Kråkrov

Två kråkor har upptäckt ett bo med en ruvande höna. Kanske en fasanhöna. Vild kamp uppstår och där jag sitter - utan kikare - kanske 50 bort, är det svårt att urskilja detaljer. Mean min nya kamera, Nikon P 900, har en brännvidd på 2000 mm och kanskea skulle det gå att få lite detaljer den vägen.
 
 
Ägget är ju fullt synligt, Kråkan måste ha en särskild teknik för att inte knäcka det i den hårda kampen eller den snabba flykten. 
 
Intensiv kamp uppstår med den berövade hönan, som skymtar i beige.
 
 
 
Ett nytt ägg rövas bort bara några minuter senare.
 
 
Och ytterligare ett strax därefter.
 
Ovh vi som bevittnade denna femminuterstragedi kunde inte mycket annat göra än att dokumentera det hela.
 
 

Familjen i fokus

Det har varit ett långt uppehåll i boggandet. Kanske är det Facebook som stjäl uppmärksamhet? Men bloggen ska ju vara mer djuplodande än Facebooks ofta snabba reflektioner över olika inslag i tillvaron.
 
Efter att datorn har slarvat bort närmare ett års filer som enbart sparats på hårddisken under en återställningssejour , har jag nu blivit mer noggrann med att lägga över bilder på en extern hårddisk. Och då händer det att man hittar gamla minnen som man glömt av. Så hittade jag t.ex. bilder på hela familjen, tagna under ett 60-års kalas:
 
 
I mindre grupper, den egna familjen etc, är det ganska gott om. Men med barn och föräldrar på samma bild - det kräver både planering och särskild posering.
 
Annars går livet sin gilla gång. Lilia är på dagvård på tisdagar och kommer oftast hem med godsaker som hon vunnit på bingo. På fredagar är hon i Klitterbadets varmbassäng, omgiven av hemtjänstpersonal som tränar olika delar av kroppen. Dessa utgör ett markant inslag i de dagliga rutinerna, de kommer varje morgon vid halvåtta-tiden och hjälper Lilia med dusch etc. Till dess måste jag ha bäddat, lagt fram dagens outfit (vet inte om det heter så när det gäller damer på 75+). Själv måste jag ut med hundarna. Det blir en timslång runda nedåt havet - om inte Lilia ska till Falkenberg för någon aktivitet.
 
Hemtjänstens personal är välutbildad, uppträder mycket proffsigt och tar ofta initiativ till olika övningar. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Hundkompisar

Trots att det varit den kallaste majmånaden på 200 år måste man ju ut. Eunice och Silver anpassade sig till den dryga halvtimme av stillastående lyssnande jag ägnade mig åt - för att spana på kärrsångaren. Och kanske få en bild av den. Ett par gånger skymtade jag den under dess snabba förflyttningar. Men inte en chans att hinna få in den i sökaren.
 
Men istället mötte vi Camilla med Doris och Tea, två kompisar till vovvarna. I det läget går det att släppa även pudlarna lösa så att de kan härja fritt och leka av sig allt stillasittande. 
De gillar verkligen varandra och har hjärtans roligt. Det är inte lika självklart att de får vara lösa när de bara är de och jag; frestelsen att forcera varenda trädgård i jakt på katter och kaniner är för stor. Men med dessa lekkamrater blir det bara godmodigt busande inom kvartetten.
Här är Tea, något av en ordningsman som håller koll när Doris och de jämnstora pudlarna härjar.
 
 Och till sist en välbehövlig skuggig vilopaus. Tack för en fint hundmöte!
 
 
 
 
 
 
 

Kråkor och andra fåglar

 
Vår vän kråkan som bor vid stranden, sitter oftast på skorstenen till huset med vasstak och betraktar horisontens skarpa linje eller de framdragande regnskyarna. När hon fått lagom mycket mat i näbben, skyndar hos sig att gömma det i marken. Eunice blir lätt hysterisk när jag talar om 'kråkan', ställer sig på bakbenen och tittar mig intensivt i ögonen. Det gäller att dela med sig. Men kråkan följer oss, tittar vädjande ovh tigger lite mer  mat. Kanske jag kan få henne att sitta på axeln i sinom tid?
 
