Hans Johansson

Födelsedagar i familjen är koncentrerade till september - eller augusti - september. När nu våra barn är lite mer utspridda, är det extra roligt att  träffas så många som möjligt. Helena fyllde 45 den 31 augusti, David blev 38 den 12 september, barnbarnet Alexander firade sin ettårsdag den 16 september. Emily, till sist i den här omgången, blev 27 år den 24/9. Anna med familj hade en solvecka i Turkiet - men Anna fyller år först i november, liksom Lilia. Det är bara jag som firar i juni.

Här har Helena och Alexander riktigt roligt: äldst och yngst av födelsedagsfirarna.

Är man ett år är det extra roligt med "riktiga" grejer - om nu Ficher Price kan räknas dit. Men det var med påtagligt intresse som gossen matade in mynten i kassaapparaten. Men så låter det också, plingar när man vevar och vips kommer kassalådan utfarande.

Pappa David har ju också blivit ett år äldre och det firades bl.a. med ett tjusigt fodral till hans grymma Fender Strato nånting.

Emily drog det tyngsta lasset när det gällde kalasfixandet - hon är oskattbar den flickan i sitt myckna kunnande om att  få till smakfulla kalasbord.

Alexander har en riktig julafton med många roliga paket. Här har ha fått en telefon som ringer och blinkar mest hela tiden.  Men de flesta leksaker har en mängd ljud inbygda numer - lite påfrestande i långa loppet för alla i småbarnsfamiljer, kan jag tro.

Det var ju förstås några ytterligare födelsedagsgäster. Här några till:

Och ytterligare några:

Nu är badsäsongen slut får man förmoda för från och med den 15 september får hundar och hästar beträda Glommens havsbad. Den långrunda stranden vidgar sig mot havet. Nu efter några dagars ganska hårda västliga vindar ligger tång och annat som havet kastat upp i tjocka lager på stranden. Vovvarna har inget emot denna blöta sörja utan rusar på så fort de kan.

De springer snabbt ett par hundra meter, stannar för att se om jag är kvar och rusar lika fort tillbaka för att fånågon liten belöning. Ropar jag 'Kom' vänder de tvärt förutsatt att det inte är något intressantare som lockar. Katter ligger illa till för att inte tala om dvärgkaniner.

Det blev inte riktigt bad den här gången heller men de har vågat sig lite längre ut än tidigare.

Leken fortsätter även om man frestas att tro att det är en kamp på liv och död. Men det är enbart ett spel för galleriert och att visa  tänderna hör till. Det är 'mjuka' bett som delas ut.  Det kan vara svårt att tro när tonåringarna visar sina garnityr - men så är det.

Men det är möjligen bara hundarna som springer ut i det kylslagna vattnet. Själv har jag krupit in i kapuchongen för länge sedan eftersom jag tillhör de frusna.

Nu är de ny-shavade i ansiktet. Det är andra gången jag gör det och nu upplever de klippningen med visst välbehag. Att efteråt bli klappade på nosarna är något de gillar.

En stäppvipa är en sällsynt fågel. Det är andra fyndet i Halland, fick jag veta när jag fått syn på den. Men själv verkade fågeln totalt omedveten om all uppståndelse den orsakat och och betedde sig som den brukar, kan man tro.

Att fotografera genom tuben gör att man tappar lite skärpa och ljus. Det är nödvändigt med högre ISO-tal, här 800, för det över huvud taget ska gå att fotografera när solen gått i bank och lätt skymning råder.

De två hundbarnen i familjen har vuxit till sig. Nu har de åter hittat mina tofflor - eller var det jag som hittade dem och började använda dem igen? Nu finner jag dem säkrast på gräsmattan tillsammans med en gammal mjölkpaket, en utdragen WC-rulle eller mattes glasögon! Jaså, var det  där de var! Som vi har letat.

