En sådan där torsdag
En torsdag med uppehåll och sydvästliga vindar och ganska milt! Det blir en tur ner till Glumsten. Det kan ju komma någon rar liten fågel. Men bara känslan av att ha havet runt omkring sig (nästan) och den friska vinden som letar sig in i alla springor är skön. Man behöver det, en timme helt för sig själv då det är omöjligt att få dåligt samvete för allt man inte hunnit rätta, för att det antagligen läcker in lite vatten under takpappen på figgeboden och för allt annat man skulle ha gjort.
Men nu står man där och spanar ut mot horisonten. De vanliga storskarvarna kommer, ofta parvis. Jag försöker urskilja någon toppskarv men icke. Idag struntade jag i att räkna dem - förra veckan passeradedet ju nästan 100 på en timme.
Ett femtontal sjöorrar sveper fram mellan vågtopparna med god fart söderöver
Körövning - advent står för dörren. Det kändes bra att ta tag i den där gamla välkända repertoaren efter flera års uppehåll.
Men nu står man där och spanar ut mot horisonten. De vanliga storskarvarna kommer, ofta parvis. Jag försöker urskilja någon toppskarv men icke. Idag struntade jag i att räkna dem - förra veckan passeradedet ju nästan 100 på en timme.
Ett femtontal sjöorrar sveper fram mellan vågtopparna med god fart söderöver
Körövning - advent står för dörren. Det kändes bra att ta tag i den där gamla välkända repertoaren efter flera års uppehåll.
Kall natt
Just nu visar termometern på -8 och då är det ändå alldeles intill huset. Ute lyser en stark måne och sprider ett slags spökskimmer över land och stad. Den omtalade kometen såg jag inte. Ändå hade jag en handkikare med mig och det borde räcka. Men det är inte mörkt på natten, inte ens på landet där jag bor. Kommunen vill ha frätande starka natriumlampor som sprider nästan dagsljus över sovande bilar och hus. Däremot såg jag den rödgula Mars hänga en bit från månen. En vacker dag släpar jag ut stjärnkikaren på altanen och trotsar de starka gatlyktorna.
Men ska man titta på stärnor ska man inte vara bunden av och vid en hund. När man väl fått in ett intressant objekt i kikaren, drar han till och ... ja, det säger sig självt.
Emily har blivit opererad i ena knät. Nu är hon pigg igen och låter riktigt glad.
Men ska man titta på stärnor ska man inte vara bunden av och vid en hund. När man väl fått in ett intressant objekt i kikaren, drar han till och ... ja, det säger sig självt.
Emily har blivit opererad i ena knät. Nu är hon pigg igen och låter riktigt glad.
En riktigt bra lördag
Trettio kanadagäss kommer flygande i formation över oss. Jag hinner knappt få upp kameran innan de hunnit förbi. Men en grann syn är det. 
Morris drar ivrigt, han är helt återställd nu och har ätit sitt sista antibiotikapiller för den här gången. Några småfåglar rör sig bland träden. Det brukar mest vara blåmesar och talgoxar, ibland grönfinkar. Men den här är betydligt mindre, där den sitter helst stilla på sin gren och blinkar ibland. Jag gissar att det är en gärdsmyg, det ljusa ögonstrecket och den svagt nedåtböjda näbben motsäger inte detta. Synpunkter är välkomna!
På tillbakavägen underhölls vi av några kråkor och en råka.
- Har du hört den här? Kråkan berättar en av sina många vitsar. Det var Bellman, en dansk och en norsk ...
Så berättar han sin roliga historia, skrattar själv högt och råkan stämmer in med ett ljudligt gapskratt.
På eftermiddagen kom David och Johanna. Anna, Johan och pojkarna hade redan anlänt. Nu skulle det firas de födelsedagar vi inte kunnat celebrera tillsammans tidigare. Det blev en riktigt bra lördag!
