Hu vad det blåser
Nu lyser solen. Jag har precis varit ute i Morrisvovven. I fickan har jag småbitar av en rökt korv. Det är vovvens lycka. Vi gick längs med strandkanten och Morris fick springa lös. Men på varje kommando -Hit! kommer han som en svart blixt över sanddynerna och puffar på min ficka - och får sin belöning. Detta är det absolut mest roliga han vet, tror jag.
Vinden är stark idag, rakt västlig. Det betyder att det finns goda chanser att se lite roliga fåglar som kommer inblåsande mot kusten. Det ska stark vind till för att blåsa bort tungsinne och nyårsångest. Det funkar i alla fall medan man står mitt i blåsten, hör havet dåna och ser några måsar i halsbrytande akrobatnummer trixa i vinden. Men nu lyser solen starkt och jag måste ut igen.
Vi Glumsten låg vinden och havet på hårt. Vågorna bröts i skum, som likt harpaltar skuttade över stradstenarna. Solen lyste. Enda nackdelen var att kikarnas linser belades med saltstänk och försvårade skådandet. Ett par havssulor, en alkekung och en stormfågel blev dagens skörd. Dessutom förekom ejder, storskarv och gräsand.Det är som om blåsten och friheten utomhus har en läkande och helande effekt. Ett par fotoskådare dök upp och intressant samtal uppstod om fördelen med den eller den Canonmodellen. En annan fotoskådare hade en likadan 12x Canon som jag men hade försett den med en telekonverter som ökade den optiska zoomen från 12x till 18x. Det kunde vara en lösning.
Lördag - den sista på året
Jag tänker inte avge några nyårslöften. Det har jag f.ö. aldrig gjort, inte ens på den tiden jag rökte. Vägen till helvetet är kantad med goda föresatser var något jag tidigt fick lära mig, så goda föresatser, löften om det ena eller andra är inget jag frestas av. Nej, frestas jag så är det av mina önskedrömmar, men dem kan man inte göra om till nyårslöften. Men lika bra att lägga önskedrömmarna på hyllan, de får ändå bara synen på tillvaron att flimra
Men istället för att deppa lite över stundens allvar, borde man se tillbaka och tänka på allt som h änt under året. En årskrönika, helt enklet! Här är min lista över viktiga händelser:
- Vi börjar planera för att flytta. Ca 10 papperskassar med böcker rensas ut och skänks, det mesta till Nesse, en gammal god vän i Särö. Han har visserligen 3 - 4000 böcker, men vill han ha dem, så ...
- En sådan otroligt kall och lång vinter. Jag köper en riktig motorsåg för att kunna göra ved av de gamla ekstockarna. Alla jag talade med varnade för avsågade ben och andra förtretligheter.
- Arbetet i skolan flyter på, jag har inga utstickande minnen för ögonblicket.
- I maj är det slutbesiktning av nya huset. Vid varje resa hit fyller vi bilen med några flyttlådor.
- I juni är det skolavslutning. Nu börjar flyttkarusellen. Varje flyttlåda har säkert använts fyra gånger. Alltså en massa resor fram och tillbaka.
- Gräsfrön sås ut i maj, vattnas - och torkar bort. Eftersom det inte regnade på över sex veckor, gick det åt skogen med gräsmattan. Det vara bara ogräset som växte. men jag tänkte, låt det växa, kanske kan det riktiga gräset få lite skugga bakom tistlar och svinmålla.
- Så jobbigt innan sista flyttlådan och sista sängen etc är flyttad. Vi hann inte få med oss riktigt allt ur förrådet, men shit, det kommer nya hängmattor. Förresten har vi inga träd att hänga upp någon i.
- Så kom äntligen flyttstädarna och tvättade riktigt rent. Det hade vi inte klarat själva, det förstår jag nu.
- Inflyttningen gick galant. Vi lånade brorsans gamla merca med dragkrok och hyrde ett husvagnsstort släp och åkte några vändor.
- Befrielsen - inget kvar i Särö. Nu hade vi bara sååå många flyttkartonger att packa upp.
- En del äldre möbler hade vi placerat i lämpliga fosterhem, en soffa tog en ung präst hand om, annat gick inte ens att skänka bort, så återvinningen i Kungsbacka berikades med diverse föremål.
- Äntligen glommenbor vid midsommar. Och hela sommaren ligger framför oss.
- Staketet inhandlas och monteras. san kan Morris röra sig fritt på tomten.
- En friggebod kommer så småningom och blir uppmonterad
- Huset målas till ca 80%, resten tar vi till våren.
- Två nya toyotor har adopterats av familjen.
Och på nyårsafton ska vill till Lasse och Stina, och det kommer att gå till på ungefär samma sätt som flera tidigare år. The same procedure as last year och så skrattar vi åt grevinnan och betjänten.
Ett Gott Nytt År - om inget annat händer.
Storspoven är vit i armhålan, inte grå!
Ett annat ångestämne är att jag aldrig kommer att hinna alla de där elevarbetena jag förväntas fördriva ett lov med. Istället för att läsa på med god fart och strunta i om någon skriver 'dom' eller så, sitter jag med petpennan pch plitar rättelser emellan raderna. Som om det skulle hjälpa!!! Eller, har han plagierat detta??? Så far man ut på nätet och försöker hitta något, bara för att konstatera att här har vi en duktig elev med utmärkt förmåga att formulera sig. Men det tar TID!!! Ångest! Har jag tagit mitt b l o d t y c k s p i l l e r? Glömt det nu igen? Ångest, ångest!
Idag var vi, dvs ett par barnbarn och jag, ute med var sin kikare och min tub för att skåda fågel. Vid Glommens sten stannade vi och stirrade ut över det tomma havet. Ska det inte komma någon fågel? Tänk vad besvikna knattarna skulle bli om de stått tre kvart i blåsten till ingen nytta och inte sett en enda fågel, förutom den döda storskarv någon slängt in under flyttblocket. Men som väl var kom det ett gäng kanadagäss i stram V-formation och landade i viken intill. Oj, vad de jublade, hoppande av glädje ropade de: Titta, titta, morfar, så mycket fåglar! Och så kom det ett par streck med samma slags gäss kacklande över huvudena på oss. Lycka. Ångesten släppte något. I hamnen satt ett par storskarvar och solade sig och smälte sin svårsväljda plattfisk. Barnbarnet John fick chansen att ta den här fina bilden:
Sen åkte vi en bit till och tittade på storspovar som gick och krökte näbb i grunda Brevik. Barnbarnet Joel
tog bilden genom tuben .
Nu hade vi fått nog och åkte hem för att äta.
Nu är kvällen nästan slut och det är jag med. David och Johanna har kommit från Stockholm och ska stanna ett par dar. Härligt. Ikväll har vi virat en julafton till. Lyckligast var nog John och Joel som fick ett radiostyrt flygplan att leka med. Lite lättare att hantera än 150 kanadagäss, faktiskt. Men gässen klarar ganska gård vind. Det gör inte det lilla flygplanet trots två propellrar.
Menlösa barns dag, den 28 december
Det vimlar av skolor och kyrkor som fått namn efter denna händelse, inte minst i USA. Sökern man på bilder med Holy Innocents, är det betydligt fler lyckliga barn och ungdomar som tittar fram bland de drygt 1800 bildsvaren man får på Googles. Men då är det bilder som föreställer idrottsprestationer, skolavslutningar eller körer. Hur många som dödades i verkligheten är man osäker om, uppgifter från ett knappt tiotal till 144 000 förekommer i källmaterialet. Men påminnelsen om barns utsatthet finns där och då kan ju denna händelse trigga någon att engagera sig för gatubarn, barnsoldater, barnarbetare eller sexuellt utnyttjade barn. Och alla de som har gått på skolor som har anknytning till händelsen, bär naturligtvis med sig sin historia genom livet.
Som en motsats kan man också låta Giotto få vara med med sin version av krubban i samma stad, Bethelem:
Men Josef och Maria undkom, de fick en ängels anvisning (ständigt dessa änglar!) att dra iväg till Egypten. Nu var ju reskassan förstärkt av guld, rökelse och myrra. I Egypten stannade de tills Herodes hade dött.
Tredjedag jul
Två unga, älskande sitter omslingrande och sover i varandras halsgropar. Ser skönt ut, fast man får ju inte låtsas om dem. Hon ser så alldaglig ut, osminkad, lite blond och med ett svagt leende på läpparna. Hon blir en vacker brud den dagen det är dags. Han andas hennes molekyler genom hennes hår och liknar hjälten i Sagan om ringen. Ett och annat minne passerar långsamt mitt medvetande och drar med sig någon eterisk essens från den tiden då hela en varelse var inriktad på någon annan. De' du, Morrisvovven! Då var du inte med. Men nu är det mest dig jag pussar, skulle jag tro. Jag håller inte räkningen så noga.
