En vanlig dag med regn och storm
Första riktiga lovdagen skulle man ta ut svängarna och sova riktigt länge. Så skulle man gå upp och göra kaffe på sängen till hostigahustrun - eller ännu bättre - få kaffe på sängen själv. Men detta sker numera enbart på födelsedagar. Därför kunde man kosta på sig att hålla sig vaken till bortåt två natten innan och se på TV, läsa böcker och annat onyttigt.
Morris hade jag inte tagit med i beräkningen. Han ville gå ut. Så efter 4½ timmes sömn, vacklade jag ut med hunden i sträckt koppel - han hade fått upp ett spår. Och så där retfullt långt hemifrån börjar det regna riktigt ordentligt. Så för snickarna i den fem nya grannhusen såg fi nog ganska roliga ut, där vi drar åt var sitt håll. Nå Morris fick ge upp, vi återvände. Han fick sin nya regnrock på sig och jag tog den vattentäta samt ett paraply. Så kunde vi vandra iväg, nu åt samma håll.
Så lagom till första frukost kom två damer från handelsträdgården för att plantera växter. Den förtänksamma hustrun har nämligen insett att ska det bli som hon vill, ska man anlita fackmän. Så dessa fackkvinnor grävde rabatter och planterade allt enligt den skiss som handelsträdgården utarbetet. Har man bara pengar, så ... (så behöver man ingen gubbe, höll jag på att säga)
Idag har jag bestämt mig. Det ska bli ett tak över hustruns trehjuling, byggt i anslutning till friggeboden. Allt är förberett. Virke från altanen i somras kan användas, plasttaket är inköpt och någonstans i hjärnvindlingarna finns en idé om hur det hela ska se ut. Fast då hade jag inte tagit med i beräkningen att TV-lanalen TCM hade en riktigt bra dag med flera gamla godingar. Tonårstidens hjältar väckte minnen till liv - och vem kan motstå sådant?
Jag kom ändå en bit med taket innan mörkret och det nya regnet satte stopp. Då hade jag reviderat hela upplägget. Nytt besök i Falkenberg med liten inköpsrunda. Imorgon ...
Ute vräker regnet ner, regnstråken kastar kaskader kring natriumlamporna ute. Nya hus är så väl isolerade att man inte ens hör stormens verkan. Men på SMHI:s hemsida kan man välja att titta på en radarbild och med ledning av den går det att förutse vädret de närmaste timmarna. Så här såg vädersituationen ut 22:45:
Om man vet att det blåser från sydväst så bör ju regnet (här=det gröna) upphöra inom kort. Frågan är bara hur snabbt det som ligger sydväst om Danmark och som inte syns på bilden kan dyka upp. Det får vi veta imorgon. Men för säkerhets skull kollar jag tidningarna. Aftonblandet går ut med feta rubriken om det kommande ovädret. Här finns också en aktuell radarbild och den verkar vara en aktuell bearbetning av SMHI:s (den senare är tveklöst den tydligaste).
Jag får klämma i mig ett halvt dussin vitlöksklyftor i olja och hoppas på att denna mirakelmedicin håller förkylningen stången. Fast nu höll jag ju på att glömma änglarna. Hej på er!
Morris hade jag inte tagit med i beräkningen. Han ville gå ut. Så efter 4½ timmes sömn, vacklade jag ut med hunden i sträckt koppel - han hade fått upp ett spår. Och så där retfullt långt hemifrån börjar det regna riktigt ordentligt. Så för snickarna i den fem nya grannhusen såg fi nog ganska roliga ut, där vi drar åt var sitt håll. Nå Morris fick ge upp, vi återvände. Han fick sin nya regnrock på sig och jag tog den vattentäta samt ett paraply. Så kunde vi vandra iväg, nu åt samma håll.
Så lagom till första frukost kom två damer från handelsträdgården för att plantera växter. Den förtänksamma hustrun har nämligen insett att ska det bli som hon vill, ska man anlita fackmän. Så dessa fackkvinnor grävde rabatter och planterade allt enligt den skiss som handelsträdgården utarbetet. Har man bara pengar, så ... (så behöver man ingen gubbe, höll jag på att säga)
Idag har jag bestämt mig. Det ska bli ett tak över hustruns trehjuling, byggt i anslutning till friggeboden. Allt är förberett. Virke från altanen i somras kan användas, plasttaket är inköpt och någonstans i hjärnvindlingarna finns en idé om hur det hela ska se ut. Fast då hade jag inte tagit med i beräkningen att TV-lanalen TCM hade en riktigt bra dag med flera gamla godingar. Tonårstidens hjältar väckte minnen till liv - och vem kan motstå sådant?
Jag kom ändå en bit med taket innan mörkret och det nya regnet satte stopp. Då hade jag reviderat hela upplägget. Nytt besök i Falkenberg med liten inköpsrunda. Imorgon ...
Ute vräker regnet ner, regnstråken kastar kaskader kring natriumlamporna ute. Nya hus är så väl isolerade att man inte ens hör stormens verkan. Men på SMHI:s hemsida kan man välja att titta på en radarbild och med ledning av den går det att förutse vädret de närmaste timmarna. Så här såg vädersituationen ut 22:45:
Om man vet att det blåser från sydväst så bör ju regnet (här=det gröna) upphöra inom kort. Frågan är bara hur snabbt det som ligger sydväst om Danmark och som inte syns på bilden kan dyka upp. Det får vi veta imorgon. Men för säkerhets skull kollar jag tidningarna. Aftonblandet går ut med feta rubriken om det kommande ovädret. Här finns också en aktuell radarbild och den verkar vara en aktuell bearbetning av SMHI:s (den senare är tveklöst den tydligaste).
Jag får klämma i mig ett halvt dussin vitlöksklyftor i olja och hoppas på att denna mirakelmedicin håller förkylningen stången. Fast nu höll jag ju på att glömma änglarna. Hej på er!
Du är också helig
Han springer så elegant, Morris. Med sin smäckra nyfriserade kropp är han en påtaglig prydnad. Cykelturen utefter havet, bara vi två. Lilia har rester efter en rejäl förkylning och stannar gärna hemma. Men den höga, kalla luften, den obegränsade sikten och det mot horisonten alltmer krökta havet under en rymd så hög att den åtminstone kan likna kärleken - allt detta ger en grym livskänsla. Idag blåser det inte heller.
Vid Glommens sten har ett knappt dussin fågelskådare samlats. Deras skraptecknande optik borrar sig in i ljusskikten som hägrar över strimman i väster, En alfågel har landat, ett streck med fem dussin grågäss plogar sig fram på hög höjd. Mot söder.
Likt änglar på uflyktstur håller de god fart. Kylan ger deras vilja en extra skjuss. Bakom oss svirrar ett par dussin vinterhämplingar fram. De letar frön i det höga gräset. Så far de snabbt upp och motljuset spelar i deras vingar ...
Idag åkte vi alla tre till katolska kyrkan i Göteborg. Vad jag har längtat efter rökelse! De heliga mysterierna blir sinnligen närvarande i rökelsskyarna som omger altaret. Det gläser av kalkarnas guld. Klockringning vid elevationen av nådemedlen och hela kyrkan på knä. Så följer kommunionen, människor i alla åldrar och av alla nationaliteter slussas i en till synes aldrig sinande ström långsamt framåt. Det känns som om alla folk under himmelen var närvarande. "Kristi lekamen" ... man får sin oblat, Kristi kropp och blir åter fylld av evighet. Här får tillvaron rätt proportioner igen. Släpp in det heliga och du slipper dras med dig själv sådan du är. Sträck vidare, våga lyfta, dra genom rymderna, dina grågässgrannar för dig genom lovsången, kyrie eleison - och plogen går med god fart mot Paradiset. Eller var det änglar som sträckte? Det är dig Han vill ha ... Du är också helig!
Efterföljande kaffe, våra kära vänner som vi träffar alltför sällan. Så dyker den engagerade gruppen upp som oförtrutet samlar in pengar till leprasjuka i Kina och alltid har en massa vinster på sitt lotteri. Jag tror att de flesta vinster återanvänds omgående men vad gör det? De leprasjuka gläds och mitt obetydliga bidrag har välsignats och underverket är möjligt.
Another day of victory.
PS. Någonstans läste jag att föreställningen om ledargåsen är starkt överdriven. Iakttar man sträckande gäss ska man finna att ledarfågeln endast leder ca 20 sekunder, sedan tar en annan gås över och så håller det på. Selma och Akka får ursäkta.
Vid Glommens sten har ett knappt dussin fågelskådare samlats. Deras skraptecknande optik borrar sig in i ljusskikten som hägrar över strimman i väster, En alfågel har landat, ett streck med fem dussin grågäss plogar sig fram på hög höjd. Mot söder.
Likt änglar på uflyktstur håller de god fart. Kylan ger deras vilja en extra skjuss. Bakom oss svirrar ett par dussin vinterhämplingar fram. De letar frön i det höga gräset. Så far de snabbt upp och motljuset spelar i deras vingar ...
Idag åkte vi alla tre till katolska kyrkan i Göteborg. Vad jag har längtat efter rökelse! De heliga mysterierna blir sinnligen närvarande i rökelsskyarna som omger altaret. Det gläser av kalkarnas guld. Klockringning vid elevationen av nådemedlen och hela kyrkan på knä. Så följer kommunionen, människor i alla åldrar och av alla nationaliteter slussas i en till synes aldrig sinande ström långsamt framåt. Det känns som om alla folk under himmelen var närvarande. "Kristi lekamen" ... man får sin oblat, Kristi kropp och blir åter fylld av evighet. Här får tillvaron rätt proportioner igen. Släpp in det heliga och du slipper dras med dig själv sådan du är. Sträck vidare, våga lyfta, dra genom rymderna, dina grågässgrannar för dig genom lovsången, kyrie eleison - och plogen går med god fart mot Paradiset. Eller var det änglar som sträckte? Det är dig Han vill ha ... Du är också helig!
