Va, har du bytt bil nu igen??!
Frågan är befogad. För mindre än ett år sedan bytte vi vår ganska nya Toyota Auris hybrid mot en Toyota Verso, en rymlig diesel med sju sittplatser. Men vårt elektriska tak förändrade perspektivet en hel del. Nu kan vi använda egen elektricitet i t.ex. en bil. Och sådana bilar finns. Jag har noga följt DN:s laddhybridblogg sedan augusti 2012 och imponerats av vilka otroliga värden för bensinförbrukning som testlaget uppnått. 0,12 l/mil är sannerligen inget man har stött på tidigare, åtminstone inte med en bil som väger ca 1 1/2 ton! Men brinnande intresse är en sak, möjligheterna att förverkliga drömmar kräver en del pengar.
Här kommer solpanelerna in i bilden. De kommer att ge en rejäl slant i bidrag med de utlovade 35 procenten. Dessutom får man 40.000 från staten om man köper en supermiljöbil. Prius Plug in Hybrid är en sådan bil och den har blivit väl dokumenterad i DN:s blogg. Efter diverse beräkningar (som givetvis pekade på att detta var tidernas affär), lite diskussioner med Lilia, var det dags för det stora eldprovet - skulle rullstolen få plats? Ja, tog man av ena hjulet var det inga problem. Så fick Fredrik på Toyota i Falkenberg åter ett försäljningsuppdrag.
I fredags fick vi den. När vi laddat upp den, går den 20 - 25 km på ren el och bensinmotorn får vara tyst. Märklig känsla att flyta fram genom landskapet ljudlöst, praktiskt taget. Förbrukning: 0,00 per mil! Men är resan lite längre än bara Falkenberg t.o.r. går ju motorn igång. Så var vi i Varberg i dag på mässan i katolska kyrkan - stort intresse från prästens sida. Men någon utomhuskontakt för laddning finns inte (ännu?). Men ditresan skedde nästan helt på el, hemresan med bensinmortorn. En av de många displayerna visade att den nästan sex mil långa resan bara hade förbrukat 0,22 l/mil. Och då är det mycket. En vanlig resa till Falkenberg kommer inte att dra någon bensin alls.
Toyota Prius har varit längst på banan - i 15 år har man tillverkat drygt 4 miljoner hybrider. Ännu har man inte behövt byta något batteri. Så det känns mycket tryggt att åka omkring i en sådan väl utprovad bil.
Det är bara att instämma i DN-bloggarnas uppfattning att Prius Plugin Hybrid har tillfört bilkörningen helt nya dimensioner: tyst, avgasfri framfart där det mest handlar om att pressa tidigare snålhetsrekord. Och det innebär lite långsammare, lite försiktigare och lite bättre hållbarhet på allt som kan slitas på en bil. Kan det bli annat än vinst?
En vecka i sorgens tecken
Nu är det fredag och denna vecka, som präglats av begravningar är snart över. Varje situation är ovanlig - man träffar människor man inte sett på flera år, människor som man en gång haft djupa och rika kontakter med. Men så har olika livsmönster placerat om gamla vänner - och så träffas man igen. På en begravning.
Flera gånger hörde jag "Åh, är det du?" Då förstod jag att jag förändrats lite mer än jag trodde. Är man 70 kan man inte se ut som 17, ja inte ens 57. Man är på väg mot 77 - om man får leva. Och det ska man inte ta som en självklarhet. I Släps kyrka fick vi fira mässa tillsammans med många gamla vänner, vänner från den tiden då vi firade mässa där - och Olle Fogelkvist officierade. Nu fick den käre Olle en annan roll, som mist sin Carin men var ändå centralgestalt. Kyrkan var absolut fullsatt, liksom även församlingehemmet efteråt med över 170 deltagare i minnesstunden. Det var här vi träffade så många gamla vänner, tårfylld glädje, saknad och återseende på samma gång. Det var i onsdags.
Igår, torsdag, var det svägerskan Evas begravning i Onsala kyrka. Det blev en mycket fin och stämningsfull begravningsgudstjänst, många vänner och släktningar hade samlats.
När man gör bokslut över ett liv är det så mycket som faktiskt sägs - men så oändligt mycket mer som inte får plats i olika minnesrunor. Var och en bär med sig sin egen uppsättning minnen men det finns ingen riktigt bra kanal för att delge andra - annat än i korta små minnesbilder.
Den här bilden får representera de fyra generationer som i någon mening präglade vår samvaro. Farmor Eva fanns med i våra minnen, lille Isak var mer intresserad av gammelfarmor. Men Eva fick i alla fall träffa sitt första barnbarn och ta med sig minnet av honom på sin sista resa.
Det är ju inte så kkonstigt att man knyter framtidens förhoppningar till dem som just nu är små men som en gång ska axla ett större ansvar.
Så får Eva sin grav i en skuggig lund, en av de vackraste platserna på Onsala kyrkogård. Det är nära för familjen att besöka graven och smycka den. Vila i frid!
När solen skiner genom taket - el från solpaneler
Vid juletid damp det ned en broschyr om solpaneler som producerar el. Det har ju varit en stark utveckling av denna teknik i Tyskland, som f.n. har ca 5% av sitt elbehov från villatak och liknande. Kärnkraften ska på sikt fasas ut där och detta kanske är sättet det sker på. I denna broschyr, från Hallands Energiutveckling i Harplinge, presenterades tekniken. En omständighet som tillkommit på senare tid är möjligheten att sälja den överblivna el man själv producerar. I juni ska det komma definitiva besked om detta för att uppnå likhet i riket.
