Död tornfalk och intellektuella killar
Nu har det hänt igen. En död fågel. Snickaren i ett av husen under uppförande knackade på och berättade om den rovfågel som låg död i det halvfärdiga garaget. Jag gick dit och plockade upp den unga tornfalk som kanske försökt undfly en hop kråkor och råkor och flytt in i garaget. Kanske var det så. Jag inbillar mig att det var den fågeln jag fotograferade för inte så många dar sedan, sittande på en elstolpe. Jag har också sett henne flyga över våra hus ett par gånger. Och så nu. När jag undersöker min senast inköpta fågelbok, Gensbøls Rovfåglar (2006), får jag veta att det finns drygt 3000 par i Sverige och mellan 350 000 och 450 000 par i hela Europa. Men antalet kråkor och råkor bara i Glommen är mäktigt. Några hundra meter härifrån ligger Krågens väg, där de svarta fåglarna håller till med sina högljudda sammankomster. Så ibland lösgör de sig och flyger målmedvetet ner mot tångbankarna vid stränderna, högljutt kraxande. Det kan inte lätt att vara tornfalk, knappt duvstor, i det sällskapet.
Detta var igår, den 26:e och det gick inte att skicka ut någon blogg. Naturhistoriska muséet vill ha in fågel, djupfryst, direkt eller via polisen. Det blir nog polisen som får ta hand om den imorgon.
Annars går livet vidare med oförminskad hastighet. Morgontåg, eftermiddagståg, lite ledigt runtikring, turer med en hund och så skrivbordet. Dag ut. Dag in. Och så en och annan död fågel. Hur kul som helst!
Annars kan man ju meddela totalt ointressanta saker som att bilen fick service idag och att den var två kronor dyrare än servicen på den andra bilen trots att de har samma motor. Vilkn historia hade inte detta kunnat bli - om man nu velat ägna sig åt grävande journalistik.
Morris har lagt sig till med en ny taktik. Han kan stå nästan blickstilla och titta på en när man sitter vid datorn och betalar räkningar. Han vill något. Man fyller på vatten, delar med sig av lite salami, kollar att han har sin äckliga hundmat, Rogers Pro Gold eller något liknande tjusigt. Han gillar den inte! Endast om manhäller över den med gräddig brunsås med lite köttbitar i kanske han äter upp. Men så är han slank som en vinthund - eller varför inte en nyklippt pudel? Men ikväll, dagen efter igår alltså, fick jag göra hans lek verklig. I en bärkasse lägger man lite Frolic eller som nu, hackar några bitar kassler, rullar ihop påsen grundeligt och se, en leksak så rolig, så rolig. Det tar max fem minuter innan han rivit upp påsen och förvandlat den till småsmulor. Tre gånger fick ha en sådan påse - du är lycklig nu, mannen.
Lilia är och simmar så jag får för en gångs skull ha TV:n för mig själv. Det är verkligen inte ofta jag blir sittande, men ikväll var det hyfsade program. Kräkmedlet Dr Phil förekom bara fram till badresan, det är bara det att jat inte längre står ut med alla USA:s medelklassiga otroheter och annat smolk i de äktenskapliga bägarna. Jo, jo, Dr Phil är ruskigt skicklig i att lösa knutarna och få folk att bli sams och börja tro på framtiden, men att se det gång på gång klarar jag inte.
TV-program hela kvällen - har jag tid med det? Jo, det första var på Kunskapskanalen och visade bilder från glaciärer som har tredubblat sin hastighet och snabbare än nånsin tömmer inlandsisen på Grönland ut i havet med tusentals kubikkilometer is varje år. Visserligen snöar det men utflödet är större än inflödet. Samtidigt har jorden fått betydligt mindre instrålning av solstrålar - orsak luftföroreningar. Paradoxalt nog har även avdunstningen minskat på ett oroväckande sätt, sett över de senaste decennierna.
Så kom House med sitt sista avsnitt och löste den medicinskt gordiska knuten och samtidigt visade hur den intellektuelle killen inte når fram till den han älskar - hon som egentligen älskar honom. Men blir man ensam i den intellektuelles sällskap, är det en klen tröst att ha en intellektuell kille alls, även om det är spännande ibland. Vi lever i en värld av kompromisser.
På tal om House, så här ser vårt hus ut när snön döljer marken:
På tal om House, så här ser vårt hus ut när snön döljer marken:
En annan vy som möter ögat är den s.k. kanalen, en bäck som avvattnar området och rinner ut på stranden. Man anar havet i bakgrunden. Tillräckligt ödsligt och ensamt för att kännas utmanande. Här brukar Morris få springa lös.
Nu har kvällspromenaden tagit ut sin rätt - Morrisvovven sover i husses säng. Inte förrän han märker att jag är på väg att gå till vila, sträcker han på sig och förflyttar sig till skinnsoffan, där han sover i den falnande brasvärmen ända tills han får upp morgonvittringen av leverpastej. Han är inte det minsta intellektuell men han är ett rasande bra sällskap.
Nä, nu kommer jag inte på mer. Skrivkramp? Något ditåt.
Prata om väder!
Lite riskabelt är det ändå, det underkylda regna som duggar över oss just nu. Sedan några timmar har ett massivt ispansar avsatt sig på alla ytor som regnet träffar. Till och med fönsterrutorna på detta mycket väl uppvärmda hus har ispansar på utsidan. Eller också beror det på att treglasfönstren är så extra effektivt isolerande att ingen värme tränger ut och låter regnet bli till droppar, åtminsone på fönstret. Ändå är det bara en halv grader kallt eller så. Märkvärdigt.
Ikväll har vi firat Johans födelsedag och bjudit på middag hemma hos oss - som omväxling. Tillhörande melodifestival exekverade ännu ett antal lågvattenmärken i den s.k. underhållningen. Men det nyttar ingenting till att klaga, det är som med vädret, det är som det är. Inte ens barnbarnen i tio-elvaårsåldern fann något att glädja sig åt. Det är som med kvällstidningarnas pseudohändelser, i samma ögonblick man kodat av ordbilderna har man glömt dem.
Ikväll har vi firat Johans födelsedag och bjudit på middag hemma hos oss - som omväxling. Tillhörande melodifestival exekverade ännu ett antal lågvattenmärken i den s.k. underhållningen. Men det nyttar ingenting till att klaga, det är som med vädret, det är som det är. Inte ens barnbarnen i tio-elvaårsåldern fann något att glädja sig åt. Det är som med kvällstidningarnas pseudohändelser, i samma ögonblick man kodat av ordbilderna har man glömt dem.
Snö som i snövit svan
Tåg, o du tåg som aldrig kom i tid och aldrig gick i tid och som inte kom fram i tid. Detaljer är överflödiga. Men om jag fortfarande kan läsa och begripa något om sisådär fem, tio år, kanske jag drar mig till minnes att det var ett snöigt dygn, med stormfnykande snö i virvlar som kunde driva ihop sig på kort tid och få vilken bil som helst att fastna. Det blev en kort skoldag där första lektionen blev en kvart lång. Efter att ha suttit på tåget och väntat på att man hittat en lokförare, kom vi igång. Det berodde säkert på att alla tåg från Malmö var inställda.
Hemma hade vinden fått drivhjälp av den snälla traktorföraren, som lagt en maffig snömur precis där bilarna står. Men det är ju så det är, vi har bara oturen att ha parkeringsplats för fyra bilar, minst, runt ett hörn. Men nu är det fixat. En bred snöskovel på små hjul tog hand om det mesta. Jag behövde bara skjuta på utan att behöva lyfta skitsnön.
Löpsedlarna talar om vad vi redan visste, Skåne finns inte längre, eller, jo, under alla snömassor finns det väl lite kvar. Men den andra löpsedeln förkunnade att man kan få över 2000 TV-kanaler på sitt bredband. Suck! Som om nu inte de femton, tjugo eller vad det nu råkar vara, man redan har och det mesta är skräp, hur skulle 2000 till ungefär likadana kanaler eller bara obegripliga (på ryska, arabiska, plus alla från Indien etc ) kunna skapa större lycka? Jag blir så trött, kan man sucka.
För att associera till snö - se en snövit svan från maj månad:
Nu är det bäst att jag rättar de där historieproven. Häpp, häpp!
Hemma hade vinden fått drivhjälp av den snälla traktorföraren, som lagt en maffig snömur precis där bilarna står. Men det är ju så det är, vi har bara oturen att ha parkeringsplats för fyra bilar, minst, runt ett hörn. Men nu är det fixat. En bred snöskovel på små hjul tog hand om det mesta. Jag behövde bara skjuta på utan att behöva lyfta skitsnön.
Löpsedlarna talar om vad vi redan visste, Skåne finns inte längre, eller, jo, under alla snömassor finns det väl lite kvar. Men den andra löpsedeln förkunnade att man kan få över 2000 TV-kanaler på sitt bredband. Suck! Som om nu inte de femton, tjugo eller vad det nu råkar vara, man redan har och det mesta är skräp, hur skulle 2000 till ungefär likadana kanaler eller bara obegripliga (på ryska, arabiska, plus alla från Indien etc ) kunna skapa större lycka? Jag blir så trött, kan man sucka.
För att associera till snö - se en snövit svan från maj månad:
Nu är det bäst att jag rättar de där historieproven. Häpp, häpp!
Oväder igen - fast det går nog över denna gången också
Det är ändå något visst med att sätta sig på sitt tåg i en varm kupé och med gott om plats för benen. Jag avundas inte göteborgarna, som måste stå ut med sina överfulla, försenade, igenimmade och krängande bussar och spårvagnar i snöstormen. Nej, tåget är något extra. Visserligen blev vi 25 minuter försenade innan något annat blockande tåg lyckats ta sig därifrån, men sedan gick det fort. Idag kom serveringsvagnen med frestelser ganska snabbt efter avgång. En sallad med dricka för 55:- var nästan mer än prisvärt, åtminstone om man jämför med det fettkladd som hamburgarvarianten med pommes (uttal pom´mes, löjligt va?) utgör. Pastasallad med fetaost och tatsiki varade ända till Frillesås. Men det är inte värt att ta ut alla segrar på en gång. Färskt i minne finns de bägge veckor då tågen antingen inte gick alls eller att man fick byta i Kungsbacka och tränga in sig i en buss.
Parkeringen vid Västra bageriet är nu så full att jag när som helst kan räkna med att inte få någon plats där. Men i morse gick det bra i snöyran. Mickes däck står det på en skylt. Och även hans nya adress. Jag var hos Micke och fixade en punktering häromdan. Det visade sig att det var sju år sedan han flyttade sin gummiverkstad pga. rivning och nybygge. Man får hoppas att det inte blir något sådant förrän den nya stationen blir klar om ett drygt år och att man då fixar ordentliga parkeringsplatser i anslutning.
Äntligen hemma, nu med ett par kassar från Lidl, ditlurad av Anna, som påstår att där finns extra billig och bra keso att blanda med bär. Något för oss brödoholister. Dvs. man ska inte äta fem till sju brödskivor om dagen (om nu någon minns socialstyrelsens rekommendation för 30 år sedan) för då blir man bara fet. Eller så får man kuta så in i hoppsan för att förbränna allt överflöd. Alltså keso.
Snön drev i lätta snabba spiraler över vägen. Det kändes som att gå i teaterrök. I den tilltagande vinden och med ett allt tätare snöfall blir det intressant att se om drivorna går att forcera i morgon bitti. Hela vår nya perkering var snöfri men en bit bort höll en halv metersdriva på att växa till rakt över vägen.
Den nya jackan är precis gjord för detta väder. Med en stor kapuschong med fuskpäls längst ut kan man gå rakt emot vinden och snöyran utan att få det i ansiktet. Det gör inget att den är röd, även om jag inte gillar färgen. Den har fått absolution i snöstormen för resten av sin tid på mina axlar. Sämre svepning kan man ha.
Och medan vi ser jorden svepas in i ett snötöcken och i väntan på den slutliga svepningen, kan man låta ett ord ur 2. Kor få vara ledstjärna: Jag bönhörde dig när stunden var inne, jag hjälpte dig på frälsningens dag.
Parkeringen vid Västra bageriet är nu så full att jag när som helst kan räkna med att inte få någon plats där. Men i morse gick det bra i snöyran. Mickes däck står det på en skylt. Och även hans nya adress. Jag var hos Micke och fixade en punktering häromdan. Det visade sig att det var sju år sedan han flyttade sin gummiverkstad pga. rivning och nybygge. Man får hoppas att det inte blir något sådant förrän den nya stationen blir klar om ett drygt år och att man då fixar ordentliga parkeringsplatser i anslutning.