Efterföljande kaffe, våra kära vänner som vi träffar alltför sällan. Så dyker den engagerade gruppen upp som oförtrutet samlar in pengar till leprasjuka i Kina och alltid har en massa vinster på sitt lotteri. Jag tror att de flesta vinster återanvänds omgående men vad gör det? De leprasjuka gläds och mitt obetydliga bidrag har välsignats och underverket är möjligt.
Another day of victory.
PS. Någonstans läste jag att föreställningen om ledargåsen är starkt överdriven. Iakttar man sträckande gäss ska man finna att ledarfågeln endast leder ca 20 sekunder, sedan tar en annan gås över och så håller det på. Selma och Akka får ursäkta.
Havet och Vilddjuren
Stormen har bedarrat för denna gång. Fortfarande går vågorna höga, som på bilden härovan, men det är gammal sjö som rullar in mot Glommens sten, dit vi åkte i går eftermiddag, Emily, Lilia och jag. En grupp fågelskådare hade blickarna riktade genom tuberna långt i fjärran för att kunna urskilja någon alfågel, spetsbergsgrissla eller alkekung. Vi gick mest dit för att uppleva havet och - kanske - få syn på någon stormvdriven sjöfågel. men det enda vi såg var de vanliga: ejder, gråtrut och storskarv. Tålamod och kunskap behövs. Kunskap vinns genom tålamod och tålamod uppammas av vunna kryss, dvs. att man sett någon hittills okänd fågel.
Stormen hade inte vält huset men väl rivit hål i staketet. Ett par sektioner hade lossnat och det blir nog inga svårigheter att reparera dessa.
Morris har fått en överrock eller regnkappa. Nyklippt som han är, är det lika påtagligt kallt för honom ute i blåst och regn som för mig att gå ut i bara skjortan. Alltså har han nästan vägrat att gå ut i regnet. Men nu sen han fått en tjusig svart fordrad regnkappa, går det lättare. Med stor beredvillighet hjälper han till när regnplagget tas på och lyfter snällt på bakbenen för att gummibanden ska komma på plats. En ny värdighet.
-Kan vi inte gå på bio, det var minst 10 år sedan sist, sa Emily idag. Det blev Varberg kl 17:00 och Vilddjuren, en tecknad film av Disney som är ganska ny (och ganska lik Madagaskar). Det var väl ett tjugotal mammor eller pappor med sina tre-, fyra-, fem- eller sexåringar som var där. Och så vi, mamma och pappa med 22-åriga Emily. Men det spelade nog ingen roll vilken film vi hade gått på, det var känslan av att vara tillsammans på det här sättet som var viktig. Och visst, Disney har alltid sin dragningskraft. Filmmakarna
har varit extremt skickliga på att ska
pa mänskliga drag i mjukisdjurens ansikten. Den stolte fadern - lejonpappan och hans son, den förälskade ekorren, boaormen man flyttat från Robin Hood och giraffen m fl m.fl spelade med i historien, låt vara på ett förutsägbart sätt. En fader söker sin son och hittar honom efter många vedermödor, skulle 'fabeln' kunna vara i denna djursaga. Det är en historia som behövs i vår tid när så många pappor inte har möjlighet att vara med i barnens dagliga omvårdnad och där skilsmässotvister ibland gjort det omöjligt för farsorna att vara med alls. Ja, de skulle kunna gå att reflektera över far-son-motivet en bra stund efter detta. Här finns i alla fall en mycket postitiv fadersbild. Men någon modersbild finns över huvud taget inte.När höststormarna tjuter kring knutarna finns det åtminstone ett par ljuspunkter: en veckas ledighet i o m novemberlovet och, sist men inte minst, tillbakagången till vintertid som ger mig tillbaka en timmes sömn.
Det är bara dina tankar som är outgrundliga
Egentligen hinner jag inte sitta här och skriva. Kanske är det ett slags avstressande samtal med sig själv att skriva lite blogg. Eller så är det en stilla förberedelse inför det tillstånd som (kanske ännu inte? drabbat en) möjligen kommer - när man talar med sig själv. Praktiskt, man hör ju allt sämre och det blir ibland svårt att veta vad hustrun säger och då vill man ju inte blamera sig och ständigt säga -Va?? Fast det gör man.
Nå, hemma finns ingen uppkoppling. 3G-nätet verkar ha ballat ur. Så jag sitter här på skolan och gör lite småjobb i väntan på 3:ornas utvecklingssamtal (ingen anmäld över huvud taget). Men de flesta vet att det kommer att gå vägen. De som är osäkra har också tydligt flaggat för att allt inte är på topp och vet det säkert. Men det verkar ju kass att sitta och vänta på ingenting. Nej, det är Öppet hus för alla blivande elever och de ska man finnas. Egentligen borde vi gamlingar ställas i avdelningen jämte skelettet och utgöra exempel på homo geriatricus eller liknande. Men det är nog orättvist, rektor vill ju att man aldrig ska sluta. Uppmuntrande är det ju. Oxå så är det väl det att man är så himla förtjust i sitt jobb, faktiskt. Det går inte att dölja. Hustrun önskar ju att man slutar bums. Ja, det är kluvet, livet utanför skolan är också en realitet som man kan göra så mycket av. Alla planerade utflykter har hamnat i malpåsen i väntan på att allt praktiskt ska bli klart.
Igår kväll var Morrisvovven och jag nere vid havet, ganska sent. Det sista ljuset svävade över tångvalkarna och vågorna fräste in mot stranden i sin evigt suckande takt. Hälsningar från alla lyckliga dagar där himlen och havet bländade själen, där gemenskap, kärlek och glädje formade framtiden. Eller hälsningar från alla som "blev där", som inte återvände efter båtturen, simturen eller oturen...
Jag har nog blivit beroende av stranden och havet - nu får jag rika tillfällen att vara vara där. Då är det gott att ha det man är beroende av på nära håll. Lyckan är att ha ett hav. Eller som Göra Palm skaldar:
Nå, hemma finns ingen uppkoppling. 3G-nätet verkar ha ballat ur. Så jag sitter här på skolan och gör lite småjobb i väntan på 3:ornas utvecklingssamtal (ingen anmäld över huvud taget). Men de flesta vet att det kommer att gå vägen. De som är osäkra har också tydligt flaggat för att allt inte är på topp och vet det säkert. Men det verkar ju kass att sitta och vänta på ingenting. Nej, det är Öppet hus för alla blivande elever och de ska man finnas. Egentligen borde vi gamlingar ställas i avdelningen jämte skelettet och utgöra exempel på homo geriatricus eller liknande. Men det är nog orättvist, rektor vill ju att man aldrig ska sluta. Uppmuntrande är det ju. Oxå så är det väl det att man är så himla förtjust i sitt jobb, faktiskt. Det går inte att dölja. Hustrun önskar ju att man slutar bums. Ja, det är kluvet, livet utanför skolan är också en realitet som man kan göra så mycket av. Alla planerade utflykter har hamnat i malpåsen i väntan på att allt praktiskt ska bli klart.
Igår kväll var Morrisvovven och jag nere vid havet, ganska sent. Det sista ljuset svävade över tångvalkarna och vågorna fräste in mot stranden i sin evigt suckande takt. Hälsningar från alla lyckliga dagar där himlen och havet bländade själen, där gemenskap, kärlek och glädje formade framtiden. Eller hälsningar från alla som "blev där", som inte återvände efter båtturen, simturen eller oturen...
Jag har nog blivit beroende av stranden och havet - nu får jag rika tillfällen att vara vara där. Då är det gott att ha det man är beroende av på nära håll. Lyckan är att ha ett hav. Eller som Göra Palm skaldar:
Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.
Lördag och söndag
Nu är helgen över. Det blev en lördag i shoppinganda. Ett plasttak till "bakom friggeboden" och gardiner till vardagsrummet. Gardinerna var trevligast. Nu vet vi att inga färdiga gardiner passar, vi har provat dem alla. När jag släpade hem fyra "lufter" från Göteborg blev det tummen ned. Bara att släpa tillbaka.
Nu hittade vi något från Borås väfveri i satin med milda mönster på. Men urvalet av tyger gör att man träffar mitt i prick och det är det värt även om det blir lite dyrare.
Värre var det med plasttaket. En sort var 2,5 m långt, den jag fick med mig till kassan visade sig vara 4 m lång - men då trodde jag att även dessa var 2,5 m. Snacka om att ha koll. Det vara bara att vända tillbaka ut på gården igen och byta. Nu hade det börjat regna. Man tänker gärna på Falstaff Fakirs lilla vers:
Regnet faller ned på sned, ty det regnar nämligen tämligen. Iförd endast en tröja blev man medveten om vad "på sned" innebär. Men det fick gå. Den inre styrkan var 100%-ig, stärkt av en utmärkt pizza.
Till all lycka regnade det resten av eftermiddagen. Något tak behövde inte spikas. Bara att slappa.
Söndagen blev resa till Hamlstad och katolska kyrkan där. Knökfullt, men det är så det ska va: lika mycket folk som i kyrkan.
Söndagslunchen följdes av söndagsutflykt till cykel. Morris drog mig så att vi kom långt före Lilia på sina tre hjul. En dag att minnas, stark vind, klar sol, vi prommenerade på en lång välvd sandstrand med tångruskor. Alla färgerna. Ingen kamera förstås. Men stranden ligger ju kvar, lika mångskiftande som alltid.