Ett annat förälskat par, kanske i 25-årsåldern, på väg hem från något julfirande sitter med varandras händer inflätade i varandra. Det ser faktiskt lite jobbigt ut, men närhetsfaktorn är hög. Så har vi alla dem som en gång suttit på liknande sätt. Nu sitter de där, i olika åldrar och låter sig fraktas av Öresundståget mot Göteborg. En del har det mesta av sitt liv bakom sig. Hur mycket jag själv har av livet bakom mig har jag ganska bra koll på. Vad som återstår är mer ovisst. Men för bara några år sedan tänkte jag inte på att livet skulle kunna förändras så drastiskt - när vi byggde vårt förra hus 1998, ägnade jag över huvud taget inte en tanke på att tio år går fort - nej, där var hela livshavet att åka på, stort och oändligt och som krökte sig behagligt bortom horisonten. Men nu ... tja, bäst att inte tänka för mycket på det. Inte ens änglarna, som gör sitt bästa för att hålla mig kvar på plan, har en aning om när machten är slut. Bara domarn ...
Det nya bredbandet på 24 MBit är för all del något snabbare än 3G-nätet. Men ibland verkar alla vara ute och surfa på samma lina som jag - det går i baklås. Och så låter det - när någon ringer på telefonen låter det som om en symaskin sätter igång lite då och då. Och så hör den andre ingenting ett litet slag. [Här kan man lägga in ett lämpligt uttryck för frustration, men jag testar några smilys] R-), :-@, :-C (Vän av ordning frågar sig hur man biktar smilys, det kanske finns någon virtuell biktfar)
Se där, man behöver inte slösa med bokstäverna nu när det finns så fina tecken. :)
Jag borde suttit kvar på tåget. Se här så mycket tid jag förbrukat på onödigt bloggande! :-6 Den där bildskärmen är ett förrädiskt titthål in i andra världar. Dags att göra lite nytta.
:-)), 8:-)
Annandag jul – en allvarlig dag
Detta är martyrernas dag i kyrkan. Stefanos, en hängiven kristen, blir falskeligen anklagad för saker han inte sagt och de ursinniga skriftlärde beslutade sig för att stena honom. Och det skedde så. Hans sista ord var: Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.” Han blev den förste kristne martyren. De blev apostlarna också, alla blev avrättade på olika sätt för sin tros skull, alla utom aposteln Johannes.
Och så blir vi påminda om Herodes, som fruktade att en annan kung skulle ta över i hans ställe och tar livet att alla små pojkar i trakterna runt Betlehem. Orkar man leva med alla dessa övergrepp, med alla människor som inte är av god vilja, som bara vill sitt eget bästa och samtidigt andras ofärd eller död? Det är ett ständigt dilemma. Om jag gör så här, blir det bättre då?
Voltaires romanfigur Candide färdas genom en värld av ondska och djävulskap men lyckas genom sin optimism och Voltaires välvilja ändå ta sig levande tillbaka och till sist förenas med sin älskade Kunigunda. Sensmoralen i denna satir sedd genom upplysningens glasögon blir att man måste odla sin trädgård, dvs. man måste göra det man kan om det än inte är så mycket. Har du inte läst den, finns chansen ännu. Jag lånar gärna ut mitt ex.
Jag tycker jag känner igen lite av tankegångarna från den retreat i Stockholm som hustrun var på i början av december – ens kallelse är att verka där man är men att göra det bästa av situationen. Gud har gett dig en roll (oavsett om du tror på det eller inte) och det handlar om att göra det man är satt till så bra som möjligt. Svårigheten är väl att se sin egen roll och betydelse i det lilla sammanhanget. Helst skulle man vilja förändra världen snabbare och effektivare och f.a. mera. Hur lätt är det inte att känna sig förlamad av sin egen otillräcklighet? Och tankar som att man inte duger, inte räcker till lurar runt hörnet.
För den som försöker ta sin tro på något slags allvar kan perspektivet se annorlunda ut. Min ynkligt lilla kraft skulle inte räcka särskilt långt. Men genom att (förlåt den klumpiga liknelsen) koppla in sig på den största servon som finns, kanske något skulle kunna åstadkommas. Det handlar om att be när man vill göra goda saker om än aldrig så små, i förlitan på att Guds hör bön och att hans goda verk sker. Hur många underverk, faktiskt, har inte inträffat bara för att någon eller några slagit sig samman och mot alla odds skapat barnhem, sjukstugor, lindrat nöd, fått föräldralösa barn att tro på framtiden och dessutom fått en sjukt stor tro på meningen med livet (aj, aj, säger jag rätt adejektiv nu)?
Stefanos såg sin herre och Gud och Jesus på hans högra sida strax innan han förlorade medvetandet och gav upp andan. Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.
Jag kan inte låta bli att tänka på den kända berättelsen om den stackars slagne som får hjälp av Jesus. Han ser fotspåren av två människor, men ibland ser han bara spåren efter ett par fötter. Han frågar då: Var var du då? Det var ju bara spåren av en människa. Svaret blev: Det var då jag bar dig, när du inte orkade.
Julkalas nr 2 gick av stapeln. Fyra barnbarn till anlände med sina snälla föräldrar plus min käre svåger och så kändes det att släkten är hyfsat stor igen. Julklappsutdelning resulterade för min del i att jag fick en liten broderad tavla av Elina (11) som föreställde två ljus på en grankvist. Den sortens konst har jag alltid gillat. På alla kyrkliga försäljningar har dessa små miniatyrer ibland sålts hutlöst billigt eller bara varit tombolavinster, som på intet sätt har motsvarat all tid och möda som lagts ned för att framställa dem.
Nu har det tom. kommit en avhandling om syföreningarnas betydelse. En recension av nämnda verk finns här.
Så gick den här juldagen också. Imorgon börjar vardagen. Då åker jag tåg till Göteborg och skriver ut ytterligare ca 25 arbeten som vart och handlar om vad man kan veta om tre ord. Det blir i genomsnitt sju à åtta sidor styck. Sen åker jag söderut igen och kanske sitter jag kvar till Halmstad och får rättat undan en del. Vem vet, kanske alla vardagar på lovet blir lite tåglufferi?
Juldagen efter
Jodå, Jesusbarnet har kommit tillrätta. Det hade hamnat bakom själva stallet i hastigheten. Hustrun fann det till sist, gudskelov. De vise männen trycker bakom en kruka i ytterligare ett par veckor. Innan dess ska de kontakta Herodes, som om bara några dagar, den 28:e december eller på Menlösa barns dag, ska iscensätta barnamorden i Betlehem: "När Herodes märkte att han blivit lurad av stjärntydarna blev han ursinnig, och han lät döda alla gossar i Betlehem och dess omnejd som var två år eller därunder". Det är i detta sammanhang ordet ramaskri hör hemma. "Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer." Matt. 2:18, Jer. 31:15. Bevingade ord har inte alltid en trevlig bakgrund.
Men vem som helst kan ju se att julkrubban är av enklaste slag. Den behöver kompletteras, det är ett som är säkert. Att skaffa en levande julkrubba är kanske att ta i. Det har funnits en sådan utanför Domkyrkan i Göteborg ett antal år med levande djur: en äkta kamel, riktiga får, någon ko osv. Och så har några entusiaster agerat i rollerna som Maria och Josef; herdar och änglar har lånats från någon närbelägen skola i form av en kör. De skulle nätt och jämt få plats på norrsidan av huset. Ett nummer mindre men ändå av imposanta mått är krubbutställning à la Tyresö.
Det kräver dock att man utnyttjar hela vardagsrummet och hallen, så det går nog inte heller. Vill man veta något om julkrubbans historia, kan man läsa en artikel från Populär historia.
Byter vi ut hela julkrubban kanske de våra, dvs. de stora vuxna som fortfarande definieras som våra barn, blir besvikna. Dilemma, dilemma!
Juldag i vårväder är vi nästan bortskämda med nu. Det kan inte bli annat väder efter denna höst som aldrig blev vinter och knappt ens blev höst! Men nu lyser solen, fåglarna kvittrar, ja, ok då, det var en korp, men den stackaren kan ju inte låta som småfåglar, men kraxade gjorde den. Stranden var inbjudande och havet var stilla, jaa, det var nästan tyst. Några stora pojkar eller unga farbröder roade sig med att bestiga Glommens sten och ställa sig i roliga siluetter på toppen. Vi rullar på cyklarna, morris far som en tätting mellan tuvorna där löptikarna satt sina spår. Han skulle definitivt inte passa i en levande julkrubba.
Vi rullar vidare med våra cyklar och tar av in mellan husen där stranden övergår i naturreservat med staket omkring. Så kommer vi hem till vårt hus. Det är en lycklig tid vi lever i, det besinnar vi.
Så här ser vårt nya hus från nordost.
Eftermiddag med sen lunch hos Anna och Johan och barnbarnen John och Joel. De är mitt inne i Bondespelet, en affär på kanske ett par veckor. Det blev istället något spel där man skulle rita något - Pictionary. Jag hade bloggat tillsammans med min kaffemugg på julnatten till 03.00 och nu tog naturen ut sin rätt - jag somnade i soffan med Sixten på mitt bröst. Sixten är en dansk gårdshund kanske ska nämnas för att undvika onödiga missförstånd. Han sover helst på någon när han insett det lönlösa i att fajtas och småbitas i de undflyende händerna. Morris sover alltid för sig själv och aldrig på någons bröst.
Morrisvovven, I love you!
God fortsättning!