Äntligen hemma, nu med ett par kassar från Lidl, ditlurad av Anna, som påstår att där finns extra billig och bra keso att blanda med bär. Något för oss brödoholister. Dvs. man ska inte äta fem till sju brödskivor om dagen (om nu någon minns socialstyrelsens rekommendation för 30 år sedan) för då blir man bara fet. Eller så får man kuta så in i hoppsan för att förbränna allt överflöd. Alltså keso.
Snön drev i lätta snabba spiraler över vägen. Det kändes som att gå i teaterrök. I den tilltagande vinden och med ett allt tätare snöfall blir det intressant att se om drivorna går att forcera i morgon bitti. Hela vår nya perkering var snöfri men en bit bort höll en halv metersdriva på att växa till rakt över vägen.
Den nya jackan är precis gjord för detta väder. Med en stor kapuschong med fuskpäls längst ut kan man gå rakt emot vinden och snöyran utan att få det i ansiktet. Det gör inget att den är röd, även om jag inte gillar färgen. Den har fått absolution i snöstormen för resten av sin tid på mina axlar. Sämre svepning kan man ha.
Och medan vi ser jorden svepas in i ett snötöcken och i väntan på den slutliga svepningen, kan man låta ett ord ur 2. Kor få vara ledstjärna: Jag bönhörde dig när stunden var inne, jag hjälpte dig på frälsningens dag.
Fettisdag och askonsdag
Här följer ingen vitter utredning om vad fettisdag skulle kunna vara och betyda. Men idag har jag förtärt tre semlor, en hembakt, en från Stålboms och en från Västra bageriet. De var alla utmärkta fettisdagsbullar. Mandelmassan var utmärkt krämig, grädden skön och själva bullen som en liten dröm. Florsockret ville gärna fastna på näsan om man var oförsiktig. Morris fick ett lock med lite grädde. Det föreföll honom gott och sedan vek han inte från bordet utan blockerade TV:n oavlåtligen. Sicken hund!
Ett motto för denna dag:
Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare.
Det är ett ord som kräver sin man, så att säga, eller sin kvinna för den delen.
Idag har vi fått del av studieteknik på hög nivå. Det handlade mest om att komma ihåg och hur man kan träna detta. Modellen med att läsa, läsa, läsa, läsa, plugga, plugga och sedan falla utmattad ner är inte den bästa.
Istället är det att sitta ned och erinra sig, försöka komma ihåg, levandegöra sitt minne. Och varje gång man framkallar något i minnet och tänker på det, påskyndar man minnesprocessen. Ju oftare man har tänkt på något av det man t.ex. ska ha prov på, desto snabbare kommer man på svaret. Alltså, öva dig i att minnas det du förväntas kunna. Ta fram det ur minnet samma dag du lärt dig det eller stött på det. och gör detta ofta. Ju oftare du framkallat något i minnet, desta säkrare och längre sitter det kvar.
Förståelse är kunskap på rätt ställe.
Verkligt framgångsrika studenter coachar varandra, dvs. de sitter i grupp och försöker minnas vad lektionen/föreläsningen etc. handlade om. De mest framgångsrika gör detta så snart som möjligt efter lektionen.
Varje gång du minns något, sker en aktivitet i hjärnan
Glömskan beror på att du inte framkallat minnet av kunskapen tillräckligt ofta.
Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare.
Måtte jag komma ihåg detta och leva efter det - så hjälp mig Herre!
Nu har det hunnit bli askonsdag, dvs inledningen av fastan. Inga semlor men övning i att minnas goda saker man kan göra för varandra. Men då får man inte tro att man äger.
Ett motto för denna dag:
Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare.
Det är ett ord som kräver sin man, så att säga, eller sin kvinna för den delen.
Idag har vi fått del av studieteknik på hög nivå. Det handlade mest om att komma ihåg och hur man kan träna detta. Modellen med att läsa, läsa, läsa, läsa, plugga, plugga och sedan falla utmattad ner är inte den bästa.
Istället är det att sitta ned och erinra sig, försöka komma ihåg, levandegöra sitt minne. Och varje gång man framkallar något i minnet och tänker på det, påskyndar man minnesprocessen. Ju oftare man har tänkt på något av det man t.ex. ska ha prov på, desto snabbare kommer man på svaret. Alltså, öva dig i att minnas det du förväntas kunna. Ta fram det ur minnet samma dag du lärt dig det eller stött på det. och gör detta ofta. Ju oftare du framkallat något i minnet, desta säkrare och längre sitter det kvar.
Förståelse är kunskap på rätt ställe.
Verkligt framgångsrika studenter coachar varandra, dvs. de sitter i grupp och försöker minnas vad lektionen/föreläsningen etc. handlade om. De mest framgångsrika gör detta så snart som möjligt efter lektionen.
Varje gång du minns något, sker en aktivitet i hjärnan
Glömskan beror på att du inte framkallat minnet av kunskapen tillräckligt ofta.
Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare.
Måtte jag komma ihåg detta och leva efter det - så hjälp mig Herre!
Nu har det hunnit bli askonsdag, dvs inledningen av fastan. Inga semlor men övning i att minnas goda saker man kan göra för varandra. Men då får man inte tro att man äger.
En gång i tiden var jag sju år
En gång i tiden var jag liten. Någon gång på femtiotalet, alldeles i början. Jag hade nog inte fått min lillebror ännu - han är åtta år yngre. Då bodde vi i en modern tvåa på Strömmensberg - på, för berget är tydligt och på berg bor man på. Huset har åtta våningar, tror jag, och finns kvar än idag. Då var det ganska nybyggt. Vi bodde i andra våningen och jag älskade att åka hiss. Jag hade ett eget, rätt litet rum, mamma och pappa bodde i en bäddsoffa i vardagsrummet. Jag tror det var rätt vanligt. Fast vi hade badrum och det hade inte flera av mina klasskamrater på Ånässkolan. När pappa hade duschat brukade han stå på händer i hallen. Han var vältränad, det förstår jag nu efteråt och satte en ära i att kunna både stå och gå på händer.
En dag, vilken som helst, kunde vi åka till farmor och farfar i Lerum. Gården hette Knappekulla och farfar bedrev jordbruk. Eftersom min pappa var äldsta sonen hade det varit naturligt om han en dag tagit över jordbruket, men det satte nog min mamma P för. Men vi åkte ofta till gården där pappa och farfar spelade schack under Matanzascigarillernas täta rökslöjor. Farmor satt vid ett hörn av bordet och väntade på att kaffet skulle koka färdigt på vedspisen. Det var ett gammalt kök, antagligen från 1700-talet i ett gammalt hus och med gamla människor. Förutom farmor och farfar bodde även farmors syster där, moster Lisa. Så hade de bott säkert i decennier. Moster Lisa var ogift. Moster Lisa la in några vedpinnar till och så var kaffet klart. Även jag fick kaffe, tidigt för en sjuåring, men med grädde och några sockerbitar gick det. I kaffet doppade man skorpor med smör på.
När kaffet var urdrucket tog jag min tillflykt till kammaren, dvs. det rum där farmor och farfar sov. Där låg alltid en grårandig katt och sov, Grållan. Grållan var min favorit, jga kunde sitta hos henne långa stunder och lyssna till hennes spinnande med kinden mot hennes lena ryggpäls. Ibalnd vände hon sig på rygg och vill bli kliad på magen. Men man fick se upp för tassarna som kunde trampa rytmiskt med klorna ömsom ute, ömsom inne under spinnandets välbehag. - "Hans är alltid så snäll ve' katterna" kunde min farmor säga.
Det var spännande att gå ut i lagår'n, där ett tiotal kor stod och idisslade. Där fanns ett par ardennerhästar också, snälla, stora som hus, en gulbrunfärgad och en mörkbrun. Där stod de i var sin spilta, parallellt med varandra och bet i krubborna. De ville ha havre. Pappa tyckte om att sköta djuren och han tog hand om hästarna, gav dem havrekross och hö, fyllde på vatten och ryktade deras lite dammiga ryggar och länder. Med tre hästskor i golvet och med det ena bakbenet en smula uppdraget mot den andra hoven, stod de ganska stilla. Ibland kunde någon klia länden genom att skava mot spiltväggen. Förnöjda dova gnägganden kunde bubbla upp inifrån de stora kropparna medan ryktborsten for över ryggen på dem och ryktskrappan knackades ren på stallgolvet.
Farmor och moster Lisa satt i dunklet nedböjda mellan korna och mjölkade, för hand förstås och deras huckleförsedda huvuden mötte kornas svällande magar medan fingrarna flinkt fyllde spännerna med de vita sjungande mjölkstrålarna. Vissa ljud glömmer man aldrig: när mjölkstrålen först träffar zinkspannens botten med ett nästan klirrande ljud, som sedan blir lägre allteftersom bottnen fylls och det till sist bara hörs det stilla fräsandet när mjölkstrålen träffar skummet i spannen. Katterna sitter med snedlagda huvuden och tittar på, putsar sina tassar, väntar tills det är klart och de ska få varm, nymjölkad fet mjölk att lapa i sig.
Någon gång ville jag också mjölka. Farmor skrattade stilla och lät mig försöka, men det gick ju inte. Kossan gjorde ett lätt kast med huvudet och tittade bakåt nedåt med salivsträngarna glittrande medan tungan gjorde ett par tag i vardera näsborren. En lätt skakning genom kossans bål och en ny boll med hö från det varma inre åkte upp i munnen för att tuggas. Idissla. Idissla. Då var det mer spännande att kliva uppför den branta, slitna trappan upp på rännet, där allt hö förvarades. Där uppe var pappa och drog fram hö till det fyrkantiga hålet för att dra ner det till kreaturen, hästarna, korna och kalvarna.
I höet kunde man gräva gångar. Vi gjorde det, kusinerna och jag ibland. Fast det var inte helt ofarligt. Om någon täppte för ingångshålet, och det hände, kände man paniken stiga och man försökte febrilt forcera höhindret för att komma ut i ljuset och få luft. Vi fick naturligtvis inte gräva ner oss i höet alls, vi fick nog inte vara där över huvud taget, men det var knappast någon som kontrollerade så noga. När min mamma var med var det annorlunda. Hon var mer noga av sig och höll ängsligt ett vakande öga över våra lekar.
När mörkret spridit sig och gårdslampan tänts, var det dags att åka hem igen till Göteborg. Ifrån katterna, hästarna och korna. Men ett var säkert, snart var man där igen.En dag, vilken som helst, kunde vi åka till farmor och farfar i Lerum. Gården hette Knappekulla och farfar bedrev jordbruk. Eftersom min pappa var äldsta sonen hade det varit naturligt om han en dag tagit över jordbruket, men det satte nog min mamma P för. Men vi åkte ofta till gården där pappa och farfar spelade schack under Matanzascigarillernas täta rökslöjor. Farmor satt vid ett hörn av bordet och väntade på att kaffet skulle koka färdigt på vedspisen. Det var ett gammalt kök, antagligen från 1700-talet i ett gammalt hus och med gamla människor. Förutom farmor och farfar bodde även farmors syster där, moster Lisa. Så hade de bott säkert i decennier. Moster Lisa var ogift. Moster Lisa la in några vedpinnar till och så var kaffet klart. Även jag fick kaffe, tidigt för en sjuåring, men med grädde och några sockerbitar gick det. I kaffet doppade man skorpor med smör på.
När kaffet var urdrucket tog jag min tillflykt till kammaren, dvs. det rum där farmor och farfar sov. Där låg alltid en grårandig katt och sov, Grållan. Grållan var min favorit, jga kunde sitta hos henne långa stunder och lyssna till hennes spinnande med kinden mot hennes lena ryggpäls. Ibalnd vände hon sig på rygg och vill bli kliad på magen. Men man fick se upp för tassarna som kunde trampa rytmiskt med klorna ömsom ute, ömsom inne under spinnandets välbehag. - "Hans är alltid så snäll ve' katterna" kunde min farmor säga.
Det var spännande att gå ut i lagår'n, där ett tiotal kor stod och idisslade. Där fanns ett par ardennerhästar också, snälla, stora som hus, en gulbrunfärgad och en mörkbrun. Där stod de i var sin spilta, parallellt med varandra och bet i krubborna. De ville ha havre. Pappa tyckte om att sköta djuren och han tog hand om hästarna, gav dem havrekross och hö, fyllde på vatten och ryktade deras lite dammiga ryggar och länder. Med tre hästskor i golvet och med det ena bakbenet en smula uppdraget mot den andra hoven, stod de ganska stilla. Ibland kunde någon klia länden genom att skava mot spiltväggen. Förnöjda dova gnägganden kunde bubbla upp inifrån de stora kropparna medan ryktborsten for över ryggen på dem och ryktskrappan knackades ren på stallgolvet.
