Hans Johansson

Våren stormar fram. Värmen på eftermiddagen för tankarna till en tid då vinter inte skulle ens vara påtänkt, uppfunnen, genomlevd, påtvingad eller vad man nu väljer för uttryck. Det gick inte att motstå. Så efter att ha plockat in alla varorna i kyl och frys, serverat Lilia kaffe och wienerbröd och erbjudit en tur till Morups tånge (hon behövde vila) tog jag mitt pick och pack och drog iväg på egen hand. Denna gång gick jag längst ut på udden. Därifrån har man god överblick över ev. toppskarvar på Lindbådan, en rad stenar ca 300 meter ut. Grunt vatten, massor med krickor och bläsänder runtomkring. Och så den lilla sensationen: årta, en hona och en hane, som ställt sig i skydd av en sten men på ganska lagom fotoavstånd för tuben med påhängd Nikon Coolpix 4500. Den är bra, rejäl och pålitlig även om desplayen är i minsta laget. Men där fick jag en massa bilder, kanske inte världens skarpaste på 400 m men urskiljbara:


Stilla, stillhet, inga andra ljud än fåglarnas, åt söder och väster finns havet. Det flyter samman i ett himmelskt dis. Endast ett ejderstreck som man följer med blicken och med kikaren antyder att det finns en fortsättning på ljuset av mer jordisk natur. Annars kunde man tro att man stod på tröskeln till de himmelska ängderna.




Så ökar och minskar fåglarnas lockrop på varandra. Det är bara dagar kvar till bobygge och äggläggning, delar av naturreservatet får inte beträdas efter 1 april.

Storspovarnas läten är karaktäristiska. Ibland lyfter en större flock och drar iväg till någon fet åker. Man kan höra dem på något avstånd. Så återkommer de plötsligt och slår sig ner på en sandbank på stranden där de blandar sig med stranskator, skärfläckor och gravänder.


Och här bor vi, bara ett par kilometer från allt detta underbara. Det är oemotståndligt.

Ja, här var ljungpiparna. Det gick inte att lägga in bilder idag heller utan jag fick beställa fram bilden och posta den och så skriva texten i anslutning till. Det går nog inte att lägga till någon mer bild. Fiaten har blivit rengjord invändigt och under motorhuven. Oljeläckaget har jag torkat rent och undvikit att spilla en enda droppe rengöringsmedel på det att miljön skall överleva - för annars överlever ju inte vi. Det är logiskt. Därför kröp jag under bilen och torkade bort lite oljedroppar där. Kanske att den går igenom besiktningen.

Nu är gåtan löst. Anledningen till varför det inte gick att lägga in bilder eller länkar var att jag hade fel textredigerare inkopplad. Jag klickade på ändra textredigerare och vips blev det som vanligt igen. Vi prövar med ytterligare en bidl, en gravandshane med en ståtlig näbblnöl. Den är särskilt utpräglad under häckningstiden.


Fast man är tacksam över att man inte får en stor röd kran under vårtid, det skulle sett ut. Ha, ha.

Ett tag kändes det så - sommaren hade kommit. Folk gick i sina trädgårdar och räfsade löv. Några i rejäla jackor och mössor, andra i t-shirts och bara armar. I vissa lägen var det varmt. Anna och Emily har nu åkt till Stockholm, ligger över i Davids lägenhet och sitter på ett plan till Kanarieöarna i morgon bitti.

Vi andra fick hålla tillgodo med att det kändes somrigt om man satt alldeles still i ett hörn i lä för vinden, ty den är stark och kall, kall och stark.

En god vän kom på besök och med gemensamma ansträngningar fick vi syn på diverse änder och en fjällvråk. De sällsynta tundrasvanarna hade farit sin kos. Bläsänder är vanligare men minst lika vackra:


Krickor har ett vackert tecknat huvud, åtminstone hanarna. Honorna är mer brunspräckligt kammouflagetecknade.En liten grön vingspegel skvallrar om vad för slags hona det är.


Nähä, nu tog orken slut. Godnatt.

