Bästa sommardagen
Det kanske var idag. Värmen smög sig kring 24 grader och det blåste milda vindar för omväxlings skull. Shortsväder, mina nya solglasögon gjorde nytta och jag tillbringade en god timme i den nya hängmattan, en födelsedagspresent från Emily och Hannu. Den har tak och går alltså att använda även vid regn!
Provliggning - nu är detta underverk flyttat till en vindskyddad vrå med rosor. Ett sätt att tillbringa sommaren på som är svårslaget.
Hela midsommarhelgen har vi fått njuta av yngsta barnbarnet Alexander och dess mor och far. Man stärks i farfarsrollen och det känns gott i själen. Här provar Alexander hängmattan tillsammans med faster Emily medan pappa David ser så att alla skruvar sitter rätt.
Men den bästa sommardagen tillbringas vid havet. Glommens hamn har en baksida och den tillhör nog de vackraste man kan se i Sverige. Bakom sjöbodarna är utsikten över Brevik och Morup tånges fyr storslagen. Hit tog vi oss för vår kvällsmat: räksallad med pasta, ägg etc och jordgubbar som avrundning.
Hundarna ville bara doppa tårna ikväll - lite vattenkänsla har de ju ändå fått. Andra hundar kastar sig handlöst i vattnet och det har även hänt att det har varit en ganska osund göl med stillastående vatten. Det blir bara problem med sådant.
Så går kvällen, jordgubbarna tar också slut och horisonten blir till ett med himlen. Barnet somnar i sin vagn och drömmer om dagens lekar.
Och uppe på en elkabel sitter en ängspiplärka och betraktar scenen - en av sommarens bästa.
Provliggning - nu är detta underverk flyttat till en vindskyddad vrå med rosor. Ett sätt att tillbringa sommaren på som är svårslaget.
Hela midsommarhelgen har vi fått njuta av yngsta barnbarnet Alexander och dess mor och far. Man stärks i farfarsrollen och det känns gott i själen. Här provar Alexander hängmattan tillsammans med faster Emily medan pappa David ser så att alla skruvar sitter rätt.
Men den bästa sommardagen tillbringas vid havet. Glommens hamn har en baksida och den tillhör nog de vackraste man kan se i Sverige. Bakom sjöbodarna är utsikten över Brevik och Morup tånges fyr storslagen. Hit tog vi oss för vår kvällsmat: räksallad med pasta, ägg etc och jordgubbar som avrundning.
Hundarna ville bara doppa tårna ikväll - lite vattenkänsla har de ju ändå fått. Andra hundar kastar sig handlöst i vattnet och det har även hänt att det har varit en ganska osund göl med stillastående vatten. Det blir bara problem med sådant.
Så går kvällen, jordgubbarna tar också slut och horisonten blir till ett med himlen. Barnet somnar i sin vagn och drömmer om dagens lekar.
Och uppe på en elkabel sitter en ängspiplärka och betraktar scenen - en av sommarens bästa.
Midsommar
Märkesdag, den längsta dagen (eller var det dagen innan?) ett riktmärke som man passerar - plötsligt är det över och "nu går det åt andra hållet" som min svärfar brukade säga i sin krafts dagar. Just denna dag är blåsigare än eljest, stormfåglar siktade vid Nidingen och tretåiga måsar vid Glommens sten. Någon fågelskådning hinns dock inte med: nu är barn och barnbarn här över helgen och då är det roligare att krypa på golvet med barnbarnet Alexander eller vara på promenad med vovvarna, varannan timme eller så. Alltid vid sextiden på morgonen ska de ut för att vänjas vid sunda toalettvanor.
När någon sitter 'vackert' är det som om gamle Morris var närvarande. Pudel är pudel och ännu dominerar det svarta. Snart nog kommer de att vara grå. Deras egenskaper är märkligt påtagliga: stilla betraktande, nyfiket nosande, kelet tillgängliga, lydigt uppmärksamma mot ett tydligt "tsczzzh" och energiskt anstormande på kommandot "Kom". Till och med när de är på väg mot staketet, under glada skall, att hälsa någon förbipasserande, tvärvänder de och rusar tillbaka på det kommandot. Kanske inte alltid men ofta nog för att man ska tro på en lydig fortsättning.
Deras egna övningar fortsätter utan att coachen behöver ingripa, hundfajter på låtsas tränar deras kondition och snabbhet.
En ny talang har visat sig: konsten att gräva hål. Det är en instinkt som möjligen inte behöver stöttas. Gräsmattan vilar på ett ganska bräckligt underlag av havssand med en smula jord i.
