Grava(n)d råka och myrsnäppa
I Korshamn (Morups tånge) finns trots allt några vadare. Där är en större flock kärrsanäppor som plötsligt är uppe och flyger, en sandlöpare och fyra myrsnäppor. Sandlöparen tar en liten tupplur men är hela tiden vaksam, man ser att han har ett öga öppet även om den har stoppat huvudet under vingen.
Den har sällskap av några större strandpipare - en säkerheståtgärd. Det kan ju dyka upp en rovfågel.
Myrsnäpporna söker mat - vad annat kan de göra. Det är inte deras tur att sova, kanske. Randigt huvud
och en liten antydan till böj på yttersta näbbspetsen.
Nu testar jag en EOS 5D, fullformat, med 50 mm f/1,8 II. Bäst resultat blir det med manuell inställning - när man väl prövat sig fram. Överexponering är annars vanligt trots att ljusmätningen går samma väg som bilden i övrigt. Det brukar alltid finnas någon erfaren fotograf som kan tyda fenemenet.
Det går också att filma med denna kamera. Enda nackdelen är att "genom-tuben-tagningar" skapar vinjettering så till den milda grad att man ser ett runt hål med ett motiv i mitten. Men den svarta ytterkanten får man leva med. Fullformatet skapar nog ändå en bättre bild, gissar jag. Så här kan det se ut med gravanden i fokus:
Men när man lyft ut fågeln ur bilden blir det rätt skapligt:
Samma bild men lite svart i hörnen avslöjar rester av vintetteringen.
På något värdshus i Skåne serveras det ungar råkor. De lär vara mycket skyggare där än här. Just nu i häckningstiden uppfattas de som en landsplåga av dem som bor intill bona: de skränar och för väsen. Om näktergalen kan göra en och annat nattgalen förstår man att hörseln kan bli både råd- och råkbråkad i dessa tiden. Men visst har de unga råkorna ett slags charm. Man jag vill inte äta upp dem, lika lite som jag vill äta kråka. De verkar ha samma meny.
Den har sällskap av några större strandpipare - en säkerheståtgärd. Det kan ju dyka upp en rovfågel.
Myrsnäpporna söker mat - vad annat kan de göra. Det är inte deras tur att sova, kanske. Randigt huvud
och en liten antydan till böj på yttersta näbbspetsen.
Nu testar jag en EOS 5D, fullformat, med 50 mm f/1,8 II. Bäst resultat blir det med manuell inställning - när man väl prövat sig fram. Överexponering är annars vanligt trots att ljusmätningen går samma väg som bilden i övrigt. Det brukar alltid finnas någon erfaren fotograf som kan tyda fenemenet.
Det går också att filma med denna kamera. Enda nackdelen är att "genom-tuben-tagningar" skapar vinjettering så till den milda grad att man ser ett runt hål med ett motiv i mitten. Men den svarta ytterkanten får man leva med. Fullformatet skapar nog ändå en bättre bild, gissar jag. Så här kan det se ut med gravanden i fokus:
Men när man lyft ut fågeln ur bilden blir det rätt skapligt:
Samma bild men lite svart i hörnen avslöjar rester av vintetteringen.
På något värdshus i Skåne serveras det ungar råkor. De lär vara mycket skyggare där än här. Just nu i häckningstiden uppfattas de som en landsplåga av dem som bor intill bona: de skränar och för väsen. Om näktergalen kan göra en och annat nattgalen förstår man att hörseln kan bli både råd- och råkbråkad i dessa tiden. Men visst har de unga råkorna ett slags charm. Man jag vill inte äta upp dem, lika lite som jag vill äta kråka. De verkar ha samma meny.
I en grönskande dal
Halland är vackert, ibland så bedövande att man bara blir stående och beundrar skapelsen som badar i solsken med sina gula rapsfält mot en fond av åsktyngda skyar. Hit hade vi kommit för att lära oss mer om fågellivet i en liten trång dal, som ett kraftigt vattenflöde en gång skurit ner mellan branta sidor. På vägen måste vi dock beundra de breda penseldragens skönhet:
Påvadalen har som sagt branta sidor, sjukt höga trän och en porlande bäck i bottnen. Flera av de högresta, smala - för att inte säga skrangliga - träden hade inte stått emot stormvindarna och fallit - kanske blir det så när man vill nå ljuset högt däruppe och enda chansen är att växa ytterligare tio meter. Flera träd hade dött - kanske hade de tagit i för mycket sig i sin strävan efter luft och ljus?
