Hans Johansson

Så många å:n "åter på tången" återger. Dovt sorl blandat med vassa genomskärande ljud från strandskatorna, som snabba flyger med nervösa korta, fladdrande vingrörelser; fladdret egentligen bara överträffat av sånglärkans mycket snabba vingrörelser, extremt kortslagiga.

Det blev bara ett kort besök efter ett ärende till Falkenberg. Men så ljuvligt stilla i den nästan sopmmarvarma förkvällen. Inga gullmoln kransade fästet, inga andra romantiska företeelser förekom, endast fågellivet, som nu börja höras. Längst därute, utanför Fyren, i havet, ligger kanske 500 sjöorrar. Man kan skönja dem genom de lätta dimslöjorna där de nästan på kommando dyker flera på en gång, eller en hel rad bara lyfter och flyger ett stycke in i dimmorna. Men ljudet böljar in över land, fran havet. "Pju" säger Fågelguiden att det låter, ungefär en gång i sekunden. Så när 500 pjuar samtidigt, blir det till ett nästan jämt ljud.

Ett nytt par myrspovar, en lågt flygande ladusvala, ett par fisktärnor och en gluttsnäppa tillhör nykomlingarna. De tropiska flyttarna har börjat anlända! Sammalgt 33 arter hade samlats denna kväll för att fira vårens ankomst. Och då saknades ändå några, eller jag kanske bara inte såg dem.
 


Ejdersträcken är väl i det närmaste förbi. Nu drav ett gäng gravänder upp och slyger några snabba vändor under ivrigt skrockande innan den tar vatten och glider fram på sina breda simfötter.


Det gröna gräset ser allt friskare ut och överallt slår styvmorsvioler ut och bilda mattor i alld det gröna.

Stenskvättorna far omkring, sitter still ett ögonblick och far vidare i en glad dans. Här en adult (vuxen) hane.

Imorgon är det nationellt prov i SvB, 5 timmars skrivtid. Nu börjar rättningsbördan tynga. Upp 5 i morgon för att hinna först.

Godnatt.

Förr sa vi alltid "när sjön ryker" och menade att det blåste så kraftigt att saltstänket låg som en dimma i luften. Det kanske finns fler betydelser av detta - i så fall är jag tacksam för tips. Men i det sandiga Glommen är all jord så inmängd med finste sjösand att vid kraftig vind läsgör sig slöjor av denna sand och driver kring lik grå slöjor över de spirande åkrarna. I denna vind ställde jag mig med lite för lite tröjor för att titta på fåglar. Morris var med och nu har han invigt Morups tånge för året och pinkat in sitt revir. Stenskvättor hoppade omkring. Annars var det sparsamt med fåglar. En måsfågel satt bredvid en trut och såg ut att bara vara ca 1/3 så stor. Kunde det vara en dvärgmås.

Därför återvände jag till vindarnas vilda vidder vid halv sjutiden på kvällen. Måsen satt kvar, nu i nytt sällskap och såg inte fullt så liten ut. Men någon dvärgmås var det inte. Istället hade några skärfläckor kommit och silade
kräfdjur i näbbkröken. Gött! Här är en annan gosse, dvs. en hane av rapphöns. Egentligen inte konstigare än att sjuksköterskan kan heta Peter Svensson eller något sådant. Hönshane, hanhöns. Vi säger ju "Han är högsta hönset här" så det är ju inget konstigt med det. I min barndom skojades det med de bruna äggen, som kallades tuppägg. Eller när svärföräldrarnas samojedspets Tommy oförhappandes nedkom med en valp. Namnet hade han (vovven alltså) fått av min svärmor som så gärna ville ha en hund med namnet Tommy.

De små nervöst pigga större strandpiparna pep omkring bland tånbankarna och pillade i sig smådjur som trivs i den omgivningen

Efter att ha motstått den värsta blåsten i sjugradig värme åkte jag upp till fyren och närmade mig havet i lä bakom fyrskogen. Där ute bland de fräsande vågorna, guppade över hundratalet sjöorrar och lite andra fåglar. Ibland lösgjorde sig ett gäng och drog iväg åt söder. In i skymningen.