Julnatt
Även om en och annan nog tänker att jag säkert är 100 år eller mer, så har tiderna ialla fall förändrats. Julottan börjar tidigast sju, åtminstone i Falkenberg. Nej, vi kom nyss hem från midnattsmässan, midnattsmässan i Falkenbergs stora kyrka strax intill järnvägsstationen. En stor och välklingande kör tog oss igenom de kända julpsalmerna - förutom de vi sjöng själva. Välfylld kyrka, ingen sentimentalitet, bara raka budskap.
Redan tio på förmiddagen var vi i kyrkan, i Hertings kyrka också i Falkenbergs södra utkant (dvs ganska centralt). Ungdomarnas julspel illustrerade julevangeliet, som är ganska välbekant vid det här laget. Även Emily hängde med i detta ganska digra kyrkogångsprogram. Men det är ingen uppoffring. Där man har sin djupaste trygghet, där vill man gärna vara. Ofta.
Årets gran är en sån där ädelgran med mjuka barr i en läcker mörkgrön nyans, ungefär samma som vi har på våra ytterdörrar. Eftersom vi har 3,70 m (minst) till taknocken i vardagsrummet. känns den liten. Men upp kom den utan svårighet. Jag slapp att i princip kvista av den och borra nya hål för att grenarna skulle sitta symmetriskt (jag har traumatiska minnen från mitt hem - grananrna var mer vildvuxna förr, skulle jag tro). Symmetrin hade naturen redan ordnat. Några grenar längst ner blev över men de ligger dekorativt som en extra dörrmatta vid ingången. Äckligt välordnat med andra ord. Därmed var mitt ansvar avklarat. Det är Emily som klär granen med benäget bistånd från sin mor. Vi hittade alla julgransprydnader. Nu är det bara goebelänglarna som är på vift. Jesusbarnet är f.ö. också på vift, vilket oroar mig något. Hustruns strikta tidsschema har fått ett veck i kanten!
Fast om sanningen ska fram så höll det på att bli stor katastrof. När granen skulle vattnas, kom det för mycket. Snabbt undan med alla de blöta julklapparna, in med frotté och ut med den genomdränkta julgransmattan. Överväger att skaffa kattsand att ha på detta ställe, det enda raka. Var det någon som tyckte att min andliga polityr var i tunnaste laget? Att flintskallen nästan hade horn? Att alla kloka ord verkade mycket avlägsna?
Hur fördriver man tiden annars en julafton? I lugn och ro. Med utflykt till det allestädes närvarande havet med en hund som drar ens cykel i våraningens tecken.
Lilla fyren vid hamninloppet
Havet hörs annars bara man sticker näsan utanför dörren, även om det var relativt lugnt som idag. Medan Kalle Anka och hans glada gäng härjade i rutan, stannade jag kvar ute och försökte bli ett med naturen. Det lyckades väl inte helt; naturen ville inte ha mig utan jag fick ta mig tillbaka hem. Morris i galopp! Vi lämnade hamnen i Glommen.
Glommens hamn med fyren vid Morups tånge
Så dundrar ett par barnbarn in och livet får ett helt annat innehåll. Nu gäller det att avverka laxen och prinskorvarna, köttbullarna och - nä, jag orkar inte dra allt det där igen så att det kan bli dags för julklappsutdelning nr 2 för de ystra gossarna. Så blir det en stunds slitande i papper och snören med:
- Oj, precis en sådan har jag alltid önskat mig - åh vad fin den var". Arsenalen har utökats med en tung bok om Glommen, ett par porslinsskålar, en nästrimmer (!) och DVD-skivor, ja och så lite till. Och då ska du veta att det blir fortsatta julkalas i ytterligare tre dagar. Emily och jag kommer att äta sallad i alla former på kapp bara för att stå ut med allt det andra.
Två glada systrar på julafton
Falkenberg är OK
Jag minns dock att jag fick en hyra en kanonlägenhet vid Järntorget i Örebro. Innehavarinnan hade kvalificerat sig för ett hem och hade egentligen bara lägenheten kvar för sin systers skull, hon kom ett par gånger om året från Strömstad för att häla på. Nu fick den vänliga gamla damen hyran betald och ett besök av mig lite då och då. Diakonissan, som genom kontakter förmedlade affären, fick hjälp med juniorarbetet i församlingen en gång i veckan.
Idag är det nästan dimma, ett fint duggregn som sveper in allt i en gråfuktig slöja. Jag älskar dimman som släpar våt ...
Igår hade vi handlat allt. Trodde vi. Vi handlade resten idag och då hade vi handlat allt. Trodde vi. En gång till fick jag åka in till Falkenberg och köpa smör, vispgrädde, julgransljus av stearin (som inte fanns på tre ställen) och ½ kg köttfärs. Att det sedan blev fem gånger så mycket jag släpade i handkorgarna är en annan sak. Men det lär väl gå åt. Några julklappar till brukar det bli. Hittills har jag alltid varit ute sista halvtimmen och i nästan folktomma butiker kunnat köpa precis det jag velat ha. Falkenberg är en perfekt stad att handla i. Göteborgsmyset är ersatt av en annan känsla, känslan av varje persons närvaro. Ofta har man täffat expediten förr men alltid möts man av en så påtaglig hjälpsamhet. Storstaden har sin begränsning i detta avseende - om man inte är en gammal känd kund. I Göteborg är urvalet större men samtidigt är det enklare i Falkenberg när det bara finns en bokhandel, en Kapp-Ahlbutik osv. Där finns dock Lidl, men där finns nästan ingenting å andra sidan, inget man känner till i alla fal: en sorts ljus i beige att sätta i ljusstakarna till jul. Vem vill ha det? Bara dumt att inbilla sig att de skulle ha julgransljus där. Men plattläggaren från Österrike hittar sina tyska favoritkorvar där
Nu har mörkret lagt sig. Ibland frågar hustrun när jag ska sätta upp de ljusslingor alla villaägare har lagt ut i trädgårdarna likt militärens snubbeltråd för trampminor (fast tvärtom, menar jag). Jag minns en sådan jul där jag efter mycket tjat snurrade in ett äppleträd i ljusslingan. Det var en lång vinter det året och när jag fram emot påsk skulle avbryta ljuskonsterna, blev det nästan enklare att samla ihop resterna och lägga det på återvinningens altare än att försöka paketera det igen. De flesta lamporna hade slocknat.
Men här finns varken träd eller buskar (fast det var nu inte alldeles sant, ett par träd håller på att se dagens ljus i vår trädgård, och några buskyngel mognar till sin tonårstid ute i det blåsigt våta. Kanske skulle jag gå ut och överraska med att rama in trädgården?
Toffeldjuret Morris i kuddkrig
Åkern närmast har blivit en grund insjö. Några hundra trutar och måsar gör livet surt för maskar som vill upp och vädra sig. De stolta råkorna i sina frackar trycker ner dekraftiga näbbarna och lyckas få lite ätbart i krävan. Vi har skaffat frö- och nötautomat men det verkar inte vara många fåglar som upptäckt detta ännu, mer än skatparet. Talgbollar är mer populärt än frö, kanske för att det är mer lättigllgängligt. Det kanske inte finns så många fåglar i området, eller så finns det sedan länge etablerade matplatser, eller så har de inte haft anledning att söka sig söderut i så stort antal som är brukligt. Artportalen Dagens fågel kan t.ex. visa alla fynd man gjort av domherre idag. Klickar man på en kartikon, får man en god överblick över läget. Denna karta visar alla fynd av domherre den 22/12 som små svarta prickar.
Kartan är hämtad från Dagens fågel och visar som svarta prickar alla fynd av domherre den 22/12. Inte ett enda fynd av domherre har räknats in för Hallandskusten. I övriga delar av landet är det just nu mer talrik. Nå, de kommer väl vad det lider.
Jag tror att vi köpt alla julklappar nu. I Varberg var det ganska lite folk på eftermiddagen i gallerian, överkomliga priser och bra grejer. Fårskinnstofflor blir årets julklapp i vår familj. Vi räknar med en svinkall och ovanligt lång vår. Lika bra att räkna in värsta scenariot. Blir det inte det får Morris roligt.
Mitt i allt detta landar rymdfärjan Discovery med bl.a. Christer Fuglesang ombord. En mycket lyckad rymdresa efter vad det verkar.
Julbord
Så blev det faktiskt lite tid då jag skolkade från sammanfattningen,,´ja, ja jag vet, Du skall icke skolka, thy ... men det gjorde jag och for iväg till katolska kyrkan för att fira middagsmässa. Det var första gången detta var möjligt tack vare tiden (har alltid lektion då), tack vare bilen och tack vare att jag behövde komma till Lilla Therese (bokhandeln heter så) och köpa katolsk kalender och barnaögt beundra alla krubbfigurer med 30% rabatt. Men det behövs ingen ny, är hustruns ukas, kamelen haltar vidare, en och annan figur får väl ersättas av någon lämplig goebelängel. Jag har förresten Den helige Franciscus i snidad modell, ganska lagom för en storväxt herde. Vi har tom låtit smurfarna vara med, drar jag mig till minnes, men nu är allt sådant småknytt borta sedan länge. Och när jag senare på kvällen lite ängsligt frågade var jesusbarnet var, fick jag veta att han är inte född än! Kanske det dyker upp några herdar endera dan. De vise männen kommer inte förrän den 6 januari eller så. Ordning och reda.
