Hjulen snurrar igen
Ett sommarlov tog slut - men sommaren är inte slut även om det har stått spön i backen. Men regnen kommer och går och stundtals är det riktigt drägligt.
Nu har det varit kaspisk trut i Glommens hamn igen. Mikael Nords bilder har alltid något extra att berätta. Och så får man chansen att träna ögat för att så småningen kunna skilja på unga måsar och trutar. Malling Olsens bok om vitfågel ingår numer också i arsenalen. Massor av bilder och Hans Larssons skickligt utformade planscher över måsfåglar i olika dräkter och åldrar får vägleda. För mig känns det som om nästa nivå i fågelskådandet väntar - även om det är långt dit.
Under tiden får jag nöja mig med de enklare arterna som är lättare att känna igen.
En ung större strandpipare ingick i den större grupp av lite äldre diton och kärrsnäppor. Vadarna gjorde snabba ruscher lågt över vattenytan och tog snabbt mark och letade ätbarheter - för att strax därpå göra några ytterligare turer.
Just den här kvällen hade sol och moln skapat oförglömliga mönster över oss i fågelskådarkursen. Jag minns vår amerikanske släkting, som när han såg en himmel av det är slaget, upprepade "There is a message for you ..." Jag är säker på att han tänkte på skapelsens Herre.
En kärrsnäppa och en större strandpipare begrundar aftonsolen. De kan ha lämnat midnatssolens ishavskuster och beger sig nu söderut för att hamna i medelhavsområdet. En småskrake har klivit upp på en sten för att putsa sina fjädrar. Mer och mer blir känt om fåglars signalsystem, deras navigeringskonst är häpnadsveckande och förmågan att överleva även i svåra tider imponerar.
En av de mest intressanta böckerna är Staffan Ulvstrands Fågelliv, som jag fick av David och Johanna i julklapp. Jag har inte läst ut den ännu - det är alltid bra att avsmaka dessa kunskapsrika sidor i måttlig fart, gömma och begrunda.
Att vara pensionär och samtidigt jobba har sina poänger. Att undervisa tre dar i veckan är alldeles lagom och samtidigt får jag fortsätta att göra det jag gillar bäst. Det är värt en stunds begrundan bara det.
Nu har det varit kaspisk trut i Glommens hamn igen. Mikael Nords bilder har alltid något extra att berätta. Och så får man chansen att träna ögat för att så småningen kunna skilja på unga måsar och trutar. Malling Olsens bok om vitfågel ingår numer också i arsenalen. Massor av bilder och Hans Larssons skickligt utformade planscher över måsfåglar i olika dräkter och åldrar får vägleda. För mig känns det som om nästa nivå i fågelskådandet väntar - även om det är långt dit.
Under tiden får jag nöja mig med de enklare arterna som är lättare att känna igen.
En ung större strandpipare ingick i den större grupp av lite äldre diton och kärrsnäppor. Vadarna gjorde snabba ruscher lågt över vattenytan och tog snabbt mark och letade ätbarheter - för att strax därpå göra några ytterligare turer.
Just den här kvällen hade sol och moln skapat oförglömliga mönster över oss i fågelskådarkursen. Jag minns vår amerikanske släkting, som när han såg en himmel av det är slaget, upprepade "There is a message for you ..." Jag är säker på att han tänkte på skapelsens Herre.
En kärrsnäppa och en större strandpipare begrundar aftonsolen. De kan ha lämnat midnatssolens ishavskuster och beger sig nu söderut för att hamna i medelhavsområdet. En småskrake har klivit upp på en sten för att putsa sina fjädrar. Mer och mer blir känt om fåglars signalsystem, deras navigeringskonst är häpnadsveckande och förmågan att överleva även i svåra tider imponerar.
En av de mest intressanta böckerna är Staffan Ulvstrands Fågelliv, som jag fick av David och Johanna i julklapp. Jag har inte läst ut den ännu - det är alltid bra att avsmaka dessa kunskapsrika sidor i måttlig fart, gömma och begrunda.
Att vara pensionär och samtidigt jobba har sina poänger. Att undervisa tre dar i veckan är alldeles lagom och samtidigt får jag fortsätta att göra det jag gillar bäst. Det är värt en stunds begrundan bara det.
Den enes bröd ...
