... eller är det tvärtom?
Fredrik Härén skakar om oss. Han föreläser om vår (Sveriges, Europas, västvärldens - och Asiens) framtid. På YouTube finns han, värd att lyssna på. Klicka på länken. Lyssna! Låt dig omskakas.
Det blir allt bättre
Varför ska en liten gasoltub kosta närmare hundralappen i Falkenberg när man kan får fyra motsvarande på Biltema? Varför kostar ett telefonbatteri till min Nokia 426:- när min pålitlige batterileverantör bara tar 50:- - inklusive frakt? För att inte tala om glasögon. TV-reportage om märkliga prisskillnader. - Men det är väl ändå bästa att ... känns tryggast ...
Tillräckligt många är beredda att betala tillräckligt mycket bara för känslan av - trygghet, tillfredsställelse eller vad det nu är. Men man ska inte misströsta. De som tar för sig av vinsterna sätter sprätt på lite mer pengar och så snurrar hjulen snart som vanligt. Och vi, som någon gång sparar några hundralappar genom lägre priser, vi sägger också sprätt på det intjänade ganska kvickt. Leve konsumismen! Det har jag läst i tidningen så det är nog sant. Fast i verkligheten är jag nog bara avundsjuk. Vad har jag att klaga över, jag har ju Spotify alldeles gratis. Och fåglarna flyger och finns snart sagt överallt.
Fågelkursen i tisdags var kanske inte så artrik men desto mer spännande att vandra. Slingan i Påvadalens trånga dalgång såg ut att rymma hur många småfåglar som helst. Men lövsångare, bofink, svarthätta och trädkrypare dominerade. Omöjliga att fotografera dock i den täta vetetaionen. Behållningen låg i samvaron och naturkänslan.
Avslutning vid Högelids dammar skulle ha kunnat ge större utdelning än ett antal knölsvanar och ett sävsparvspar. Näktergalarna gol dock i alla vädersstreck. Kanske kom vi en vecka för tidigt? Bägge ställena är omistliga och återbesök följer. Jag är glad över att ha varit där.
Kråkan får vara med i brist på bättre. På tomten har vi en huskråka som ofta och förväntantsfullt sitter på staketet och väntar på något gott. Morris får då och då en näve Frolic utslängd på gräsmattan i akt och mening att nosa upp alla bitarna. Det gillar han. Det gillar också kråkan. Men då har det hänt att jag slängt ut en gammal brödbit för att Morris ska få ha sitt godis för sig själv. Det är förunderligt hur många brödbitar en kråka kan pressa in i näbbet samtidigt. En riktig levnadskonstnär är det.
Tillräckligt många är beredda att betala tillräckligt mycket bara för känslan av - trygghet, tillfredsställelse eller vad det nu är. Men man ska inte misströsta. De som tar för sig av vinsterna sätter sprätt på lite mer pengar och så snurrar hjulen snart som vanligt. Och vi, som någon gång sparar några hundralappar genom lägre priser, vi sägger också sprätt på det intjänade ganska kvickt. Leve konsumismen! Det har jag läst i tidningen så det är nog sant. Fast i verkligheten är jag nog bara avundsjuk. Vad har jag att klaga över, jag har ju Spotify alldeles gratis. Och fåglarna flyger och finns snart sagt överallt.
Fågelkursen i tisdags var kanske inte så artrik men desto mer spännande att vandra. Slingan i Påvadalens trånga dalgång såg ut att rymma hur många småfåglar som helst. Men lövsångare, bofink, svarthätta och trädkrypare dominerade. Omöjliga att fotografera dock i den täta vetetaionen. Behållningen låg i samvaron och naturkänslan.
Avslutning vid Högelids dammar skulle ha kunnat ge större utdelning än ett antal knölsvanar och ett sävsparvspar. Näktergalarna gol dock i alla vädersstreck. Kanske kom vi en vecka för tidigt? Bägge ställena är omistliga och återbesök följer. Jag är glad över att ha varit där.