Farmor och moster Lisa satt i dunklet nedböjda mellan korna och mjölkade, för hand förstås och deras huckleförsedda huvuden mötte kornas svällande magar medan fingrarna flinkt fyllde spännerna med de vita sjungande mjölkstrålarna. Vissa ljud glömmer man aldrig: när mjölkstrålen först träffar zinkspannens botten med ett nästan klirrande ljud, som sedan blir lägre allteftersom bottnen fylls och det till sist bara hörs det stilla fräsandet när mjölkstrålen träffar skummet i spannen. Katterna sitter med snedlagda huvuden och tittar på, putsar sina tassar, väntar tills det är klart och de ska få varm, nymjölkad fet mjölk att lapa i sig.
Någon gång ville jag också mjölka. Farmor skrattade stilla och lät mig försöka, men det gick ju inte. Kossan gjorde ett lätt kast med huvudet och tittade bakåt nedåt med salivsträngarna glittrande medan tungan gjorde ett par tag i vardera näsborren. En lätt skakning genom kossans bål och en ny boll med hö från det varma inre åkte upp i munnen för att tuggas. Idissla. Idissla. Då var det mer spännande att kliva uppför den branta, slitna trappan upp på rännet, där allt hö förvarades. Där uppe var pappa och drog fram hö till det fyrkantiga hålet för att dra ner det till kreaturen, hästarna, korna och kalvarna.
I höet kunde man gräva gångar. Vi gjorde det, kusinerna och jag ibland. Fast det var inte helt ofarligt. Om någon täppte för ingångshålet, och det hände, kände man paniken stiga och man försökte febrilt forcera höhindret för att komma ut i ljuset och få luft. Vi fick naturligtvis inte gräva ner oss i höet alls, vi fick nog inte vara där över huvud taget, men det var knappast någon som kontrollerade så noga. När min mamma var med var det annorlunda. Hon var mer noga av sig och höll ängsligt ett vakande öga över våra lekar.
Ny katolsk kyrka i Varberg - på några års sikt
Gårdagen var en festdag. Biskop Anders Arborelius firade mässan i Varberg och meddelade att Varberg fått en "viss prioritet" för att få en egen katolsk kyrka! Och visst är det glädjande. Det kan dock ta
några år. Till dess får vi fira mässan varannan vecka i Varberg, varannan i Falkenberg om vi inte åker till Halmstad eller Göteborg, förstås, vilket händer.
Biskop Anders flankerad av diakon Gorm och fader Josef
Predikan utgjordes av biskopens herdabrev inför fastan 2007, som kan läsas här av den intresserade.
Måndag och allt är som vanligt igen. Bara lite svårare att gå upp på morgonen. Men kul att vara på jobbet igen och se alla nytra förväntansfulla elever :) Känslan av att terminen rinner iväg, nästan som strandens sand mellan fingrarna, är påtaglig.
Ett litet besök vid Morups tånge bekräftade att det inte kommit några mängder vadare ännu. De storspovar som går där har funnits hela vintern och jag tror förra också. Störst intresse tilldrog sig tornfalken, som finns på bild i en tidigare blogg. Den satt och putsade sina fjädrar på en ledningsstolpe.
några år. Till dess får vi fira mässan varannan vecka i Varberg, varannan i Falkenberg om vi inte åker till Halmstad eller Göteborg, förstås, vilket händer.
Biskop Anders flankerad av diakon Gorm och fader Josef
Predikan utgjordes av biskopens herdabrev inför fastan 2007, som kan läsas här av den intresserade.
Måndag och allt är som vanligt igen. Bara lite svårare att gå upp på morgonen. Men kul att vara på jobbet igen och se alla nytra förväntansfulla elever :) Känslan av att terminen rinner iväg, nästan som strandens sand mellan fingrarna, är påtaglig.
Ett litet besök vid Morups tånge bekräftade att det inte kommit några mängder vadare ännu. De storspovar som går där har funnits hela vintern och jag tror förra också. Störst intresse tilldrog sig tornfalken, som finns på bild i en tidigare blogg. Den satt och putsade sina fjädrar på en ledningsstolpe.
Skulle det hjälpa med en dokumentförstörare?
Nu vet jag vad som blockerat mig: min brist på ordning i mina mappar. I stället för att lägga alla papper i stående tidskriftssamlare, har de hamnat huller om buller i en stor hög. I värsta fall har div. prov åkt i in skrivarens matarbord och riskerat bli omtryckta - men säkert inte omtyckta - eller så har skrivaren fått en paper jam session och hotat med att flyga i bitar. Men värsta av allt är när den stora högen glatta plastmappar fått en liten törn av vänter armbåge och åkt ner på golvet där alla paller blandat sig med varandra! Hur kuuuul som helst. Sjukt kul. Där nere på golvet har det legat en mängd mappar och tidskrifter och hålslag och objektivhölster och dammråttor och gem inte minst och den där lampan som Emily vill slänga men som jag räddade till ett nytt liv. Idag finns där ingenting. Tack Stina, Lasse och Ulla som kom till lunch. Ni fick mig att städa. Så nu har jag tre, nej TVÅ tidskriftssamlare på skrivbordet, en med orättat och en med rättat. Himla praktiskt. De andra tre lyckades jag tömma och lägga innehållet i a) papperskorgen, b) tidskriftssamlarna, c) i en avdelning för mycket viktiga papper. Vi får se h ur längde det varar. Men som mentalhygieniskt förebyggande åtgärd, avsedd att avstyra att jag går in i alla väggar jag ser, var det hellyckat.
Kärkommet besök av kärkomna vänner. Kusin Ulla hade med sig sin lille "spanjor", frukten av två spanska gatuhundar men som räddats till Sverige av Ullas goda vänner. Nu blev han den som Morris koncentrerade all sin energi åt. Jag visste inte att kastrerade gossar hade en sådan fenomenal inverkan på äldre pudelherrar, men så var det. Det blev lite smäll på nosen när Morris uppvaktningar blev mer intensiva än vad tukt och god ton tillät. Elsa, den medföljande springerspanieln (hoppas jag säger rätt nu) verkade inte särskilt intressant. Men där har han å andra sidan blivit satt på plats för länge sedan.
Arbetsveckan närmar sig. Det sjuka samvetet bultar. Rättningshögarna blir inte så värst mycket mindre. Och så hittade jag naturligtvis lite till i min kökkenmödding på golvet, sådant som borde varit utdelat för länge sedan. Men det kanske jag ska knipa om. Nu pågår den underbara melodifestivalen där denbästa låten alltid vinner. Sådant begriper inte jag ett skvatt av men jag tror att det är så det ska vara. Ibland lämnar jag galärtillvaron vid skrivbordet och ansluter till hustruns kaffekopp, glor lite grann men ursäktar mig med att skrivbordet är SÅÅÅ viktigt. Bli inte lärare, om du nu inte redan bestämt dig för att ansluta dig till fakirskrået. Det är visserligen underbart med JUNI, JULI och AUGUSTI, med novemberlov, jullov, sportlov och påsklov, men det är oerhört skönt med ett jobb som man inte behöver ta med sig hem.
Nej, nu är jag snäll igen. Jag har redan glömt det där med dokumentförstörare. Nu tar vi en vända till i högen med tolvsidiga uppsatser om 1700-talet. Tjo Hej!
Kärkommet besök av kärkomna vänner. Kusin Ulla hade med sig sin lille "spanjor", frukten av två spanska gatuhundar men som räddats till Sverige av Ullas goda vänner. Nu blev han den som Morris koncentrerade all sin energi åt. Jag visste inte att kastrerade gossar hade en sådan fenomenal inverkan på äldre pudelherrar, men så var det. Det blev lite smäll på nosen när Morris uppvaktningar blev mer intensiva än vad tukt och god ton tillät. Elsa, den medföljande springerspanieln (hoppas jag säger rätt nu) verkade inte särskilt intressant. Men där har han å andra sidan blivit satt på plats för länge sedan.
Arbetsveckan närmar sig. Det sjuka samvetet bultar. Rättningshögarna blir inte så värst mycket mindre. Och så hittade jag naturligtvis lite till i min kökkenmödding på golvet, sådant som borde varit utdelat för länge sedan. Men det kanske jag ska knipa om. Nu pågår den underbara melodifestivalen där denbästa låten alltid vinner. Sådant begriper inte jag ett skvatt av men jag tror att det är så det ska vara. Ibland lämnar jag galärtillvaron vid skrivbordet och ansluter till hustruns kaffekopp, glor lite grann men ursäktar mig med att skrivbordet är SÅÅÅ viktigt. Bli inte lärare, om du nu inte redan bestämt dig för att ansluta dig till fakirskrået. Det är visserligen underbart med JUNI, JULI och AUGUSTI, med novemberlov, jullov, sportlov och påsklov, men det är oerhört skönt med ett jobb som man inte behöver ta med sig hem.
Nej, nu är jag snäll igen. Jag har redan glömt det där med dokumentförstörare. Nu tar vi en vända till i högen med tolvsidiga uppsatser om 1700-talet. Tjo Hej!
Nu har jag fuskpäls i fickorna
Gårdagens exkursion till Morups tånge var dyster. Den tretåiga mås jag sett åtskilliga gånger i hamnen och som bar tydliga tecken på oljeskada på buken, låg död i gräset strax intill de stora stenarna. Prognoserna för den har varit negativa, en oljeskada leder ofta till infektion, avkylning och småningom till döden. Här är den - frid över dess minne.
Över Breviks ängar svävar ibland en tornfalk. Idag var den tydligen mätt för upp på en ledningsstolpe satt den och blickade ut över ägorna. Den satt kvar när jag återvända en dryg timme senare. I vissa lägen är jag så tacksam över Canons lineser.
Våren låter vänta på sig. Visserligen är det plusgrader men den stränga kylan sitter kvar i marken. Det är fruset och hårt. I detta kalla, oftast blåsiga väder, halkade jag igår in på Br Johanssons rea i Falkenberg. Det är den "fina" affären, med Gant och andra tjusiga märken. Jag gillar kvalitet men inte till ordinarie priser. Ett par tröjor à 99 lockade, och så Melkachinos i min storlek! Två par. Nu har jag fram till begravningen (jo min egen, förstås, jag skulle inte kunna använda nämnda brallor på någon annans begravning, de går i brunt och jordfärg). När jag ändå var i köptagen och håller på att pensionera min gråa vinterjacka, passade jag på att undersöka jackbeståndet. Min gamla har en dragkedja som alltid! hakar upp sig. Ofta går det inte att få ner dragkejdan med mindre än att använda tänderna! Nu är det dags att den får tjänstgöra endast vid hjulbyten och andra lortiga jobb. Så, efter att ha besett hela sortimentet, Från Gant och neråt, hittad vi en rymlig en, med utmärkta fickor - hela skådararsenalen ryms där med fågelbok och digiskopingprylar. Kanske även fågelholk?
Men överrumplingen kom när jag stod där med den generösa kapuschongen uppdragen. Jag hittade ett par nya fickor, utanpå de stora rymliga. Jag kände den lena insidan: fuskpäls inne i jackfickan! Det kändes nästan oanständigt, jag menar att jackfickor brukar vara för trånga eller för grunda eller inledas med en obehagligt vass dragkejdja, som det stackars skinnet måte passera för att få upp något. Och så var det päls på insidan! Jag förstår nu Lennie i Möss och människor lite bättre. Han gillade ju mjuka och lena material. De stackars mössen han fick i sin hand överlevde tyvärr inte hans ömhetsbetygelser.
Jackan är dessutom försedd med reflexband lite här och där - utmärkt om man skulle hamna i en lavin, t.ex. Dessutom är den röd. Jag får undersöka om röd färg har någon inverkan på fåglarna.
Men om sanningen ska fram så bekostas jackan av Hallandstrafiken. 895:- på ett presentkort för senaste strulet med inställda tåg. Och dessutom inflöt 1000:- till kontot för förra perioden i december, då regnet ställde till det.
Friggeboden skulle få nytt golv var det sagt. Allt finns men på fel ställe. Så en ny hög hylla finns från och med idag för att härbärgera de sista kartongerna från flytten. Om jag försiktigtvis siktar på påsklovet, finns vissa möjligheter att det kan bli ett golv.
För övrigt blev längtan för stor: jag måste åka tåg igen. Egentligen har jag en massa papper att rätta och tåget är ju som bekant bästa stället - man får vara i fred och det är otroligt avstressande att bara åka med. Men jag hade också ett par smärre ärenden. Men t o r Göteborg kanske blir av även imorgon.
Över Breviks ängar svävar ibland en tornfalk. Idag var den tydligen mätt för upp på en ledningsstolpe satt den och blickade ut över ägorna. Den satt kvar när jag återvända en dryg timme senare. I vissa lägen är jag så tacksam över Canons lineser.