När jag parkerat på Morup tånges parkering var uppmärksamheten helt inriktad på en plats en bit bort. En pilgrimsfalk hade slagit en kricka och satt nu med sin blodiga middag inför våra tuber och kameror. Efter några minuter lyfte den med sitt byte och drog iväg, som det heter.
För övrigt var det en fin kväll med en hel hoper unga kustsnäppor, kärrsnäppor och större strandpipare.
Men detta var ett par tre dar sedan. Nu är det lördag och det regnar ihärdigt. Vi har varit på en mycket trevlig konsert med Göteborg Wind Orchestra , f.d. Göteborgsmusiken, i Kronhuset. En överraskning var Per Frizell, en av Galenskaparna, som underhöll med sång och skämt. Men att den mannen skaffat en operaröst var en överraskning. Vi hoppas på en ny karriär för honom.
För övrigt var det en fin kväll med en hel hoper unga kustsnäppor, kärrsnäppor och större strandpipare.
Men detta var ett par tre dar sedan. Nu är det lördag och det regnar ihärdigt. Vi har varit på en mycket trevlig konsert med Göteborg Wind Orchestra , f.d. Göteborgsmusiken, i Kronhuset. En överraskning var Per Frizell, en av Galenskaparna, som underhöll med sång och skämt. Men att den mannen skaffat en operaröst var en överraskning. Vi hoppas på en ny karriär för honom.
Rätten att bo
Vi har haft en sådan där underbar morgon, Lilia och jag. Cyklat rundan med Morris, utefter havet i lätt morgonbris och med ett skimrande blått hav med en liten Stenafärja på väg till Danmark alltmer under horisonten.
Men så möts man av ännu ett av Migrationsverkets synbara misstag - att utvisa en statslös rysktalande lett. Varken Ryssland eller Lettland har gett honom medborgarskap, Ryssland eftersom han inte bor där, Lettland eftersom han inte lärt sig lettiska. Kan man ana en hämnd för alla oförrätter som som det gamla Sovjetunionen utsatte de baltiska staterna för? Och nu ska Sverige ge sin in i denna loppcirkus. Hade man accepterat den lettiska amabasadens intyg om att mannen varit bosatt i Lettland tillräckligt länge, hade detta inte varit ett ärende på DN:s förstasida. Nu misstror man och ska utvisa den som varaktigt bott här under lång tid. Dåligt! Därför är det ett angeläget böneämne!
Men så möts man av ännu ett av Migrationsverkets synbara misstag - att utvisa en statslös rysktalande lett. Varken Ryssland eller Lettland har gett honom medborgarskap, Ryssland eftersom han inte bor där, Lettland eftersom han inte lärt sig lettiska. Kan man ana en hämnd för alla oförrätter som som det gamla Sovjetunionen utsatte de baltiska staterna för? Och nu ska Sverige ge sin in i denna loppcirkus. Hade man accepterat den lettiska amabasadens intyg om att mannen varit bosatt i Lettland tillräckligt länge, hade detta inte varit ett ärende på DN:s förstasida. Nu misstror man och ska utvisa den som varaktigt bott här under lång tid. Dåligt! Därför är det ett angeläget böneämne!
Rubinbröllop
Listan över beteckningar på äktenskapslängden är lång. Atombröllop kan man fira om man varit gifta i 75 år - eller diamantbröllop, olika listor anger olika namn. I början är det kortare intervaller, från det ettåriga pappersbröllopet till kopparbröllopet på 12½ år. Här är det plötsligt bara ½ års intervall. Att det är någon veckotidning som ligger bakom tror man på Wikipedia. På NE finns listan, dock inte så detaljerad. Men för vår del är det rubinbröllop idag. 40 år. Tack Lilia!
Idag firar vi lite i lugn och ro, igår var vi på Parasollen och åt en bättre lunch. Vi hade bestämt att vi skulle satsa på en tavla - och det blev en dvärgsparv målad av Hans Larsson, som har vernisage på Naturrum just nu. Och när vi nu skulle hämta fågeltavlan passade det ju bra att äta lunch på det ställe som var en av anledningarna till att vi flyttade till denna del av världen. Det har gått fyra år lite drygt sedan vårt förra besök på restaurang Parasollen, dvs. lika lång tid som jag varit fågelskådare.
