Augusti i antågande
Det tar tid att hämta sig från den norska katastrofen. Nyhetsflödet förändras dag för dag; just nu verkar de överlevande ungdomarnas berättelser få störst utrymme. 15-åriga Elsies berättelse i DN engagerar och väcker minnen. Hur många har inte varit på läger i sin ungdom? Oftast mycket lyckliga tillfällen som just därför ger minnen som varar länge. Och så blev det så här ... I samma tidning ger Peter Wolodarski i sin analys uttryck för en mängd intressanta tankar om om vad som driver människor i olika situationer.
En raritet har varit synlig här strax intill - svartpannad törnskata. Åter har dikesrenarna fyllts av parkerade bilar och skådare som spanat in över Anders Persgårds stängselstolpar. Och där är den, sitter still på en stängselstolpe och rör sig lite då och då för att övertyga oss om att den inte är uppstoppad. Bilden är tagen genom tuben på ett par hundra meters håll och inte världens skarpaste:
Eunice blir allt bättre på att fånga en tennisboll i luften och träning pågår. Storasyster Silver klarar sig utan dessa övningar och är nöjd med något att gnaga på. Men hennes tid kommer. Men det är utmärkande för den till växten något mindre tiken Eunice att vara mer intensiv, att snabbare förstå och att också visa lite större tillgivenhet.
'
I morse upptäckte jag att en skrivarkabel var söndertuggad. Ingen skada hade skett men det var ju slarvigt av mig att inte säkra upp ormboet av sladdar under mitt skrivbord. Men nu har jag fått in sladdar och kontakter i en plastlåda, lösa sladdar ligger i skyddande kabeluppsamlare.
Svart rödstjärt har jag sett, ungfåglar med lite brunt på ryggen. Men den röda stjärten är inte att ta miste på.
En raritet har varit synlig här strax intill - svartpannad törnskata. Åter har dikesrenarna fyllts av parkerade bilar och skådare som spanat in över Anders Persgårds stängselstolpar. Och där är den, sitter still på en stängselstolpe och rör sig lite då och då för att övertyga oss om att den inte är uppstoppad. Bilden är tagen genom tuben på ett par hundra meters håll och inte världens skarpaste:
Eunice blir allt bättre på att fånga en tennisboll i luften och träning pågår. Storasyster Silver klarar sig utan dessa övningar och är nöjd med något att gnaga på. Men hennes tid kommer. Men det är utmärkande för den till växten något mindre tiken Eunice att vara mer intensiv, att snabbare förstå och att också visa lite större tillgivenhet.
'I morse upptäckte jag att en skrivarkabel var söndertuggad. Ingen skada hade skett men det var ju slarvigt av mig att inte säkra upp ormboet av sladdar under mitt skrivbord. Men nu har jag fått in sladdar och kontakter i en plastlåda, lösa sladdar ligger i skyddande kabeluppsamlare.
Svart rödstjärt har jag sett, ungfåglar med lite brunt på ryggen. Men den röda stjärten är inte att ta miste på.
Sommaren går
En vecka har veck-lat ut sig och tagit slut. Vi har haft uppiggande besök av Engelbert, Birgitta samt kusin Ulla i måndags.
Ullas fina vovve Ziggy, tidgare spansk gatuhund, hälsar på Silver och Unice. Han har ovanligt goda egenskaper - kanske förvärvade under helt andra förutsättningar än våra familjehundars. Stor integritet präglar honom.
Anders och Eva var här i onsdags. Just nu är jag speciellt intresserad av hundar och därför var Evas berättelse om tiken Kiaras sätt att uppfostra en annan tik som behandlat ett par valpar illa: hon gav den felande tiken en avhyvling och valparna tröst och upprättelse. Intressant att hundrelationer kan vara så mycket mer utvecklade än man tror.
Våra valpar har hunnit bli arton veckor vid det här laget och växer stadigt. Men den litet mindre Unice har inte vuxit ikapp även om hon är den mest initiativrika av de båda. Under våra promenader har vi stött på en annan storpudel som är släkt med våra små - sådant är mycket stimulerande och intressant att höra. Efter vad jag fått veta är grå storpudlar de lugnaste, något som tycks stämma bra. När vi möter någon annan hund på promenaden, dröjer det inte länge förrän de sätter sig ner jag får beröm för att de är så väluppfostrade ...
Men de kan detta också:
På torsdag var vi på teater i Varberg. 123 Schtunk har lämnat fästningstältet bakom sig och flyttat in i Sparbankshallen. Det var några snäpp bättre, i synnerhet som det regnat hela dagen. Inget tältväder m.a.o. Nu var det Kung Lear som bildade inramning till lösnäsornas hejdlösa humor. Denna gång hade utfallen mot publiken dämpat sig avsevärt och det vann alla på.
Fågeltrafiken sedd från vår tomt är en smula enahanda. Visserligen är det många individer men 90% av alla fåglar som drar förbi är kajor och råkor. De kommer från sydost och är alltid på väg åt samma håll. De övriga är till stor del svalor och tornseglare. Tornseglarna har ofta hög höjd medan ladusvalor (nedan) och hussvalor inte sällan flyger på 1 dm höjd - som idag under ösregnet. Vi var på väg till hästhoppningen - stora hopptävlingar har pågått hela helgen på Glommens hoppcenter - och vi mötte den ena svalan efter den andra på superlåg höjd.
Tornseglarna är också skickliga flygare. De är svårare att komma nära eftersom de flyger högre - men kameralins och dator är utmärkta hjälpmedel för att komma dem närmare inpå livet.
Fjärilar är pudlarnas största nöje - att jaga. De flyger fram över blomsterängen och gör viga skutt högt och så hör man käkarna som smäller till. Men fjärilen är retfullt borta - hundarna har helt tappat spåret.
Här är en vitfläckig guldvinge som rullat ut sin nektarslang.
Ullas fina vovve Ziggy, tidgare spansk gatuhund, hälsar på Silver och Unice. Han har ovanligt goda egenskaper - kanske förvärvade under helt andra förutsättningar än våra familjehundars. Stor integritet präglar honom.
Anders och Eva var här i onsdags. Just nu är jag speciellt intresserad av hundar och därför var Evas berättelse om tiken Kiaras sätt att uppfostra en annan tik som behandlat ett par valpar illa: hon gav den felande tiken en avhyvling och valparna tröst och upprättelse. Intressant att hundrelationer kan vara så mycket mer utvecklade än man tror.
Våra valpar har hunnit bli arton veckor vid det här laget och växer stadigt. Men den litet mindre Unice har inte vuxit ikapp även om hon är den mest initiativrika av de båda. Under våra promenader har vi stött på en annan storpudel som är släkt med våra små - sådant är mycket stimulerande och intressant att höra. Efter vad jag fått veta är grå storpudlar de lugnaste, något som tycks stämma bra. När vi möter någon annan hund på promenaden, dröjer det inte länge förrän de sätter sig ner jag får beröm för att de är så väluppfostrade ...
Men de kan detta också:
På torsdag var vi på teater i Varberg. 123 Schtunk har lämnat fästningstältet bakom sig och flyttat in i Sparbankshallen. Det var några snäpp bättre, i synnerhet som det regnat hela dagen. Inget tältväder m.a.o. Nu var det Kung Lear som bildade inramning till lösnäsornas hejdlösa humor. Denna gång hade utfallen mot publiken dämpat sig avsevärt och det vann alla på.
Fågeltrafiken sedd från vår tomt är en smula enahanda. Visserligen är det många individer men 90% av alla fåglar som drar förbi är kajor och råkor. De kommer från sydost och är alltid på väg åt samma håll. De övriga är till stor del svalor och tornseglare. Tornseglarna har ofta hög höjd medan ladusvalor (nedan) och hussvalor inte sällan flyger på 1 dm höjd - som idag under ösregnet. Vi var på väg till hästhoppningen - stora hopptävlingar har pågått hela helgen på Glommens hoppcenter - och vi mötte den ena svalan efter den andra på superlåg höjd.
Tornseglarna är också skickliga flygare. De är svårare att komma nära eftersom de flyger högre - men kameralins och dator är utmärkta hjälpmedel för att komma dem närmare inpå livet.
Fjärilar är pudlarnas största nöje - att jaga. De flyger fram över blomsterängen och gör viga skutt högt och så hör man käkarna som smäller till. Men fjärilen är retfullt borta - hundarna har helt tappat spåret.
Här är en vitfläckig guldvinge som rullat ut sin nektarslang.
Glatt hundliv
Viva la Greta på Fredriksdalsteatern i Helsingborg fick bli sommarens fars. Måndagen den 4 juli var vi där. Vi kom, vi såg, vi sneglade på klockan. Till all lycka varade föreställningen inte så länge. Men en sak är klar, fars är inte lätt. En stort del av nöjet består annars i alla de praktiska anordningar som underlättar en föreställning: kaffekorg, popcorn, bra stolar etc. Trots att åskådardelen var ganska trång, gick det att manövrera rullstolen lätt.
Våra hundar växer och blir allt starkare. Det är ett sant nöje att ha med dem att göra - trots att de drar ut massor av bohag på gräsmattan och ibland gnager hål i någon sandal. Kastar jag en boll, försöker de båda två komma åt bollen och bära den till mig. Det misslyckas oftast bara därför.
Det finns en kommunal toalett vid strandpromenaden och där kan man vattna sina hundar. Tryck på den stora knappen och så sprutar vattnet ut en liten stund. Att hugga på vattenstrålen är det bästa de vet: det brukar bli flera tryckningar innan vi är klara.
Idag tog jag med kameran för att försöka få kort på kärrsångaren. Det blev ganska lyckat men den fågel jag fotade hörde jag inte; strax under denna satt den ivrigt kvittrande kärrsångaren. En mycket fågelkunnig granne antog att det kunde vara en törnsångare, ungfågel. Att en fågel sjunger/spelar nu lite senare, är ett tecken på att en andra kull är på gång. Det är omöjligt att skilja kärrsångaren och rörsångaren åt enbart på utseendet - man måste höra dem.
Kärrsångare har hörts ifrån Galtåsbäcken flera år, däremot aldrig rörsångaren enligt samma källa.
Våra hundar växer och blir allt starkare. Det är ett sant nöje att ha med dem att göra - trots att de drar ut massor av bohag på gräsmattan och ibland gnager hål i någon sandal. Kastar jag en boll, försöker de båda två komma åt bollen och bära den till mig. Det misslyckas oftast bara därför.
Det finns en kommunal toalett vid strandpromenaden och där kan man vattna sina hundar. Tryck på den stora knappen och så sprutar vattnet ut en liten stund. Att hugga på vattenstrålen är det bästa de vet: det brukar bli flera tryckningar innan vi är klara.
Idag tog jag med kameran för att försöka få kort på kärrsångaren. Det blev ganska lyckat men den fågel jag fotade hörde jag inte; strax under denna satt den ivrigt kvittrande kärrsångaren. En mycket fågelkunnig granne antog att det kunde vara en törnsångare, ungfågel. Att en fågel sjunger/spelar nu lite senare, är ett tecken på att en andra kull är på gång. Det är omöjligt att skilja kärrsångaren och rörsångaren åt enbart på utseendet - man måste höra dem.
Kärrsångare har hörts ifrån Galtåsbäcken flera år, däremot aldrig rörsångaren enligt samma källa.
När vardagen är tillräckligt spännande
Min första utlandsresa gick till England, tidigt 60-tal. Jag skulle tillbringa några veckor på ett kloster i Dorset. Det var inte planering av ett livslångt klosterliv utan för att på ett behändigt och relativt billigt sätt bättra på mina kunskaper i engelska. Kyrkoherden hemma i Kortedala hade kontakter och han hjälpte till med rekommendationsbrev etc för att få det hela i hamn. Det skedde på sommaren mellan tvåan och trean på gymnasiet. Att det fanns ytterligare tio svenska grabbar där var det ingen som visste. Trots det blev det många utmärkta tillfällen att träna språket.
Jag fick god kontakt med några av de yngre munkarna - eller noviserna. De hade inte riktigt avgjort om de skulle ägna sig åt klosterlivet resten av livet eller bara prova på ett par tre år. Men vad de gör nu nästan 50 år senare har jag tyvärr ingen aning om. Men minnena lever kvar, delvis förbleknande som solblekta fotografier, många knivskarpa där olika röster. lukter och hörselminnen lever kvar. När jag får tid ... eller om ... ska jag skanna in alla mina diabilder från den tiden och alla andra tider som jag har bilder från. Det blir som att leva om sin ungdom.
Resan företogs med ett fyrmotorigt propellerplan från Kastrup. Mina föräldrar följde mig dit. Från London gick det tåg med ånglok till Dorchester där en gammal munk plockade upp mig. Det känns nu som om man medverkade i någon gammal film - men då var allt ett äventyr. Jag hade köpt en flaska whiskey och en limpa Pall Mall: man var ju stor! Men veckorna i klostret gick åt till att rensa ogräs, hugga sly i skogarna och sprida gödsel, en särdeles lättflytande kvalitet som mina lånta stövlar inte kunde motstå. Om de yttre förutsättningarna var påvra, var de mänskliga relationerna desto rikare. Det var samtalen som räknades, inte spadtagen eller hålen i stövlarna.
Så skulle jag resa till London eller Paris skulle det ohjälpligt bli ett antal muséer etc man skulle hemsöka - något vardagsliv med djupa samtal torde inte bli av. Dessutom skulle det bli livsfarligt varmt med så där 35 grader i skuggan.
Därför är det så skönt att vara hemma. Jag vet med mig att jag börjar längta hem efter tre dar så nmågra längre semetertripper lär det inte bli. Det är det vardagliga som kan ge upphov till djupare reflektioner: samtal med familjen, med grannar och läsning. Och så får man inte glömma samvaron med två pudelvalpar!
Idag är de nyklippta, de har lämnat nallebjörnslooken bakom sig och ser 'vuxna' ut, åtminstone tonårsaktiga pudlar.
Ibland får vi besök - här är det Lasse och Stina som hälsar på.
Hundvalparna vill också vara med; helst sitta till bords. Men inga smulor från de rika hussarnas och mattarnas bord må ramla ner på golvet. Det är bara Alexander som det lönar sig att vänta något gott ifrån.
Ropar jag 'Kom' löper de för allt vad tygen är värda för att tillmötesgå husses önskan. Men jag tror det blir tillfällen då jag ångrar att jag sa' just detta... Att ligga på golvet och fotografera Alexander ger nya perspektiv.
Han är mycket vigare än jag, gamla stock. Han kryper snabbare och kan hålla huvudet i en högre vinkel än jag.
Jag får träna! Då är det mycket bekvämare att ta gossen i knät.
Så går samvaron vidare. Lite mat måste man ha. David, Johanna och Emily satt så bra vid bordet att de kom med på bild.
Jag fick god kontakt med några av de yngre munkarna - eller noviserna. De hade inte riktigt avgjort om de skulle ägna sig åt klosterlivet resten av livet eller bara prova på ett par tre år. Men vad de gör nu nästan 50 år senare har jag tyvärr ingen aning om. Men minnena lever kvar, delvis förbleknande som solblekta fotografier, många knivskarpa där olika röster. lukter och hörselminnen lever kvar. När jag får tid ... eller om ... ska jag skanna in alla mina diabilder från den tiden och alla andra tider som jag har bilder från. Det blir som att leva om sin ungdom.
Resan företogs med ett fyrmotorigt propellerplan från Kastrup. Mina föräldrar följde mig dit. Från London gick det tåg med ånglok till Dorchester där en gammal munk plockade upp mig. Det känns nu som om man medverkade i någon gammal film - men då var allt ett äventyr. Jag hade köpt en flaska whiskey och en limpa Pall Mall: man var ju stor! Men veckorna i klostret gick åt till att rensa ogräs, hugga sly i skogarna och sprida gödsel, en särdeles lättflytande kvalitet som mina lånta stövlar inte kunde motstå. Om de yttre förutsättningarna var påvra, var de mänskliga relationerna desto rikare. Det var samtalen som räknades, inte spadtagen eller hålen i stövlarna.
Så skulle jag resa till London eller Paris skulle det ohjälpligt bli ett antal muséer etc man skulle hemsöka - något vardagsliv med djupa samtal torde inte bli av. Dessutom skulle det bli livsfarligt varmt med så där 35 grader i skuggan.
Därför är det så skönt att vara hemma. Jag vet med mig att jag börjar längta hem efter tre dar så nmågra längre semetertripper lär det inte bli. Det är det vardagliga som kan ge upphov till djupare reflektioner: samtal med familjen, med grannar och läsning. Och så får man inte glömma samvaron med två pudelvalpar!
Idag är de nyklippta, de har lämnat nallebjörnslooken bakom sig och ser 'vuxna' ut, åtminstone tonårsaktiga pudlar.
Ibland får vi besök - här är det Lasse och Stina som hälsar på.
Hundvalparna vill också vara med; helst sitta till bords. Men inga smulor från de rika hussarnas och mattarnas bord må ramla ner på golvet. Det är bara Alexander som det lönar sig att vänta något gott ifrån.
Ropar jag 'Kom' löper de för allt vad tygen är värda för att tillmötesgå husses önskan. Men jag tror det blir tillfällen då jag ångrar att jag sa' just detta... Att ligga på golvet och fotografera Alexander ger nya perspektiv.
Han är mycket vigare än jag, gamla stock. Han kryper snabbare och kan hålla huvudet i en högre vinkel än jag.
Jag får träna! Då är det mycket bekvämare att ta gossen i knät.
Så går samvaron vidare. Lite mat måste man ha. David, Johanna och Emily satt så bra vid bordet att de kom med på bild.