Julbord på Lisebergs huvudrestaurang tillhör väl det som mer än mycket annat får längtans pawlovska hundar att dregla i ens sinne. Så har man då späkt sig och nästan fastat för att så i kretsen av sina kolleger begå denna rit. Inga starka drycker förekom, endast lättöl och vatten (t.ex. julmust).
Sillarna var bra, den rökta ålen var bra fast de hade skurit små, små bitar av den för att förmå den åpne ålskådaren att äta så få hela ålar som möjligt. Skaldjurspatéen var mycket bra och ägg med räka var dubbeltplusbra, sillsalladen var utmärkt och pepparrotsgrädden var pepparrotsgräddigt god. En liten potatis fick också plats på första assietten. Förlåt om jag glömt hälften.
För den som läst Bock i öftagård av Fritjof Nilsson Piraten finns det en utmärkt skildring av ett svenskt smörgåsbord dit den fattige kandidaten, som hjälpte svinhandlarna med den tyska koprresondensen, också inbjudits. Men eftersom de breda skåningarna, låt vara för mer än 100 år sedan och i en fiktiv värld, tog varje tillfälle att kränka den stackars kandidaten, fick han bara en ynka kaffeassiett att lägga allt det goda på. Därför hade han klokt nog sytt in vaxduk i kavajfickorna och på det viset fyllt på och tom. kunde ta med sig hem.
Det slapp vi, som talat engagerat om att inte kränka och om att hjälpa den kränkte. Vi fick alla stora assietter. Och när ett fat inte nyttjades ivrigt, därför att någon dryftade ett filsosofiskt spörsmål mellan tuggorna, kom den flinka betjäningen och fixade bort assietten även om den bara var halväten. Så går det till i den fina världen! Och man fick åter börja om i den långlånga kön för att nypa ålen i svansen. Jag glömde visst laxarna.
"Men herr abboten äter icke det som är fyfota; han äter gås och höns och änder och allsköns fåglar, han äter ock alla fiskar: gädda, lax och braxen och åtta fiskar och sexton steka och nio inlagda i peppar ... " (ur: Skämtan om abbotar, ca 1450) Hur många litterära anknytningar som helst ...
Så var det dags för alla svingoda skinkor (jahh, så heter det nu för tiden!) och annat köttaktigt.
Och så kom efterrätter av alla de slag - med godis. Men då hade det redan börjat svartna för ögonen på mig och det var dags att planera hemfärden.
Hemma bakar Emily bullar, mjuka kakor, lussekatter, småkakor. Hon är riktigt i tagen. Men det är ju jul bara en gång.
Nu vill Morrisvovven gå ut.
Julledigt - för vissa
Ca 400 elever och personal hade samlats till denna ickereligiösa avslutningsfest. Ickereligiös, för den får ju inte vara religiös i denna den politiska korrekthetens heliga namn. Fast idag hörde jag att diskrimineringsombudsmannen lagt ner tanken på att polisanmäla några skolor som valt att ha sin julavslutning i kyrkan eftersom det ändå inte är obligatorisk närvaro. Ack, frukta månde de areligiösa den säregna kraft som finns i en religion.
Alla sånger och psalmer handlade faktiskt om julbudskapet, dvs. julevangeliet. Jag gillar den texten bäst, inte bara för att jag fick uppdraget att läsa den i Hagakyrkan, utan för att den är så koncis, enkel och rakt på. Men om man betänker att den har funnits i närmare 2000 år, så är den äldre än stenarna på stranden. Jag vet inte hur lång tid det tar för stenar på en strand att överspolas av stormar och strömmar, där stenarna av gnejs och granit skruvas och hugger mot varandra innan de blir sand eller blåser bort som stendamm - kan någon tala om det? Men jag vet att i en stentumlare kan man få mackadam att bli smycken med kindlen yta på ett antal veckor. Men texten lever, det är som om den vore levande, att varje gång den används och nöts, så blir den inte mindre och tunnare utan växer till och får mer kraft. Den kommer att hålla i 2000 år till. Minst.
"Ord av evighet,
Mästare du vet
Att med Gud och männskor tala
Och de stummas nöd hugsvala,
Lös med mäktig hand
Våra tungors band"
(Sv ps 414:1 1937 års uppl)
Men det är väl så med evighetens byggstenar (aj, aj, rätt kass metafor), ju mer skulariserade vi blir, desto mindre förståelse har vi kvar för att greppa evigheten. Till slut uppfattar vi allt som inomvärldsligt och förgängligt och i sin yttersta förlängning - meningslöst.
Jag kanske sa någon gång att jag inte kom ihåg en enda text, men det var inte riktigt sant. Den här psalmversen fanns någonstans och kom väl till pass. Tyckte jag.
Ska jag vara ärlig, så finns det en massa psalmversar i mitt huvud. Nästan 50 år av psalmsjungande borde väl ha satt några spår.
Jo, som sagt, alla sånger handlade om julens innersta. Vi får se om någon polisanmäler oss. Fast hade vi bytt ut sångerna mot hyllningar av tomtenissar och annat tipp tapp, så skulle allt bara framstå som så oändligt mycket fattigare, som enbart drivor av sönderrivet julklappspapper som kan täcka ett vardagsrumsgolv på julaftonskvällen innan sopsäcken hunnit fyllas.
Den unga generation som en gång ska betala ens pension applåderar ofta och gärna i kyrkan. Det kan jag se som ett gott tecken. Den surmulenhet som i anständighetens namn vidlåder t.ex. musikinslag i gudstjänsten kan nog fylla en och annan som ännu inte blivit omvänd med förundran. (De omvända har vant sig och ser av detta skäl mest besvärade ut om något sådant skulle inträffa) Kanske tom. evangelietexten kunde bäras fram av applåder nu när Halleluja-ropen är okända. Så var det i alla fall i skolavslutningens Hagakyrka.
När till sist Stilla natt klingade under valven av skolans kör, var det hög koncentration och en längtans tystnad. Att den bröts av stormande bifall, bekräftade bara för mig att texten lever!
Min röda ryggsäck kändes ovanligt tung. Min första reaktion var att jag glömt att lägga ut några antologier och ännu tyngre läroböcker, men när jag packade upp var det alla inlämningsarbeten som jag lite tanklöst (men tanken var generositet) låtit eleverna vänta med till den här veckan. Det är mellan 1000 och 1200 A4:or och då är en hel del skrivna på både fram- och baksida. Jag har uttalade svårigheter att sitta vid skrivbordet och vara effektiv, det enda raka blir att åka tåg mellan Halmstad och Göteborg till dess att bunten av historiearbeten, romanredovisningar, filmrecensioner och I-seraches om tre ord (de flesta på åtta sidor styck) är genomtröskad. Vem sa' att man kunde få ångest av pensionereingen!? Efter halva bunten är jag kanske redo att ringa Försäkringskassan och begära förtida uttag?
Ja, så undrar jag ju förstås hur många arbeten jag hunnit läsa istället för att sitta här och vädra ut mina privata bloggtankar. Men det får jag ju aldrig veta. Skriva bör man ...
Nu blåser det igen
Ja, publiken fanns alltså på plats i god tid, så även vi. Lilia har varit där många gånger, för mig var det första. Denna kväll var programmet smockat med klämmigajullåtar ackompanjerade av ett korsord, ett melodikryss, där man skulle lista ut vem som var vanlig ren eller att ordet tomte ingick i låtens rubrik på lodrätt åtta. Ett lösenord skulle också knäckas. Risgrynsgröt, jo man tackar. Till sist blev det första pris till en dam och andra pris och tröstpris till tvenne nya damer. Ty damerna dominerade.
Jag tror inte jag besöker ett melodikryss igen även om jag mer än gärna lyssnar till Göteborgsmusikens övriga konserter. Gissningarna pågick högljutt alltmedan den mycket duktiga sopranen från operan tog sig igenom O helga natt. Hon sjöng starkt, men lyckades ändå inte överrösta de ihärdigaste damerna vid angränsande bord. Vem var nu den där av bröderna Cartwright, han som inte var Ada'm (!) och som skulle in på vågrätt sju. Fyra bokstäver.
Orketstern, Göteborgsmusiken, är en mycket skicklig blåsorkester. Halsbrytande arrangemang förde dem av oss som hade lite hörsel kvar igenom hela julaftonens Kalle Ankaprogram. Leksaskorkestern marscherade inför våra inre ögon, alla Dieneys figurer utförde sina konster till orkesterns ackompanjemang. Det var verkligen värt att vara med om ... om inte dessa olycksaliga tävlingsmänniskor till varje pris måste diskutera melodikrysset. Samtidigt.
Emily har entreprenad på julklappsinslagning. Hon gör det med glädje och vackra paket blir det.
Man måste bevara barnet inom sig så länge det går.
Morris och jag tog oss till sist ut. Nu har det börjat blåsa, riktigt ordentligt. Det är 8 grader varmt när klockan närmar sig 22 på kvällen, nästan sommar alltså. Badbyxorna har jag hittat, de ligger i den andra ryggsäcken tillsammans med mitt träningsoutfit (oj, nu blev jag bara 30 eller så, slänger mig med modernaste mainstreamvokabulären och låtsas att min pensionskris inte finns). Sanningen är att jag inte tänker bada i havet i det här vädret, om nu någon trodde det. Men jag har i alla fall varit på Klitterbadet och provat mitt nya årskort. En gång hittills. En gång är ingen gång. Oh sanning, varför är du så grym?