Men innan allt sattes i sjön, måste det 35%-iga bidraget sökas och beviljas. Länstyrelsen i Halmstad hanterar dessa frågor. 2013 års pengar tog slut 2012 men min ansökan hade beviljats - jag är nr 20 eller så på 2014 års lista. I det läget var det ingen vinst att vänta längre - och idag är solpanelerna på plats, 24 stycken, ca 36 kvadrat. Enligt tillgänglig solstatistik, kommer systemet att leverera 5,28 kW eller 35 - 40 % av vårt årsbehov.
Våra duktiga montörer började igår, arbetade snabbt och det hela var klart idag, långt före lunch. Samtidigt hade elektrikern gjort sin del genom att dra kablar ner till div apparater i tvättstugan.
När väl alla paneler var uppsatta, levererade de elström - men eftersom det måste till en ny elmätare, kunde vi inte dra nytta av solelen ännu. Men det kan ju inte dröja så länge till.
Den tyngsta delen av arbetet bestod i att sätta fast alla hållare. Sedan gick det ganska snabbt att få dit solpanelerna. Var och en väger 17,5 kg - ganska hanterbart, om det inte blåser för mycket.
Att flytta ställningen tog lite tid men när väl det var klart, kom allt material snart på plats.
Så här ser södertaket ut och en lika stor yta vetter mer åt sydväst.
Så var det dags för den sista solpanelen. Arbetet hade gått förvånansvärt snabbt men så har också det här teamet preparerat flera tak redan. Fler och fler upptäcker fördelarna med att producera sin egen el, fram tom. 2016 kommer det att utgå bidrag men det gäller att vara snabb eftersom det inte finns obegränsat med bidragsresurser.
Sommar med rekordtemperaturer
Livet går sin gilla gång, kan man säga. Nu har vi haft rekordvärme, där bl.a. Eftra i Falkenberg har toppat en temperaturlista. Men ute faller nu regnet och gräsmattorna suger begärligt åt sig vätan. Det blir att släppa ut Robomowen igen och titta på när gräset faller.
Min vänstertumme är ur funktion; det har väl gått nästan fyra månader men nu har jag varit hos arbetsterapeuten och fått ett bandage. - Det kan ta tid, fick jag veta och allt går ut över trädgården. Soptipp? Tja, för vissa med synnerlig läggning för perfektionism kan man ju faktiskt hålla med. Men Jag tänker på den gamla vitsen när den berusade Kålle blev påhoppad på spårvagnen en gång: Den "fina" damen framhöll: Ni är full, ja rentav mycket full. Kålle replikerade: Du e ful, ja rent bedrövligt ful - men imon e ja' nökter! De flesta moderna soptippar är dock under av organisation och symmertri. Synd att inte min är det.
Silvertärnorna finns lite överallt. De är lika imponerande - att ta sig från södra halvklotets mest södra delar, ja ända från Antarktis till långt upp mot Arktis för dem som kör hela racet. Så det är lite högtidligt att få se dem på en sten i Korshamn. Motljuset gör att färgerna blir svåra att se - men en helröd näbb sitter på silvertärnan.
Fisktärnan har svart spets på sin röda näbb. Kortare ben är en annan skillnad.
Denna dag gick vi lagom långt, vovvarna och jag. Vi slog oss ner i gräset och bara kopplade av. Har man kikare och långa teleobjektivet, dröjer det inte länge förrän det bli något att fotografera. En stor flock starar ritade allehanda geometriska figurer på himlen. Man borde kunna filma.
En hämpling slog sig ner i gräset en bit bort. Det blev stilstudier och den lilla fågelen (spec. fbg-uttal) knaprade i sig småsaker från marken. Vi njöt alla fyra.
Törnsångarna har hittat hem. Nu finns det snart sagt en i varje buske som gnisslar fram sina locktoner. De är tacksamma att fotografera.
I bäcken vid Glommens havsbad lyser kabelekorna intensivt. Det är sådant man minns när man ser dem för första gången på försommaren. De är framme långt innan all annan blomning tagit över. Och på hemvägen får vi se en björktrast. Den har sina bestyr att sköta. Är det inte en mask som strax får sätta livet till?
Den ovanligaste fågeln jag sett på mycket länge var en nattskärra som pudlarna skrämde upp en tidig morgon. Den fågeln kunde jag inte placera förrän jag bläddrat ett bra tag i Fågelguiden. Det jag framför allt la' märke till var den mörkbruna slanka kroppen, nästan duvstor fast smalare och de vita fläckarna på stjärtens ytterkanter. Här finns bild och ljud.
Oj, nu har jag ju glömt kosläppet. Det var redan den 1 maj vid Wapnö gård i Halmstad. Vi var ute i god tid och fick parkettplats utefter kossornas paradstråk. Nackdelen var att vi tvingades utstå en förskräcklig massa decibel från en högtalaranläggning. Den skulle ju användas av ko-konferencieren. Jag var helt oförberedd på att modern musik kunde låta så illa.
Så kom då alla korna, i lagom flockar om en sju, åtta stycken. Det blev ingen Pamplona-aktiv föreställning, precis för kossorna skulle ju ut och jobba ihop tillh hö och kraftfoder. Men det gick inte att ta miste på glädjen i koleden.
En och annan längtade tillbaka till tryggheten men så småningom kom alla rätt.
Till sist hade alla kossorna spritt ut sig över de stora ägorna. Och vill man återuppliva något av denna dag, är det enklast att köpa en liter mjölk från Wapnö. Det är så de flesta dricker mjölk i den här delen av Sverige.
