20 grader i skuggan
Tiden går allt fortare. Veckodagarna hinner knappt ta slut förrän en ny rings in av det tidiga gryningsljuset. Alla elever verkar vara laddade inför olika prov och redovisningar. Nationella prov i svenska, engelska matte ... för att nu bara nämna något.
Samtidigt är det mer fågel i omlopp nu än annars. En del stannar om visar upp sig - som ljungpiparna t.ex. Nya kontingenter ställer sig i Korshamn, vilar, äter och flyger vidare.
Skolans utbyte med den lilla franska staden Pontarlier pågår och på söndagen hade jag ett välkommet besök av de tre lärarna i teamet, Christine, Françoise och Claude. Besök på Getteröns Naturum och lite fågelskådning där hör till. En vacker brushane kom ganska nära.
Dagen avslutades med en vandring mot Morup tånges fyr.
Om ett par dar kommer triften att blomma överallt och färga hela gräsvidden i rosa. Det väntar vi på!
Samtidigt är det mer fågel i omlopp nu än annars. En del stannar om visar upp sig - som ljungpiparna t.ex. Nya kontingenter ställer sig i Korshamn, vilar, äter och flyger vidare.
Skolans utbyte med den lilla franska staden Pontarlier pågår och på söndagen hade jag ett välkommet besök av de tre lärarna i teamet, Christine, Françoise och Claude. Besök på Getteröns Naturum och lite fågelskådning där hör till. En vacker brushane kom ganska nära.
Dagen avslutades med en vandring mot Morup tånges fyr.
Om ett par dar kommer triften att blomma överallt och färga hela gräsvidden i rosa. Det väntar vi på!
I vårskogen som håller andan
Eftermiddagen har kommit och jag är hemma. Ingen konferens på jobbet, sömndrucken tågresa - sist hamnade jag ju i Halmstad efter en ofrivillig tupplur. Men nu kom jag av i tid. Morris sprang emot mig och förkunnade att det var dags. Upp på cykeln, ut med hunden, bort över ängarna i hästatravet med Morris som dragplåster.
Det var inte särskilt mycket fåglar synliga. Jag ställde mig bland tallarna utefter strandpromenaden och gjorde några tappra försök att få med något hem. Men så kom hämplinghannen och satt sig stilla i toppen av en strandtall:
Så var det bara att packa ihop allt: kikare, tub med stativ, kameror, fågelbok, ett par mackor . fast termosen glömde jag. Samling i Falkenberg, där får vi veta vart vi ska ta vägen.
Ån vindlar i vida svängar. Fågelkursen vandrar i vitsippsskogen, stannar ivrigt och lyssnar bland de höga björk- och bokstammarna. Stenknäck? Kunde höras men var svårsedd. Trädlärka? Förväntades men sågs inte. Taltrast? Ett par av dessa höll en strålande konsert i den nedåtgående solstrålarna under vår kaffestund. Några andra fåglar syntes eller anades också. Men priset togs av forsärlan som ruvande låg på sitt rede. Att det överhuvud taget var möjligt att fotografera utan att störa tror man knappt. Men boets belägenhet var sådant att det var möjligt. Mer säger jag inte. Här är hon i alla fall:
Att släpa på ett 300 mm objektiv med extender har sitt pris. Men det räcker med en lyckad bild för att allt obehag fullkomligt rinner av en.
Ja, det uppstår aldrig för man gläds åt själva möjligheten att få med sig en del av naturupplevelsen och ev. dela den med andra. Håll till godo!
Det var inte särskilt mycket fåglar synliga. Jag ställde mig bland tallarna utefter strandpromenaden och gjorde några tappra försök att få med något hem. Men så kom hämplinghannen och satt sig stilla i toppen av en strandtall:
Så var det bara att packa ihop allt: kikare, tub med stativ, kameror, fågelbok, ett par mackor . fast termosen glömde jag. Samling i Falkenberg, där får vi veta vart vi ska ta vägen.
