Snö
Trots det kalla vädret har det inte snöat här på flera veckor, förrän idag. En granne försökte göra ett skidspår, ganska kort. nDär gick det att åka lite. Men så kom det desto mer idag. Det första som underkylt regn, det sista som regn. Men kylan återvänder. Det blir en lång vinter.
Den oerhörda jordbävningskatastrofen i Haiti fyller fortfarande media efter drygt två veckor. Det namnlösa lidandet och alla dödsoffer är en påminnelse om ens egen förestående bortgång - när det nu blir. I tidningarna presenteras listor över de stora jordbävningarna i modern tid. Det märkliga, tycker jag, är att man knappast minns något från dem. Kanske minnet förtränger dessa obehagliga händelser? Den jordbävning jag minns bäst härrör från en litteraturlektion från min egen gymnasietid: jordbävningen i Lissabon 1755 som rubbade den bildade elitens uppfattning om att man levde i den bästa av Leibnitz' världar.
Gulsparvarna kommer då och då till vår fågelmatning. Betydligt vanligare är råkor, kråkor, skator och kajor. Småfåglarna håller sig i bakgrunden - samtidigt som de har mycket att välja på: i varje trädgård finns en hel del att äta. Då är det värre för gråtrutarna. Varje gång jag samlar ihop äpplebitar, mandel, bröd och annat som är lite "större", blir det fullt slagsmål mellan bjässarna.
Ett antal gånger har jag sett den här ståtliga duvhöken, senast i eftermiddags. Ibland i slagsmål med råkor, ibland majestätiskt svävande på spaning efter byte.
I strandkanten grupperar sig gräsänderna tätt, kylan och deras förmodade allt tunnare fettlager tar på krafterna.
En ensam storspov letar efter något mattnyttigt i tångruskorna. Där brukar det finnas mat.
Den här hade mått mycket bättre vid västeuropas sanka stränder eller i Medelhavet, där de flesta av hans sort övervintrar.
Natten blir 15 grader kall. Det ska fortsätta i den stilen åtminstone tio dagar till.
Den oerhörda jordbävningskatastrofen i Haiti fyller fortfarande media efter drygt två veckor. Det namnlösa lidandet och alla dödsoffer är en påminnelse om ens egen förestående bortgång - när det nu blir. I tidningarna presenteras listor över de stora jordbävningarna i modern tid. Det märkliga, tycker jag, är att man knappast minns något från dem. Kanske minnet förtränger dessa obehagliga händelser? Den jordbävning jag minns bäst härrör från en litteraturlektion från min egen gymnasietid: jordbävningen i Lissabon 1755 som rubbade den bildade elitens uppfattning om att man levde i den bästa av Leibnitz' världar.
Gulsparvarna kommer då och då till vår fågelmatning. Betydligt vanligare är råkor, kråkor, skator och kajor. Småfåglarna håller sig i bakgrunden - samtidigt som de har mycket att välja på: i varje trädgård finns en hel del att äta. Då är det värre för gråtrutarna. Varje gång jag samlar ihop äpplebitar, mandel, bröd och annat som är lite "större", blir det fullt slagsmål mellan bjässarna.
Ett antal gånger har jag sett den här ståtliga duvhöken, senast i eftermiddags. Ibland i slagsmål med råkor, ibland majestätiskt svävande på spaning efter byte.
I strandkanten grupperar sig gräsänderna tätt, kylan och deras förmodade allt tunnare fettlager tar på krafterna.
En ensam storspov letar efter något mattnyttigt i tångruskorna. Där brukar det finnas mat.
Den här hade mått mycket bättre vid västeuropas sanka stränder eller i Medelhavet, där de flesta av hans sort övervintrar.
Natten blir 15 grader kall. Det ska fortsätta i den stilen åtminstone tio dagar till.
Livlig fågelfront
Nu verkar det som om fågelaktiviteten var på topp. Blåstjärt, tallbit och nu turturduva, den senare nästan mitt i Falkenberg. Men redan under hundpromenaden under morgonen var det mycket att iaktta. En stor flock björktrastar flängde mellan björkar och rönnbärsträn, stora starstråk är inget ovanligt, nere från stranden lyfte mängder med gränsänder i ångestfylld flykt undan någon rovfågel - den såg jag dock inte. Det var säkert långt fler än de ca 60 jag räknade ihop från en av mina bilder.
Men lugnet återställdes. Men på andra sidan, i den låga tallskogen, satt en röd vacker fågel och blickade ut över landskapet.
Strax fick han sällskap, denna mindre korsnäbb av några honor, snarlika grönfinkar men utrustade med korsnäbbar för kosttillskott från kottar.
En turturduva var det också, ja. Den hade tydligen valt Falkenbergs vinter istället för Afrikas sommar. Söder om Sahara ska den vara så här års. Men varför den inte kom fram lär vi väl inte få veta. Forskning pågår om fåglars förmåga att orientera. Vid villaområdet Slätten brukar det vara gott om turkduva och i deras sällskap finns den just nu.
Så kan en oansenlig måndag bjuda på så mycket av naturupplevelser. Men i morgon är det tisdag och då får jag låta bli att vara pensionär. Men det kommer att bli nog så intressant och omväxlande.
Men lugnet återställdes. Men på andra sidan, i den låga tallskogen, satt en röd vacker fågel och blickade ut över landskapet.
Strax fick han sällskap, denna mindre korsnäbb av några honor, snarlika grönfinkar men utrustade med korsnäbbar för kosttillskott från kottar.
En turturduva var det också, ja. Den hade tydligen valt Falkenbergs vinter istället för Afrikas sommar. Söder om Sahara ska den vara så här års. Men varför den inte kom fram lär vi väl inte få veta. Forskning pågår om fåglars förmåga att orientera. Vid villaområdet Slätten brukar det vara gott om turkduva och i deras sällskap finns den just nu.
Så kan en oansenlig måndag bjuda på så mycket av naturupplevelser. Men i morgon är det tisdag och då får jag låta bli att vara pensionär. Men det kommer att bli nog så intressant och omväxlande.
Blåstjärt!!!
En blåstjärt har förirrat sig in i den svenska midvintern. I ett villaområde, invid Osbysjön, har den varit sedan igår. Benvedsbuskar med små röda bär är vad den äter. När vi kom dit, KG och jag, hade solen dalat bakom skogsridåerna. De sista skådarna före oss hade sett men nu dragit sig tillbaka. Även fågeln var borta, troligen inkrupen i stenfoten till en gammal jordkällare. Ensamma var vi kvar.
Så plötsligt var den där, tre meter från mig, i benveden. Det blev några bilder som går att använda. Tack och lov att kameran kan ställas in på 6400 ISO, annars hade det väl inte blivit så mycket till bilder. De är för övrigt tagna efter solnedgången i ganska dåligt ljus.
