Snö
Trots det kalla vädret har det inte snöat här på flera veckor, förrän idag. En granne försökte göra ett skidspår, ganska kort. nDär gick det att åka lite. Men så kom det desto mer idag. Det första som underkylt regn, det sista som regn. Men kylan återvänder. Det blir en lång vinter.
Den oerhörda jordbävningskatastrofen i Haiti fyller fortfarande media efter drygt två veckor. Det namnlösa lidandet och alla dödsoffer är en påminnelse om ens egen förestående bortgång - när det nu blir. I tidningarna presenteras listor över de stora jordbävningarna i modern tid. Det märkliga, tycker jag, är att man knappast minns något från dem. Kanske minnet förtränger dessa obehagliga händelser? Den jordbävning jag minns bäst härrör från en litteraturlektion från min egen gymnasietid: jordbävningen i Lissabon 1755 som rubbade den bildade elitens uppfattning om att man levde i den bästa av Leibnitz' världar.
Gulsparvarna kommer då och då till vår fågelmatning. Betydligt vanligare är råkor, kråkor, skator och kajor. Småfåglarna håller sig i bakgrunden - samtidigt som de har mycket att välja på: i varje trädgård finns en hel del att äta. Då är det värre för gråtrutarna. Varje gång jag samlar ihop äpplebitar, mandel, bröd och annat som är lite "större", blir det fullt slagsmål mellan bjässarna.
Ett antal gånger har jag sett den här ståtliga duvhöken, senast i eftermiddags. Ibland i slagsmål med råkor, ibland majestätiskt svävande på spaning efter byte.
I strandkanten grupperar sig gräsänderna tätt, kylan och deras förmodade allt tunnare fettlager tar på krafterna.
En ensam storspov letar efter något mattnyttigt i tångruskorna. Där brukar det finnas mat.
Den här hade mått mycket bättre vid västeuropas sanka stränder eller i Medelhavet, där de flesta av hans sort övervintrar.
Natten blir 15 grader kall. Det ska fortsätta i den stilen åtminstone tio dagar till.
Den oerhörda jordbävningskatastrofen i Haiti fyller fortfarande media efter drygt två veckor. Det namnlösa lidandet och alla dödsoffer är en påminnelse om ens egen förestående bortgång - när det nu blir. I tidningarna presenteras listor över de stora jordbävningarna i modern tid. Det märkliga, tycker jag, är att man knappast minns något från dem. Kanske minnet förtränger dessa obehagliga händelser? Den jordbävning jag minns bäst härrör från en litteraturlektion från min egen gymnasietid: jordbävningen i Lissabon 1755 som rubbade den bildade elitens uppfattning om att man levde i den bästa av Leibnitz' världar.
Gulsparvarna kommer då och då till vår fågelmatning. Betydligt vanligare är råkor, kråkor, skator och kajor. Småfåglarna håller sig i bakgrunden - samtidigt som de har mycket att välja på: i varje trädgård finns en hel del att äta. Då är det värre för gråtrutarna. Varje gång jag samlar ihop äpplebitar, mandel, bröd och annat som är lite "större", blir det fullt slagsmål mellan bjässarna.
Ett antal gånger har jag sett den här ståtliga duvhöken, senast i eftermiddags. Ibland i slagsmål med råkor, ibland majestätiskt svävande på spaning efter byte.
I strandkanten grupperar sig gräsänderna tätt, kylan och deras förmodade allt tunnare fettlager tar på krafterna.
En ensam storspov letar efter något mattnyttigt i tångruskorna. Där brukar det finnas mat.
Den här hade mått mycket bättre vid västeuropas sanka stränder eller i Medelhavet, där de flesta av hans sort övervintrar.
Natten blir 15 grader kall. Det ska fortsätta i den stilen åtminstone tio dagar till.
Livlig fågelfront
Nu verkar det som om fågelaktiviteten var på topp. Blåstjärt, tallbit och nu turturduva, den senare nästan mitt i Falkenberg. Men redan under hundpromenaden under morgonen var det mycket att iaktta. En stor flock björktrastar flängde mellan björkar och rönnbärsträn, stora starstråk är inget ovanligt, nere från stranden lyfte mängder med gränsänder i ångestfylld flykt undan någon rovfågel - den såg jag dock inte. Det var säkert långt fler än de ca 60 jag räknade ihop från en av mina bilder.
