hansjohansson

En aftonfalk var orsak till dagens utflykt. Lilia skulle åkt med men föredrog hemmets lugna vrå. Aftonfalken hade funnits i närheten av Höganäs i drygt två veckor och dagliga rapporter med bilder fick iväg Klas Göran och mig för att på detta sätt öka på mina kryss. Aftonfalk ska annars vara i Afrika så här års men denna ungfågel har tydligen kommit ur gängorna på något sätt. Oro för att den inte kunnat äta rätt föda har förekommit, då den mest lever av insekter som den fågar i luften. Här har mask stått på à la cartelistan.

Så här ser den ut i alla fall. När vi var där såg vi endast ett antal besvikna skådare som varit runt opch spanat sedan tidiga morgonen. Ingen aftonfalk idag. Kommer den tillbaka i morgon? Är den redan långt nere i Danmark, som en tillrest skådare från grannlandet frågade sig? Eller är den död, ett öde som tyvärr drabbat mer än en rar fågel denna höst.

Vi fick trösta oss med tornfalken, som ryttlade i backarna.


En liten tröst var dock en skylt som flimrade förbi och efterlämnade ett glittrigt stråk av trivsamma sommarminnen: Systrarna på skäret. När vi besökte trakten förra gången på någon semesterresa i någon gammal Mercedes, minns jag den underbara trädgården med alla botaniska rariteter, alla goda bakverk och barnens kurragömmalekar. Vi får göra en ny utflykt till Kullabygden och fika någon helg. Då kommer säkert Lilia att vilja vara med.

Kalaset är över, de fantastiska smörgåstårtorna hade en strykande åtgång, särskilt denna som barnbarnet Joel ägnade mycket arbete för att dekorera.



Nu blev jag faktiskt hungrig ...



Ännu återstår det mesta av blomprakten från Lilias 70-årsdag. Morris är som vanligt framme och undersöker vad vi har till kaffet, kanske lite överbliven tårta. Nosen är det inget fel på. Inte aptiten heller.



Annars har livet återgått till det normala - nästan. I ett svagt ögonblick blev frestelsen för stor och jag fyllde i alla uppgifterna som skulle ge mig Spotify Premium, dvs. slippa reklamavbrotten men f.a. att kunna föra över mina nedladdade spellistor till Ipodden. Och nu vet jag hur det går till. Jag får maximalt spara 3.300 musikstycken ("låtar") - om jag nu skulle få plats med så många. Men eftersom det är enkelt att ändra, att radera spellistor och lägga till nya, kan det bli mängder av musik som är möjligt att konsumera under promenader, tågresor, matlagning, vedhuggning.

Under senaste tiden har jag sålunda blivit medveten om att fler och fler har små fiffiga hörlurar instoppade i öronen. Att unga har det är ju ingen överraskning men när vi som är mellan 60 och döden får en inåtvänd blick och börjar nicka med huvudet i takt med något, då är det ett trendbrott. Men vad lyssnar alla på? Ännu har jag inte blivit tillfrågad och inte heller har jag gett mig på någon tågresenär intill och frågat. Dessutom verkar riskerna för hörselskador ha trängt igenom - det är mycket sällan man hör vad de närstående lyssnar till, något som förr var vanligt. Eller så har hörsnäckorna bara blivit mycket effektivare. Mina nyaste verkar inte släppa in något annat ljud alls utan sluter så tätt ihop med örat att det ibland är risk för skavsår. Det är tur att de lite äldre öronpropparna finns kvar.

Jag har roat mig med att göra spellistor över alla drygt dussinet tonsättare som skrivit en nionde symfoni - och som återfinns bland Spotifys lite mer än 2000 "träffar" på just Symphony no. 9. Från Beethoven, Mahler, Dvorák, Schubert ... till dansken Vagn Holmboe. Nu har jag att göra ett bra tag. Mina öron är kanske inte helt vana vid de mest moderna tongångarna - men man vänjer sig. Möjligheten att jämföra olika inspelningar och dirigenter är dessutom stor!