- Du får måla detta, säger hustrun. En dag händer det att jag skaffar några dukar och försöker återskapa stämningen vid stafflit. Det var länge sedan sist, kanske 20 år. Men nu tillhör det framtidsdrömmarna att återknyta kontakten med lukten av terpentin och linolja.
Morups tånge ligger också kvar. På lite avstånd ser man islandshästarna (jag tror ialla fall att det är sådana) De vänder nosen mot vinden , sänker huvudena och tar emot vinden snett underifrån.
Lite längre upp vid fyren är det fler i flocken, de avtecknar sig mot den oändliga himlen. Och utanför dånar et
dånar havet, rykande skum fräser det över strandstenarna. Längst ute på en sandbank står gråtrutar och havstrutar blickstilla, också de tar spjärn emot vindbyarna. Men strax bakom dem rör sig några ovanliga figurer. Jo, minsann, är det inte tre prutgäss, som mellanlandat för att beta lite strandgräs på sin långa resa från kusttrakterna vid Ishavet till brittiska öarna?
Oj, klockan .... God natt!
Nu hittade vi något från Borås väfveri i satin med milda mönster på. Men urvalet av tyger gör att man träffar mitt i prick och det är det värt även om det blir lite dyrare.
Värre var det med plasttaket. En sort var 2,5 m långt, den jag fick med mig till kassan visade sig vara 4 m lång - men då trodde jag att även dessa var 2,5 m. Snacka om att ha koll. Det vara bara att vända tillbaka ut på gården igen och byta. Nu hade det börjat regna. Man tänker gärna på Falstaff Fakirs lilla vers:
Regnet faller ned på sned, ty det regnar nämligen tämligen. Iförd endast en tröja blev man medveten om vad "på sned" innebär. Men det fick gå. Den inre styrkan var 100%-ig, stärkt av en utmärkt pizza.
Till all lycka regnade det resten av eftermiddagen. Något tak behövde inte spikas. Bara att slappa.
Söndagen blev resa till Hamlstad och katolska kyrkan där. Knökfullt, men det är så det ska va: lika mycket folk som i kyrkan.
Söndagslunchen följdes av söndagsutflykt till cykel. Morris drog mig så att vi kom långt före Lilia på sina tre hjul. En dag att minnas, stark vind, klar sol, vi prommenerade på en lång välvd sandstrand med tångruskor. Alla färgerna. Ingen kamera förstås. Men stranden ligger ju kvar, lika mångskiftande som alltid.
- Du får måla detta, säger hustrun. En dag händer det att jag skaffar några dukar och försöker återskapa stämningen vid stafflit. Det var länge sedan sist, kanske 20 år. Men nu tillhör det framtidsdrömmarna att återknyta kontakten med lukten av terpentin och linolja.
Morups tånge ligger också kvar. På lite avstånd ser man islandshästarna (jag tror ialla fall att det är sådana) De vänder nosen mot vinden , sänker huvudena och tar emot vinden snett underifrån.
Lite längre upp vid fyren är det fler i flocken, de avtecknar sig mot den oändliga himlen. Och utanför dånar et
dånar havet, rykande skum fräser det över strandstenarna. Längst ute på en sandbank står gråtrutar och havstrutar blickstilla, också de tar spjärn emot vindbyarna. Men strax bakom dem rör sig några ovanliga figurer. Jo, minsann, är det inte tre prutgäss, som mellanlandat för att beta lite strandgräs på sin långa resa från kusttrakterna vid Ishavet till brittiska öarna?
Oj, klockan .... God natt!
Lyckan är att ha en hund
Backpacker
Inget piggar upp så som en liten shoppingrunda. Min ryggsäck, som inköptes för någon månad sedan visade sig vara ett dåligt köp. Främsta kriteriet då var att den skulle vara lätt. Lätthet får man till priset av ingen inredning, dvs inga fack som håller reda på allt. Men det är smällar osv. Men priset för obekväm hantering är lite för högt: papper som faller ur mappar och möjligen återfinns längst inunder, effektivt ihopknycklade av allt som hamnat ovanpå, saker som man vet att man lagt där men som man inte hittar förrän det är för sent. nej, det är dags för ett bekvämare liv. Antingen återgå till portfölj med flera fack - men det blir bara snedbelasning och i värsta fall ryggskott. Det blev i stället den finaste ryggsäcken man kan få för pengar, en Samsonite med massor av fack och plats för minst tre bärbara + tre års garanti (då måste jag ju jobba "över" ett år...). Utstickande röd är den också. Men det bästa av allt är att den är oändligt mycket lättare att ta på och f.a. av. En sådan lyx att få ha det bekvämt.
Emily har flyttat in hela sitt pick och pack nu. Vi är liksom en familj igen med åtminstone en dotter hemma, hustru och hund. För mig har det också inneburit att jag övertagit en CD-spelare och ett nej två par hörlurar. Härligt, nu kan jag lyssna på alla audiobooks som biblioteket har samtidigt som Morris och jag får bra promenader.
Idag borde jag vara totalt slut men en lite slummer hjälper upp det. Två kvällar i rad, utvecklingssamtal med elever och föräldrar kan bli lite mycket. Lägg därtill 40 mil på SJ. Jag var hemma en sväng och gick ut med Morris på lunchen. Tur man gillar tåg...
Imorgon ska vovven klippas. Det var ett bra tag sedan sist. Det betyder bad. Bad är ett ord han har lärt sig för länge sedan. Inget han gillar. Säger man: - Morris, nu ska vi bada, går han och gömmer sig. Motvilligt följer han med och försöker ihärdigt krångla sig ur duschen med schampo överalt. Det är inte så svårt, för han är ganska hal. Men idag gick han självmant in i duschen, ställde sig snällt medan husse la upp ett lager badlakan. Kanske han gillar den mer eleganta duschen här med välvda dörrar av klarglas?
Men med sex nakna fötter i duschen blir det trångt, men det går. De eleganta dörrarna har dock en liten obetydlig egenhet - i vissa duschriktningar forsar vattnet fram under den patenterade listen. Så det går åt en extra frottématta bara för att kunna hålla balansen i tvålhelvetet med en stor, genomblöt pudel som ideligen försöker komma loss ur schampomassagen och som ruskar pälsen på värsta flumrideeffekt, och så allt vatten som redan runnit under dörren som man samtidgt försöker skvissa tillbaka. Ja, man kan inte ha bästa jeansen på sig, eller egentligen knappast någonting.
Så, när vovven vederbörligen blivit sköjd och torkad, löper han amok. Helst av allt vill han komma ut och rulla sig i de nygrävda rabatterna och springa flera varv runt i trädgården för att sedan landa i den vita skinnsoffan med en av Emilys förbjudna lurviga tofflor (hur nu någon över huvud taget vill ha sådana) mellan tassarna. Den är hans älsklingssnuttis. Men han ser lycklig ut. Återstår bara att reda ut pälsen - om jag nu hittar hans borstar, karda och kam.
En god natt blir det dock
Inget piggar upp så som en liten shoppingrunda. Min ryggsäck, som inköptes för någon månad sedan visade sig vara ett dåligt köp. Främsta kriteriet då var att den skulle vara lätt. Lätthet får man till priset av ingen inredning, dvs inga fack som håller reda på allt. Men det är smällar osv. Men priset för obekväm hantering är lite för högt: papper som faller ur mappar och möjligen återfinns längst inunder, effektivt ihopknycklade av allt som hamnat ovanpå, saker som man vet att man lagt där men som man inte hittar förrän det är för sent. nej, det är dags för ett bekvämare liv. Antingen återgå till portfölj med flera fack - men det blir bara snedbelasning och i värsta fall ryggskott. Det blev i stället den finaste ryggsäcken man kan få för pengar, en Samsonite med massor av fack och plats för minst tre bärbara + tre års garanti (då måste jag ju jobba "över" ett år...). Utstickande röd är den också. Men det bästa av allt är att den är oändligt mycket lättare att ta på och f.a. av. En sådan lyx att få ha det bekvämt.
Emily har flyttat in hela sitt pick och pack nu. Vi är liksom en familj igen med åtminstone en dotter hemma, hustru och hund. För mig har det också inneburit att jag övertagit en CD-spelare och
Idag borde jag vara totalt slut men en lite slummer hjälper upp det. Två kvällar i rad, utvecklingssamtal med elever och föräldrar kan bli lite mycket. Lägg därtill 40 mil på SJ. Jag var hemma en sväng och gick ut med Morris på lunchen. Tur man gillar tåg...
Imorgon ska vovven klippas. Det var ett bra tag sedan sist. Det betyder bad. Bad är ett ord han har lärt sig för länge sedan. Inget han gillar. Säger man: - Morris, nu ska vi bada, går han och gömmer sig. Motvilligt följer han med och försöker ihärdigt krångla sig ur duschen med schampo överalt. Det är inte så svårt, för han är ganska hal. Men idag gick han självmant in i duschen, ställde sig snällt medan husse la upp ett lager badlakan. Kanske han gillar den mer eleganta duschen här med välvda dörrar av klarglas?
Men med sex nakna fötter i duschen blir det trångt, men det går. De eleganta dörrarna har dock en liten obetydlig egenhet - i vissa duschriktningar forsar vattnet fram under den patenterade listen. Så det går åt en extra frottématta bara för att kunna hålla balansen i tvålhelvetet med en stor, genomblöt pudel som ideligen försöker komma loss ur schampomassagen och som ruskar pälsen på värsta flumrideeffekt, och så allt vatten som redan runnit under dörren som man samtidgt försöker skvissa tillbaka. Ja, man kan inte ha bästa jeansen på sig, eller egentligen knappast någonting.