Men lugnet återställdes. Men på andra sidan, i den låga tallskogen, satt en röd vacker fågel och blickade ut över landskapet.
Strax fick han sällskap, denna mindre korsnäbb av några honor, snarlika grönfinkar men utrustade med korsnäbbar för kosttillskott från kottar.
En turturduva var det också, ja. Den hade tydligen valt Falkenbergs vinter istället för Afrikas sommar. Söder om Sahara ska den vara så här års. Men varför den inte kom fram lär vi väl inte få veta. Forskning pågår om fåglars förmåga att orientera. Vid villaområdet Slätten brukar det vara gott om turkduva och i deras sällskap finns den just nu.
Så kan en oansenlig måndag bjuda på så mycket av naturupplevelser. Men i morgon är det tisdag och då får jag låta bli att vara pensionär. Men det kommer att bli nog så intressant och omväxlande.
Men lugnet återställdes. Men på andra sidan, i den låga tallskogen, satt en röd vacker fågel och blickade ut över landskapet.
Strax fick han sällskap, denna mindre korsnäbb av några honor, snarlika grönfinkar men utrustade med korsnäbbar för kosttillskott från kottar.
En turturduva var det också, ja. Den hade tydligen valt Falkenbergs vinter istället för Afrikas sommar. Söder om Sahara ska den vara så här års. Men varför den inte kom fram lär vi väl inte få veta. Forskning pågår om fåglars förmåga att orientera. Vid villaområdet Slätten brukar det vara gott om turkduva och i deras sällskap finns den just nu.
Så kan en oansenlig måndag bjuda på så mycket av naturupplevelser. Men i morgon är det tisdag och då får jag låta bli att vara pensionär. Men det kommer att bli nog så intressant och omväxlande.
Blåstjärt!!!
En blåstjärt har förirrat sig in i den svenska midvintern. I ett villaområde, invid Osbysjön, har den varit sedan igår. Benvedsbuskar med små röda bär är vad den äter. När vi kom dit, KG och jag, hade solen dalat bakom skogsridåerna. De sista skådarna före oss hade sett men nu dragit sig tillbaka. Även fågeln var borta, troligen inkrupen i stenfoten till en gammal jordkällare. Ensamma var vi kvar.
Så plötsligt var den där, tre meter från mig, i benveden. Det blev några bilder som går att använda. Tack och lov att kameran kan ställas in på 6400 ISO, annars hade det väl inte blivit så mycket till bilder. De är för övrigt tagna efter solnedgången i ganska dåligt ljus.
Som trestjärnig raritet räknar man bara med ett eller några få fynd per decennium(!) eller ännu färre. Nu borde den vara i sydöstra Asien för att få krafter till långflytten långt norrut för att häcka under sommaren. Några få ex hamnar i Finland.
Ständigt ostliga, ibland kraftiga, vindar kanske har fått den lilla krabaten ur kurs. Det verkar vara en ungfågel.
Så plötsligt var den där, tre meter från mig, i benveden. Det blev några bilder som går att använda. Tack och lov att kameran kan ställas in på 6400 ISO, annars hade det väl inte blivit så mycket till bilder. De är för övrigt tagna efter solnedgången i ganska dåligt ljus.
Som trestjärnig raritet räknar man bara med ett eller några få fynd per decennium(!) eller ännu färre. Nu borde den vara i sydöstra Asien för att få krafter till långflytten långt norrut för att häcka under sommaren. Några få ex hamnar i Finland.
Ständigt ostliga, ibland kraftiga, vindar kanske har fått den lilla krabaten ur kurs. Det verkar vara en ungfågel.
Nya köldrekord
Hela Europa och förresten stora delar av resten av världen har extremt väder. Många döda och frysande människor i spåren av de starka nordliga vindar som drar ner över oss. Och värre ska det bli. Väderöversikterna visar många minusgrader i alla fall norra och mellersta Europa.
Trots kylan och ofta starka nordostliga vindar, finns det en hel del fåglar. Trädgårdsträdkryparen i Alnarp, som jag missade härom året har rapporterats i en dryg vecka. Vi reste ner med Emily och allt hennes pick och pack i måndags, till Malmö. Men mörker och dåligt väder satte hinder i vägen för Alnarpsskådning den här gången.