Men vi följde bäcken och fortsatte den branta stigen uppåt, stannade, lyssnade och kände igen rödstjärt, trädgårdssångare och den vackert flöjtande svarthättan. Lövsångare och bofinkar fyllde i ljudbilden. Det kändes hemtamt.
Att ormbunkar kan vara så vackra! Tusen säkert, en del hade vuxit som brudkronor, andra hade sträckt sina smala sköra fingrar mot det sparsamma ljuset; varje foton har sitt värde i den skuggiga högsalens dunkla golv.
Kaffe vid rastplatsen - det är allt skönt i alla fall trots att fåglarna som hörs så tydligt, har placerat sig på grenar med solljus.
Så går vi vidare för att till sist åter stiga mot ljuset och komma upp ur djupen, vederkvickta.
Smalnäbbad simsnäppa vid Morups tånge - larm via telefon. Det blir ett besök till i fågelvärlden. Och där ligger den, rör sig på vattenytan och plockar i sig små kräftdjur från ytan med snabba näbbrörelser.
Och majestätiskt höjer sig fyren med månen bakom ljusblinket och håller vakt över strandskator, skrattmåsar och den lilla smalnäbbade simsnäppan. Trifften ramar in kvällningen med sitt ljusröda flor.
Påvadalen har som sagt branta sidor, sjukt höga trän och en porlande bäck i bottnen. Flera av de högresta, smala - för att inte säga skrangliga - träden hade inte stått emot stormvindarna och fallit - kanske blir det så när man vill nå ljuset högt däruppe och enda chansen är att växa ytterligare tio meter. Flera träd hade dött - kanske hade de tagit i för mycket sig i sin strävan efter luft och ljus?
Men vi följde bäcken och fortsatte den branta stigen uppåt, stannade, lyssnade och kände igen rödstjärt, trädgårdssångare och den vackert flöjtande svarthättan. Lövsångare och bofinkar fyllde i ljudbilden. Det kändes hemtamt.
Att ormbunkar kan vara så vackra! Tusen säkert, en del hade vuxit som brudkronor, andra hade sträckt sina smala sköra fingrar mot det sparsamma ljuset; varje foton har sitt värde i den skuggiga högsalens dunkla golv.
Kaffe vid rastplatsen - det är allt skönt i alla fall trots att fåglarna som hörs så tydligt, har placerat sig på grenar med solljus.
Så går vi vidare för att till sist åter stiga mot ljuset och komma upp ur djupen, vederkvickta.
Smalnäbbad simsnäppa vid Morups tånge - larm via telefon. Det blir ett besök till i fågelvärlden. Och där ligger den, rör sig på vattenytan och plockar i sig små kräftdjur från ytan med snabba näbbrörelser.
Och majestätiskt höjer sig fyren med månen bakom ljusblinket och håller vakt över strandskator, skrattmåsar och den lilla smalnäbbade simsnäppan. Trifften ramar in kvällningen med sitt ljusröda flor.
Ängspiplärkan svarade på telefonen
Rubriken är lite sanslös men inte helt felaktig. Om man vill testa hur en viss fågel reagerar på att höra sin egen sång uppspelad, kan man använda sin telefon. Där har jag Sten Wahlströms båda fågelskivor inlagda för att kunna repetera fågelläten lite då och då. Spelar man upp ett fågelläte kan det hända att just den fågeln kommer och ser minst sagt irriterad ut. I vanliga fall tillåter den inga fotografer närmare än ca tio meter. Men här är
den nyfiken på var revirhotet finns och kom väl åtminstone sex meter ifrån mig. Då stängde jag av och lät fågeln få fortsätta flugjakten i lugn och ro.
Men visst gör det skillnad på skärpan om man kommer lite närmare.
Tididgare på dagen fick jag en stund på egen hand vid fyren. "Gud, kameran och jag" kunde man utbrista för att traverstera Markurell. Regissörsstolen jag fick av Emily förra året var också en välsignelse i den stilla väntan på att att lämpligt fotoobjekt skulle dyka upp. Att sitta vid den blå mattan av backsippor blev ett slags kompensation för alla de dagar med minst 60 cm snö överallt som långsamt sjunker ner sig i minnets gömda glömska.