Dataspelsvärlden är inget som givit mig så värst stor erfarenhet. Visserligen jobbade sonen David på ett sådant företag några år men det var inget vi fick inblickar i kring födelsedagstårtorna. När nu Emilys pojkvän, Hannu, som urskicklig tecknare, förekommer i ett sammanlagt fem helsidor långt reportage om spelet Mortal online. rycker dataspelsvärlden närmare. Frågan är när vi pensionärer får liknande sysselsättningar med onlinespel.

Härlig vårdag efter alla höstregn. De flesta löv har blåst av träden i dessa strandnära trakter när Morris och jag tog en långpromenad utefter Glommens stränder, norrut. Vindstilla, nästan, och skön sol. Idag gick vi upp till dammen, där vi tidigare fått bra utdelning i form av fåglar och sländor. Idag överaskade vi en mink, som satt på en sten i vattnet. Men så tog den sin stora fisk och simmade mot sitt bo och försvann in i undervegetationen.



Det var en ganska rejäl fisk, torsk eller liknande som den fångat. Jag läste att en mink kan simma bortåt en halvmil under gynnsamma förhållanden. Den är dock ett hot mot häckande fåglar i grannskapet när våren kommer.

Nästa fotomodell blev en större hackspett, som generöst ställde upp för fotografen, strax intill tennisbanan.



Ett par kråkor råkade i luven på en tornfalk. Häftiga luftstrider. Till slut försvann tornfalken.



Är det vädret som gör vissa fåglar totalt orädda? Hemma i trädgården brukar flocken grönfinkar ta till vingarna så fort man rör sig inomhus men här satt en av dem alldeles stilla, bara ett par meter från mig. Morris verkade inte heller vara ett hot. Antingen var den lite sjuk eller så var krävan så full av solrosfrön, att den blivit lite dåsig.



Fågelbordet är också flitigt besökt av råkor, skator och kråkor. Jag noterar att kråkan är



kung, han äger, som det kan heta numer. En ensam kråka på taket till matningshuset - ingen råka vågar bråka - då får man titta på istället. Något liknande inträffade några meter ut på gräsmattan. Råkorna grävde ner sina näbbspett i torven och fiskade upp feta maskar. Men så kom en kråka och bryskt svepte ner mitt i råkhopen - och dessa avbröt snopet sitt födosökande. Kråkan är kung.

Jag minns min först fågelskådarsommar. Allt var så nytt, den mest vanliga fågel kunde få mig intresserad, bara jag kom tillräckligt nära. I ett av Getteröns gömseln tillbringade jag några timmar en sommardag då det ösregnade ute. En ladusvala hade ett bo under takåsen och kom regelbundet och satte sig på takutsprånget utanför mitt observationsfönster. Genomblött regn piskade ner men svalan tycktes helt ignorera detta. Men på nära håll kunde man studera hur regndropparna bara bildade pärlor på ryggen, som på en nyvaxad bil. Praktiskt. Jag får väl läsa på om detta i någon bok om fjäderdräkt.



Utanför på gräsmattan går några råkor och drar upp mask ur gräsmattan i ösregnet. Vid fågelbordet, eller fågelhuset, flockas grönfinkar och pilfinkar och plockar solrosfrön. Morris måste också ut. Han är lite svårväckt och jag har en känsla av att han vet att det regnar - trots att han hör så illa. Vi tar på våra egna "fjäderdräkter" - min i form av ett paraply - och går strandvarvet innan vi uppfriskade kommer tillbaka.