Som trestjärnig raritet räknar man bara med ett eller några få fynd per decennium(!) eller ännu färre. Nu borde den vara i sydöstra Asien för att få krafter till långflytten långt norrut för att häcka under sommaren. Några få ex hamnar i Finland.
Ständigt ostliga, ibland kraftiga, vindar kanske har fått den lilla krabaten ur kurs. Det verkar vara en ungfågel.
Så plötsligt var den där, tre meter från mig, i benveden. Det blev några bilder som går att använda. Tack och lov att kameran kan ställas in på 6400 ISO, annars hade det väl inte blivit så mycket till bilder. De är för övrigt tagna efter solnedgången i ganska dåligt ljus.
Som trestjärnig raritet räknar man bara med ett eller några få fynd per decennium(!) eller ännu färre. Nu borde den vara i sydöstra Asien för att få krafter till långflytten långt norrut för att häcka under sommaren. Några få ex hamnar i Finland.
Ständigt ostliga, ibland kraftiga, vindar kanske har fått den lilla krabaten ur kurs. Det verkar vara en ungfågel.
Nya köldrekord
Hela Europa och förresten stora delar av resten av världen har extremt väder. Många döda och frysande människor i spåren av de starka nordliga vindar som drar ner över oss. Och värre ska det bli. Väderöversikterna visar många minusgrader i alla fall norra och mellersta Europa.
Trots kylan och ofta starka nordostliga vindar, finns det en hel del fåglar. Trädgårdsträdkryparen i Alnarp, som jag missade härom året har rapporterats i en dryg vecka. Vi reste ner med Emily och allt hennes pick och pack i måndags, till Malmö. Men mörker och dåligt väder satte hinder i vägen för Alnarpsskådning den här gången.
Lite experiment med Canon, ett par tomma pappersrullar och lite silvertejp har visat att det går att använda spegelreflexkameran i digiscopsammanhang. Ett exempel är detta - ur fotosynpunkt något suddiga foto - när en av lunchgästerna festar på den hundmat Morris mage inte klarar.
Fågelmatningen förser främst råkor, kråkor och kajor med livets nödtorft, inte sällan kommer också trutar med gott luktsinne. De mindre fåglarna har många matbord att besöka, en del så små att en större fågel inte hara en chans. Men det är kanske meningen? Bofinken satt ganska länge i den skyddande häcken innan den vågade sig fram.
Denna gråsparv, spanade intensivt för att avvakta rätt tillfälle.
Så kom plötsligt en stor flock björktrastar - bara ett par stannade någon minut. Så raskt iväg. I sällskapet fanns
minst ett par rödvingetrastar, varav en satte sig på lämpligt fotoavstånd i häcken:
Björktrasten, som stannat upp i den lilla björken, gjorde sig inte bekant med solfrosfröna den här gången. Den var strax i luften igen. Är det ett flyttbeteende, hela tiden framåt och norrut. Bästa häckningsplatserna hägrar. Eller för att använda ett Shakespearecitat (Trettondagsafton på Backateatern i Gbg): Dålig katt får dålig mus.
Vita vingundersidor och helmörk stjärt gör det lättare att se att det är en björktrast - i den här vinkeln.
Men nu är det natt, 11 grader kallt och mindre blåsigt än i går kväll, då grinden slog ganska vasst i sin kedja. Morris sover utsträckt på mattan, uttröttad av alla promenader efter löptikar. I iPoden spelar Bratislava Chamber Soloists olika varianter på The sound of Baroque, förträdesvis på trombon och trumpet. Allt tack vare Spotify, vars musikaliska databas bara växer och växer. I julklapp fick jag ett par presentkort som var avsedda för att utöka arsenalen av lyssningsbart. Som variation till Wodehouse blev det ett par titlar av Dorothy Sayers, den ena en dramatisering och den andra en för mig tidigare okänd novellsamling med lord Peter Wimsey, inläst av Ian Carmichael. Kan man ha det bättre på hundpromenaden?
Trots kylan och ofta starka nordostliga vindar, finns det en hel del fåglar. Trädgårdsträdkryparen i Alnarp, som jag missade härom året har rapporterats i en dryg vecka. Vi reste ner med Emily och allt hennes pick och pack i måndags, till Malmö. Men mörker och dåligt väder satte hinder i vägen för Alnarpsskådning den här gången.
Lite experiment med Canon, ett par tomma pappersrullar och lite silvertejp har visat att det går att använda spegelreflexkameran i digiscopsammanhang. Ett exempel är detta - ur fotosynpunkt något suddiga foto - när en av lunchgästerna festar på den hundmat Morris mage inte klarar.
Fågelmatningen förser främst råkor, kråkor och kajor med livets nödtorft, inte sällan kommer också trutar med gott luktsinne. De mindre fåglarna har många matbord att besöka, en del så små att en större fågel inte hara en chans. Men det är kanske meningen? Bofinken satt ganska länge i den skyddande häcken innan den vågade sig fram.
Denna gråsparv, spanade intensivt för att avvakta rätt tillfälle.
Så kom plötsligt en stor flock björktrastar - bara ett par stannade någon minut. Så raskt iväg. I sällskapet fanns
minst ett par rödvingetrastar, varav en satte sig på lämpligt fotoavstånd i häcken:
Björktrasten, som stannat upp i den lilla björken, gjorde sig inte bekant med solfrosfröna den här gången. Den var strax i luften igen. Är det ett flyttbeteende, hela tiden framåt och norrut. Bästa häckningsplatserna hägrar. Eller för att använda ett Shakespearecitat (Trettondagsafton på Backateatern i Gbg): Dålig katt får dålig mus.
Vita vingundersidor och helmörk stjärt gör det lättare att se att det är en björktrast - i den här vinkeln.
Men nu är det natt, 11 grader kallt och mindre blåsigt än i går kväll, då grinden slog ganska vasst i sin kedja. Morris sover utsträckt på mattan, uttröttad av alla promenader efter löptikar. I iPoden spelar Bratislava Chamber Soloists olika varianter på The sound of Baroque, förträdesvis på trombon och trumpet. Allt tack vare Spotify, vars musikaliska databas bara växer och växer. I julklapp fick jag ett par presentkort som var avsedda för att utöka arsenalen av lyssningsbart. Som variation till Wodehouse blev det ett par titlar av Dorothy Sayers, den ena en dramatisering och den andra en för mig tidigare okänd novellsamling med lord Peter Wimsey, inläst av Ian Carmichael. Kan man ha det bättre på hundpromenaden?