Lövsångaren i den blommande busken var ivirg insektsjägare och exponerade sig generöst. I ärlightetens namn måste sägas att det kan vara lurigt att skilja lövsångare och gransångare åt på bara utseendet. När de tar ton är inget lättare. Men jag gissar att detta är en lövsångare.
Ett sträck med ejdrar blixtrar till mellan grenarna långt därute, med snabba vingslag på väg söderut. Någon sa' att ejdersträcken nog kunde pågå till den 20 maj. Det var det andra sträcket jag såg idag. God fart!
Andra stamgäster i "fyrskogen" (den heter faktsikt så även om skog kunde betyda betydligt störe område med skog) är kråkorna, som befinner sig i bosättartagen. Det egna hemmet har precis fått en rejäl gren inflätad. Det syns tyvärr inte här, jag var lite för nära med min långa telelins och kråkan hade kort väg. Men den kan inte ha jobbat på ackord. Efter varje bygginsats satt den minst tio miunuter och skådade ut över havet. Möjligen var det välbetänkt, för den blev attackerad en gång - av en annan kråka!
Vill man ha sällskap av pilfinkar behöver man knappast locka med ljud från mobilen, de kommer ändå. Men visst är denna fågel ståtlig. Det enda den har emot sig är att den är ganska vanlig. Sen på fåglarna ...
Den bruna kärrhöken drog över fyrudden - utan att utsätta dess invånare för obehag. Kusligt ståtlig.
den nyfiken på var revirhotet finns och kom väl åtminstone sex meter ifrån mig. Då stängde jag av och lät fågeln få fortsätta flugjakten i lugn och ro.
Men visst gör det skillnad på skärpan om man kommer lite närmare.
Tididgare på dagen fick jag en stund på egen hand vid fyren. "Gud, kameran och jag" kunde man utbrista för att traverstera Markurell. Regissörsstolen jag fick av Emily förra året var också en välsignelse i den stilla väntan på att att lämpligt fotoobjekt skulle dyka upp. Att sitta vid den blå mattan av backsippor blev ett slags kompensation för alla de dagar med minst 60 cm snö överallt som långsamt sjunker ner sig i minnets gömda glömska.
Lövsångaren i den blommande busken var ivirg insektsjägare och exponerade sig generöst. I ärlightetens namn måste sägas att det kan vara lurigt att skilja lövsångare och gransångare åt på bara utseendet. När de tar ton är inget lättare. Men jag gissar att detta är en lövsångare.
Ett sträck med ejdrar blixtrar till mellan grenarna långt därute, med snabba vingslag på väg söderut. Någon sa' att ejdersträcken nog kunde pågå till den 20 maj. Det var det andra sträcket jag såg idag. God fart!
Andra stamgäster i "fyrskogen" (den heter faktsikt så även om skog kunde betyda betydligt störe område med skog) är kråkorna, som befinner sig i bosättartagen. Det egna hemmet har precis fått en rejäl gren inflätad. Det syns tyvärr inte här, jag var lite för nära med min långa telelins och kråkan hade kort väg. Men den kan inte ha jobbat på ackord. Efter varje bygginsats satt den minst tio miunuter och skådade ut över havet. Möjligen var det välbetänkt, för den blev attackerad en gång - av en annan kråka!
Vill man ha sällskap av pilfinkar behöver man knappast locka med ljud från mobilen, de kommer ändå. Men visst är denna fågel ståtlig. Det enda den har emot sig är att den är ganska vanlig. Sen på fåglarna ...
Den bruna kärrhöken drog över fyrudden - utan att utsätta dess invånare för obehag. Kusligt ståtlig.
24 grader i skuggan
Äntligen - nästan den 20 maj och hittills bara kyla och blåst. Men somrar kommer plötsligt, det ha vi lärt oss. Det värsta är att de kan försvinna lika fort. Men vi for till Morups tånges fyr med termos och tilltugg. Utsikten över havet överväldigande, buskagen innehåller fåglar. Det kommer ofta en del nykomlingar med varmluften.
Backsipporna blommade strax intill och i buskarna for ärtsångare fram och tillbaka. Det smakade med kaffe.
Men det var säkert fler även om jag inte kun de se alla. Ett par grå flugsnappare fick också att få med i kameran:
En av dem sitter nöjd i en topp.