Sorg - och glädje
Min svägerska dog i tordags och lämnade en bedövande sorg efter sig. Är man svårt sjuk är döden en realitet men ändå lika obegriplig att hantera när den väl inträffar. Särskilt som min svägerska var relativt ung, egentligen en de yngsta av alla släktingar i det ledet. Hennes första barnbarn ska döpas relativt snart och minnet av det lilla barnet fick hon i alla fall med sig in i tunneln, där hennes sista leende antydde det outsägliga mötet, som så många har vittnat om. Jag har själv träffat ett par som blivit tillbakaryckta och fått leva ett tag till - trots att de helst velat dras vidare in i ljuset: Ja, Herre, tag du mig i dina armar.
Ja, vad gör man? Naturen kan vara ett sätt att gå in i för att på perspektiv på tillvaron. Och den underbara vår som just nu fyller snart sagt varje vinkel och vrå med skiraste grönska och blommande buskar och träd, kommer som en tröstens läkande hand. Sorgen har inte ensamt regementet över oss även om den är nödvändig för att åskådliggöra en del av kärlekens natur.
Tillbaka till Trönninge ängar: Här ståtar grågåsen med majestätisk hållning omgiven av en kricka och en skrattmås.
En ståtlig brushane, ensam i sitt slag, utstrålar också på ett självklart sätt naturens styrka: inga kompromisser här inte!
En liten grupp bläsänder försörjer sina magar med den första vårgrönskan - det är bråttom att bygga upp sin energi för en längre flytt till taigans vattendrag.
Strax intill håller några grönbenor till och letar föda.
Jag tror de får sällskap upp till taigan med många andra som denna dag förbereder nästa etapp av det enda tänkbara alternativet - att föröka sig och skapa nytt liv på det att evigheten ska kunna begripliggöras. Det är en viktig uppgift som läggs på våra flygande vänner, som man gott kan se på: de varken sår eller skördar. Och likafullt saknar de inget.
Sommar, sommar, sommar
Min dators minne har inte hängt med. När jag skulle skriva rubriken härovan, kom datorn ihåg att förra gången ett s-ord varit med, var det snöstorm. Men det gick ju att ändra manuellt. Men visst är det kort tid sedan vi gick invirade i tröjor och tjocka jackor
Nu får man hänga kikaren på sig under hundpromenaderna. Helst en kamera också men det blir lite tungt. Idag såg jag en svarthätta och ett par rödstjärtar. Svartvit flugsnappare och ringtrast var det ju nyligen. Våren är hääääärlig. Endera dan måste gräset få sig en omgång. Hundarna har sprungit upp en rännarbana under sista halvåret och nu har jag sått gräsfrö och toppat med trädgårdsjord. Så försöker jag förmana dem att inte springa där, ungefär som hundviskaren gör. Silver verkar lite mottaglig medan Eunice rör sig som en sommarvind över alla nysådda stråk, lyckligt omedveten om livets realiteter.
Samtidigt har jag fått några klassuppsättningar nationella prov från Kitas gymnasium för att avlasta en kollega. Det ska bli intressant och lite kul. Men det är nog första gången jag tänkt så i denna situation. Men det är påtagligt att man egentligen slipper skärpa skallen för att upprätthålla pensionärslivet.
En dag nyligen får jag iväg till Halmstad. Dit hade en blåvingad årta förirrat sig och nu hade man chans på ett kryss. Men någon årta var inte tillgänglig. Istället fanns lite vanligare pippifåglar på bekvämt avstånd från kameran. Gömslet hade fått lite kontinental prägl av några danska skådare och fotografer. Detta underströks inte minst av att en och annan "lille" från fickpluntorna slank ned. Jo, dansken ved at hygge sej.
Rödbenan härovan kom rakt in i kameran. Det gjorde även skedänderna som simmade omkring några meter ut.
Naturen har sina egna formler för att få vissa kroppsdelar att utmärka sig. En sävsparv böjade runt alldeles intill gömslet, säkert helt omedveten om klickande kameror ett par tre meter ovanför dess huvud.
Men så kom regnet och det var dags att återvända till matlagningen hemma.
Utvalda fåglar
Solklara dagar, hög luft och bistert kallt. Jag gläds åt min nyaste jacka, en lätt dunjacka som väger ingenting men ändå oskadliggör kallvindarna. En vovve är nyklippt, Eunice. Hennes babypäls fungerade inte riktigt med ens den nya klippmaskinen, så handsaxen fick göra en del av jobbet. Men det växer väl ut så att alla ojämna hack kan jämnas till igen. Silver ska klippas endera dagen, hennes päls har mognat och bör inte vara något problem för världens bästa klippmaskin.
Ibland tar jag med dem till Morups tånge. När jag stannar för att fotografera eller spana i kikaren, sätter de sig sedesamt ner och väntar till dess husse är klar. Ingen drar i något koppel eller försöker komma åt vildkaninen vars luktspår de följt hela promenaden hittills.
Ett sträck med vitkindad gås drar förbi. Dessa ska säkert upp till ishavet, kanske till Grönland, för att häcka. Och strax därefter dyker en flock myrspovar upp, stilenliga med sina långa näbbar, lite av luftens matadorer.
Snart går de i vattenbrynet, ganska långt ut och plockar upp godsaker med sina långa näbbar. Resan blir lång även för dessa, upp till det nordliga taigabältet.
Sånglärkan högt upp i skyn dalar ner och plötsligt är den helt nära. Bara några meter framför oss slår den sig ner och letar troligen efter något ätbart. Naturen är nära.