Kråkan får vara med i brist på bättre. På tomten har vi en huskråka som ofta och förväntantsfullt sitter på staketet och väntar på något gott. Morris får då och då en näve Frolic utslängd på gräsmattan i akt och mening att nosa upp alla bitarna. Det gillar han. Det gillar också kråkan. Men då har det hänt att jag slängt ut en gammal brödbit för att Morris ska få ha sitt godis för sig själv. Det är förunderligt hur många brödbitar en kråka kan pressa in i näbbet samtidigt. En riktig levnadskonstnär är det.
Blåhake
Larm över telefonen: blåhake vid Morup tånges fyr strax efter 07.00. Det vara bara att hoppa i brallorna, svälja ner en kopp kaffe och ta Morris och kameran och åka. Hade dert funnits en tio i topp lista över jordens vackraste platser, skulle fyrplatsen hamna högt, åtminstone nu i maj. I lä av fyrskogen (den lilla dungen under fyren) ser man in över Glommens hamn och samhäll, den långgrunda Brevik och sedan ut över havet. Strandängarna är översållade av ljusröd trift, små blå violer som blandat med det ljusgröna strandgräset, stranskatornas skrin och storspovanas speciella joddlingar skapar en harmoni som inget kitsch i världen kan rå på.
Här stod vi blickstilla, åtminstone jag, medan Morris drog lite åt alla håll. En sädesärla blev första utbytet.
Nu hade någon sett den ett stycke längre bort och efter en stundv satt den helt oväntat mitt i solskenet.
Min kamera var förberedd på att ta bilder inne i grenverket och nu blev bilderna inte alls bra. Men att det är en blåhake som har en så lysande blå haklapp är tydligt.
Ingen av bilderna blev skarpare, så det här får betraktas om en dokumentationsbild. Men vi packar en lunchkorg och går dit igen.
Lite akrobatik blev det också. Vad denna fågel heter får jag återkomma till. Ärtsångare kan det vara.
Här stod vi blickstilla, åtminstone jag, medan Morris drog lite åt alla håll. En sädesärla blev första utbytet.
Nu hade någon sett den ett stycke längre bort och efter en stundv satt den helt oväntat mitt i solskenet.
Min kamera var förberedd på att ta bilder inne i grenverket och nu blev bilderna inte alls bra. Men att det är en blåhake som har en så lysande blå haklapp är tydligt.
Ingen av bilderna blev skarpare, så det här får betraktas om en dokumentationsbild. Men vi packar en lunchkorg och går dit igen.
Lite akrobatik blev det också. Vad denna fågel heter får jag återkomma till. Ärtsångare kan det vara.
Halland en bit in
Vid Glommen bor man kustnära. Dagliga promenader utefter Glommens havsbad - hittills har man kunnat gå utmed vattenlinjen med Morris. Dock inte efter den 15 maj, under sommaren får hundar inte gå på stranden. Inte hästar heller. Det är nog bäst så med tanke på alla "olyckor" dessa djur kan åstadkomma.
Småfåglarna fortsätter att återvända. Gransångare, lövsångare, törnsångare, ärtsångare, näktergal ...
I tisdags var det dags för fågelkurs igen. Alla fjorton i gruppen kände väl som jag: detta fick man bara inte missa. Strålande väder, ingen visste vart man skulle åka förrän några minuter innan avfärden: JOS, som fått rycka in som ledare, hade valt smådopping och rörhöna som utgångspunkt. Men för att se och höra dessa fåglar fick man inte lämna bilen, ja inte ens låta några händer och armar synas utanför bilfönstren. Det skulle göra fåglarna skygga.
De hördes småningom, de små smådoppingarna. Dammen vid avfarten är inte särskilt stor men rymmer ändå några häckande par. Och titta, där kom först en rörhöna försiktigt glidande.
Och så hörs ljudet av smådoppingen. De är inte lätta att se, små som de är. Men när man tycker sig se en, är det oftast bara några ringar på vattnet som avslöjar var den var alldeles nyss. Men så kommer den upp och kanske visar sig någon kort minut innan den går till botten igen. Sveriges radio, P2, har en massa fågelljud och kommentarer, men tyvärr inte av rörhöna eller smådopping. SOF har dock lite fakta på webben om smådoppingen och rörhönan.