Vi har letat bilder och minnen. Det tar tid. I en graderob har jag två karonger fulla med diabilder. I en fjärran framtid kommer jag att skanna in dessa - om jag då har skaffat en lämplig skanner för ändamålet. Men det är väl det som är charmen med att vara pensionär. Lilia har motsvarande kartonger med papperskort - förutom de oräkneliga album som redan är i ordning. Och hur blev det som det blev? Ja, själva har vi nog bara följt våra instinkter, hamnat på någon restaurang eller så, ätit för att vi varit hungriga. Sedan har änglarna skött resten under Vår Herres överinseende. Det har varit ett mycket bra liv, med andra ord.
Här är en avbildning av vår nya fågel - dvärgsparven:
Idag firar vi lite i lugn och ro, igår var vi på Parasollen och åt en bättre lunch. Vi hade bestämt att vi skulle satsa på en tavla - och det blev en dvärgsparv målad av Hans Larsson, som har vernisage på Naturrum just nu. Och när vi nu skulle hämta fågeltavlan passade det ju bra att äta lunch på det ställe som var en av anledningarna till att vi flyttade till denna del av världen. Det har gått fyra år lite drygt sedan vårt förra besök på restaurang Parasollen, dvs. lika lång tid som jag varit fågelskådare.
Vi har letat bilder och minnen. Det tar tid. I en graderob har jag två karonger fulla med diabilder. I en fjärran framtid kommer jag att skanna in dessa - om jag då har skaffat en lämplig skanner för ändamålet. Men det är väl det som är charmen med att vara pensionär. Lilia har motsvarande kartonger med papperskort - förutom de oräkneliga album som redan är i ordning. Och hur blev det som det blev? Ja, själva har vi nog bara följt våra instinkter, hamnat på någon restaurang eller så, ätit för att vi varit hungriga. Sedan har änglarna skött resten under Vår Herres överinseende. Det har varit ett mycket bra liv, med andra ord.
Här är en avbildning av vår nya fågel - dvärgsparven:
Bland pingviner och örnar
Det ska väl vara en driven förläggare för att lyckas. Brutus Östlings framgång som fågelfotograf söker sin like. På relativt kort tid har han givit ut en handfull böcker och fler är på gång. Hans utställning på Falkenbergs bibliotek hänger kvar augusti ut. Som ett led i museets verksamhet blev det så bildvisning och föreläsning ikväll. Sjukt bra skulle väl den yngre generationen säga. När vi vanliga fotoamatörer tar ett foto sitter pippin ofta på en pinne eller går i strandkanten och pickar i sig något. I Brutus Östlings bilder händer det hela tiden något intressant. Dramaturgin i bilderna är skickligt utmnyttjad.
Besök hans hemsida, prenumerera på hans nyhetsbrev och läsa hans böcker. Då öppnar sig fågelvärlden. Barnbarnen John och Joel satt blickstilla i drygt 1½ timme, lyssnade och lärde.
Att hans böcker är så lyckade beror inte minst på de mycket kunniga textförfattare han samarbetar med. Annars blir den här typen av böcker med flashiga bilder enbart blädderex.
Besök hans hemsida, prenumerera på hans nyhetsbrev och läsa hans böcker. Då öppnar sig fågelvärlden. Barnbarnen John och Joel satt blickstilla i drygt 1½ timme, lyssnade och lärde.
Att hans böcker är så lyckade beror inte minst på de mycket kunniga textförfattare han samarbetar med. Annars blir den här typen av böcker med flashiga bilder enbart blädderex.
Truttankar, forts.
Hej Anders!
Jag har nu förstått att vanliga gråtrutar kan variera en del del. Den trut vi först trodde var kaspisk hade visserligen mörkt öga men inte tillräckligt flack panna och inte tillräckligt långa ben. Vit hjässa har den ju förstås.
Med digiscopering (Contax U4R genom Zeiss-tub, 85 mm diam) ser den ut så här
En erkänt riktigt gråtrut till vänster.
Här är samma fågel ur an annan vinkel. Canon 400D, 300/4 mm USM LIS + 1,4 extender) Benlängden
är inte lika lätt att avgöra pga vinkeln. Förutom Hans Larsson, som först blev tveksam under sitt besök i Glommens hamn, har även andra trutkännare luftat sina tankar. Så nu gäller det att hålla korpgluggarna äppna inför alla mås- och trutvarianter som man egentligen bara sveper över med kikaren.