I dagarna har jag i alla fall äntrat stegen och skruvat fast vindflöjeln som Lilia beställde i somras. Det tog tretton minuter att få den på plats, tretton sketna minuter som jag skjutit på i ett par månader. Undrar hur många minuter det blir sammanlagt?
Göteborg i våra hjärtan
Men vad går upp mot en stilla promenad genom gågatorna kring Kungstorget? In i lilla tvålbutiken, som bara har handgjord tvål - och där träffa en gammal kollega och uppliva ett dussin minnen så där i förbifarten? Men min favorit Imperial Leather hade dom inte. Däremot fanns det en trögflytande grön någonting som sades skulle innehålla ekmosseextrakt, thy detta innehåller Imperial Leather, får man veta när man hittar tvålreceptet på Internätet. Magen får sitt i Saluhallens kebabställe. Jag gillar det stilla sorlet av förväntan och igenkännande. Kebabmannen samtalar med en god vän, antagligen på turkiska, och jag tänker omedelbart på den melankoliske nobelpristagaren Oran Pamuk. Hette han Oran? Det är ett gott samtal de har, så mycket förstår jag, och det livar upp mig. Det skulle lika gärna kunna varit i Istanbul, i någon basar, där en serverade kebab och en annan blev betjänad. Man behöver inte åka så långt, tänkte jag, inte utan en viss tacksamhet. Resa är kul men tar också tid.
Vidare, ut från korvhärvorna och de gödda kalvarna för att hitta fler julgåvor. Atmosfären i den här delen av stan är så positiv. Det kanske går att säga lätt då jag nästan aldrig är här. Fem decennier av goda minnen har lagrats i hjärnan, från tonåren genom alla taxiår, då jag fick köra hem färdtjänstens tanter och farbröder, överlastade med alla härligheter från Saluhallen, till de senaste årens fåtaliga inköpsrundor. I min ungdomstid var det inte så mycket ljusdekorationer mellan alla hus. Det var däremot mer snö som lyste upp gatorna.
I Wettergrens bokhandel nere på hörnet till V. Hamngatan är det nästan ingen kö. Snabbt blir jag visad till hyllan för Enid Blyton - ett barnbarn har spårat in där, och sedan till pappersavdelningen, där jag genast får tag det önskade. Oväntat men inte dessto mindre roligt. Vad hustrun får för julklapp vill jag inte avslöja, men jag räknar med att få glädje av den själv.
Återvänder till skolan och möter ett gäng elever som ska lämna in arbeten! Ja, där blir mitt jullov inbokat. Men plötsligt slår det mig att det som verkar vara ett avbrott i ens arbetsliv egentligen inte alls är så mycket avbrott: bloggarna (i dubbelbemärkelse) fortgår antagligen som vanligt och rättningshögarna rejält påfyllda. Det heliga arbetet ger en god del av meningen med föreningen och jag är lycklig nog att ha ganska mycket av den varan.
Nu ska jag strax möta Lilia vid Kronhuset. Go' eftermiddag.
Blinka lilla stjärna där
Nu har det stått i sitt hörn och mer varit en ovanlig prydnasartikel. Den senast inhandlade stjärnkartan ska tas fram och så får jag försöka leta mig fram mellan galaxerna. Polstjärnan var lätt att hitta ikväll. Karlavagnen i norr och Orions bälte i öster. Om jag skulle försvinna av någon anledning, så kanske jag inte dyker upp förrän vid nästa års julkalender i TV.
I morse var det inga stjärnor, dock. Tät dimma och ett par minusgrader hade gjort alla bilarna till isstoder. Fiaten fick jag upp ena framdörren på. Men eftersom låset hängde sig gick dörren inte att stänga. Lilla Toyotan då, nu var det bråttom med sannolik isgata hela vägen in till Falkenberg. Nix, där hade en massa regndroppar frusit till is precis utanför nyckethålet i dörren. Återstod Yarisen och den gick att öppna. Det var halt, mycket halt, men jag hann med tåget.
Väl hemma igen var det dags för julkort. I år har jag gjort ett i datorn med lite allmän flyttinformation och en och annan bild. Dessa kuvert skulle bara frankeras. Lilia hade också en bunt mer traditionella julkort frankerade med diverse frimärken från någon frimärkssamling. Ett par från Färöarna lyckades jag rädda, men många fina gamla svenska märken fick en sista resa. Tänk så snygga frimärken de gjorde förr, detaljrika, vackra föremål och noggrant avporträtterade storheter. De frimärken jag fick med från Konsum föreställde vår nya kaffekultur, expressomaskiner och allsköns okonst. Men God Jul på er alla. Kom och hälsa på! Det var den enda tillgängliga frimärksvarianten.
Emily har planterat i de nya "på köpetkrukorna". Det blev rätt bra även om det är ont om färgglada utomhusväxter så här års. Tänk att man har inrett ytterligare ett nybyggt hem, det är knappt man tror det själv. Den här kåken har ju fått en trädgård anlagd och plattor lagda, något som aldrig hänt tidigare när jag själv skule göra det. Kommer vi att ha en inredningsarkitetkt för nästa hus, måntro? Sa han som fortfarande känner sig sugen på utmaningar.
Birds, birds, birds ...
Dags att längta till våren och sommaren. Fågelskåderi är en av de bästa hobbies man kan ha. Man är ute mycket, man har anledning att köpa en massa trevliga prylar som handkikare, tubkikare, stativ, kamera (-or). Och så träffar man likasinnade, skådare liksom man själv. Man måste inte fotografera alla fåglar man ser, men för mig har det blivit en måste. Ibland är det lite lurigt att artbestämma en pippi men har man den i datorn, är det lättare att urskilja detaljer. Detta lilla urval gjorde jag för att testa hur det skulle se ut. Kanske jag har en avsikt med detta, men jag får fundera mera på det. Vad jag egentligen försökte göra var att lägga ut en liten filmsnutt, men tekniken är inte riktigt klar ännu på blogg.se.
Nästan alla nya böcker jag köpt är fågelböcker. Visserligen har en del idé- och lärdomshistoria liksom vanlig historia slunkit med. Jag har alltså lite att pyssla med på dediga stunder.
Här är en sävsparv. De allra flesta flyttar ner i Europa under vintern.
Kajor är söta fåglar, som oftast uppträder i förälskade par.
En och annan koltrast kan vi ju se nu förstås, även om en del drar ner i Europa.
En sädesärla, den första jag såg våren 2006, i Vallda Sandö. Flyttfågel.
Gulsparv kan man få se på vintern i Sverige. En del flyttar ner i nordeuropa.
Strandritt utefter badviken i Glommen. Hade hästarna haft vingar hade det varit pegasosar.
Hämpling, en härligt vacker sommargäst. Vi ses i april.
De här salskrakarna fanns i Särö förra vintern. Två hannar och en hona.
Entita vid fågelbordet.
Västanvind och våraning
På stranden ven västanvinden klar och kall. Kanske inte så stark men den var råkall och
den gick igenom märg och märg
och ben och ben och kylde ner var sena
som blev stel och kall som sten.
Poeten Shelley har skrivit Ode To the West Wind. Egentligen är det raderna om att falla på livets törnen, som fick mig att leta upp den på nätet och ta med slutstroferna där detta står. Det verkar vara ganska mycket törnen och annat vasst man kan skada sig på när det bara är några fattiga dagar kvar till ledigheten. Slutraderna profeterar dock om en vår.
IV
If I were a dead leaf thou mightest bear;
If I were a swift cloud to fly with thee;
A wave to pant beneath thy power, and share
The impulse of thy strength, only less free
Than thou, O uncontrollable! if even
I were as in my boyhood, and could be
The comrade of thy wanderings over heaven,
As then, when to outstrip thy skiey speed
Scarce seem'd a vision—I would ne'er have striven
As thus with thee in prayer in my sore need.
O! lift me as a wave, a leaf, a cloud!
I fall upon the thorns of life! I bleed!
A heavy weight of hours has chain'd and bow'd
One too like thee—tameless, and swift, and proud.
Make me thy lyre, even as the forest is:
What if my leaves are falling like its own?
The tumult of thy mighty harmonies
Will take from both a deep autumnal tone,
Sweet though in sadness. Be thou, Spirit fierce,
My spirit! Be thou me, impetuous one!
Drive my dead thoughts over the universe,
Like wither'd leaves, to quicken a new birth;
And, by the incantation of this verse,
Scatter, as from an unextinguish'd hearth
Ashes and sparks, my words among mankind!
Be through my lips to unawaken'd earth
The trumpet of a prophecy! O Wind,
If Winter comes, can Spring be far behind?
|
|
Jag tror vi är tröttare och mer slitna än vi vill kännas vid, låtsas om, tillstå, uttrycka. I alla fall kan jag känna så efter en lång tur med Morrisvovven i hans tajta regnväst.