Vi är nästan dagligen i närheten av stranden. Själva strandlinjen är inte tillgänglig förrän efter 15 september men det går fint att gå strandpromenaden fram. Denna vindformade portal hälsar oss välkomna på vår väg:
När vi passerar bäcken måste vi alltid se om det tillkommit några irisar - och det har det oftast. De växer just här alldels intill övergången och utgör en glädjekälla för alla passerande:
Ganska många stannar och säger något vänligt, berömmer pudlarnas silkiga valppäls eller berättar minnen från en svunnen tid när en pudel fanns i föräldrahemmet.
Kameran är naturligtvis med och ibland har jag tur om kommer tillräckligt nära någon fågel. Törnsångarna, som
jag hållit under uppsikt, visade sig båda två härom dagen, tursamt nog. Men troligen behöver båda samla mat till sina ungar i den täta vresrosbusken. Det är en doftande miljö.
Men oftast är det bara den ena man kan se om man har tur. Valparna har vant sig vid att husse stannar en stund vid just detta ställe och de har gjort gångar in i den högväxta vegetationen - så långt kopplen räcker. Där vilar de i den fuktiga svalkan.
Ovanför huvudet hör jag kraftiga och gälla tillrop från ett passerande gäng strandskator. De talar alltid om att de kommer; strandens mest ljudliga gäst.
Men livet har också en skuggsida. Min faster Inez gick bort nyligen och för en vecka sedan var det begravning i Lerums kyrka. Det är otroligt hur mycket minnen som virvlar upp när man återkommer till den kyrka man konfirmerades i för 53 åt sedan. Knivskarpa minnen från prosten som gick utefter den långa raden av konfirmander och repeterade: Vad var det jag frågade dig om igår, var det inte förklaringen till fjärde budet ...
Allt skulle gå rätt till och ingen konfirmand skulle behöva skämmas för glömda kunskaper.
Men nu upptogs koret av den vita, blomstersmyckade kistan som markerade en helt annan sida av livet än den som de en gång livsbejakande konfirmanderna stod inför. Tiderna förändras.
Men visst finns det irisar i kistdekorationen: de påminner om hopp och visdom. I den kristna traditionen symboliserar irisen jungfru Maria, vår förebedjerska inför det stundande mötet med frälsaren. Ett tack till dig, kära faster, som så väl tog hand om konfirmanden för en livstid sedan.
När någon sitter 'vackert' är det som om gamle Morris var närvarande. Pudel är pudel och ännu dominerar det svarta. Snart nog kommer de att vara grå. Deras egenskaper är märkligt påtagliga: stilla betraktande, nyfiket nosande, kelet tillgängliga, lydigt uppmärksamma mot ett tydligt "tsczzzh" och energiskt anstormande på kommandot "Kom". Till och med när de är på väg mot staketet, under glada skall, att hälsa någon förbipasserande, tvärvänder de och rusar tillbaka på det kommandot. Kanske inte alltid men ofta nog för att man ska tro på en lydig fortsättning.
Deras egna övningar fortsätter utan att coachen behöver ingripa, hundfajter på låtsas tränar deras kondition och snabbhet.
En ny talang har visat sig: konsten att gräva hål. Det är en instinkt som möjligen inte behöver stöttas. Gräsmattan vilar på ett ganska bräckligt underlag av havssand med en smula jord i.
Vi är nästan dagligen i närheten av stranden. Själva strandlinjen är inte tillgänglig förrän efter 15 september men det går fint att gå strandpromenaden fram. Denna vindformade portal hälsar oss välkomna på vår väg:
När vi passerar bäcken måste vi alltid se om det tillkommit några irisar - och det har det oftast. De växer just här alldels intill övergången och utgör en glädjekälla för alla passerande:
Ganska många stannar och säger något vänligt, berömmer pudlarnas silkiga valppäls eller berättar minnen från en svunnen tid när en pudel fanns i föräldrahemmet.
Kameran är naturligtvis med och ibland har jag tur om kommer tillräckligt nära någon fågel. Törnsångarna, som
jag hållit under uppsikt, visade sig båda två härom dagen, tursamt nog. Men troligen behöver båda samla mat till sina ungar i den täta vresrosbusken. Det är en doftande miljö.
Men oftast är det bara den ena man kan se om man har tur. Valparna har vant sig vid att husse stannar en stund vid just detta ställe och de har gjort gångar in i den högväxta vegetationen - så långt kopplen räcker. Där vilar de i den fuktiga svalkan.