Häromdagen var jag vid Galtabäcks fågeltorn och hoppades få se berglärkor. Det var i och för sig en skön tur


men några lärkor såg jag inte till. Däremot fann jag drygt tusen gäss, mest grågäss och kanadagäss åt Smedsgårdshållet. Och så denna flock vitkindade. Det ingen märkvärdighet numera när man kan se dem i flera stadsparker där de uppför sig som vilka gräsänder som helst. Är det pragmatism eller degenerering? Frågan är nog fel ställd; det är antagligen ens begränsade föreställningar som får en att tro att det måste vara på ett visst sätt. Det är som med språket, förändringar kan komma överraskande snabbt och hänger man inte med på det, blir man ytterligare en bland rättshaveristerna. Typ.

Apropå det, så har min önseklista begåvats med en ny bok: Svensk ordbok, i två rejäla band  för strax under 500:-. Den får jag skaffa när Lilias födelsedag är avfirad (om det finns något kvar att köpa för då, vill säga). Eftersom den är tillkommen vid Göteborgs universitet, känns det dubbelt angeläget att ha den. En liten finess är att alla ord har ett årtal som visar när det användes i skrift första gången. Eftesom runstenar ingår i begreppet skrift, täcker ordboken vårt språk så långt man kan begära.

Nu gäller det att hålla styrfarten tillräckligt hög så att novemberlovet kan överbryggas. 

Vintern visar sig i form av nordanvind, hög klar luft, man ser obegränsat långt och man tror sig besitta en högre form av klarsyn i detta väder. Självbedrägeriet ligger ständigt på lur och man narras att tro mer om sin förmåga än vad man har förmåga till.

En del fåglar har trotsat kylan länge nog; igår såg jag ett par ladusvalor som pilade genom luften. Men troligen finns det en hel del insekter kvar. Det är dock långt till Afrika. En som brukar stanna kvar under vintern är gärdsmygen. Ett par av dem fanns i det yviga videbuskaget tillsammans med bofink, steglits, blåmes, talgoxe, grönfink och troligen den gransångare som jag såg där förra veckan. Eller är denna fågel också en flyttande gärdsmyg, som bara sökt sig lite längre söderut?



På Morups tånge harjag inte varit på ett tag. Därför kändes det lite lyxigt att få ha hela Korshamn för sig själv i en dryg timme. Några uttröttade vadare satt och sov på några stenar, andra åter letade frenetiskt efter småkryp att äta. En av de fyra myrspovarna jag såg putsade sig ordentligt innan den återgick till att värma näbben under


vingen. Även ett par kustpiare delade vilan och stod blickstilla under den tid jag var där.
Endast en liten handfull kärrnsäppor, fyra för att vara noga, genomsökte strandens alla skrymseln efter ätbart. Att dömma av deras otroligt snabba plockrörelser borde det ha varit en hel del. Efter att ha smugit mig fram så omräkligt det nu gick - och fått en massa bilder - prövade jag att gå lite mer oförsiktigt fram mot dem. Men de verkade inte ta någon notis om mig, jag kunde ha varit en isbjörn, en ren eller vad de nu kan ha sett för större djur på sin barndoms tundra. Människofruktan kände de tydligen inte till.



Ett par av dem har kommit något längre i att rugga till vinterdräkt: här finns betydligt mer grått i fjäderdräkten.




En liten ängspiplärka dök upp i de täta tångbankarna som stormen vräkt upp. Här gällde det dock att röra sig långsamt och metodiskt, en oförsiktig rörelse och den lilla fågeln skulle försvinna.



Nu gäller det att låta sig fångas av sömnen. Man stoppar näsan under duntäcket och sover drömlöst.

Det går faktiskt att föreställa sig sommarvärmen men först om man fällt upp kapuschongen och fått på sig handskarna. Solen är stark, löven har inte gulnat i någon nämvärd mängd, man skulle kunna tro att det är en sådan där ovanligt kylig sommardag, som det ju faktiskt kan bli då och då. Men höstdagjämningen är passerad ock kvällarna mörknar alltför tidigt. Är dygnsmedeltemperaturen mer än 10 grader, är det per definition sommar. Till västkusten och sydvästra Skåne anländer hösten normalt i först i mitten av oktober, framhåller SMHI, men pekar samtidigt på brittsommar, kring den 7/10, då det brukar vara lite varmare. Är vindarna kalla, kan man alltdid värma sig vid tanken på att det just var den sjunde oktober 1391 som Birgitta helgonförklarades. Det var över 600 år sedan. Men för nästan precis tio år sedan (1/10 1999), utnämnde påven Johannes Paulus Birgitta till europeiskt skyddshelgon, tillsammans med två andra kvinnliga helgon och tre manliga.

