Heja Hannu!
Dataspelsvärlden är inget som givit mig så värst stor erfarenhet. Visserligen jobbade sonen David på ett sådant företag några år men det var inget vi fick inblickar i kring födelsedagstårtorna. När nu Emilys pojkvän, Hannu, som urskicklig tecknare, förekommer i ett sammanlagt fem helsidor långt reportage om spelet Mortal online. rycker dataspelsvärlden närmare. Frågan är när vi pensionärer får liknande sysselsättningar med onlinespel.
Mink
Härlig vårdag efter alla höstregn. De flesta löv har blåst av träden i dessa strandnära trakter när Morris och jag tog en långpromenad utefter Glommens stränder, norrut. Vindstilla, nästan, och skön sol. Idag gick vi upp till dammen, där vi tidigare fått bra utdelning i form av fåglar och sländor. Idag överaskade vi en mink, som satt på en sten i vattnet. Men så tog den sin stora fisk och simmade mot sitt bo och försvann in i undervegetationen.
Det var en ganska rejäl fisk, torsk eller liknande som den fångat. Jag läste att en mink kan simma bortåt en halvmil under gynnsamma förhållanden. Den är dock ett hot mot häckande fåglar i grannskapet när våren kommer.
Nästa fotomodell blev en större hackspett, som generöst ställde upp för fotografen, strax intill tennisbanan.
Ett par kråkor råkade i luven på en tornfalk. Häftiga luftstrider. Till slut försvann tornfalken.
Är det vädret som gör vissa fåglar totalt orädda? Hemma i trädgården brukar flocken grönfinkar ta till vingarna så fort man rör sig inomhus men här satt en av dem alldeles stilla, bara ett par meter från mig. Morris verkade inte heller vara ett hot. Antingen var den lite sjuk eller så var krävan så full av solrosfrön, att den blivit lite dåsig.
Fågelbordet är också flitigt besökt av råkor, skator och kråkor. Jag noterar att kråkan är
kung, han äger, som det kan heta numer. En ensam kråka på taket till matningshuset - ingen råka vågar bråka - då får man titta på istället. Något liknande inträffade några meter ut på gräsmattan. Råkorna grävde ner sina näbbspett i torven och fiskade upp feta maskar. Men så kom en kråka och bryskt svepte ner mitt i råkhopen - och dessa avbröt snopet sitt födosökande. Kråkan är kung.
Det var en ganska rejäl fisk, torsk eller liknande som den fångat. Jag läste att en mink kan simma bortåt en halvmil under gynnsamma förhållanden. Den är dock ett hot mot häckande fåglar i grannskapet när våren kommer.
Nästa fotomodell blev en större hackspett, som generöst ställde upp för fotografen, strax intill tennisbanan.
Ett par kråkor råkade i luven på en tornfalk. Häftiga luftstrider. Till slut försvann tornfalken.
Är det vädret som gör vissa fåglar totalt orädda? Hemma i trädgården brukar flocken grönfinkar ta till vingarna så fort man rör sig inomhus men här satt en av dem alldeles stilla, bara ett par meter från mig. Morris verkade inte heller vara ett hot. Antingen var den lite sjuk eller så var krävan så full av solrosfrön, att den blivit lite dåsig.
Fågelbordet är också flitigt besökt av råkor, skator och kråkor. Jag noterar att kråkan är
kung, han äger, som det kan heta numer. En ensam kråka på taket till matningshuset - ingen råka vågar bråka - då får man titta på istället. Något liknande inträffade några meter ut på gräsmattan. Råkorna grävde ner sina näbbspett i torven och fiskade upp feta maskar. Men så kom en kråka och bryskt svepte ner mitt i råkhopen - och dessa avbröt snopet sitt födosökande. Kråkan är kung.
Regn tycks inte besvära alla
Jag minns min först fågelskådarsommar. Allt var så nytt, den mest vanliga fågel kunde få mig intresserad, bara jag kom tillräckligt nära. I ett av Getteröns gömseln tillbringade jag några timmar en sommardag då det ösregnade ute. En ladusvala hade ett bo under takåsen och kom regelbundet och satte sig på takutsprånget utanför mitt observationsfönster. Genomblött regn piskade ner men svalan tycktes helt ignorera detta. Men på nära håll kunde man studera hur regndropparna bara bildade pärlor på ryggen, som på en nyvaxad bil. Praktiskt. Jag får väl läsa på om detta i någon bok om fjäderdräkt.
Utanför på gräsmattan går några råkor och drar upp mask ur gräsmattan i ösregnet. Vid fågelbordet, eller fågelhuset, flockas grönfinkar och pilfinkar och plockar solrosfrön. Morris måste också ut. Han är lite svårväckt och jag har en känsla av att han vet att det regnar - trots att han hör så illa. Vi tar på våra egna "fjäderdräkter" - min i form av ett paraply - och går strandvarvet innan vi uppfriskade kommer tillbaka.