Morris drar ivrigt, han är helt återställd nu och har ätit sitt sista antibiotikapiller för den här gången. Några småfåglar rör sig bland träden. Det brukar mest vara blåmesar och talgoxar, ibland grönfinkar. Men den här är betydligt mindre, där den sitter helst stilla på sin gren och blinkar ibland. Jag gissar att det är en gärdsmyg, det ljusa ögonstrecket och den svagt nedåtböjda näbben motsäger inte detta. Synpunkter är välkomna!
På tillbakavägen underhölls vi av några kråkor och en råka.
- Har du hört den här? Kråkan berättar en av sina många vitsar. Det var Bellman, en dansk och en norsk ...
Så berättar han sin roliga historia, skrattar själv högt och råkan stämmer in med ett ljudligt gapskratt.
På eftermiddagen kom David och Johanna. Anna, Johan och pojkarna hade redan anlänt. Nu skulle det firas de födelsedagar vi inte kunnat celebrera tillsammans tidigare. Det blev en riktigt bra lördag!
November, vart tar du vägen?
Mörkret kommer tidigt om eftermiddagarna nu. Trots att jag är ganska lyckligt lottad som kan lämna mitt jobb för att ta 13.35-tåget hem, hinner man inte med mycket innan mörkret faller. Jag tänker förstås på fågelskådningen.
Förra veckan var en jobbig vecka: två av kvällarna var det utvecklingssamtal. Den institutionen verkar inte fylla någon viktigare funktion. De fyra mammor med vidhängande döttrar som kom, ville - och fick - höra hur duktiga deras ungdomar är. Jag är inte ironisk, det är deras rätt. Men de andra, som kanske behövt ett ord på vägen, dök aldrig upp, de var inte ens föranmälda. Men det blev väl någon nytta gjord när man hade tid från 13 till 19. Eftersom jag hade bilen på onsdagen kunde jag åka bort till KK kyrka och fira mässa kl 18.00.
På torsdagen var vi i konserthuset där det moderna tonspråket dominerade: Dvoraks Te Deum, Eliassons Symfoni nr 4 (uruppförd tidigare i år) och så till sist Janáceks Glagolitisk mässa, den gammalslaviska. Tjeckiska filharmoniska kören från Brno (68 personer stark) sjöng både Te Deum och mässan. Gammalslaviska är svårt! Texten fanns förvisso på lösblad men den gick egentligen inte att följa. Dan fanns dock parallellt på svenska.
Jag upphör dock aldrig att förundra mig över dessa orkestermedlemmar som kan lära in vad på mig verkar fullkomligt osannolika tonföljder. Inte minst Eliassons symfoni. Men den måste höras. Och även om man inte känner igen så mycket av tonspråket, bär det ändå med sig så mycken musikalisk inspiration att den räcker länge. Mario Venzago är en mycket skicklig dirigent.
Sedan i lördags har en förkylning drabbat mig - trötthet och ont i halsen. Kanske mot bättre vetande har jag tagit mig till skolan med min ovanligt hesa röst. Det har dock redan blivit bättre. Nu har även Lilia fått sin beskärda del av det som började hos Emily. Ett av hennes marsvin, Baghera, har avgått med döden. Det finns numer begravt i ett påskägg strax intill en rosenbuske i trädgården. Frid över dess minne. Tyvärr förekommer Baghera inte på bild.
I Särö hade vi en trogen gäst vintrarna igenom - rödhaken. Här har jag ännu inte sett så många småfåglar men det beror kanske på att de redan har goda matställen bland den lite äldre bebyggelsen. Det tar tid att etablera fågelkontakter.
Förra veckan var en jobbig vecka: två av kvällarna var det utvecklingssamtal. Den institutionen verkar inte fylla någon viktigare funktion. De fyra mammor med vidhängande döttrar som kom, ville - och fick - höra hur duktiga deras ungdomar är. Jag är inte ironisk, det är deras rätt. Men de andra, som kanske behövt ett ord på vägen, dök aldrig upp, de var inte ens föranmälda. Men det blev väl någon nytta gjord när man hade tid från 13 till 19. Eftersom jag hade bilen på onsdagen kunde jag åka bort till KK kyrka och fira mässa kl 18.00.
På torsdagen var vi i konserthuset där det moderna tonspråket dominerade: Dvoraks Te Deum, Eliassons Symfoni nr 4 (uruppförd tidigare i år) och så till sist Janáceks Glagolitisk mässa, den gammalslaviska. Tjeckiska filharmoniska kören från Brno (68 personer stark) sjöng både Te Deum och mässan. Gammalslaviska är svårt! Texten fanns förvisso på lösblad men den gick egentligen inte att följa. Dan fanns dock parallellt på svenska.
Jag upphör dock aldrig att förundra mig över dessa orkestermedlemmar som kan lära in vad på mig verkar fullkomligt osannolika tonföljder. Inte minst Eliassons symfoni. Men den måste höras. Och även om man inte känner igen så mycket av tonspråket, bär det ändå med sig så mycken musikalisk inspiration att den räcker länge. Mario Venzago är en mycket skicklig dirigent.
Sedan i lördags har en förkylning drabbat mig - trötthet och ont i halsen. Kanske mot bättre vetande har jag tagit mig till skolan med min ovanligt hesa röst. Det har dock redan blivit bättre. Nu har även Lilia fått sin beskärda del av det som började hos Emily. Ett av hennes marsvin, Baghera, har avgått med döden. Det finns numer begravt i ett påskägg strax intill en rosenbuske i trädgården. Frid över dess minne. Tyvärr förekommer Baghera inte på bild.
I Särö hade vi en trogen gäst vintrarna igenom - rödhaken. Här har jag ännu inte sett så många småfåglar men det beror kanske på att de redan har goda matställen bland den lite äldre bebyggelsen. Det tar tid att etablera fågelkontakter.
Söndag med glasklar rymd mot en djupblå fond
Små iskristaller grnistrade i gräset men kameran vill inte riktigt ta emot dem. Antagligen filtret som skyddar linsen - borde tänkt på att skruva av det. Men det blev en skön promenad vid havet. Längre ut drog en eller annan snöby förbi mot den koboltblå molnstoden.
Senaste stormen hade möblerat om en del på stranden. Denna någons känga hade lagt sig väl tillrätta i sanden. Det skulle kunna vara upptakten till en deckare, det kunde vara en fot i skon och på foten ett ben och nere i sanden en kropp. Men nu var det bara en känga. Jag kollade.
Jag minns någon författares skrivkurs. En miljöskildring blir aldrig riktigt spännande förrän man placerar ett lik i naturen, menade han. Ganska lättköpta effekter, men det är väl så det går till i dessa yttersta dagar då deckargenren snart har sprängt sig själv. Det är då man trevar i bokhyllan efter en Dorothy Sayers..
Men himlen var kvar och skiftade. Det lilla molnet växte till ett stort. Skydragen ute till havs fick utgöra den stumma scen som trots allt bjöd på en viss dramatik. Molnet kom allt närmare trots att det blåste motvind
Fars dag, lite kaffe och kaka, presenter. En cykeltur ner till hamnen innan vi åkte till våra två kyrkbesök. Först till katolska mässan i Herting för den veckoliga vederkvickelsen och sedan till Falkenbergs kyrka där kör och orkester gav Mozarts Reqviem. Liv och död ur ett annat perspektiv, mer allvar, mer personligt. Kan man ha det bättre?
Senaste stormen hade möblerat om en del på stranden. Denna någons känga hade lagt sig väl tillrätta i sanden. Det skulle kunna vara upptakten till en deckare, det kunde vara en fot i skon och på foten ett ben och nere i sanden en kropp. Men nu var det bara en känga. Jag kollade.
Jag minns någon författares skrivkurs. En miljöskildring blir aldrig riktigt spännande förrän man placerar ett lik i naturen, menade han. Ganska lättköpta effekter, men det är väl så det går till i dessa yttersta dagar då deckargenren snart har sprängt sig själv. Det är då man trevar i bokhyllan efter en Dorothy Sayers..
Men himlen var kvar och skiftade. Det lilla molnet växte till ett stort. Skydragen ute till havs fick utgöra den stumma scen som trots allt bjöd på en viss dramatik. Molnet kom allt närmare trots att det blåste motvind
Fars dag, lite kaffe och kaka, presenter. En cykeltur ner till hamnen innan vi åkte till våra två kyrkbesök. Först till katolska mässan i Herting för den veckoliga vederkvickelsen och sedan till Falkenbergs kyrka där kör och orkester gav Mozarts Reqviem. Liv och död ur ett annat perspektiv, mer allvar, mer personligt. Kan man ha det bättre?
Tillvarons grammatik är enklare
Vaför ska man ha grammatikprov? En massa invecklade konstiga benämningar på begrepp som tydligen är så svåra att lära in. Vad har jag missat om inlärning när många blandar ihop det ena med det andra? Spridningen är i vart fall rätt påtaglig.
I morse var det sol och klart och kallt. Jag tog med mig stora kameran i fall att. Morris ledde promenaden med hela kopplets längd. Så dök gråhägern upp ovanför talltopparna och flög majestätiskt i maklig takt - och då var jag tacksam över att jag släpat på canonklumpen:
En tornfalk flög in från havet på lite längre avstånd. Annars var det en viss stillhet efter stormen. Löpsedlarna hade hotat med att Halland skulle dränkas igår. Det vore intressant att se hur högt vattnet hade gått. Spåren var tydliga, men de uppkastade tångruskorna hade inte gått högre upp än till gräskanten, dvs. något högre än vanligt.
Det är snarare typiskt för kvällstidningarnas löpsedlar - stora överdrifter för att locka någon lösnummerköpare. Men sådant roar mig inte och det är sällan någon kvällstidning som till sist tänder vedträna i spisen.
På väg hem satt några småfåglar och begrundade tillvaron. Först nu, när dagen strax är slut, kom jag att tänka på dem. Det blev till att titta i fågelboken - det går snabbt att glömma alla karaktärer man eventuellt kunnat.
Grönsiska var det inte, inte gulhämpling heller. Grönfink brukar sitta just där dessa satt, men dem uteslöt jag också. Gulsparv måste det vara, honor som går in i sin första vinter. Har jag missat något är jag alltid tacksam för synpunkter.
Det blev en tur till Göteborg också. Emily skulle ha några musikprylar och jag passade på att skaffa en liten TV till arbetsrummet. Den gamla, som Emily vann för snart 15 år sedan, har fått sådant glapp i scartkontakten att det ibland inte går att varken höra eller se - eller så blir allt rött. Nu för tiden är TV-apparater platta små saker som är lätta att placera. Nu blir det lättare att klara kanalkrockarna.
I morse var det sol och klart och kallt. Jag tog med mig stora kameran i fall att. Morris ledde promenaden med hela kopplets längd. Så dök gråhägern upp ovanför talltopparna och flög majestätiskt i maklig takt - och då var jag tacksam över att jag släpat på canonklumpen:
En tornfalk flög in från havet på lite längre avstånd. Annars var det en viss stillhet efter stormen. Löpsedlarna hade hotat med att Halland skulle dränkas igår. Det vore intressant att se hur högt vattnet hade gått. Spåren var tydliga, men de uppkastade tångruskorna hade inte gått högre upp än till gräskanten, dvs. något högre än vanligt.
Det är snarare typiskt för kvällstidningarnas löpsedlar - stora överdrifter för att locka någon lösnummerköpare. Men sådant roar mig inte och det är sällan någon kvällstidning som till sist tänder vedträna i spisen.