Allt på en gång
Våren har äntligen gjort sitt intåg, överraskande snabbt. Värme i luften, en tveksam grönska i gräsmattorna, traktorer överallt som plöjer, massor med vitfågel och svartfågel i plogfårorna för att plocka mask - och så de första sädesärlorna och en lång rad andra flyttfåglar på väg tillbaka.
Fågelkursen har kommit igång och denna vecka var vi vid Källstorps våtmark i Falkenberg. Den första fågel som tog vår uppmärksamhet i anspråk, var en varfågel av lite ovanligare slag. Trots att den satt på en elledning ganska många hundra meter bort, var några övertygade om att det var en ökenvarfågel och olika dräktinslag diskuterades, bl.a. den vita övergumpen. Förr kunde man få ett kryss för denna fågel men nu räknas den som en vanlig varfågel, låt vara av lite annan ras.
Några stjärtänder stod på huvudet i det grunda vattnet och visade med önskvärd tydlighet orsaken till namnet:
Stjärten rakt upp. Här övan visar den sitt rätta jag. Till vänster i bild en skedand.
Många sothönor simmade omkring. Ett par av salskrake förgyllde bilden ytterligare. Dem ser man inte ofta i våra trakter. Tyvärr var de mer under än över vattenytan och ingen bra bild kunde tas.
En brunand sågs, en brun kärrhökshona och några gråhägrar: de senare bildade fond mot bottersta kanten.
Brunanden håller på att upplösas av dåligt ljus och fotografering genom tuben. ISO-talet kan ju ställas högt men till priset av skärpan. Ytterligare ett antal fåglar noterades, vilket ytterligare bekräftade vårens ankomst.
Genomförkyld
Idag "huserar" jag ensam hemma - med sällskap av de förtjusande vovvarna förstås. Lite feber och en hals som inte ger några vackra ljud ifrån sig. Det klokaste man kan göra är att ligga och vila. Och så har det varit. Oundvikliga hundpromenader förstås men däremellan vila. Fast Eunice är besatt av 'bollen'. Så fort hon hinner kommer hon med bollen och släpper ner den på mig med den bestämda uppmaningen att jag ska kasta den, helst så att den studsar i någon vägg eller dörr. Så hörs åtta tassar som försöker få fäste i Sveriges hårdaste golv, ask med suveränt hård lack. Ett furugolv hade varit upprivet vid det här laget.
Lilia har åkt till Helena tillsammans med Emily och Hannu medan jag försöker återhämta mig här hemma. Jakob firar sin födelsedag. I min iPod har jag laddat ner Johannespassionen, Matteuspassionen (Bach) och Händels Messias. Under en måttligt lång hundpromenad kan man ganska ostört höra ett helt avsnitt. Samtidigt är det intressant att få hela passionshistorien på tyska respektive engelska. Och delar av detta material har jag ju varit med och sjungit under åren som gått.
Ett för mig nytt inslag är att handla kläder på nätet. Man behöver inte leta länge innan man riktiga dyrgripar som är nedsatta med rejäla belopp. Det är frestande att köpa både det ena och det andra. Men även om kylan sägs hålla på åtminstone en månad, passade jag på att återanskaffa den suveränt bra skaljacka jag hade i flera år. Den försvann (?) någon skoldag för några år sedan. Men nu har jag en ny The North Face-jacka inom kort.
Det är viktigt med gamla bekanta. Denna jacka hade jag i närmare tio år och till slut blev den ganska sliten. Undrar hur många ytterligare jag kommer att slita ut.
Fågelfaunan ökar bara sparsamt i vikarna. De senaste tillskotten är ett par skärfläckor: deras eleganta rörelser till de stora upplevelserna här vid Morups tånge.
Några ytterligare tofsvipor har kommit men ännu är det långt kvar till de mängder man kunde se utöva de mest akrobatiska konster i luften. Antagligen är det för kallt för alla flygfän som står på deras matlista. Man saknar deras jamande läten över ängarna.
Strandskatan har hittat hit i lite större antal. De håller ju till lite överallt, i villaträdgårdar lika gärna som i strandkanten. För mig är strandskatan ett verkligt vårtecken men det kanske beror på dess karaktäristiska
utseende.
Det baklåsta vindervädret ska fortsätta ännu en månad enligt någon prognos. Med rätt sorts jacka ska väl det gå att härda ut.
Snöstorm
Det snöar ute - det fattades bara det. Efter de senaste månadernas gastkramande kyla, med allt hopp ställt på vårvärme, kommer detta i stället. Jag tittade för säkerhets skull på den danska sajten DMI - vejrkort. Där var några små, ganska obetydliga nederbördsmarkörer. SMHI:s radar verkade ha mer snö att bjuda på men Glommen föreföll att ligga utanför radarekona. Så nu är det bara att hoppas att det slutar att snöstorma.
På förmiddagen vanddrade vi i det slösande solskeet över strandängarna vid Morups tånge. Några sånglärkor hade redan intagit rymden och drillade i den tvågradiga "värmeböljan".
Skärpan blir bättre när fågeln sitter still; i den tidigare bilden är sånglärkan på väg upp. Inom parentes - många av vinnande bilder är ganska oskarpa och inte sällan i svartvitt.
Men våren har fler budbärare. Ett par snösparvar for omkring och letade föda i det torra gräset. Någon gång satt de still och man kunde fåt ett foto av någon av dem.
Men öronen fylldes snart av det typiska vinandet från knölsvanparets vingar: en skön syn.
En ensam tofsvippa fick representera vadarna - de var säkert någon annan stans idag - om de överhuvudtaget kommit igenom Danmark ännu. Men på en takås i Glommen satt ett par turkduvor och sjöng kärlekssånger för varandra. Men de har å andra sidan uthärdat vintern i Glommen.