Steglits ser man inte ofta men idag var det tydligen dags. Sju stycken, kanske en liten grupp tillhörande en större flock, flög omkring.



Länge satt den inte kvar i talltoppen, bara så att kameran hann bränna av en serie bilder, innan den tog till vingarna igen. Namnet steglits sägs komma från lätet. Mer om denna fågel kan du läsa här.



Inte långt därifrån satt en gransångare, eller rättare rörde sig i trädet på jakt efter insekter.
Lägg märke till den smala näbben, som avslöjar att det inte är en fröätande fågel. Stegitsen klarar frön tack vare den kraftigare näbben. Näbb och ben är svarta till skillnad från lövsångaren, som har ljusare diton men i övrigt är svår att skilja från gransångaren.



Tillbaka till Afrika, kanske, eller något annat övervintringsbart område. Ett par ladusvalor har tydligen tillräckligt med mat  ännu. De flesta gav sig av för några veckor sedan. De har lång väg.

Stormstyrkan i byarna piskade upp ett vasst saltdis från de brytande vågkammarna. Morgonpromenaden med Morris styrde jag till stranden men stannade i relativt lä mellan ett par dyner. Det gillade Morris - med nosen i vädret stod han och insöp alla havets dofter med öronen fladdrande vinkelrätt mot huvudet. Det var då de tretåiga måsarna kom i hisnande branta kast mellan våggammarna. Och som av en händelse stannade de upp bara tio meter från oss. Orsaken var en fisk som havet hostat upp och som nu låg där och lockade de stormhärjade måsarna.


Men att dra vidare verkade så inprogrammerat i dessa fåglar att det knappast blev annat än lite provsmakande i ca 30 sekunder innan det var dags att dra vidare. Eller var det helt enkelt så att det inte gick att stå stilla på den vindpiskade stranden - vingarna måste hållas i beredskap för att parera lågtryckets krafter.





Det har blåst kraftigt i några dagar och idag tycks vädrets makter satsa på något slags final. Stora grupper skådare var samlade vid Glommens sten. Men KG och jag hade kommit överens om att åka till Mellbystrand eftersom det brukar var större chans att se havsfågel där när vinden ligger på från väst.

Och det kom ganska snart klykstjärtade stormsvalor, liror och labbar. Här är en mindre lira som skickligt styrde i vågdalarnas relativa lä. Denna fågel gick ju ganska nära. Det vanliga är att de syns en eller flera kilometer ut och


då vill det till att se dem tydligt. Dessutom var det konstanta skakningar i stativet till tubkikaren och bara av det skälet var det vanskligt att se något tydligt.  En storlabb försökte också gå nära kustbandet men lyckades inte riktigt - i ett huj var den långt in över land och försökte kämpa sig tillbaka till sjön i den hårda västliga motvinden.

En bredstjärtad labb gick strax därefter samma öde till mötes men den var inom skotthåll och gav upphov till några siluettbilder.


Så var det en ganska lyckad dag vid havets kant. Två nya kryss blev det. I morgon ska det blåsa nästan lika mycket. Då gäller det att räkna in eftersläntarna ner vid stenen

I några år har vi haft abonnemang på Konserthuset i Göteborg. Det har blivit något man inte kunnat vara utan - upplevelsen av levande musik, dvs. 'music live' som det kanske heter på den svenska som talas i vissa kretsar i dag. Men så fick vi ett konsertprogram från Helsingborgs symfoniorkester. Det är ungefär lika långt söderut som norrut, så varför inte? Nu har vi sju torsdagar inbokade under spelåret, varav den första redan är avverkad. En bidragande orsak kan vara att Emily numer bor i Malmö och att det känns lite mer hemtamt att resa åt det hållet som omväxling. Särskilt i torsdags då det var hennes riktiga födelsedag, 25 år för den yngsta.