Efter ytterligare en vecka (uppfattad som om den gick på bara tre dar) är det dags att känna in sig i veckoslutet, helgen, lilla ledigheten eller vad man nu föredrar att kalla tiden mellan fredag och måndag. Sol och nästan ljummet i luften. Det är bara Morris hemma men dörren var olåst så man undrade om någon bara var i trädgården. Så efter en cykeltur med en ivirg pudel, skulle det bära iväg till mitt nya skådarställe, Munkagårdsfloen. På väg ut med diverse kikare och kameror ringde telefonen. Ytterdörren gick inte i lås och när samtalet var över hade Morris försvunnit. Han lever fortfarande i tron att tidernas date är möjllig. Efter lite kringirrande i bil fann jag honom med nosen tryckt mot en torva, alldeles invid stora vägen. Han reagerade inte på tilltal, inte ens på Frolic men försökte inte smita. Vad synd, kom jag att tänka på, varför inte ta med torvan hem? Han kunde ju ha den i trädgården och stå där och nosa och fylla huvudet med fantasier. Häckfågel i full frihet eller sällskapshund med kopper - man kan inte vara båda.

Munkagårdsfloen ligger på bara några kilometers avstånd. Här finns ett nybyggt fågeltorn vid en återställd våtmark mitt ute i jordbrukslandskapet. Ifrån sin höga position har man utmärkt överblick över vattenspegeln med det antagligen grunda vattnet där säkert över hundra gravänder, nästan lika många bläsänder och krickor delar på utrymmet med gräsänder i stora tal, någon skedand samt stjärtand och brunand. Idag hade dessutom ytterligare en skärfläcka sällat sig till sällskapet - nu var de tre. Men rariteterna fanns kvar: tre mindre sångsvanar (eller tundrasvanar).

De är på väg mot den arktiska tundran för att häcka. Nu sam de där så stilla och jag fick ta mina kort innan de plätsligt lyfte och försvann.

Jag kom tio minuter innan detta hände. Sen kan det gå år innan man får ett lika bra tillfälle. Åt andra hållet ser man havets blå strimma med den röda solnedgången bakom sig. Jag gillar det här.

Våren tar sig långsamt fram genom motvinden. Det mojnar, stormen blåste in havssulor och andra rariteter igår men då satt jag inne och rättade. På förmiddagen var vi i Göteborg i Kristi Konungens kyrka. Efteråt träffade vi kära vänner vid kyrkkaffet, sådant man lever länge på. Tyvärr måste vi vara i Varberg där Lilia skulle gå på ett föredrag.



Idag var vi ute en dryg timme och gick utefter stranden. Fortfarande en del vita gäss (ha, ha) på vågorna men det mojnar. Grönfinken satt och kvittrade i ett träd utefter vår promenadväg. Han har i alla fall sitt mål i sikte: att träffa en hona och sätta bo. En stund tidigare hade ett par gulsparvar snott omkring inne i ett buskage. Det är väl vår då, tänker jag där jag går i min tjocka dunjacka.

Går tiden fortare??? För mindre än en vecka sedan var det också fredag, i alla fall känns det så. Strax är det måndag, vips är det onsdag och innan man vet ordet av är det fredag. Jag har en känsla av att den stackars själen inte hinner ikapp. Kanske borde jag stanna upp och inte göra någonting till dess att kropp och själ hittat varann igen. Och då är min kropp inte mycket att skryta med! Men det kanske är insulinets fel. Eller min lättjas. Anna sa' häromdagen att man äter samma saker dag ut och dag in och ändå tror man att olika saker ska hända. Hon predikar avhållsamhet från kolhydrater, dvs. bröd, potatis, ris, pasta etc. Istället ska man äta annat, vad det nu var. Boken Fettskrämd ska vara något extra i den vägen. jag har lovat att beställa den på Ad libris.

Sen eftermiddag, lusekofta och vindtäta skalet, varm mössa, tjockaste handskarna. Och ändå frös jag. Står det +5 grader borde väl munderingen räcka. Men inte med tilltagande vind där man står i Korshamn (Morups tånge) och betraktar kanske drygt 50 strandskator. En del av dessa står vända mot vinden i en enda lång rad. Ser ut som om leksaksavderlingen var på exkursion på stranden, Svarta ryggar, skarpt vitt och de rödbrandgula näbbarna och benen. Andra har flyguppvisning.