Så, när vovven vederbörligen blivit sköjd och torkad, löper han amok. Helst av allt vill han komma ut och rulla sig i de nygrävda rabatterna och springa flera varv runt i trädgården för att sedan landa i den vita skinnsoffan med en av Emilys förbjudna lurviga tofflor (hur nu någon över huvud taget vill ha sådana) mellan tassarna. Den är hans älsklingssnuttis. Men han ser lycklig ut. Återstår bara att reda ut pälsen - om jag nu hittar hans borstar, karda och kam.
En god natt blir det dock
Melankoli
Nobelpristagaren lämnar mig ingen riktig ro. I fredags, dagen efter tillkännagivandet att Orhan Pamuk fått nobelpriset i litteratur, tog vi tillfället i akt att jämföra några kommentarer från olika tidningar samt läsa den text som DN publicerade, ur romanen Istanbul, minnen av en stad.
"Landskapets skönhet kommer av dess melankoli" är devisen som inleder romanen. Och det är detta grundackord som hörs igenom de första sidorna av denna inledning, minnesbilder och hågkomster accompanjerade av reflektioner. Torrt, sakligt, inga starka känslouttryck men ändå något vemodigt som drar läsaren vidare in i texten. Det är en barndomsskildring från en annorlunda stad, från en främmande kultur men ändå så begriplig. Det är också en barndomsskildring gjord femtio år senare, med ett helt livs erfarenheter som fond där författaren kan vandra mellan de olika skikten i sitt liv och få det ena belyst av det andra. Ja, det ska bli en högtidsstund när jag får tag i en roman av Pamuk. Men jag får väl hålla mig till jul; det har blivit en julklapp varje år med årets pristagare.
Min egen barndom ligger där den ligger - skulle jag börja bearbea den kommer minnena, ett efter ett. Det gamla fotografiet, som jag egentligen inte är så intresserad av, får mig motvilligt att minnas situationen, känna igen alla kring bordet och placera in händelsen. Det skulle vara ett mödosamt arbete men det är möjligt och en dag kanske jag det bli verklighet. Det har inte fått karaktären av "önskedröm" att göra det - ännu får jag väl tillägga för säkerhets skull. Annars brukar jag förverkliga mina drömmar, så långt det nu är möjlligt med hänsyn till andra. Mest blir de av materiell natur. "Om du förverkligar dina drömmar har du ju inga kvar", säger hustrun. Sant. Ett liv utan drömmar är tomt och trist. Men ett liv med drömmar som inte går att förverkliga är smärtsamt, ja ibland outhärdligt. Men ett liv med förverkligade drömmar kan ju också resultera i skåp fyllda med .... skrot. Alla samlare av allt från frimärken till julgransfötter får väl representera de ständigt uppfyllda drömmarnas tillstånd. Det dröjer inte så länge innan man hittar nästa pryl på Tradera att lägga till sin samling.
Jag trodde att förverkligandet av min tonårsdröm, att äga en tvåögd spegelreflexkamera, skulle tända det där fotointresset jag hade då. Men nej, det blev några kilotunga pjäser i ett skåp som tas fram någon gång men det stannade där. Det som en gång verkade vara höjden av teknik och funktionalitet är nu enbart patetiskt.
Landskapets skönhet kommer av dess melankoli - var det ju ...
Jag kunde inte motstå frestelsen att titta in i SAOB och slå på 'melankoli'. Där läser jag:
Språkligt betyder melancholia "tillståndet att ha svart galla" på grekiska.
Vidare - själstillstånd (enl. humoralpatologien förorsakat av allt för riklig förekomst av "svart galla", se ovan ( i humoralpatologien: den kroppsvätska, "svarta gallan", som ansågs stå i samband med elementet "jorden") /- - -/
1) som yttrar sig i svårmod l. tungsinne l. nedstämdhet av längre l. kortare varaktighet, tungsinthet, sorgbundenhet; särsk. psykiatr. om depression av patologiskt urspr. som utgör symtom för l. fas i viss sinnessjukdom.
Det är ju väl att vi lämnat den gamla uppfattningen om att allt är uppbyggt av jord, luft, eld och vatten.
Det är hög tid att säga god natt.
"Landskapets skönhet kommer av dess melankoli" är devisen som inleder romanen. Och det är detta grundackord som hörs igenom de första sidorna av denna inledning, minnesbilder och hågkomster accompanjerade av reflektioner. Torrt, sakligt, inga starka känslouttryck men ändå något vemodigt som drar läsaren vidare in i texten. Det är en barndomsskildring från en annorlunda stad, från en främmande kultur men ändå så begriplig. Det är också en barndomsskildring gjord femtio år senare, med ett helt livs erfarenheter som fond där författaren kan vandra mellan de olika skikten i sitt liv och få det ena belyst av det andra. Ja, det ska bli en högtidsstund när jag får tag i en roman av Pamuk. Men jag får väl hålla mig till jul; det har blivit en julklapp varje år med årets pristagare.
Min egen barndom ligger där den ligger - skulle jag börja bearbea den kommer minnena, ett efter ett. Det gamla fotografiet, som jag egentligen inte är så intresserad av, får mig motvilligt att minnas situationen, känna igen alla kring bordet och placera in händelsen. Det skulle vara ett mödosamt arbete men det är möjligt och en dag kanske jag det bli verklighet. Det har inte fått karaktären av "önskedröm" att göra det - ännu får jag väl tillägga för säkerhets skull. Annars brukar jag förverkliga mina drömmar, så långt det nu är möjlligt med hänsyn till andra. Mest blir de av materiell natur. "Om du förverkligar dina drömmar har du ju inga kvar", säger hustrun. Sant. Ett liv utan drömmar är tomt och trist. Men ett liv med drömmar som inte går att förverkliga är smärtsamt, ja ibland outhärdligt. Men ett liv med förverkligade drömmar kan ju också resultera i skåp fyllda med .... skrot. Alla samlare av allt från frimärken till julgransfötter får väl representera de ständigt uppfyllda drömmarnas tillstånd. Det dröjer inte så länge innan man hittar nästa pryl på Tradera att lägga till sin samling.
Jag trodde att förverkligandet av min tonårsdröm, att äga en tvåögd spegelreflexkamera, skulle tända det där fotointresset jag hade då. Men nej, det blev några kilotunga pjäser i ett skåp som tas fram någon gång men det stannade där. Det som en gång verkade vara höjden av teknik och funktionalitet är nu enbart patetiskt.
Landskapets skönhet kommer av dess melankoli - var det ju ...
Jag kunde inte motstå frestelsen att titta in i SAOB och slå på 'melankoli'. Där läser jag:
Språkligt betyder melancholia "tillståndet att ha svart galla" på grekiska.
Vidare - själstillstånd (enl. humoralpatologien förorsakat av allt för riklig förekomst av "svart galla", se ovan ( i humoralpatologien: den kroppsvätska, "svarta gallan", som ansågs stå i samband med elementet "jorden") /- - -/
1) som yttrar sig i svårmod l. tungsinne l. nedstämdhet av längre l. kortare varaktighet, tungsinthet, sorgbundenhet; särsk. psykiatr. om depression av patologiskt urspr. som utgör symtom för l. fas i viss sinnessjukdom.
Det är ju väl att vi lämnat den gamla uppfattningen om att allt är uppbyggt av jord, luft, eld och vatten.
Det är hög tid att säga god natt.
Sista sommardagen?
Äntligen lördag. Tänk att få sova till åtta innan hunden med den smala nosen försiktigt krafsar på sovrumsdörren och talar om vad han vill: Ut! Det går bra att släppa ut honom i trädgården medan man själv får något i sig och på sig. Så går vi ut på en lång vandring, ner till havet. Idag är det stilla, horisontlinjen skarp, omisskännligt stålblå. Ovanför tornar molnen upp sig, mest melankoliskt grått men också en del hoppfyllt vitt som tar emot den nyligen uppstigna solens ljus och reflekterar det inåt, mot de mörkare schatteringarna. Det ser ut som en akvarellmålning målad vått i vått och färgen fortfarande flyter lite. Strandens olika gröna nyanser står mot en botten av sanddyner, ljung och vrestörne, mogna nypon.
Vi går de sista tjugo metrarna ner till stranden. En stor flock gråtrutar rycker gällt upp upp, störda i sitt bökande efter något ätbart i tångvallarna. Bara råkorna fortsätter obekymrat sitt svartskimrande vaggande. Tången har slutat att stinka nu, den ligger där bara som havet lämnade den när det var som mest upprört. Jag tar upp en kritvit sten, lustigt formad, nästan som en liten figur. Den har några förtorkade tångruskor fastsatta på sig, omöjliga att ta bort. Stenen har åkt med när tången slets upp från sitt bottenfäste och spolades upp - tången har inte släppt sit tag om stenen. Så ser jag många andra stenar som kommit upp på stranden på samma sätt och jag lärde mig något som jag inte vetat tidigare. En stenvandring från djupare vatten till stranden bara för att några växter satt sig fast. Jag får fråga biologikollegan på måndag.
Efter barnvaktandet på kvällen måste jag testa nya öppna spisen. Ännu ingen ved men lite kartongbitar och lite gamla tidningar rick duga. Grymt drag. Inbyggd fläkt också, finess som jag inte upptäckt förrän nu.
När Lilia ropar har jag somnat i fåtöljen, där jag sitter och drömmer att TV:n spårat ur och visar alla kanaler på en gång. Ingen idé att spjärna emot, sängen väntar.
God natt
Ge mig mörker!