 
 
 
 
 

Fågelliv

För någon vecka sedan ville datorn Återupprätta sitt liv. Det lät jag den göra - vad hade jag att välja på? Det tog 16 timmar, sådär. Sedan var Macen klar. Jojo, alla filer tillkomna efter juni 2014 var borta. Det tråkigaste var att alla bilder frpån barnbarnens besök helgen innan var borta. Machuset erbjöd test (à 500:-) för att utröna om det var mjukvaran eller hårdvaran som fallerat, och ev en ny hårddisk à ... osv. Men datorn verkar fungera igen, bortsett från filförlusten. Men vem vet, de kanske dyker upp. Jag kör på så länge det går.
 
Senaste besöket på Morups tånge var lite speciellt. En havssula låg på en av stenarna ute på stenbarriären (Karet). Efter ett tag resteden på huvudet och började studera alla storskarvar och trutar i omgivningen.
 
Nog har vi sett havssulor passera under blåsiga dagar, ofta i orisontlinjen men ibland överraskande nära. Den här har säkert haft det jobbigt i de senaste dagarnas hårda blåst och helt enkelt slagit sig ner på den närmaste klippan, en dryg meter hög. Egentligen skulle den väl ha varit mellan Skottland och Nordnorge istället.
 
 
  
 

El på taket

 Den 24/5 var det årsdag för solcellerna på taket. På två år har vi tagit emot 10 699 kWh. Sista året blev det 5648 kWh. Samtidigt har under dessa två år sålt 5180 kWh som vi inte kunnat tillgodogöra oss. Det är 48% ca. 
 
Priusen har nu gått drygt 3700 mil på samma tid. Jag tankar var 100:e mil  och det brukar gå på 20 l. Det betyder 0,2 i förbrukning (2,7 kr/mil). Elförbrukning är 1,55 kWh/mil vilket innebär 2,22 kr/mil. Summa 4,25 kr/mil. Men under sommarhalvåret blir det ofta gratis takel, 3:-/mil är en möjlig kostnad. 
 
 

Minnen

Medan min Mac återskapar hela hårddisken, och där finns alla nytagna bilder, kan jag ju se vad som finns i min lite äldre dator. Där finns foton från början av fågelskådarkarriären. Den första jag hjittar minns jag tydligt. Lilia och jag hade övernattat i Getteröns vandrarhem och från fönstren mot havsviken, kunde vi se den ståtliga gråhägern. Kanske var det denna situation som som fick Lilia att önska sig en gråhäger på sin födelsedag, tecknad av Hannu?
 
 
Men det var på Naturum på Getterön som mitt fågelintresse började. Efter en bröllopsdagslunch på Parasollen, ville Lilia prompt att vi skulle åka in till Naturum. Där återuppväcktes mitt intresse för foto - kopplat till fåglar. Attt ha en riktig fågelkikare på tre ben och kunna koppla en enkel digitalkamera till denna, var drömmen.
 
Innan det fanns riktiga adaptrar hade jag med tejp och gamla pillerburkar, lyckats få till något som kunde kopplas till Emilys kamera, som jag lånade flitigt.
 
 Med mina nya hjälpmedel var det bara att erövra världen och jag var ute mycket från och med nu. Salskrakar var belöningen den här dagen. I Glommen är de inte lika vanliga som de var i vattnet utanför Särö.
 
 
 Lasse och Stina från Särö kommer på besök. Men än så länge är det bara en byggplats vi kan erbjuda.
 
 
David och Johanna för första gången i det nya huset. 
 
 Och en liten festlighet på andra sidan huset...
 
Vi flyttade in 2006 och har alltså bott här i nio år, faktsikt ett år längre redan än i det sista Säröhuset. Tiden går ... 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ett nytt försök

Bloggskrivandet har tagit en paus. Det är egentligen inget medvetet, det har bara inte blivit av. Antagligen har det med Facebook att göra. Där har åtminstone några bilder blivit publicerade, några hälsningar utväxlade och några gillanden utväxlats. Kanske beror det på att bloggandet verkar mer i skymundan. Man vet inte om någon alls läser det man skriver.
 
