Goda grannar

Nu har det kommit så mycket snö att ingen riktigt vet varken ut eller in. Man försöker skotta sig fram till bilen, till brevlådan och till soptunnan. På något sätt manifesterar dessa storheter tillvarons, åtminstone innersta, gränser, om man vill spetsa till det. Men det viktiga i livet behöver man inte skotta sig fram till, som väl är.



Men senaste snövräket hade denna gång fyllt på snömängden så att det fanns en risk att taken kunde rasa in. Vi har nockhöjd i vardagsrummet och därmed är det inga traditionella takstolar med en rejäl tvärslå, som skiljer oss från himlen. Flera grannar stod dessutom på sina nockar och skyfflade ner ohemult stora snöhögar.

Själv funderade jag på hur detta skulle gå till, vis av TT-rapporten om en 67-årig man som störtat fran taket. Och vågar man gå upp på ett tak, som enligt en granne (ingeniör) bara ska kunna tåla 80 kg/kvm? Jag väger ju mycket mer än så. Och skulle Lilia ha kaffet framme om hon fick ett plötsligt besök?

Vissa råd kunde man få på nätet, bl.a. att med hjälp av en fisklina och en pinne inlindad i gladpack starta en smärre lavin. Ett vedträ i ett långt rep orsakade bara smärre snöfall från taket, eftersom den understa snön packat ihop sig och bara med yttersta möda gick att förflytta.

Men det är då man blir påmind om att änglar finns. Denne ängel heter Patrik och bor några hus bort. Trots mina milda och kanske välmenande protester, skuttade han upp på taket och på antagligen ny personlig rekorttid, fick han ner stora mängder av drivorna (kanske drygt 60 cm tjocka). Efter enträgna böner sparade han lite åt mig så att ta kunde ta ner det stående på stegen - bara för att jag också skulle vara delaktig.



En annan granne har varje kväll plogat vår lilla gata med en jättelik traktor - utan ersättning efter vad jag förstår. Helt enkelt änglalik omtanke och omvårdnad om sina närboende.

På ett mycket tydligt sätt manifesterar dessa grannar det jag skulle vilja kalla Glommen-andan. Det första som slog oss då vi flyttade hit, var ett påtagligt intresse för bygden och människrona som bebodde den, inte minst genom den stora boken om Glommen, som just då kommit ut.



Det är en bidragande orsak till att vi trivs så bra - goda grannar som vill varandra väl.

Digiscoping med spegelreflex

Digiscoping, dvs. att kunna fotografera genom tuben och på så sätt kanske få en telelins framför kameran på ca 1000 mm, var det som tände mitt intresse för fåglar. Den första digiscoplösningen bestod i Emilus ganska enkla digitalkamera, en adapter tillverkad av pillerburkar och tejp och så den nyinköpta Zeisstuben. Den har 85 mm diameter, alltså en ganska ljusstaark tub, som skulle kunna passa för det ändamålet. Många av den första tidens lyckade fågelbilder togs med denna utrustning .

Men sedan har det kommit mer lätthanterliga - och dyra - prylar. Den första "riktiga" digiscopkameran var en Nikon coolpix 4500. Displayen var vridbar, något som gjorde den bekväm att använda.Tyvärr la' den av för tidigt. Då hade den ändå blivit reparerad på garantin.

Nr 2 i kameraskaran var den lilla Contax U4R. Mycket smidig, stor skärm och vridbar. Dessutom passar den till adaptern som Nikonkameran lämnade efter sig. Den är fortfarande riktigt bra men bilderna blir lätt brusiga (gryniga) pga den lilla bildsensorn på 4 megapixel.

Men nu finns det möjligheter att spänna fast en Canon på tuben och få bilder med kanske 15 megapixel. Några testbilder kommer här:
















Den var vridbar så att man lättare kunde se displayen.

Spännande fågelmatning

Vår fågelkurs hade bjudits in till en av medlemmarna - för att träffas men kanske främst för att se alla fåglar som fanns vid deras fågelmatning. Är det bara några minusgrader och relativt vindstilla är förhållandena idealiska för fågelskådning, i synnerhet som man sitter i ett mycket ombonat torn med glasväggar och full överblick över svartmesen, blåmesarna, bergfinkarna, gulsparvarna  m.fl.

Vi såg inte sparvhöken, som kan slå till oväntat, men att småfåglarna var medvetna om den var det ingen tvekan om. På en sekund fylldes marken av ett tjugotal fåglar, som snabbt fick ett frö i näbben och sedan lika hastigt försvann upp i trädkronorna för att skala färdigt. Så höll det på.



En inbjudande frö- och nötblandning borgade för regelbundna besök. Men det gällde att inte blotta sig för rovfågelklor mer än nödvändigt. Snabbt upp i luften igen!





Hackspetten jobbade verkligen intensivt med nötterna; vred sig nästan i spiral för att inte missa något.




En gulsparv hade fått någon skada och kunde bara gå - med släpande stjärt. Den är väl ett givet mål för sparvhöken ...



Till sist, Gun Britt, ett varmt tack för denna givande fåtöljskådarträff från vännerna i studiegruppen.

Fiskmås

Plöstliga utbrott av kyla jagar ner termometern till minus femton grader lite före gryningen. Den hårdtrampade snön knarrar som om den aldrig gjort något annat. Att gå på de gamla stigarna mot sjön är hart när omöjligt: hästhovar har gjort smala och mycket ojämna stigar i den djupa snön. Det får bli de ishala vägarna istället. Man börjar tröttna. Även Morris kämpar på och får hjälpas upp med jämna mellanrum när bakbenen tappar fästet.






Parkeringen upptas av drygt tio kbm ved, torr och huggen i lagom stora bitar. Men snöskyffelns skaft gick av och jag behöver skotta mig fram till uppläggningsplatsen för ved med dess skyddande presenning. Allt vad snöskyfflar heter är slutsålt. Men i jämföresle med alla andra som lider av vädrets effekter är vi ändå lyckligt lottade. Strämmen har inte gått - och vi hr ved.

För några veckor sedan var vi på Göteborgsoperan och lyssnade på Trollflöjten. Egentgligen skulle det inte gå men kassörskan upptäckte ett par osålda plaser på andra raden, på lagom svindelhöjd uppflugna på var sin hög stol. Men vi hörde utmärkt och såg allt riktigt bra. 95:- per biljett skapar mersmak. Men först ska vi till Helsingsborgs konserthus nästa torsdag.

En gulbent fiskmås stod ett par timmar på isen i Ätran.


Fiskmåsar har normalt mer gulgröna ben, varför denna fågel väckte intresse med sina gula ben. Men jag fick lära mig att det var det normala utseende på adulta fiskmåsar vintertid.

Nu är det i vart fall en veckas sportlov, något att se fram emot. Ett par nya bokverk har hittat hit. Den ena är nya, utökade upplagan av Fågelguiden, omarbetat lite här och där. Det andra verket är den nyutkomna Svensk ordbok i två band. Jag gillar verkligen ordböcker. Den (de) här kan jag sitta och läsa i och njuta långa stunder. Verket har kommit till i samarbete med Institutionen för nordiska språk vi Göteborgs universitet - det känns bra. En annan rolig sak är att varje ord är försett med ett årtal då det först var känt.