Gott Nytt 2010
Man undrar hur det går för de spanska skogssniglarna, om de klarar den minst tiogradiga kyla som den senaste dryga veckan bestått oss med. Det vore en välgärning om de förfrös. Inte för att jag har haft obehag av dem i trädgården eller så, utan mera för att alla bönder och hästägare får med de bruna vidrigheterna i fodret, vilket antagligen försämrar kvaliteten.
Julen har gått, nyårsafton ligger bakom oss och ett helt nytt år breder ut sig, ja ett helt nytt decennium om man nu vågar ha ett lite längre perspektiv. Den som lever får se.
I år prövade vi "enpresentsregeln" (obs ej procent) dvs. att bara ge en present till någon i den närmaste familjen, barnen undantagna. Men nyheter i vetertagna traditionsmönster har svårt att tränga igenom. Klapparna under granen vara ungefär lika många som vanligt - om inte fler. Men vi får väl hålla fast vi den nya tanken: man ger en present till en i familjen och får en. Alla pengar som blir över går ju då att spendera på mellandagsrean och skänka bort till välgörenhet.
Julmaten ska man köpa på julafton samt efter jul - då har priserna sjunkit kraftigt. Svensk färdigkokt julskinka för 29 kr kilot är bara ett exempel på att handeln inte riktigt har legat i takt med tiden. Eller också har skinkkonsumtionen gått i botten pga den inte helt ovanliga vanskötseln av grisar även i fosterlandet.
En ståtlig stjärtand med två honor fanns vid Morups Tånge härom dagen. Annars har artrikedomen varit begränsad, åtminstone vid mina besök. - Hörde du mindre korsnäbbens lockläte? frågade en skådare när jag gick förbi. Det gjorde jag nu inte. - Fast den gick ganska högt, bara för en minut sedan.
Konsekvenserna av detta blir svåra att bära. Först måste jag avstå från den värmande kapuschongen, som skyddar mig från den nordostliga tiogradiga iskylan. Sedan får jag avstå från mina små hörlurar där JJ Johnson spelar trombon eller Dvoraks nionde symfoni lyser upp tillvaron. Dessutom bör jag känna till ett antal fåglars lockläten, även de som uppträder lite högt under flykten. Det som ytterligare komplicerar tillvaron är den regelbundna tinnitusen levererar syrsor mest hela tiden - på låg höjd, kan jag tillägga. Dessutom har jag upptäckt ett ytterligare fenomen under hösten: av och till hörs liksom ett lockläte i höger öra, pip pip kommer det lite oregelbundet. I början var jag säker på att en liten fågel satt snett bakom mig till höger och spanade ivrigt. Men ännu har det inte inträffat att det pipit och funnits en fågel där samtidigt. Enligt Fågelguiden borde en mindre korsnäbb kunna urskiljas bara med hjälp av texten: ett ljudligt metalliskt glipp, ofta i serier. På mina fågelskivor har inte den mindre korsnäbben fått plats, inte heller bland P2-fåglarna. Här finns med andra ord en hel del att göra för att lära sig läten.
En stolt sångsvansfamilj återfinns bland de 20 som hittat till Korshamn den här dagen. Vemodigt jojkar de sina vårlängtans sånger över vattnet. Vårlängtan är annars ett bra ord för det sammanfattar allt det man tror och hoppas så här års, särskilt de dagar solen bländar oss.
En talgoxe får humöret på topp och det känns som om det ännu kommer att bli vår. Och mellandagsreans kraftiga broddarmönster biter bra i den stelfrusna backen. Strax före jul drattade jag på -nd-n och slog i höften - värre blev det inte. Men när en skoaffär kunde erbjuda tvuvstart på rean var det inte svårt att sko sig.
Alla vindkraftverk i grannskapet sätter sin prägel på omgivningarna. För en tid sedan lossnade ena vingen och kunde ställt till med stora problem. Nu ska verket repareras. Två man jobbade åtskilliga timmar för att få loss de gamla bultarna. Till sist firade man ner hela snurran för reparation. Detta hände vid reningsverket i Stafsinge.
Det ärett populärt ställe för skådare - långgrund vik lockar många fåglar. Nu blir man lite mer försiktig vid val av parkeringsplats - så långt ifrån vindsnurrorna som möjligt.
Vi får hoppas att 2010 blir ett lyckosamt år, inte minst för alla fåglar som passerar igenom vindkraftsparker.
Julen har gått, nyårsafton ligger bakom oss och ett helt nytt år breder ut sig, ja ett helt nytt decennium om man nu vågar ha ett lite längre perspektiv. Den som lever får se.
I år prövade vi "enpresentsregeln" (obs ej procent) dvs. att bara ge en present till någon i den närmaste familjen, barnen undantagna. Men nyheter i vetertagna traditionsmönster har svårt att tränga igenom. Klapparna under granen vara ungefär lika många som vanligt - om inte fler. Men vi får väl hålla fast vi den nya tanken: man ger en present till en i familjen och får en. Alla pengar som blir över går ju då att spendera på mellandagsrean och skänka bort till välgörenhet.
Julmaten ska man köpa på julafton samt efter jul - då har priserna sjunkit kraftigt. Svensk färdigkokt julskinka för 29 kr kilot är bara ett exempel på att handeln inte riktigt har legat i takt med tiden. Eller också har skinkkonsumtionen gått i botten pga den inte helt ovanliga vanskötseln av grisar även i fosterlandet.
En ståtlig stjärtand med två honor fanns vid Morups Tånge härom dagen. Annars har artrikedomen varit begränsad, åtminstone vid mina besök. - Hörde du mindre korsnäbbens lockläte? frågade en skådare när jag gick förbi. Det gjorde jag nu inte. - Fast den gick ganska högt, bara för en minut sedan.
Konsekvenserna av detta blir svåra att bära. Först måste jag avstå från den värmande kapuschongen, som skyddar mig från den nordostliga tiogradiga iskylan. Sedan får jag avstå från mina små hörlurar där JJ Johnson spelar trombon eller Dvoraks nionde symfoni lyser upp tillvaron. Dessutom bör jag känna till ett antal fåglars lockläten, även de som uppträder lite högt under flykten. Det som ytterligare komplicerar tillvaron är den regelbundna tinnitusen levererar syrsor mest hela tiden - på låg höjd, kan jag tillägga. Dessutom har jag upptäckt ett ytterligare fenomen under hösten: av och till hörs liksom ett lockläte i höger öra, pip pip kommer det lite oregelbundet. I början var jag säker på att en liten fågel satt snett bakom mig till höger och spanade ivrigt. Men ännu har det inte inträffat att det pipit och funnits en fågel där samtidigt. Enligt Fågelguiden borde en mindre korsnäbb kunna urskiljas bara med hjälp av texten: ett ljudligt metalliskt glipp, ofta i serier. På mina fågelskivor har inte den mindre korsnäbben fått plats, inte heller bland P2-fåglarna. Här finns med andra ord en hel del att göra för att lära sig läten.
