Praktejder, ejdrar och tranor

Glommens sten eller snarare Glumsten är den naturliga samlingspunkten för skådare när västvindarna etablerat sig och ejdersträcken drar fram. Det är en speciell känsla när kanske långt över hundra ejdrar drar fram. När de kommer nära, kanske rakt över våra huvuden, hör man det snabba svrirrandet av deras vingar. Och de håller bra fart.



Det alla hoppas på dock, är att få se en praktejder. I den ljusa gårdagskvällen var det en rapporterad praktejder som ännu inte passerat Stenen.
- Den har väl gått ner någonstans, var gissningen. Varje sträck undersöktes noga ifall, "prallen" hade fått luft under vingarna och ryckts med. ¨Så hörs ropen- det är fortfarande långt till sträcket, många kilometer bort mot varbergshållet - där, ja där! Man har sett den. Den kommer med detta ejdersträck, den efterlängtade. När den breda fronten passerar framför oss och ovanför, har flera av oss tappat den, myllret av snabba vingrörelser gör det svårt att koncentrera blicken. Bättre att försöka att ta fotografier av alla och låta kameran göra jobbet med sina dryga  sex bilder i sekunden.

I datorn var den med! Det gäller att isolera fågen - kanske till priset av  skärpa.





Det är mycket snabbt över. Det var som sagt, först hemma vid datorn som fynden gjordes.

Och idag, en dag senare, avlöser sträcken varandra. Men nu är det inte bara ejdrar, tranor kommer in från syd. Över vattnet, på ganska hög höjd, hörs deras hesa skrin. Så, strax söder om Varberg ändrar de riktning, ib land under en viss oordning där flocken vinner höjd för att sedan styra nordost inåt och uppåt. Hornborgasjön är nästa anhalt.



En rörande incident inträffade. Ett tranpar hade kommit på efterkälken. Den ena av dem lyckades inte hålla sig flygande utan verkade då ner på vattnet. Avståndet från oss var nog flera klm  och då är det svårt att se vad som händer. Men uppenbarligen saknades den här tranan av sin vän för en kom flygande  och i stora svängar försökte fy syn på kamraten. Så --- långsamt höjde sig den första tranan i luften och efter en kort stund kunde bägge fåglarna ta mark och vila ut.









Ha, ha 16 grader varmt

Ja, efter all snö, bitande kyla och pinande blåst kommer äntligen våren i form av milda soliga vindar. Lund hade 19 grader, högst uppmätta värdet sedan mätningarna börjat 1753. Även om kalla vindar drar kring öronen så har de ändå ändrat riktning: västliga!

I trädgården såga jag för första gången en rödhake. Välkommen gäst. De brukar finnas vintern igenom men i år hade det inte fungerat. Nu kommer de i stora skaror för att snart genljuda i vårhagarna.



Andra vårtecken är bobygge. Hittar man ett lagom stort hål är det bara att röja ur utrymmet och ta det i bestittning. Det här kajparet hade stora städardagen och flög ihärdigt ut ur hålet med skräp, kanske murket trä.  Detta inträffade vid promenaden utefter Atran.


I samma vatten är det alltid gott om gräsänder och skrattmåsar. De senare flyttar som regel lite söderut under vintern. Nu är de tillbaka i vart fall. Den mörkbruna hättan har fått full färg på en av dem, de andra har snart sin sommardräkt i ordning. 


En mer sällsynt gäst har funnits i Ätran hela vintern. Denna mandariand är troligast en parkrymling och har här lyckats överleva vintern i ändernas sällskap. Denna hona borde befinna sig i östra Asien - eller kanske den har hört hemma bland de förvildade mandrarinänderna i Storbritannien? Nu finns där här till beskådande har har blivit lika tam som gräsänderna-





Men inte bara fåglar - annat får också plats. I torsdgs var vi åter i Helsingborgs konserthus och lyssnade till Verdis Requiem, lett av den italienske dirigenten Pier Giorgio Morandi. De figurer han ritade upp i luften med taktpinne och handrörelser, skickades ut över orkestern och kören och kom omgående tillbaka i form av ljuvaste musik.