Ovanför huvudet hör jag kraftiga och gälla tillrop från ett passerande gäng strandskator. De talar alltid om att de kommer; strandens mest ljudliga gäst.
Men livet har också en skuggsida. Min faster Inez gick bort nyligen och för en vecka sedan var det begravning i Lerums kyrka. Det är otroligt hur mycket minnen som virvlar upp när man återkommer till den kyrka man konfirmerades i för 53 åt sedan. Knivskarpa minnen från prosten som gick utefter den långa raden av konfirmander och repeterade: Vad var det jag frågade dig om igår, var det inte förklaringen till fjärde budet ...
Allt skulle gå rätt till och ingen konfirmand skulle behöva skämmas för glömda kunskaper.
Men nu upptogs koret av den vita, blomstersmyckade kistan som markerade en helt annan sida av livet än den som de en gång livsbejakande konfirmanderna stod inför. Tiderna förändras.
Men visst finns det irisar i kistdekorationen: de påminner om hopp och visdom. I den kristna traditionen symboliserar irisen jungfru Maria, vår förebedjerska inför det stundande mötet med frälsaren. Ett tack till dig, kära faster, som så väl tog hand om konfirmanden för en livstid sedan.
Sista timmen
Just idag tog undervisningen slut - sista lektionerna för läsåret. Oändligt skönt tycker många och jag har ingen avvikande mening. Det är bara bra att få växla tempo. Fast det återstår några planeringsdagar innan sommarlovet bryter ut.
Emily kom hem på sin lediga dag och fick umgås med valparna. Hade hon kunnat hade hon tagit med sig en hem. Vi letade efter hundbadet i Olovsbo men det verkade nedlagt. Istället tog vi oss ner till vattnet nedanför fyren och där fick de båda pudeltjejerna sitt första dopp - frivilligt.
Det var halt och slipprigt på stenarna. Hade det varit sandstrand, skulle de nog ha simmat ut en bit.
Strandängen var blomrik. Det sparsmakat magra strandgräset bildade en lämplig fond mot blomsterprakten.
Vi åker rätt ofta bil ner till strandpromenaden. Det blir för långt för de små liven att först gå dit. Det är alltid spännande med nya miljöer att "lukta in på". Än så länge får de plats i bakluckan på bilen.
Det är inte bara havet som lockar. I den romantiskt klingande Galtåsbäcken växer Iris och andra blommande växter:
Så har vi förstås ännu fler fåglar som bygger bo, lägger ägg och matar ungar, som den här törnsångaren:
Så har cirkeln slutits, ett nytt varv har inkletts och kanske nästa år sitter det en ny fågel som matar sina ungar för första gången.
Ett glädjeämne till är att våra pudlar trivs i de ganska dyra hundsängarna. En vanlig matta, eller tom. ingen alls går i princip lika bra men vi är tacksamma över att våra investeringar kommer till nytta.
Emily kom hem på sin lediga dag och fick umgås med valparna. Hade hon kunnat hade hon tagit med sig en hem. Vi letade efter hundbadet i Olovsbo men det verkade nedlagt. Istället tog vi oss ner till vattnet nedanför fyren och där fick de båda pudeltjejerna sitt första dopp - frivilligt.
Det var halt och slipprigt på stenarna. Hade det varit sandstrand, skulle de nog ha simmat ut en bit.
Strandängen var blomrik. Det sparsmakat magra strandgräset bildade en lämplig fond mot blomsterprakten.
Vi åker rätt ofta bil ner till strandpromenaden. Det blir för långt för de små liven att först gå dit. Det är alltid spännande med nya miljöer att "lukta in på". Än så länge får de plats i bakluckan på bilen.
Det är inte bara havet som lockar. I den romantiskt klingande Galtåsbäcken växer Iris och andra blommande växter:
Så har vi förstås ännu fler fåglar som bygger bo, lägger ägg och matar ungar, som den här törnsångaren:
Så har cirkeln slutits, ett nytt varv har inkletts och kanske nästa år sitter det en ny fågel som matar sina ungar för första gången.
Ett glädjeämne till är att våra pudlar trivs i de ganska dyra hundsängarna. En vanlig matta, eller tom. ingen alls går i princip lika bra men vi är tacksamma över att våra investeringar kommer till nytta.
Hundvakt
Nya tider, nya ordningar. Svärsonen Peters kalas var jag tvungen att stanna hemma från. Det går inte att ha två valpar i en bil när deras magar blir åksjuka. Istället fick jag den danska gårdshunden Sixten (6 år) att passa tillsammans med de två skönheterna. Sixten håller på sin värdighet och vill inte bli slickad i öronen och på nosen. När det händer - och det gör det mest hela tiden - drar han upp överläppen, visar tänderna och morrar. Men det bekymrar inte ett par pudeltjejer. De har bestämt sig för att detta är den bästa kavaljer de träffat idag. Men jag tror han gillar det ...