En stolt sångsvansfamilj återfinns bland de 20 som hittat till Korshamn den här dagen. Vemodigt jojkar de sina vårlängtans sånger över vattnet. Vårlängtan är annars ett bra ord för det sammanfattar allt det man tror och hoppas så här års, särskilt de dagar solen bländar oss.
En talgoxe får humöret på topp och det känns som om det ännu kommer att bli vår. Och mellandagsreans kraftiga broddarmönster biter bra i den stelfrusna backen. Strax före jul drattade jag på -nd-n och slog i höften - värre blev det inte. Men när en skoaffär kunde erbjuda tvuvstart på rean var det inte svårt att sko sig.
Alla vindkraftverk i grannskapet sätter sin prägel på omgivningarna. För en tid sedan lossnade ena vingen och kunde ställt till med stora problem. Nu ska verket repareras. Två man jobbade åtskilliga timmar för att få loss de gamla bultarna. Till sist firade man ner hela snurran för reparation. Detta hände vid reningsverket i Stafsinge.
Det ärett populärt ställe för skådare - långgrund vik lockar många fåglar. Nu blir man lite mer försiktig vid val av parkeringsplats - så långt ifrån vindsnurrorna som möjligt.
Vi får hoppas att 2010 blir ett lyckosamt år, inte minst för alla fåglar som passerar igenom vindkraftsparker.
Räven raskar över isen
Lilia och jag tar ibland en promenad ut till Morups Tånges utsida där vi dricker kaffe. Hittills har de nordliga vindarna gett oss medvind på utvägen. Morris älskar att ha både husse och matte med sig i flocken. När matte behöver vila lite är han så uppmärksam; ingen får lämnas det minsta efter. På återvägen lyfter alla trutar under visst larm. En rovfågel? Ivrig spaning - men så ser vi den, räven, som går i det isiga grunda vattnet där tidigare det varit så mycket fåglar.
Men var det inte en räv som Nils Holgersson kom i delo med en av de första nätterna med vildgässen?
Från Project Runeberg finns hela historien att läsa: http://runeberg.org/nilsholg/ Här är ett litet utdrag där Nils räddar vildgåsen ur rävens käftar.
Men var det inte en räv som Nils Holgersson kom i delo med en av de första nätterna med vildgässen?
Från Project Runeberg finns hela historien att läsa: http://runeberg.org/nilsholg/ Här är ett litet utdrag där Nils räddar vildgåsen ur rävens käftar.
Natten
Det är en sanning, att is alltid är trolös och ingenting att lita på. Mitt i natten flyttade sig den landlösa isskorpan på Vombsjön, så att den på ett ställe kom att stöta intill stranden. Det hände sig nu, att Smirre räv, som då för tiden bodde på östra sidan om sjön i Övedsklosters park, fick syn på det stället, när han var ute på sin nattjakt. Smirre hade sett vildgässen redan på kvällen, men han hade inte vågat hoppas att kunna komma åt någon av dem. Han begav sig nu genast ut på isen.
När Smirre var vildgässen helt nära, råkade han att halka, så att hans klor skrapade mot isen. Gässen vaknade och flaxade med vingarna för att kasta sig upp i luften. Men Smirre var dem för snabb. Han slungade sig framåt, som om han hade varit kastad, grep en gås vid vingbenet och rusade tillbaka mot land igen.
Men denna natten voro inte vildgässen ensamma ute på isen, utan de hade en människa ibland sig, så liten hon än var. Pojken hade vaknat vid det att gåskarlen hade slagit med vingarna. Han hade fallit ner på isen och blivit sittande yrvaken. Han hade ingenting förstått av all oron, förrän han hade fått se en liten lågbent hund springa bort över isen med en gås i munnen.
Pojken skyndade genast efter för att ta gåsen från den där hunden. Han hörde nog, att gåskarlen ropade efter honom: "Akta dig, Tummetott! Akta dig!" Men pojken tyckte, att en så liten hund behövde han väl inte vara rädd för, och stormade åstad.
/ - - - /
Men pojken sprang så fort, att han tyckte, att de tjocka bokarna gledo baklänges förbi honom, och han vann på Smirre. Äntligen var han honom så nära, att han fick fatt i svansen. "Nu tar jag gåsen ifrån dig ändå," ropade pojken och höll emot, så mycket han kunde. Men han hade inte kraft nog att hejda Smirre. Räven ryckte honom med sig, så att det torra boklövet yrde omkring honom.
Men nu tycktes Smirre ha kommit underfund med hur ofarlig den var, som förföljde honom. Han stannade, lade ner gåsen på marken och ställde sig på henne med framfötterna, för att hon inte skulle flyga sin väg. Han skulle just till att bita av henne strupen, men dessförinnan kunde han inte låta bli att retas lite med parveln. "Skynda dig bort och klaga för husbonden, för nu biter jag ihjäl gåsen! sade han.
Den, som blev förvånad, när han såg vilken spetsig nos och hörde vilken hes och arg röst den hunden hade, som han hade förföljt, det var allt pojken. Men han blev så förargad också över att räven gjorde narr av honom, att han inte tänkte på att bli rädd. Han grep fastare om svansen, tog spänntag mot en bokrot, och just som räven höll gapet över gåsens strupe, ryckte han till, allt vad han förmådde. Smirre blev så överraskad, att han lät sig dras baklänges ett par steg, och vildgåsen blev fri. Hon flaxade tungt uppåt. Hon hade ena vingen sårad, så att hon knappast kunde bruka den, och därtill kom, att hon ingenting såg i nattmörkret i skogen, utan var så hjälplös som en blind. Hon kunde därför inte hjälpa pojken på något sätt, utan hon sökte sig upp genom ett hål i grentaket och flög ner till sjön igen.
Selma hon kunde hon ... Aldrig blir väl en geografibok så spännande som Nils Holgerssons underbara resa!
Och visst finns det feta byten - om man bara lyckas smyga sig tillräcklligt nära. Kanske skulle denna späda knölsvan smaka Smirre?
Men naturen har sina väktare. Tornfalken, uppflugen i en telefonstolpe, håller uppsikt fast kanske mest för att få ett eget byte, en mus om än aldrig så liten. Men dålig falk får dålig mus - för att nu alludera på Shakespeare. Och då rakt ingen så ful ankunge som denna svan.