Häromdagen var jag vid Galtabäcks fågeltorn och hoppades få se berglärkor. Det var i och för sig en skön tur
men några lärkor såg jag inte till. Däremot fann jag drygt tusen gäss, mest grågäss och kanadagäss åt Smedsgårdshållet. Och så denna flock vitkindade. Det ingen märkvärdighet numera när man kan se dem i flera stadsparker där de uppför sig som vilka gräsänder som helst. Är det pragmatism eller degenerering? Frågan är nog fel ställd; det är antagligen ens begränsade föreställningar som får en att tro att det måste vara på ett visst sätt. Det är som med språket, förändringar kan komma överraskande snabbt och hänger man inte med på det, blir man ytterligare en bland rättshaveristerna. Typ.
Apropå det, så har min önseklista begåvats med en ny bok: Svensk ordbok, i två rejäla band för strax under 500:-. Den får jag skaffa när Lilias födelsedag är avfirad (om det finns något kvar att köpa för då, vill säga). Eftersom den är tillkommen vid Göteborgs universitet, känns det dubbelt angeläget att ha den. En liten finess är att alla ord har ett årtal som visar när det användes i skrift första gången. Eftesom runstenar ingår i begreppet skrift, täcker ordboken vårt språk så långt man kan begära.
Nu gäller det att hålla styrfarten tillräckligt hög så att novemberlovet kan överbryggas.
Utanför på gräsmattan går några råkor och drar upp mask ur gräsmattan i ösregnet. Vid fågelbordet, eller fågelhuset, flockas grönfinkar och pilfinkar och plockar solrosfrön. Morris måste också ut. Han är lite svårväckt och jag har en känsla av att han vet att det regnar - trots att han hör så illa. Vi tar på våra egna "fjäderdräkter" - min i form av ett paraply - och går strandvarvet innan vi uppfriskade kommer tillbaka.
Häromdagen var jag vid Galtabäcks fågeltorn och hoppades få se berglärkor. Det var i och för sig en skön tur
men några lärkor såg jag inte till. Däremot fann jag drygt tusen gäss, mest grågäss och kanadagäss åt Smedsgårdshållet. Och så denna flock vitkindade. Det ingen märkvärdighet numera när man kan se dem i flera stadsparker där de uppför sig som vilka gräsänder som helst. Är det pragmatism eller degenerering? Frågan är nog fel ställd; det är antagligen ens begränsade föreställningar som får en att tro att det måste vara på ett visst sätt. Det är som med språket, förändringar kan komma överraskande snabbt och hänger man inte med på det, blir man ytterligare en bland rättshaveristerna. Typ.
Apropå det, så har min önseklista begåvats med en ny bok: Svensk ordbok, i två rejäla band för strax under 500:-. Den får jag skaffa när Lilias födelsedag är avfirad (om det finns något kvar att köpa för då, vill säga). Eftersom den är tillkommen vid Göteborgs universitet, känns det dubbelt angeläget att ha den. En liten finess är att alla ord har ett årtal som visar när det användes i skrift första gången. Eftesom runstenar ingår i begreppet skrift, täcker ordboken vårt språk så långt man kan begära.
Nu gäller det att hålla styrfarten tillräckligt hög så att novemberlovet kan överbryggas.
Isande nordan
Vintern visar sig i form av nordanvind, hög klar luft, man ser obegränsat långt och man tror sig besitta en högre form av klarsyn i detta väder. Självbedrägeriet ligger ständigt på lur och man narras att tro mer om sin förmåga än vad man har förmåga till.
En del fåglar har trotsat kylan länge nog; igår såg jag ett par ladusvalor som pilade genom luften. Men troligen finns det en hel del insekter kvar. Det är dock långt till Afrika. En som brukar stanna kvar under vintern är gärdsmygen. Ett par av dem fanns i det yviga videbuskaget tillsammans med bofink, steglits, blåmes, talgoxe, grönfink och troligen den gransångare som jag såg där förra veckan. Eller är denna fågel också en flyttande gärdsmyg, som bara sökt sig lite längre söderut?
På Morups tånge harjag inte varit på ett tag. Därför kändes det lite lyxigt att få ha hela Korshamn för sig själv i en dryg timme. Några uttröttade vadare satt och sov på några stenar, andra åter letade frenetiskt efter småkryp att äta. En av de fyra myrspovarna jag såg putsade sig ordentligt innan den återgick till att värma näbben under
vingen. Även ett par kustpiare delade vilan och stod blickstilla under den tid jag var där.