Vi lämnar dammarna och parkerar åter i ett område med höga lövträn och öppna marker i skön kombination. En härmsångare låter ljudligt högt, högt upp. JOS guidar. Så, i ett annat träd, som ännu inte helt slagit ut, sitter en steglits och sjunger. Här kan P2 bjuda på lätet.
Det tar en stund innan alla fått in den lilla fågeln i sina kikare. Min kamera knäpper ett antal bilder men avståndet är på gränsen till vad som är möjligt.
När vi nu ändå vinklat våra nackar bakåt så mycket det går, kommer en röd glada seglande över de höga trädtopparna.
Det var bonus (kan man få bonus i dessa dagar?!). Den djupt kluvna stjärten är den ensam om, såvitt jag vet.
Ja, det var en upplevelse. Åter i bilarna, ett avslutande besök vid smådoppingdammen och sedan vidare, hemåt. Sista anhalten blev Källstorps våtmark. Kaffe, äntligen. Men brun kärrhök tilldrog sig största intresset, där paret lyfte och intog scenen majestätiskt.
Källstads våtmark rekommenderas. Näktergal, tornsseglare och backsvala var bara några av alla de fåglar vi fick se innan solen gick i bank.
P2-fågeln heter en sida på nätet med länkar till både riktiga och konstfärdigt immiterade fåglar. Den är värd ett besök.
Småfåglarna fortsätter att återvända. Gransångare, lövsångare, törnsångare, ärtsångare, näktergal ...
I tisdags var det dags för fågelkurs igen. Alla fjorton i gruppen kände väl som jag: detta fick man bara inte missa. Strålande väder, ingen visste vart man skulle åka förrän några minuter innan avfärden: JOS, som fått rycka in som ledare, hade valt smådopping och rörhöna som utgångspunkt. Men för att se och höra dessa fåglar fick man inte lämna bilen, ja inte ens låta några händer och armar synas utanför bilfönstren. Det skulle göra fåglarna skygga.
De hördes småningom, de små smådoppingarna. Dammen vid avfarten är inte särskilt stor men rymmer ändå några häckande par. Och titta, där kom först en rörhöna försiktigt glidande.
Och så hörs ljudet av smådoppingen. De är inte lätta att se, små som de är. Men när man tycker sig se en, är det oftast bara några ringar på vattnet som avslöjar var den var alldeles nyss. Men så kommer den upp och kanske visar sig någon kort minut innan den går till botten igen. Sveriges radio, P2, har en massa fågelljud och kommentarer, men tyvärr inte av rörhöna eller smådopping. SOF har dock lite fakta på webben om smådoppingen och rörhönan.
Vi lämnar dammarna och parkerar åter i ett område med höga lövträn och öppna marker i skön kombination. En härmsångare låter ljudligt högt, högt upp. JOS guidar. Så, i ett annat träd, som ännu inte helt slagit ut, sitter en steglits och sjunger. Här kan P2 bjuda på lätet.
Det tar en stund innan alla fått in den lilla fågeln i sina kikare. Min kamera knäpper ett antal bilder men avståndet är på gränsen till vad som är möjligt.
När vi nu ändå vinklat våra nackar bakåt så mycket det går, kommer en röd glada seglande över de höga trädtopparna.
Det var bonus (kan man få bonus i dessa dagar?!). Den djupt kluvna stjärten är den ensam om, såvitt jag vet.
Ja, det var en upplevelse. Åter i bilarna, ett avslutande besök vid smådoppingdammen och sedan vidare, hemåt. Sista anhalten blev Källstorps våtmark. Kaffe, äntligen. Men brun kärrhök tilldrog sig största intresset, där paret lyfte och intog scenen majestätiskt.
Källstads våtmark rekommenderas. Näktergal, tornsseglare och backsvala var bara några av alla de fåglar vi fick se innan solen gick i bank.
P2-fågeln heter en sida på nätet med länkar till både riktiga och konstfärdigt immiterade fåglar. Den är värd ett besök.
Larm
Larm om smalnäbbad simsnäppa fick en del av oss att åka ner till Brevik (norra delen av Morups tånge) och spana. Långt avstånd, middag som väntade hemma, men den gick att se, där den piruetterade i vattnet strax intill land. Det gick inte att få någon bild på den, men det finns bilder sedan tidigare och då med mycket bättre förutsättningar. Bilden på denna juv är från aug 2008.