Jag ser vårtecken!
Ut i blåsten!, två pudlar drar starkt. Inte ens min nya dunjacka lyckas hålla värmen helt när den sydostliga vinden sveper fram över Morups tånge. Men en bit ut i viken ser jag det första vårtecknet: en grupp gravänder som går in för landning. De har redan inlett parningsförberedelser där de tjusiga knölförsedda hanarna tävlar om honorna. Här är två hanar som kommer att uppvakta honan och kämpa om hennes gunst.
Även tofsvipan har kommit men jag kan bara se ett par stycken. Jag hoppas att deras "dunjackor" är varmare än min.
Den kanske vanligaste, kärrsnäppan, kunde jag bara se en enda av. Det är de vanligaste. De övriga avvaktar väl någonstans och kommer med lite mildare väder.
En enda större strandpipare var vad jag lyckades få syn på. Men just nu verkar vädret bara bli både kallare och blåsigare. Det dröjer säkert innan de kryllar av dem på de långgrunda stränderna.
Denna kalla och långa vår ...
Lars Wivallius' ord kommer oförmodat över mig, dels för att jag har några gamla kursböcker i bokhyllan med äldre litteratur i (som jag inte nänns slänga), dels för att vädret gått i baklås. Det har i princip rått samma väderlek hela 2013 hittills och med min frusenhet handlar det det om att hålla kylan på avstånd med varma jackor.
En tor och kall wåhr/gör Sommaren kort
Och Wintrens föda fördrifwer/
Gud hielpe/ som råer/ sij Wåhren går bort/
Och liten glädie oss gifwer/
Sool warma/ förbarma/
Hoos Wädreth tort/
Nu kölden Sommaren rifwer.
Och frågan om huruvida man ska ha sina gamla kursböcker kvar kanske är lätt att besvara: säg det som inte finns på Internet. Wivallius' dikt om den långa och kalla våren finns där i alla fall. Men man slänger inte sina gamla kursböcker; de står där i hyllan som påminnelser om en helt annan tid. Och även om man blåser undan en sky av damm när man drar ut en av dessa, är ändå den sky av minnen som virvlar upp betydligt större - och trevligare.
I fredags var vi på Storan i Falkenberg. Det var nu ingen stor scen eller salong men känslan i musikalen Blodsbröder var desto större. För mig okända artister framförde Willy Russels klassiker med stor inlevelse. Men mina favoriter bland artisterna tunnas ut och jag hänger inte riktigt med den intressanta återväxten. De medverkande här är välutbilddade och kommer att glädja sin publik i decennier.
Alla föreställningar är slutsålda men Lisebergsteatern får ett besök fram i vår. Det är väl värt att åka till Göteborg för att se dessa duktiga artister.
Silver har fått av sig tratten och såret är läkt. På köpet har jag lärt mig något om vad propolis är. Bikitt, används av bina för att täta kupan och innehåller mängder med naturmedicinska komponenter. Det går att köpa som halsmedicn men också för att ha som skyddshinna över det nysydda såret på vovven. Det är också den legitimerade veterinären som tillverkar sprayen på sin klinik.
Medföljande bipacksedel (bi...?) räknade upp en massa vetenskapligt grundade fördelar med denna produkt som skulle ha god inverkan på de flesta av livets områden. Så nu har jag sprayat min ömma tumme :)
Lagom till vovvarnas tvåårsdag har en ny klippmaskin införskaffats. Den gamla Ostern får hänga med till tassar och nos men denna tyska, moderna Aesculap Favorita, ska vara den i särklass bästa, särskilt "i tovig och tät päls". Jo, det är den också, Silver var inte riktigt färdigklippt när Ostermaskinen gick sönder och först nu när såret är läkt, har jag kunnat fortsätta. Den nya maskinen blir inte överhettad som den gamla och specialstålet i skären lär hålla bättre. Med två pudlar, som skulle kosta ca 600:- st att klippa varannan månad, har man tjänat in den nya maskinen på ett år ungefär. Och så går det fortare.
Annars firade vi födelsedagen med sedvanlig korv- och köttbulleätning. De har nog inte riiktigt begripit det där med födelsedag men när kylskåpsdörren går upp tar det två sekunder innan det står två förväntansfulla hundar intill. Kvarvarande prinskorvar får bli pedagogiska hjälpmedel.
Lite av varje
Det har inte blivit mycket fågelskådning på ett tag. Kylan har inte inbjudit tillnågra övningar och dessutom har Silver fått sy några stygn i vänster bakben. Troligen har hon kolliderat med någon gren eller liknande och rivit upp ett par centimeter. Morgonen därpå var vi hos veterinären och en stund senare var hon sydd - och uppväckt efter att ha varit sövd en liten stund.
Nu är hon försedd med en plasttratt över huvudet så att hon inte ska komma åt det nysydda stället. Men efter ett par dagar hade hon listat ut att tratten var en aning för kort och när jag fick syn på resultatet - stygnen var bortslickade - var det bara att försöka fåtag i veterinären igenl Det gick - trots att det var söndag ovh en timme senare var hon sövd och sydd igen. Den här gången satt det ett mer hållbart bandage över stygnen och jag erbjöds en ny - om än lite mindre - tratt, Nu kunde jag skarva i ny plast så att Silver inte kom åt att gnaga sönder bandaget. "Silver"-tejp, ha, ha!