I förrgår blev det en liten tur till Korshamn - verkade vara i det närmste tomt på fåglar. Men på hemvägen kunde man så små gula varelser på ett nysatt fält: gulärla. Det var säkert sex, sju stycken.
Även ett par rapphönor framträdde mot den skyddande bakgrunden. Livet på marken var livligare än livet vid och på vattnet.
Det är nu det börjar, alla fröjderna i naturen. Det måste man få vara med om.
Backsipporna blommade strax intill och i buskarna for ärtsångare fram och tillbaka. Det smakade med kaffe.
Men det var säkert fler även om jag inte kun de se alla. Ett par grå flugsnappare fick också att få med i kameran:
En av dem sitter nöjd i en topp.
I förrgår blev det en liten tur till Korshamn - verkade vara i det närmste tomt på fåglar. Men på hemvägen kunde man så små gula varelser på ett nysatt fält: gulärla. Det var säkert sex, sju stycken.
Även ett par rapphönor framträdde mot den skyddande bakgrunden. Livet på marken var livligare än livet vid och på vattnet.
Det är nu det börjar, alla fröjderna i naturen. Det måste man få vara med om.
Fjällpipare och skedstork
Om man får se något av allt det som flyttar med vingar får man vara glad. Min telefon ger signal nästan oavbrutet: hittills 156 larm om mer eller mindre ovanliga fåglar - i hela landet får man väl tillägga. Det går att ställa in den för bara ett visst landskap men det roliga är att få en totalbild av allt som händer.
Från Galtabäcks fågeltorn skulle man kunna se en skedstork och när det gruvliga ösregnet lade sig tillrätta, kombinerades en charkresa till Thuressons med en liten tur till Galtabäck. Och se, där stod den, kanske 600 meter ut, i bortre ändan av viken och hade på fåglars vis stoppat den väldiga näbben under vingen. Näbbspetsen ska vara gul på en adult fågel - alla väntade otåligt att den skulle börja röra sig.
Och nog var näbben gul längst ut. Nacktofsen var också ståtlig.
Att fotografera genom tuben och få med tydliga detaljer på en halv kilometers avstånd går inte: man får vara glad om bilden blir tillräckligt skarp att föremålet går att identifiera.
Stjärtandsparet utgjorde inget undantag. Men jag inser att ökade kunskaper i inställning av kameran gör skillnad.
Men ytterligare en överraskning väntade, några fjällpipare hade slagit sig ned vi Hönryds kvarn. Det blir alltid rusning efter dessa vackra fåglar och det var tur det; de är inte lätta att hitta där de går i höstsådd säd.
Så blev denna regnomsusade dag ändå bra - med regnet kom varmare vindar. Har vi härdat ut halva denna underbara majmånad i kyla och blåst, är det inte för mycket om resten liknar vår.
Från Galtabäcks fågeltorn skulle man kunna se en skedstork och när det gruvliga ösregnet lade sig tillrätta, kombinerades en charkresa till Thuressons med en liten tur till Galtabäck. Och se, där stod den, kanske 600 meter ut, i bortre ändan av viken och hade på fåglars vis stoppat den väldiga näbben under vingen. Näbbspetsen ska vara gul på en adult fågel - alla väntade otåligt att den skulle börja röra sig.
Och nog var näbben gul längst ut. Nacktofsen var också ståtlig.
Att fotografera genom tuben och få med tydliga detaljer på en halv kilometers avstånd går inte: man får vara glad om bilden blir tillräckligt skarp att föremålet går att identifiera.
Stjärtandsparet utgjorde inget undantag. Men jag inser att ökade kunskaper i inställning av kameran gör skillnad.
Men ytterligare en överraskning väntade, några fjällpipare hade slagit sig ned vi Hönryds kvarn. Det blir alltid rusning efter dessa vackra fåglar och det var tur det; de är inte lätta att hitta där de går i höstsådd säd.
Så blev denna regnomsusade dag ändå bra - med regnet kom varmare vindar. Har vi härdat ut halva denna underbara majmånad i kyla och blåst, är det inte för mycket om resten liknar vår.