Det är bara när man har sovit lite och eftertanken och reflektionen får vrida och vända på frågorna som man kan komma fram till en hållning som man kan känna sig nöjd med. Och då kan man med rätta få skämmas lite, känna sig rätt kass för att man inte fattade, begrep, insåg, greppade, hade en inkännande förståelse för - att det man lite tvärsäkert uttryckte var fel av alla de skäl som finns och man omedelbart borde insett men inte insåg för man var själv lite trött, kanske kände sig struntad i och sörjde lite över det.
För den som bara inte vill veta av att vara här eller där, att göra det ena eller det andra, att se glad, pigg, fräsch, uppmuntrande, cool, ägande eller bara behärskad ut, för den som har ramlat ner bland törnena och inte har kraften, hjälper det ju inte alls att någon gnatar, gnäller, tycker att inte, förutsätter, rentav kräver att så skulle vara osv. etc. mm.
Då vill jag säga förlåt, Jag vill låta bli att trycka ner, att göra ledsen, att göra ont värre; och säga ’jag menade ju inte att såra, att göra dig bedrövad’.
För jag kan ju faktiskt förstå, inse och fatta att du (och ’du’ är många) är tröttare än jag, att dina bekymmer är större än mina och att dina behov är helt annorlunda och att jag inte ens har en aning om dem. Men att de finns där och tar kraft.
Men
Då lyfter änglarna,
på bönens vingar.
I sina händer bär de
våra skärvor.
knappt ens minnen kvar
av revorna
som törnet gjorde
Skulle gå - skulle komma, skulle ...
I dag fick barnena lussekatter och pepparkakor nedsköjt med mycket pösig julmust. En del rann ner på golvet. Det är sådant som kallas julstämning. Nästan alla var där och nästan alla vet alltså om att det kan bli en femfrågors i morgon. Den är precis klar. 485 - 503 i vita boken. Fast den ligger väl i skåpet. Jo jo.
Vad gör man om folk lite upprepat så där inte respekterar avtalade tider? Tappar man sugen eller ser man uppmuntrande ut bakom det rostfria leendet? Det suger, heter det numera och det är inget man blir sugen på. SJ har åtminstone tidtabell men inte heller det tycks hjälpa. Fast det är klart, har det kommit en massa vatten i tunneln, så blir det force majeure. Min bror körde in i lite för djupt vatten med sin merca. Nu står den på verkstaden och motorn ska röntgas. Kan kosta 150 lakan men bara 11 i självrisk. Det är tur att det finns självrisk. SJ har väl ingen självrisk, åker man där får man skylla sig själv. Ack, hur lätt är det inte att dyka ner när man borde dyka upp? Men vattnet, det vattnet i tunneln eller vad det nu är ...
Imorgon är det sista fredagen i skolan det här året. Lite högtidligt nästan men vad skönt. Nu ska jag göra iordning i köket. Säger hustrun. (mb)
Vatten, vatten, bara vanligt vatten
Enda fördelen med att vara översvämmad är att man pratar med sina medpassagerare. Resan in från Falkenberg var OK, tåget kom och gick och stannade i Kungsbacka precis när det skulle. En fullknökad buss tog Särövägen in till Centralstationen. Lite minnen fladdrade förbi från drygt 30 år i den här delen av Sverige.
Minnet av vårt vackra vardagsrum strax innan flyttstädningen drog in
Egentligen är det otroligt att vi bröt upp från den trygga särötillvaron, från ett nästan nytt hus som vi älskade. Emily hade sina kompisar i grannskapet och Morris var den mest kända hunden av alla. Lasse Brandeby, som bor några svängar från vårt gamla hus, hade tom. döpt vår hörnsväng runt tomten till ’Kungens kurva’. Kungen var kungspudeln Morris det. Där satt han i splendid isolation och blickade nådigt ut över sin domän, sitt revir. Oftast flög han som en raket längs staketet, gjorde en piruett på bakbenen och skällde på någon bil som hade fel färg eller drog släpvagn efter sig. Den kombinationen var han svuren fiende till av någon anledning.
Morris och älsklingskompisen Alice
Hans eleganta svansföring och smäckra profil matchade husses något mindre smäckra varelse. Men vi sågs alltid ute, jag med kikare om halsen där vi gick runt Skörvallaviken eller ute i Särö Västerskog. Ja, det var tider det. Va, håller jag på att bli sentimental? Kanske längtar jag tillbaka till ’miljonärslivet’ bland hermelinpälsarna och alla häftiga BMW:ar? Nejdå, alls icke. Men jag kan erkänna att det verkade lite lättare att fräsa hem i sin Lupo (WV:s då minsta modell) på 25 minuter. Idag tog det nästa fyra timmar. Heja SJ! Jag tror att ni la in alla extraledigheter samtidigt som banorna ändå var översvämmade. Folk var ju ganska inställda på att allt skulle ta en gräslig tid.
Bussen från Centralen kom utan större svårighet till Kungsbacka och jag hade lärt känna en förskollärare från min nya hemstad. Tåget på spår 3 skulle avgå inom minuter förstod vi av skyltningen. Spring i trappor och genom tunnel, upp igen, och så kuta längst bak för att få en sittplats. Taget var nämligen ganska fullsatt redan. Men efter tre kvart och ett äpple gick ryktet om att det saknades en förare. En extraledighet? Ett nytt tåg från Halmstad var på ingående fick vi veta. Nu skulle vi dra vårt bagage nedför en trappa, genom en gångtunnel med roliga gubbar ritade på väggarna och uppför en annan trappa till spår 1.
- Teåg mot Halmsta’, Helsingborrrrg och Köpenhamn av’gårr från spårrrr trrre’, ropade högtalaren på klingande skånska. Då hade vi redan hunnit till spår 1. Tillbaka genom tunneln och upp igen på spår 3. Vi nickade igenkännande åt gubbarna på den målade väggen. De hade nu fått sällskap av några tanter och barn, såg vi. Roligt! Lite kul att vi äntligen skulle få komma hem. Och se, där kommer tåget bort i svängen. Fast det kör in på spår 1. Tillbaka igen. Fan vet om det inte var ännu mer folk på väggmålningen nu. Det kändes så. Men de skulle ju ändå inte med tåget så det kvittar.
Har någon sett Chaplins film Diktatorn? Där finns en liknande scen där Hynkel (= Hitler) dvs Chaplin i sällskap av Garbich (Goebbels) ovh Herring (Göring) ska ta emot Benzino Napaloni (Benito Mussolini) på järnvägsstationen. Det blir ganska roliga gags innan tåget kört fram och tillbaka på stationen och mottagningsdelegationen rusat efter – för att sedan finna att den italienske diktatorn redan står på perrongen – någon annan stans. Vi kunde varit statister i den scenen. Det var inte alls roligt. Vi hade gjort slut på all vår uppskattning av ”Hela folkets järnväg”.
Nå, det gick att komma till Falkenberg idag också. Ännu inget regn, det nya, hotfulla som skall förändra världen ännu mer och som fått SMHI att utfärda värsta varningen. Ska man kanske laga till nödproviant, bära in torr ved (om man hade någon) och bädda åt sig på vardagsrumsgolvet, eller kanske på några stolar om utifall det skulle bli översvämning? Och Morris som avskyr att bada …
domherre
Barbers Trombone Coire, Adagiot, fyller stillheten som vilar över en sovande hund och mig. Annars är J.J. Johnson och Kai Winding mina trombonefavoriter. De spelar jazz i duett och jag kan lyssna på deras hesa råmanden hur många gånger som helst. Jag har dragit mig undan "Helt Hysteriskt", som ibland är skoj men just nu var - helt hysteriskt. Kvalitetsgranskning av skolan är något jag fått på min lott och av div skäl, som kanske inte passar att redovisa här, men jag var riktigt förbannad, så har jag lusläst frånvarosystemet och funnit ett och annat. Kan jag som klf inte får en rätt och riktig bild av elevernas frånvaro, blir informationen uppåt och nedåt fel. Tur att Barbers Adagio finns. Det dämpar.
Vädret är annars helt hysteriskt. Det regn som drog fram över oss idag översvämmade järnvägen utefter Mölndalsån och det lär vara tågstopp där hela veckan. Byte i Kungsbacka och bus därifrån. Det betyder att jag får ta ett tidigare tåg och kommer hem senare. Bara nu tåget kommer över Viskan, annars blir det inga jobbreseror ... Här hemma är det visserligen vattensamlingar överallt men det rinner inte in i husen. Tacksam över att vi inte har källare.
En solig dag
Äntligen en solig dag till. Hur längesedan var det inte så här bra väder? Ut med fågelkikaren till Glumsten och anslöt till några trevliga boråsare som redan varit där i fyra timmar. Sillgrisslor, smålom, alfågel, knipor och lite mer vanliga storskrakar och ejdrar passerade. På bilden har jag det stora klippblocket i ryggen som vindskydd och tittar inåt viken. Någonstans i gyttret av hus bor jag, i linje med den högra vindsnurran.
Åt helvete eller på spåret?
Så avlöses de spårbundna aktörerna av mästaren på kvasten Harry Potter. Jag har läst eller snarare lyssnat på en av dessa delar, ??? från Askaban eller var det Askalon - jag kanske kommer på vad den hette eller kanske inte alls, det spelar ingen roll. Nu tittar jag ett tag och spelar in, man vet aldrig, kanske blir även jag en Harry Potter freak (särskrev jag rätt nu?). Nu vet jag, jag önskar mig en trollstav i julklapp. Hade jag nämnt detta för barnbarnen hade jag säkert fått en. Fast trollstaven väljer sin herre ...