Våren låter vänta på sig. Visserligen är det plusgrader men den stränga kylan sitter kvar i marken. Det är fruset och hårt. I detta kalla, oftast blåsiga väder, halkade jag igår in på Br Johanssons rea i Falkenberg. Det är den "fina" affären, med Gant och andra tjusiga märken. Jag gillar kvalitet men inte till ordinarie priser. Ett par tröjor à 99 lockade, och så Melkachinos i min storlek! Två par. Nu har jag fram till begravningen (jo min egen, förstås, jag skulle inte kunna använda nämnda brallor på någon annans begravning, de går i brunt och jordfärg). När jag ändå var i köptagen och håller på att pensionera min gråa vinterjacka, passade jag på att undersöka jackbeståndet. Min gamla har en dragkedja som alltid! hakar upp sig. Ofta går det inte att få ner dragkejdan med mindre än att använda tänderna! Nu är det dags att den får tjänstgöra endast vid hjulbyten och andra lortiga jobb. Så, efter att ha besett hela sortimentet, Från Gant och neråt, hittad vi en rymlig en, med utmärkta fickor - hela skådararsenalen ryms där med fågelbok och digiskopingprylar. Kanske även fågelholk?
Men överrumplingen kom när jag stod där med den generösa kapuschongen uppdragen. Jag hittade ett par nya fickor, utanpå de stora rymliga. Jag kände den lena insidan: fuskpäls inne i jackfickan! Det kändes nästan oanständigt, jag menar att jackfickor brukar vara för trånga eller för grunda eller inledas med en obehagligt vass dragkejdja, som det stackars skinnet måte passera för att få upp något. Och så var det päls på insidan! Jag förstår nu Lennie i Möss och människor lite bättre. Han gillade ju mjuka och lena material. De stackars mössen han fick i sin hand överlevde tyvärr inte hans ömhetsbetygelser.
Jackan är dessutom försedd med reflexband lite här och där - utmärkt om man skulle hamna i en lavin, t.ex. Dessutom är den röd. Jag får undersöka om röd färg har någon inverkan på fåglarna.
Men om sanningen ska fram så bekostas jackan av Hallandstrafiken. 895:- på ett presentkort för senaste strulet med inställda tåg. Och dessutom inflöt 1000:- till kontot för förra perioden i december, då regnet ställde till det.
Friggeboden skulle få nytt golv var det sagt. Allt finns men på fel ställe. Så en ny hög hylla finns från och med idag för att härbärgera de sista kartongerna från flytten. Om jag försiktigtvis siktar på påsklovet, finns vissa möjligheter att det kan bli ett golv.
För övrigt blev längtan för stor: jag måste åka tåg igen. Egentligen har jag en massa papper att rätta och tåget är ju som bekant bästa stället - man får vara i fred och det är otroligt avstressande att bara åka med. Men jag hade också ett par smärre ärenden. Men t o r Göteborg kanske blir av även imorgon.
Morris har slocknat på min säng. Han sover som ett barn. Och med barnets rätt nosade han upp en fleecetröja, där promenadens frolicbitar låg. När jag skulle använda den var fickan tom och lite småfuktig, som när en hundtunga genomsökt den.
Det är dags att försiktigt närma sig högen uppsatser innan natten tar över helt. Bläää!
Kamprad, here we come!
Ikea - ett sätt att förankra sig i tillvaron? Egentligen hade vi ett annat ärende i Kålleredstrakten, men bara att äta lunch på IKEA är ett, om än litet, lyft. En sallad för 39:- eller pestobakad lax för 56:- med sen liten lagom semla à 8:- Där säkert en viktig sida i framgångsstrategin att folk ska kunna äta billigt. När barnen var små var restaurangebesök nästan otänkbara - men på IKEA kunde man gå hela familjen. Ungarna längtade till bollhavet eller vad det lilla krypin nu kallades dit man kunde lämna in barnen medan man la' pannan i djupa soff- eller bokhylleveck. Dagens favorit, pasta med köttfärssås för 10:- är oslagbart. Säljer man bara en aldrig så liten kudde dessutom, har ekvationen gått med vinst. Det var mycket folk denna första lovvardag, mycket barnfamiljer.
Det väckte minnen och goda tankar. Man riktigt unnade Kamprad senaste kvartalsvinsten på 2,6 miljarder (kronor? dollar? euro?, minns inte så noga) när man såg alla lyckliga barn med lass av köttbullar och äldre, som vi, som rundade av med den lagom stora semlan till kaffet. Att förlora alla proportioner är lätt när man bokstavligen har tagit budskapet "Det är så himla billigt" och tuggat ned det i sin hungriga mage och låtit det bli ett med en själv. Nu kunde köpfesten börja.
Jag tror vi skulle ha en golvlampa till vardagsrummet. Det var ju ingen konst. Men en bordlampa slank med, nästan gratis! Ja, var vi inte klara nu? Fast ett dussin dricksglas fick följa med för 29:- . För säkerhets skulle gick vi ett varv på utställningsvåningen. Lilias databord är alldeles för litet, det är klart. En sekretärliknande skapelse med det klingande namnet Gustav kommer att bli ersättaren. Så var det då den gamla drömmen, en Billyhylla med glasdörrar, på något sätt inkarnationen av elegans och funktionalitet. Åtminstone för oss som fortfarande lever på studentekonomisk fot. Jag tycker faktiskt det är lite charmigt, att vi har bevarat en del av den enkla heminredningens principer. Men jag vet, jag är ute och går med håven, rent skamligt! Lilla Yarisen förvandlades till en rymlig kombi och allt fick plats. Nämnde jag alla nio stolsdynorna och hyllorna till friggeboden?
Så nu gäller det bara att uppamma så mycket energi att alla de platta paketen transformeras till de nyttiga möbler som var avsikten.
Det väckte minnen och goda tankar. Man riktigt unnade Kamprad senaste kvartalsvinsten på 2,6 miljarder (kronor? dollar? euro?, minns inte så noga) när man såg alla lyckliga barn med lass av köttbullar och äldre, som vi, som rundade av med den lagom stora semlan till kaffet. Att förlora alla proportioner är lätt när man bokstavligen har tagit budskapet "Det är så himla billigt" och tuggat ned det i sin hungriga mage och låtit det bli ett med en själv. Nu kunde köpfesten börja.
Jag tror vi skulle ha en golvlampa till vardagsrummet. Det var ju ingen konst. Men en bordlampa slank med, nästan gratis! Ja, var vi inte klara nu? Fast ett dussin dricksglas fick följa med för 29:- . För säkerhets skulle gick vi ett varv på utställningsvåningen. Lilias databord är alldeles för litet, det är klart. En sekretärliknande skapelse med det klingande namnet Gustav kommer att bli ersättaren. Så var det då den gamla drömmen, en Billyhylla med glasdörrar, på något sätt inkarnationen av elegans och funktionalitet. Åtminstone för oss som fortfarande lever på studentekonomisk fot. Jag tycker faktiskt det är lite charmigt, att vi har bevarat en del av den enkla heminredningens principer. Men jag vet, jag är ute och går med håven, rent skamligt! Lilla Yarisen förvandlades till en rymlig kombi och allt fick plats. Nämnde jag alla nio stolsdynorna och hyllorna till friggeboden?
Så nu gäller det bara att uppamma så mycket energi att alla de platta paketen transformeras till de nyttiga möbler som var avsikten.
Utan ved försmäktar vi på denna ö
Klart och kallt - solsken och vackert väder. Trots vilodagen var jag tvungen att plocka ihop all ved som har legat på gräsmattan hela veckan. Inatt ska det bli snö och underkylt regn och dessförinnan måste alla vedträna staplas upp och täckas på något sätt. Själva staplingen var ganska trivsam att göra. Det är som att måla eller något annat praktiskt - man får tänka i sina egna banor och ingen stör en. Och så ser man ett resultat av sitt arbete, en ganska snygg kub av vedträn. Baksaidan var ju inga problem, där fanns ett staket som tog emot. Men genom att lägga smalare låsstickor fick jag framsidan att se riktigt prydlig ut. Överst la jag ett par överblivna korrugerade platsttaksbitar som jag säkrade med några pallar. Jag är säker på att jag låter som Robinsnon Crusoe i min beskäftiga iver att verka lyckad: Han, den stackarn, staplade väl också ved kan jag tro, även om jag nu inte minns någon sådan passage från boken. Det var också rätt länge sedan jag läste den. Men eftersom han inte ens har funnits, kan det kvitta. Fast han måste väl ha staplat ved??
Idag har vi varit hund- och barnbarnsvakt. Barnbarnen hr föstås vaktat sig själva. Det gäller bara att ha skinkpaj eller smörgås i rätt ögonblick när de släppt uppmärksamheten om något TV-spel som går ut på att man ska röra sig på en elektronisk matta. John och Joel går helt upp i detta. När man så ropar in dem till lunchbordet, kommer de ganska svettiga och lyckliga efter sina rätt ansträngande övningar. Månne man kunde koppla denna matta till datorn och steppa fram en blogg? Tänk vad det skulle göra gott för den lille kroppen, eller snarare store. Då hade man ju tom. kunnat bjuda upp till dans. Får jag lov, my chat?
Nå, snacka går ju ... bättre än att dansa. Chattandet skulle og komma av sig om man tog det i tangotakt. För att inte tala om samba eller rumba. Jag fick några Let's dance-stänk i ögonen och domarkommentarerna övertygade mig om att dance inte var något för mig. Jag har visserligen tillhört ett folkdanslag i arla min ungdom och kunnat Oxdansen (eller var det Oxdragarsång??) och schottis och sånt. Som nygifta kunde vi också dansa, Lilia och jag, det minns jag faktiskt. Men det hjälper väl inte nu?
Hunden var också lättvaktad. Vid rastning medelst koppling snodde de båda jyckarna ihop sig. Jag brukar ju ha en rem om livet där kopplet sitter fast för att göra min händer lediga. Sixten brukar inte vilja gå så långt, särskilt inde denna mycket blåsiga dag. Han frös nog under sin ganska rymliga regnrock.
Så nu eldar vi i öppna spisen från arla morgonstund till dess att solen fått guld i mund, dvs. särla. Ett famntag björkved går också att ha i beredskap för sen aftoneld. Lilia och Emily var i svenska kyrkan i förmiddags varefter vildbasarna hämtades. Jag var i katolska mässan kl 17.00 när de ovannämnda avhämtades av sina föräldrar, som varit på kurs i Motionshuset. Allt verkar verkligen vara uttänkt till det bästa. Vi tar Pangloss på orden.
Idag blev det inga fåglar. Istället hällde jag ut alla fågelfröna i fröautomaten på gräsmattan. Där är det nog lättare att hitta något att äta, jordnöterna åkte samma väg ut. Nu var det bara de djupfysta blåbären, dem hade jag visst glömt. Se'n ska det väl bli fåglar av!
Om man går till sängs nu kan man läsa ett par kapitel ur den hiskeligt spännande boken om påvarna!
Natt i natti!
Idag har vi varit hund- och barnbarnsvakt. Barnbarnen hr föstås vaktat sig själva. Det gäller bara att ha skinkpaj eller smörgås i rätt ögonblick när de släppt uppmärksamheten om något TV-spel som går ut på att man ska röra sig på en elektronisk matta. John och Joel går helt upp i detta. När man så ropar in dem till lunchbordet, kommer de ganska svettiga och lyckliga efter sina rätt ansträngande övningar. Månne man kunde koppla denna matta till datorn och steppa fram en blogg? Tänk vad det skulle göra gott för den lille kroppen, eller snarare store. Då hade man ju tom. kunnat bjuda upp till dans. Får jag lov, my chat?
Nå, snacka går ju ... bättre än att dansa. Chattandet skulle og komma av sig om man tog det i tangotakt. För att inte tala om samba eller rumba. Jag fick några Let's dance-stänk i ögonen och domarkommentarerna övertygade mig om att dance inte var något för mig. Jag har visserligen tillhört ett folkdanslag i arla min ungdom och kunnat Oxdansen (eller var det Oxdragarsång??) och schottis och sånt. Som nygifta kunde vi också dansa, Lilia och jag, det minns jag faktiskt. Men det hjälper väl inte nu?
Hunden var också lättvaktad. Vid rastning medelst koppling snodde de båda jyckarna ihop sig. Jag brukar ju ha en rem om livet där kopplet sitter fast för att göra min händer lediga. Sixten brukar inte vilja gå så långt, särskilt inde denna mycket blåsiga dag. Han frös nog under sin ganska rymliga regnrock.
Så nu eldar vi i öppna spisen från arla morgonstund till dess att solen fått guld i mund, dvs. särla. Ett famntag björkved går också att ha i beredskap för sen aftoneld. Lilia och Emily var i svenska kyrkan i förmiddags varefter vildbasarna hämtades. Jag var i katolska mässan kl 17.00 när de ovannämnda avhämtades av sina föräldrar, som varit på kurs i Motionshuset. Allt verkar verkligen vara uttänkt till det bästa. Vi tar Pangloss på orden.
Idag blev det inga fåglar. Istället hällde jag ut alla fågelfröna i fröautomaten på gräsmattan. Där är det nog lättare att hitta något att äta, jordnöterna åkte samma väg ut. Nu var det bara de djupfysta blåbären, dem hade jag visst glömt. Se'n ska det väl bli fåglar av!
Om man går till sängs nu kan man läsa ett par kapitel ur den hiskeligt spännande boken om påvarna!
Natt i natti!
Hänger du med, själen?
Lördag med en hel veckas ledig tid framför sig känns bara bra. Lilia har suttit med sin laptop i knät under rätt lång tid i en fåtölj. En bättre stol skulle vara bra, med rätt sitthöjd. MIO har en affär i Varberg och dit åkte vi. Det blev en rottingstol med tjusig kudde. Dessutom beställde vi en caféstol till köket så att man kan sitta och fika när man är solo och samtidigt titta ut genom köksfönstren och dingla lite med benen under arbetsbänken. Det var ju det som var meningen från början med att inte ha en massa underskåp underallt.
För första gången kände jag lite hemkänsla i Varberg. Den är också vår stad numer, ett närliggande utflyktsmål, ett lagom ställe att shoppa på och med större utbud än Falkenbergs. Fick man bjuda på lunch? Jodå, det blev kycklingpaj på Blå dörren, antagligen det populäraste stället i Varberg. Hemkänslan här har Lilia haft sedan unga år då familjen bodde där ett tag men för mig har det varit stället dit man åkt på utflykt. Nu är det liksom hemområde och det var en ny spännande upplevelse som infann sig. Kan hända den lilla upplevelsen i det vi kallar Livet, men jag tror att det är de små kvaliteterna som gör Livet värt att Leva. Leva Livet, typ. Själen har kommit till Varberg!
För några år sedan var vi på utflykt till Varberg från Särö. Efter att ha gjort allt det där ... fick vi för oss att kika in på ett husmäklarställe föär att se vad det fanns till salu. Självklart var det havsnära lägen vi undersökte, allt annat var lite för billigt. De havsnära var å andra sidan lite för dyra. Själen for i förväg och längtade lite åt oss Men nu har vi kommit ikapp - havet finns på tio minuters promenad och omger oss nästan på alla sidor.
Eftermiddagen följde jag med själen ut till Morups tånge. Några uggleskådare stod utefter vägen och hoppades att en jorduggla skulle uppenbara sig. Men jag lämnade dem och höll utkik efter gamla och nya vingvänner ute på tången. Storspovar övervintrar här, ju, fem sångsvanar hade ormat ner sina halsar bland bottenväxeterna och betade där i godan ro, en stjärtandshane hade blandat sig med krickflickorna. ängspiplärkor påtade i tångvallarna i sällskap med kråkorna. Längst ut stod hundratalet, minst, storskarvar och skyldrade eller hade hängt sina vingar på tork. Bland dem fanns två toppskarvar, som min granne, den formidabelt kunnige skådaren, pekade ut. Nu tror jag att det skulle gå att skilja mellan en topp- och en storskarv. Så visade han mig också pilgrimsfalken, som satt sig att spana i en helt annan riktning.
I solnedgågnen tog jag och själen en tur till Glommens hamn. Eldklotet försvann med ett fräsande
i de kyliga böljorna.
En koll bakom sjöbodarna visade att den svarta rödstjärten var kvar, extra röd i solnedgångsljuset. Skyar av svarta fåglar svepte in Morups fyr. Fågelhimlen var aldrig tidigare så fylld av svarta kajor. råkor och kråkor som nu. På nära håll kom de farande i mörka ridåer och trådde sin kvällsdans i en uråldrig ritual. Man frågar sig hur ens alla dessa fåglar kan livnära sig. Det måsste finnas åtskilligt med spillsäd och annat som ligger kvar på åkrarna.
Efter en upplivande pratstund med en av skepparna på fiskebåtarna, var det dags att runda av. Att de ursprungliga invånarna ser på oss inflytade med intresse är värt att notera. Visar man intresse tillbaka, känns hjärtligheten påtaglig. Frågor om var man bor, om man har lärt känna den eller den glommabon osv är ett starkt uttryck för den samhörighetskänsla som präglar - och präglat den här bygden - sedan långt tillbaka. Här hittar själen hem. Och skulle den känna sig lite vilsen, finns alltid fyren där, som håller ett vakande öga över allt och alla. Den kan ju åtminstone få vara metafor för alla de änglar som har koll på att "inte ens en sparv".
Nu har det blivit söndag och det är dags att förbereda sig för den. Därför, god natt!
För första gången kände jag lite hemkänsla i Varberg. Den är också vår stad numer, ett närliggande utflyktsmål, ett lagom ställe att shoppa på och med större utbud än Falkenbergs. Fick man bjuda på lunch? Jodå, det blev kycklingpaj på Blå dörren, antagligen det populäraste stället i Varberg. Hemkänslan här har Lilia haft sedan unga år då familjen bodde där ett tag men för mig har det varit stället dit man åkt på utflykt. Nu är det liksom hemområde och det var en ny spännande upplevelse som infann sig. Kan hända den lilla upplevelsen i det vi kallar Livet, men jag tror att det är de små kvaliteterna som gör Livet värt att Leva. Leva Livet, typ. Själen har kommit till Varberg!
För några år sedan var vi på utflykt till Varberg från Särö. Efter att ha gjort allt det där ... fick vi för oss att kika in på ett husmäklarställe föär att se vad det fanns till salu. Självklart var det havsnära lägen vi undersökte, allt annat var lite för billigt. De havsnära var å andra sidan lite för dyra. Själen for i förväg och längtade lite åt oss Men nu har vi kommit ikapp - havet finns på tio minuters promenad och omger oss nästan på alla sidor.
Eftermiddagen följde jag med själen ut till Morups tånge. Några uggleskådare stod utefter vägen och hoppades att en jorduggla skulle uppenbara sig. Men jag lämnade dem och höll utkik efter gamla och nya vingvänner ute på tången. Storspovar övervintrar här, ju, fem sångsvanar hade ormat ner sina halsar bland bottenväxeterna och betade där i godan ro, en stjärtandshane hade blandat sig med krickflickorna. ängspiplärkor påtade i tångvallarna i sällskap med kråkorna. Längst ut stod hundratalet, minst, storskarvar och skyldrade eller hade hängt sina vingar på tork. Bland dem fanns två toppskarvar, som min granne, den formidabelt kunnige skådaren, pekade ut. Nu tror jag att det skulle gå att skilja mellan en topp- och en storskarv. Så visade han mig också pilgrimsfalken, som satt sig att spana i en helt annan riktning.
I solnedgågnen tog jag och själen en tur till Glommens hamn. Eldklotet försvann med ett fräsande
i de kyliga böljorna.
En koll bakom sjöbodarna visade att den svarta rödstjärten var kvar, extra röd i solnedgångsljuset. Skyar av svarta fåglar svepte in Morups fyr. Fågelhimlen var aldrig tidigare så fylld av svarta kajor. råkor och kråkor som nu. På nära håll kom de farande i mörka ridåer och trådde sin kvällsdans i en uråldrig ritual. Man frågar sig hur ens alla dessa fåglar kan livnära sig. Det måsste finnas åtskilligt med spillsäd och annat som ligger kvar på åkrarna.
Efter en upplivande pratstund med en av skepparna på fiskebåtarna, var det dags att runda av. Att de ursprungliga invånarna ser på oss inflytade med intresse är värt att notera. Visar man intresse tillbaka, känns hjärtligheten påtaglig. Frågor om var man bor, om man har lärt känna den eller den glommabon osv är ett starkt uttryck för den samhörighetskänsla som präglar - och präglat den här bygden - sedan långt tillbaka. Här hittar själen hem. Och skulle den känna sig lite vilsen, finns alltid fyren där, som håller ett vakande öga över allt och alla. Den kan ju åtminstone få vara metafor för alla de änglar som har koll på att "inte ens en sparv".
Nu har det blivit söndag och det är dags att förbereda sig för den. Därför, god natt!
Får det vara en sallad?
Egentligen gillar jag inte mitt i natten längre - man är så sömning. Men i många många år körde jag taxi, ganska ofta på fredag eller lördagnätter och så här dags, strax före 01.00, började rushen. Det var riktigt roligt. Kors och tvärs genom hela göteborgsområdet for man, man ägde, heter det numer när man trivs, men jag menar också känslan av att äga sta'n, att vara ett med den. Och först framåt fyra, halv fem, när det värsta bruset lagt sig och anropen på taxiradaion börjat tona av, var det dags att vända nosen hemåt. Det är otroligt att man orkade. Nu har jag inte kört på tre kvarts år och har dessutom förlagt min speciella legitimation. I värsta fall får jag skriva till Vägverket och få en ny.
De nya matvanorna känns i alla fall nyttiga även om de inte omdelbart medför att man tappar kilon på
viktväktarvis. Men att ha alla dessa grönsaker till hands är klokt. Det får fort att snittsa till en portion och det är gott och magert. Kan det bli bättre. En hel massa konserver blir det också. Idag kom middagstallriken att besta å av 1 tomat, gröna konserverade ärter (nostalgi, så såg ärterna ut när jag var barn)gurka och sallad, strimlad paprika i burk (2½ l burk - ha, kan man ha en guldfisk i efteråt!). Så kom en hög räkor och crabfish på tallriken, majs och fetaost, ananasbitar hör alltid till, några peperoni och lite oliver. Några stänk med salladsdressing toppar anrättningen. En vacker dag får jag väl räkna kalorier, men det får vänta.
Inledningen till ett lov är alltid lovande (löftesrikt hade varit mindre vitsigt). Allt man ska hinna med, det går faktiskt att uppamma ett slags iver mitt i utmattningen. Så har jag denna fredagskväll läst alla hittills inmailade övningar på nationella provet och skickat lite preliminära kommentarer. Man är väl inte klok! Men det mest intressanta i tillvaron är inte att stirra på en TV eller något likvärdigt, det är faktiskt att få andra att lyckas. När de inte riktigt gör det, kan jag känna ett stygn av sorg och fundera över vilken roll jag spelade i detta - var jag inte tilräcklig tydlig, eller försvann en och annan instruktion på vägen. Troligast så.
De lär sig nog bäst av sina misstag ändå.
Morris har somnat på min nya ylletröja. Den är en norsk lusekofta, den varmaste jag haft någon gång. Nu ligger han på den med sin tunna päls. Han h ar just genomlevt en förskräcklig - eller underbar, svårt att veta - dröm. Ett uppjagat gnyende och ryckning i benen skvallrade om vilka häftiga kapplöpningar han genomförde.
Jut nu är det ca 11 grader kallt ute. Spisen har brunnit ut men ännu finns den sköna brasvärmen kvar i stora delar av huset. Imorgon, eller senare idag, ska jag försöka få ordning på mina två kubikmeter ved att stapla upp. God natt, då.
De nya matvanorna känns i alla fall nyttiga även om de inte omdelbart medför att man tappar kilon på
viktväktarvis. Men att ha alla dessa grönsaker till hands är klokt. Det får fort att snittsa till en portion och det är gott och magert. Kan det bli bättre. En hel massa konserver blir det också. Idag kom middagstallriken att besta å av 1 tomat, gröna konserverade ärter (nostalgi, så såg ärterna ut när jag var barn)gurka och sallad, strimlad paprika i burk (2½ l burk - ha, kan man ha en guldfisk i efteråt!). Så kom en hög räkor och crabfish på tallriken, majs och fetaost, ananasbitar hör alltid till, några peperoni och lite oliver. Några stänk med salladsdressing toppar anrättningen. En vacker dag får jag väl räkna kalorier, men det får vänta.
Inledningen till ett lov är alltid lovande (löftesrikt hade varit mindre vitsigt). Allt man ska hinna med, det går faktiskt att uppamma ett slags iver mitt i utmattningen. Så har jag denna fredagskväll läst alla hittills inmailade övningar på nationella provet och skickat lite preliminära kommentarer. Man är väl inte klok! Men det mest intressanta i tillvaron är inte att stirra på en TV eller något likvärdigt, det är faktiskt att få andra att lyckas. När de inte riktigt gör det, kan jag känna ett stygn av sorg och fundera över vilken roll jag spelade i detta - var jag inte tilräcklig tydlig, eller försvann en och annan instruktion på vägen. Troligast så.
De lär sig nog bäst av sina misstag ändå.