Annars började dagen tidigt. Det gäller att gå ut med vovvarna så att de slipper att "gå ut inne", så att säga. Men det var inga problem. Morgonstunden var på sitt bästa humör och visade sitt guld i munden:
Man skulle egentligen alltid gå ut i morgonväkten.
En fjäril kom och satte sig i de värmande solstrålarna: en amiral landade på altanmattan.
Den här har kläckts i Sverige från ägg som en "flyttfågel"-amiral lagt här förra året. Det kan komma massor av amiral- och tistelfjärilar från södra Europa eller norra Afrika. De dör här men äggen de lagt kläcks. Resultatet som ovan. Så flyttar denna och massor av andra av dessa fjärilar söderut, lägger ägg och dör. Så fortsätter det.
Emily var tio år när Morris var vår första pudelvalp. De band som knöts då var starka. Nu återupplivas kontakterna, i dubbelt mått. Lilla Eunice ger uttryck för sin samhörighetskänsla. Jag antar att det ivirga slickandet både är ett uttryck för närhet och intimitet likaväl som för att känna vad det ena eller andra smakar.
Så går denna tredje dag mot sitt slut. Sommarvärmen står sig rätt väl, det är skönt att vara ute. Jag har tvättat Morris' mjukleksaker, ett lamm och en hundvalp. De fick egentligen aldrig komma in eftersom han ständigt grävde ner dem i rabatterna, Men nu är det dags att presentera dem för den nya generationen. När jag någon gång tvingar mig till att krypa på alla fyra för att rensa ogräs, kommer dessa läraktiga trädgårdsadepter att med glädje göra sammalunda - men på sitt eget sätt. Morris mullvadstakter stammar troligen från någon urgammal hundgen: det ben som grävs ner tar ingen annan.
Dagen slutar, månskäran går i ny och de nybyggda villorna har nästan nordafrikanska siluetter. Men vi är bara i Glommen
Annars började dagen tidigt. Det gäller att gå ut med vovvarna så att de slipper att "gå ut inne", så att säga. Men det var inga problem. Morgonstunden var på sitt bästa humör och visade sitt guld i munden:
Man skulle egentligen alltid gå ut i morgonväkten.
En fjäril kom och satte sig i de värmande solstrålarna: en amiral landade på altanmattan.
Den här har kläckts i Sverige från ägg som en "flyttfågel"-amiral lagt här förra året. Det kan komma massor av amiral- och tistelfjärilar från södra Europa eller norra Afrika. De dör här men äggen de lagt kläcks. Resultatet som ovan. Så flyttar denna och massor av andra av dessa fjärilar söderut, lägger ägg och dör. Så fortsätter det.
Emily var tio år när Morris var vår första pudelvalp. De band som knöts då var starka. Nu återupplivas kontakterna, i dubbelt mått. Lilla Eunice ger uttryck för sin samhörighetskänsla. Jag antar att det ivirga slickandet både är ett uttryck för närhet och intimitet likaväl som för att känna vad det ena eller andra smakar.
Så går denna tredje dag mot sitt slut. Sommarvärmen står sig rätt väl, det är skönt att vara ute. Jag har tvättat Morris' mjukleksaker, ett lamm och en hundvalp. De fick egentligen aldrig komma in eftersom han ständigt grävde ner dem i rabatterna, Men nu är det dags att presentera dem för den nya generationen. När jag någon gång tvingar mig till att krypa på alla fyra för att rensa ogräs, kommer dessa läraktiga trädgårdsadepter att med glädje göra sammalunda - men på sitt eget sätt. Morris mullvadstakter stammar troligen från någon urgammal hundgen: det ben som grävs ner tar ingen annan.
Dagen slutar, månskäran går i ny och de nybyggda villorna har nästan nordafrikanska siluetter. Men vi är bara i Glommen
Vilken toffel smakar bäst?
Först tänkte jag att man kunde ha dem till att testa vilka fotbeklädnader som innehöll äkta skinn eller läder, ända tills en av dem gav sig på min ena sandal. Den har enbart textilmaterial men det tycktes inte bekymra. Men "gnaget" varade bara ett par minuter, sedan sov de båda skönheterna djupt på min matta. De är ju bara tre månader och små barn i många avseenden.