Men tro nu inte att vi bara är ute på Morups tånge och vandrar. I torsdags den 10 dec var det dags för Helsingborgs konserthus. Berlioz' Les Francs-juges och Adolf Wiklunds pianokonert nr 2 i h-moll föregick "Beethovens femma". Nu var även SR på plats med sina mikrofoner och direktsände hela föreställningen. Andrew Manze, chefsdirigenten därstädes, dirigerade. Nu går det att lyssna på hela härligheten i efterhand genom trettiodagarsarkivet. Konserten inleds med samtal med bl.a. Andrew Manze.
Så har vi också hunnit med ett julbord i söndags på Örenäs slott i Glumslöv tillsammans med Anna m familj och Emily och Hannu. Kan detta vara början på en ny tradition? Sanningen att säga har Lilia och jag inte ätit något julbord annat än i "tjänsten" - och det är väl mest jag gjort det i så fall - även om jag avstått från denna jullunch de senaste åren och kommer att göra så även i år.
Min "tåglunch" består av några ostbitar och tre skivor lufttorkad skinka. Sen är jag mätt i några timmar. Efter ett julbord borde man kunna hålla sig i åtminstone tre dar.
Måne och sol, vatten och vind
Morups tånge - det var ett tag sedan. De "vilda", dvs. lösgående hästarna har fått komma in i sina stall, varför Morris kunde gå med utan att risk. Iskall nordostlig, hela korshamnsviken full av trutar och några storspovar. Så stod en ensam sångsvan där också och "ägde" viken.
Morris hade säkert ett intressant doftäventyr: överallt fanns något som inte nosen fått korn på förut. Vår vanliga timslånga promenad går vi praktiskt taget i våra egna spår och där måste varje doftspår kännas mycket hemtamt. Men nu var det annorlunda - ända tills han råkade gå ut på en isig pöl. Då föll han pladask på det hala underlaget med ett ben åt varje håll. Men han var snart sitt pigga vanliga hundjag igen.
Det blir allt kallare. Ute i det grunda vattnet fortsätter födosökandet. De många gräsänderna har fått sällskap av ett par gravänder.
Gårdagens stränga kyla har redan börjat vika och snart är det friska västvindar igen, kanske med snö.
I nordost gick månen upp, otroligt stor, som om den ingick i en film om jordens omedelbara undergång
Men det var nog ingen film, det var bara luftlagren som fungerade som en förstorande lins.
Skymningen faller tidigt, solen går ner strax före tre på eftermiddagen och månen upp redan kvart över två. Himlen var lika intressant i båda riktiningarna. I sydväst färgades himlen alltmer röd i olika skiftningar
Det var igår.
Idag har vi varit på 70-årsuppvaktning. Helt underbar räksoppa, lammstek med rotfrukter och hemlagad glass. Till detta serverades de mest intressanta samtalsämnen, toppade med friska minnen från sommarresor och kurser. Men mest framstår födelsedagsbarnets envisa styrka: 70 armhävningar och lika många situps. Om dagen! Jag får försöka sluta skylla på allt möjligt när det bara är latmasken som fjättrar mig. Men det är bara att utropa: Grattis Engelbert.
Tidens flykt eller "hur mycket är klockan?"
Tiden går fortare ju äldre man blir, det tror jag att jag varit inne på tidigare. Fredagarna i synnerhet märks. De påminner om det intryck man får när X2000 susar fram genom landskapet och det uppenbarar sig ett stationshus lite då och då som man far förbi - precis som fredagarna gör. De dyker upp oväntat snabbt. Nu har ytterligare en termin snart försvunnit i diset med ett antal fredagar.
Den enda skillnaden mot för ett par veckor sedan är att jag begåvats med begåvade elevers ovanligt långa uppsatser, bokredovisningar och filmanalyser. Och innan terminen är slut ska det komma ytterligare ett åttiotal uppsatser som övning inför nationella provet. Snacka om planering. Fråga mig inte vad som går på TV. En fördel är dock att Spotify går att ha på i bakgrunden.
Men åter till tiden. Mitt absoluta favoritprogram går i P1 och heter Spanarna. I lite över 20 år har det funnits där med ganska roliga kommentarer till den rådande verkligheten och ofta spännande trendbeskrivningar. I ett av de senaste programmen, 20/11, hade Jessica Gedin en bra och påläst översikt över olika sätt att se på tiden utifrån julen. Klicka på länken, hör och lyssna. Jessikas inlägg kommer i mitten av programmet.
På iTunes finns bortåt 160 program från spanarna att ladda ner i sin iPod. Det lustiga är att när man lyssnar till dessa, går tiden fortare. Ännu fortare??! Ja, det är väl så vi vill ha det. Själv har jag svårt att känna ro i att göra ingenting även om jag vet att tiden går allra som långsammast då. Men att stå och betrakta vågorna kan ändå ge en känsla av att tiden står still.
Den enda skillnaden mot för ett par veckor sedan är att jag begåvats med begåvade elevers ovanligt långa uppsatser, bokredovisningar och filmanalyser. Och innan terminen är slut ska det komma ytterligare ett åttiotal uppsatser som övning inför nationella provet. Snacka om planering. Fråga mig inte vad som går på TV. En fördel är dock att Spotify går att ha på i bakgrunden.
Men åter till tiden. Mitt absoluta favoritprogram går i P1 och heter Spanarna. I lite över 20 år har det funnits där med ganska roliga kommentarer till den rådande verkligheten och ofta spännande trendbeskrivningar. I ett av de senaste programmen, 20/11, hade Jessica Gedin en bra och påläst översikt över olika sätt att se på tiden utifrån julen. Klicka på länken, hör och lyssna. Jessikas inlägg kommer i mitten av programmet.
På iTunes finns bortåt 160 program från spanarna att ladda ner i sin iPod. Det lustiga är att när man lyssnar till dessa, går tiden fortare. Ännu fortare??! Ja, det är väl så vi vill ha det. Själv har jag svårt att känna ro i att göra ingenting även om jag vet att tiden går allra som långsammast då. Men att stå och betrakta vågorna kan ändå ge en känsla av att tiden står still.
Äntligen sol
I efterdyningarna efter Lilias födelsedag var vi på Göteborgsoperan i onsdags: Guys and dolls. Två biljetter hade hon (vi) fått och det var bara att åka in till Göteborg och sätta sig på första parkets första bänk, precis i mitten. Presenten från barnen kunde inte ha varit vald med större omsorg - och i god tid eftersom det var fullsatt i salongen. Vi kunde se både ner i orkesterdiket och scenens alla händelser, dans-, sång- och talnummer i högt tempo. Att berätta handlingen blir för omständligt - men att Frälsningsarmén spelade en avgörande roll bland storstadens ljusskygga var ändå en bekräftelse på det som väldigt många funderar över: Hur kommer man till himlen?
I fredags begravdes min kusin Björn. Tyvärr gick det inte att komma ifrån skolan och delta men det blev ändå en bekräftelse på att släkten betyder mer än man har låtit den göra under senare år, sedan ens egna föräldrar gått bort. Och så har man själv uppnått en ålder som ...