Morris har somnat på min nya ylletröja. Den är en norsk lusekofta, den varmaste jag haft någon gång. Nu ligger han på den med sin tunna päls. Han h ar just genomlevt en förskräcklig - eller underbar, svårt att veta - dröm. Ett uppjagat gnyende och ryckning i benen skvallrade om vilka häftiga kapplöpningar han genomförde.
Jut nu är det ca 11 grader kallt ute. Spisen har brunnit ut men ännu finns den sköna brasvärmen kvar i stora delar av huset. Imorgon, eller senare idag, ska jag försöka få ordning på mina två kubikmeter ved att stapla upp. God natt, då.
Ståuppkomiker
En kväll när jag inte gjort någonting alls. Jo jag satte mig i TV-soffan och halvsov. Jag minns inte vad vi tittade på, bara att jag någongång gick upp och satte på kaffe och gick ut med hunden. Men Morris ockuperade min säng senare så det var väl lika bra att återgå till TV:n, som jag nästan aldrig tittar på annars.
Jidhe hade besök av Björn Skifs minns jag nu. Det var rätt underhållande. Så zappade vi över till Öresundsbron och fick se en del av hur bygget gick till. Både kusligt och inressant. Det kostar bara 240:- per person att åka till Köpenhamn på en dagstripp, t.o.r. med någon buss. Kunde kanske vara något, några timmar på Strøget, äta några smørrebrød och ha det allmänt gott. Vi har inte varit där sedan vår improviserade bröllopsresa 1968. En dag på lovet kunde ju passa, t.ex. Eller åka till Stockholm och se Dödsdansen av Strindberg?
Men kvällen avslutade med ståuppkomikern mm Bill Bailey, en helt fantastisk ensgelsman, som i ca en och en halv timme trollband en enorm publik. Jo, jag lyckades hålla mig vaken, mesta tiden i alla fall. Och nu sitter jag här och har ett tvingande behov att få leverera ett antal bokstäver ut i etern, till kanske ingen, kanske någon som ändå glömmer av alltihop sedan. Vårt behov av tidsfördriv... är det den slags tröst vi sälva kan förse oss med i brist på bättre?
Jidhe hade besök av Björn Skifs minns jag nu. Det var rätt underhållande. Så zappade vi över till Öresundsbron och fick se en del av hur bygget gick till. Både kusligt och inressant. Det kostar bara 240:- per person att åka till Köpenhamn på en dagstripp, t.o.r. med någon buss. Kunde kanske vara något, några timmar på Strøget, äta några smørrebrød och ha det allmänt gott. Vi har inte varit där sedan vår improviserade bröllopsresa 1968. En dag på lovet kunde ju passa, t.ex. Eller åka till Stockholm och se Dödsdansen av Strindberg?
Men kvällen avslutade med ståuppkomikern mm Bill Bailey, en helt fantastisk ensgelsman, som i ca en och en halv timme trollband en enorm publik. Jo, jag lyckades hålla mig vaken, mesta tiden i alla fall. Och nu sitter jag här och har ett tvingande behov att få leverera ett antal bokstäver ut i etern, till kanske ingen, kanske någon som ändå glömmer av alltihop sedan. Vårt behov av tidsfördriv... är det den slags tröst vi sälva kan förse oss med i brist på bättre?
Torsdagar är bra
Torsdagar är bra dagar. Tåget hem med tre gratistidningar att bläddra i eller låta bli. Landskapet försvinner i ca 160 km/tim, vilket är ganska snabbt. Men försvinner är en överdrift, det är stora ytor som solen belyser och ganska ofta havsvikar eller mynningar av stora och små åar. Man hinner se en hel del detaljer i landskapet. Mannen i sätet bredvid, på andra siden gången, kalasar på en baguette med smarrig fyllning. En dricka och en chokladbit, som hittat. 70:- Jag står över kexchokladen med kaffe för 20. Lilia ringde och meddelade att maten var klar.
Parkeringsplatsen, rivningstomten, har plötsligt blivit en av de populäraste uppställningsplatserna på västkusten. Man får verkligen vara tacksam och man kan pressa in en Fiat eller annan mindre plåtlåda jämte någon av de lite rostiga Dodgarna eller SUV:arna som nu hittat dit. Bilarna står i dubbla rader. Hittills har det gått. Även om jag misstänker att det är de sista sju à åtta veckorna vi har den kvar, startar den lika snällt som alltid. Och så är man hemma till kycklinggrytan som står på menyn denna dag.
Morris har tydligen fått mer än han borde. Med sedvanlig rätt att ta det han når, har han nått målet, så att säga. Åtminsone lunchmålet. Ut och cykla blev det. Det är egentligen inget jag har att berätta om jag ska vara ärlig, men jag vet att om jag får hållas en stund, kommer det alltid något.
Uppehållsvädret varade ända till jag hunnit ut med Morris och tagit mig ned till Glumsten med kameran. Det var fler skådare som snirklade runt i hamnen - den kaspiska truten är fortfarande kvar - än roliga fåglar, dvs. sådana vi inte fått se där hittills. Men man tager vad man haver, ejderhane, ejderhona och några storskrakar. Hanarna är de vita:
Ejderhane
Ejderhona
Storskrakar
Parkeringsplatsen, rivningstomten, har plötsligt blivit en av de populäraste uppställningsplatserna på västkusten. Man får verkligen vara tacksam och man kan pressa in en Fiat eller annan mindre plåtlåda jämte någon av de lite rostiga Dodgarna eller SUV:arna som nu hittat dit. Bilarna står i dubbla rader. Hittills har det gått. Även om jag misstänker att det är de sista sju à åtta veckorna vi har den kvar, startar den lika snällt som alltid. Och så är man hemma till kycklinggrytan som står på menyn denna dag.
Morris har tydligen fått mer än han borde. Med sedvanlig rätt att ta det han når, har han nått målet, så att säga. Åtminsone lunchmålet. Ut och cykla blev det. Det är egentligen inget jag har att berätta om jag ska vara ärlig, men jag vet att om jag får hållas en stund, kommer det alltid något.
Uppehållsvädret varade ända till jag hunnit ut med Morris och tagit mig ned till Glumsten med kameran. Det var fler skådare som snirklade runt i hamnen - den kaspiska truten är fortfarande kvar - än roliga fåglar, dvs. sådana vi inte fått se där hittills. Men man tager vad man haver, ejderhane, ejderhona och några storskrakar. Hanarna är de vita:
Ejderhane
Ejderhona
Storskrakar
Annars var det som vanligt i hamnen, en massa trutar. Nu kommer jag inte på något mer. So long.
Allt är inte självklart
Allt är inte självklart. Man tror att när man kommer hem ska allt vara som man lämnade det. I bästa fall står maten på bordet och en glad och yster stämning finns där - som vanligt. Men så säger hustrun att det är ett under att de lever. Tidigare på dagen hade hon och Emily varit inne i Falkenberg i några ärenden. Vid en korsning kom en stor lastbil och hade så när krossat dem, millimetrar skilde och i sista stund fick han stannat bilen och de kunde fortsätta.
Igår morse råkade tåget ut för märkliga gungningar vid en viss, ganska hög hastighet. Det märktes att föraren höll igen. Jag kan ingenting om tåg men om det varit en bil hade man gissat på en trasig stötdämpare eller krängningshämmare. Sådana går sönder ibland och då påminner de mest om gamla cykelpumpar där packning har torkat: det blir inget motstånd alls.
I båda fallen hade det blivit någon rubrik i tidningen:
Lastbil krossade småbil, mor och dotter ...
eller : Svår tågurspårning vid Anneberg .
Och så hade det fortsatt:
Vid den olycksdrabbade bansträckningen strax norr om Kungsbacka har ett Öresundståg med 96 passagerare spårat ur i hög hastighet. Räddningsarbetet pågår och ännu är det för tidigt att säga hur många ...
Det är tur att bromsarna funkade och att tågföraren visste var gränsen för gungandet gick. Men dagens tågresor gick bra. Möjligen råkade jag ut för ett smärre missöde. Jag kom ovanligt tidigt till stationen på eftermiddagen. Ett öresundståg stod inne och dörrarna gick att öppna. Där satt jag helt för mig själv och läste någon gratistidning. Men det var grannen på spåret intill som var rätt tåg. När jag gick tillbaka för att hämta mina saker, råkade jag snubbla och stupade som en oxe rakt ner och hamnade på knäna. Det gjorde lite ont trots mattan. Men nu förstår jag att det var en påminnelse. Jag har inte brukat mina knän till det de borde användas till; att knäfalla särskilt ofta sista tiden. Uppfylld av kameror, objektiv, allehanda fåglar har jag blivit så självupptagen att jag försummat omtanke om mina elever, ödmjukhet mot mina närmaste och tacksamhet mot min Herre. Det får bli ändring på det. Allt är inte självklart.
Här flyttar man till Glommen för fåglarnas skull. Men hittar man någon endaste liten fågel i trädgården? Nehej, bara skatparet, som ensamma kalasar på talgbollarna. Fröautomaten är fortfarande nästan full och jordnötter är det bara jag som äter - dock inte de i storafågelpåsen utan de saltade. I något mindre påsar då. Men en av skådarna tipsade mig om att mata dem med djupfrysta blåbär. Det får väl bli osockrade då. Flera fåglar har en bärdiet och kanske det är hemligheten när man ska locka till sig dem. Jag får väl, likt den helige Fransicus, stå i trädgården med lite blåbär i händerna, så kanske de kommer och sätter sig på flinten? Jag tror fortfarande att de befintliga småfåglarna är rätt hemmastadda i de trädgårdar deär det finns buskar och trän. De pinnar som sticker upp i vår gräsmatta behöver minst fem år på sig att etablera fågelskydd. Allt är inte självklart.
I brist på bättre får jag ta en rödhake från Särö och klippa in i bloggen. Där hade vi ingen fröautomat utan vräkte ut säckvis, ja inte allt på en gång, förstås, med solrosfrön på gräsmattan. Men fåglar kom och gladde oss.
Kanske vår nyetablerade vedstapel kan inspirera några fåglar? Igår kom nämligen två m3 torr björkved neddimpande från ett lastbilsflak, bara så där. Ja, man måste naturligtvis ringa och beställa. Så nu ligger all veden där och en vedstapel är under uppbyggnad utefter staketet. Ett par kubukmeter räcker säkert hela nästa säsong också. När jag ser hur mycket det är, är jag mycket tacksam över den ängel som dribblade bort telefonnumren till de där 20 kubiken björk i tremeterslängder jag i ett svagt ögonblick beställde. Men ingen av oss har hört av varandra på tre månader drygt, så det är väl preskriberat.
Nu måste omsorgen om eleverna få sitt - ett antal papper ska läsas och ett prov rättas färdigt. Bye, bye birds.
Igår morse råkade tåget ut för märkliga gungningar vid en viss, ganska hög hastighet. Det märktes att föraren höll igen. Jag kan ingenting om tåg men om det varit en bil hade man gissat på en trasig stötdämpare eller krängningshämmare. Sådana går sönder ibland och då påminner de mest om gamla cykelpumpar där packning har torkat: det blir inget motstånd alls.
I båda fallen hade det blivit någon rubrik i tidningen:
Lastbil krossade småbil, mor och dotter ...
eller : Svår tågurspårning vid Anneberg .
Och så hade det fortsatt:
Vid den olycksdrabbade bansträckningen strax norr om Kungsbacka har ett Öresundståg med 96 passagerare spårat ur i hög hastighet. Räddningsarbetet pågår och ännu är det för tidigt att säga hur många ...
Det är tur att bromsarna funkade och att tågföraren visste var gränsen för gungandet gick. Men dagens tågresor gick bra. Möjligen råkade jag ut för ett smärre missöde. Jag kom ovanligt tidigt till stationen på eftermiddagen. Ett öresundståg stod inne och dörrarna gick att öppna. Där satt jag helt för mig själv och läste någon gratistidning. Men det var grannen på spåret intill som var rätt tåg. När jag gick tillbaka för att hämta mina saker, råkade jag snubbla och stupade som en oxe rakt ner och hamnade på knäna. Det gjorde lite ont trots mattan. Men nu förstår jag att det var en påminnelse. Jag har inte brukat mina knän till det de borde användas till; att knäfalla särskilt ofta sista tiden. Uppfylld av kameror, objektiv, allehanda fåglar har jag blivit så självupptagen att jag försummat omtanke om mina elever, ödmjukhet mot mina närmaste och tacksamhet mot min Herre. Det får bli ändring på det. Allt är inte självklart.