Det tar ett år att komma iordning efter en flytt. Än så länge har det bara gått knappt fyra månader sedan vi flyttade in. Än så länge kan man skylla på det. Än så länge ... Men nu måste gardinstänger sättas upp, lampor monteras och ... listan kan bli lång.
Men nu har Emily flyttat in i sitt rum. Plötsligt fick vi två sängar över. Vad gör man med dom?
En säng står på högkant i mitt rum och den andra hamnade under Emilys säng. En papperskorg och en drickaback med ett rejält franskt lexikon för att uppnå jämvikt stöttar insidan. Inflyttningsåret är provisoriernas tid, de alltmer permanenta provisorierna.
Fortfarande nästan sommar. Sena kvällspromenaden med Morris sker i frätande ljus från dessa skrapa gatlyktor med ett natriumgult som bländar ögats innersta och förblindar ens mörkerseende. Försöker man titta på Karlavagnen får man skärma av allt ljus och så småningom framträder alla sju. Först när vi går en bra bit utanför det asfalterade välståndet kan ögat få sin njutning av stjärnhimlens oändlighet och stämma själen i samklang med sfärernas harmoni. Jag får nästan nackspärr av att stirra uppåt. Morris har sin uppmärksamhet rakt ner, ner i grästuvorna. Jag är säker på att han får väl så fina bilder i huvudet av sitt nosande. Så går vi, allt längre in i mörkret ...
God natt
Men nu har Emily flyttat in i sitt rum. Plötsligt fick vi två sängar över. Vad gör man med dom?
En säng står på högkant i mitt rum och den andra hamnade under Emilys säng. En papperskorg och en drickaback med ett rejält franskt lexikon för att uppnå jämvikt stöttar insidan. Inflyttningsåret är provisoriernas tid, de alltmer permanenta provisorierna.
Fortfarande nästan sommar. Sena kvällspromenaden med Morris sker i frätande ljus från dessa skrapa gatlyktor med ett natriumgult som bländar ögats innersta och förblindar ens mörkerseende. Försöker man titta på Karlavagnen får man skärma av allt ljus och så småningom framträder alla sju. Först när vi går en bra bit utanför det asfalterade välståndet kan ögat få sin njutning av stjärnhimlens oändlighet och stämma själen i samklang med sfärernas harmoni. Jag får nästan nackspärr av att stirra uppåt. Morris har sin uppmärksamhet rakt ner, ner i grästuvorna. Jag är säker på att han får väl så fina bilder i huvudet av sitt nosande. Så går vi, allt längre in i mörkret ...
God natt
Den där månen ...
Jodå. det gick att måla en bit till idag. 16 grader varmt och ganska stilla i luften efter de senaste dagarnas stormliknande väder. Min fiffiga takstege funkade bra och jag kom åt fint på de svåra ställena. Att lägga skyddsplast på betongpannorna var inte heller någon konst. Jag blir förvånad över hur vig jag faktiskt är: att stå i en omöjlig ställning och måla på ett omöjligt ställe. Fast bäst är att inte skjuta haren före skinnet eller vad det heter - jag kan ju få kramp i vaden precis när jag somnat.
När solen gått ned gick månen upp. Inte riktigt full men ändå. Kunde inte motstå frestelsen att ta fram fågelkikaren och studera den romantiska himlakroppen på närmare håll. Det gick bra att fotografera genom tuben. Så¨här blev det, kolla själv!
Lite skrovlig är den, kratrarna utefter horisontlinjen ser mäktiga ut, vilka fantastiska bergskedjor det måste vara. De som skrev de bästa dikterna om månen hade nog ingen Carl Zeiss-tub att titta i. Inte blir man väl särskilt romantiskt inspirerad av denna koppärriga himlakropp. Nej, månen ska betraktas med blotta ögat, det ska vara ljumma nattvindar och man ska gärna vara två. Då kan man komma i stämning som i Eichedorffs dikt
Månnatt.
Det var, som hade himlen
den dunkla jorden kysst,
tills i ett blomvitt skimmer
den låg och drömde tyst
Igenom sädesfälten
en sakta vindfläkt drog
det susade i skogen
och stjärnklar natten stod.
Och även själen spände
sin vida vinge ut,
flög över stilla ängder,
som flög den hem till slut.
En annan diktare som låtit månen få en central plats är Stagnelius. Vem minns inte Delia som sänker sig till herden Endymion och kysser honom för att sedan återvända till till Olympen. "Blott i drömmar Olympen, stiger till dödliga ned". En kyss fick han - eller var det drömmen om en kyss som stannade kvar i minnet? Men det var Stagnelius' dilemma, han hade det svårt med kärleken.
Enligt den grekiska mytologin var Endymion mångudinnan Selenes älskade. Selene skall ha gripits av så stark kärlek till honom att hon bad Zeus att låta honom själv välja sitt öde. Han valde den eviga sömnen i evig skönhet och ungdom och vilar sovande i en grotta på berget Lathmos, där Selene ibland besöker honom. Endymion, drömmande om skönhet och ideal, blev ett omtyckt motiv i konst och poesi, bl.a. hos Keats och Stagnelius, lär oss NE. Han var alltså ytterligare en som inte ville bli vuxen utan längtade sig kvar i den eviga ungdomen och chilla (!) . Hör man inte ett eko från unga bloggare här? I gott sällskap är de dock: Att sova, sova och få drömma ville Hamlet i sin monolog. Men han övervägde också att "ta kvittens på sig med en tum stål", en inte helt främmande tanke som kan dyka upp när man minst anar det. Men den sömnen kan vänta.
Hjälp mig nu med litterära och andra exempel på tjejer som inte vill bli vuxna. Det känns lite fel att bara komma dragandes med Pippi Långstrump som inte ville bli "stur". Men jag kommer inte på någon annan i all hast.
Morris behöver också komma ut och titta på månen. Får se om det finns några vargtakter i honom och han börjar yla
Vid det här laget har "himmelens skimrande silvervårta" klättrat en bra bit mot zenit. Det ärt lite tidigt att knyta sig så vi prövar ett preliminärt
God natt
När solen gått ned gick månen upp. Inte riktigt full men ändå. Kunde inte motstå frestelsen att ta fram fågelkikaren och studera den romantiska himlakroppen på närmare håll. Det gick bra att fotografera genom tuben. Så¨här blev det, kolla själv!
Lite skrovlig är den, kratrarna utefter horisontlinjen ser mäktiga ut, vilka fantastiska bergskedjor det måste vara. De som skrev de bästa dikterna om månen hade nog ingen Carl Zeiss-tub att titta i. Inte blir man väl särskilt romantiskt inspirerad av denna koppärriga himlakropp. Nej, månen ska betraktas med blotta ögat, det ska vara ljumma nattvindar och man ska gärna vara två. Då kan man komma i stämning som i Eichedorffs dikt
Månnatt.
Det var, som hade himlen
den dunkla jorden kysst,
tills i ett blomvitt skimmer
den låg och drömde tyst
Igenom sädesfälten
en sakta vindfläkt drog
det susade i skogen
och stjärnklar natten stod.
Och även själen spände
sin vida vinge ut,
flög över stilla ängder,
som flög den hem till slut.
En annan diktare som låtit månen få en central plats är Stagnelius. Vem minns inte Delia som sänker sig till herden Endymion och kysser honom för att sedan återvända till till Olympen. "Blott i drömmar Olympen, stiger till dödliga ned". En kyss fick han - eller var det drömmen om en kyss som stannade kvar i minnet? Men det var Stagnelius' dilemma, han hade det svårt med kärleken.
Enligt den grekiska mytologin var Endymion mångudinnan Selenes älskade. Selene skall ha gripits av så stark kärlek till honom att hon bad Zeus att låta honom själv välja sitt öde. Han valde den eviga sömnen i evig skönhet och ungdom och vilar sovande i en grotta på berget Lathmos, där Selene ibland besöker honom. Endymion, drömmande om skönhet och ideal, blev ett omtyckt motiv i konst och poesi, bl.a. hos Keats och Stagnelius, lär oss NE. Han var alltså ytterligare en som inte ville bli vuxen utan längtade sig kvar i den eviga ungdomen och chilla (!) . Hör man inte ett eko från unga bloggare här? I gott sällskap är de dock: Att sova, sova och få drömma ville Hamlet i sin monolog. Men han övervägde också att "ta kvittens på sig med en tum stål", en inte helt främmande tanke som kan dyka upp när man minst anar det. Men den sömnen kan vänta.
Hjälp mig nu med litterära och andra exempel på tjejer som inte vill bli vuxna. Det känns lite fel att bara komma dragandes med Pippi Långstrump som inte ville bli "stur". Men jag kommer inte på någon annan i all hast.
Morris behöver också komma ut och titta på månen. Får se om det finns några vargtakter i honom och han börjar yla
Vid det här laget har "himmelens skimrande silvervårta" klättrat en bra bit mot zenit. Det ärt lite tidigt att knyta sig så vi prövar ett preliminärt
God natt
Brecht, heliga Birgitta och moder Teresa
När ska man hinna uppdatera sig själv? Det är för lite tid till läsning och utvecklande av den egna själen (eller vad farao det nu är, hjärnan kanske?) Det är klart att jag skulle vilja läsa mycket mer om den Brechtpjäs som vi lämnade så besviket i lördags. Men idag har jag kollat några recensioner. I Hallands nyheter kallas föreställningen för "Vänsterteaterns sista suck", en föreställning med alldeles för lite energi. GP skräder inte heller orden:
Istället kan man faktiskt tänka på Den heliga Birgitta, det svenska EU-helgonet, som har sin namnsdag den 8/10. Hon är dessutom Sveriges skyddspatron. Har månne hon något svar på den marxistiske Brechts fråga? Det är nu inte helt lätt att jämföra Brecht med en kristen mystiker; Brecht håller sig till inomvärldsliga utgångspunkter medan Birgitta har Kristus, sonen, hjälparen den helige ande och fadern, den allsmäktige på sin sida.