Denna hämplinghona kom och slog sig ned i en talltopp i fyrskogen och satt still i många minuter.

Imorgon ska vi alltså åka till Stockholm för att gå på teater. Dödsdansen. Det blir livat.

Ibland går sådant man inte tro ska gå - som att rätta dryga trettio nationella prov, låt vara den kortare A-delen, men nästan alla satt i 80 minuter och plitade och skrev minst fyra sidor var i genomsnitt, det blir i alla fall mer än 125 sidor handskrivet. Men nu är de flesta duktiga och man ser med välbehag hur de parerar alla svårigheter. Har någon missat något beror det nästan alltid på att man var frånvarande under den ena eller andra tjatperioden.

Hur jag bar mig åt? Jo, jag tog tåget hem och klarade nästan tio. Så satt jag hemma en dryg stund och klämde några till. Och så tog jag tåget in och tåget tillbaka ut och så var jag nästan helt klar. Ingen dator som frestar med bloggande eller Tradera eller Blocket eller Fåglar eller mail.

Jag har nog aldrig ens försökt att rätta en hel klass på en eftermiddag förut. Det kan ju vara bra att veta att det funkar för nästa år ... och kanske nästa igen. Sedan blir det väl bara mail, fåglar, Blocket och Tradera eller pensionärskören. Vad lockande det lät ... ?!

Vår "gräsmatta" har fått sina första egna snå strån. De syns efter denna dags regnväder. Det som annars syns är den gamla gräsmattan som inte gett upp riktigt ännu utan skjuter upp lite här och där.

Hey Baberiba har roat TV-skärmarna igen. Naturligtvis var "Familjen" i högform, dvs. kungafamiljen. Idag pryade man, drottningen i taxiväxeln och majestätet i ett bageri. Jo, man drog väl lite på munnen. Men jag såg en liten blänkare i DN, tror jag, där kungen beklagade sig över att han inte kunde visa sig offentligt utan att alla skolbarn gapskrattade. Ett sådant öde! Och detta måste väl inträffa minst ett par gånger i veckan. Vad har han gjort för att förtjäna det? Man har passerat en gräns där skämten istället för att roa luktar skämt, när man lyckas såra istället för att dåra. Det är möjligt att vissa anser att ett kungahus är oanständigt att ha i en demokrati. Men om man då i sin egen satiriska ansträngnings namn lyfter anständighetens fana så högt att man blottar sig, då blir i alla fall jag mer pinsamt oroad än road. Ja, ja, begåvning kan användas till så mycket...

Nu får P2 ta över medan jag planerar morgondagen.

En av dessa segt lång skoldagar. Ikväll är det för tredje gången utvecklingssamtal. I torsdags kom två, igår tio minus  två, idag två. Fast jag får gjort en massa pappersarbete och det är bra. Hela upplysningen och romantiken med sitt grupparbetsmaterial är framtaget - så sparar vi tid. Och så får jag ju se Halland i kvällsljus. Bara det!

Det kostar bara 247:- med Ryanair till Madrid och en spänn att komma hem igen (plus lite skatter). Det är betydligt dyrare till Stockholm med SJ. Vi ska dit i helgen och gå på teater, Dödsdansen. Nästa vecka ska Lilia till Madrid fvb till Teneriffa. Via Stockholm igen och det gick visste inte att ändra på. Egentligen skulle jag ta Ryan till Madrid för att vinka av henne.Men det blir lite svårt eftersom jag ska köra till Stockholm igen (!). Rena dödsdansen! Jag undrar vad Ryanair gör med enkronan ... faktiskt. Den kunde väl kvitta.