Men tålmodigare vovve får man leta efter. Inte på något sätt har hon försökt krångla sig ur tratten utan tåligt funnit sig i sitt "fängelse". På söndag har det gått en vecka och då får hon antagligen slippa ur tratten.Ett par gånger har jag dock varit ute med kameran ovh försökt fotografera fågel. Denna knipa blev första
fyndet. Kniporna har så smått börjat med sina parningsdanser och det är alltid roande att se hur de imponerar på varandra. Strax därefter skulle en småskrake landa: ska det bli någon romans idag?
Den hade precis fått lite frisyrgelé för att kunna imponera på en blivande make.
Berglärkor
När man minst av allt tror att det ska hända, händer det. Vi tog oss till Morups tånge i eftermiddags, vovvarna och jag. Ett mycket lätt snöfall underhöll oss - eller mest mig, för de båda jyckarna hade fullt uppmed att artbestämma alla spår av kanin, katt eller vad det nu kunde vara. Lågvatten och ovanligt få fåglar. En grupp sångsvanar hölls i det grunda vattnet - och drog till sig ytterligare några. Kameran fångade landningen - det är alltid så vackert så intressant att se dessa stora fåglar komprimera luften framför sig och ta mark - eller vatten som här.
Strax innan vi lämnade reservatet kom två småfåglar farande mellan tuvorna. Ljuset var inte längre det bästa och klockan närmade sig fyra denna molntunga eftermiddag. Men fåglarna höll sig kvar opch flög faktiskt närmare oss. Det blev en serie ganska lyckade bilder av den gäckande berglärkan. Nu hade jag äntligen får se dem - och fått ett kryss på köpet.
För ett litet tag sedan var Hannu och jag på örnjakt. Getterön matar örnar nu på vintern och det fanns en mätt havsörn som satt och smälte maten - med en kråka en meter ifrån. Det vanligaste är ju att diverse fåglar retar och irriterar rovfåglar när de flyger. Men denna kråka kände sig säkert utom all fara.
Hannu tog bilden.
Att klippa pudlar är inte helt lätt. Det vanligaste misstaget jag gör är att jag väntar lite för länge och sedan är pälsen obekvämt lång för de skär och den klippmaskin jag har. När Silver var nästan färdigklippt, la' maskinen av, dvs. pga av något glapp fungerade den bara ryckigt och i vissa vinklar. Vad gör man? För ett och ett halvt år sedan byttes bakstycket ut, om jag minns rätt, pga glapp samt att de båda hastigheterna inte ville fungera.
Ett par telefonsamtal senare hade jag beställt den bästa och modernaste klippmaskinen som finns, särskilt effektiv i "lång och tovig päls". Och den gamla trotjänaren som hittills inte gjort jobbet särskilt bra, har sina sidor. Jag minns faktiskt hur denna maskin lät när håret bakom öronen skulle klippas - 1957 hade frisören en exakt likadan apparat och jag är säker på att den fanns med redan under andra världskriget. Men jag hade inte lång och tovig päls bakom öronen så det är inte alls konstigt att den inte gick bet på mig. Men denna nya ska ha de bästa skären och vara slitsarkast av alla klippmaskiner. Om den håller vad Lyckliga fårets sliperi lovar, kan man se fram emot en relativt bekymmersfri pälsvård - och det är värt en hel del. Dessutom har jag blivit utlovad en begagnad bakdel till den gamla Ostermaskinen - den kan säkert göra nytta på något sätt.
Vi var i Halmstad i söndags, det var mässa i katolska kyrkan där. Underbart att kunna komma iväg i sådana ärenden när man nu åter igen fär lov att köra bil. Men det glädjande beskedet var att Verson nöjer sig med 1/2 liter på milen vid landsvögskörning, trots dubbdäck och minusgrader. Och det är den största bil vi någonsin haft.
Jag ligger efter
Jag har ibland legat före, åtminstone i vissa gamla kollegers ögon - och tom. i elevernas! Men det kan ha varit tillfällighter parat med min nyfikenhet på tekniska prylar och system. Jag har inte så mycket av den varan men kanske har jag varit i framkant med dem. Men detta säger jag mest för att sanningen snarare är den att jag legat efter. Och nu har jag tagit ut pensionärssvängarna och unnat mig att lata mig - rent ut sagt. Och även om det funnits perioder i ens liv där man försökt fullgöra sin lärartjänst, skriva läroböcker och dessutom tränga in ett och annat taxipass, så är det först nu jag kan uppleva lättjans alla fördelar och förmåner. Och jag behöver inte ha dåligt samvete. Pensionen kommer som den ska - tom med påökt från och med januari 2013.
Men det jag har släpat efter med är att ta hand om de senaste fotona på David och Johanna med sötnosarna Alexander och Betty. De var här i början av året och det var härligt att få tillgång till hela familjen, om än för ett par dagar. Först nu har jag tagit mig an dessa foton och rensat, beskurit och fixat ljuset. Det blir ju som vanligt alldeles för många men istället för att plocka bort en massa värdefulla foton, har jag skaffat externa hårddiskar där de kan få plats. Och därmed har jag skaffat mig ett mastodontarbete som tar de närmaste tjugo åren att genomföra: att få ordning på alla ca 70 000 bilder jag hittills sparat på mig.
Här berättar Alexander om sina julklappar för Eunice, som lyssnar artigt. Det blev ju faktiskt en liten julafton till för barnbarnen, men det är en annan historia.
Farmor fick kära bestyr med Betty: det yngsta barnbarnet har verkligen vuxit till sig på allt sätt sedan
i somras. Hon är verkligen närvarande på allt sätt och uppfattar så mycket. Här imammas trygga knä.
Alexander har ju utvecklat ett starkt intresse för traktorer men frågan är om inte farmors elektriska moped är väl så spännande.