Enligt Birgitta så är Gud "Frälsare och Hjälpare för alla människor i hela världen (Salvator Mundi); människan är skyldig Gud tack och tillbedjan för skapelsens, frälsningens och Andens gåvor; medan kampen mellan Gud och djävulen om den enskilda människan pågår" säger NE i artikeln om Birgitta.
Men Brechts fåga bränner till: att vara god både mot andra och sig själv är inte lätt i ett sammanhang som i princip förnekar all godhet. Det är lätt att skylla på kapitalet och marknaden. Men hur många marxisktiska enpartistater har kännetecknats av denna godhet?
Kanske ligger Birgittas liv på för stort avstånd för de flesta av oss. Kanske det är för jobbigt att tränga in i hennes innerliga förhållande till sin frälsare? Kanske ska vi titta på en mer närliggande nunna - moder Teresa. Hon om någon kan levandegöra denna fråga. Det går att vara god mot andra men då räcker det inte att bara vara förankrad i sig själv, i inomvärldsliga storheter. Varje gång moder Teresa och hennes nunnor hjälpte en döende eller svårt sjuk var det att sträcka ut en hand mot Kristus själv: Allt vad ni gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig. Och att få tjäna den högste - finns det något större?
Det här var en annan av de eviga frågorna som man inte lyckats lösa efter aldrig så många flaskor vin till långt in på morgonen. Men alltid oroar det någon vänsterintellektuell som suckar över kreatúren (skapelsen) nu när Timbro tagit över.
God natt
Ödsligt i Sezuan på Stadsteatern
Tomas Forser ser Den goda människan i Sezuan krascha hårt på Stadsteatern.
Så mycket repetitionsarbete och så mycket möda nedlagt för att sedan bli nedsablade - det är synd om skådelspelarna, skulle man kunna säga för att travestera Strindbergs Drömspel. Frågan om det går att vara god både mot andra och sig själv skyms av ett skådepeleri som inte blev färdigt. Men det är nu engång teaterns villkor, man kan inte alltid lyckas. Det har vi fått vara med om många gånger. Ändå verkar skådespelare och regissörer inte tappa modet - de kommer tillbaka med nya krafter, var de nu får dem ifrån.Istället kan man faktiskt tänka på Den heliga Birgitta, det svenska EU-helgonet, som har sin namnsdag den 8/10. Hon är dessutom Sveriges skyddspatron. Har månne hon något svar på den marxistiske Brechts fråga? Det är nu inte helt lätt att jämföra Brecht med en kristen mystiker; Brecht håller sig till inomvärldsliga utgångspunkter medan Birgitta har Kristus, sonen, hjälparen den helige ande och fadern, den allsmäktige på sin sida.
Enligt Birgitta så är Gud "Frälsare och Hjälpare för alla människor i hela världen (Salvator Mundi); människan är skyldig Gud tack och tillbedjan för skapelsens, frälsningens och Andens gåvor; medan kampen mellan Gud och djävulen om den enskilda människan pågår" säger NE i artikeln om Birgitta.
Men Brechts fåga bränner till: att vara god både mot andra och sig själv är inte lätt i ett sammanhang som i princip förnekar all godhet. Det är lätt att skylla på kapitalet och marknaden. Men hur många marxisktiska enpartistater har kännetecknats av denna godhet?
Kanske ligger Birgittas liv på för stort avstånd för de flesta av oss. Kanske det är för jobbigt att tränga in i hennes innerliga förhållande till sin frälsare? Kanske ska vi titta på en mer närliggande nunna - moder Teresa. Hon om någon kan levandegöra denna fråga. Det går att vara god mot andra men då räcker det inte att bara vara förankrad i sig själv, i inomvärldsliga storheter. Varje gång moder Teresa och hennes nunnor hjälpte en döende eller svårt sjuk var det att sträcka ut en hand mot Kristus själv: Allt vad ni gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig. Och att få tjäna den högste - finns det något större?
Det här var en annan av de eviga frågorna som man inte lyckats lösa efter aldrig så många flaskor vin till långt in på morgonen. Men alltid oroar det någon vänsterintellektuell som suckar över kreatúren (skapelsen) nu när Timbro tagit över.
God natt
Goretex och Den goda människan från Sezuan
Morris älskar att cykla.Säger man "ut och cykla" går svansen med dubbla hastigheten. Jag har tre cyklar att välja på. Den äldsta är ett övertag från dottern Anna, som fått den av en gammal fästman någon gång och sedan skulle jag a b s o l u t ha den, trots att jag hade en bra sjuväxlad Monark, som blev stulen. Nu står den med punka på båda hjulen. Så köpte jag en på SIBA, fick den billigt då de inte blev av med alla cyklar på VM-försäljningen. Men den har stått upp och ner i tre veckor med fel i baknavet: det går lika lätt att trampa framlänges som baklänges. Nu har hustrun påpekat detta ett antal gånger och jag har snart inget bra argument kvar. Och den kan barta lämnas in i Göteborg. Eller Helsingborg.
Men Morris vill ut och idag tar jag hustruns "gamla", en präktig damcykel från Skepshult med ordentlig cykelkorg. Himla bra. för då slipper jag lägga dogdroppspåsarna i .... ja det hör inte hit. Denna morgon ger vi oss ut i blåsvädret. Det luktar hav - men det är en eufemism, det är rutten alggoja som ligger halvmnetertjock på hela den underbara plajan. Hursomhelst, lukten har man lärt sig att fördra. Man kan t o m gilla den, ska du veta, ursprunglig natur, really back to basics.
Morris bestämmer tempot. ibland kan han stå och nosa i fem hela minuter, krafsa med framtassen och trycka ner nosen i något som en gång varit en feminin hundvarelses urin. Vilka bilder får han i huvudet ...? Men till sist ger han upp och markerar på sitt eget sätt att han var siste man på den platsen.
Men det går inte att slappna av - får han syn på en katt kan det antagligen gå illa för katten. Ibland tar han ett jättesprång rakt in i högt gräs och kan lätt fälla både husse och cykel. Då är det nästan alltid en katt som tryckt i gräset men nu springer för livet. Det är synd. Min brorsdotter har en snäll gatukorsning till hund som ääälskar brorsans katt - så upplyftande att se dessa två ligga och vänslas i underbar sämja.
Just denna morgon var särskilt blåsig. En kikare hade fått följa med och i den såg jag en större grupp fågelskådare vid Glommens sten. Det vore intressant att ta sig dig och se vad det hittat i sina tuber. Alla hade Goretex i någon form. Min vinterjacka tyckte jag var ett bra val denna dag, med kapuchongen uppfälld var det faktiskt ganska mysigt där inne i värmen, nästan som när man bestämt sig för att inte stiga upp på morgonen och dragit täcket upp till nästippen. Då kom regnet. Med i genomsnitt 22 sekundmeters intensitet och med högsta vattentryck tog det inte många minuter innan man man låg i kallt vatten med ett blött täcke upp till nästippen. Det var bara att cykla hem. Det är en fördel med Morris inställning till katter: säger man "Morris, ta katten" och interfolierar med några Tsssssch, blir han som förbytt och tror att han har en katt framför sig på cykelbanan. På det viset kommer man hem ovanligt snabbt.
Ikväll åkte vi de tio milen till Göteborg för att se Den goda människan i Sezuan av Brecht. På Stadsteatern. Fribiljetter, provtitt. måste kolla om denna föreställning passar får mina elever. På frågan hur längde den varade: 3 timmar 15 minuter började jag dra öronen åt mig. Då måste det vara en särdeles rapp och välspelad föreställning om man ska vinna den unga generationen - så när som på de intellektuella eleverna, som kan skilja på ett rafflande händelseförlopp och tankeinnehållet i en pjäs.
Jag saxar några rader ur webinfot om pjäsen:
"Tre gudar i skepnad av folkhemstanter söker efter goda människor på jorden. Den prostituerade Shen Te verkar vara den enda kvar. För att inte gå under skapar hon ett manligt alter ego, Shui Ta. Hård och kallsinnig styr han upp affärerna och får dem att blomstra - men till vilket pris? Anna Takanens version utspelar sig bland arbetslösa och nyfattiga i en förort någonstans i världen."
De tre tanterna verkade komma direkt från Kurt Olssons föreställning, en mycket medveten koppling. Här hade jag väntat mig att salongen skrattade gott, men det kom av sig. Så var det ända fram till pausen, föreställningen lyfte inte, den där magiska förtrollningen som jag ganska ofta fått erfara i salongen uteblev. I pausen gick vi. Jag tror inte att många av mina elever skulle vinnas för teatern efter dessa dryga tre timmar. Förhoppningsvis blir föreställning bättre efter ett tag när man spelat sig samman. Men du som känner för Brecht, ska naturligtvis se den. Tyvärr orkade jag och hustrun inte hela. Men omtanken om Morrisvovven, ensam därhemma, bidrog också till vårt beslut.