Ån vindlar i vida svängar. Fågelkursen vandrar i vitsippsskogen, stannar ivrigt och lyssnar bland de höga björk- och bokstammarna. Stenknäck? Kunde höras men var svårsedd. Trädlärka? Förväntades men sågs inte. Taltrast? Ett par av dessa höll en strålande konsert i den nedåtgående solstrålarna under vår kaffestund. Några andra fåglar syntes eller anades också. Men priset togs av forsärlan som ruvande låg på sitt rede. Att det överhuvud taget var möjligt att fotografera utan att störa tror man knappt. Men boets belägenhet var sådant att det var möjligt. Mer säger jag inte. Här är hon i alla fall:
Att släpa på ett 300 mm objektiv med extender har sitt pris. Men det räcker med en lyckad bild för att allt obehag fullkomligt rinner av en.
Ja, det uppstår aldrig för man gläds åt själva möjligheten att få med sig en del av naturupplevelsen och ev. dela den med andra. Håll till godo!
Fettprocenten
Det pågår spännande dietexperiment. När jag ska åka och handla ska det numer vara vispgrädde, bacon, lax och andra fettrika produkter. Gi-metoden håller på att ta över. Min diabetessköterska är av den gamla modellen och håller hårt på tallriksmodellen: ät ca 1/3 protein, 1/3 kolhydrater, så lite fett det går och så grönsaker förstås. Fast egentligen ska jag inte äta kolhydrater alls: inga goda mackor, ingen pasta med härlig sås, inget ris och inga dillkokta potatis. Så istället steker jag en massa lök och blandar ut röran med äpplen, kanske lite nötter, rivna morötter, smaksätter med koncentrerad granatäpplejuice, citron eller bara lite svamp. Men inga potäter, det är sådana man inte äter om man ska gå ner. Äggröra och bacon har jag lärt mig att tycka om. Varje lördag blir det hotellfrukost med riktigt bryggkaffe. Men ingen gröt, inga flingor. Men jag går inte ner. Antagligen gör jag felet att jag väger mig själv men inte det jag stoppar i mig. Tre ägg och ett paket bacon - är det för mycket???
Det låter som om man gått på ett rejält självbedrägeri. Men läser man Mats- Eric Nilssons Den hemlige kocken
blir man omtumlad gång efter annan: att det inte fanns något sådant som en fri lunch har ju så småningom gått upp för en men att alla lightprodukter egentligen har en massa E200-hit och E300-dit inblandat kan verkligen skaka om den mest förhärdade. När den fettsnåla bomben briserar en vacker dag, kommer ångesten att skörda sina offer - du blir det du äter! Om du stoppar i dig en "hårt processad blandning av den svårsålda fisken Alaska polloc, potatisstärkelse, stabliseringsmedel, aromämne, smakförstärkare, färgämne och vatten" - vad har du ätit då? Jo, crabsticks, röda härliga med lätt salt smak och en inbillning av havets hårdvara. Morris gillar dem också.
Men ser i alla fall inga överviktiga fåglar. Dessa har säkert koll på sin vikt och kan även ladda ordentligt för att få fettlagret att räcka över halva klotet.
Mitt senast fototillskott är ett traderaköpt Tamron 55 - 200 mm objektiv för några hundralappar. En chansning. Fotosidans tester, dvs. mycket personliga utlåtanden från medlemmar pendlar mellan "smäck" och riktigt skarpt objektiv. Men om man bara ska ha det för semsterbilder är det kanske rätt storlek. Man slipper dra med sig proffsobjektivet på 300 mm.
Jag testade det på en turkduva som satt på stolpe igår: och döm om min förvåning, det var ett mycket skarptecknande objektiv. Tamron?! Säkert bättre än sitt rykte. Det duger i alla fall för mig.
Annars är det inget riktigt drag i fågelflyttningen. Kanske ett första ordentligt förebud var de 53 ljungpipare som stod med näbben under vingen efter kanske en lång flykt. Nu stod de där, en del började så smått röra på sig och leta något att äta.
Småtärna och kentsk tärna har kommit - det blir foton när de satt sig betydligt närmare fotografen.