Vi lyckades nå varandra i ett mer svårnavigerat Helsingborg än jag trodde. Utan GPS hade det knappast gått, tror jag. Men det blev en trevlig middag på en kinakrog med sedvanlig uppvaktning. Så bar det av till Konserthuset med sundet i bakgrunden och Danmark som en mörk ljusprydd juldekoration i bakgrunden. Man kunde skänka en tanke åt Hamlets vålnad som  tillsammans med faderns vålnad nu gick omkring och spökade därborta...

Men det var långt från Hamlet när symfoniorkestern levererade. Första delen var amerikansk med verk av Bernstein, Gershwin och Ernst von Dohnányi, en för i alla fall mig okänd amerikansk tonsättare av ungerskt ursprung. Mycket njutbart. HD:s recension finns här. Efter pausen fortsatte det amerikanska temat med Antonin Dvoráks 9:e symfoni, Från nya världen. Lite fakta om den symfonin kan vara värt att ta till sig. Här finns lite lagom från SR:s presentation.

Och vad hade man gjort utan YouTube? Här kan man lyssna till allegro con fuoco i ca tio minuter. Och det gav mersmak. Något som gav hela föreställningen i Helsingborg en extra behållning, var de initierade peresentationer som föregick varje nytt stycke. Sådant är man inte bortskämd med från Göteborgssymfonikerna.

Apropå YouTube, hur har det gått för Susan Boyle, som slog igenom i Britain's got talent? Ja, det är bara att leta sig in på tuben och fashineras av att styvt medelålders damer kan riva ner jubel och applåder och få miljoner människor att titta på inslagen. När hennes första platta kommer ska jag ladda ner den från iTunes; det som finns där nu är bara en singel och det kan vänta.

I markerna är det mest småfåglar som drar uppmärksamheten till sig. I svirrande flockar far de fram i lufthavet och slår sig ned i stubben på den avmejade åkern. Det är riktigt svårt att få någon bra bild på dessa hämplingar; teleobjektivets autofokus hinner inte alltid med.


Blåsten har blåst in ännu fler havsfåglar som har kunnat ses från Glommens. Morris mår lite bättre, han orkar mer men sover ännu mer där emellan.

Och Emily firade sin 25 årsdag här hemma med hela familjen men där också David (36) och Helena (43) nyligen fyllt år och fått dela på hurraropen .... och de hemlagade tårtorna:


Och för oss i seniorklassen väntar bland annat Beethovens femma, Brahms dubbelkonsert och Rachmaninovs första. Men det blir en senare fråga.

En förebild har gått ur tiden. För oss har det under decennier varit biskop Bertil Gärtner. Under alla de år vi var engagerade i Svenska kyrkan i Släp, där vi bodde i över 30 år, har denne man funnits som en trygg ankargrund.
Genom alla år vi råkats vid gudstjänster, läger, föredrag etc har vi hälsat och bytt några ord. Hans böcker har också betytt mycket för oss genom åren, klart och tydligt pekande på vad kristen tro är - och inte är. De sista åren hade även han en blogg, alltid läsvärd och förklarande. In i det sista skrev han - nu om kyrkovalet.

Hösten har förebådat sin ankomst. Ännu har vi inte satt på värmen i huset, det är tillräckligt med sol för att detta välisolerade bygge ska ha en behaglig inomhustemperatur. Vid behov får jag elda en brasa. De rosor som Emily skött så noggrant har fått en ny blomningsperiod.



Morris gör vad han kan för att övervaka tillväxten ...