Stora barn kan springa fort. Det har våra pudelvalpar nu övat upp till mästerskap. Det betyder att de kan hålla svindlande hastighet när de jagar varandra. Jag har roat mig med att rensa rabatter och kantskära dem och sitter hukad, på knä, när dervisherna galopperar fram. Att husse sitter i det gröna verkar inte stoppa framfarten även om det är trångt - en hund på var sida pressar sig fram med mig i mitten.

Men jakterna har sin tid. När jag suttit hukad och dragit upp gräsrötter, brukar Eunice sätta sig bredvid mig och titta intresserat på vad jag gör. Ibland måste hon bara slicka mig för att visa att vi hör ihop. Det gjorde aldrig Morris. Silver är lite mer sparsam med ömhetsbetygelserna även om det förekommer. Men hon är minst lika intresserad av att gnaga på ett tyggben som att slicka mig i nacken.

Är vi ute brukar de få rasa av sig på en större äng. Då måste man visa upp sina nya vita tänder. Jag har inte sett så vita tänder annat än på filmstjärnor. Men vovvarna har äkta vitt i bettet.

Men när kvällen kommer vill de sova - så nära husse som möjligt. De vill dock inte upp i min säng och det är jag tacksam för. Eunice kryper gärna under sängen och sover där ett tag. Men ofta nog ligger de i syskonbädd, nära varandra.

Fågelskådning i den högre skolan, masskådning, det finns många ord som kan beskriva det som utspelade sig under Bivråkens dag i Falsterbo sistlidna söndag. Där var mycket folk - i en till synes oändlig lång rad fågelskådare utefter en stor ljunghed, ofta i tre led där de sittande satt vid sina telekskop och där vi andra stod i ett par led bakom. Vi väntade och väntade på bivråkarna. De väntade säkert också - på de uppvi

ndar som skulle föra dem så högt att de utan skräck skulle våga sig på den 23 km långa överfarten till Danmark och åter få fast mark under klorna.

Den första fågel vi stötte på var dock en sparvhök som for fram mellan träden.

Så vitt jag vet blev det ingen ny fågel för min egen del, vill säga. Det var dock gott om rovfågel i luften och flera bivråkar var synliga. Problemet är bara att komma dem tillräckligt nära.

Det blev trots allt bivråkar som kom närmast min lins.

En trio glada skådare från Falkenberg spred glädje:

I centrum för verksamheten fanns okså en mässa med utställare - hela fågelvärlden var representerad med kikare, kameror, böcker och föreläsningar. Extra roligt var att dottern Emily dök upp från Malmö med Hannu och en skådarkompis.

Nu är Lilia äntligen  hemma igen efter en lyckad höftledsoperation. Nu börjar ett mödosamt arbete att få tillbaka rörelseförmågan i benen som tidigare varit fjättrade av svår verk. Sjukgymnasten håller ett öga på hemvårdens insatser som tränare och beledsagare. Hmmm, allt ska dessa hemvårdare kunna, allt från att bädda sängar till att värma den mat som herrn i huset placerat i kylskåpet för hustruns räkning. Nu ingår alltså sjukgymnastik.

Om man lever tillräckligt länge kommer man själv att få åtnjuta frukterna av den stående besparingen av 100 miljoner inom sjuk- och hälsovården - och skänka en tanke åt den sjukvårdspersonal som sagt upp sig i protest över huvudlösa besparingar. Jag tror på siffran för jag läste den i tidningen. Och jag tror att det är med hemtjänstens hjälp man ska genomföra lejonparten av sparbetinget. När vi för ett par veckor sedan var hos vår privatpraktiserande parkinsonspecialst, en överläkare på Vasa sjukhus i Göteborg, var han helt övertygad om att åtminstone tre veckors sjukgymnastiska övningar på t.ex. Spenshult, skulle vara nödvändigt. Men han hade kanske inte riktigt fått kännedom om de hemtjänstens landvinningar. Vi får väl överraska honom vid återbesöket.

Den gode Goethe var en gång på vandring och övernattade i en liten "Schutzhütte". Han blev överväldigad av den absoluta stillheten där på bergstoppen och skrev den berömda dikten: