Hans Johansson

Härom kvällen tog jag hängmattan i besittning. En skön kudde och en bok skulle följa med. Men efter ett par minuter insåg jag att luftrummet ovanför mig var fullt med fiskmåsar och skrattmåsar. Orsak: flygmyror som svärmade och som fick de stora fåglarna att närmast bete sig som svalor, vilka fångar sitt byte i luften. In efter en kamera med teleobjektiv och så var det bara att ligga på rygg, sikta och få så många som möjligt.

Perspektivet är lite annorlunda när man fotograferar rakt upp och dessa de vanligaste fåglarna har många sköna egenskaper när de rör sig smidigt i lufthavet. Det gäller dock att få så många flygmyror som möjligt.

Denna slitna skrattmås har just fått något ätbart i näbbet. Men nog verkar det slitsamt att lägga ner så mycket tid och kraft på dessa kryp. Men kanske man kan flyga rätt in i en svärm och bara hugga för sig.

Med tanke på att det är många vitfåglar som ägnar sig åt detta födosökande är det kanske givande.

 

Fågellivet är livligt, de som häckat längst upp i norr börjar så sakteliga återvända till den södra delen av klotet. Det betyder att det som regel är rätt mycket att skåda på längs våra stränder. En korttålärka, ganska sällsynt,  har funnits vid Morunps tånge under en tid. Den är svårsedd och jag är inte helt säker på att det var den jag såg härom dagen. Det gäller att pricka in de viktigaste karaktärerna för att inte förväxla den med någon annan, vanligare lärka. Det är ingen idé att tro att det var den ena eller andra, man måste vara säker.

 

Men en enkelbeckasin är alltid trevligt att bekanta sig med. En sådan höll till i korttå-lärkans lilla göl och trots avståndet gick det bra att känna igen den.

 

Längre ut spatserade en stolt, stor gråhäger gravitetiskt omkring och fångade fisk.

 

Den skiljer sig så mycket i storlek att den genast drar blickarna till sig. Ibland dyker huvudet blixtsnabbt ner i vattnet och någon liten fisk sväljs.

 

En grupp knölsvanar betraktar sin långhalsade kusin och fortsätter så att beta av bottenvegetationen.

 

Så går ändå den nästan stillastående tiden långsamt vidare och skuggorna blir längre. Längst ut på udden står ardennerhästarna och betar fridfullt och bidrar till inramningen av naturreservatet. Detta, om något, är att ladda batterierna.