Nu äntligen får även Morris gå på stranden (efter den 15/9). Han tycker nog det är lite trist, för ännu har inte så många hundar satt sina luktspår där. Igår såg vi en ängspiplärka bland sanddynerna.



Samtidigt hördes ett ganska typiskt kacklande, som från en flock kanadagäss. Och mycket riktigt, i ett par "plogar" kom den stora skaran lågt över tallskogen och gjorde en vid sväng över stranden för att försvinna bortom Glommens sten.



Spindlarna ligger i. Överallt bland tuvor och gräs ser man deras nät, nedtyngda av morgonens dagg. Att det är starka nät kan jag intyga. Stor fönsterputs genomfördes nyligen och förbereddes med trädgårdsslangen. Det var mycket spindelväv som strök med men den var märkvärdigt motståndskraftig mot vattenkaskaderna. Så att stå emot den  relativa tyngden av dagens dagg klarar dessa nät galant.

Alla år är inte lika spännande. Men det kanske beror på att åren går fortare ju äldre man blir. För en femåring är ett år 20% av hans levnad, för en 65-åring bara 1,5%. Fredagarna brukar komma snabbare och snabbare. Det gäller att ta vara på den undflyende tiden - som om man kunde stoppa den!

En liten tur till Morups Tånge då och då får ändå tiden att stanna upp. Där är det sig likt, det korta, hårdbetade gräset, alla hästarna som tecknar sig så vackert mot havshorisonten - eller kommer upp ljudlöst bakom en när man just fått in en myrspov i tuben och buffar lite vänligt i ryggen för att kanske få en klapp.



Sommar! Och på detta ställe, där hav och himmel förenas, där det jordiska och det himmelska skulle kunna vara en mötesplats, där är man sällan ensam. Ofta kommer en annan skådare och delar ens erfarenheter. Och fyra ögon ser mer än två. Men trots det ser man inte det man vill se, nämligen det som skrämde upp alla hundratals trutar ur deras halvslumnmer. Troligen en pilgrimsfalk. De olika vadarna drar i snabba, glittrande stråk tätt över vattenytan



och uppvisar en betydligt större sammanhållning än trutarna härovan. Men ska man flyga från Norra ishavets kust till trakterna söder om Sahara, vill det till att hålla ihop.


Men lugnet återställs - det gäller att ersätta den näring man förbrukat för att afrikaresan ska lyckas.



En ung myrspov letar efter mat. Hur gärna man än ville går det inte att wallraffa bland myrspovar och andra. Visserligen vittnar filmen Den långa vägen hem om ett försök att följa en flock kanadagäss från sommrvistelsen i Kanada till, jag tror det var någonstans i Florida, där de skulle övervintra. Flickan i berättelsen var med när gässlingarna kläcktes fram ur äggen och blev den som de präglades på. Men hur skulle man lösa problemet med den årliga flytten söderut? Med hjälp av en flygande vinge med motor fick huvudpersonen Amy följa/leda sin flock till vinterkvarten. Så ser den påhittade historien ut. Hur det gick till i verkligheten för att producera denna film är kanske ännu intressantare, här är en länk.

Men vi får stanna kvar och invänta nya skaror av rastande vadare och andra fåglar. Med fantasins hjälp kan man ändå komma ganska långt. Och fantasi kombinerad med all den kunskap som friläggs vartefter ger oss ständigt nya utgångspunkter för våra antaganden.

'

Ett par brushanar och en kärrsnäppa speglar sig i det stilla kvällsljuset - och äter, ibland med hela huvudet under vattnet. Så har det gått en timme eller så, det är dags att ta sig hemåt. Jag letar efter ett bra sätt att uttrycka det jag känner efter denna helhetsupplevelse, inte det att "den här timmen kändes som en hel evighet" utan "den här timmen kändes som en del av den hela evighet, som vi längtar efter när vi "kan se Gud på ryggen", att vi i den kan ana tillvarons gudomliga sida.