Myrspovar har kommit och flugit vidare. Hanarna är vackert rödbruna på undersidan, med mörka näbbar så här års. Den tvärbandade stjärten.Den snarlika rödspovens näbb är orange den innersta 2/3-delen och den röda "T-shirgen" går på Kalle Ankavis bara ner till magen.
Silvertärna, kortbent och med helröd näbb. Fisktärnor finns det gott om också, svarta näbbspetsen är ett karaktäristiskt drag.
Alltid i sista minuten
En tradition som jag har svårt att frihöra mig ifrån är att alltid lämna in deklarationen så sent det går. Det är antagligen ett ångestbeteende som jag burit med mig hela livet. Så var det då gjort ikväll. Lilia brukar fixa det där via nätet på något sätt. Det skulle jag också kunna göra, men hon är alltid steget före i sådana sammanhang.
Måndag är körförmiddag. Den 10 maj ska vi till Öckerö kyrka på utflykt och där ska vi också framföra ett antal körsatser.
Eftermiddagen gick åt till, ja, ja, det var ett tjat ... Men jag fick en stund vid Morups tånge i stark blåst, alldeles ensam med Morris, tillsammans med drygt 100 ljungpipare, en kustpipare, en flock hämplingar, en silltrut, tre kärrsnäppor och ett antal andra.
Ljungpipare kanske kommer och går - eller är det en rest av de ca 280 som fanns för någon vecka sedan? Kustpiparen står och trycker bakom stenen. Tyvärr blev inte skärpan särskilt bra men stativet vibrerade oavbrutet i den hårda vinden.
Tofsviporna hade ett stråk bakom det vasstäckta huset där de hängde i vinden istället för att tillämpa sina hysteriska utfall mot allehanda insekter. Här var det som om vinden förde maten rakt i näbben på dem.
Det är lättare med Canon 50D med stora objektivet på. Men trots att de kan stå still i stark motvind, tvingas de ändå till akrobatiska nummer, som t.ex. den här som går över i ryggläge:
Men ljungpiparna var inte heller några dunungar i luften. Snabba svirrande tvärkast där de vita vingundersidorna blixtrade till mot den blå himlen. Men strax landade de på samma ställe och stod blickstilla vända mot vinden.
I lördags såg vi I väntan på Godot på Stadsteatern i Göteborg med Sven Wollter och Ivar Wiklander. Vad det nu är som gör dessa båda roller så spännande är inte lätt att säga. Men att två uteliggare kan upprepa det som förefaller vara lösryckta meningslösheter så att de bildar ett mönster av djupaste levnadsvisdom är stort. Det måste upplevas, man måste känna vibbarna av det som inte sägs. Hur var det någon god vän sa för många år sedan om någon med djup livserfarenhet: "Det var oerhört uppbyggligt redan när han inget sa'." Vår tids förytligade, politiskt korrekta, ideal där enbart det kroppsliga tycks ha värde, präglar så många unga. Eller kämpar de med att finna livets mening? Men visheten kommer med åren, får man tro. Läs artikeln från Svd där båda uppsättningarna presenteras, den i Göteborg och Stockholm.
Måndag är körförmiddag. Den 10 maj ska vi till Öckerö kyrka på utflykt och där ska vi också framföra ett antal körsatser.
Eftermiddagen gick åt till, ja, ja, det var ett tjat ... Men jag fick en stund vid Morups tånge i stark blåst, alldeles ensam med Morris, tillsammans med drygt 100 ljungpipare, en kustpipare, en flock hämplingar, en silltrut, tre kärrsnäppor och ett antal andra.
Ljungpipare kanske kommer och går - eller är det en rest av de ca 280 som fanns för någon vecka sedan? Kustpiparen står och trycker bakom stenen. Tyvärr blev inte skärpan särskilt bra men stativet vibrerade oavbrutet i den hårda vinden.
Tofsviporna hade ett stråk bakom det vasstäckta huset där de hängde i vinden istället för att tillämpa sina hysteriska utfall mot allehanda insekter. Här var det som om vinden förde maten rakt i näbben på dem.