Men i familjen går livet vidare. Jag planerar för målning av huset men nöjer mig med att dela upp det på två -eller kanske tre - år. Det blev i ett slag betydligt förmånligare med den planeringen. Det bidrog även till att jag köpte en ny kamera eftersom jag slapp att lägga ut en massa pengar på färg. Det blev en Canon 70D med en helt ny sensor (drygt 20 megapixel). Den klarar även 7 bilder per sekund. Den ersätter mitt muskedunder EOS 1D Mk III, som drabbats av ett knepigt fel, 'Error 99'. Canon kan ta emot den och ge en prisuppgift på reparationen. Tycker man att det blir för dyrt, skrotar Canon generöst kameran alldeles gratis. Vill man ha den som prydnad kostar det knappa 700:- att hämta ut den - oreparerad. Men eftersom det sitter gammal teknik i den, den klarar bara 10 megapixel, så kommer jag kanske inte ens att lämna in den - vi får se.
 
Den eldrivna Priusen rullar vidare. En god vän frågade graabbarna i en verkstad vilket deras säkraste biltips var och de svarade unison: Toyota. Det var det bilmärke som de ansåg vara minst benäget att gå sönder. Man får väl förmoda att de, för att överleva i den branchen, sände en  tanke till alla de andra bilmärkena som, utmärker sig för ett reparationsbehov lite då och då. 
 
Men Priusen  rullar på - än så länge har den bara gått 3.600 mil. Men nu har jag tänkt att tanka den var hundrade mil. Första gången, för några veckor sedan, fick jag på 22,5 liter. Det betyder en förbrukning på 0,225 l/mil. När nu sommaren är i antågande går det att få på ytterligare lite ström. Så jag räknar med en något bättre siffra. Enligt manualen ska den nöja sig med 0,21 l/mil.
 
 

Lite vårtecken

Morups tånge är tillgängligt igen, f.a. sedan man grävt en kanal som leder bort vattnet som gjort marken sumpig och svårtillgänglig. Nu har det mesta torkat upp och ett par vanliga (vattentäta) lågskor duger utmärkt. Hundarna har odkså fått följa med när jag drar i fält med tripoden. De gör som alltid när jag står still; sätter sig snällt och väntar. Bättre sällskap kan man nog inte ha.
 
 
Går man ända ut på 'tongen' kan man skåda ut över Karet och de ofta hundratals storskarvar och trutar som sitter där. Men tittar man åt andra hållet, in över de gräsbevuxna kullarna som snart ska skifta i gräsgrönt och triftskärt, ser man också en halv fyr sticka upp - lagom för ett teleobjektiv.
 
 
En skön plats, huvudet instoppat i kapuschongen och skyddat för blåsten. Det man inte helt kan skydda sig från är två hundtungor, som söker sig in till mina öron. Ovänlig vill man ju inte vara mot dem som bevisar en så mycken kärlek - även om kalla och fuktiga nosar inte är vad man innerst inne önskar sig.
 
 
Och strax utanför strandlinjen drar ett ejderstreck förbi med hög fart. Det är verklligen vår i luften!
En bit bort kilar ett par större stranddpipare över gräset och letar efter småkryp att äta. De har troligen varit i luften länge, letat efter lugna återhämtningsytor  och så hamnat femton meter från mig. Ett så uppiggande sällskap!
 
 
En bit ut finns det vatten - har nog inte sett så lågt vattenstånd på länge - och där i vattenbrynet går några gravänder gravitetiskt men ändå med full uppsikt över partnern och konkurrenterna. Det är mycket snart som nästa generation gravänder ska börja sitt liv, som ägg i ett fågelbo.
 
 
 
 
 
 

Sorg och saknad

Hasse, Lilias bror, skulle ha blivit 71 år den 12 mars. Vi åkte till graven med blommor. Så sorgligt och tomt, overkligt att han inte finns bland oss längre. Ett ljus och några buketter - så annorlunda mot de festliga kalas han bestod oss med under sin levnad.
 