Brecht har använt Bibeln förr som inspiration, t.ex. i Den kaukasiska kritcirkeln. I Den goda människan blir man omedelbart påmind om historien när Abraham fick besök av tre män (= Herren Gud) som bekräftar löftet att Abraham ska få en son inom ett år trots att Sara är kommen till hög ålder. Men när de tre männen bryter upp därifrån, ser de ned på Sodom och Gomorra och då inviger Gud Abraham i sina planer att utplåna de mycket syndfulla städerna (1 Mos 18:16 ff) Men Abraham försöker förmå Gud att inte utplåna Sodom: om det så bara finns femtio rättfärdiga i staden. Så fortsätter det - ja inte ens om det finns tio rättfärdiga ska staden gå under. I 19 kapitlet utvecklas så tragedin, där framgår det också tydligt vad det är för slags synd det handlar om. Tydligen fanns det inte en enda rättfärdig förutom Abrahams släkting Lot och hans familj. De fick möjlighet att lämna Sodom innan Herren lät ett eldregn falla från himlen. Tyvärr blev Lots hustru förvandlad till en saltstod i det att hon såg sig tillbaka.
Det blir kanske Falkenberg farväl som vi går och ser.
Nu blev klockan alldeles för mycket igen. God natt!
Men Morris vill ut och idag tar jag hustruns "gamla", en präktig damcykel från Skepshult med ordentlig cykelkorg. Himla bra. för då slipper jag lägga dogdroppspåsarna i .... ja det hör inte hit. Denna morgon ger vi oss ut i blåsvädret. Det luktar hav - men det är en eufemism, det är rutten alggoja som ligger halvmnetertjock på hela den underbara plajan. Hursomhelst, lukten har man lärt sig att fördra. Man kan t o m gilla den, ska du veta, ursprunglig natur, really back to basics.
Morris bestämmer tempot. ibland kan han stå och nosa i fem hela minuter, krafsa med framtassen och trycka ner nosen i något som en gång varit en feminin hundvarelses urin. Vilka bilder får han i huvudet ...? Men till sist ger han upp och markerar på sitt eget sätt att han var siste man på den platsen.
Men det går inte att slappna av - får han syn på en katt kan det antagligen gå illa för katten. Ibland tar han ett jättesprång rakt in i högt gräs och kan lätt fälla både husse och cykel. Då är det nästan alltid en katt som tryckt i gräset men nu springer för livet. Det är synd. Min brorsdotter har en snäll gatukorsning till hund som ääälskar brorsans katt - så upplyftande att se dessa två ligga och vänslas i underbar sämja.
Just denna morgon var särskilt blåsig. En kikare hade fått följa med och i den såg jag en större grupp fågelskådare vid Glommens sten. Det vore intressant att ta sig dig och se vad det hittat i sina tuber. Alla hade Goretex i någon form. Min vinterjacka tyckte jag var ett bra val denna dag, med kapuchongen uppfälld var det faktiskt ganska mysigt där inne i värmen, nästan som när man bestämt sig för att inte stiga upp på morgonen och dragit täcket upp till nästippen. Då kom regnet. Med i genomsnitt 22 sekundmeters intensitet och med högsta vattentryck tog det inte många minuter innan man man låg i kallt vatten med ett blött täcke upp till nästippen. Det var bara att cykla hem. Det är en fördel med Morris inställning till katter: säger man "Morris, ta katten" och interfolierar med några Tsssssch, blir han som förbytt och tror att han har en katt framför sig på cykelbanan. På det viset kommer man hem ovanligt snabbt.
Ikväll åkte vi de tio milen till Göteborg för att se Den goda människan i Sezuan av Brecht. På Stadsteatern. Fribiljetter, provtitt. måste kolla om denna föreställning passar får mina elever. På frågan hur längde den varade: 3 timmar 15 minuter började jag dra öronen åt mig. Då måste det vara en särdeles rapp och välspelad föreställning om man ska vinna den unga generationen - så när som på de intellektuella eleverna, som kan skilja på ett rafflande händelseförlopp och tankeinnehållet i en pjäs.
Jag saxar några rader ur webinfot om pjäsen:
"Tre gudar i skepnad av folkhemstanter söker efter goda människor på jorden. Den prostituerade Shen Te verkar vara den enda kvar. För att inte gå under skapar hon ett manligt alter ego, Shui Ta. Hård och kallsinnig styr han upp affärerna och får dem att blomstra - men till vilket pris? Anna Takanens version utspelar sig bland arbetslösa och nyfattiga i en förort någonstans i världen."
De tre tanterna verkade komma direkt från Kurt Olssons föreställning, en mycket medveten koppling. Här hade jag väntat mig att salongen skrattade gott, men det kom av sig. Så var det ända fram till pausen, föreställningen lyfte inte, den där magiska förtrollningen som jag ganska ofta fått erfara i salongen uteblev. I pausen gick vi. Jag tror inte att många av mina elever skulle vinnas för teatern efter dessa dryga tre timmar. Förhoppningsvis blir föreställning bättre efter ett tag när man spelat sig samman. Men du som känner för Brecht, ska naturligtvis se den. Tyvärr orkade jag och hustrun inte hela. Men omtanken om Morrisvovven, ensam därhemma, bidrog också till vårt beslut.
Brecht har använt Bibeln förr som inspiration, t.ex. i Den kaukasiska kritcirkeln. I Den goda människan blir man omedelbart påmind om historien när Abraham fick besök av tre män (= Herren Gud) som bekräftar löftet att Abraham ska få en son inom ett år trots att Sara är kommen till hög ålder. Men när de tre männen bryter upp därifrån, ser de ned på Sodom och Gomorra och då inviger Gud Abraham i sina planer att utplåna de mycket syndfulla städerna (1 Mos 18:16 ff) Men Abraham försöker förmå Gud att inte utplåna Sodom: om det så bara finns femtio rättfärdiga i staden. Så fortsätter det - ja inte ens om det finns tio rättfärdiga ska staden gå under. I 19 kapitlet utvecklas så tragedin, där framgår det också tydligt vad det är för slags synd det handlar om. Tydligen fanns det inte en enda rättfärdig förutom Abrahams släkting Lot och hans familj. De fick möjlighet att lämna Sodom innan Herren lät ett eldregn falla från himlen. Tyvärr blev Lots hustru förvandlad till en saltstod i det att hon såg sig tillbaka.
Det blir kanske Falkenberg farväl som vi går och ser.
Nu blev klockan alldeles för mycket igen. God natt!
Att vara eller inte vara - elev eller pegasos
Mitt i skoldagen - in med TV/videovagnen, ryggsäcken på ryggen och minnet av alla elever från den senaste lektionen som långsamt klingar av. Har man så många studiemotiverade ungdomar i klasserna, har man nästan glömt hur det var för ett antal år sedan då klassammansättningen var mer heterogen.
Visst är de trötta, visst har de ett annat ordval och en annan attityd när de skriver i sina bloggar, men samtidigt är det betecknande att när det gäller, finns det helt andra språkliga resurser än vardagsspråkets förkortningar, slanguttryck och bildspråk.
Man lär sig hela tiden! Ser man bara ena sidan får man ju en skev bild av verkligheten. Man kan ju bara gå till sig själv, inte sjutton har man lika hög svansföring i sitt privata sk-tsnack som när man skriver kvalitretsredovisninger eller läroböcker. Men skulle man uttrycka sig lika medvetet i privata situationer som i officiella, skulle man framstå som lätt skadad nörd och omedelbart ses över axeln, inte bli tagen på allvar och bli nollförklarad. Ingeniör Planertz i Sjöbergs underbara roman Kvartetten som sprängdes är en sådan typ. Hans frieri på äkta kanslisvenska är värt att minnas.
Å andra sidan, om man konsekvent använde sitt mer vardagliga språk, typ, skulle typ det mesta bli typ outhärdligt och typ i värsta fall typ missuppattas. Det är tur att man har elever, typ.
Eftermiddagen avslutades med Morups tånge, fågelkikare och stövlar. Gräsänder kan vara mycket vackra i kvällssolen när hannarnas skimrande gröna huvuden reflekterar solen.
Horisonten runt - i väster stark sol som belyste landskapet, i söder ett blåsvart oväder på väg mot nordost, resten av himlen ståtade med praktfulla molnformationer. Inte så många arter i dag heller. 53 kärrsnäppor, lika många bläsänder och havstrutar, en handfull storspovar och myrspovar förutom de kraxande flockarna av råkor och kråkor som ibland förmörkar himlen. Och när man stått där och räknat fåglar, befinner man sig plötsligt mitt i en flock betande hästar, som likt de plötsligt uppdykande kärrsnäpporna, ljudlöst har landat och man står mitt i flocken. Då känner man sig själv lite som en pegasos - den bevingade hästen och poesins inspirationskälla. Om man ändå kunde tala med hästar ...
Visst är de trötta, visst har de ett annat ordval och en annan attityd när de skriver i sina bloggar, men samtidigt är det betecknande att när det gäller, finns det helt andra språkliga resurser än vardagsspråkets förkortningar, slanguttryck och bildspråk.
Man lär sig hela tiden! Ser man bara ena sidan får man ju en skev bild av verkligheten. Man kan ju bara gå till sig själv, inte sjutton har man lika hög svansföring i sitt privata sk-tsnack som när man skriver kvalitretsredovisninger eller läroböcker. Men skulle man uttrycka sig lika medvetet i privata situationer som i officiella, skulle man framstå som lätt skadad nörd och omedelbart ses över axeln, inte bli tagen på allvar och bli nollförklarad. Ingeniör Planertz i Sjöbergs underbara roman Kvartetten som sprängdes är en sådan typ. Hans frieri på äkta kanslisvenska är värt att minnas.
Å andra sidan, om man konsekvent använde sitt mer vardagliga språk, typ, skulle typ det mesta bli typ outhärdligt och typ i värsta fall typ missuppattas. Det är tur att man har elever, typ.
Eftermiddagen avslutades med Morups tånge, fågelkikare och stövlar. Gräsänder kan vara mycket vackra i kvällssolen när hannarnas skimrande gröna huvuden reflekterar solen.