Endast en liten handfull kärrnsäppor, fyra för att vara noga, genomsökte strandens alla skrymseln efter ätbart. Att dömma av deras otroligt snabba plockrörelser borde det ha varit en hel del. Efter att ha smugit mig fram så omräkligt det nu gick - och fått en massa bilder - prövade jag att gå lite mer oförsiktigt fram mot dem. Men de verkade inte ta någon notis om mig, jag kunde ha varit en isbjörn, en ren eller vad de nu kan ha sett för större djur på sin barndoms tundra. Människofruktan kände de tydligen inte till.
Ett par av dem har kommit något längre i att rugga till vinterdräkt: här finns betydligt mer grått i fjäderdräkten.
En liten ängspiplärka dök upp i de täta tångbankarna som stormen vräkt upp. Här gällde det dock att röra sig långsamt och metodiskt, en oförsiktig rörelse och den lilla fågeln skulle försvinna.
Nu gäller det att låta sig fångas av sömnen. Man stoppar näsan under duntäcket och sover drömlöst.
En del fåglar har trotsat kylan länge nog; igår såg jag ett par ladusvalor som pilade genom luften. Men troligen finns det en hel del insekter kvar. Det är dock långt till Afrika. En som brukar stanna kvar under vintern är gärdsmygen. Ett par av dem fanns i det yviga videbuskaget tillsammans med bofink, steglits, blåmes, talgoxe, grönfink och troligen den gransångare som jag såg där förra veckan. Eller är denna fågel också en flyttande gärdsmyg, som bara sökt sig lite längre söderut?
På Morups tånge harjag inte varit på ett tag. Därför kändes det lite lyxigt att få ha hela Korshamn för sig själv i en dryg timme. Några uttröttade vadare satt och sov på några stenar, andra åter letade frenetiskt efter småkryp att äta. En av de fyra myrspovarna jag såg putsade sig ordentligt innan den återgick till att värma näbben under
vingen. Även ett par kustpiare delade vilan och stod blickstilla under den tid jag var där.
Endast en liten handfull kärrnsäppor, fyra för att vara noga, genomsökte strandens alla skrymseln efter ätbart. Att dömma av deras otroligt snabba plockrörelser borde det ha varit en hel del. Efter att ha smugit mig fram så omräkligt det nu gick - och fått en massa bilder - prövade jag att gå lite mer oförsiktigt fram mot dem. Men de verkade inte ta någon notis om mig, jag kunde ha varit en isbjörn, en ren eller vad de nu kan ha sett för större djur på sin barndoms tundra. Människofruktan kände de tydligen inte till.
Ett par av dem har kommit något längre i att rugga till vinterdräkt: här finns betydligt mer grått i fjäderdräkten.
En liten ängspiplärka dök upp i de täta tångbankarna som stormen vräkt upp. Här gällde det dock att röra sig långsamt och metodiskt, en oförsiktig rörelse och den lilla fågeln skulle försvinna.
Nu gäller det att låta sig fångas av sömnen. Man stoppar näsan under duntäcket och sover drömlöst.
Fortsatt blåst, strålande sol
Det går faktiskt att föreställa sig sommarvärmen men först om man fällt upp kapuschongen och fått på sig handskarna. Solen är stark, löven har inte gulnat i någon nämvärd mängd, man skulle kunna tro att det är en sådan där ovanligt kylig sommardag, som det ju faktiskt kan bli då och då. Men höstdagjämningen är passerad ock kvällarna mörknar alltför tidigt. Är dygnsmedeltemperaturen mer än 10 grader, är det per definition sommar. Till västkusten och sydvästra Skåne anländer hösten normalt i först i mitten av oktober, framhåller SMHI, men pekar samtidigt på brittsommar, kring den 7/10, då det brukar vara lite varmare. Är vindarna kalla, kan man alltdid värma sig vid tanken på att det just var den sjunde oktober 1391 som Birgitta helgonförklarades. Det var över 600 år sedan. Men för nästan precis tio år sedan (1/10 1999), utnämnde påven Johannes Paulus Birgitta till europeiskt skyddshelgon, tillsammans med två andra kvinnliga helgon och tre manliga.
Steglits ser man inte ofta men idag var det tydligen dags. Sju stycken, kanske en liten grupp tillhörande en större flock, flög omkring.
Länge satt den inte kvar i talltoppen, bara så att kameran hann bränna av en serie bilder, innan den tog till vingarna igen. Namnet steglits sägs komma från lätet. Mer om denna fågel kan du läsa här.
Inte långt därifrån satt en gransångare, eller rättare rörde sig i trädet på jakt efter insekter.
Lägg märke till den smala näbben, som avslöjar att det inte är en fröätande fågel. Stegitsen klarar frön tack vare den kraftigare näbben. Näbb och ben är svarta till skillnad från lövsångaren, som har ljusare diton men i övrigt är svår att skilja från gransångaren.