Det är lättare med Canon 50D med stora objektivet på. Men trots att de kan stå still i stark motvind, tvingas de ändå till akrobatiska nummer, som t.ex. den här som går över i ryggläge:
Men ljungpiparna var inte heller några dunungar i luften. Snabba svirrande tvärkast där de vita vingundersidorna blixtrade till mot den blå himlen. Men strax landade de på samma ställe och stod blickstilla vända mot vinden.
I lördags såg vi I väntan på Godot på Stadsteatern i Göteborg med Sven Wollter och Ivar Wiklander. Vad det nu är som gör dessa båda roller så spännande är inte lätt att säga. Men att två uteliggare kan upprepa det som förefaller vara lösryckta meningslösheter så att de bildar ett mönster av djupaste levnadsvisdom är stort. Det måste upplevas, man måste känna vibbarna av det som inte sägs. Hur var det någon god vän sa för många år sedan om någon med djup livserfarenhet: "Det var oerhört uppbyggligt redan när han inget sa'." Vår tids förytligade, politiskt korrekta, ideal där enbart det kroppsliga tycks ha värde, präglar så många unga. Eller kämpar de med att finna livets mening? Men visheten kommer med åren, får man tro. Läs artikeln från Svd där båda uppsättningarna presenteras, den i Göteborg och Stockholm.
Grillat och gillat
Valborg vid Glumsten, visst var det fint. Varför har vi missat det tidigare? Visserligen är det bara en gång vi missat; första året bodde vi här inte förrän till midsommar, andra året var vi kanske inte ens hemma men i år passade allt på bästa sätt.
När man väl lyssnat in sig på var kören hördes bäst var det en fröjd att lyssna. Mycket väl sjunget!
Idag är det första maj. Jag har demonstrerat mina något bristfälliga grillkunskaper. Med lite god vilja kan man kanske återerövra det väljarunderlag som på goda grunder valt ett mer, tja traditionellt kök. Fast idag hade våra gäster inget val...
Sommaraningar var det inte bara vädret som ingav oss. Lasse och Stina hälsade på. Då känns sommaren påtaglig även om det inte skulle vara så varmt som idag. Marinerade fläskkotletter från närslaktad gris tillsammans med Thuressons långa grillkorv "med mycket smak". Jag har just glömt vad den heter men det var kanske något med roulette...roulad var det i alla fall inte även om den måste vara rullad för att få plats på grillen. Men god var den, det tyckte även Morris som förbarmade sig över sista biten.
Man kan undra om tornfalken känner samma smakstegring inför sin frukost i det gröna. Under hundpromenaden kom den snabbt, slog ner vid pumpstationen och for till väders med något ätbart i ena klon.
Ja, den enes bröd ... Professor emeritus Staffan Ulfstrand har i sin bok Fågelliv (Ellerströms 2007) visat hur f.a. tornfalken är specialiserad på smågnagare. Han redovisar en finsk studie, där det framkom att smågnagarnas doftmarkeringar reflekterar UV-strålning och tornfalken och säkert också andra predatorer kan alltså se var sorkarna håller hus.
Musslakten går till så att tornfalken håller den med ena klon och hackar den med näbben men den dör inte av detta utan oftast av kvävning.
I hans uppsats om tornfalken får man läsa om hur experimenten gick till som ledde forskarna fram till slutsatsen om att många rovfåglar kan se UV-ljusets reflexer. En intressant recension av en annan Ulfstrandbok finns att läsa här.
Igår såg jag en annan, aningen större fågel än den lilla gransångaren, som för övrigt har börjat sjunga. Det var ett par svarthättor, honan med sin bruna hjässa och hanen med sin svarta (om det nu går att se på dessa små bilder):
Snart har lövverket gjort det riktigt svårt att få bilder på de mindre fåglarna. Som väl är sjunger de i sina gröna osynlighetsdungar annars hade man ju trott att de försvunnit. Det är inte bara sånglärkan som är "så svår att observera". Men den har i alla fall inga trädkronor att gömma sig i. Ibland kan man se den på marken:
När man väl lyssnat in sig på var kören hördes bäst var det en fröjd att lyssna. Mycket väl sjunget!
