket bra texter. Dessa läser man med intresse och iver och tänker på allt dessa elever har lyckats lära mig om hur man ska ta sig an och utveckla en romanredovisning, t.ex. Kanske är det att undvika att stå ivägen för eleverna som gör att både de och jag själv har fått ut så mycket av deras arbete. Eller så är det en önske/efter/konstruktion. Nu har de i alla fall tagit studenten och de flesta får man kanske aldrig se igen. Det är bara att önska lycka till i livet!
Ipodden - hur många gånger har jag inte stött på detta ord i ungdomarnas vokabulär? Nu sitter jag själv med en variant av den och lyssnar på 'strömmad' musik från SR: Mozarts hornkonsert - från 1956 med Radioorkestern under ledning av Sten Frykberg. Det namnet minns jag alldeles tydligt från den tiden då det egentligen bara fanns en enda radiokanal att lyssna till. Ingen TV. Vi hade inte ens grammofon, minns jag. Den gamla vevgrammofonen hos moster och morbror och ett antal 78:or utgjorde den musikaliska stimulansen. Radetsky Marsch minns jag väl från dessa lyckliga stunder, då jag i 10 - 12 årsålderna vevade mig igenom sommarrepertoaren då jag var utlånad till dessa barnlösa släktningar i deras sommarstuga i Jonsered. Nu lyssnar jag via Spotify till några olika inspelningar som 'strömmas' genom datorn.
Min pappa hade ju kunnat göra storverk med mig dock; han ville lära mig spela piano. Det ville inte jag. Det blev några skalor blott. Inte förrän jag blev gammal nog att köpa en egen gitarr kom något slags intresse till uttryck. Men jag känner att jag tar igen det mest nu i mogen ålder.
Den sista konserten på årets abonnemang inträffade den 28 maj. Gustavo Dudamel dirigerade göteborgssymfonikerna och konserthuskören i Verdis Rekviem. Oförglömligt! Här får vi en aning om hur man kan upplevas av musikerna, via YouTube. Som publik ser man ju bara ryggtavlan men kan ändå förstå att han utstrålar engagemang. Enligt programmet är han en av världens 100 mest inflytelserika personer.
Då hade vi funderat över om detta ändå skulle vara det sista abonnemangsåret: vi har ju Spotify båda, Lilia och jag. Dessutom finns det för ögonblicket 20 479 'tracks' som detta medium erbjuder. Bach 28 076, Beethoven lyckas bara få med 13 553. Det är något att vara tacksam över - men det går inte upp emot att själv sitta i konserthussalen och se allt man hör och försöka inse vad alla dessa musiker har gått igenom för att nå sin utomordentliga skicklighet.
En eftermiddag damp en tereksnäppa ned, helt oväntat. Stränderna fylldes med ivriga skådare, ända fram till ca kl 18.00, då pippin drog vidare.
Detta var den 25 maj, kanske när det var sommar. Idag är det tidig höst, 12 grader varmt och nordostliga, riktigt kalla vindar. Handskar och varma kläder är nödvändigt.
Förra veckoslutet fanns en busksångare inom räckhåll. Wapnö, strax norr om Halmstad, hade fått besök. Det var lätt att hitta, lätt att parkera och fågeln betedde sig inte olikt Kalle Ankas julaftonsfågel när den ljudligt hoppade mellan grenar och mindre träd på bara några meters håll från fotografer och andra skådare.
Som om inte busksångaren var nog, en röd glada seglade in över våra huvuden för att se vad vi höll på med.
Och som om inte heller detta var nog, så lyckades vi komma inom hör- och synhåll för en mindre flugsnappare vid Sperlingsholm, ett granngods till Wapnö. Det blev två nya kryss.
En eftermiddag kom Morris och jag att stå ganska stilla och betrakta några skärfläckor som letade ätbarheter. Troligen pågick även häckning i strandkanten. Plötsligt blev det många av dem i luften och alla störtdök mot någonting, bara femton meter ifrån oss. Till sist lösgjorde sig en kråka som lurpassat på något bo och den drog iväg över grästorven med några skärfläckor högljutt skränande efter sig.
Stenskvättorna har fått ungar. Vid Morups tånge kan man slå sig ner med den röda triften och de blå violerna omkring sig och bara vänta på att motiven ska dyka upp. Föräldrarna med en massa insekter i näbben ser till att ungarna får sitt.
För övrigt har Morups tånge gästats av sandlöpare, småsnäppa, spovsnäppa. myrsnäppa, småspov bland andra.
Dagliga promenader med Morris tillhör höjdpunkterna på "världens vackraste plats" som någon sa'.