Tiden går fort och plöötsligt var det dags att fara iväg till Landvetters flygplats med David och hans familj. Det var extra spännande för Alexander att få flyga. Snart kommer farmor och farfar och hälsar på.
En vinterpromenad
Jag tror det är kylan som drar ner humöret. Senaste tiden har varit lite deppig och förevändningarna för att vila middag i tid och otid är återkommande. Visserligen har jag alltid sällskap av två mycket kärvänliga pudlar, som söker närhet men det är ändå lite onaturligt att slumra en stund efter varje hundpromenad. Men det är kylan jag vill undkomma. När jag ska köpa en jacka, vinter eller sommar spelar ingen roll, ska det vara med kapuschong. Även blåsiga sommardagar är det gott att ha något som täcker nacken.
Solen försöker då och då bryta igenom men i bästa fall blir det en påminnelse om att den ändå finns.
Jag blev osäker på om kapuschong stavas med sch eller ch. Ordlistan är entydig: sch - trots att ordet närmast härstammar från franskans capuchon (den del av en munkkåpa som används som huvudbetäckning). Men kollar man på Google, får man 60 900 korrekta träffar på stavning med sch men hela 76 500 på kapuchong med ch.
Nå, denna anordning tjänar som vindskydd och värmekälla när Glommens utflatade landskap ger fritt spelrum för både västlig havsvind och ostlig isvind. Och den ostliga vinden dominerar denna vinter. Inuti kapuschongen spelar ett antal mästare: för ögonblicket får jag underhållning av Haydn, Elgar, Mozart, Bach, Bruckner och Mendelsohn men även av modernare figurer som Kim Larsen, Vreeswijk och gitarristen Mats Norrefalk.
Så traskar vi ut i vintern, hundarna och jag. Vi går helst där de har grusat, ett enda halksteg och man ligger i en hög - eller ännu värre, man slänger ut med en arm när fotfästet försvinner och man har skaffat sig en axelskada. Det vet jag sedan den gången jag behandlades under säkert ett drygt år för frozen shoulder. Jag blev ju bra igen men det var just i ett halksammanhang denna skada uppstod, på ett ögonblick.
Naturen har förändrat sig. Ett stenkummel kan, om man vill, föra tankarna till en hop valrossar eller andra arktiska djur, som dragit sig undan något. På stranden är det lättare att gå; det är snöplogen som skapar den där farliga glatta ytan man halkar på. Och sceneriet är omväxlande: i den här naturen h ar man inte placerat ut granar med belysning eller annat sådant: här är det strama former och få färger. En stätta markerar med sitt kryss att en mänsklig hand format ett föremål som underlättare passagen av ett stängsel men annars ser man
mycket lite av denna mänskliga påverkan. Naturens egen oförutsägbara formrepertoar kan plötsligt få en att tro att ett urtidsdjur har kastat upp sin hotfulla käft - kanske bäst att inte gå nära?
När vi kommer hem till vår hemmastrand får vovvarna rasa av sig allt koppeltvång och springa sig helt uttröttade.
Och att roa sig med att jaga en kråka piggar upp - jag tror kråkan är med på noterna för det brukar bli några Frolicbitar även till henne.
Så kan vi äntligen vända hemåt, två nöjda glada unghundar och en gammal man med några Bach-sonator surrande i hörlurarna långt inne i den värmande kapuschongen.
Havsörn
Äntligen en dag med solsken. Kylan är kännbar, nordlig vind, några grader under noll men det var ändå skönt att ta med båda pudlarna till Morups tånge på en längre promenad. Men det första vi mötte var en havsörn, som satt och bevakade sina eventuella frukostobjekt. Men några kråkor och trutar jagade iväg den och med loja vingslag drog den norrut, förbi oss på hyfsat fotoavstånd.
I viken fanns en drygt dussin sångsvanar som lockade till sig ytterligare några till:
Det känns som förebud till våren. Snart kommer de långväga flyttfåglarna och det blir en helt annan ton i naturen.
När jag var på tröskeln hemma, drog en rejäl v-formation gäss över våra huvuden. Det blev inte riktigt så skarpa bilder jag hoppats på men gässen har tydligt mörkare huvuden och det skulle kunna vara sädgås - spetsbergsgås har också mörka huvuden men det är nog troligare sädgås, som varit synlig inte långt hemifrån:
Ny matta
Att ha fräscha mattor är inte alltid så lätt, särskilt inte om man har ett par hundar. Nu är den första valptiden över och små olyckstillbud är glömda och avlägsnade sedan lång tid tillbaka. Men ibland uppstår tillbud under någon rea och en sådan råkade jag hamna på av en tillfällighet. IKEA reade ut en blå matta som jag ett längre tag spanat på. Halva priset. Nu ska mattan ur sortimentet och mattvävarna i Mombai får ägna sig åt andra mönster istället.
Nu får vovvarna denna matta att sträcka ut sig på. Enligt försäljaren är den täta ylleluggen mycket motståndskraftig och skulle en stulen köttbulle hamna där är det inte hela världen. Men mattan finns även i gråa och vita nyanser. Hade jag valt den skulle vi nog inte hitta de grå pudlarna så lätt.
En konsekvens får dock mattbytet: granen måste ut innan den nya mattan rullas ut. Något mer barrigt har vi inte sett på länge. Höjer vi ljudet på TV:n något, rasslar det på parketten.
Åtta grader i solen
Våren har tittat fram under denna välsignade dag. Termometern i bilen pendlade mellan sex och åtta grader Celsius. Det var som en vårdag fastän det bara är den 3 januari. Men vi talar redan om att dagarna är lite längre nu. Även om det kommer några köldknäppar till, går det inte att dölja att vi går en vår till mötes.