Det finns många bilder på nätet, förstås. Här är en av våra mycket kunniga skådare på västkusten: en kaspisk trut. Denna kaspiska trut är tagen av samma fotograf ett par dar innan den ifrågasatta truten skådades, också den i Glommens hamn. Även denna erkänt säkra skådare har flera bilder på kaspiska trutar - men man måste botanisera på sajten själv; det gick inte att lyfta fram en enskild bild.
Ja, det är inte lätt att artbestämma fåglar i en blink.
Den omtalade boken var billigast på bokus.com, (528:-) om man nu inte har en behjärtansvärd bokhandel inom räckhåll.
Mvh Hans
Att sålla trutar
En medelhavtrut har skådats i Glommen. Jag hade lite tur som fick se den under några minuter. Men så var det borta. Istället gick larmet om en kaspisk trut i samma hamn. Alla riktade sina kikare mot fiskfabrikens tak och där satt den utpekade fågeln. Men en av de landets kunnigaste fågelskådare, tillika konstnär, sådde tvivel och nu har den kaspiske reducerats till en trut med mörka ögon. Att vitfågel bereder problem vid artbestämning är välkänt, varför många avstår från att försöka. Men ett hjälpmedel står tillbuds: Gulls of Europe, Asia and North Amerika på drygt 600 sidor av Hans Larsson (konstnären) och Klaus Malling Olsen, en välkänd dansk fågelkännare. Nu är det bara en tidsfråga innan jag kan slå upp intressanta vitfåglar och jämföra med mina bilder. Hå här såg den ut, den kaskpiska truten in spe:
Under veckan har vi hunnit vara med om Donkosackernas konsert i St Larurentii kyrka i Falkenberg (i söndags kväll). Härligt och mäktigt. Men egentligen har deras sång så stark kraktär att många av sångerna liknar varandra.
Nästa "kulturella" begivenhet bestod i att se buskis på Vallarna: Solsting och snedsprång. Det var Lilias födelsedagspresent till mig tidigare i somras. Den här gången hade vi tagit ordentligt med regnkläder med oss. Efter pausen fick vi glädje av dem. Buskistraditionen håller sig vid liv - det är värt en del. Dessutom varieras ensemblen en del år från år, ofta med mycket kända profiler från andra sammanhang. Joje Jönssons brevbärare Dag Otto är väl andå den karaktär som bildar nav kring varje historia vi hittills har sett. Han blir bara bättre och bättre. Vid det här laget har vi vant oss vid att gå till Vallarna för några timmars lustfylld avkoppling.
Den dagliga vyn över havet, oftast bara Morris och jag, men gärna med Lilia när vi cyklar och låter vinden blåsa rent våra sinnen. Vi tänker ofta på Göran Palms dikt när tankarna löper ut i det blå:
Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.
Under veckan har vi hunnit vara med om Donkosackernas konsert i St Larurentii kyrka i Falkenberg (i söndags kväll). Härligt och mäktigt. Men egentligen har deras sång så stark kraktär att många av sångerna liknar varandra.
Nästa "kulturella" begivenhet bestod i att se buskis på Vallarna: Solsting och snedsprång. Det var Lilias födelsedagspresent till mig tidigare i somras. Den här gången hade vi tagit ordentligt med regnkläder med oss. Efter pausen fick vi glädje av dem. Buskistraditionen håller sig vid liv - det är värt en del. Dessutom varieras ensemblen en del år från år, ofta med mycket kända profiler från andra sammanhang. Joje Jönssons brevbärare Dag Otto är väl andå den karaktär som bildar nav kring varje historia vi hittills har sett. Han blir bara bättre och bättre. Vid det här laget har vi vant oss vid att gå till Vallarna för några timmars lustfylld avkoppling.
Den dagliga vyn över havet, oftast bara Morris och jag, men gärna med Lilia när vi cyklar och låter vinden blåsa rent våra sinnen. Vi tänker ofta på Göran Palms dikt när tankarna löper ut i det blå:
Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.
Att ta itu med
Äntligen har jag fått igång verksamheten. Det är faktiskt alltid likadant i augusti, sommarlovet har i pårincip förflutit och jag mar bara haft "planer" på att göra det eller det. Men nu ... friggeboden målad, vinflöjeln uppmonterad och nysmord, ytpapp till taket står bara och väntar på stabilare väder. Och så har jag börjat lägga det oövervinneliga golvet. Det är ju inte så svårt, faktiskt, även om det kräver närvaro. Nu har jag snart lagt blindbotten på halva och kan börja spika golvbräderna - även om det regnar.