Perrong 9 3/4 och spring rakt in i väggen. Det är ett säkert sätt att ta sig till "den andra sidan". Går det inte genom en garderob på vinden som hos C. S. Lewis - fast då är man fortfarande vid liv - så förflyttas man till Nangiala genom att dö som hos Bröderna Lejonhjärta. Få saker har kittlat fantasin som dessa förflyttningsmotiv. Odysseus tar sig till Hades för att få svar om sin resa, Orfeus för att återfå sin älskade hustru - men som misslyckas, Dante tar sig genom bådet Helvetet och Skärselden för att möta kvinnan han älskade, Beatrice, i Paradiset. Som en grimas åt allt detta låter Pär Lagerkvist kamrer Jönsson och lilla frun hamna i helvetet för att bedriva sin otukt, bara för att finna att hennes make skjutit sig i sin sorg - över sin lättfärdiga hustru kanske, som skapar ett helvete för honom när hon själv tror sig vara i himlen.-
Tanken på vår egen förestående bortgång lämnar också lite att fundera över. Var hamnar jag själv? Och du? Den ene rövaren på korset fick löftet: Idag ska du vara med mig i paradiset. Han hade bekänt sin tro. Har vi samma chans? Även om vi inte är rövare? Något att tänka på efter På spåret.
Hur rimmar man på rakkniv, fröken Julie?
Nå, stormen tjuter på utsidan och alla är ute på olika saker, utom Morris och jag. Jag spelar in. Roligt att man fått någon liten uppgift i alla fall. Hustrun har svårt för detta. Hur ofta har jag inte blivit uppringd och tillfrågad om hur man spelar in något på DVD:n? Massor. Jag försöker förklara. Först ... Kanske en skriftlig instruktion? Men nu har jag tryckt på knapparna och vem som dömer Amy kommer hon att få se. Jag bloggar vidare.
Idag hade hustrun en riktigt lång lista med julklappsrim på saker som hon har köpt men inte jag. Jag har inte börjat ännu, julen verkar så avlägsen. Kul med lite tomtar i skyltfönstren, men att detta skulle få effekter i min plånbok det har jag inte fattat än. Jag är mer uppfylld av elevernas reaktioner på dagens avsnitt av fröken Julie. Den gick uppenbarligen hem. Mycket engagerade kommentarer och reflektioner blev det. Ja, vi tackar världslitteraturenför att de unga får sin oskuldsfullhet (ja, det kanske finns några ... ) nedsolkad av vuxenvärldens trista intrigerande och otidigheter. Men det är ju så livet är, det riktigt goda, kärleksfulla, pålitliga och trygga, det kanske bara finns i litteraturen det också. Bullerbyn ligger ju inte så långt borta från 18-åringarnas erfarenhetsvärld. Nu blir den väl en tillgång först när de får egna barn att läsa för. Men vi har slutet kvar, det tar vi imorgon. Slutet ja, det blodiga.
Odysseus har också varit i farten på våra lektioner i åk 1. Han kom så äntligen hem till sin hund, sin son, sin hustru och sina fiender. Det blev också ett blodigt slut på den historien, även om hjälten klarade sig på det klassiska viset. Det var värre med fröken Julie. Hur det gick för Jean kan vi bara gissa. Förmodligen klättrade han vidare och trampade på fler lik innan han gav upp andan. I nästa vecka ska de få ett läxförhör på Strindbergsläxan jag delar ut i morgon. Det blir inte så svårt men kan bli en påminnelse om att man ska vara på "jobbet". Studiebidraget är inte så stort, men att göra rätt för sig är hedersamt. Och med all sannolikhet har man missat någon diskusion, inte kunnat göra sin stämma hörd, inte blivit informerad ... ja gjort en riktig dålig affär.
Det kanske kommer en fortsättning ... och det gör det. Efter att läst färdigt elevreflektioner kan jag ju bidra med en. Klassen har inte riktigt sett hela pjäsen ännu, ca 1/4 återstår. En av eleverna skriver:
Julie spelade ett spel. Hon försökte förföra Jean och visst lyckades hon. Det trodde hon i alla fall: Men Jean spelade även han ett spel och var alltid steget före. Julie besegrades också i sitt eget spel. Hon trodde det var hon som höll i trådarna och att hon hade Jean precis där hon ville ha honom. Men allt Julie gjorde eller sa kom sedan Jean att använda till sin fördel.
Plötsligt var rollerna ombytta. Jean var den som stod över Julie. Hon trodde sig ha lurat honom men hon blev den lurade istället. Hon spelade Jean rakt i händerna. Genom att låta Julie tro att det var hon som bestämde kunde Jean sätta sin plan i verket. Julie kom att bli beroende av Jean. Det var han som höll i hennes öde. Julie låg framför Jeans fötter och hon visste att hon var besegrad. Hon var fångad, överlistad av en tjänare. Jean hade fått henne att falla och hon fick Jean att resa sig där han varit i hela sitt liv och han såg till att dra nytta av det. Det var äntligen Jeans tur att få behandlar Julie så som hon behandlat honom. En bricka i ett spel.
Det var ett par exempel till som jag ska dela ut imorgon (idag, oj då) med liknande. Det är få saker som är så uppiggande och friskt som elevernas egna texter. Peer groups och sådant för den initierade. Det är också få saker som håller lärarens hjärna igång som när friska ögon ser mönster i nytt stoff.Fel på ledningen? Det piper inte.
Men telefonerna är det underligt med och det började redan innan ADSL-uppkopplingen fanns. Plötsligt är telefonen i köket död, likaså i Lilias rum. Men när jag tar nyaste telefonen från mitt rum och pluggar in, ja då går allihopa riktigt bra. Även de gamla telefonerna som vi hittat en efter en på de mest märkliga ställen. Att jag gnäller över detta här är bara ett utslag av min oföretagsamhet. Ja skaaa ta reda på vem som installerade tråderiet...
Just nu är det närmare 11 grader varmt ute. Är det bara jag som tycker att det är kusligt uppochner i världen? Elräkningen blir ju man lite gladare av, men ändå? Sommardefinitionen är 10 graders medeltemp. Alltså är december hittills en sommarmånad. Ska du med och bada?
Morris har stått och stirrat på mig en lång stund. Han och jag åt en sen middag, bestående av pasta och upphottad falukorv, smaksatt med den goda tomatsåsen, majskorn och någon asiatisk frukt som blandades ner i göran. När jag frågade om han skulle med och bada, gick han demonstrativt och gömde sig, den badkrukan. Men nu går vi innan nästa regnstorm är över oss.
80 cats and a dog. Oh God!
Jaha, så var det stopp. Man kan bara inte gå förbi ett ord utan att ta reda på vad det egentligen betyder. Alltså, in i Svenska Akadmiens Ordbok, SAOB, och kolla. Det fanns fem verb att undersöka. Vad trodde jag själv innan jag gläntade på förlåten1? Jo, eftersom man lackar julklappar, så kunde det ha något med det att göra. Har någon hört att "det lackar mot påsk" eller "det lackar mot semstern"? Men av de fem föreslagna betydelserna, är det väl trean som kommer närmast, att gå lätt, trippa. Då kan det ju också lacka mot påsk, eller hur?
1. klandra (ngn l. ngt), tadla, förtala, belacka (sic!)
2. tillsluta (ngt) med lack, att lacka julklappar t.ex
3. gå lätt, trippa, Räfwen lackar åt ijsen
4. rinna (droppvis), drypa, jfr Han jobbade så svetten lackade
5. om malm: Smälta o. klibba fast vid forman
1 Ja, så var det ordet förlåt, med betoning på för'. Ursprungligen menas det draperi som skilde det allra heligaste från resten av templet i Jerusalem. När Jesus dog på korset, brast förlåten uppifrån och ända ner.
Oj oj, nu har jag alldeles kommit från ämnet. Var var vi, jo det lackade mot jul ... men nu har jag glömt vad jag skulle säga. Fast jag kom ju precis på att hade en elev skrivt "Var var vi ..." hade det sannolikt blivit "vart var vi". Det förefaller som om generationerna yngre än trettio år sällan ser skillnad mellan vart (riktning) och var (befintlighet). Spelar ingen roll om det är lärare eller elever, de yngre säger vart i alla lägen. Men det är ju så det går till, språket förenklas och förändras. Jao, jao mannen. Fett chill! eller vad det kan nu heta.
Alltså det lackar mot jul. Hustrun blev glad åt lussekatterna. Ett par påsar ligger i frysen tills det är dags att bjuda elever på dem.