Skönt solsken betydde en lång promenad med Morris. Havet hade fått västlig vind för omväxlings skull. Men mest märktes värmen och vårligt ljus. Lilias elmoped kom ut på eftermiddagen och stranden inbjöd nästan till bad. Men bara nästan. Svart råkor far kors och tvärs, de flesta med något slags byte i näbben. Kottar?
Ett tjugotal råkor brukar samlas varje gång jag lägger ut nytt frö i fågelmatningen. De måste känna lukten på långt håll - ständigt närvarande följeslagare in i vintermånaderna.
I fredags begravdes min kusin Björn. Tyvärr gick det inte att komma ifrån skolan och delta men det blev ändå en bekräftelse på att släkten betyder mer än man har låtit den göra under senare år, sedan ens egna föräldrar gått bort. Och så har man själv uppnått en ålder som ...
Skönt solsken betydde en lång promenad med Morris. Havet hade fått västlig vind för omväxlings skull. Men mest märktes värmen och vårligt ljus. Lilias elmoped kom ut på eftermiddagen och stranden inbjöd nästan till bad. Men bara nästan. Svart råkor far kors och tvärs, de flesta med något slags byte i näbben. Kottar?
Ett tjugotal råkor brukar samlas varje gång jag lägger ut nytt frö i fågelmatningen. De måste känna lukten på långt håll - ständigt närvarande följeslagare in i vintermånaderna.
Skåne t o r
En aftonfalk var orsak till dagens utflykt. Lilia skulle åkt med men föredrog hemmets lugna vrå. Aftonfalken hade funnits i närheten av Höganäs i drygt två veckor och dagliga rapporter med bilder fick iväg Klas Göran och mig för att på detta sätt öka på mina kryss. Aftonfalk ska annars vara i Afrika så här års men denna ungfågel har tydligen kommit ur gängorna på något sätt. Oro för att den inte kunnat äta rätt föda har förekommit, då den mest lever av insekter som den fågar i luften. Här har mask stått på à la cartelistan.
Så här ser den ut i alla fall. När vi var där såg vi endast ett antal besvikna skådare som varit runt opch spanat sedan tidiga morgonen. Ingen aftonfalk idag. Kommer den tillbaka i morgon? Är den redan långt nere i Danmark, som en tillrest skådare från grannlandet frågade sig? Eller är den död, ett öde som tyvärr drabbat mer än en rar fågel denna höst.
Vi fick trösta oss med tornfalken, som ryttlade i backarna.
En liten tröst var dock en skylt som flimrade förbi och efterlämnade ett glittrigt stråk av trivsamma sommarminnen: Systrarna på skäret. När vi besökte trakten förra gången på någon semesterresa i någon gammal Mercedes, minns jag den underbara trädgården med alla botaniska rariteter, alla goda bakverk och barnens kurragömmalekar. Vi får göra en ny utflykt till Kullabygden och fika någon helg. Då kommer säkert Lilia att vilja vara med.
Så här ser den ut i alla fall. När vi var där såg vi endast ett antal besvikna skådare som varit runt opch spanat sedan tidiga morgonen. Ingen aftonfalk idag. Kommer den tillbaka i morgon? Är den redan långt nere i Danmark, som en tillrest skådare från grannlandet frågade sig? Eller är den död, ett öde som tyvärr drabbat mer än en rar fågel denna höst.
Vi fick trösta oss med tornfalken, som ryttlade i backarna.
En liten tröst var dock en skylt som flimrade förbi och efterlämnade ett glittrigt stråk av trivsamma sommarminnen: Systrarna på skäret. När vi besökte trakten förra gången på någon semesterresa i någon gammal Mercedes, minns jag den underbara trädgården med alla botaniska rariteter, alla goda bakverk och barnens kurragömmalekar. Vi får göra en ny utflykt till Kullabygden och fika någon helg. Då kommer säkert Lilia att vilja vara med.
Knock i lurarna
Kalaset är över, de fantastiska smörgåstårtorna hade en strykande åtgång, särskilt denna som barnbarnet Joel ägnade mycket arbete för att dekorera.
Nu blev jag faktiskt hungrig ...
Ännu återstår det mesta av blomprakten från Lilias 70-årsdag. Morris är som vanligt framme och undersöker vad vi har till kaffet, kanske lite överbliven tårta. Nosen är det inget fel på. Inte aptiten heller.
Annars har livet återgått till det normala - nästan. I ett svagt ögonblick blev frestelsen för stor och jag fyllde i alla uppgifterna som skulle ge mig Spotify Premium, dvs. slippa reklamavbrotten men f.a. att kunna föra över mina nedladdade spellistor till Ipodden. Och nu vet jag hur det går till. Jag får maximalt spara 3.300 musikstycken ("låtar") - om jag nu skulle få plats med så många. Men eftersom det är enkelt att ändra, att radera spellistor och lägga till nya, kan det bli mängder av musik som är möjligt att konsumera under promenader, tågresor, matlagning, vedhuggning.
Under senaste tiden har jag sålunda blivit medveten om att fler och fler har små fiffiga hörlurar instoppade i öronen. Att unga har det är ju ingen överraskning men när vi som är mellan 60 och döden får en inåtvänd blick och börjar nicka med huvudet i takt med något, då är det ett trendbrott. Men vad lyssnar alla på? Ännu har jag inte blivit tillfrågad och inte heller har jag gett mig på någon tågresenär intill och frågat. Dessutom verkar riskerna för hörselskador ha trängt igenom - det är mycket sällan man hör vad de närstående lyssnar till, något som förr var vanligt. Eller så har hörsnäckorna bara blivit mycket effektivare. Mina nyaste verkar inte släppa in något annat ljud alls utan sluter så tätt ihop med örat att det ibland är risk för skavsår. Det är tur att de lite äldre öronpropparna finns kvar.
Jag har roat mig med att göra spellistor över alla drygt dussinet tonsättare som skrivit en nionde symfoni - och som återfinns bland Spotifys lite mer än 2000 "träffar" på just Symphony no. 9. Från Beethoven, Mahler, Dvorák, Schubert ... till dansken Vagn Holmboe. Nu har jag att göra ett bra tag. Mina öron är kanske inte helt vana vid de mest moderna tongångarna - men man vänjer sig. Möjligheten att jämföra olika inspelningar och dirigenter är dessutom stor!
Nu blev jag faktiskt hungrig ...
Ännu återstår det mesta av blomprakten från Lilias 70-årsdag. Morris är som vanligt framme och undersöker vad vi har till kaffet, kanske lite överbliven tårta. Nosen är det inget fel på. Inte aptiten heller.