Bildspråk bland råkor och kråkor

Till slut måste man sätta sig vid sin färglåda och pröva möjligheterna. Hyllan har nu samlat på sig diverse olika akvarellfärger, olika fabrikat och kvalitet samt akvarellpapper. Dessutom har jag till sist övat på att blötlägga
 
papper och fästa det med gammaldags brun papperstape med riktigt klister på. I kameran har jag ett antal motivstudier från Glommens havsbad och Morups tånge., Så nu är det bara att sätta igång med den senaste hobbyn. Ett antal böcker med titlar som "Akvarellmålare på 10 minuter" och liknande. Och man går på det! 
 
Nedanstående försök är taget från samma ställe som ovanstående. En råka råkade hamna i kameralinsen  
 
 
Men man får inte ge sig - och hur mycket har man inte lärt sig genom att först studera böcker. Så friskt mod - kanske kan man dessutom tända ett liknande intresse hos någon annan? Och någon mer förfaren kan ju publicera sina verk på egen blogg - eller denna.
 
 
 

Translate - at last

Min förmåga att programmera är begränsad. Tidigare lyckades jag att placera in Googles översättar-gadget. Den har fungerat ganska länge. Men så var jag nyfiken på om vilka besökarna till bloggen var och lade in ett script som visade detta. Men av  någon outgrundlig anledning slutade dessa båda script att fungera tillsammans. Men nu fungerar i alla fall översättaren!
 
Snart två  månader har gått utan att jag har fungerat som bloggare. Det kan ha med årstiden att göra; dett deprimerande väder med i allmänhet + 3° Celcius, kraftiga vindar från havet och en massa regn. Med två hundar måste man ändå ut och mitt förråd av parkas har verkligen använts. Bästa jackan när regnet drar in parallellt med jordytan är en Peak  Performance med en genialisk kapuschong där i princip inget regn trägner in. Hundarnas "regnrockar" har använts flitigt.
Havet - ständigt mål för mina promenader.
 
Men just nu är vädret strålande: vårsol på dagarna, ett par minusgrader och fullkomligt livsfarligt att promenera i. Ett enda felsteg och det kan bli benbrott eller 'frozen shoulder'. Jag minns fortfarande hur smärtsamt detta tillstånd var efter att jag halkat, kastat upp armen instinktivt för att få en motvikt. Därefter följde ett års besök hos sjukgymnasten som stack långa nålar i axeln, planerade rörelsescheman och fick mig att styrketräna. Först så småningom fick jag tillbaka förelseförmågan.
 
Men vårsolen kanske går i moln redan i morgon. Lågtrycken bildar kö över Nordsjön för att i tur och ordning leverera ösregn och kanske snö över oss. I bästa fall försvinner all förrädisk is från gatorna så att man kan gå säkert - utan dubbar under fötterna.  

Va, kan man se solen igen?

 Efter en lång höst kanske vintern knackar på dörren. Idag var det hela 12 grader och folk betedde sig som om det vore sommar. Solen lyste ju för första gången på länge redan igår - visserligen efter ett ihärdigt regn - men den kom fram. Idag har det varit solsken mest hela dagen - sådant man kommer att minnas.
 
Lilia har ju fyllt 75 i november och kalaset firades hos Emily. Skönt att komma på sitt eget kalas när andra gör betydande insatser för att tårta och annat ska finnas. David hade varit i San Francisco på kurs, varför kalaset sköts fram till den femtonde. Här är några bilder från tilldragelsen:
 
Dags för presentöppning. Alexander har åkt bil ända från Stockholm men är ändå en pigg gosse.
Emily, Anna och Hannu efter  en underbar lungsbakad lax.
 
Tidigare i november dök sidensvansar upp och kalasade på vår rönnbär. Besöket varade bara fem minuter och bilderna blev därefter.
 
 
Morups tånge har ju en stor flock hästar under sommar och höst. Det är inte tillrådligt att ha med sig hundar då. Men nu har alla hov- och klövdjur lämnat fågelviken och vi kan vara där utan att riskera att bli utjagade i vattnet.
 
Mest gäss kommer, ibland i stora flockar. Grågäss och kanadagäss är vanligast.
 
Men idag bjöd vi Emily på lunch på hotell Strandbaden, det kanske lyxigaste stället i Falkenberg. Lunchen var mycket god och rikhaltig. Kommer man med rullstol får man dock finna sig i att vara utestängd från den imponerande havsutsikten. Dit upp är det nämligen tre rejäla trappsteg. Vi får hitta andra matställen med havsutsikt.
 