Tillbaka till Afrika, kanske, eller något annat övervintringsbart område. Ett par ladusvalor har tydligen tillräckligt med mat ännu. De flesta gav sig av för några veckor sedan. De har lång väg.
Steglits ser man inte ofta men idag var det tydligen dags. Sju stycken, kanske en liten grupp tillhörande en större flock, flög omkring.
Länge satt den inte kvar i talltoppen, bara så att kameran hann bränna av en serie bilder, innan den tog till vingarna igen. Namnet steglits sägs komma från lätet. Mer om denna fågel kan du läsa här.
Inte långt därifrån satt en gransångare, eller rättare rörde sig i trädet på jakt efter insekter.
Lägg märke till den smala näbben, som avslöjar att det inte är en fröätande fågel. Stegitsen klarar frön tack vare den kraftigare näbben. Näbb och ben är svarta till skillnad från lövsångaren, som har ljusare diton men i övrigt är svår att skilja från gransångaren.
Tillbaka till Afrika, kanske, eller något annat övervintringsbart område. Ett par ladusvalor har tydligen tillräckligt med mat ännu. De flesta gav sig av för några veckor sedan. De har lång väg.
Håll i hatten
Stormstyrkan i byarna piskade upp ett vasst saltdis från de brytande vågkammarna. Morgonpromenaden med Morris styrde jag till stranden men stannade i relativt lä mellan ett par dyner. Det gillade Morris - med nosen i vädret stod han och insöp alla havets dofter med öronen fladdrande vinkelrätt mot huvudet. Det var då de tretåiga måsarna kom i hisnande branta kast mellan våggammarna. Och som av en händelse stannade de upp bara tio meter från oss. Orsaken var en fisk som havet hostat upp och som nu låg där och lockade de stormhärjade måsarna.
Men att dra vidare verkade så inprogrammerat i dessa fåglar att det knappast blev annat än lite provsmakande i ca 30 sekunder innan det var dags att dra vidare. Eller var det helt enkelt så att det inte gick att stå stilla på den vindpiskade stranden - vingarna måste hållas i beredskap för att parera lågtryckets krafter.
Det har blåst kraftigt i några dagar och idag tycks vädrets makter satsa på något slags final. Stora grupper skådare var samlade vid Glommens sten. Men KG och jag hade kommit överens om att åka till Mellbystrand eftersom det brukar var större chans att se havsfågel där när vinden ligger på från väst.
Och det kom ganska snart klykstjärtade stormsvalor, liror och labbar. Här är en mindre lira som skickligt styrde i vågdalarnas relativa lä. Denna fågel gick ju ganska nära. Det vanliga är att de syns en eller flera kilometer ut och
då vill det till att se dem tydligt. Dessutom var det konstanta skakningar i stativet till tubkikaren och bara av det skälet var det vanskligt att se något tydligt. En storlabb försökte också gå nära kustbandet men lyckades inte riktigt - i ett huj var den långt in över land och försökte kämpa sig tillbaka till sjön i den hårda västliga motvinden.
En bredstjärtad labb gick strax därefter samma öde till mötes men den var inom skotthåll och gav upphov till några siluettbilder.
Så var det en ganska lyckad dag vid havets kant. Två nya kryss blev det. I morgon ska det blåsa nästan lika mycket. Då gäller det att räkna in eftersläntarna ner vid stenen
Men att dra vidare verkade så inprogrammerat i dessa fåglar att det knappast blev annat än lite provsmakande i ca 30 sekunder innan det var dags att dra vidare. Eller var det helt enkelt så att det inte gick att stå stilla på den vindpiskade stranden - vingarna måste hållas i beredskap för att parera lågtryckets krafter.
Det har blåst kraftigt i några dagar och idag tycks vädrets makter satsa på något slags final. Stora grupper skådare var samlade vid Glommens sten. Men KG och jag hade kommit överens om att åka till Mellbystrand eftersom det brukar var större chans att se havsfågel där när vinden ligger på från väst.
Och det kom ganska snart klykstjärtade stormsvalor, liror och labbar. Här är en mindre lira som skickligt styrde i vågdalarnas relativa lä. Denna fågel gick ju ganska nära. Det vanliga är att de syns en eller flera kilometer ut och
då vill det till att se dem tydligt. Dessutom var det konstanta skakningar i stativet till tubkikaren och bara av det skälet var det vanskligt att se något tydligt. En storlabb försökte också gå nära kustbandet men lyckades inte riktigt - i ett huj var den långt in över land och försökte kämpa sig tillbaka till sjön i den hårda västliga motvinden.
En bredstjärtad labb gick strax därefter samma öde till mötes men den var inom skotthåll och gav upphov till några siluettbilder.
Så var det en ganska lyckad dag vid havets kant. Två nya kryss blev det. I morgon ska det blåsa nästan lika mycket. Då gäller det att räkna in eftersläntarna ner vid stenen