Lite experiment med Canon, ett par tomma pappersrullar och lite silvertejp har visat att det går att använda spegelreflexkameran i digiscopsammanhang. Ett exempel är detta - ur fotosynpunkt något suddiga foto - när en av lunchgästerna festar på den hundmat Morris mage inte klarar.
Fågelmatningen förser främst råkor, kråkor och kajor med livets nödtorft, inte sällan kommer också trutar med gott luktsinne. De mindre fåglarna har många matbord att besöka, en del så små att en större fågel inte hara en chans. Men det är kanske meningen? Bofinken satt ganska länge i den skyddande häcken innan den vågade sig fram.
Denna gråsparv, spanade intensivt för att avvakta rätt tillfälle.
Så kom plötsligt en stor flock björktrastar - bara ett par stannade någon minut. Så raskt iväg. I sällskapet fanns
minst ett par rödvingetrastar, varav en satte sig på lämpligt fotoavstånd i häcken:
Björktrasten, som stannat upp i den lilla björken, gjorde sig inte bekant med solfrosfröna den här gången. Den var strax i luften igen. Är det ett flyttbeteende, hela tiden framåt och norrut. Bästa häckningsplatserna hägrar. Eller för att använda ett Shakespearecitat (Trettondagsafton på Backateatern i Gbg): Dålig katt får dålig mus.
Vita vingundersidor och helmörk stjärt gör det lättare att se att det är en björktrast - i den här vinkeln.
Men nu är det natt, 11 grader kallt och mindre blåsigt än i går kväll, då grinden slog ganska vasst i sin kedja. Morris sover utsträckt på mattan, uttröttad av alla promenader efter löptikar. I iPoden spelar Bratislava Chamber Soloists olika varianter på The sound of Baroque, förträdesvis på trombon och trumpet. Allt tack vare Spotify, vars musikaliska databas bara växer och växer. I julklapp fick jag ett par presentkort som var avsedda för att utöka arsenalen av lyssningsbart. Som variation till Wodehouse blev det ett par titlar av Dorothy Sayers, den ena en dramatisering och den andra en för mig tidigare okänd novellsamling med lord Peter Wimsey, inläst av Ian Carmichael. Kan man ha det bättre på hundpromenaden?
Trots kylan och ofta starka nordostliga vindar, finns det en hel del fåglar. Trädgårdsträdkryparen i Alnarp, som jag missade härom året har rapporterats i en dryg vecka. Vi reste ner med Emily och allt hennes pick och pack i måndags, till Malmö. Men mörker och dåligt väder satte hinder i vägen för Alnarpsskådning den här gången.
Lite experiment med Canon, ett par tomma pappersrullar och lite silvertejp har visat att det går att använda spegelreflexkameran i digiscopsammanhang. Ett exempel är detta - ur fotosynpunkt något suddiga foto - när en av lunchgästerna festar på den hundmat Morris mage inte klarar.
Fågelmatningen förser främst råkor, kråkor och kajor med livets nödtorft, inte sällan kommer också trutar med gott luktsinne. De mindre fåglarna har många matbord att besöka, en del så små att en större fågel inte hara en chans. Men det är kanske meningen? Bofinken satt ganska länge i den skyddande häcken innan den vågade sig fram.
Denna gråsparv, spanade intensivt för att avvakta rätt tillfälle.
Så kom plötsligt en stor flock björktrastar - bara ett par stannade någon minut. Så raskt iväg. I sällskapet fanns
minst ett par rödvingetrastar, varav en satte sig på lämpligt fotoavstånd i häcken:
Björktrasten, som stannat upp i den lilla björken, gjorde sig inte bekant med solfrosfröna den här gången. Den var strax i luften igen. Är det ett flyttbeteende, hela tiden framåt och norrut. Bästa häckningsplatserna hägrar. Eller för att använda ett Shakespearecitat (Trettondagsafton på Backateatern i Gbg): Dålig katt får dålig mus.
Vita vingundersidor och helmörk stjärt gör det lättare att se att det är en björktrast - i den här vinkeln.
Men nu är det natt, 11 grader kallt och mindre blåsigt än i går kväll, då grinden slog ganska vasst i sin kedja. Morris sover utsträckt på mattan, uttröttad av alla promenader efter löptikar. I iPoden spelar Bratislava Chamber Soloists olika varianter på The sound of Baroque, förträdesvis på trombon och trumpet. Allt tack vare Spotify, vars musikaliska databas bara växer och växer. I julklapp fick jag ett par presentkort som var avsedda för att utöka arsenalen av lyssningsbart. Som variation till Wodehouse blev det ett par titlar av Dorothy Sayers, den ena en dramatisering och den andra en för mig tidigare okänd novellsamling med lord Peter Wimsey, inläst av Ian Carmichael. Kan man ha det bättre på hundpromenaden?