Påsk och pingst - liljor, liljor
Det finns folk som utmärker sig - som väl är. En av dem heter Andersson, Arne som fick ett antal lökar över en gång i tiden. Nu har han åtta tunnland av dem och massor av besökare i sitt Fagerås, långtinimellan inne i skogarna i traktern av Gislaved. Våffla med sylt och grädde till kaffet för 35:- bidrog till att vi inte gav upp när det fortfarande återstod några mil av obegripligt kurviga vägar. Vi åkte via Älvsered, kortast men jobbigast. Hem gick det på raka fina vägar via Gislaved.
Men vad var det vi fick se? Jo en miljon lökväxter. Det var mäktigt.
Hade vi velat kunde vi lärt oss namnet på dessa växter. Det får anstå till en annan gång. Snart är det pingst - frågan är bara hur många av pingstliljorna som står sig.
Hemma hade vi fint staketbesök, en rödstjärt som placerat sig på en av stolparna vid fontänen. Precis lagom till att jag fick fram kameran, flög den. Men inte så långt, mellan staketspjälrona såg vi den.
Men det var igår. Idag var det 143 eller så myrspovar som stod i en enda lång rad och vilade vingarna efter en troligen superlång resa. I Kanada har man upptäckt att myrspovar där flyger non stop från/till Nya Zeeland - utan mellanlandning. Dagens myrspovar i Korshamn hade i alla fall mellanlandat: häckning återstår betydligt längre norrut i "nordligaste taigabältet".
Ett par gånger bjöds på extranummer när alla spovarna steg till väders, tog höjd - - - och landade igen.
Numer är det nästan alltid skärfläckor i strandkanten. Oemotståndligt gracila - lika vackra och inbjudande som pingstliljor:
Men vad var det vi fick se? Jo en miljon lökväxter. Det var mäktigt.
Hade vi velat kunde vi lärt oss namnet på dessa växter. Det får anstå till en annan gång. Snart är det pingst - frågan är bara hur många av pingstliljorna som står sig.
Hemma hade vi fint staketbesök, en rödstjärt som placerat sig på en av stolparna vid fontänen. Precis lagom till att jag fick fram kameran, flög den. Men inte så långt, mellan staketspjälrona såg vi den.
Men det var igår. Idag var det 143 eller så myrspovar som stod i en enda lång rad och vilade vingarna efter en troligen superlång resa. I Kanada har man upptäckt att myrspovar där flyger non stop från/till Nya Zeeland - utan mellanlandning. Dagens myrspovar i Korshamn hade i alla fall mellanlandat: häckning återstår betydligt längre norrut i "nordligaste taigabältet".
Ett par gånger bjöds på extranummer när alla spovarna steg till väders, tog höjd - - - och landade igen.
Numer är det nästan alltid skärfläckor i strandkanten. Oemotståndligt gracila - lika vackra och inbjudande som pingstliljor:
Stilla vårkväll
Tisdag igen och fågelkurs. Gemenskapen är påtaglig. Kvällen började i Lynga, en utmärkt strandäng med utanförliggande långgrunda stränder - kan det vara bättre för vadare? Parkering med toalett är inte heller att ringakta. Inte så långt bort övervakades fåglarna av en tornfalk - men den satt still på sin höga kabel, kanske redan mätt.
Ute i strandlinjen gick skärfläckor och silade smådjur. Småspovar och rödbenor och en gluttsäppa kompletterade bilden.
I Korshamn väntade en överraskning: två prutgäss varav en ljusbukig.
Lite mer information finns på SOF:s (Sveriges Ornitologiska Förenings) hemsida, varifrån jag knyckt följande passage:
Namnet prutgås namns första gången av Linné 1761 och uppges då vara ett småländskt dialektnamn. "Prut-" är ljudhärmande. Arten har även kallats för taflacka och rotgans.
Det latinska namnet "Branta" betyder bränd, vilket syftar till det sotsvarta som fågeln har i sin fjäderdräkt. Ordet "bernicla" kommer av det engelska barnacle som är ett sorts kräftdjur som sitter fast på stenar och träpålar i havet. De brukar också kallas för långhalsar. Detta anknyter till en gammal sägen då folk vid de Engelska kusterna plötsligt om hösten såg dessa hundra tusentalet av prutgäss. Man trodde att de uppstått från dessa havsdjur, vilka med sina långa skaft och den i ändan av detta sittande koniska, med kalkplåtar bepansrade kroppen, kan likna ett gåshuvud med näbb och lång hals.