Vi blev mycket väl mottagna av uppfödaren Agneta med familj. Mamman till valparna var mycket kärvänlig och hälsade artigt på pudelvis med tungan och svansen. Vi kände oss välkomna! Så efter alla formaliteter fick jag de båda nyförvärven i famnen, placerade mig i baksätet och Anna, dottern, körde. Det verkade bli en fridsam tillställning. Hundarna somnade ganska snart. En del illamående skulle vi räkna med - och så blev det. Men det blev ovanligt lite obehag av det - och nu är alla plädar, handdukar och överkast vi inrett bilen med tvättat och rent.
Man kan ju tro att de är ganska stora - men det är de inte. Eunice, den mindre av de två, sitter till höger i bild. Hon verkade vara följare och pudeln till vänster, Silver, märkbart större. Men det är som med oss själva, en del blir två meter med andra för nöja sig med en halv meter mindre kroppshydda. Det är bara charmigt.
Det tog någon timme för dem att nosa runt sitt nya revir, besöka alla buskar, leta rätt på sådant som man kunde tugga på och så springa några ruscher in och ut genom huset. Nu var det varma i kläderna och började leka sina egna vilda lekar genom att låtsasfightas. Varning för otäcka bilder!
Det ser ju ut som ett otäckt hundslagsmål men bestod i lekfulla små utbrott eller jakter runt om i trädgården. Lärorikt också att se att lilla Eunice kunde vara nog så ettrig och hoppa på syrran med stor frenesi.
Ibland var det bara snabba, virvlande pälsburr som rörde sig blixtsnabbt, än var Silver underst, än var Eunice den jagade.
Tänk att mjölktänder kan se så hotfulla ut ... men det måste de, en vacker dag är det 'på riktigt'. Sekunden senare avbryts leken för att återupptas inom någon minut. Det är väl att de har varandra, där de kan utöva sitt naturliga flockbeteende. Och varje gång jag kallar kommer de sättande och ska helst hoppa upp i famnen för att - slicka mina öron! Gjorde gamle Morris det? Eller har jag bara glömt det?
Nu sover de små liven. I morgon kommer en ny dag då de ska upptäcka massor av nya saker och alla grannar som ännu inte varit framme och känt på den silkiga pälsen kommer att förundras över att det kan vara så mjukt och ja, underbart att bara känna på len valppäls.
Vi blev mycket väl mottagna av uppfödaren Agneta med familj. Mamman till valparna var mycket kärvänlig och hälsade artigt på pudelvis med tungan och svansen. Vi kände oss välkomna! Så efter alla formaliteter fick jag de båda nyförvärven i famnen, placerade mig i baksätet och Anna, dottern, körde. Det verkade bli en fridsam tillställning. Hundarna somnade ganska snart. En del illamående skulle vi räkna med - och så blev det. Men det blev ovanligt lite obehag av det - och nu är alla plädar, handdukar och överkast vi inrett bilen med tvättat och rent.
Man kan ju tro att de är ganska stora - men det är de inte. Eunice, den mindre av de två, sitter till höger i bild. Hon verkade vara följare och pudeln till vänster, Silver, märkbart större. Men det är som med oss själva, en del blir två meter med andra för nöja sig med en halv meter mindre kroppshydda. Det är bara charmigt.
Det tog någon timme för dem att nosa runt sitt nya revir, besöka alla buskar, leta rätt på sådant som man kunde tugga på och så springa några ruscher in och ut genom huset. Nu var det varma i kläderna och började leka sina egna vilda lekar genom att låtsasfightas. Varning för otäcka bilder!
Det ser ju ut som ett otäckt hundslagsmål men bestod i lekfulla små utbrott eller jakter runt om i trädgården. Lärorikt också att se att lilla Eunice kunde vara nog så ettrig och hoppa på syrran med stor frenesi.
Ibland var det bara snabba, virvlande pälsburr som rörde sig blixtsnabbt, än var Silver underst, än var Eunice den jagade.
Tänk att mjölktänder kan se så hotfulla ut ... men det måste de, en vacker dag är det 'på riktigt'. Sekunden senare avbryts leken för att återupptas inom någon minut. Det är väl att de har varandra, där de kan utöva sitt naturliga flockbeteende. Och varje gång jag kallar kommer de sättande och ska helst hoppa upp i famnen för att - slicka mina öron! Gjorde gamle Morris det? Eller har jag bara glömt det?
Nu sover de små liven. I morgon kommer en ny dag då de ska upptäcka massor av nya saker och alla grannar som ännu inte varit framme och känt på den silkiga pälsen kommer att förundras över att det kan vara så mjukt och ja, underbart att bara känna på len valppäls.