Här flyttar man till Glommen för fåglarnas skull. Men hittar man någon endaste liten fågel i trädgården? Nehej, bara skatparet, som ensamma kalasar på talgbollarna. Fröautomaten är fortfarande nästan full och jordnötter är det bara jag som äter - dock inte de i storafågelpåsen utan de saltade. I något mindre påsar då. Men en av skådarna tipsade mig om att mata dem med djupfrysta blåbär. Det får väl bli osockrade då. Flera fåglar har en bärdiet och kanske det är hemligheten när man ska locka till sig dem. Jag får väl, likt den helige Fransicus, stå i trädgården med lite blåbär i händerna, så kanske de kommer och sätter sig på flinten? Jag tror fortfarande att de befintliga småfåglarna är rätt hemmastadda i de trädgårdar deär det finns buskar och trän. De pinnar som sticker upp i vår gräsmatta behöver minst fem år på sig att etablera fågelskydd. Allt är inte självklart.
I brist på bättre får jag ta en rödhake från Särö och klippa in i bloggen. Där hade vi ingen fröautomat utan vräkte ut säckvis, ja inte allt på en gång, förstås, med solrosfrön på gräsmattan. Men fåglar kom och gladde oss.
Kanske vår nyetablerade vedstapel kan inspirera några fåglar? Igår kom nämligen två m3 torr björkved neddimpande från ett lastbilsflak, bara så där. Ja, man måste naturligtvis ringa och beställa. Så nu ligger all veden där och en vedstapel är under uppbyggnad utefter staketet. Ett par kubukmeter räcker säkert hela nästa säsong också. När jag ser hur mycket det är, är jag mycket tacksam över den ängel som dribblade bort telefonnumren till de där 20 kubiken björk i tremeterslängder jag i ett svagt ögonblick beställde. Men ingen av oss har hört av varandra på tre månader drygt, så det är väl preskriberat.
Nu måste omsorgen om eleverna få sitt - ett antal papper ska läsas och ett prov rättas färdigt. Bye, bye birds.
Mera foto
Vårlik söndag, talgoxarna har börjat sina lockrop och i rabatterna sticker lökväxterna ('upp' skulle jag vilja ha det till, men det ska räcka med att de 'sticker'). Bata de inte sticker någon annan stans. Nä, den var dålig.
I hamnen stod det tillresta skådare från när och fjärran. Denna morgon var det de stora telenas morgon. Hiskeliga muskedunder liknade dessa, ibland 600 mm långa. Det går inte att fota på frihand utan man är beroende av stativ. Att fånga flygande fågel är alltså inte lätt. Men en glad och mycket kunnig samling som är en stor tillgång när man behöver fråga. Entusiastiska människor - det är det det är frågan om!
Inga nya fåglar men de gamla duger gott. Den oljeskadade tretåingen sitter mycket på kajen och ser olycklig ut, tycker jag. Ett tag kom en av de yngre och satte sig tröstande bredvid. Den yngre har än så länge svart näbb:
Men ganska snart gav den sig iväg och lämnade den äldre, som med halvslutna ögon satt kvar på kajkanten. Frågan är hur länge ... Jag fick för övrigt veta att dessa tretåiga måsar hittills endast häckar ute på Nidingen utanför Onsalahalvön. Det vore fint med en koloni i Glommen i vår...
I Hamnbassängen pågick fiskafänget med oförminskad styrka. Hårda duster ibland, inte sällan med lycklig utgång, kanske mindre lycklig för fisken som slutade sina dagar i kretsloppet som trutföda.
Märkligt nog fick denna trut fortsätta sitt kalasande utan att någon annan la' sig i.
På Morups tånge var det sig likt, dvs inga nykokmlingar. Stillheten och det flata landskapets skönhet är dock mäktig. Det är ljuset som är annorlunda när det får spela fritt, utan att bli absorberat av mörkare skogspartier eller begränsat av höga berg och kullar. Så lösgör sig plötsligt en knölsvan och springer igång med simfötterna plaskande mot vattenytan tills de stora vingarna fått tillräcklig luft under sig för att den ca 2,5 kg tunga fågeln ska lyfta:
På eftermiddagen var vi i mässan, i Varberg denna gång. Den 18/2 kommer biskop Anders och hälsar på. Kanske har han något nytt att säga om en eventuell egen kyrka för katoliker i Varberg. Mässorna är alltid mycket välbesökta. Något att be om.
I hamnen stod det tillresta skådare från när och fjärran. Denna morgon var det de stora telenas morgon. Hiskeliga muskedunder liknade dessa, ibland 600 mm långa. Det går inte att fota på frihand utan man är beroende av stativ. Att fånga flygande fågel är alltså inte lätt. Men en glad och mycket kunnig samling som är en stor tillgång när man behöver fråga. Entusiastiska människor - det är det det är frågan om!
Inga nya fåglar men de gamla duger gott. Den oljeskadade tretåingen sitter mycket på kajen och ser olycklig ut, tycker jag. Ett tag kom en av de yngre och satte sig tröstande bredvid. Den yngre har än så länge svart näbb:
Men ganska snart gav den sig iväg och lämnade den äldre, som med halvslutna ögon satt kvar på kajkanten. Frågan är hur länge ... Jag fick för övrigt veta att dessa tretåiga måsar hittills endast häckar ute på Nidingen utanför Onsalahalvön. Det vore fint med en koloni i Glommen i vår...
I Hamnbassängen pågick fiskafänget med oförminskad styrka. Hårda duster ibland, inte sällan med lycklig utgång, kanske mindre lycklig för fisken som slutade sina dagar i kretsloppet som trutföda.
Märkligt nog fick denna trut fortsätta sitt kalasande utan att någon annan la' sig i.
På Morups tånge var det sig likt, dvs inga nykokmlingar. Stillheten och det flata landskapets skönhet är dock mäktig. Det är ljuset som är annorlunda när det får spela fritt, utan att bli absorberat av mörkare skogspartier eller begränsat av höga berg och kullar. Så lösgör sig plötsligt en knölsvan och springer igång med simfötterna plaskande mot vattenytan tills de stora vingarna fått tillräcklig luft under sig för att den ca 2,5 kg tunga fågeln ska lyfta:
På eftermiddagen var vi i mässan, i Varberg denna gång. Den 18/2 kommer biskop Anders och hälsar på. Kanske har han något nytt att säga om en eventuell egen kyrka för katoliker i Varberg. Mässorna är alltid mycket välbesökta. Något att be om.
Varför blir man aldrig
Dagen började tidigt med en sjumilaresa genom sjumilaskogen. Lilia hade beställt ett par superinlägg som skulle hämtas långt in i de halländska skogarna. Vi skulle vara framme nio och började därför före åtta. Självklart körde vi fel. Det gick inte att ha bråttom heller. Visserligen stog termometern på +6 grader här hemma men ovanför Vessigbrou gnistrade det i asfalten och sen var det isgata hela vägen. Vid en korsning var vi tveksamma om vi skulle ta till höger eller vänster eller möjligen köra rakt fram. Rakt fram hade varit bättre, då hade vi kommit rakt på den lilla avtagsvägen, men vi körde höger. Vi kände inte riktigt igen oss. Det gick visserligen uppför, skogen stod tät på bägge sidor, så långt var allt rätt. Men vi kom inte fram ... Det var då tanken på posten dök upp. Tänk om detta hade skickats på posten, hade man möjligen sluppit
1) gå upp alldeles för tidigt
2) väcka den stackars hunden ur hans sköna drömmar
3) köra ca 15 mil
4) köra vilse
5) riskera att köra av vägen minst fyra gånger pga. halkan?
Det är bara att hoppas att dessa inlägg till de älskade fötterna blir bra, åtminstone så bra att de motsvarar våra gemensamma omsorger och priset ...
En vänlig dam visade hur nära vi egentligen var. Men det var en vacker utflykt. Halland från insidan eller issidan, om man så vill, skulle man kunna säga. Leende bygder blänkte fram mellan skogarna och hemvägen gick ju ändå mest utför. Jag tror inte vi hade cyklat den här rundan, för en runda blev det. Hemvägen hade väl gått an, men de långsamt stigande motluten är förrädiska.
Morris skulle klippas och det bar iväg till Elisabeth. Två timmar blev det och för mig kom Getteröns fågeldammar på första plats. Men det var nästan noll och intet. Förutom de allestädes närvarande trutarna, kunde stamgästerna beses - elva gråhägrar. Men jag har sett som mest sexton hägrar på Bastholmen i Skörvallaviken i Särö. En salskrake var där också, men det var ju ingenting mot Särös dussintals med dessa skrakar förra vintern. Det blev paj dock uppe på caféet och en liten pratstund med Calle bakom disken och en skådare med rejäla doningar, ett 500 mm tele plus 2X extender. Jag åhörde dess lovsång stående. Samtidigt är jag glad över att det inte var dragracing vi pratade om. Då hade jag fått sätta in åtminstone en V8 på 450 hästar till för att åstadfkomma samma riv i asfalten.
Morris had made division of himself, (fritt Shakespeare, Trettondagsafton). Den ena halvan låg på golvet i form av hans ulliga gulliga päls och den andra kom utspringande på smala kalvben och med endast millimetrar med "päls". Nakenhund hade passat bättre. Men han gillar det. Bara vi tar på trenchcoaten nästa gång det blåser eller regnar. Men eftersom det gör det konstant, borde han ha på regnrocken jämt, faktsiskt. Och så kommer han att proppsa på att ligga i min säng.
För övrigt missade jag alla gästande chicks i Glommens hamn: skärsnäppa (bilden är tagen tidigare men så ser den ut) och på Tången sandlöpare och snösparv. Men jag gick i alla fall dit. Mina nya gore-texpjuck håller för de djupast vattenpölar, det vet jag nu. Efter ett ivrigt fotande på fåglar som rundade udden fick jag ändå ett napp, kanske var jag ensam om att se två sjöorrar i högfart, lågt över vattnet, på väg att runda udden. Men det hade jag inte kunnat veta förrän jag satt hemma och bearbetade alla foton. Där var två som inte var de vanliga storskarvarna eller ejdrarna. Det var faktiskt sjöorrar.
Några storskrakar fick också med mig i bagaget.
En afton med melodifestival - jojo, chipsen var goda och dippet också. Emily fnös och gick in på sitt rum och exekverade en egen medlodifestival. Under slutfasen uppstod en hjärnornas kamp: Lilia ville zappa på egen hand och jag ville se Mr Bean byta till badbyxor utan att först ta av sina långbrallor. Det blev en kompromiss, Morris ville gå ut, jag fick sjappa och Lilia zappa. Salomoniskt.
Och nu sitter jag här. Lilia verkar zappa ännu, Morris har bytt liggplats, Emily tittar väl på någon långfilm och jag bloggar: På ett sätt liknar jag väl grävlingarna eller vad det nu var för djur som sprätt upp en massa högar på sula-madammens gräsmattor. Möjligen kan någon hitta något som liknar ett gulkdkorn.
1) gå upp alldeles för tidigt
2) väcka den stackars hunden ur hans sköna drömmar
3) köra ca 15 mil
4) köra vilse
5) riskera att köra av vägen minst fyra gånger pga. halkan?
Det är bara att hoppas att dessa inlägg till de älskade fötterna blir bra, åtminstone så bra att de motsvarar våra gemensamma omsorger och priset ...
En vänlig dam visade hur nära vi egentligen var. Men det var en vacker utflykt. Halland från insidan eller issidan, om man så vill, skulle man kunna säga. Leende bygder blänkte fram mellan skogarna och hemvägen gick ju ändå mest utför. Jag tror inte vi hade cyklat den här rundan, för en runda blev det. Hemvägen hade väl gått an, men de långsamt stigande motluten är förrädiska.
Morris skulle klippas och det bar iväg till Elisabeth. Två timmar blev det och för mig kom Getteröns fågeldammar på första plats. Men det var nästan noll och intet. Förutom de allestädes närvarande trutarna, kunde stamgästerna beses - elva gråhägrar. Men jag har sett som mest sexton hägrar på Bastholmen i Skörvallaviken i Särö. En salskrake var där också, men det var ju ingenting mot Särös dussintals med dessa skrakar förra vintern. Det blev paj dock uppe på caféet och en liten pratstund med Calle bakom disken och en skådare med rejäla doningar, ett 500 mm tele plus 2X extender. Jag åhörde dess lovsång stående. Samtidigt är jag glad över att det inte var dragracing vi pratade om. Då hade jag fått sätta in åtminstone en V8 på 450 hästar till för att åstadfkomma samma riv i asfalten.
Morris had made division of himself, (fritt Shakespeare, Trettondagsafton). Den ena halvan låg på golvet i form av hans ulliga gulliga päls och den andra kom utspringande på smala kalvben och med endast millimetrar med "päls". Nakenhund hade passat bättre. Men han gillar det. Bara vi tar på trenchcoaten nästa gång det blåser eller regnar. Men eftersom det gör det konstant, borde han ha på regnrocken jämt, faktsiskt. Och så kommer han att proppsa på att ligga i min säng.
