Hans Johansson

I några år har vi haft abonnemang på Konserthuset i Göteborg. Det har blivit något man inte kunnat vara utan - upplevelsen av levande musik, dvs. 'music live' som det kanske heter på den svenska som talas i vissa kretsar i dag. Men så fick vi ett konsertprogram från Helsingborgs symfoniorkester. Det är ungefär lika långt söderut som norrut, så varför inte? Nu har vi sju torsdagar inbokade under spelåret, varav den första redan är avverkad. En bidragande orsak kan vara att Emily numer bor i Malmö och att det känns lite mer hemtamt att resa åt det hållet som omväxling. Särskilt i torsdags då det var hennes riktiga födelsedag, 25 år för den yngsta.

Vi lyckades nå varandra i ett mer svårnavigerat Helsingborg än jag trodde. Utan GPS hade det knappast gått, tror jag. Men det blev en trevlig middag på en kinakrog med sedvanlig uppvaktning. Så bar det av till Konserthuset med sundet i bakgrunden och Danmark som en mörk ljusprydd juldekoration i bakgrunden. Man kunde skänka en tanke åt Hamlets vålnad som  tillsammans med faderns vålnad nu gick omkring och spökade därborta...

Men det var långt från Hamlet när symfoniorkestern levererade. Första delen var amerikansk med verk av Bernstein, Gershwin och Ernst von Dohnányi, en för i alla fall mig okänd amerikansk tonsättare av ungerskt ursprung. Mycket njutbart. HD:s recension finns här. Efter pausen fortsatte det amerikanska temat med Antonin Dvoráks 9:e symfoni, Från nya världen. Lite fakta om den symfonin kan vara värt att ta till sig. Här finns lite lagom från SR:s presentation.

Och vad hade man gjort utan YouTube? Här kan man lyssna till allegro con fuoco i ca tio minuter. Och det gav mersmak. Något som gav hela föreställningen i Helsingborg en extra behållning, var de initierade peresentationer som föregick varje nytt stycke. Sådant är man inte bortskämd med från Göteborgssymfonikerna.

Apropå YouTube, hur har det gått för Susan Boyle, som slog igenom i Britain's got talent? Ja, det är bara att leta sig in på tuben och fashineras av att styvt medelålders damer kan riva ner jubel och applåder och få miljoner människor att titta på inslagen. När hennes första platta kommer ska jag ladda ner den från iTunes; det som finns där nu är bara en singel och det kan vänta.

I markerna är det mest småfåglar som drar uppmärksamheten till sig. I svirrande flockar far de fram i lufthavet och slår sig ned i stubben på den avmejade åkern. Det är riktigt svårt att få någon bra bild på dessa hämplingar; teleobjektivets autofokus hinner inte alltid med.


Blåsten har blåst in ännu fler havsfåglar som har kunnat ses från Glommens. Morris mår lite bättre, han orkar mer men sover ännu mer där emellan.

Och Emily firade sin 25 årsdag här hemma med hela familjen men där också David (36) och Helena (43) nyligen fyllt år och fått dela på hurraropen .... och de hemlagade tårtorna:


Och för oss i seniorklassen väntar bland annat Beethovens femma, Brahms dubbelkonsert och Rachmaninovs första. Men det blir en senare fråga.

En förebild har gått ur tiden. För oss har det under decennier varit biskop Bertil Gärtner. Under alla de år vi var engagerade i Svenska kyrkan i Släp, där vi bodde i över 30 år, har denne man funnits som en trygg ankargrund.
Genom alla år vi råkats vid gudstjänster, läger, föredrag etc har vi hälsat och bytt några ord. Hans böcker har också betytt mycket för oss genom åren, klart och tydligt pekande på vad kristen tro är - och inte är. De sista åren hade även han en blogg, alltid läsvärd och förklarande. In i det sista skrev han - nu om kyrkovalet.

Hösten har förebådat sin ankomst. Ännu har vi inte satt på värmen i huset, det är tillräckligt med sol för att detta välisolerade bygge ska ha en behaglig inomhustemperatur. Vid behov får jag elda en brasa. De rosor som Emily skött så noggrant har fått en ny blomningsperiod.