Ett tidigare inhandlat Canon 75 - 300 mm "semesterobjektiv" håller inte alltid måttet. Men är det bra ljus och "stora" föremål duger det gott. På en semesterresa blir det oftare större motiv än kråkor:
Det låter som om man gått på ett rejält självbedrägeri. Men läser man Mats- Eric Nilssons Den hemlige kocken
blir man omtumlad gång efter annan: att det inte fanns något sådant som en fri lunch har ju så småningom gått upp för en men att alla lightprodukter egentligen har en massa E200-hit och E300-dit inblandat kan verkligen skaka om den mest förhärdade. När den fettsnåla bomben briserar en vacker dag, kommer ångesten att skörda sina offer - du blir det du äter! Om du stoppar i dig en "hårt processad blandning av den svårsålda fisken Alaska polloc, potatisstärkelse, stabliseringsmedel, aromämne, smakförstärkare, färgämne och vatten" - vad har du ätit då? Jo, crabsticks, röda härliga med lätt salt smak och en inbillning av havets hårdvara. Morris gillar dem också.
Men ser i alla fall inga överviktiga fåglar. Dessa har säkert koll på sin vikt och kan även ladda ordentligt för att få fettlagret att räcka över halva klotet.
Mitt senast fototillskott är ett traderaköpt Tamron 55 - 200 mm objektiv för några hundralappar. En chansning. Fotosidans tester, dvs. mycket personliga utlåtanden från medlemmar pendlar mellan "smäck" och riktigt skarpt objektiv. Men om man bara ska ha det för semsterbilder är det kanske rätt storlek. Man slipper dra med sig proffsobjektivet på 300 mm.
Jag testade det på en turkduva som satt på stolpe igår: och döm om min förvåning, det var ett mycket skarptecknande objektiv. Tamron?! Säkert bättre än sitt rykte. Det duger i alla fall för mig.
Annars är det inget riktigt drag i fågelflyttningen. Kanske ett första ordentligt förebud var de 53 ljungpipare som stod med näbben under vingen efter kanske en lång flykt. Nu stod de där, en del började så smått röra på sig och leta något att äta.
Småtärna och kentsk tärna har kommit - det blir foton när de satt sig betydligt närmare fotografen.
Ett tidigare inhandlat Canon 75 - 300 mm "semesterobjektiv" håller inte alltid måttet. Men är det bra ljus och "stora" föremål duger det gott. På en semesterresa blir det oftare större motiv än kråkor:
Solen värmer
En liten sen eftermiddagspromenad med Morris - har har väntat hela dan fick jag veta. Men nu drar han iväg, glatt och villigt med nosen utefter marken. Vi tar lilla fågelslingan, kanske har rödstjärtsparet kommit tillbaka? Men icke, det var några mycket vanliga småfåglar som vi sett mest hela vintern. Jo ett par pilfinkar satt riktigt bra till i sälgen:
Den burrar upp sig som om det vore riktigt kallt. Men jag inbillar mig att den vill se stor ut av andra orsaker.
I bondgårdens träd satt denna gransångare - ja satt är väl mycket sagt för den for ivrigt omkring och letade efter insekter till k vällsmat. Men här låter den sig fotogrtaferas. Och så fångade kamarean en bild i flykten:
De nästan genomskinliga vingarna kan ha fört den genom Saharas obarmhärtiga sandstormar, upp genom Europa och så hit. Undra på att den är hungrig och flyger raskt mellan grenar och bladverk för att hitta något att äta.
En annan flygande vårbudbärare hade inte det förväntade lätet - storspoven använde sitt lockläte: "kuuu-li" upprepade gånger. Jag hörde den flera gånger men såg den först när den höll på att passera mig. Som väl fokuserade kameran snabbt och effektivt och det blev ändå en bild.
Vid det laget hade Morris dragit ut mig på stranden. Där gick vi och nosade och strosade bland snäckor och annat uppspolat. Och så kom det över mig - sanden, sanden var nästan alldeles vit och kändes skön att gå i - även med skor. Men man längtade efter barafota och bada: Känn själv!
Solljuset är så påtagligt, även inomhus. Här finns inga trädridåer eller berg som tar emot - det är rymd överallt!
Den burrar upp sig som om det vore riktigt kallt. Men jag inbillar mig att den vill se stor ut av andra orsaker.
I bondgårdens träd satt denna gransångare - ja satt är väl mycket sagt för den for ivrigt omkring och letade efter insekter till k vällsmat. Men här låter den sig fotogrtaferas. Och så fångade kamarean en bild i flykten:
De nästan genomskinliga vingarna kan ha fört den genom Saharas obarmhärtiga sandstormar, upp genom Europa och så hit. Undra på att den är hungrig och flyger raskt mellan grenar och bladverk för att hitta något att äta.
