Vår i Korshamn
Isen, som låg tjock långt ut i den grunda havsviken, har äntligen gett med sig. I stället har ett antal vårtecken slagit sig ner och plockar i sig mat av olika slag. 30 - 40 strandskator gräver ner sin långa, röda näbbar för att plocka i sig div. maskar, knölsvanarna letar efter växter en bit under ytan - liksom tundrasvanarna (mindre sångsvanar), tretton stycken, som tagit en paus i Korshamn på vägen upp mot den arktiska tundran.
Bilden är tagen på 300 m håll, genom tuben och sedan rejält uppförstorad.
För mig är det ovanligt med så många av detta slag. Men de större strandpiparna har också kommit, för ett par veckor sedan noga räknat. Men de utgör ett välkommet inslag bland vårens budbärare.
En liten handfull kärrsnäppor trippar omkring och letar föda. I bakgrunden står ett 40-tal strandskator. Gravänderna letar föda med stor iver:
Bilden är tagen på 300 m håll, genom tuben och sedan rejält uppförstorad.
För mig är det ovanligt med så många av detta slag. Men de större strandpiparna har också kommit, för ett par veckor sedan noga räknat. Men de utgör ett välkommet inslag bland vårens budbärare.
En liten handfull kärrsnäppor trippar omkring och letar föda. I bakgrunden står ett 40-tal strandskator. Gravänderna letar föda med stor iver:
Prisad dirigent
Stefan Arnold var solisten som fick taket att lyfta sig på Helsingborgs konserthus i torsdags kväll när Brahms pianokonsert i d-moll levererades. För mig som inte levt med Brahms i någon särdeles omfattande utsträckning, står det klart att har finns ytterligare en värld att utforska. Det är ju så att varje konsertbesök brukar glänta på någon okänd dörr, innanför vilken oväntade skatter vilar. Det är bara att ta för sig.
Efter pausen fick vi lyssna till Wilhelm Stehammars Symfoni nr 2 i g-moll. 45 minuter ganska intensiv musik. Den stora behållningen var nog dirigentens, Andrew Manzes intensiva akrobatik för att leda orkestern igenom denna täta symfoni. Vi har våra platser mycket nära podiet och ser "föreställningen" lite underifrån. Hans speciella förmåga att entusiasmera både orkester och publik har helt nyligen blivit belönad med Schock-priset. Det priset hade jag inte hört talas om tidigare - det delas bara ut vart tredje år. Men nu har jag fått veta mer om Rolf Schock genom denna artikel.
Andra varelser har fullt upp. Bobygge pågår med full kraft. Vad jag vet är det ingen kompositör som tagit sig an råkornas konserter i tallarna vid Vipavägen och närliggande områden. Tonomfånget och variationerna lämnar en del övrigt att önska men med fantasins hjälp skulle man kunna tänka sig mäktiga klanger från en symfoniorkester.
Snart är alla grenar på plats och boet väl förankrat i talltoppen. Det ska hålla för bortåt 30 sekundmeter.
Tallskogen där rödstjärten lade sina ägg har fått andra uppgifter. Ska den tjäna våra kaminer som pellets, måntro? Eller kommer rödstjärten tillbaka och hittar en ännu mer skyddad plats för sin häckning? Det ska bli intressant att se vad det månda varda av denna skog.
Efter pausen fick vi lyssna till Wilhelm Stehammars Symfoni nr 2 i g-moll. 45 minuter ganska intensiv musik. Den stora behållningen var nog dirigentens, Andrew Manzes intensiva akrobatik för att leda orkestern igenom denna täta symfoni. Vi har våra platser mycket nära podiet och ser "föreställningen" lite underifrån. Hans speciella förmåga att entusiasmera både orkester och publik har helt nyligen blivit belönad med Schock-priset. Det priset hade jag inte hört talas om tidigare - det delas bara ut vart tredje år. Men nu har jag fått veta mer om Rolf Schock genom denna artikel.
Andra varelser har fullt upp. Bobygge pågår med full kraft. Vad jag vet är det ingen kompositör som tagit sig an råkornas konserter i tallarna vid Vipavägen och närliggande områden. Tonomfånget och variationerna lämnar en del övrigt att önska men med fantasins hjälp skulle man kunna tänka sig mäktiga klanger från en symfoniorkester.
Snart är alla grenar på plats och boet väl förankrat i talltoppen. Det ska hålla för bortåt 30 sekundmeter.
Tallskogen där rödstjärten lade sina ägg har fått andra uppgifter. Ska den tjäna våra kaminer som pellets, måntro? Eller kommer rödstjärten tillbaka och hittar en ännu mer skyddad plats för sin häckning? Det ska bli intressant att se vad det månda varda av denna skog.
Skakig vår
När det verkar vara dags för ett vårgenombrott, dimper det ner en massa snö, bara så där. Det är mycket mer snö i Glommen än i Göteborg. Vid Morpus tånge har en del långväga gäster kommit. Dessa sångsvanar har troligen funnits i grannskapet ett tag, det var nio. Kanske samma nio vi såg för några veckor sedan en bit in i landet?
Gravänderna är välkomna inslag - de har redan grupperat sig i hanar - honor
Tofsviporna har kommit och de präglar luftrummet med sin akrobatik.
Trettio strandskator gick omkring i Korshamn härom dagen. Nu går det inte att backa - våren kommer!
Gravänderna är välkomna inslag - de har redan grupperat sig i hanar - honor
Tofsviporna har kommit och de präglar luftrummet med sin akrobatik.
Trettio strandskator gick omkring i Korshamn härom dagen. Nu går det inte att backa - våren kommer!