I den katolska kyrkan har söndagarna andra namn än i den svenska kyrkan. Oftast är de numrerade som t.ex. 12. söndagen under året osv. Men denna, dagens namn, Den gudomliga barmhärtighetens söndag, var nåtot nytt för mig. Det tar väl ett tag innan man lägger märke till alla specialiteter - det finns så oändligt (bokstavligt, alltså) mycket att känna till, få reda på, glädja sig åt, överraskas av att det behövs en massa söndagar - och vardagar - för att man ska kunna ta till sig allt.

Själva poängen med att vara kristen tror jag är att, när man hör talas om så många goda saker, underverk, tålamod, andens frukt (kärlek, godhet, trofasthet osv) så inser man att man inte platsar i det gänget. Man har ingen av dessa förnämliga kristna egenskaper eller något som ens kan liknas vid skuggan av dem. Man är egentligen en ganska vissen figur - och frågan är varför man man inte schappat och strunat i alltihop för länge sedan. Men det paradoxala är, att när man känner sig så tilltufsad och ynklig, det är då allt är helt rätt! Då har man inget att komma med av egen rättfärdighet eller egenrättfärdighet om man inte vill särskriva här.

Och vill man ändå ha ett slags rättfärdighet - och det tror jag vi alla innerst inne vill - så kan vi byta till oss den - lätt! Det är bara att leverera (modeord) sin egen orättfärdighet, (bekänna sina synder kallas det på det religiösa fikonspråket) och ta emot förlåtelsen, och så har man blivit ikädd Kristi rättfärdighet istället. Just att det är så lätt gör det faktiskt så otroligt svårt. En ny paradox. Det lätta är det svåra. Är vi inte vana vid, har vi inte blivit inprogrammerade, att vi ska ge något avancerat, nästan svårt, för att få något tillbaka? Och så är det bara att låta någon tömma soptunnan av ens tillkortakommanden, ovänligheter, själviska begär, utstuderade elakheter, bitterhet som är så intressant att kröka sig in i osv. Och så gå med högburet huvud, tröstad, upprättad, förlåten därifrån och så orkar man med med en ny vecka. Och en till och en till. Så har det hållit på i drygt 45 år för egen ringa del under olika grad av medvetnehet om sakernas tillstånd.

Dagens evangelium handlar bl.a. om Tomas, lärjungen som inte trodde på Jesu uppståndelse. Om jag inte fick sticka fingrarna i spikhålen i händerna och sticka handen i hans sida (där Jesus blivit stucken av ett spjut) kan jag inte tro det, sa han. Då står Jesus där någon vecka senare, mitt ibland dem och säger: Räck hit ditt finger, h är är mina händer, räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte utan tro."



Till och med detta underkastar sig Jesus för att få den klentrogne Tomas att tro - ett slags gudomlig barmhärtighet, som om lidandet inte skulle vara över. Caravaggio skildrar scenen med kuslig realism. Det är väl egentligen inte så konstigt att människor flockas kring detta kärlekens tema, söndag efter söndag. Och för den som varit med om det är det en realitet: det "känns" i hela kroppen och själen när reningsprocessen är genomförd. Ja, det var lite tankar för dagen, så att säga, den gudomliga barmhärtighetens söndag.

Morris vet bara att han vill gå ut och frågar aldrig efter vad klockan hunnit bli. Men när vi väl hunnit ut på vår runda och tagit havet och horisonten i besittning, måste vi bara ha frukost vid havet. Stilla, inte spegelblankt, svag sydlig vind. Och så ett ejdersträck i god fart 2 dm över vattnet. I täten en mörk hona med ett tjugotal svartvita hannar på en lång rad bakefter. Säkert en uppmuntrande syn för feminister som ser honan som en förebild. Eller var det en tillfällighet? Eller var det bara så att man växlar om att vara först då det är den jobbigaste positionen? Eller hade hannarna tvingat fram en stackars hona för att plöja en fåra för de andra? Finns det fler tolkningsmöjligheter? Finns det något rätt svar? Här är en tidigare bild men  med lite större "oordning" iu flykten.