Morris gör vad han kan för att övervaka tillväxten ...



Nu äntligen får även Morris gå på stranden (efter den 15/9). Han tycker nog det är lite trist, för ännu har inte så många hundar satt sina luktspår där. Igår såg vi en ängspiplärka bland sanddynerna.



Samtidigt hördes ett ganska typiskt kacklande, som från en flock kanadagäss. Och mycket riktigt, i ett par "plogar" kom den stora skaran lågt över tallskogen och gjorde en vid sväng över stranden för att försvinna bortom Glommens sten.



Spindlarna ligger i. Överallt bland tuvor och gräs ser man deras nät, nedtyngda av morgonens dagg. Att det är starka nät kan jag intyga. Stor fönsterputs genomfördes nyligen och förbereddes med trädgårdsslangen. Det var mycket spindelväv som strök med men den var märkvärdigt motståndskraftig mot vattenkaskaderna. Så att stå emot den  relativa tyngden av dagens dagg klarar dessa nät galant.

Alla år är inte lika spännande. Men det kanske beror på att åren går fortare ju äldre man blir. För en femåring är ett år 20% av hans levnad, för en 65-åring bara 1,5%. Fredagarna brukar komma snabbare och snabbare. Det gäller att ta vara på den undflyende tiden - som om man kunde stoppa den!

En liten tur till Morups Tånge då och då får ändå tiden att stanna upp. Där är det sig likt, det korta, hårdbetade gräset, alla hästarna som tecknar sig så vackert mot havshorisonten - eller kommer upp ljudlöst bakom en när man just fått in en myrspov i tuben och buffar lite vänligt i ryggen för att kanske få en klapp.



Sommar! Och på detta ställe, där hav och himmel förenas, där det jordiska och det himmelska skulle kunna vara en mötesplats, där är man sällan ensam. Ofta kommer en annan skådare och delar ens erfarenheter. Och fyra ögon ser mer än två. Men trots det ser man inte det man vill se, nämligen det som skrämde upp alla hundratals trutar ur deras halvslumnmer. Troligen en pilgrimsfalk. De olika vadarna drar i snabba, glittrande stråk tätt över vattenytan



och uppvisar en betydligt större sammanhållning än trutarna härovan. Men ska man flyga från Norra ishavets kust till trakterna söder om Sahara, vill det till att hålla ihop.


Men lugnet återställs - det gäller att ersätta den näring man förbrukat för att afrikaresan ska lyckas.



En ung myrspov letar efter mat. Hur gärna man än ville går det inte att wallraffa bland myrspovar och andra. Visserligen vittnar filmen Den långa vägen hem om ett försök att följa en flock kanadagäss från sommrvistelsen i Kanada till, jag tror det var någonstans i Florida, där de skulle övervintra. Flickan i berättelsen var med när gässlingarna kläcktes fram ur äggen och blev den som de präglades på. Men hur skulle man lösa problemet med den årliga flytten söderut? Med hjälp av en flygande vinge med motor fick huvudpersonen Amy följa/leda sin flock till vinterkvarten. Så ser den påhittade historien ut. Hur det gick till i verkligheten för att producera denna film är kanske ännu intressantare, här är en länk.

Men vi får stanna kvar och invänta nya skaror av rastande vadare och andra fåglar. Med fantasins hjälp kan man ändå komma ganska långt. Och fantasi kombinerad med all den kunskap som friläggs vartefter ger oss ständigt nya utgångspunkter för våra antaganden.

'

Ett par brushanar och en kärrsnäppa speglar sig i det stilla kvällsljuset - och äter, ibland med hela huvudet under vattnet. Så har det gått en timme eller så, det är dags att ta sig hemåt. Jag letar efter ett bra sätt att uttrycka det jag känner efter denna helhetsupplevelse, inte det att "den här timmen kändes som en hel evighet" utan "den här timmen kändes som en del av den hela evighet, som vi längtar efter när vi "kan se Gud på ryggen", att vi i den kan ana tillvarons gudomliga sida.