Annars har livet återgått till det normala - nästan. I ett svagt ögonblick blev frestelsen för stor och jag fyllde i alla uppgifterna som skulle ge mig Spotify Premium, dvs. slippa reklamavbrotten men f.a. att kunna föra över mina nedladdade spellistor till Ipodden. Och nu vet jag hur det går till. Jag får maximalt spara 3.300 musikstycken ("låtar") - om jag nu skulle få plats med så många. Men eftersom det är enkelt att ändra, att radera spellistor och lägga till nya, kan det bli mängder av musik som är möjligt att konsumera under promenader, tågresor, matlagning, vedhuggning.
Under senaste tiden har jag sålunda blivit medveten om att fler och fler har små fiffiga hörlurar instoppade i öronen. Att unga har det är ju ingen överraskning men när vi som är mellan 60 och döden får en inåtvänd blick och börjar nicka med huvudet i takt med något, då är det ett trendbrott. Men vad lyssnar alla på? Ännu har jag inte blivit tillfrågad och inte heller har jag gett mig på någon tågresenär intill och frågat. Dessutom verkar riskerna för hörselskador ha trängt igenom - det är mycket sällan man hör vad de närstående lyssnar till, något som förr var vanligt. Eller så har hörsnäckorna bara blivit mycket effektivare. Mina nyaste verkar inte släppa in något annat ljud alls utan sluter så tätt ihop med örat att det ibland är risk för skavsår. Det är tur att de lite äldre öronpropparna finns kvar.
Jag har roat mig med att göra spellistor över alla drygt dussinet tonsättare som skrivit en nionde symfoni - och som återfinns bland Spotifys lite mer än 2000 "träffar" på just Symphony no. 9. Från Beethoven, Mahler, Dvorák, Schubert ... till dansken Vagn Holmboe. Nu har jag att göra ett bra tag. Mina öron är kanske inte helt vana vid de mest moderna tongångarna - men man vänjer sig. Möjligheten att jämföra olika inspelningar och dirigenter är dessutom stor!
Lilias dag idag
70 år blir Lilia idag. GRATTIS! Just nu har vi en mycket lugn hemmakväll med eld i öppna spisen. Det blir kalas först på lördag.
Men redan igår fanns en stor artikel i Hallands nyheter som ganska utförligt berättade om ett aktivt liv på olika sätt. Här är artikeln! Bl.a. nämndes familjens musikaliska vanor. För en dryg vecka sedan var vi i Varberg och lyssnade till en konsert till förmån för Parkinsonforskningen och på torsdag ska vi åka till Helsingborgs konserthus, där vi har abonnemang det här spelåret.
Vintertiden har kommit - inte bara på klockan. Temperaturen ligger på ca 5 plusgrader med regn i luften. Vår nyklippta hundraåring ligger företädesvis i min säng och sover mesta tiden. En promenad emellanåt piggar upp oss båda men sedan dröjer det inte länge förrän han försvinner. Än så länge klarar han att ta sig upp och borra ner nosen mellan kuddarna. Men det verkar b li allt svårare.
Men med det relativt kalla väder vi har det bra att ta lite längre utflykter utan att riskera att han drabbas av andningssvårigheter som i somras. Den här tornfalken höll utkik ända tills vi kom och störde.
En som inte nöjer sig med att bara skrämma upp tornfalkar är Brutus Östling, som nu ger ut ytterligare en fågelbok med mycket intressant text och utmärkta bilder. Har har nyligen blivit intervjuad i TV (Go'kväll). Han berättar bland annat om det enformiga livet i gömslen - för att kunna ta sina makalösa bilder. Här är en länk till programmet, där Östling kommer ett par minuter in i sändningen:
http://svtplay.se/v/1750376/gokvall/29_10?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,1747491/sb,p102931,1,f,-1
Men redan igår fanns en stor artikel i Hallands nyheter som ganska utförligt berättade om ett aktivt liv på olika sätt. Här är artikeln! Bl.a. nämndes familjens musikaliska vanor. För en dryg vecka sedan var vi i Varberg och lyssnade till en konsert till förmån för Parkinsonforskningen och på torsdag ska vi åka till Helsingborgs konserthus, där vi har abonnemang det här spelåret.
Vintertiden har kommit - inte bara på klockan. Temperaturen ligger på ca 5 plusgrader med regn i luften. Vår nyklippta hundraåring ligger företädesvis i min säng och sover mesta tiden. En promenad emellanåt piggar upp oss båda men sedan dröjer det inte länge förrän han försvinner. Än så länge klarar han att ta sig upp och borra ner nosen mellan kuddarna. Men det verkar b li allt svårare.
Men med det relativt kalla väder vi har det bra att ta lite längre utflykter utan att riskera att han drabbas av andningssvårigheter som i somras. Den här tornfalken höll utkik ända tills vi kom och störde.
En som inte nöjer sig med att bara skrämma upp tornfalkar är Brutus Östling, som nu ger ut ytterligare en fågelbok med mycket intressant text och utmärkta bilder. Har har nyligen blivit intervjuad i TV (Go'kväll). Han berättar bland annat om det enformiga livet i gömslen - för att kunna ta sina makalösa bilder. Här är en länk till programmet, där Östling kommer ett par minuter in i sändningen:
http://svtplay.se/v/1750376/gokvall/29_10?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,1747491/sb,p102931,1,f,-1
Heja Hannu!
Dataspelsvärlden är inget som givit mig så värst stor erfarenhet. Visserligen jobbade sonen David på ett sådant företag några år men det var inget vi fick inblickar i kring födelsedagstårtorna. När nu Emilys pojkvän, Hannu, som urskicklig tecknare, förekommer i ett sammanlagt fem helsidor långt reportage om spelet Mortal online. rycker dataspelsvärlden närmare. Frågan är när vi pensionärer får liknande sysselsättningar med onlinespel.
Mink
Härlig vårdag efter alla höstregn. De flesta löv har blåst av träden i dessa strandnära trakter när Morris och jag tog en långpromenad utefter Glommens stränder, norrut. Vindstilla, nästan, och skön sol. Idag gick vi upp till dammen, där vi tidigare fått bra utdelning i form av fåglar och sländor. Idag överaskade vi en mink, som satt på en sten i vattnet. Men så tog den sin stora fisk och simmade mot sitt bo och försvann in i undervegetationen.
Det var en ganska rejäl fisk, torsk eller liknande som den fångat. Jag läste att en mink kan simma bortåt en halvmil under gynnsamma förhållanden. Den är dock ett hot mot häckande fåglar i grannskapet när våren kommer.
Nästa fotomodell blev en större hackspett, som generöst ställde upp för fotografen, strax intill tennisbanan.