Så vi cyklade hem igen och jag bad Lilia att ta på en extra tröja. Sen hade vi fruklost i det blå, blått över hela himlen, blått vatten i norr, väster och söder. Kaffet smakar bäst i sådana lägen. Ytterligare ett par sträck svepte förbi innan det var dags att återgå till vardagen söndagen.

Dags för båtisättning. En segelbåt i Glommens hamn fick masten på plats. Måsar och trutar överöser varandra med tillmälen - eller är det bara revirtjöt? 

Även cyklar behöver nya bromsar. Skavljudet på bakhjulet berodde på ett utslitet bromsbelägg. Nu har jag satt på nya dito och justerat bromsarna med medlemskortet i spf. Jag vet inte riktigt vad det betyder, men en rätt påstridig herre besökte oss och lockade med att rabatterna på försäkringarna skulle överstiga medlemsavgiften i detta pensionärsförbund. Kanske man åker gratis karusell eller får rabatt på tåg, teater etc? Men det går att justera cykelns fälgbromsar med det så att de inte skriker.

Sommaren går vidare. Första dagen i år som vi kunde sitta ute och äta frukost. Solen är stark och det finns skäl att inte exponera sig mer än nödvändigt eftersom ozonlagret är rekordtunt just nu - något mycket ovanligt enl SMHI. Cancer får man förr eller senare i alla fall, bara man är tillräckligt frisk för att leva länge nog.

Biskop Anders, den katolske biskopen i Sverige, höll ett par föredrag i Falkenbergs kyrka idag på denna ekumeniska helg. Riktigt bra! Första handlade om den nära vänskapen med Jesus i påskens förlängning och det andra om hur begreppet själens dunkla natt kan underlätta kommunikation med sekulariserade medmänniskor som inte har tillgång till det religiösa språket. Alla slags lidanden har Jesus fått utstå, inte minst känslan av att vara bortglömd av Gud själv. Men i själens dunkla natt kan man hitta erfarenheter som många människor kan begripa och en dialog kan starta. Och självklart kom man själv på saker som kunde sagts vänligare, gjorts bättre och undanröjt missförstånd. Biskopens finurliga men samtidigt glasklara argument för att våra lidanden i vardagen, hur små eller obetydliga de än kan synas, liksom de stora lidandnen som ibland drabbar en, hur dessa lidanden ändå ingår i Guds plan och att vi får möjlighet att lära oss något av dem och genom dem komma ännu närmare vår frälsare. Intar man gnällattityden gentemot lidandena blir de inte till välsignelse men förstår man att de kan vara ett sätt för Gud att lära oss något genom dem, blir de till rik välsignelse.

Så styrkta av detta samt samtal med några goda vänner, återvände vi hem. Lite ont i foten har jag allt; därför cyklar jag med den lille vovven hellre än går. Men samtidigt grunnar jag över vad Gud vill ha sagt med detta. Kanske vill  han att jag ska vara närmare honom oftare än jag är, jo så är det nog. Hans kärlek till mig är för stor att begripa men jag får ödmjuka mig och acceptera att han älskar mig längt mer än jag själv förstår. Tack Gud! Någonstans vet jag också att logiken i detta resonemang kan synas dåraktigt i världens ögon. Det förvissar mig bara ännu mer om att det är rätt.

Jag har en draghund. Spänn Morris för cykeln och han drar med kraft detta köttberg (skämtsam [?] beteckning på fyrtiotalister lev. av P Nuder) på cykel. Havets friska västliga vindar drog genom halslinningen och huvan kom upp. Vi tog av efter strand norrut och stannade vid lilla udden, där jag kunde binda lilla rymlingen vid en sten. Släpper jag honom får han löptiksvittring och så är han borta ett tag.

Så klättrade jag upp på stenkumlet och hade utsikt över havet varifrån ejdersträcken kommer. Det hann komma tre under den dryga halvtimme jag var där, det största på ca 100 individer.

Ingen praktejder. Det gör inte så mycket. Man står där med västvinden brusande och med vågornas kraftfulla rytm - och bara njuter. Så bär det iväg hemåt igen och vovven drar. Ibland åt sitt håll.