Hennes veckoslutsretreat hade varit mycket givande. Biskop Arborelius är en skicklig föredragshållare. Kontentan av det hela är att du kan känna dig trygg där du finns. Din kallelse som Gud givit dig, är att vara där du är. Hade kallelsen varit annorluda, hade också det varit annorluda för dig. Oavsett om du jobbar i storkök eller undervisar så ser Gud på dig med kärlek. Och så kan du ge något tillbaka till honom - att göra dina uppgifter så bra det bara går. På det viset kan du ära honom. Ty det är det som är själva vitsen med tillvaron, är att vi ska ära Gud i evighet - i evigheten, alltså, i själva "efteråtet" om du förstår vad jag menar. Jordelivet är bara en parentes i evigheten. Men om jag nu skulle göra det hela bakvänt och gå mna egna vägar, i trots och allt det där, skulle det kunna förändra hans kärleksfulla blick? Aldrig i livet. Den skrämmande hämnaren som ser dig överallt, "till och med i källaren" som min svärmor en gång försökte skrämmas med när Lilia var liten, är bara en mänsklig konstruktion, ett uttryck för ett gammaldags förtryckarsamhälle.
Morris är också helt återställd. Han har fått ris och kokt fisk. Hans kallelse ... ja, det måste vara att ära husse och matte genom alla glädjesprång har tar när vi dyker upp. Och det är ju sådant som förlänger livet på oss båda. Ingen dålig kallelse för att vara en hunds! Och en sak till - han är ju en grymt bra påminnelse för en annan som är så dålig på att leva med Gud i vardagen. Morrisvovven ...I love you!
Jag fryser om dina händer
Lördag, återkommen efter Öppet hus på skolan. Ihärdigt regn, stark blåst. Morris har lite blod i avföringen och har spytt, även här var det lite blodigt. Det har hänt förut. Trolig orsak ett jätteben, en höftled från en ko tror jag, som matte skaffat. Den ska väck! Sådant kan vara farligt, en liten benflisa kan skapa bekymmer i magen. Nu har han fått ris, imorgon blir det kokt fisk och ris så får vi se om han blir bättre. Han har också varit ute i regnet och var genomvåt efter promenaden med Emily. Nu vilar han ut i husses säng och har blivit invirad i förra årets tombolavinst från kyrkliga försäljningen, en handstickad liten filt. Riktiga grejer, helyhlle, inget tomteprsaasel alltså.
Tack och lov att man kan höra gamla radioprogram via webben. Favoriten Spanarna, från igår, håller på att förutspå framtiden. Lite senare ska jag lyssna till ett eller annat av programmen Språket, där språkfrågor ventileras. Det är sådant som ger tillvaron lite extra krydda: P1.
Hustrun ringer lite då och då och rapporterar från sin kurs: Att finna Gud i vardagen. Det låter bra, jag gillar sådant, det motsägelsefulla, det oväntade, överraskningarna i det man har alldeles intill sig utan att egentligen veta om det. Den katolske biskopen i Sverige är bra på sådant, har jag förstått.
Bo Bergmans dikt:
Jag fryser om dina händer.
När du ler blir jag varm av dig.
Du är glädjen som allting tänder
och ångesten på min stig.
Så rik är jag vorden och väger
en värld sen jag blivit din
- så fattig att inte jag äger
en droppe blod som är min.
Men nu ska vi åka och bli bjudna på middag av frukten av dessa kalla händer.
Lite av Gud i vardagen, typ.
En glad första advent på er alla
Blogg i adventstid
Första advent står för dörren. Det går inte att ta miste på. Överallt i stugorna hänger minst en adventsstjärna och ljusstakar av alla modeller. Det är väl bara vi som envisas med att adventsstjärnan (ental!) inte får sättas upp förrän på lördagen före första advent, kl 18.00. Prick. Detta är väl nästan det ända yttre religiösa bruk vi tillämpar strikt. Det är som om hela saligheten hängde på det. Helsjukt. Man får inte dricka julmust heller förrän första advent, men det gör jag i alla fall. Nu har hustrun åkt i väg på sin retreat för att hålla tyst hela helgen. Hon har redan ringt några gånger och skickat ett par SMS för att påminna om vad jag ska spela in. Det blir Idol, DVD:n och Morrisvovven om han nu inte lägger sig och sover någon annanstans.
Trombonen har fått en välbehövlig puts. Egentligen ska man ha bomullsvantar på sig när man polerar för att slippa bli så smutsig om händerna. En praktisk polerduk med impregnerat polermedel fungerar fortfarande efter flera år. Kanske man skulle önska en ny sådan i julklapp, det är alltid så himla svårt när ens barn undrar vad man önskar sig. Jag önskar mig ju strängt taget ingenting; jag har allt och det jag behöver skaffar jag… Men jag har ändå levererat en lista med rakcrême (min enda egentliga last), uppladdningsbara batterier … ja så var det väl inget mer … jo, kanske en bok. JA, EN BOK! Det ska bli roligt. Himla tur att jag kom på det där med bok. Önskar du dig någon särskild? Tystnad. Kan inte det få bli en överraskning? Ja, så håller det på. Kan någon tala om för mig vad som hänt, varför man blivit en sådan korkad träbock . Det får bli bättring. Barn och barnbarn vill ju en det bästa och säkerligen gör jag dem besvikna genom att slingra mig undan. Därför kommer min lista till tomten här:
Ett nytt teleskop à 9995 NOK
Ett zoomokular à 3100 NOK
En riktigt fin ylletröja som inte kommer från Ullared (1200 pix?)
Vadarkängor, dvs vattentäta superlätta högskaftade kängor för fågelskådning (minst 1800)
Ett par handskar
Tre par strumpor
En slips (det var riktigt längesedan)
Ett, nej två så går vi tillsammans, abonnemang på konserthuset eller bara lite biljetter
Nu har jag väl gjort alla barn och barnbarn glada? Men tittar man på prislapparna blir det omöjligt. Det får nog ändå det var från början:
Rakcrême,
Rakborste (här kom jag på nått!)
Målarpenslar (Yes! De jag har använt har säkert torkat ihop nu)
En tröja från Ullared 3XL
Ett par raggsockar till mina stövlar
En putsduk till mig gamla teleskop
En bok om Glommen (Finns på Konsum)
En ny putsduk till trombonen
Ventilolja till densamma
En CD med Julia Ficher (violinistisk underbarn)
Ett par handskar (OK med Ullared)
Och så den där engelska tvålen som tydligen är vanlig i Danmark men inte här – om nu någon ändå åker iväg. Imperial Leather heter den och den innehåller ekmosseextrakt, vilket ger en särskilt manlig karaktär)
Ja, med dessa förutsättningar kanske också jag får lite julklappar i år. Men, ärligt talat, är det inte i alla fall roligast om julklappen är en överraskning? Det tycker jag.
Alla planer på att lägga ner julklappandet verkar vara dödfödda. Lilia vill köpa till alla. Det tycker jag är fint, men jag förstår också alla fyra barnen som genom åren haft andra prioriteringar.
Nu är det snart dags att kolla kablar, knäppa knappar så att allt det underbara blir inspelat. För egen ringa del blir det väl att elda i öppna spisen och bläddra i lite fågeltidningar under tiden de båda sångkombatanterna vinner tittarnas gunst innan någon vunnit tittarnas gunst.
Jag har också ikväll läst igenom en hel del bloggar, inte minst mina egna. Det är ingen tvekan om att de har ett värde – men nog bara för mig. Jag skulle inte vilja vara utan dem och bloggberoendet verkar bara öka. Enda nackdelen är att fingrarna levererar bokstäverna i fel ordning – kanske ett åldersfenomen? Men inte heller det är väl något att be om ursäkt för?
Nu har jag uppdaterat mina personuppgifter.Bloggoholics Ltd
Nu blev det plötsligt fredag
Denna torsdag fixade jag kaffe till stengubbarna. De vill helst bli klara men en fikapaus med lussekatter är svår att motstå, trots att det inte regnar alls. Alls betyder att det håller upp hela tiden. Men det blåser. De är klara med stenläggning utanför tvättstugan. Snygg låg murt i ljusgrått mot de svarta (nästan) plattorna. En ny torkvinda ska gjutas ner imorgon. Bredvid denna yta finns enavgrusad parkering för en bil. Där kan man ställa fiaten som kan läcka en droppe olja då och då. De tjusiga toyotorna får stå på parkeringsavdelningen, även den svart men med lite annorlunda struktur och storlek på plattorna. Allt är inramat av en grå smalare sten. Så tillkommer då rampen upp på altanen. Den blir klar i morgon. Nu kan vi ha rullstolsrally runt hela kåken för det finns inga kanter som tar emot. Jag råkade se en bakgård i Falkenbergs industriområde där det fanns ett par hundra rullatorer i en enda röra. Kan de vara insamlade för något hjälpprojekt eller är de bara skrotade, utslitna av utslitna?
Det blev en knapp timme vid Glumsten (så ska det heta när man menar Glommens sten). Inga stora mängder fågel, några ejdrar, ett par knipor och så Storskarvarna som flyter fram och tillbaka. Måsar och trutar kan väl nämna, men de är så vanliga. Liksom ett hundratal gräsänder.
men behållningen är havet som vräker sig tungt mot klipporna. Denna eftermiddag var solen röd och stor där den så småningom sjönk ner bakom horisonten vid halv fyratiden. Det blir något västligare än sydväst nu under den mörkaste månaden. Den döda storskarven låg kvar under kaffebänken. Men med så gott om kråkor och andra svartfåglar kan det inte dröja länge innan bara skelettet återstår. Lite äckligt är det dock:
Ja, det var dagens tankar från mig själv till mig själv. Dags att knyta sig.