Horisonten runt - i väster stark sol som belyste landskapet, i söder ett blåsvart oväder på väg mot nordost, resten av himlen ståtade med praktfulla molnformationer. Inte så många arter i dag heller. 53 kärrsnäppor, lika många bläsänder och havstrutar, en handfull storspovar och myrspovar förutom de kraxande flockarna av råkor och kråkor som ibland förmörkar himlen. Och när man stått där och räknat fåglar, befinner man sig plötsligt mitt i en flock betande hästar, som likt de plötsligt uppdykande kärrsnäpporna, ljudlöst har landat och man står mitt i flocken. Då känner man sig själv lite som en pegasos - den bevingade hästen och poesins inspirationskälla. Om man ändå kunde tala med hästar ...
Det var min korv!
Idag har jag suttit på tåget halva dan, känns det som. Först in till Göteborg och sedan tillbaka, målarväder, upp på stegen och måla klart den ömtåliga södergaveln. Så snabbt ut med den lurvige och sedan tillbaka till Göteborg och föräldramöte. Korta presentationer - mötte en gammal elev som nu är pappa till en flicka på skolan. Sådant är roligt. Det har hänt ett par gånger förut.
Så tillbaka till stationen och med en Tjorizzo i högsta hugg intar man sin sittplats. En timme, åska och blixtar på avstånd, vilsam skakning, något att läsa, slummer.
Till sist är man hemma och orkar inte göra någontiong. Så småningom ryker en kopp te och den nyinköpta onsalakorven plockas fram - viss vördnad. Så ropar någon och man går undan. Nästa gång finns det bara ett par små smulor kvar där Morris har legat. Han fick ett skrovmål. Jo jag fick ju min på Centralen så varför klaga? Om man skulle sätta upp några snören i taket dit han inte når? Han har en enkel med mycket verksam filosofi - allt jag kan nå är mitt! Men har inte denna hund ett försteg framför människan? Det är inte många människor som kan driva den tesen särskilt länge, hur gärna de än ville. Tänk dig själv, att vara en i Rabelais' kloster med devisen: Gör vad du vill! Hur länge skulle det funka?
För Morris funkar det rätt skapligt i alla fall.
Osten, den gamle vännen, fick ställa upp även denna gång.
Och det faktum att detta är livet, detta, och inget annat, inget att vara besviken över, inget att anklaga sig för utan egentligen tacksamt ta emot - i mitt liv fanns det ingen plats för en onsalakorv idag. Djupsinnigare än så blir det inte.
God natt!
Så tillbaka till stationen och med en Tjorizzo i högsta hugg intar man sin sittplats. En timme, åska och blixtar på avstånd, vilsam skakning, något att läsa, slummer.
Till sist är man hemma och orkar inte göra någontiong. Så småningom ryker en kopp te och den nyinköpta onsalakorven plockas fram - viss vördnad. Så ropar någon och man går undan. Nästa gång finns det bara ett par små smulor kvar där Morris har legat. Han fick ett skrovmål. Jo jag fick ju min på Centralen så varför klaga? Om man skulle sätta upp några snören i taket dit han inte når? Han har en enkel med mycket verksam filosofi - allt jag kan nå är mitt! Men har inte denna hund ett försteg framför människan? Det är inte många människor som kan driva den tesen särskilt länge, hur gärna de än ville. Tänk dig själv, att vara en i Rabelais' kloster med devisen: Gör vad du vill! Hur länge skulle det funka?
För Morris funkar det rätt skapligt i alla fall.
Osten, den gamle vännen, fick ställa upp även denna gång.
Och det faktum att detta är livet, detta, och inget annat, inget att vara besviken över, inget att anklaga sig för utan egentligen tacksamt ta emot - i mitt liv fanns det ingen plats för en onsalakorv idag. Djupsinnigare än så blir det inte.
God natt!
Och havet välte och vinden ven
Regnrusk avlöst av strålknippen från en molnjagad sol - I Glommen blåser det. Det gör det alltid men det upplevs som storm och de båda vindsnurrorna vi ser från köket har en hög och jämn hastighet. Då bestämde jag mig - ner till Morups tånge för att titta på fåglar. Visserligen finns det en prärielöpare inte långt härifrån, men jag motstod frestelsen att få ännu en raritet på listan. Jag ville bara ner till tången för att se vad som fanns i strandkanten. 
En ljungpipare till vänster och en av sammanlagt tretton kärrsnäppor till höger. De verkade trivas tillsammans: när en av dem skuttade några steg följde ett par andra med. Så höll de på ett bra tag där i den bland de ruttnande grönalgerna. Luften var mättad av denna strandens egen förfuttnelseprocess - gissningsvis mängder med föda för hungriga vadare, kråkor, trutar och många andra arter som har julafton nu.
De blygrå skyarna jagade fram från söder. Landskapet var förändrat, färgskalan mörknade och himmelens mäktiga välvning tedde sig bara ännu mer majestätisk - det var bara det gudomliga braket från en baraockorgel som fattades. En dubbel regnbåge syntes i nordost, som en påminnelse om Guds förbund med Noa (1 Mos. 9:12 - 17).
En vindtät jacka med fleecetröja inunder började förlora sin motståndskraft och efter en halvtimme i movinden var det bara att packa ihop tuben och dra sig hemåt i den tilltagande skymningen.
Denna naturupplevelse gav energi åt att ringa 10 à 15 samtal till de rara eleverna, som motstått alla påminnelser om att lämna in gamla läroböcker. Ibland är motståndskraften imponerande.
Klockan närmar sig 00:30 denna den tredje dagen i oktober, regnens månad. Nu väser och fräser det mot rutorna. En långtradare med ett Eksjöhus på flaket kom strax innan fram till en av de färdiga husgrunderna. När jag kommer hem i morgon eftermiddag står det väl ett nytt hus där.
An other night of victory och man kommer ur nattens drömmar för att ta den nya dagen i famn.
God natt
En ljungpipare till vänster och en av sammanlagt tretton kärrsnäppor till höger. De verkade trivas tillsammans: när en av dem skuttade några steg följde ett par andra med. Så höll de på ett bra tag där i den bland de ruttnande grönalgerna. Luften var mättad av denna strandens egen förfuttnelseprocess - gissningsvis mängder med föda för hungriga vadare, kråkor, trutar och många andra arter som har julafton nu.
De blygrå skyarna jagade fram från söder. Landskapet var förändrat, färgskalan mörknade och himmelens mäktiga välvning tedde sig bara ännu mer majestätisk - det var bara det gudomliga braket från en baraockorgel som fattades. En dubbel regnbåge syntes i nordost, som en påminnelse om Guds förbund med Noa (1 Mos. 9:12 - 17).
En vindtät jacka med fleecetröja inunder började förlora sin motståndskraft och efter en halvtimme i movinden var det bara att packa ihop tuben och dra sig hemåt i den tilltagande skymningen.
Denna naturupplevelse gav energi åt att ringa 10 à 15 samtal till de rara eleverna, som motstått alla påminnelser om att lämna in gamla läroböcker. Ibland är motståndskraften imponerande.
Klockan närmar sig 00:30 denna den tredje dagen i oktober, regnens månad. Nu väser och fräser det mot rutorna. En långtradare med ett Eksjöhus på flaket kom strax innan fram till en av de färdiga husgrunderna. När jag kommer hem i morgon eftermiddag står det väl ett nytt hus där.
An other night of victory och man kommer ur nattens drömmar för att ta den nya dagen i famn.
God natt
Morgonguld har stund i mun
Morgontidig hundnos väckte trollet ur sin slummer
upp och hoppa gamle man, kasta skalet av dig, hummer...
väckarklockan har ringt ut, sliten hörs dess dova summer
solen står ren högt i skyn, jag vill ut och gå, din dummer!
nej, det gick ju inte så bra. Att dikta får vara. Men en solig dag ser det ut att bli.
Om ett par timmar ska vi vara i Släps kyrka. Där ska jag berätta om Hjortbergstavlan , ombedd av en gammal vän som leder ett trettiotal av samhällets stöttepelare, hämtade ur någon loge [lååsch, typ]. Jag är inte säker på att någon har en riktig loge med hö på, men det kvettar. Jag tror att den gängen träffas i frack och käkar middag ibland. Inte min stil.
Släps kyrka har varit min kyrkliga hemort i nästan 25 år men i takt med samhällsförändringen och den kyrkliga dito, gick det inte att vara kvar och så blev man katolik. Att stanna kvar i något man inte kan acceptera är inte min stil det heller. Men trots allt, det ska bli intressant att se vilka gamla vänner som kan vara kvar.
(senare) Det var en handfull människor som fanns kvar sedan förr + de tillresta tempelriddarna med damer. Hjortsberg hängde dock kvar, numera bakom en tjock glasskiva. En av Sveriges mest berömda målningar måste skyddas. Hon som skrev C-uppsatsen om tavlan gjorde ett gott försök att tränga igenom frågan hur många barn Hjortsberg hade. Det finns femton på målningen men bara fjorton är nämnda på föräldrarrnas respektive tablåer på målningen. Dessutom stämmer inte födelse- och dödsdata på alla punkter, fick man veta.
En enkel thailestaulang i Kungsbacka selvelade chicken med cassewnöttel à 49:-. Massol av lis, men gott val det.
I Kunbgsbacka har det brunnit, ett helt kvarter vid torget är bara försvunnet. Jag minns inte när jag såg en liknande förödelse någon annanstans.
Kvällen är räddad - en massa reportage ska läsas!
Blir detta en dag man minns eller bara en man missat?