Ja, trodde Linné själv på att svalorna övervintrade på sjöbottnar, så kan man nästan förstå den folkliga förklaringen här ovan. Det som är svårast att förstå är att vi inte rimligen kan förstå vad våra förfäder hade problem med att förstå - eller inte förstå.
Fjällgås, rödhalsad dito och nu denna - det kanske inte var en så dålig fågelvår ändå. Den svarthuvade måsen inte att förglömma - den uppträder dagligen vid stora gömslet vid Getterön.
Småspovens tydliga mittbena och kortare näbbkrok gör den lätt att känna igen. I strandkanten plockade även några myrspovar i sig djupt liggande smådjur. En vacker hane i röd dräkt stjäl hela föreställningen.
Vårseansen avslutades vid Agerör, ett för flera av oss nytt ställe. men det kan har berott på att en tidigare ägare inte såg skådare med blida ögon. Men nu går det fint att köra ända ut i gröngräset med härlig överblick över runtomkust. Innan kaffet hade kommit ur termosarna, svepte en brun kärrhök fram. Det var ju tur att det fanns ett extra zoomobjektiv i fickan:
Kvällen stillnade till spegelblänkande vattenytor där fåglarna drog upp mörka linjer när de simmade i sakta mak. Ett skedandpar lösgjorde sig bakom några stenar.
Bilden är tagen genom tubkikaren och med kameran inställd på 3200 ISO. Ett visst brus får man räkna med - men det går ju fortfarande att se vad det föreställer. Till sist en inlånad skärfläcka från häromdagen. Den får ange den förhöjda känsla vi alla behärskades av när vi motvilligt vände hemåt från en av de vackraste vårkvällarna i år. Typ.
Konsert på franska och på digitalorgel
Sista konserten för spelåret blev en fransk föreställning i den högre skolan. Messiaens verk L'ascension inledde. Så följde orgelinvigning av den nya digitala 58-stämmiga orgeln med Poulencs orgelkonsert i g-moll. Det blev en mäktig upplevelse. Organisten kunde ses projicerad på en stor skärm ovanför orkestern. Intressant att den digitala tekniken är i jämnhöjd (eller kanske har gått om?) traditionell orgelbyggarteknik. Eller är det ekonomin som fått styra - eller kanske utrymmet för 58 stämmor?
I programmet står det att det var Saint-Saëns som var huvudnumret för orgeln - det förekom orgel där också, men det var ändå Poulencs verk som stod i fokus - och där vi fick se organisten i bild. Efter pausen följde Saint-Saëns Symfoni nr 3 i c-moll. Alexander Vedernikov dirigerade och Mattias Wager spelade orgel. För att ge ett litet smakprov går det att lyssna här via u-Tube.
På Spotify går det att lyssna till all denna underbara musik och mycket mer. Synminnet finns kvar längt efter det att man lämnat konserthuset bakom sig.
Konfirmation av äldsta barnbarnet i Tölö kyrka. Stor fest och ett omväxlande program vittnar om att man tar konfirmandundervisningen på stort allvar för att skapa så mycket glädje som möjligt.
Söndagen följdes av högmässa i Älvsåkers kyrka där första nattvardsgången traditionsenligt genomfördes. Fast jag har för mig att en ännu vanligare tradition låter konfirmanderna ta emot sakramentet långt tidigare i sin undervisning. Så var det i alla fall under många av mina år i svenska kyrkan .
Rödhalsade gäss på Getterön - att det kommer två på en gång är mycket ovanligt. Men igår kväll fick jag möjlighet att se dem. Från Stora gömslet kunde de ses på den närmaste konstgjorda ön, där de gick i strandkanten till alla fotografers förtjusning. Någon visade stolt sin mobilbild. Men medan jag själv böjde mig ner över kameraväskan hade de lyft och landat dryga 300 meter bort - med den nedåtgående solen alldeles bakom!
Men där var de. Ingen bild blev så mycket bättre än denna. Men jag hade i alla fall fått bevittna den lyckliga tilldragelsen. Samtidigt bjöd den svarthuvade måsen på sina egna parader alltunder skrattmåsarnas frenetiska parningsövningar.
