Hans Johansson

Nu kliar det bara lite under den genomskinliga plåsterlappen som täcker ingreppet. Min nya pacemaker ligger därinne och skickar signaler när hjärtat tenderar att sacka. När det nu gått nästan en vecka har jag säkert  hämtat mig från ingreppet - låt vara att jag uttryckligen är förbjuden att sätta upp julgardiner eftersom jag inte får höja vänster arm mer än maximalt 90 grader. Men sörja över det får andra göra, om det nu ska sörjas. 

 

Jag är piggare än på länge och tar emot varje dag som en ny gåva - det är ju som att få ett nytt liv. Till och med det kylslagna vintervädret är uthärdligt där vi, vovvarna och jag, vandrar fram. Och alltid är det någon bekant som är sugen på en liten pratstund, med eller utan hund. De båda pudlarna får beröm för att de sitter alldeles stilla och tittar intresserat på hunden vi mött. Efter vederbörliga nosningar fram och bak på den  mötande gästen brukar det räcka. Sedan sitter de snällt till dess att husse behagar vandra vidare.

 

 

- Här överfölls jag av längtan efter gamle Morris och måste bara ha med honom, med sommaren som bakgrund. 

 

Jag får beröm för denna utmärkta uppfostran - det är inte många kopplade varelser som sitter snällt och väntar. Jag känner i alla fall ingen del i någon "uppfostran". Eller har jag något slags påtaglig utstrålning som får Silver och Eunice att bli som skyltdockor? Jag suger på den karamellen lite men inser genast att det är ovanligt lugna pudlar jag har med mig. 

 

Men när vi kommit utom synhåll får jag verkligen bekänna färg: då drar de för glatta livet och de fuktiga nosarna stryker marken efter några katt- eller vildkaninmolekyler. Då gäller det att hålla emot och att det inte finns en dold isfläck som får hela mig att stå på öronen. Det är ingen idé att resonera med dem, ty de äro skällösa, dvs. de tar inte skäl. Möjligen skäll :). Men många har ju för sig att husdjuren saknar själ men det tror inte jag. De är nog så själfulla och har mycket att lära den som förstår att sätta värde på innerlig kontakt med ett djur. Tänk bara på alla reportage om hundar  i vården, vilka på ett synnerligen innerligt sätt får kontakt med människor med olika behov.

Det senaste jag läste i den frågan var om alla tröstehundar som behövdes efter den fruktansvärda masakern i USA då ett tjugotal barn fick sätta livet till. Nej, våra själfulla vänner är möjligen skällösa, ingenting annat.

 

 

 

Då är det extra ledsamt med de få men illa uppfostrade, otrygga hundar, som inte kan låta bli att göra utfall mot andra. Mattes varningsord "Hon hugger direkt" klingar olycksbådande och man tar en liten omväg, eller bara släpper förbi med stramt koppel, den olyckliga hund som beter sig så. Hos Caesar Millan, 'hundvisparen', är det kanske det vanligaste problemet många hundägare har. Och han förstår att även en svår hund är värd all kärlek av sin matte/husse. Och så sätter han i verket sin rehabilitering och lyckas alltid - åtminsone i de fall det blir ett inslag i TV-programmet. En av "hemligheterna" är att han har en mycket ödmjuk inställning till sig själv och sin omgivning. Ett stort mått av sjävförståelse och givetvis en genuin kunskap om de fyrbenta vännerna är ju nödvändigt.

 

Den hundägare som armbågar sig fram och bara vill ta plats behöver själv rehabilitering - och det tror jag är det viktigaste med Mr Millans insatser. Om inte ägaren är redo att ödmjuka sig och överge sin stolthet, är det nog omöjligt att få hunden att förändras; det tycker jag att jag sett tydliga exempel på på nära håll. Sådan herre, sådan hund, heter det ju.

 

 

I ca ett år har jag haft känningar av min yrsel, eller snarare känslan av att kanske svimma. När det var som värst hände även det ett par gånger. I slutet av februari 2012 kulminerade det med ett trettiotal attacker under en dag och ambulans till Varberg. I mars kom ånyo en serie medvetandedomningar och det slutade med några dagar på avdelning 4C på Varbers sjukhus. Fortsatta röntgenundersökningar av hjärnan, eeg, kontroll av hörselorgan/balansorgan etc, gav ingenting som kunde svara på frågan varför jag ibland fick en yrselattack.

 

En helt annan upptäckt gjorde en sköterska, av en tillfällighet: jag led av sömnapné. Nu har jag en andningsapparat som fungerar utmärkt, hjärnan behöver inte riskera att man håller på att strypas en gång i miunuten utan man sover lugnt och fint med en ansiktsmask kopplad till cpap:en, den sinnrika luftpump som förser mig med rätt mängd luft när jag sover. Man vänjer sig även vid att se ut som ett UFO. Men det är ens goda sömn värd.

 

När jag trodde att jag blivit kvitt mina yrselattacker, återkom de istället och min läkare konstaterade att bilkörning inte var att tänka på. Under överskådlig tid. Körkortet fick jag behålla - mer som legitimation.  Så hela sommaren och hösten har vi främst fått hjälp av Emily, som kört oss än hit, än dit när hon har kunnat. 

 

Men så fick jag för mig att kontakta Hjärthuset i Varberg. De hade ju tidigare försökt att häva ett flimrande förmak utan att lyckas. Men när jag beskrev mina besvär, erbjöds jag omgående att skriva en egenremiss, dvs. jag behövde inte besvära husläkaren med detta. Rätt snart var jag utrustad med en manick som mätte hjärtats alla krumbukter under ett dygn och en vecka senare tog gjorde en läkare en ultraljudsundersökning av hjärtat. Felet var att det kunde göra uppehåll på flera sekunder (svimningskänslan) eller jaga upp i 200 slag i minuten.  Men nu skulle det åtgärdas med en pacemaker! Och köra bil - självklart gick det med den här utrustningen inopererad. Hjärtat var bra och starkt, det var bara signalsystemet som råkat i olag. 

 

Så om en vecka har jag en pacemaker i bröstet. Det tar en timme, lokalbedövning får man och jag kommer antagligen hem redan samma eftermiddag. Ett nytt liv tar sin början!

 

Det goda vänner och grannar reagerar på är att man uppenbarligen måste ta ett och annat initiativ själv. Jag trodde att 4c-tiden även kollade hjärtat så grundligt det gick - kanske var det så, kanske har det blivit lite flimrigare under sommaren? Men då hade jag inga yrselattacker på ett par månader ... Jag tror att neurologerna  saknade en kardiolog! Jag hade inte heller blivit överraskad om någon tagit initiativet till en hjärtkoll. Men nu finns egenremissen som en möjlig och framkomlig väg. 

 

Det som gav mig lite råg i ryggen var tillgången till mina journaler. Dem har man rätt att få ut enligt patientlagen. Det kostar kanske några kronor för rekommenderat brev, men det är intressant läsning, kan jag lova.   

Men det var en skön känsla att kunna bifoga en bibba av dem till egenremissen. Och det var uppskattat, fick jag veta. Det sparade i alla fall ett antal dagar för den som skulle beställa fram dem.

 

Eller var det så att det faktiskt behövdes så starka signaler för att jag skulle sluta jobba? Mitt ständigt återkommande mantra: "Det har änglarna räknat ut" har besannats gång efter annan under åren som gått. Och att ändra på den bekännelsen går inte. Man har i stället en trygg förvissning om att man i egen kraft egentligen inte förmår så mycket, med eller utan egenremisser. Det är alltid någon som visar sin outgrundlaga himmelska kärlek, ofta på ett mycket överraskande sätt.