Så hörs det karaktäriskta ljudet av storspovar och åtta kommer flygande i en vid båge in över land. De långa krökta näbbarna avtecknar sig mot himlen. Sammanlagt såg jag tio stycken.



Kylan tvingar hem mig. Lilia har åkt iväg till någon pensionärsträff som hade tårtrally, eller vad det gör en tårta och kom hit. Hon vann första pris, om det var på tårtan vet jag inte men priset bestod i en halv flaska champagne! Det är ett exklusivt fiskeläge vi hamnat i. Jag minns fortfarande bordstomten jag vann på poängpromenaden i höstas. Och det var ändå bara andra pris.

Emily har åkt till David och Johanna i Stockholm. Med buss. Billigare i alla fall. Men en liten incident hade inträffat. När Lilia skulle köra henne till tåget, hade ytterdörren stått öppen ett tag. Morris tog chansen och smet ut. Detta märkte de inte, inte förrän Lilia kom tillbaka tre timmar sedan och Morris satt på utsidan av staketet. Jag hoppas inte några katter fått sätta livet till. Möjligen kan en och annan pudelliknande valp dyka upp frampå.

Ikväll lyckades jag spela in halva Farväl till vapnen (Hemingway). Den lär ska vara självbiografisk. Det är från Ernies avsked från sin älskade och 45 minuter, fram till dess att de möts efter att hon tidigare gjort slut. När hon nu kommer tillbaka för att säga att hon älskar honom, är det för sent. Så går hon långsamt därifrån medan han stel och orörlig står kvar. Nyckelrepliken är tidigare sagd: Säg med en gång när du älskar någon. Det blir snart för sent. Så sant. Det påminner mig om att vi borde fira att det var 40 år sedan vi träffades. Nu finns i alla fall vissa materiella förutsättningar för detta. Och lite mer tårta går väl alltid att få ihop. Fast jag skulle gissa på Laxbutiken. 40 år är ändå 40 år. Tack Hemingway för att du påminde mig.

Tidig eftermiddag, en tunn sol tränger tveksamt igenom de isgråa molnslöjorna. Då tar jag mina skådarprylar, handkikaren runt halsen tillsammans med kameran och storia Zeisstuben och far bort till Morups Tånge, eller Korsvik som stället heter. Och nu har de kommit, hela långa vägen från Afrika och Medelhavet. Ett par gick i det grunda vattnet och plockade ätbarheter med sina speciella näbbar. Jag tror en av mina första bloggar handlade om just skärfläckor.



Det är inte bara ett vårtecken, det är ett sommartecken. Hoppas nu bara naturen inte ställer allt på huvudet och vintern återkommer.

Efter att har rådbråkat gymnasisiternas huvuden med bl. a. Proust, Joyce och Kafka ska det bli skönt att presentera Steinbeck. Jag tror vi alla behöver lite vanlig prosa - som ändå är skickligt ovanligt så att säga. Cannary Row blir nog bra.

Dottern har städat grundligt i sitt rum och är därmed ett lysande föredöme för resten av den hemmavarande familjen. Bl.a. skulle en av gitarrerna ut, den som jag köpte i Prag för tolv år sedan. Emily har haft den i flera år men nu skulle den ut. Ville jag ha tillbaka den? Det kunde ju vara trevligt att ha gitarren hängade som dekoration på något vägg och kanske klämma några strängar med Taube eller Ferlin. Men först fick den strängas om från de obarmhärtiga stålsträngarna till de mjukare av nylon. Den proceduren klarades av under Så ska det låta. Sedan skulle strängarna tänjas till att hålla stämningen någorlunda för att det tunna granlockets ton skulle bli njutbar. Jag kan inte säga att jag kan spela gitarr, men i tonåren var instrumentet  en följeslagare och antalet accord utökades, kanske tom. lite fingerspel här och var i Bellmans värld. Tack Simon och Margaretha, Fredmans epistlar från den tiden är en av mina käraste böcker, laddad med minnen. Jag spelade nog igenom hela även om favoriterna inte var riktigt lika många. Dessutom skaffade jag Fredmans sånger och var nästan lika ihärdig där.