Det börjar bli dags att klippa honom så att han ser bättre.

Jag kan ju erkänna att det är lite ensidigt med nästan bara fågelkommentarer. Men nu är det en gång så att ens intresse lägger beslag på det mesta

En svart rödstjärt satt på staketet! Min ornitologiske granne förutskickade att detta skulle kunna hända nu på vårkanten och så har det hänt. Senare ikväll fanns den åter där på tomten och skuttade runt.

Vid Morups tånge fick jag veta att svarthalsad dopping varit synlig vid reningsverket. Jag åkte dit och anade ett par doppingar men när jag förflyttade mig några hundra meter för att slippa motljuset, hade de försvunnit. Alla andra rariteter hade också försvunnit men jag fick vara nöjd med rödstjärten.

Äntligen regn. Visserligen kallt som i januari men regn kan ge gräsmattan en start.

Kl 15.00 var vi i Varberg och firade mässa. Vi saknar Göteborgsförsamlingen ibland, inte minst våra vänner. Idag var det orgel till psalmerna som omväxling. Synd att 2 x 10 mil är lite jobbiga att köra. Jag läste just en blogg av en präst som var tveksam till jungfrufödsel och uppståndelse. Ja, själva evangelierna är fulla av legender, tillägg och annat som skulle göra dem mindre - eller inte alls - trovärdiga. En sådan outsäglig gåva då att få tro precis som trosbekännelsen säger. Kristus har uppstått i köttet, Halleluja!



Ikväll övernattar barnbarnet John. Alfapet special. Hitta övernattningssängen under allt som blivit staplat i min klädkammare. Där finns allt utom kläder, bl a en skämtsam tiger som Emily fick i Prag för 100 år sedan i naturlig storlek. Den har prickar i alla fall. Då kanske det inte är en tiger? Men den tar en otrolig plats.

I natt ska jag drömma om att alla uppsatser ligger i prydliga buntar, rättade, med resultaten införda i pärmen.
Men det blir nog inte mer än en förtvivlad vakendröm. Det är i stunder som denna jag ställer mig frågan: ska jag verkligen jobba mer? Ett eller ett par år till? Men när det inte kommer fler svarta rödstjärtar på staketet, hur blir det då? OK, nu tar vi nya tag och sätter igång med att läsa några till. Det kommer nog att gå.

Lördagen var en kall och blåsig påskafton. Det skulle bli middag för Anna, Johan, pojkarna och oss själva. Bullbak, konsultationer i Husmanskonst, inköp på ICA för omväxlings skull. Jag försöker rätta några uppsatser emellan alla göromål. Ingen fågelskådning idag, det får bli en annan gång. Istället sysselsätter sig hjärnan med att spekulera över hur livet efter Fiat skall gestalta sig. Ska jag gå upp tre kvart tidigare och åka buss, ska Lilia skjutsa mig till Fbg? Hon har ofta något hon själv måste till, sjukgymnast eller något annat i den vägen. Och bussarna slutar att gå någorlunda regelbunder efter klockan tre - det har jag fått erfara. Det måste bli en bil till. Så går man igenom alla tänkbara alternativ, tittar i annonser, på nätet, gör upp kalkyler där minsta kostnad läggs in och jämför. Hur mycket skiljer det i kostnad på en som drar 0,85 och en som nöjer sig med 0,45? I långa loppet? och som bara kostar 495 i skatt? Så spirar bilden fram av ytterligare en Aygo, billigare bil kan man inte ha.