En stor gräshoppa satt och stirrade på mig från taklampan. Kanske hade den tagit sin tillflykt undan någon regnskur - eller har den sett mig som ett slags insekternas Franciscus? Vi får se om han dyker upp igen. Eller hon.
Jag tror jag har inventerat alla fjärilsarter som syns under dagtid. De är inte så särskilt många. Å andra sidan kanske hela beståndet inte visat sig ännu.
En stor gräshoppa satt och stirrade på mig från taklampan. Kanske hade den tagit sin tillflykt undan någon regnskur - eller har den sett mig som ett slags insekternas Franciscus? Vi får se om han dyker upp igen. Eller hon.
Jag tror jag har inventerat alla fjärilsarter som syns under dagtid. De är inte så särskilt många. Å andra sidan kanske hela beståndet inte visat sig ännu.
Det bästa med sommaren
Jodå, vackert väder, ledig, sova länge om morgnarna, bada - listan kan göras lång och då har jag ändå inte tagit med fågelskådning och fjärilsdito. Nej, det bästa med sommaren är att man får umgås en del med sina nära och kära.
David och Johanna var här några dar och väckte massor av minnen till liv. Bor man i Stockholm blir tillfällen att träffas inte så många men det spelar egentligen inte så stor roll - man fortsätter samtalet där man avslutade det en gång. Men det är härligt när man träffas
Sista kvällen bjöd de på middag och det blev en fest för öga och gom.
Barn och barnbarn - kanske har pensioneringen skapat detta slags medvetenhet om att "släkten följa släktens gång" och att det är något stort att se tillbaka på och känna en gränslös tacksamhet över.
Här är det Elina som blir uppvaktad på 13-årsdagen. Det blir många ljusa att blåsa ut.
Men umgänget med familjen är inte de enda glädjeämnena: flera andra besök här eller vi hos dem har präglat veckorna av sommarlov. Jag tror det har varit fler i år än annars - avståndet till vårt nya hus har inte avsrkäckt.
När jag är ute och rastar Morris spanar jag ständigt efter nya objekt. Den här filuren känner jag inte namnet på - kanske någon kan upplysa mig om det? Men det var en kraftig best som vilade ut på Karl XII:s knappar.
Det blir väl troligen så att en ny Nationalnyckel - om skalbaggar m fl - beställs. Man blir både myrfiken och nyfiken.
David och Johanna var här några dar och väckte massor av minnen till liv. Bor man i Stockholm blir tillfällen att träffas inte så många men det spelar egentligen inte så stor roll - man fortsätter samtalet där man avslutade det en gång. Men det är härligt när man träffas
Sista kvällen bjöd de på middag och det blev en fest för öga och gom.
Barn och barnbarn - kanske har pensioneringen skapat detta slags medvetenhet om att "släkten följa släktens gång" och att det är något stort att se tillbaka på och känna en gränslös tacksamhet över.
Här är det Elina som blir uppvaktad på 13-årsdagen. Det blir många ljusa att blåsa ut.
Men umgänget med familjen är inte de enda glädjeämnena: flera andra besök här eller vi hos dem har präglat veckorna av sommarlov. Jag tror det har varit fler i år än annars - avståndet till vårt nya hus har inte avsrkäckt.
När jag är ute och rastar Morris spanar jag ständigt efter nya objekt. Den här filuren känner jag inte namnet på - kanske någon kan upplysa mig om det? Men det var en kraftig best som vilade ut på Karl XII:s knappar.
Det blir väl troligen så att en ny Nationalnyckel - om skalbaggar m fl - beställs. Man blir både myrfiken och nyfiken.
Bastardsvärmare och andra
Varje morgon går vi en ganska bestämd runda. Morris bestämmaer takten men jag bestämmer vägen. Mot slutet av rundan tar vi vår tillflykt till ett skuggande trädbestånd (salix ). Där får vi svalka och kan njuta av den ganska påtagliga vind som drar in utefter Galtåsbäcken. Här finns relativt många fjärilar - inte så många arter men väl individer.
En vacker bastardsvärmare överraskade. Eftersom den inleder faunan i Svenska fjärilar, en fälthandbok, kom jag ihåg den. Nu satt den ganska stilla på denna blå blomma, vars namn jag ännu inte hunnit ta reda på.