För övrigt missade jag alla gästande chicks i Glommens hamn: skärsnäppa (bilden är tagen tidigare men så ser den ut) och på Tången sandlöpare och snösparv. Men jag gick i alla fall dit. Mina nya gore-texpjuck håller för de djupast vattenpölar, det vet jag nu. Efter ett ivrigt fotande på fåglar som rundade udden fick jag ändå ett napp, kanske var jag ensam om att se två sjöorrar i högfart, lågt över vattnet, på väg att runda udden. Men det hade jag inte kunnat veta förrän jag satt hemma och bearbetade alla foton. Där var två som inte var de vanliga storskarvarna eller ejdrarna. Det var faktiskt sjöorrar.
Några storskrakar fick också med mig i bagaget.
En afton med melodifestival - jojo, chipsen var goda och dippet också. Emily fnös och gick in på sitt rum och exekverade en egen medlodifestival. Under slutfasen uppstod en hjärnornas kamp: Lilia ville zappa på egen hand och jag ville se Mr Bean byta till badbyxor utan att först ta av sina långbrallor. Det blev en kompromiss, Morris ville gå ut, jag fick sjappa och Lilia zappa. Salomoniskt.
Och nu sitter jag här. Lilia verkar zappa ännu, Morris har bytt liggplats, Emily tittar väl på någon långfilm och jag bloggar: På ett sätt liknar jag väl grävlingarna eller vad det nu var för djur som sprätt upp en massa högar på sula-madammens gräsmattor. Möjligen kan någon hitta något som liknar ett gulkdkorn.
När brasan nästan brunnit ut och trombonerna fyller rummet
Stormen är här igen. Den kommer varannan dag, ungefär och dånar i husets alla ventiler samt i skorstenen. Lilias senaste tillskott till huset är en kristallkrona, behändigt hitforslad via bussgodset och inköpt på Tradera, detta ständigt närvarande handelsimperium. Jag tittar ofta in där. Idag kom ett par filter, UC och CPL till optiken. Havets reflexer göre sig icke längre besvär i fortsättningen. Plus att det skyddar linsen.
En fredagskväll i timmerkojan, jo en brasa ska vi ha. Nu får vi snart torr björkved och behöver inte hushålla lika mycket. Hemtrevnad men kanske lika mycket grottmänniskans mångtusenåriga behov av värmen och skyddet mot vilddjuren. Här har vi bara vilddjuret Morris, men vovven har tuppat av. Han ligger på ett svalt ställe rakt på grottparketten. Igår kväll blev det bada av och ikväll var det kardan, kammen och borsten som kom fram för att reda ut hans numer alldeles lena päls. Imorgon ska han klippas av Elsiabeth i Tvååker, men det vet han inte om ännu. När han vet vart vi ska åka, står han i baksätet och darrar i hela kroppen.Elisabeth säger alltid att han är mycket sjåpigare när Lilia lämnar honom än när jag gör det. Och efter ett par timmar kommer han ut som ett levande plockepinnspel, så mager och tunn med bara några millimeter päls, numer mest grå. Sedan firar vi med en korvorgie - det är han van vid. SVeriges vackraste hund, det du! Morrisvovven är nog lite medveten om vilket blickfång han utgör ... sådan hund, sådan husse :). Men nu ligger han på golvet och snusar tryggt som ett barn. 12 x 7 år eller hur man nu räknar,
Stan Getz och J.J. Johnsons Yesterdays hundnospuffar på mina trumhinnor med sina vemodiga minnen från ungdomsdar, saxofonens nästan smeksamt ystra sorgesång vrider sig omkring trombonens manligt erfarna höftrullning - när jazz är som bäst. Vi byter till Close as pages in a book med J J Johnson och Kai Winding. Bokliknelsen passar mig. Alla relationer som kan vara nära som sidorna i en bok gillar jag, sedan må det vara en bok om förälskelse, passion och djupaste kärlek eller om tolkningen av en bibelvers - boken är ändå där med sin kongeniala förpackning - och det tar inte slut bara för att man stänger igen boken. Det är bara att öppna den igen!
Eller som bloggandet. Sätt händerna till tangentbordet och du vet inte vad du kommer att skriva! Överraskningarna ligger på lur i hjärnan. Vem styr ens tankar? Vem får en att slinka in i nya infall? Ibland kan det bli överaskande bra tankar som man kan lära sig något av. Att med lätt förvåning få syn på sammanhang man inte riktigt hade grepp om. Det kan din hjärna leverera. Det du!
Close as pages in a book klingar ut och över går i Goodbye, två tromboner i samstämmig hyllning till dagen och vännerna, till allt som varit gott, till människor av god vilja, till den redan sovande hustrun och till den sovande hunden, som inte vet att ha ska klippasimorgon idag menar jag. Goodbye.
En fredagskväll i timmerkojan, jo en brasa ska vi ha. Nu får vi snart torr björkved och behöver inte hushålla lika mycket. Hemtrevnad men kanske lika mycket grottmänniskans mångtusenåriga behov av värmen och skyddet mot vilddjuren. Här har vi bara vilddjuret Morris, men vovven har tuppat av. Han ligger på ett svalt ställe rakt på grottparketten. Igår kväll blev det bada av och ikväll var det kardan, kammen och borsten som kom fram för att reda ut hans numer alldeles lena päls. Imorgon ska han klippas av Elsiabeth i Tvååker, men det vet han inte om ännu. När han vet vart vi ska åka, står han i baksätet och darrar i hela kroppen.Elisabeth säger alltid att han är mycket sjåpigare när Lilia lämnar honom än när jag gör det. Och efter ett par timmar kommer han ut som ett levande plockepinnspel, så mager och tunn med bara några millimeter päls, numer mest grå. Sedan firar vi med en korvorgie - det är han van vid. SVeriges vackraste hund, det du! Morrisvovven är nog lite medveten om vilket blickfång han utgör ... sådan hund, sådan husse :). Men nu ligger han på golvet och snusar tryggt som ett barn. 12 x 7 år eller hur man nu räknar,
Stan Getz och J.J. Johnsons Yesterdays hundnospuffar på mina trumhinnor med sina vemodiga minnen från ungdomsdar, saxofonens nästan smeksamt ystra sorgesång vrider sig omkring trombonens manligt erfarna höftrullning - när jazz är som bäst. Vi byter till Close as pages in a book med J J Johnson och Kai Winding. Bokliknelsen passar mig. Alla relationer som kan vara nära som sidorna i en bok gillar jag, sedan må det vara en bok om förälskelse, passion och djupaste kärlek eller om tolkningen av en bibelvers - boken är ändå där med sin kongeniala förpackning - och det tar inte slut bara för att man stänger igen boken. Det är bara att öppna den igen!
Eller som bloggandet. Sätt händerna till tangentbordet och du vet inte vad du kommer att skriva! Överraskningarna ligger på lur i hjärnan. Vem styr ens tankar? Vem får en att slinka in i nya infall? Ibland kan det bli överaskande bra tankar som man kan lära sig något av. Att med lätt förvåning få syn på sammanhang man inte riktigt hade grepp om. Det kan din hjärna leverera. Det du!
Close as pages in a book klingar ut och över går i Goodbye, två tromboner i samstämmig hyllning till dagen och vännerna, till allt som varit gott, till människor av god vilja, till den redan sovande hustrun och till den sovande hunden, som inte vet att ha ska klippas
Våraningar
Sol, sol, äntligen sol. Stilla väder, vindsnurrorna hade stannat! Från Bua norr om Varberg ända tills man kommer till Glommen finns det vindkraftverk att se, ofta flera på varje ställe. De tre nyaste lär vara 96 meter höga och dess betongfundament väger 800 ton styck. Och de står kvar efter de senaste orkanvindarna.
Det var nästan vår på stranden när Morris och jag rastade varandra. Och sol. Det varade kanske inte så länge men ändå. Vi är på väg åt rätt håll. Sen må det komma köldknäppar i februari och mars, men den längsta biten är avklarad. Jag har förresten beställt torr björkved, ett par kubik, som levereras i början av nästa vecka. Han med 20 kubik har inte hört av sig och själv har jag inte kvar hans telefonnummer. Lika gott det.
Efter hundpromenaden åkte jag bort till Morups tånge. Där var en sådan förväntan i vårluften. Kanske var det färgerna, kombinationen av solgenombrutna moln och vatten. Längst ut på skären satt hundratals storskarvar. I verkligheten får man tänka sig tre gånger så många.
In över åkrarna firar råkorna bröllop. De sitter ofta par om par när de inte parar sig. För dem är det en vår utan återvändo. Ibland drar de tillsammans med kajor och kråkor upp i luften i hundratal, kanske tusental och virvlar lik de osaliga själarna i Dantes Inferno. Vem minns väl inte Paolo och Francesca? Paolo var bror till Gianciotto, som var gift med Francesca men också hennes lärare. När de båda läste en kärleksroman tillsammans, kunde de inte stå emot:
Vi läste om hur eftertrådda läppar
som log, av denne älskare blev kyssta;
och han som aldrig ifrån mig skall skiljas
kysste helt skälvande mig då på munnen.
/. . ./ sen läste vi ej mer den dagen.
När maken, Gianciotto, överraskade dem tillsammans, stack han ned dem och för sin synds skull hamnade de i helvetet. Men det var Dantes helvete. Det har visserligen berikat litteraturen men är inget som ingår i den katolska kyrkans katekes. Som katolik har man fått lära sig att det kan se annorlunda ut. men det är en annan historia. Över hustaken böljar i alla fall alla dessa svarta fåglar:
Till Glommens hamn återvände jag för att se om det var någonting att fotografera. Där var massor med sjöfågel men inga nya. En av de tretåiga måsarna är rätt oljeskadad, hela buken är svart, men den är mycket skicklig flygare. Det såg jag i förrgår när stormen härskade.
Här sitter den på kajkanten. Fiskebåtarna är på väg in och det är detta alla trutar och måsar väntar på.
Den oljeskadade tretåingen har varit synlig i detta bedrövliga skick i säkert en månads tid. Måtte han, eller hon, klara sig igenom.
Nu är det dags att sticka huvudet under vingen och begrava öronen i de mjuka dunen. Godnatt.
Det var nästan vår på stranden när Morris och jag rastade varandra. Och sol. Det varade kanske inte så länge men ändå. Vi är på väg åt rätt håll. Sen må det komma köldknäppar i februari och mars, men den längsta biten är avklarad. Jag har förresten beställt torr björkved, ett par kubik, som levereras i början av nästa vecka. Han med 20 kubik har inte hört av sig och själv har jag inte kvar hans telefonnummer. Lika gott det.
Efter hundpromenaden åkte jag bort till Morups tånge. Där var en sådan förväntan i vårluften. Kanske var det färgerna, kombinationen av solgenombrutna moln och vatten. Längst ut på skären satt hundratals storskarvar. I verkligheten får man tänka sig tre gånger så många.
In över åkrarna firar råkorna bröllop. De sitter ofta par om par när de inte parar sig. För dem är det en vår utan återvändo. Ibland drar de tillsammans med kajor och kråkor upp i luften i hundratal, kanske tusental och virvlar lik de osaliga själarna i Dantes Inferno. Vem minns väl inte Paolo och Francesca? Paolo var bror till Gianciotto, som var gift med Francesca men också hennes lärare. När de båda läste en kärleksroman tillsammans, kunde de inte stå emot:
Vi läste om hur eftertrådda läppar
som log, av denne älskare blev kyssta;
och han som aldrig ifrån mig skall skiljas
kysste helt skälvande mig då på munnen.
/. . ./ sen läste vi ej mer den dagen.
När maken, Gianciotto, överraskade dem tillsammans, stack han ned dem och för sin synds skull hamnade de i helvetet. Men det var Dantes helvete. Det har visserligen berikat litteraturen men är inget som ingår i den katolska kyrkans katekes. Som katolik har man fått lära sig att det kan se annorlunda ut. men det är en annan historia. Över hustaken böljar i alla fall alla dessa svarta fåglar:
Till Glommens hamn återvände jag för att se om det var någonting att fotografera. Där var massor med sjöfågel men inga nya. En av de tretåiga måsarna är rätt oljeskadad, hela buken är svart, men den är mycket skicklig flygare. Det såg jag i förrgår när stormen härskade.
Här sitter den på kajkanten. Fiskebåtarna är på väg in och det är detta alla trutar och måsar väntar på.
Den oljeskadade tretåingen har varit synlig i detta bedrövliga skick i säkert en månads tid. Måtte han, eller hon, klara sig igenom.
Nu är det dags att sticka huvudet under vingen och begrava öronen i de mjuka dunen. Godnatt.