Då får vi två i familjen. Antagligen lättsåld när den dan kommer. Och dessutom, inte minst därför, kanske just därför, skulle tro att det är ett viktigt argument, något som är aktuellt just nu: man får 10.000 av staten om man köper en miljöbil! Och så kan man parkera gratis i Falkenberg, säkert i Varberg och Kungsbacka samt förstås i Göteborg. Det kommer ingen begagnad bil att erbjuda. Så om nu Emily lånar en sådan bil för de pengar hon ändå bidrar med, så är det inte den sämsta affären men kanske den bästa. Vad kostade tre år i reparationer på Fiaten? Jag rodnar, att envist hålla fast vid den skrothögen var en dålig affär. Toyota har tre års garanti på sina bilar. Bara det. Jo, jag är lätt att övertala. Nu får vi se om banken kan ställa upp men sin ännu ganska hyfsade ränta. Och våra utflykter - två Stockholmsresor inom en månad: Lilia ska jag skjutsa till Arlanda så att hon slipper konka på krycka och tungt bagage och lite senare ska vi på teatern i huvudstaden.

Middagen förlöpte med påskglam och god mat. Emilys bullar var en verklig höjdpunkt och Lilias kyckling à la Mannerström var himmelsk. Pojkarna fick lära sig alla gamla vitsar på temat: Det var två tomater, som skulle korsa en väg ... eller Vad sa' myran när han kom till Sahara ...  eller till alperna?

Sen slocknade vi. Det var Lilia som vaknade när min väckare fått fel input. Men vi kom upp strax efter 23.00 och var i S:t Laurentii kyrka 23.30 på midnatssmässa. Den var fin. Något fler än på långfredagskvällen. Det är knepigt att ändå gå fram till nattvarden med höger hand på vänster axel och inte delta helt ut i mässan, men imorgon är det katolsk mässa i Apvelvikshöjdkyrkan kl 15.00. Då är det vår tur.

Nu är klockan 02.00. Om jag smyger ut i köket och norpar en av Emilys underverksbullar och ett glas mjölk kommer jag att känna stark lycka.

Vi mindes, både Lilia och jag, hur det var förr på långfredagarna. Det kunde ha varit för mellan 50 och 60 år sedan. Man fick inte spela fotboll eller kort eller hänga tvätt eller vara ute och ränna. Våra föräldrar var inga kyrkobesökare precis, men på långfredagen skulle man hålla sig i stillhet. Jag kan föreställa mig ett ännu äldre samhälle där de kristna värderingarna var mer levande och där en stor del av befolkningen stämdes till eftertanke och där man kunde gå tre gånger i kyrkan på långfredag. I Falkenberg blev det en gång för oss, kl 19.00, en gudstjänst till åminnelse av Jesu begravning. S:t Laurentius igen, inte så mycket folk, avklätt altare, ingen orgel till psalmsången. Och en bra predikan. Jag tror att för 50+ år sedan hade man inte fått plats här och många hade kommit i svart kostym med svart slips eller svart klänning - som till en begravning. Och det var det ju, Frälsarens egen begravning. Caravaggios (1573-1610) målning får tala för sig själv.



Tidigare på dagen var vi i Halmstad. Det var ett försök att både leverera en Fiat och hinna till gudstjänten i katolska kyrkan där. Den mest angelägne spekulanten på den gamla Fiaten har själv råkat ut för motorhaveri och var angelägen att få tag i något att åka till jobbet i. Dessutom prutade han inte något, vilket andra spekulanter gjort. Så vi åkte iväg i god tid. Men vi förutsåg inte att även moderna, ja nya bilar, kunde få bensinstopp. Så det vara bara att vända hem efter reservtanken, tanka fem liter i Skogstorp för att komma loss. Men vi var klara i Hamlstad långt efter att gudstjänsten där slutat. En man som kände till Tipons egenheter tog nu över och det kändes bra. Vi hade ju ändå haft skrället i tre och ett halvt och och den har alltid startat och gått bra, dock efter dyrbara verkstadsbesök lite då och då.


Nu slog klockan midnatt och P2 fortsätter sin stilla bakgrundsmusik. Det är dags att själv gå till vila och i tankarna gå igenom kyrkoårets största högtid och drama. Det vore väl dags för filmen Passion of the Christ att komma på TV.