Att försöka spela gitarr efter 100 år, eller åtminsone 12 - 15, är ingen njutning för någon, framför allt inte för ens alltför korta fingrar. Stel och ... ja, du fattar. Men det som var drabbande var att jag plötsligt försattes tillbaka till de senare tonåren, då gitarren var en trogen följelsagare. Det instrumentet var en värre plåga, en mycket billig gitarr (135:- vill jag minnas) och grymt trögspelad. De gitarrer som vi senare i livet skaffad David och Emily var betydligt mer lättspelade (och dyrare, men det var ju självklart). Praggitarren har en snygg ton och är hyfsat lättspelad. Men det är ingen 10.000-kronors grej dock.

Men tillbaka till känslan av att plötsligt vara tonåring igen. Den kom sig av att jag kände min totala begränsning - jag kunde spela precis så lite som jag kunde 1962 (19 år den gången), ja naturligtvis ännu mindre pga otränade händer, men det var inte det som tryckte sinnet, det var att så påtagligt minnas hur det kändes då. I ljuset av allt man senare fått erfara under ett långt och lyckat (-ligt) liv verkade tonårstiden som en omåttligt trång och begränsad tid. Men man visste inte vem man skulle bli, man var ett rätt surt kart på apeln. Taskig  ekonomi, några ovissa år på universitetet, för all del en massa kompisar, men alla hade sina begränsningar av tid, pengar och förmåga. Utveckling tar tid och nu har det gått   l å å å n g   tid sedan dess.

Ofta kan jag komma på mig att känna en stor befrielse när jag hör trettioåringar tala om sina spädbarn: välling, blöjor, tillskott och hela raddan av saker som ska funka utan att göra det. Vi var visserligen precis likadana på den tiden det begav sig. Fyra ungar. Men nu känns friheten som lätt förvärmt ljus där man fäller ut vingarna och snabvbt förflyttar sig i tankens värld till helt andra perspektiv. På samma sätt känns det underbart att inte ha stannat i någon annan ålder heller. Nu har man en närmast oändlig fond av erfarenheter, faktiskt också kunskaper eftrsom jag läst ett stort antal böcker, lyssnat på konserter, byggt tre hus och uppfostrat (dvs. inte stått ivägen för) fyra vuxna barn.

Men så kom gitarren in i bilden och talade om för mig att jag inte förändrats/förbättrats det minsta - så var jag den tonåringen igen som ville så mycket men inte lyckades helt, i alla fall med att spela gitarr som de stora mätarna. Så nu blir den hängande på väggen med sina nya nylonsträngar och kanske nertagen någon gång när melankolin slår klorna i en och man frivilligt trycker in sin i tonåringens begränsade rum. Men då kan jag tänka - å så skönt att bara lämna det, glömma hur det var och fästa uppmärksamheten vid något annat.

Melodifestivalen är avslutad. Jag kan inte utan vidare säga vem som vann, jag får kolla i DN på nätet. The Ark vann. Ingen jag kände till. Idolerna från TV4:s tävlingar har man lite koll på men resten??? Fast det är underbart att det kommer fram så många begåvade artister men jag har insett min begränsning. Min musiksmak ligger dessutom några ljusår bort även om Sibelius' Tapiola verkar höra hemma på en annan planet med sitt speciella tonspråk. Det är den som låter ur datorns högtalare just nu. Det är dags att knyta ihop. God natt.

Igår kom jag fram till Morups tånge iförd dubbla jackor, extra handskar, yllemössa och goretexöverdragen - det blåste grymt. Storpjucken sitter bra och släpper inte en in droppe vatten. Stora kikaren över axeln, kameran på magen. Då kom regnet. Vissa grejor tål inte vatten, iallafall inte kameran. Tubkikaren går att simma med om man vill, åtminstone i 30 år eller hur lång garantin nu är. Det var bara att vända. Istället gick Morrisvovven och jag en blöt vända när jag nu ändå klätt upp mig.

Ska det då aldrig ta slut. Dessa långa kalla vårar, nu även blöta. Regnet slår långt in under de utskjutande taken och allt som står ute - och det är fortfarande en del så länge det inte finns golv i friggeboden - blir blött.