En annan flygande vårbudbärare hade inte det förväntade lätet - storspoven använde sitt lockläte: "kuuu-li" upprepade gånger. Jag hörde den flera gånger men såg den först när den höll på att passera mig. Som väl fokuserade kameran snabbt och effektivt och det blev ändå en bild.
Vid det laget hade Morris dragit ut mig på stranden. Där gick vi och nosade och strosade bland snäckor och annat uppspolat. Och så kom det över mig - sanden, sanden var nästan alldeles vit och kändes skön att gå i - även med skor. Men man längtade efter barafota och bada: Känn själv!
Solljuset är så påtagligt, även inomhus. Här finns inga trädridåer eller berg som tar emot - det är rymd överallt!
Kaffe på verandan
Nu strålar solen, i lä kan det nog vara 20 grader. I skuggan har termometern stannat på 10. Morups tånge var det självklara raststället för en rufsig hund och mig. Några stora nyheter gick inte att upptäcka. Men ängspiplärkor och sånglärkor kundes ses plocka till sig från buffén på marken. Här en ängspiplärka. 
Ett streck med svärtor drog förbi, en bit utöver vattnet. Det gick för fort för att lilla digiskopingkameran skulle hinna med.
Nästa hundpromenad utefter stranden i Glommen gav också lite bildutbyte: en ängspiplärka som satt snyggt i ett träd:
Lite längre ut mot stranden hittade vi en sävsparv i talltoppen. Det rör på sig. Nu kommer de, alla flyttfåglarna. Det är oundvikligt!
Ett streck med svärtor drog förbi, en bit utöver vattnet. Det gick för fort för att lilla digiskopingkameran skulle hinna med.
Nästa hundpromenad utefter stranden i Glommen gav också lite bildutbyte: en ängspiplärka som satt snyggt i ett träd:
Lite längre ut mot stranden hittade vi en sävsparv i talltoppen. Det rör på sig. Nu kommer de, alla flyttfåglarna. Det är oundvikligt!
Sol, sol, strålande sol
Men kallt. Frost i morgongräset. Ofta stark blåst. Men idag blev det lite bättre. Cykeltur med Lilia och Morris och sol, mycket sol. En svarthakad buskskvätta hade varit synlig vid fyrskogen men fanns naturligtvis inte kvar på förkvällen. Men en sädesärla hade en egen liten show på en stolpe.
Ett tiotal rödhakar härjade bland träden och satt samtidigt överallt. En sådan fest!
Högt upp - ett sjuttiotal vitkindade gäss drog förbi samtidigt som ett par gärdsmygar smög i sin gärdesgård. Och utanför låg hela havet i solglitter med ett par kentska tärnor som knirrade. Ejderstreck drog förbi. Naturen tar sats för att förnya sig. Livet kan gå vidare.
Ett tiotal rödhakar härjade bland träden och satt samtidigt överallt. En sådan fest!
Högt upp - ett sjuttiotal vitkindade gäss drog förbi samtidigt som ett par gärdsmygar smög i sin gärdesgård. Och utanför låg hela havet i solglitter med ett par kentska tärnor som knirrade. Ejderstreck drog förbi. Naturen tar sats för att förnya sig. Livet kan gå vidare.
Ejderstreck
Jag f ick en fråga om lösneord till NE - det har inte skolan men det går bra att sufra in där från någon av skolans datorer. Men man kan få ett två månaders lösenord vid Stadsbibliotket i Göteborg om man bara har ett lånekort. Det hade jag och nu kan jag använda NE så mycket jag vill. Fast jag har ju allt på DVD och det räcker ju ett tag eftersom jag bara är intresserad av sådant som hänt för bra längesedan.
Kylan håller i sig kan jag ju meddela mig själv om några år. Solväder idag men snö i luften igår. Lilia och jag packade kaffekorgen och for till Galtabäcks hamn och satt och tittade på det andlösa havet. Eller ändlösa. Eller ändliga eller snarare oändliga. Några nykomna sädesärlor skvätte omkring på stenmurens varma stenar. Vi gjorde ett nytt strandhugg vid Steninge strand där det var om möjligt ännu vackrare.Morris var med
På fågelfronten är det inte så mycket nytt. En svala gör ingen sommar, det behöver komma några till. Jag bara väntar på invasionen då man kan sitta ett par meter ifrån hundratals vadare ute på Tången. Till dess får vi hålla tillgodo med ejderstrecken. Det är också en stor upplevelse att se inemot 200 fåglar komma fräsande i 80 km/tim tätt över vattnet och runda Glumsten på bara några meters höjd. En känsla.