Långfredagens budskap om Jesus på korset har tonat ur högtalarna på tyska ett par timmar nu. Matteuspassionen av Bach ljuder ur både radio och dator. Datorn har ett något förskjutet ljud och samma melodislinga kommer något senare. Det går inte att ha dörrarna öppna.

Förmiddagen känns isande kall trots flera plusgrader. Men en nordlig vind biter i vantarna och får ögon att tåras. Lusekoftan hjälpenr nästan inte där på stranden när vi strävar på i motvinden, Morrisvovven och jag. Väl hemma kan han inte vara ut på vanligt sätt heller. Gräsmattan måste växka upp först och till dess får han vara på altanen utanför staketet men fäst vid ett rep.

Igår var Kerstin och Johannes här. Det var ganska längesedan vi träffades och nu blev det äntligen av. Laxpudding med skirat smör. Tårta. Ingen fastemat egentligen. Efter lunchen var det dags för en tur på byn. Idag hade ejdrarna kommit på sträckhumör och under vårt korta besök vid Glumsten drog tre sträck över våra huvuden. Stark västlig vind.


S:t Laurentii kyrka 19.00, Skärtorsdagsmässa. Vi hade aldrig hunnit till Halmstad. Men det var en fin och stilla mässa med fylld kyrka. Så var då själva påsken inledd och själen får vila i avvaktan på påskdagens fest.

Svinkallt, svinkallt, vad nu svin har med det att göra. Men förstärkningen "svin" har väl stelnat i språket, blivit kvar som någon språklig storm kastat upp bland strandhavren och så heter det fortfarande på det viset. Man kan ju pröva med grymt kallt, eller sjukt kallt eller varför inte skitkallt. Men svinförstärkningen är etablerad. Antagligen är det något i själva ordet, troligen det långa i:et som ger associationer till vinande vind - och det är det. Svinkallt. Samtidigt flödar solen men det hjälper föga.

Solens bleka strimor lyser
ändå går jag här och fryser
också jag känner nog allt
att det är förbaskat kallt.

I morse traskade tre jobbarklädda gubbar in på tomten och började peka och gestikulera. Man hade prcies satt kaffemuggen till munnen då detta hände. Hände, vad händer? Ut i kylan och fråga - ska här dras en väg genom tomten? eller planerar kommunen någon fjärrvärmeanläggning i grannskapet? Men det var Lilias beställning av gräsmatta som effektuerades. Det betydde att jag fick krypa ur morgontofflorna och in i de uttänjda sandalerna (en tå hade olyckligtvis kommit smärtsamt, ja, jag mernar smärtsamt, nära en stol och nu ville den inte ha någon annan doja än sasndalen.

Men det gick fort att städa undan gamla träbitar, någon tompall etc. för att släppa in de olika maskinerna som jämnade den självsvåldiga rajgräsamattan med marken. Det var resterna av mina heroiska försök att åstadkomma en gräsmatta för 1400 kr gräsfrö under tio veckor stekande sol förra sommaren. Det vara bara detta gräs som stod emot. Men det är a) inte vackert och b) inte motståndskraftigt mot klippning. Och på c) svarar vi att vi vet inte. Sedan kom stora lastbilen med stora skopan och strödde ut jord över allt. Nu är här krattat och gödslat och vältat och så fint så fint. "Till midsommar har ni säkert gräs".



Den enda som blir drabbad är Morris - han får ingen varm härlig jord att vältra sig i på ett tag. Det blir repet, dvs. att vara bunden och endast hålla till på altanen.

Jag sitter fången vid skrivbordet. Mina fångvaktare är 120 arbeten, I-searches och bokredovisningar och kanske ytterligare ett 50-tal små papper som borde varit lästa. Om jag fuskar lite och skriver blogg bryr de sig inte om, men om jag slinker in i köket för att göra lite kaffe, stökar de till skrivbordet och lägger sig i fel hög med en gång. Jaså, var det så det gick till!!?