Gott Nytt 2010
Man undrar hur det går för de spanska skogssniglarna, om de klarar den minst tiogradiga kyla som den senaste dryga veckan bestått oss med. Det vore en välgärning om de förfrös. Inte för att jag har haft obehag av dem i trädgården eller så, utan mera för att alla bönder och hästägare får med de bruna vidrigheterna i fodret, vilket antagligen försämrar kvaliteten.
Julen har gått, nyårsafton ligger bakom oss och ett helt nytt år breder ut sig, ja ett helt nytt decennium om man nu vågar ha ett lite längre perspektiv. Den som lever får se.
I år prövade vi "enpresentsregeln" (obs ej procent) dvs. att bara ge en present till någon i den närmaste familjen, barnen undantagna. Men nyheter i vetertagna traditionsmönster har svårt att tränga igenom. Klapparna under granen vara ungefär lika många som vanligt - om inte fler. Men vi får väl hålla fast vi den nya tanken: man ger en present till en i familjen och får en. Alla pengar som blir över går ju då att spendera på mellandagsrean och skänka bort till välgörenhet.
Julmaten ska man köpa på julafton samt efter jul - då har priserna sjunkit kraftigt. Svensk färdigkokt julskinka för 29 kr kilot är bara ett exempel på att handeln inte riktigt har legat i takt med tiden. Eller också har skinkkonsumtionen gått i botten pga den inte helt ovanliga vanskötseln av grisar även i fosterlandet.
En ståtlig stjärtand med två honor fanns vid Morups Tånge härom dagen. Annars har artrikedomen varit begränsad, åtminstone vid mina besök. - Hörde du mindre korsnäbbens lockläte? frågade en skådare när jag gick förbi. Det gjorde jag nu inte. - Fast den gick ganska högt, bara för en minut sedan.
Konsekvenserna av detta blir svåra att bära. Först måste jag avstå från den värmande kapuschongen, som skyddar mig från den nordostliga tiogradiga iskylan. Sedan får jag avstå från mina små hörlurar där JJ Johnson spelar trombon eller Dvoraks nionde symfoni lyser upp tillvaron. Dessutom bör jag känna till ett antal fåglars lockläten, även de som uppträder lite högt under flykten. Det som ytterligare komplicerar tillvaron är den regelbundna tinnitusen levererar syrsor mest hela tiden - på låg höjd, kan jag tillägga. Dessutom har jag upptäckt ett ytterligare fenomen under hösten: av och till hörs liksom ett lockläte i höger öra, pip pip kommer det lite oregelbundet. I början var jag säker på att en liten fågel satt snett bakom mig till höger och spanade ivrigt. Men ännu har det inte inträffat att det pipit och funnits en fågel där samtidigt. Enligt Fågelguiden borde en mindre korsnäbb kunna urskiljas bara med hjälp av texten: ett ljudligt metalliskt glipp, ofta i serier. På mina fågelskivor har inte den mindre korsnäbben fått plats, inte heller bland P2-fåglarna. Här finns med andra ord en hel del att göra för att lära sig läten.
En stolt sångsvansfamilj återfinns bland de 20 som hittat till Korshamn den här dagen. Vemodigt jojkar de sina vårlängtans sånger över vattnet. Vårlängtan är annars ett bra ord för det sammanfattar allt det man tror och hoppas så här års, särskilt de dagar solen bländar oss.
En talgoxe får humöret på topp och det känns som om det ännu kommer att bli vår. Och mellandagsreans kraftiga broddarmönster biter bra i den stelfrusna backen. Strax före jul drattade jag på -nd-n och slog i höften - värre blev det inte. Men när en skoaffär kunde erbjuda tvuvstart på rean var det inte svårt att sko sig.
Alla vindkraftverk i grannskapet sätter sin prägel på omgivningarna. För en tid sedan lossnade ena vingen och kunde ställt till med stora problem. Nu ska verket repareras. Två man jobbade åtskilliga timmar för att få loss de gamla bultarna. Till sist firade man ner hela snurran för reparation. Detta hände vid reningsverket i Stafsinge.