Idag är det första maj. Jag har demonstrerat mina något bristfälliga grillkunskaper. Med lite god vilja kan man kanske återerövra det väljarunderlag som på goda grunder valt ett mer, tja traditionellt kök. Fast idag hade våra gäster inget val...
Sommaraningar var det inte bara vädret som ingav oss. Lasse och Stina hälsade på. Då känns sommaren påtaglig även om det inte skulle vara så varmt som idag. Marinerade fläskkotletter från närslaktad gris tillsammans med Thuressons långa grillkorv "med mycket smak". Jag har just glömt vad den heter men det var kanske något med roulette...roulad var det i alla fall inte även om den måste vara rullad för att få plats på grillen. Men god var den, det tyckte även Morris som förbarmade sig över sista biten.
Man kan undra om tornfalken känner samma smakstegring inför sin frukost i det gröna. Under hundpromenaden kom den snabbt, slog ner vid pumpstationen och for till väders med något ätbart i ena klon.
Ja, den enes bröd ... Professor emeritus Staffan Ulfstrand har i sin bok Fågelliv (Ellerströms 2007) visat hur f.a. tornfalken är specialiserad på smågnagare. Han redovisar en finsk studie, där det framkom att smågnagarnas doftmarkeringar reflekterar UV-strålning och tornfalken och säkert också andra predatorer kan alltså se var sorkarna håller hus.
Musslakten går till så att tornfalken håller den med ena klon och hackar den med näbben men den dör inte av detta utan oftast av kvävning.
I hans uppsats om tornfalken får man läsa om hur experimenten gick till som ledde forskarna fram till slutsatsen om att många rovfåglar kan se UV-ljusets reflexer. En intressant recension av en annan Ulfstrandbok finns att läsa här.
Igår såg jag en annan, aningen större fågel än den lilla gransångaren, som för övrigt har börjat sjunga. Det var ett par svarthättor, honan med sin bruna hjässa och hanen med sin svarta (om det nu går att se på dessa små bilder):
Snart har lövverket gjort det riktigt svårt att få bilder på de mindre fåglarna. Som väl är sjunger de i sina gröna osynlighetsdungar annars hade man ju trott att de försvunnit. Det är inte bara sånglärkan som är "så svår att observera". Men den har i alla fall inga trädkronor att gömma sig i. Ibland kan man se den på marken:
Kulturfrossa
Vi har hunnit med en del. Vårt näst sista besök på konserthuset i Göteborg (16/4) den här säsongen innehöll verk av Atterberg, Glazunov och Mendelsohn. Atterberg hade vi inte hört så mycket tidigare och det lär väl dröja innan vi gör det igen. Man kan inte gilla allt. Glazunov (+ 1936) beskrivs i programmet som en av Rysslands mest aktade tonsättare och en älskad pedagog. Akexandra Soumm tolkade hans violinkosert. Mästerligt av denna 20 åriga flicka. Stående ovationer och extranummer av Paganini, där gränserna för det möjliga föreföll överskridas flera gånger. Mendelsohns symfoni nr 3, 'Den skotska', avslutade kvällen. Härlig musik. Den hörs via Spotify i bakgrunden via min dator med English Chamber Orchestra under Leopold Hager. På konserthuset var det John Storgårds som dirigerade.
Jag läste idag att det pågår diskussioner om att få Spotify via mobilen och att bl.a. operativsystemet Symbion skulle vara en förutsättning. Det är just det jag har - för att kunna ta emot alla larm om fåglar. Men David visade mig sin nya iPod Touch när vi hälsade på hos honom och Johanna i Stockholm förra helgen. Där fick han mig, dvs. jag får skriva om min önskelista. En iPod Touch är en liten dator där man kan lagra musik, filmer, eböcker, spel och en massa annat. Jag ser genast möjligheten att lagra ner 'poddade' radioprogram som man inte haft tid eller möjlighet att lyssna till.
Spotify skulle också kunna bli tillgängligt på denna manick, trodde man i DN idag.
Förra helgen var vi alltså i Stockholm. Det blev en rejäl provtur för den nya Yarisen, men den är en mycket bekväm och tyst bil - och dessutom miljlöbilsklassad och därmed billig att köra.