I programmet står det att det var Saint-Saëns som var huvudnumret för orgeln - det förekom orgel där också, men det var ändå Poulencs verk som stod i fokus - och där vi fick se organisten i bild. Efter pausen följde Saint-Saëns Symfoni nr 3 i c-moll. Alexander Vedernikov dirigerade och Mattias Wager spelade orgel. För att ge ett litet smakprov går det att lyssna här via u-Tube.
På Spotify går det att lyssna till all denna underbara musik och mycket mer. Synminnet finns kvar längt efter det att man lämnat konserthuset bakom sig.
Konfirmation av äldsta barnbarnet i Tölö kyrka. Stor fest och ett omväxlande program vittnar om att man tar konfirmandundervisningen på stort allvar för att skapa så mycket glädje som möjligt.
Söndagen följdes av högmässa i Älvsåkers kyrka där första nattvardsgången traditionsenligt genomfördes. Fast jag har för mig att en ännu vanligare tradition låter konfirmanderna ta emot sakramentet långt tidigare i sin undervisning. Så var det i alla fall under många av mina år i svenska kyrkan .
Rödhalsade gäss på Getterön - att det kommer två på en gång är mycket ovanligt. Men igår kväll fick jag möjlighet att se dem. Från Stora gömslet kunde de ses på den närmaste konstgjorda ön, där de gick i strandkanten till alla fotografers förtjusning. Någon visade stolt sin mobilbild. Men medan jag själv böjde mig ner över kameraväskan hade de lyft och landat dryga 300 meter bort - med den nedåtgående solen alldeles bakom!
Men där var de. Ingen bild blev så mycket bättre än denna. Men jag hade i alla fall fått bevittna den lyckliga tilldragelsen. Samtidigt bjöd den svarthuvade måsen på sina egna parader alltunder skrattmåsarnas frenetiska parningsövningar.
Älg
Fågelkursen hade sitt tisdagsmöte i bittraste vårkyla. Alla vinterkläder kom på för att trotsa kylan - men att missa en tisdagskväll ingick inte. I Lönestig spanade vi ihärdigt efter - just ingenting. Ett par avlägsna bofinkar och en lövsångare kunde höras sporadiskt, en svarthätta och ett par blåmesar. Man undrar vad fåglarna gör - troligen sitter de uppburrade i skydd för de vassa vindarnas vinande.
Ett säkert ställe brukar vara det lilla naturreservatet vid Bengtesgård i Långås. Hur underbart där kan var torde framgå av bilden lite längre ner: miljoner vitsippor under de väldiga ekarna. Här har vi tidigare kunna höra och se rariteter. Nu fick vi nöja oss med kaffe och en överväldigande tystnad - extra påtaglig eftersom alla lyssnade spänt efter minsta antydan till fågelliv. Men så kan det vara. En stund i naturen är aldrig bortkastad öven om nu inte fåglarna ställde upp. På vägen dit fick vi i alla fall se denna älg, som specialiserat sig på att svälja rönnruskor.
Jag får ta med Lilia hit på utflykt när det blir lite varmare.
Då blev det lite större utdelning dagen efter när jag hittade sjutton småspovar vid Morups tånge. Man ser dem inte så ofta och sällan så många på en gång. De stod stilla ganska länge tills de plötsligt steg tillväders, tog höjd och drog iväg mot nordost. En av dem stannade dock - sugen på ett bad som den var.
Det stillsamma silltrutparet stod på sin sten, putsade sig och plirade på strandskatan som ivrigt lät sig smaka av havets läckerheter alldeles intill.
En utfärgad myrspovshanne bidrog också till färgprakten med sin röda sommardräkt.
Även hemikring är det livat, särskilt i talltopparna en stycke norr om oss där råkorna bygger bo - och ryker ihop i ihärdiga bataljer. Att bo under dessa skränfockar måste vara påfrestande - men så här års verkar det vara värst.
Ett säkert ställe brukar vara det lilla naturreservatet vid Bengtesgård i Långås. Hur underbart där kan var torde framgå av bilden lite längre ner: miljoner vitsippor under de väldiga ekarna. Här har vi tidigare kunna höra och se rariteter. Nu fick vi nöja oss med kaffe och en överväldigande tystnad - extra påtaglig eftersom alla lyssnade spänt efter minsta antydan till fågelliv. Men så kan det vara. En stund i naturen är aldrig bortkastad öven om nu inte fåglarna ställde upp. På vägen dit fick vi i alla fall se denna älg, som specialiserat sig på att svälja rönnruskor.
