Nanosemester
Det gäller att hänga med. Med stigande ålder och sjunkande uthållighet (eller är det Morris som vi inte vill lämna?) blir semesterresorna lite annorlunda. Är man borta en natt lär det ska heta nanosemester. En tvådagars kunde ju heta millisemester - det har vi lag bakom oss den här gången. I fredags for vi till Öland, inkvarterade oss på Ottenbys vandrarhem och upplevade gamla minnen från den tid då barnen var barn och vandrarhemmen avlöste varandra. Men ska man ha fyra cyklar med sig måste man ha en gammal merca från 60-talet där det mesta ryms. Nu var det bara Lilia och jag, var sin liten väska med det nödvändigaste - det var verkligen nano.
Vi såg inga märkvärdiga fåglar på Öland men landskapet gav - som alltid - en massa tankar. Vad det här vi ville bo egentligen? En gång kände vi det starkt. Nu nöjer vi oss med något nano eller milli-aktigt som alternativ till den vanliga 'hemestern'. Det bästa stunden på en utflykt är alltid hemkomsten - oavsett om Odysseus eller man själv varit på resa.
Det egentliga syftet var ändå att se Zpanska flugan i Kalmar på söndagskvällen - bara för att få en orsak att resa någon annan stans.
Men för att ta saker och ting i rätt ordning: Långe Jan verkade ha sträckt på sina 42 meter - men det var bara målarfärg som skapade synvillan.
En silvertärna far över alla mellanskarvarna som sitter uppkrupna på stenarna längre ut i vattenbrynet.
En admiral fanns också vid infarten. Vackra blommor, eller hur? Men med sugsnabel är det ingen konst att få tag på nektar.
Söndag, i kväll blir det skrattfest på Krusenstiernska gården i Kalmar. Till dess återstod det några timmar. Det blev en nanoutflykt norrut på Ölands östra sida.
Gräsgårds hamn var sig lik - möjligen var antalet nattande husbilar större än förra gången. Annars fanns det anledning att undra hur framgångsrikt fisket är. I Glommens hamn blir antalet fiskare färre - gissningsvis är det liknande förhållanden här.
Det var några år sedan vi var här senast och en och annan förändring kan man skönja. Ett exempel är detta hittade vi i Tjusby - en utmärkt restaurang fylld med omtanke och tillika boulehall som drar spelare från halva Småland och hela Öland under turnéer året runt. Jag frågade hur länge innehavaren drivit verksamheten på platsen. - 35 år (!) blev svaret, men ganska nyligen hade han lagt ner jordbruket och öppnat boulehall med pub.
Så gick färden över allvaret. De ständigt närvarande cikorian lyste upp dikresrenarna var man såg.
Så var vi i Kalmar och hittade till Krusenstiernska gården, en förträfflig avskiljd trädgård med vackra blommor och scenen för det vi skulle få se på kvällen:
Men stillheten och svalkan var påtaglig: än så länge stod scenen tom och en och annan flanör betraktade blomsterprakten där inne.
Det vi kom att minnas från Kalmar var den sköna trädgården, en ganska rolig klassisk förteställning med några av Sveriges mest namnkunniga komiker men mest av allt den rara gamla damen Vera som hjälpte oss tillrätta.
Vi såg inga märkvärdiga fåglar på Öland men landskapet gav - som alltid - en massa tankar. Vad det här vi ville bo egentligen? En gång kände vi det starkt. Nu nöjer vi oss med något nano eller milli-aktigt som alternativ till den vanliga 'hemestern'. Det bästa stunden på en utflykt är alltid hemkomsten - oavsett om Odysseus eller man själv varit på resa.
Det egentliga syftet var ändå att se Zpanska flugan i Kalmar på söndagskvällen - bara för att få en orsak att resa någon annan stans.
Men för att ta saker och ting i rätt ordning: Långe Jan verkade ha sträckt på sina 42 meter - men det var bara målarfärg som skapade synvillan.
En silvertärna far över alla mellanskarvarna som sitter uppkrupna på stenarna längre ut i vattenbrynet.
En admiral fanns också vid infarten. Vackra blommor, eller hur? Men med sugsnabel är det ingen konst att få tag på nektar.
Söndag, i kväll blir det skrattfest på Krusenstiernska gården i Kalmar. Till dess återstod det några timmar. Det blev en nanoutflykt norrut på Ölands östra sida.
Gräsgårds hamn var sig lik - möjligen var antalet nattande husbilar större än förra gången. Annars fanns det anledning att undra hur framgångsrikt fisket är. I Glommens hamn blir antalet fiskare färre - gissningsvis är det liknande förhållanden här.