Det gick hela lördagen till köra dit men då är tre felkörningar inräknade. GPS-en hängde inte med men det berodde nog på att den sista delen av resan
skedde i tunlar som är så nya att de inte finns i minnet. Som vanligt får jag inte vara med på bild. Det var dock en underbar pestolax.
På söndagen var vi på Waldemarsudde och besåg en underbar Carl Larssonutställning. Nu finns den även i min bokhylla i form av den 2,3 kg tunga utställningskatalogen där alla verk plus ett antal intressanta brev finns med. En riktig praktbok blev det. Har man möjlighet att komma dit ska man inte missa tillfället.
Att köra över 100 mil med bil tar på krafterna. Inte ens på tisdagen hade jag hämtat mig utan tvingades avstå fågelkursen.
Men på onsdagen var vi på Falkenbergs teater = bio mm. Trevlig salong med bekväma stolar. Vi såg Vilhem Mobergs Änkeman Jarl. Ja, ja, den var väl rätt okej, särskilt som publiken snittade sådär en 70 år och där alla skulle kunna ha kommit i kontakt med änkeståndet på ena eller andra sättet. På lördag ska vi se I väntan på Godot på Stadsteatern i Göteborg. Sedan är det inget förrän den 28 maj då konsterthuset i Göteborg väntar på oss igen. Tyvärr hinner jag inte läsa alla böcker jag skulle vilja, men det får jag väl vänta med tills jag blir pensionär på heltid.
Nu har det varit vårväder rätt länge. 25 grader i skuggan men regnet uteblir. Nu måste det komma snart annars hotar torka.
Jag läste idag att det pågår diskussioner om att få Spotify via mobilen och att bl.a. operativsystemet Symbion skulle vara en förutsättning. Det är just det jag har - för att kunna ta emot alla larm om fåglar. Men David visade mig sin nya iPod Touch när vi hälsade på hos honom och Johanna i Stockholm förra helgen. Där fick han mig, dvs. jag får skriva om min önskelista. En iPod Touch är en liten dator där man kan lagra musik, filmer, eböcker, spel och en massa annat. Jag ser genast möjligheten att lagra ner 'poddade' radioprogram som man inte haft tid eller möjlighet att lyssna till.
Spotify skulle också kunna bli tillgängligt på denna manick, trodde man i DN idag.
Förra helgen var vi alltså i Stockholm. Det blev en rejäl provtur för den nya Yarisen, men den är en mycket bekväm och tyst bil - och dessutom miljlöbilsklassad och därmed billig att köra.
Det gick hela lördagen till köra dit men då är tre felkörningar inräknade. GPS-en hängde inte med men det berodde nog på att den sista delen av resan
skedde i tunlar som är så nya att de inte finns i minnet. Som vanligt får jag inte vara med på bild. Det var dock en underbar pestolax.
På söndagen var vi på Waldemarsudde och besåg en underbar Carl Larssonutställning. Nu finns den även i min bokhylla i form av den 2,3 kg tunga utställningskatalogen där alla verk plus ett antal intressanta brev finns med. En riktig praktbok blev det. Har man möjlighet att komma dit ska man inte missa tillfället.
Att köra över 100 mil med bil tar på krafterna. Inte ens på tisdagen hade jag hämtat mig utan tvingades avstå fågelkursen.
Men på onsdagen var vi på Falkenbergs teater = bio mm. Trevlig salong med bekväma stolar. Vi såg Vilhem Mobergs Änkeman Jarl. Ja, ja, den var väl rätt okej, särskilt som publiken snittade sådär en 70 år och där alla skulle kunna ha kommit i kontakt med änkeståndet på ena eller andra sättet. På lördag ska vi se I väntan på Godot på Stadsteatern i Göteborg. Sedan är det inget förrän den 28 maj då konsterthuset i Göteborg väntar på oss igen. Tyvärr hinner jag inte läsa alla böcker jag skulle vilja, men det får jag väl vänta med tills jag blir pensionär på heltid.
Nu har det varit vårväder rätt länge. 25 grader i skuggan men regnet uteblir. Nu måste det komma snart annars hotar torka.