Nu är det skördetid, dvs. det dräller in uppsatser. mest om Shakesepare. Idag har jag skrivit ut jag vet inte hur många i väntan på att utvecklingssamtalen skulle börja. Och så kommer tankarna på den dag då detta liv tar slut, dvs. när man blir en glad pensionär. Det är inget jag ser fram emot med självklar glädje, även om vissa dagar finns då ... men det handlar mest om att det kan köra ihop sig lite någon gång. Jag kommer att sakna det. Men jag har en rektor som minst en gång i veckan upprepar mantrat att jag aldrig får sluta. Det kan ju låta som skryt - och det är det det är. Men det är också en glädje att bli bekräftad. Det är inte så mycket som bekräftar en nu för tiden, nej, stryk den meningen, den kom till mot bättre vetande. Jag har ovanligt mycket att vara tacksam över.

Idag ringde David och berättade om sitt nya jobb han fått i Stockholm. Han slipper att ha dubbelt boende och lägga en massa pengar på resor. Och så kan han och hans Johanna satsa på sitt boende. Det är sådant man måste tacka Gud för. Tack Gud! Nu är det verkligt hett på datafronten, där finns massor av jobb och han gjorde rätt som hoppade av lärarutbildningen och blev datalingvist istället. Men jag måste ju ändå få säga att lärarjobb nog är det bästa som finns. Synd att inte alla kan uppleva det så.

Nu får det räcka. God natt.

En hyllningskonsert till Benny Andersson brusar ur datorns plastiga högtalare där Helena Jonasson just nu sjunger med all sin kraft. En sång man hört någon gång, utan att egentligen lägga märke till. Men nu lyssnade jag mer uppmärksamt till texten, och det är Gud som måste finnas. Annars är livet inte värt någonting. Oväntat, kanske, men det finns mer tro eller förhoppning än det verkar. Budskapet i denna Benny Anderssonssång hade bekräftats om man lyssnat till Fader Josefs predikan i eftermiddagens katolska mässa. Det hade nog bekräftats i de flesta kyrkor en söndag som denna i fastan.

Dagen inleddes med barnpassning. Två barnbarn behövde en morfar som egentligen bara var där. Söndagmorgnar med barnbarn är inte det sämsta. Lilia var på högmässan i Hertings kyrka och lyssnade till Anders Brogren - något jag fick avstå från. Men det blir fler tillfällen att lyssna till en gedigen predikant och som vi känt i drygt 30 år.

De tidiga eftermiddagstimmarna blev Morups tånges. Det finns inte mycket som kan slå detta ställe som jag ständigt återvänder till. En kylig vind men en rymd som låter en blicka rakt in i himlen, om uttrycket tillåts. Det verkade minst sagt vara tomt på fåglar. Ett par dussin gravänder spatserade lite överallt.

De är ståtliga med sina röda näbbar. Hanarna har en extra utsmyckning vid näbbroten för att slå anm på honorna. Det hade varit något ... Skrattmåsarna har kommit för att stanna, ganska många går och plockar i sig de ätbara småkryp de hittar när de gräver med sina långa blekröda näbbar. Ett par större strandpipare har också hittat hit. Men så bryts den relativa stillheten: en pilgrimsfalk störtar sig rakt in i en större flock med kråkor. Det blir ett dramatiskt skådespel innan luftstriderna avtonar och falken drar sig undan - utan byte. Så sitter den en bra stund på en sten och begrundar sin situation. Märkligt nog simmar gräsänderna fridsamt alldeles inunder stenen som om det inte funnes något hot. Men de beror på att pilgrimsfalken alltid anfaller från högre höjd i en brant störtdykning.





När det går riktigt fort kan den komma upp i 380 km/t (!) men då dyker den lodrätt ner från hög höjd. En undanmanöver från bytesfågeln leder till att falken missar och då försöker den förfölja sitt byte. Men nu blev det inget. De övriga kråkorna gick till attack och den unga falkhanen (påfallande brun rygg) fick dra sig undan. På bilden har den ännu inte gett upp hoppet tan försöker att genom några branta svängar få sig en kråka. Min pålitliga källa anger antalet pilgrimsfalkar i Europa till 10 000 - 11 000 par (Gensbøl Rovfåglar, 2006).