Det var några år sedan vi var här senast och en och annan förändring kan man skönja. Ett exempel är detta hittade vi i Tjusby - en utmärkt restaurang fylld med omtanke och tillika boulehall som drar spelare från halva Småland och hela Öland under turnéer året runt. Jag frågade hur länge innehavaren drivit verksamheten på platsen. - 35 år (!) blev svaret, men ganska nyligen hade han lagt ner jordbruket och öppnat boulehall med pub.
Så gick färden över allvaret. De ständigt närvarande cikorian lyste upp dikresrenarna var man såg.
Så var vi i Kalmar och hittade till Krusenstiernska gården, en förträfflig avskiljd trädgård med vackra blommor och scenen för det vi skulle få se på kvällen:
Men stillheten och svalkan var påtaglig: än så länge stod scenen tom och en och annan flanör betraktade blomsterprakten där inne.
Det vi kom att minnas från Kalmar var den sköna trädgården, en ganska rolig klassisk förteställning med några av Sveriges mest namnkunniga komiker men mest av allt den rara gamla damen Vera som hjälpte oss tillrätta.
Svartkråka och kornsparv
Några gånger har jag stött på den, svartkråkan, en släkting till den vanliga - för oss vanliga - kråkan. Det är inte en annan art, bara en annan ras. Nu går det omkring en sådan i Korshamn, bland gråkråkorna och råkorna. Efter lite diskussioner var vi tre som var säkra på att det var en svartkråka och inte en ung råka.
Jag minns franska lärarkolleger som var här under en utbytesvecka. Vår vanliga gråkråka fyllde dem med intensivt intresse. Det kan jag förstå - den är ungefär lika sällsynt i deras miljö som svartkråkan är här. I Frankrike var det mest bara svarta kråkor.
En annan sällsynthet har gett sig till känna, kornsparv. Den tom. häckar här, någon mil norr om Glommen. Det ska ha varit 50 år sedan någon kornsparv häckade här senast. Därför är det spännande att den kommit tillbaka, rentav till samma plats där arten har häckat tidigare.
Kvällsljuset gör sitt till - men den sjunger intensivt till sent på kvällen.
Koltrastarna är annars snart de enda som hörs - förutom törnsångaren. De är så vanliga att man inte direkt lägger märke till dem - förutom för sångens skull förstås. Men denna koltrast hade lite cirkuskonster för sig när det tog sats och hoppade mellan ledningstrådarna. Åh hej ....
Och så sjunger vi igen fast på lite högre nivå.
Stararna har samlats i väldiga flockar - eller snarare moln där de drar fram. Så många på en gång är det väl annars bara kajorna som kan presetera lite längre fram på hösten. Men då är stararna borta.
Jag minns franska lärarkolleger som var här under en utbytesvecka. Vår vanliga gråkråka fyllde dem med intensivt intresse. Det kan jag förstå - den är ungefär lika sällsynt i deras miljö som svartkråkan är här. I Frankrike var det mest bara svarta kråkor.
En annan sällsynthet har gett sig till känna, kornsparv. Den tom. häckar här, någon mil norr om Glommen. Det ska ha varit 50 år sedan någon kornsparv häckade här senast. Därför är det spännande att den kommit tillbaka, rentav till samma plats där arten har häckat tidigare.
Kvällsljuset gör sitt till - men den sjunger intensivt till sent på kvällen.
Koltrastarna är annars snart de enda som hörs - förutom törnsångaren. De är så vanliga att man inte direkt lägger märke till dem - förutom för sångens skull förstås. Men denna koltrast hade lite cirkuskonster för sig när det tog sats och hoppade mellan ledningstrådarna. Åh hej ....
Och så sjunger vi igen fast på lite högre nivå.
Stararna har samlats i väldiga flockar - eller snarare moln där de drar fram. Så många på en gång är det väl annars bara kajorna som kan presetera lite längre fram på hösten. Men då är stararna borta.
Är det någon som minns snön som föll i fjol?
Nu drar termometern iväg upp emot trettiogradersstrecket och man flämtar i värmen - särskilt om man har en lång tunga hängande. Eftersom Morris har en känslig strupe med lite för långa stämband, kan han få svårt att andas om han blir överhettad. Därför har jag klippt honom med 1 mm skäret för att lindra värmechocken. Det verkar fungera och han är piggare än på länge. En ½ burk ravioli till frukost gjorde sitt till, en renslickad matskål och ett kortisonpiller fulländade 100-åringens morgonritual och promenaden kunde börja. /.../ Nu sover den slagne hjälten i husses säng med lätta snarkningar. Fläkten blåser minda vindar över drömmarens päls.
Ibland sitter fåglarna på parad, de flyger inte när man kommer dem nära och de visar sig från sin bästa sida. Ängspiplärkornas knappt hörbara fina "spetsiga" toner (Fågelguiden) hörs lite här och var utefter strandpromenaden. Och så sitter den där, ganska länge och stoltserar med sin larv.