Ett par kråkor råkade i luven på en tornfalk. Häftiga luftstrider. Till slut försvann tornfalken.
Är det vädret som gör vissa fåglar totalt orädda? Hemma i trädgården brukar flocken grönfinkar ta till vingarna så fort man rör sig inomhus men här satt en av dem alldeles stilla, bara ett par meter från mig. Morris verkade inte heller vara ett hot. Antingen var den lite sjuk eller så var krävan så full av solrosfrön, att den blivit lite dåsig.
Fågelbordet är också flitigt besökt av råkor, skator och kråkor. Jag noterar att kråkan är
kung, han äger, som det kan heta numer. En ensam kråka på taket till matningshuset - ingen råka vågar bråka - då får man titta på istället. Något liknande inträffade några meter ut på gräsmattan. Råkorna grävde ner sina näbbspett i torven och fiskade upp feta maskar. Men så kom en kråka och bryskt svepte ner mitt i råkhopen - och dessa avbröt snopet sitt födosökande. Kråkan är kung.
Det var en ganska rejäl fisk, torsk eller liknande som den fångat. Jag läste att en mink kan simma bortåt en halvmil under gynnsamma förhållanden. Den är dock ett hot mot häckande fåglar i grannskapet när våren kommer.
Nästa fotomodell blev en större hackspett, som generöst ställde upp för fotografen, strax intill tennisbanan.
Ett par kråkor råkade i luven på en tornfalk. Häftiga luftstrider. Till slut försvann tornfalken.
Är det vädret som gör vissa fåglar totalt orädda? Hemma i trädgården brukar flocken grönfinkar ta till vingarna så fort man rör sig inomhus men här satt en av dem alldeles stilla, bara ett par meter från mig. Morris verkade inte heller vara ett hot. Antingen var den lite sjuk eller så var krävan så full av solrosfrön, att den blivit lite dåsig.
Fågelbordet är också flitigt besökt av råkor, skator och kråkor. Jag noterar att kråkan är
kung, han äger, som det kan heta numer. En ensam kråka på taket till matningshuset - ingen råka vågar bråka - då får man titta på istället. Något liknande inträffade några meter ut på gräsmattan. Råkorna grävde ner sina näbbspett i torven och fiskade upp feta maskar. Men så kom en kråka och bryskt svepte ner mitt i råkhopen - och dessa avbröt snopet sitt födosökande. Kråkan är kung.
Regn tycks inte besvära alla
Jag minns min först fågelskådarsommar. Allt var så nytt, den mest vanliga fågel kunde få mig intresserad, bara jag kom tillräckligt nära. I ett av Getteröns gömseln tillbringade jag några timmar en sommardag då det ösregnade ute. En ladusvala hade ett bo under takåsen och kom regelbundet och satte sig på takutsprånget utanför mitt observationsfönster. Genomblött regn piskade ner men svalan tycktes helt ignorera detta. Men på nära håll kunde man studera hur regndropparna bara bildade pärlor på ryggen, som på en nyvaxad bil. Praktiskt. Jag får väl läsa på om detta i någon bok om fjäderdräkt.
Utanför på gräsmattan går några råkor och drar upp mask ur gräsmattan i ösregnet. Vid fågelbordet, eller fågelhuset, flockas grönfinkar och pilfinkar och plockar solrosfrön. Morris måste också ut. Han är lite svårväckt och jag har en känsla av att han vet att det regnar - trots att han hör så illa. Vi tar på våra egna "fjäderdräkter" - min i form av ett paraply - och går strandvarvet innan vi uppfriskade kommer tillbaka.
Häromdagen var jag vid Galtabäcks fågeltorn och hoppades få se berglärkor. Det var i och för sig en skön tur
men några lärkor såg jag inte till. Däremot fann jag drygt tusen gäss, mest grågäss och kanadagäss åt Smedsgårdshållet. Och så denna flock vitkindade. Det ingen märkvärdighet numera när man kan se dem i flera stadsparker där de uppför sig som vilka gräsänder som helst. Är det pragmatism eller degenerering? Frågan är nog fel ställd; det är antagligen ens begränsade föreställningar som får en att tro att det måste vara på ett visst sätt. Det är som med språket, förändringar kan komma överraskande snabbt och hänger man inte med på det, blir man ytterligare en bland rättshaveristerna. Typ.
Apropå det, så har min önseklista begåvats med en ny bok: Svensk ordbok, i två rejäla band för strax under 500:-. Den får jag skaffa när Lilias födelsedag är avfirad (om det finns något kvar att köpa för då, vill säga). Eftersom den är tillkommen vid Göteborgs universitet, känns det dubbelt angeläget att ha den. En liten finess är att alla ord har ett årtal som visar när det användes i skrift första gången. Eftesom runstenar ingår i begreppet skrift, täcker ordboken vårt språk så långt man kan begära.
Nu gäller det att hålla styrfarten tillräckligt hög så att novemberlovet kan överbryggas.
Utanför på gräsmattan går några råkor och drar upp mask ur gräsmattan i ösregnet. Vid fågelbordet, eller fågelhuset, flockas grönfinkar och pilfinkar och plockar solrosfrön. Morris måste också ut. Han är lite svårväckt och jag har en känsla av att han vet att det regnar - trots att han hör så illa. Vi tar på våra egna "fjäderdräkter" - min i form av ett paraply - och går strandvarvet innan vi uppfriskade kommer tillbaka.
Häromdagen var jag vid Galtabäcks fågeltorn och hoppades få se berglärkor. Det var i och för sig en skön tur
men några lärkor såg jag inte till. Däremot fann jag drygt tusen gäss, mest grågäss och kanadagäss åt Smedsgårdshållet. Och så denna flock vitkindade. Det ingen märkvärdighet numera när man kan se dem i flera stadsparker där de uppför sig som vilka gräsänder som helst. Är det pragmatism eller degenerering? Frågan är nog fel ställd; det är antagligen ens begränsade föreställningar som får en att tro att det måste vara på ett visst sätt. Det är som med språket, förändringar kan komma överraskande snabbt och hänger man inte med på det, blir man ytterligare en bland rättshaveristerna. Typ.
Apropå det, så har min önseklista begåvats med en ny bok: Svensk ordbok, i två rejäla band för strax under 500:-. Den får jag skaffa när Lilias födelsedag är avfirad (om det finns något kvar att köpa för då, vill säga). Eftersom den är tillkommen vid Göteborgs universitet, känns det dubbelt angeläget att ha den. En liten finess är att alla ord har ett årtal som visar när det användes i skrift första gången. Eftesom runstenar ingår i begreppet skrift, täcker ordboken vårt språk så långt man kan begära.
Nu gäller det att hålla styrfarten tillräckligt hög så att novemberlovet kan överbryggas.