 
 
 
 
 

 


Hundratals gäss

Äntligen fick jag en möjlighet att åka till Morups tånge för att skåda fågel. Inte särskilt många vadare var i farten, ett antal kärrsnäppor var det tydligaste inslaget. 
 
Kentsk tärna på en sten en bit ut - omisskännlig med sin gula näbbspets (sommardräkt) och sin rufsiga nacktofs.
 
 
Men så bröts den relativa stillheten av minst 500 gäss. De slog sig ned och fyllde korshamnsviken med sin närvaro och ett påtagligt kacklande. Jag räknade till 330 vitkindade gäss och då hade jag säkert missat några. Det var minst etthundra kanadagäss och kanske femtio grågäss. 
 
En del slog sig ned i det grunda vattnet, andra simmade men merparten gick på den långgrunda frilagda bottnen.
Men efter en dryg halvtimme började de bli oroliga och flock efter flock drog iväg. Det är väl så det känns när man flugit från Norra ishavet och veta att man inte har avslutat resan - och att det fortfarande är sommar.
 
 
  Lite tidigare var Hannu och jag på Getterön i fotogömslet. Inte så många fåglar men en gluttsnäppa såg vi i alla fall.
 
Men det som fångade vårt intresse var de två tromber som drog fram. En smal virvel gick emellan det tunga molnet och vattenytan lite längre ut.
 
 
Man kunde se hur virveln rörde sig inuti.
 
Det skulle vara intressant att veta hur stor kraft en sådan här tromb har. Kan den slita av ett villtak?
 
 
 

12 månader med takel

Nu har vi haft solpaneler på taket i drygt 12 månader. Då kan vi med lite större säkerhet säga hur detta första år har fallit ut. Siffrorna för 12-månadersperioden är fetstilta. Summan för perioden blev 9212 kWh. Från 
 
Köpt el               6/13
24/5 2013 var          såld    såld
5/14
 
solpanelerna klara 2010 2011 2012 2013 el 2014 el 12 mån
januari    2297 1726 1902   2186    
februari   1956 2261 1473   975 1020  
mars   1454 1857 1623   889    
april   1125 1325 883   579    
maj   855 812 576   367    
juni   746 797 402   270    
juli   716 576 265   253    
augusti   615 502 299 786   2427  
september   666 566 373        
oktober   725 1012 811        
november 1303 992 1461 894        
december 2335 1312 2473 1172        
                9212
El till bilen       -642       -1045
Såld el         786   3447 -3447
Husets förbrukn   13459 15368 10031       4720
                 
producerad takel       3062   5031    
 
           

denna summa har jag dragit av den el som bilen förbrukat, 1045 kWh, och den el vi sålt till nätet, 3447 kWh. Och det är Eon:s siffror som vi fått papper på, så det måste ju stämma. Det skulle betyda att vi klarat hushållets el inkl. värme, varmvatten, hushållsmaskiner etc på 4720 kWh under 12-månadersperioden juni 13 tom. maj 14.
 
På årsdagen av uppstarten ska man rapportera in till Länstyrelsen hur mycket el anläggningen producerat. Det var 5031 kWh för första året och det inträffade den 24/5 2014. För att få en uppfattning hur stor del av den producerade elen som går till försäljning, kan man kanske ta summan av de två senaste sexmånadersperioderna, 3447 kWh och dividera med den producerade takelen under ett år, 5031 kWh. Det blir 68% som går till försäljning till ett spotmarknadspris på 25 - 26 öre. Relaterar man försäljningen till den el som huset faktiskt förbrukat, blir siffran 73%. Det är att elda för trutarna - det är ju främst de som sitter på skorstenshuven. 
 
Det vi kan göra för att utnyttja solelen ännu mer är inte använda tvätt-och diskmaskin annat än under flödande sol. Då borde vi få lägre förbrukning och lite mindre procentsats såld el.
 
 Nu har jag dessutom fått en trådlös förbindelse med solpanelcentralen och kan avläsa energiflödet i datorn. Mer om detta senare.

RSS 2.0