På väg hem satt några småfåglar och begrundade tillvaron. Först nu, när dagen strax är slut, kom jag att tänka på dem. Det blev till att titta i fågelboken - det går snabbt att glömma alla karaktärer man eventuellt kunnat.
Grönsiska var det inte, inte gulhämpling heller. Grönfink brukar sitta just där dessa satt, men dem uteslöt jag också. Gulsparv måste det vara, honor som går in i sin första vinter. Har jag missat något är jag alltid tacksam för synpunkter.
Det blev en tur till Göteborg också. Emily skulle ha några musikprylar och jag passade på att skaffa en liten TV till arbetsrummet. Den gamla, som Emily vann för snart 15 år sedan, har fått sådant glapp i scartkontakten att det ibland inte går att varken höra eller se - eller så blir allt rött. Nu för tiden är TV-apparater platta små saker som är lätta att placera. Nu blir det lättare att klara kanalkrockarna.
Kyligare
En dag då man kommer hem före två är inte så dumt. Sol och blåsigt väder kunde bli en bra fågeldag. Havsfåglarna var dock inte synliga - nordliga vindar. Däremot såg vi de fyra roständerna igen på ungefär samma plats. Men när vi funderade över dem lite närmare och började leta reda på deras ursprung, fick vi tag på en artikel Club300:s tidskrift Roadrunner. Där fiv vi veta att de fyra fåglarna med all sannolikhet rymt från Nolhagaparken i Alingsås tidigare i höst, dit de strax innan införskaffats. Oklippta vingar och omärkta ben och vips iväg. Här finns mer att läsa.
I Ramsjöholms våtmarker gick förutom de vackra roständerna även ett knappt femtiotal sångsvanar och långt över hundra kanadagäss. Ett fyrtiotal bläsänder simmade omkring i den konstgjorda damman vid golfbanan.
Bilden är tagen vid en annan årstid varför dräkterna inte stämmer med årstiden.
I Ramsjöholms våtmarker gick förutom de vackra roständerna även ett knappt femtiotal sångsvanar och långt över hundra kanadagäss. Ett fyrtiotal bläsänder simmade omkring i den konstgjorda damman vid golfbanan.
Bilden är tagen vid en annan årstid varför dräkterna inte stämmer med årstiden.
Födelsedag
Idag var det dags igen. Flickorna har gjort smörgåstårtor och vanliga tårtor. Lilias födelsedag skulle bli lyckad. Och det blev den. Barnbarnen såg några stora svarta "korpar" utanför. Det var kråkor och råkor främst, en handfull av de hundratals som kan synas på himlen ibland på väg till eller från Krågens gård, där de håller till i höga tallkronor under ideligt karaxande. Så fick barnen lite överblivet bröd från smörgåstårtorna för att locka fram de svarta fåglarna. De kom för all del, men de flesta brödkanterna hann Sixten sätta i sig - de lilla danska gårdshunden och ett par av barnbarnens älskling. Men någon bild från gömmorna finns väl och får illustrera:
Sidensvansarna har kalasat på oxelbären i häcken ett tag nu och det röda guldet är snart slut. Så satt de där i grannens björk och putsade sina fjädrar, flög en runda och kom tillbaka innan de satte sig på vår skorsten.
Ja, naturen är rik. Det gällar bara att ha kameran med sig. Sidensvansen är så generös både i färg och antal
att den nästan ter sig osvensk.
Dags att ställa in sig i ledet: imorgon är det inte lov längre och då måste man ha lite koll på läget.
Sidensvansarna har kalasat på oxelbären i häcken ett tag nu och det röda guldet är snart slut. Så satt de där i grannens björk och putsade sina fjädrar, flög en runda och kom tillbaka innan de satte sig på vår skorsten.
Ja, naturen är rik. Det gällar bara att ha kameran med sig. Sidensvansen är så generös både i färg och antal
att den nästan ter sig osvensk.