De nordliga vindarna idag funkar inte för ejdrarna. Det blir alltså inga sträck idag.  Här sträcker de från norr till söder men så är det. Jag har hört från flera håll att de kommer från farvattnen utanför Danmark och drar norrut längs danska kusten för att sedan våga språnget över till Sverige och där tar de av söderut bl.a. via Glommen för att sedan tvära över Sverige utefter någon flod på väg till sina häckningsplatser runt Sveriges kuster.

Igår passerade över 6000 ejdrar på förmiddagen och de fortsatte till solnedgången. Jag såg ingen praktejder men på förmiddagen hade en landat strax utanför stenen och bjudit på sig själv i en dryg timme.



Ibland skulle man vilja vara ejder, åtminstone när man ser deras snabba flykt, mellan 80 och 115 km/tim
Det är dock inget för oss gräsrötter.

Påsklov - bara ordet smakar bra, tidig värme som inte övertygar förrän klockan 11 på dagen, det ljusaste och skiraste solsken som inte bränner och en spirande grönska som av respekt för nattkylan inte vågar släppa taget om den skyddande jorden.

Morris och jag tog en cykeltyr norrut och exploaterade nytt land. Gamla sommarstugor, halmtäckta boningar som engång härbergerade urbefolkningen, fattigfolket, som odlade den sandiga jorden och hämtade fisk ur havet. Den stora boken om Glommen är full av de berättelserna. Tolv barn, fjorton barn, stora familjer, små ytor, dragiga hus i den ständiga blåsten. Då fanns inga vindsnurror som producerade el, inga tomma lyxvillor som bara befolkas i slutet av maj och inga små töser som rider galopp på stranden. Nu är allt så annorlunda. Men husen med halmtaken har bevarats in framtiden även om inredningen inte är densamma. Dåtidens vindsnurror, väderkvarnarna, finns överallt. De förefaller fler än de små elverken på sina stolpar, även om de flesta saknar vingar.

Vingar har däremot alla små fåglar. Det retar mig att kameran inte var med när jag såg en hop småfåglar jag säkert inte sett förut. Nu är jag inte riktigt säker på vad det var. En sävsparv såg jag dock.

Lilia var på Rödakors-kurs i Helsingborg. därför kunde jag lägga mig under bilen med gott samvete och försöka hänga upp avgasröret, där en av upphängningarna lossnat. Efter att ha böjt till en femtumsspik på lämpligt sätt, fick jag dit gummiringen som håller allt uppe. Jag trodde inte att jag fortfarande kunde ligga under en bil och föra så konstiga saker, gamla karlen. Men nu funkar det igen. Nu gäller det bara att få Fiaten igenom besiktningen också. Detta gav ett vistt hopp. Gud är god och jag menar det!

Morups tånge var mest sand idag. Sand långt ut. Högtrycket skapar långgrunda stränder och fåglarna verkar välja andra ställen att vara på. Så berättade någon att i fyrskogen, dvs de få tallar och ett antal enbuskar som tillsammans bär detta imposanta namn, ja där skulle det finnas en brandkronad kungsfågel. Det är en av de allra minsta och ovanligaste fåglar man aldrig får se. Men där var ett par som med kameran i högsta hugg försökte få den lilla brandkronade att sitta still ett par sekunder så att man fick in den i sökaren. Det var svårare än jag trodde. Till sist var jag ensam - dock efter att ha fått vägledning av ytterligare en kunnig skådare. Solen var på väg ner och jag hade nätan givit upp hoppet då den lilla fågel plötsligt satt framför nösan på mig. Flera goda tagningar!
Men då upptäckte jag att jag glömt minneskortet hemma!!! Vad gör man? Åker till akuten och ber om ett par Antialzheimer? Men som väl var passade Nikons minneskort i Canon, så nu har jag i alla fall bildbevis på att jag sett krabaten. Inga strålande bilder men ändå:



Något oskarp men ändå. Det vita ögonstrecken skiljer den från vanlig kungsfågel som också var med i samma snår.
Den undre bilden föreställer en vanlig kungsfågel. Nu ska jag sluta. Hej hopp!