Flytt, flytt kommer alltid igen

Det börjar låta som det ska över vattenspeglarna i Korshamn, flyttfåglar är på väg in. Strandskator drar ibland i vida bågar över den ännu frusna marken - de hörs minst lika mycket som de syns. Gravänder kommer stundom forsande ute på vattnet och ibland delas ett tjuvnyp ut.



De mer långflyttande skärfläckorna har precis kommit. Igår var där två, i förrgår fem. Det gäller att vara först till häckplatserna. I min "fågelnamnsbok", Nilsson, L., (2005).  Orre, trast och trana. Om Fåglars namn. Ellerströms. går att läsa om skärfläckans namn. Ska 'skär' beteckna liten holme eller 'skär' i betydelsen ren, syftande på vitheten i dräkten? Är 'fläcka' knutet till de svarta inslagen i dräkten eller möjligen till det norska dialketordet flaeckja, som betyder kliva omkring med långa steg? För en svensklärare blir glädjen total när
SAOB utnyttjas, liksom Hellqvist, Svensk etymologisk ordbok. Båda finns på nätet för den intresserade. Det latinska Recurvirostra
betyder helt enkelt bakåtböjd näbb. Avosetta däremot, har man inte lyckats härleda etymologiskt. Här får vi nöja oss med att det var kustbefolkningen i Venedigs omgivningar som kallade fågeln så.


Ett antal etymologiska hjälpmedel finns samlade under namnet thesauruslex.se - vilket var vitsigt. Som ordboksälskare och dito brukare känner man sig ibland som otidsenlig dinosaur.

Några snösparvar hade också sällat sig till flyttgästerna. Avståndet och ett lite disigt väder medverkar till relativ oskärpa. Men det gör troligen också en viss osäkerhet med den nya fotograferingstekniken: att fota genom tuben med en ganska tung spegelreflexkamera. Det går bara att ställa in skärpan manuellt. Särskilt vid sämre ljus kan det kännas obekvämt att inte ha autofokus att tillgå. Men efter vad jag hört ska det finnas ett objektiv med inre fokusering: EF_S 60 mm f/2.8. Det är även ett välkänt makroobjektiv och försvarar sin existens enbart genom detta. En liten investering kanske blir följden en vacker dag.




Morris har hängt med. Så länge vi är i rörelse verkar han inte tycka illa vara men blir han stående en stund med fötterna i iskallt smältvatten, börjar han snart att darra. Då får vi röra på oss och återgå till bilen. På vägen ut ur naturreservatet möter vi nästa kontingent vårspanare. De har redan stannat och riktat in sina tubkikare mot något intressant därinne i den disiga viken.


Vi far hem, jag med mina bilder, Morris med sin längtan efter ett mål mat och husses varma säng att sova i. Ejderflockar drar fram och viporna har inlett sina halsbrytande cirkusnummer. Våren flyttar in.


Mahler - ett musikgeni

P2 spelar alla Mahlers symfonier under mars månad. Önska i P2 har varit full av lovord och önskningar från denne tonsättares rika produktion: aptiten, nyfikenheten och tonörat har fått upp vittringen (??). Men att låna sitt öra på P2 på deras tider är inte alltid möjligt. Det är då Spotify kommer in som räddaren i nöden. Här blir man sannerligen inte lottlös. Frågan är bara vad man ska välja. För att testa sökte jag på Symfoni nr 5 och fick massor av träffar: det verkar som om alla dirigenter med självaktning spelat in detta verk. När jag räknat samman femton inspelningar gav jag upp; att få med alla är kanske inte meningsfullt. Men visst är det en utmaning att lyssna igenom ett antal och jämföra hur tonbilderna avlöser varandra. Det skulle nästan behövas två pensionärstider för göra en sådan uppgift rättvisa. Några exempel får illustrera