Det bör vara en sexfläckig bastardsvärmare. Alla arter av den är rödlistade i södra Sverige. Den här kunde iakttas strax intill där Galtåsbäcken korsar gångvägen utefter Glommens havsbad.
Morris ligger ner och flämtar i värmen medan jag fortsätter min kamerajakt. Det är riktigt spännande!
Mindre tåtelsmygare är en annan liten fjäril som jag inte hade någon aning om. Den förekommer ganska rikhaltigt och har sin speciella skönhet. Vi har just bekantat oss med varandra men vi kommer att ses ofta i fortsättningen.
Så plötsligt kommer en jag inte tidigare stött på. Ganska stor, flyger ryckigt från blomma till blomma - och så stannar den och sitter med hopfällda vingar - och så breder den ut dem och låter sig fotograferas ur olika vinklar. Svingegräsfjäril får jag det till - men samtidigt är jag medveten om att det är lätt att ta fel. Tacksam för synpunkter.
I trädgården har Emily varit mycket flitig och planterat rosor. Det ser mycket proffsigt ut. Men vad ska man sätta i sin trädgård om inte en fjärilsbuske. Den kom i jorden igår och idag var det fler fjärilar på besök. Så kom också en amiral, den som jag nu lärt mig flyttar från medelhavsområdet varje år. Ståtligt!
Ja, så här skulle jag kunna hålla på. Naturen bjuder på ideliga överraskningar. Jag är tacksam över att jag anar Skaparen bakom varje liten färgskiftning, varje egenhet som en bastardsvärmare kan ha, som att avsöndra vätecyanid då den blir irriterad - ett sätt att slippa bli uppäten. Harry Martinsson har även bidragit till psalmfloran med en hyllning till naturen - och Gud :
En sommarpsalm jag sjunga må
i själens vinterdagar
och låta tungsint tanke gå
och mana sommarns hagar
att träda fram till sinnets stöd
i vinterns långa själanöd,
att djupt i minnet skåda Gud
i evig sommarskrud
(Ps 202:2 i 1986 års psalmbok)
En vacker bastardsvärmare överraskade. Eftersom den inleder faunan i Svenska fjärilar, en fälthandbok, kom jag ihåg den. Nu satt den ganska stilla på denna blå blomma, vars namn jag ännu inte hunnit ta reda på.
Det bör vara en sexfläckig bastardsvärmare. Alla arter av den är rödlistade i södra Sverige. Den här kunde iakttas strax intill där Galtåsbäcken korsar gångvägen utefter Glommens havsbad.
Morris ligger ner och flämtar i värmen medan jag fortsätter min kamerajakt. Det är riktigt spännande!
Mindre tåtelsmygare är en annan liten fjäril som jag inte hade någon aning om. Den förekommer ganska rikhaltigt och har sin speciella skönhet. Vi har just bekantat oss med varandra men vi kommer att ses ofta i fortsättningen.
Så plötsligt kommer en jag inte tidigare stött på. Ganska stor, flyger ryckigt från blomma till blomma - och så stannar den och sitter med hopfällda vingar - och så breder den ut dem och låter sig fotograferas ur olika vinklar. Svingegräsfjäril får jag det till - men samtidigt är jag medveten om att det är lätt att ta fel. Tacksam för synpunkter.
I trädgården har Emily varit mycket flitig och planterat rosor. Det ser mycket proffsigt ut. Men vad ska man sätta i sin trädgård om inte en fjärilsbuske. Den kom i jorden igår och idag var det fler fjärilar på besök. Så kom också en amiral, den som jag nu lärt mig flyttar från medelhavsområdet varje år. Ståtligt!
Ja, så här skulle jag kunna hålla på. Naturen bjuder på ideliga överraskningar. Jag är tacksam över att jag anar Skaparen bakom varje liten färgskiftning, varje egenhet som en bastardsvärmare kan ha, som att avsöndra vätecyanid då den blir irriterad - ett sätt att slippa bli uppäten. Harry Martinsson har även bidragit till psalmfloran med en hyllning till naturen - och Gud :
En sommarpsalm jag sjunga må
i själens vinterdagar
och låta tungsint tanke gå
och mana sommarns hagar
att träda fram till sinnets stöd
i vinterns långa själanöd,
att djupt i minnet skåda Gud
i evig sommarskrud
(Ps 202:2 i 1986 års psalmbok)