Jag får ta med Lilia hit på utflykt när det blir lite varmare.
Då blev det lite större utdelning dagen efter när jag hittade sjutton småspovar vid Morups tånge. Man ser dem inte så ofta och sällan så många på en gång. De stod stilla ganska länge tills de plötsligt steg tillväders, tog höjd och drog iväg mot nordost. En av dem stannade dock - sugen på ett bad som den var.
Det stillsamma silltrutparet stod på sin sten, putsade sig och plirade på strandskatan som ivrigt lät sig smaka av havets läckerheter alldeles intill.
En utfärgad myrspovshanne bidrog också till färgprakten med sin röda sommardräkt.
Även hemikring är det livat, särskilt i talltopparna en stycke norr om oss där råkorna bygger bo - och ryker ihop i ihärdiga bataljer. Att bo under dessa skränfockar måste vara påfrestande - men så här års verkar det vara värst.
Ny katolsk kyrka i Varberg
Igår var biskop Anders på besök i den lånade Håstenskyrkan, där katolsk mässa firas varje söndag kl 17.00. En god nyhet framfördes vid det efterföljande kyrkkaffet: en ny kyrka ska byggas och en ny kyrkoherde kommer att bosätta sig i Varberg till hösten. En tilltänkt tomt finns och när väl fullmäktige konfirmerat beslutet, gällder det att hitta en lämplig lösning för själva kyrkbygget; kanske en vandringskyrka? Svenska kyrkan har kanske någon till salu?
Biskop Anders flankerad av fader Jozef t h och diakon Olof t v
26 Se på fåglarna! De oroar sig inte över vad de ska äta. De behöver inte så eller skörda eller skaffa sig matförråd för er himmelske Far ger dem mat. Och ni är mycket mer värda för honom än de.
Biskop Anders flankerad av fader Jozef t h och diakon Olof t v
26 Se på fåglarna! De oroar sig inte över vad de ska äta. De behöver inte så eller skörda eller skaffa sig matförråd för er himmelske Far ger dem mat. Och ni är mycket mer värda för honom än de.
27Kan all er oro lägga ett enda ögonblick till era liv?
28Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på liljorna på fälten. De bekymrar sig inte för sina kläder.
29Och ändå var inte kung Salomo i all sin prakt så vackert klädd som de.
30Och om Gud nu på ett så underbart sätt bryr sig om blommorna, som står här i dag och är borta i morgon, ska han då inte ha omsorg om er? Litar ni alltjämt så lite på Gud? (Matt. 6:26-30)
Det borde vara oftare som man hade detta perspektiv för ögonen. Kanske var det så som Salomo såg ut i all sin prakt, med guldtrådsvävda tyger och skickligt utformade broderier. Och ändå hade han ett gott stycke kvar till liljorna på marken. Men ytterst - bekymra dig inte.
Se på fåglarna ... Idag hördes återigen törnsångaren. I veckan har svarthättor passert på väg norrut, får man tro. I den stora salixen hoppade de omkring bland pilfinkar, grönfinkar, talgoxar, blåmesar och gransångare.
En svarthätta, hane. Nu har den inte synts till på ett par dagar men förhoppningsvis är den kvar i grannskapet.
En fjällgås har rastat tillsammans med en flock vitkindade gäss vid Galtabäcks fågeltorn. Den disiga dagen och ett antal hundra meter gjorde inte fotografering till dagens höjdpunkt.
"Numera ytterst sällsynt i Europa" står det i min Fågelguide. Första gången för mig - en annan av skådarna hade sett den bara fyra gånger på 35 år så det får väl betraktas som en raritet. Bilden ger inte mycket rätt visa dessvärre. För det mesta vände den ryggen åt betraktaren. Detta är väl den enda bild som lite tydligare särskiljer den från de vitkindade. Orbitalring, näbbstorlek och bläsens utsträckning kunde ses tydligare i våra tubkikare.
Återigen har en större flock ljungpipare hämtat andan i Korshamn vid Morups tånge.
Jämfört med Salomo och grabbarna är deras dräkter inte så dåliga - inget att bekymra sig över alltså. Och den lilla hämplinghanen har till och med fått lite rött i sin utstyrsel. Ett biskopsämne?