Dags att ställa in sig i ledet: imorgon är det inte lov längre och då måste man ha lite koll på läget.
Rostand
En hel fredag, sista vardagen på lovet, kom att mest handla om Morris. Klockan tio skulle han klippas och när det var klart ett par timmar senare, kom han skuttande som ett levande plockepinnspel, avskalad sin varma päls. Nu är han snarare grå än svart, den gamle pudelmannen. Ritualet efter klippningen har i alla år varit att han fått några wienerkorvar men i år var budskapet ändrat: så lite proteiner som möjligt för att undvika "kostförgiftning". Just nu har han urinvägsinfektion och den ska man inte förvärra genom felaktig kost. Löd budskapet.
Men under tiden han klipptes var jag i Galtabäcks hamn och tittade på toppskarv i havsbandet, pilgrimsfalk på en gärdesgård och tornfalk som ryttlade knappt 20 meter från mig.
Hade jag kommit upp i tornet lite tidigare hade jag fått bra bilder ovanifrån!
Men Morris skulle vidare till veterinären och få något för sin urinvägsinfektion. Lätt vimmelkantig av alla främmande hunddofter kunde vi sedan resa hemåt med ny medicin (varför ska hundantibiotika kosta nästan 400:- när den kur jag fick senaste gången gick på enbart 89:-??).
Men rostand var utlagd på BMS (rapport-SMS för ovanliga fåglar). Den skulle finnas bakom golfbanan och jag följde den enkla grusvägen till den kostgjorda dammen mellan golfbanan och Ramsjöholm. Och där var de, i bortersta ändan. Lite långt fotoavstånd, men i alla fall. Ingen av dem hade någon ringmärkning, varför det är möjligt att utesluta parkrymlingar. Så började de simma mot oss, en lite grupp av skådare som samlats och till sist valde de ut några stenar i höjd med oss för att sova på. Nu var det lagom fotoavstånd t.o.m. för enbart 300 mm objektivet, utan extender. Enligt Fågelguiden ska de finnas runt Svarta havet och fynd i västra Europa skulle handla om just parkrymlingar. Så får vi avvakta någon raritetskommittés avgörande i sinom tid. Men visst är de praktfulla:
Morris, som så tåligt väntat, hade somnat i baksätet. Det var ju ändå hans dag.
Men under tiden han klipptes var jag i Galtabäcks hamn och tittade på toppskarv i havsbandet, pilgrimsfalk på en gärdesgård och tornfalk som ryttlade knappt 20 meter från mig.
Hade jag kommit upp i tornet lite tidigare hade jag fått bra bilder ovanifrån!
Men Morris skulle vidare till veterinären och få något för sin urinvägsinfektion. Lätt vimmelkantig av alla främmande hunddofter kunde vi sedan resa hemåt med ny medicin (varför ska hundantibiotika kosta nästan 400:- när den kur jag fick senaste gången gick på enbart 89:-??).
Men rostand var utlagd på BMS (rapport-SMS för ovanliga fåglar). Den skulle finnas bakom golfbanan och jag följde den enkla grusvägen till den kostgjorda dammen mellan golfbanan och Ramsjöholm. Och där var de, i bortersta ändan. Lite långt fotoavstånd, men i alla fall. Ingen av dem hade någon ringmärkning, varför det är möjligt att utesluta parkrymlingar. Så började de simma mot oss, en lite grupp av skådare som samlats och till sist valde de ut några stenar i höjd med oss för att sova på. Nu var det lagom fotoavstånd t.o.m. för enbart 300 mm objektivet, utan extender. Enligt Fågelguiden ska de finnas runt Svarta havet och fynd i västra Europa skulle handla om just parkrymlingar. Så får vi avvakta någon raritetskommittés avgörande i sinom tid. Men visst är de praktfulla:
Morris, som så tåligt väntat, hade somnat i baksätet. Det var ju ändå hans dag.