Ja, sommaren är rik. Nu står massor av blommor i sitt flor (!) men det retar mig att jag inte kan namnet på särskilt många. Senaste boken handlade om blommor och den var uppställd efter färger, röda för sig osv. Det känns lite som att lära sig spela piano efter de där noterna som är tryckta i olika färger och som återfinns på vissa key-boards för länge sedan. Jag lovar att förkovra mig i stora floran så småningom.
Jag har lånat en bunt fototidningar och låter tiden förrinna genom dem . Det lär vara mycket nyttigt att göra ingenting - en ångestfull och stressad vardags- och arbetssituaion ska påskynda Alzheimer. Den inställningen passar mig precis just nu.
I fototidningarna blir man inspirerad av tjusiga bilder. Och så går man snedaxlad genom tillvaron och fotograferar det mesta i ens väg - för att sedan kassera det mesta i datorns "mörkrum". Lightroom är ett namn på ett bra fotobehandlingsprogram. Vitsigt.
Denna törnsångare satt vackert och sjöng stundom i kvällssolen. Så är snart fågelfaunan utforskad. Hämplingar
och lövsångare har vi talat om tidigare, kanske även pilfinkar. Här far de i skytteltrafik till den gamla holken på Ansersa Bengtsa gård. På samma ställe finns rödstjärten, som ibland kommunicerar på tråd och ibland
trådlöst, som här.
Naturen har många former och fröställningar tillhör de mera spännande. Vad blommorna heter som levererar dessa former kunde inte ens min färgseparerade flora upplysa om. Men det får gå ändå.
De där små myggorna (?) som verkar hålla sig svävande på ett enda ställe har också fascinerat mig. De har inte presenterat sig men en vacker dag överlistar jag dem och avslöjar vad de heter. Till dess får jag nöja mig med formen:
Om sex månader är vi inne i januari och jullovet håller på att rinna ut. För sex månader sedan hade vi redan kommit långt in i en av de snörikaste vintrarna på mannanminne. Och kylan kunde få oss att tro att den spanska skogssnigeln skulle bli ett minne blott. Men minnet är kort. Och bra är väl det. Cesar Millan, som talar med hundar, påminner ofta om att människans bästa vän bara lever i nuet. Det känns som en god idé. I alla fall lite då och då.
Ibland sitter fåglarna på parad, de flyger inte när man kommer dem nära och de visar sig från sin bästa sida. Ängspiplärkornas knappt hörbara fina "spetsiga" toner (Fågelguiden) hörs lite här och var utefter strandpromenaden. Och så sitter den där, ganska länge och stoltserar med sin larv.
Ja, sommaren är rik. Nu står massor av blommor i sitt flor (!) men det retar mig att jag inte kan namnet på särskilt många. Senaste boken handlade om blommor och den var uppställd efter färger, röda för sig osv. Det känns lite som att lära sig spela piano efter de där noterna som är tryckta i olika färger och som återfinns på vissa key-boards för länge sedan. Jag lovar att förkovra mig i stora floran så småningom.
Jag har lånat en bunt fototidningar och låter tiden förrinna genom dem . Det lär vara mycket nyttigt att göra ingenting - en ångestfull och stressad vardags- och arbetssituaion ska påskynda Alzheimer. Den inställningen passar mig precis just nu.
I fototidningarna blir man inspirerad av tjusiga bilder. Och så går man snedaxlad genom tillvaron och fotograferar det mesta i ens väg - för att sedan kassera det mesta i datorns "mörkrum". Lightroom är ett namn på ett bra fotobehandlingsprogram. Vitsigt.
Denna törnsångare satt vackert och sjöng stundom i kvällssolen. Så är snart fågelfaunan utforskad. Hämplingar
och lövsångare har vi talat om tidigare, kanske även pilfinkar. Här far de i skytteltrafik till den gamla holken på Ansersa Bengtsa gård. På samma ställe finns rödstjärten, som ibland kommunicerar på tråd och ibland
trådlöst, som här.
Naturen har många former och fröställningar tillhör de mera spännande. Vad blommorna heter som levererar dessa former kunde inte ens min färgseparerade flora upplysa om. Men det får gå ändå.
De där små myggorna (?) som verkar hålla sig svävande på ett enda ställe har också fascinerat mig. De har inte presenterat sig men en vacker dag överlistar jag dem och avslöjar vad de heter. Till dess får jag nöja mig med formen:
Om sex månader är vi inne i januari och jullovet håller på att rinna ut. För sex månader sedan hade vi redan kommit långt in i en av de snörikaste vintrarna på mannanminne. Och kylan kunde få oss att tro att den spanska skogssnigeln skulle bli ett minne blott. Men minnet är kort. Och bra är väl det. Cesar Millan, som talar med hundar, påminner ofta om att människans bästa vän bara lever i nuet. Det känns som en god idé. I alla fall lite då och då.