Igår hade jag ett samtal med den läkare som remitterade mig till pacemakeroperationen. Jag måste ju tacka för att jag blivit föremål för denna kraftfulla förändring: varje dag präglas av tillförsikt och kraft. Några yrselattacker har inte förekommit eller annat som hörde till den tidigare perioden. På min fråga om det var möjligt att köra bil nu fick jag ett entydigt ja! Så nu står den nya Verson parkerad här utanför och väntar på alla transportuppdrag som vi samlat på oss. Det känns fantastiskt.
Gräsmattan bär nu upp fyra kubik björved. Den ska läggas in under pressenningen men först måste vi elda upp den "gamla" veden, eller tillräckligt mycket så att det kan bli plats för den nya. När den första snöstormen var över oss var jag oförberedd och hade inget att täcka veden med. Det har jag nu; den där tunna, plasten som egentligen inte håller. Men veden ska vara torr och lite ytlig fukt kan nog inte göra så mycket. Dessutom kommer det en sommar snart och då torkar det kvickt.
Imorgon kommer David och Johanna med våra yngsta barnbarn, Alexander och Betty. De ska flyga hit och det blir extra spännande för Alexander. Det blir alltså ytterligare lite julkalas och ett välbesökt födelsedagskalas: barnbarnet John fyller år.
Idag fyllde dessutom Hannu år. Det firade vi på Laxbutiken, ett populärt ställe, som är garanterat fritt från skinka och fläskkorv. Det blir säkert lite mer lax de närmaste dagarna då man på Willys köpt in lite för mycket av den goda laxen från Glommen. Nu är det rea på gravad och rökt lax.
Första veckan av mitt nya (hund)liv
Nu kliar det bara lite under den genomskinliga plåsterlappen som täcker ingreppet. Min nya pacemaker ligger därinne och skickar signaler när hjärtat tenderar att sacka. När det nu gått nästan en vecka har jag säkert hämtat mig från ingreppet - låt vara att jag uttryckligen är förbjuden att sätta upp julgardiner eftersom jag inte får höja vänster arm mer än maximalt 90 grader. Men sörja över det får andra göra, om det nu ska sörjas.
Jag är piggare än på länge och tar emot varje dag som en ny gåva - det är ju som att få ett nytt liv. Till och med det kylslagna vintervädret är uthärdligt där vi, vovvarna och jag, vandrar fram. Och alltid är det någon bekant som är sugen på en liten pratstund, med eller utan hund. De båda pudlarna får beröm för att de sitter alldeles stilla och tittar intresserat på hunden vi mött. Efter vederbörliga nosningar fram och bak på den mötande gästen brukar det räcka. Sedan sitter de snällt till dess att husse behagar vandra vidare.
- Här överfölls jag av längtan efter gamle Morris och måste bara ha med honom, med sommaren som bakgrund.
Jag får beröm för denna utmärkta uppfostran - det är inte många kopplade varelser som sitter snällt och väntar. Jag känner i alla fall ingen del i någon "uppfostran". Eller har jag något slags påtaglig utstrålning som får Silver och Eunice att bli som skyltdockor? Jag suger på den karamellen lite men inser genast att det är ovanligt lugna pudlar jag har med mig.
Men när vi kommit utom synhåll får jag verkligen bekänna färg: då drar de för glatta livet och de fuktiga nosarna stryker marken efter några katt- eller vildkaninmolekyler. Då gäller det att hålla emot och att det inte finns en dold isfläck som får hela mig att stå på öronen. Det är ingen idé att resonera med dem, ty de äro skällösa, dvs. de tar inte skäl. Möjligen skäll :). Men många har ju för sig att husdjuren saknar själ men det tror inte jag. De är nog så själfulla och har mycket att lära den som förstår att sätta värde på innerlig kontakt med ett djur. Tänk bara på alla reportage om hundar i vården, vilka på ett synnerligen innerligt sätt får kontakt med människor med olika behov.
Det senaste jag läste i den frågan var om alla tröstehundar som behövdes efter den fruktansvärda masakern i USA då ett tjugotal barn fick sätta livet till. Nej, våra själfulla vänner är möjligen skällösa, ingenting annat.
Att få springa fritt på stranden kan vara en bra metod att låta dem rasa av sig eventuella aggressioner.
Då är det extra ledsamt med de få men illa uppfostrade, otrygga hundar, som inte kan låta bli att göra utfall mot andra. Mattes varningsord "Hon hugger direkt" klingar olycksbådande och man tar en liten omväg, eller bara släpper förbi med stramt koppel, den olyckliga hund som beter sig så. Hos Caesar Millan, 'hundvisparen', är det kanske det vanligaste problemet många hundägare har. Och han förstår att även en svår hund är värd all kärlek av sin matte/husse. Och så sätter han i verket sin rehabilitering och lyckas alltid - åtminsone i de fall det blir ett inslag i TV-programmet. En av "hemligheterna" är att han har en mycket ödmjuk inställning till sig själv och sin omgivning. Ett stort mått av sjävförståelse och givetvis en genuin kunskap om de fyrbenta vännerna är ju nödvändigt.
Den hundägare som armbågar sig fram och bara vill ta plats behöver själv rehabilitering - och det tror jag är det viktigaste med Mr Millans insatser. Om inte ägaren är redo att ödmjuka sig och överge sin stolthet, är det nog omöjligt att få hunden att förändras; det tycker jag att jag sett tydliga exempel på på nära håll. Sådan herre, sådan hund, heter det ju.