Det ärett populärt ställe för skådare - långgrund vik lockar många fåglar. Nu blir man lite mer försiktig vid val av parkeringsplats - så långt ifrån vindsnurrorna som möjligt.
Vi får hoppas att 2010 blir ett lyckosamt år, inte minst för alla fåglar som passerar igenom vindkraftsparker.
Julen har gått, nyårsafton ligger bakom oss och ett helt nytt år breder ut sig, ja ett helt nytt decennium om man nu vågar ha ett lite längre perspektiv. Den som lever får se.
I år prövade vi "enpresentsregeln" (obs ej procent) dvs. att bara ge en present till någon i den närmaste familjen, barnen undantagna. Men nyheter i vetertagna traditionsmönster har svårt att tränga igenom. Klapparna under granen vara ungefär lika många som vanligt - om inte fler. Men vi får väl hålla fast vi den nya tanken: man ger en present till en i familjen och får en. Alla pengar som blir över går ju då att spendera på mellandagsrean och skänka bort till välgörenhet.
Julmaten ska man köpa på julafton samt efter jul - då har priserna sjunkit kraftigt. Svensk färdigkokt julskinka för 29 kr kilot är bara ett exempel på att handeln inte riktigt har legat i takt med tiden. Eller också har skinkkonsumtionen gått i botten pga den inte helt ovanliga vanskötseln av grisar även i fosterlandet.
En ståtlig stjärtand med två honor fanns vid Morups Tånge härom dagen. Annars har artrikedomen varit begränsad, åtminstone vid mina besök. - Hörde du mindre korsnäbbens lockläte? frågade en skådare när jag gick förbi. Det gjorde jag nu inte. - Fast den gick ganska högt, bara för en minut sedan.
Konsekvenserna av detta blir svåra att bära. Först måste jag avstå från den värmande kapuschongen, som skyddar mig från den nordostliga tiogradiga iskylan. Sedan får jag avstå från mina små hörlurar där JJ Johnson spelar trombon eller Dvoraks nionde symfoni lyser upp tillvaron. Dessutom bör jag känna till ett antal fåglars lockläten, även de som uppträder lite högt under flykten. Det som ytterligare komplicerar tillvaron är den regelbundna tinnitusen levererar syrsor mest hela tiden - på låg höjd, kan jag tillägga. Dessutom har jag upptäckt ett ytterligare fenomen under hösten: av och till hörs liksom ett lockläte i höger öra, pip pip kommer det lite oregelbundet. I början var jag säker på att en liten fågel satt snett bakom mig till höger och spanade ivrigt. Men ännu har det inte inträffat att det pipit och funnits en fågel där samtidigt. Enligt Fågelguiden borde en mindre korsnäbb kunna urskiljas bara med hjälp av texten: ett ljudligt metalliskt glipp, ofta i serier. På mina fågelskivor har inte den mindre korsnäbben fått plats, inte heller bland P2-fåglarna. Här finns med andra ord en hel del att göra för att lära sig läten.
En stolt sångsvansfamilj återfinns bland de 20 som hittat till Korshamn den här dagen. Vemodigt jojkar de sina vårlängtans sånger över vattnet. Vårlängtan är annars ett bra ord för det sammanfattar allt det man tror och hoppas så här års, särskilt de dagar solen bländar oss.
En talgoxe får humöret på topp och det känns som om det ännu kommer att bli vår. Och mellandagsreans kraftiga broddarmönster biter bra i den stelfrusna backen. Strax före jul drattade jag på -nd-n och slog i höften - värre blev det inte. Men när en skoaffär kunde erbjuda tvuvstart på rean var det inte svårt att sko sig.
Alla vindkraftverk i grannskapet sätter sin prägel på omgivningarna. För en tid sedan lossnade ena vingen och kunde ställt till med stora problem. Nu ska verket repareras. Två man jobbade åtskilliga timmar för att få loss de gamla bultarna. Till sist firade man ner hela snurran för reparation. Detta hände vid reningsverket i Stafsinge.
Det ärett populärt ställe för skådare - långgrund vik lockar många fåglar. Nu blir man lite mer försiktig vid val av parkeringsplats - så långt ifrån vindsnurrorna som möjligt.
Vi får hoppas att 2010 blir ett lyckosamt år, inte minst för alla fåglar som passerar igenom vindkraftsparker.