Det kunde varit värre
Ingen snö men bistra nordliga vindar - hittills. Just nu drar det från sydväst men det klara vädret består. och även om det blivit ett par plusgrader, märks det inte mycket.
Men det går att hänga tvätt ute - en skön känsla. Som anhörigvårdare får man ett litet ekonomiskt bidrag annars är det samma sysslor. Hänga tvätt gillar jag, det är ju att utnyttja vindkraften på Åsa-Nissemanér; ho, ho, ho. Och får man inte bort all isen ur frottén är det bara att köra torktumlaren, ho, ho.
Det blev ingen Åsa-Nisse i förra veckan. Fel på.... ja det kan ju kvitta. Jag drar mig till minnes min mammas (100 år snart om hon levat) gamla faster och hennes väninna som skulle se Flickorna i Småland på Östra bio i Olskroken. Detta var på 50-talet. Bråttom hade de och programmet var ändrat till Djävulsporten, japansk hemsk film.
Men för oss blev det inte lika omtumlande. Det fick bli Änglagård - tredje gången gillt. De båda första gilla gångerna måste vi ha missat men det blev en trevlig stund tillsammans med de andra tre åskådarna. Det var visserligen en måndag kl 17.00. Men kan man hålla liv i både biografmaskinist och kassabiträde och samtidigt betala lokalhyra är det inte dåligt. Filmen om Gullivers resor lockade mig lite - Upplysningstiden väntar runt nästa hörn - får nästan inga besökare alls. Vad tittar folk på? Kanske man skulle se hela repertoaren under en vecka - men nej, sådana forskningsprojekt får andra syssla med. Vi får se om Åsa-Nisse håller ställningarna om vi får något nytt bio-ryck.
Om biografen möjligen lever knapert, finns det andra institutioner i samhället som är till salu. Vår katolske pater, fader Woytek, meddelade efter söndagsmässan att det inte blir något kyrkbygge. Tomten kommer inte att utnyttjas. Istället köper man Brunnsbergskyrkan i Varberg! Ibland går det fort.
Helsingborgs konserthus var till brädden fullt med pigga pensionärer i torsdags. Stefan Lindgrens Poem (2008) fick representera den moderna svenska musiken. Får jag tid ska jag sätta mig in i den 'oktatoniska' skalan. Tor Aulins violinkonsert no 3 med solisten Ulf Wallin, sedan femton år violinprofessor i Berlin var en upplevelse. Kvällen avslutades av Alfvéns Symfoni Nr 2 under nästan en timmes tid. Dirigenten Andrew Manze brukar introducera verken mycket personligt och med en humoristisk touche. Han hade länge funderat över vad det var han inte kom underfund med i denna symfoni - tills ha såg att den var deicerad till Alfvéns mor. Då insåg han att kompositören mognat till vuxen under symfonins framväxt.
Vi hade en skön helkväll i Helsingborg - ganska långt från Knohult
Men det går att hänga tvätt ute - en skön känsla. Som anhörigvårdare får man ett litet ekonomiskt bidrag annars är det samma sysslor. Hänga tvätt gillar jag, det är ju att utnyttja vindkraften på Åsa-Nissemanér; ho, ho, ho. Och får man inte bort all isen ur frottén är det bara att köra torktumlaren, ho, ho.
Det blev ingen Åsa-Nisse i förra veckan. Fel på.... ja det kan ju kvitta. Jag drar mig till minnes min mammas (100 år snart om hon levat) gamla faster och hennes väninna som skulle se Flickorna i Småland på Östra bio i Olskroken. Detta var på 50-talet. Bråttom hade de och programmet var ändrat till Djävulsporten, japansk hemsk film.
Men för oss blev det inte lika omtumlande. Det fick bli Änglagård - tredje gången gillt. De båda första gilla gångerna måste vi ha missat men det blev en trevlig stund tillsammans med de andra tre åskådarna. Det var visserligen en måndag kl 17.00. Men kan man hålla liv i både biografmaskinist och kassabiträde och samtidigt betala lokalhyra är det inte dåligt. Filmen om Gullivers resor lockade mig lite - Upplysningstiden väntar runt nästa hörn - får nästan inga besökare alls. Vad tittar folk på? Kanske man skulle se hela repertoaren under en vecka - men nej, sådana forskningsprojekt får andra syssla med. Vi får se om Åsa-Nisse håller ställningarna om vi får något nytt bio-ryck.
Om biografen möjligen lever knapert, finns det andra institutioner i samhället som är till salu. Vår katolske pater, fader Woytek, meddelade efter söndagsmässan att det inte blir något kyrkbygge. Tomten kommer inte att utnyttjas. Istället köper man Brunnsbergskyrkan i Varberg! Ibland går det fort.
Helsingborgs konserthus var till brädden fullt med pigga pensionärer i torsdags. Stefan Lindgrens Poem (2008) fick representera den moderna svenska musiken. Får jag tid ska jag sätta mig in i den 'oktatoniska' skalan. Tor Aulins violinkonsert no 3 med solisten Ulf Wallin, sedan femton år violinprofessor i Berlin var en upplevelse. Kvällen avslutades av Alfvéns Symfoni Nr 2 under nästan en timmes tid. Dirigenten Andrew Manze brukar introducera verken mycket personligt och med en humoristisk touche. Han hade länge funderat över vad det var han inte kom underfund med i denna symfoni - tills ha såg att den var deicerad till Alfvéns mor. Då insåg han att kompositören mognat till vuxen under symfonins framväxt.
Vi hade en skön helkväll i Helsingborg - ganska långt från Knohult