Kylan håller i sig kan jag ju meddela mig själv om några år. Solväder idag men snö i luften igår. Lilia och jag packade kaffekorgen och for till Galtabäcks hamn och satt och tittade på det andlösa havet. Eller ändlösa. Eller ändliga eller snarare oändliga. Några nykomna sädesärlor skvätte omkring på stenmurens varma stenar. Vi gjorde ett nytt strandhugg vid Steninge strand där det var om möjligt ännu vackrare.Morris var med
På fågelfronten är det inte så mycket nytt. En svala gör ingen sommar, det behöver komma några till. Jag bara väntar på invasionen då man kan sitta ett par meter ifrån hundratals vadare ute på Tången. Till dess får vi hålla tillgodo med ejderstrecken. Det är också en stor upplevelse att se inemot 200 fåglar komma fräsande i 80 km/tim tätt över vattnet och runda Glumsten på bara några meters höjd. En känsla.
På väg till paradiset
Visst är det väl så - när man ilade till sin älsklings möte och blev väl mottagen - var det en försmak av paradiset. Vad man då inte visste men kunde ana var den lycka vuxna barn samt barnbarn skänker. Det är också en bild av paradiset.
I lördags fick vi för oss, Lilia, Morrisvovven och jag, att åka till Hornborgasjön och beskåda alla tranorna. Det var ett ovanligt ståtligt skådespel att se trandansen trådas på riktigt nära håll. 11.400 tranor hade hunnit anlända och luften genljöd av deras hesa skrin. Mäktigt! Och då är de ändå bara på väg till sina paradismarker där de kan se familjen växa till och så småningom få slå följe med en ny generation framtida trandansare.
Ändå var det nog sångsvanarna som stal föreställningen. Detta par hade placerat sig mitt i trandansen och koreograferade sin längtan på ett mycket ömsint och kärleksfullt sätt. Halsarna formade sig i hjärtan, ibland lätt slingrande och stundom näbb mot näbb. Det underlättar avgjort nästa kull.
Men tranorna drar nog ändå till sig största intresset. Storleken, rörelseschemat och de råa skriken fascinerar. Men frågan är om de ändå inte är vackrast att se när de kommer seglande, ofta flera på en gång.
Men kärleken frodas även på hemmaplan. I närmsta talldunge bygger råkorna bon och snart genljuder rymden av deras sträva kraxanden. Man ser dem komma flygande, ibland flera samtidigt, med långa grenar i näbbarna som de konstfullt flätar in i varandra i talltopparna.
I lördags fick vi för oss, Lilia, Morrisvovven och jag, att åka till Hornborgasjön och beskåda alla tranorna. Det var ett ovanligt ståtligt skådespel att se trandansen trådas på riktigt nära håll. 11.400 tranor hade hunnit anlända och luften genljöd av deras hesa skrin. Mäktigt! Och då är de ändå bara på väg till sina paradismarker där de kan se familjen växa till och så småningom få slå följe med en ny generation framtida trandansare.
Ändå var det nog sångsvanarna som stal föreställningen. Detta par hade placerat sig mitt i trandansen och koreograferade sin längtan på ett mycket ömsint och kärleksfullt sätt. Halsarna formade sig i hjärtan, ibland lätt slingrande och stundom näbb mot näbb. Det underlättar avgjort nästa kull.
Men tranorna drar nog ändå till sig största intresset. Storleken, rörelseschemat och de råa skriken fascinerar. Men frågan är om de ändå inte är vackrast att se när de kommer seglande, ofta flera på en gång.
Men kärleken frodas även på hemmaplan. I närmsta talldunge bygger råkorna bon och snart genljuder rymden av deras sträva kraxanden. Man ser dem komma flygande, ibland flera samtidigt, med långa grenar i näbbarna som de konstfullt flätar in i varandra i talltopparna.