Alain Lombard – Symphony No. 5 in C sharp minor (Death in Venice) - Scherzo

Rafael Kubelik – Symphonie Nr. 5 in Cis Moll: I. Trauermarsch. In gemessenem Schritt. Wie ein Kondukt

Berliner Philharmoniker – Symphony No. 5 in C sharp minor: I. Trauermarsch (In gemessenen Schritt. Streng. Wie ein Kondukt)

Maurice Abravanel – Symphony No. 5, I. Trauermarsch; In Gemessenem Schritt; Streng; Wie Ein Kondukt osv  osv ...

Men det är väl så här min skalle funkar: jag får en idé och så ska jag genomföra den på ena eller andra sättet. Det var ju så det gick till när fågelskåderiet drabbade; inget man släpper taget om utan något man kan fördjupa sig i, något som varar länge och som ställer krav på en, som tillåter en och annan utflykt (nästa tordag bär det v till Konserthuset i Helsingborg igen) och som erbjuder kunskaper på olika nivåer.

Idag - och igår - fanns en ringand i Falkenberg. Många såg den. Men när dimman lättat fram på tidiga eftermiddagen och jag placerade miv vid Lövstaviken, var det bara enågra viggar kvar. Och en silltrut.
Det pågår ett forskningsprojekt där ett par GPS-utrustade silltrutar följts ner till Afrika och tillbaka till Östersjön igen. Silltruten har gula ben, är mindre än en havstrut och såvitt jag förstår är detta en sådan.




Strandskatan är redan här i stora skaror. I eftermiddags genljöd stranden av deras gälla skrin.
Ont om mat verkar de ha, där bland insflaken. Det blir lätt kamp om födan.


En symfoni går snabbt förbi när man reidgerar sina bilder. Jag behöver nog inte oroa mig för att inte henna med - med så mycket fågelbilder som passerar datorn.




Vårtecken

Hade snön lyst vit och legat julkortstjock på taken skulle takdroppet utgöra ett angenämt ackomgemang till vårens antågande. 'Öfsadröpet' uteblir dock då snön så effektivt skottats bort. Däremot 'bär skaren på morgonen', ett säkert vårtecken i Norrland. Jag blev varse att skaren inte var riktigt så bärkraftig på eftermiddagen då jag forcerade snötäcket mellan vägen och strandlinjen vid Morups tånge; skaren bar inte hela mig, om jag säger så. Jag fick till min glädje se strandskator - femton noga räknat, tre tofsvipor, en handfull gravänder, knipor vars hela kroppsspråk stavades 'parning' samt en salskrake, hane med hela den vita praktdräkten.

Fyra prutgäss landade strax intill iskanten i Korshamn - en ståtlig syn. De kanske var lite tidiga men häckningsplatserna ligger utefter de arktiska kusterna där födotillgången är näst intill obegränsad och där solen aldrig går ner. Sångsvanar, ett par, letade också efter föda.


Ett drygt 60-tal ejdrar rörde upp salta kaskader en bit ut och det som Darwin betecknade som själva drivkraften för allt liv och för arternas utveckling, nämligen kärleken, var i full gång. Darwins innerligt troende och mycket fromma hustru hade säkert en hel del att tillföra det begreppet.

På väg från Kurshamn fanns ett par rapphönor, varav den ena borde vara tupp. Helt nära väcgen, bara att backa lite och så ner med vindrutan och fotografera. Denna gång med det nya objektivet, 50 mm, 1,8 gick det tack vare att fåglarna stannade kvar. Det objektivet är bara till för att kunna digiscopera med i övriga fall.



David har hamnat i Kuala Lumpur i samband med jobbet. Där är det lika besvärande varmt som det kan vara bevärande kallt här. Men man vänjer sig både med det ena och det andra. Nu talar vi med varandra via Skype. Det är en nästan kuslig känsla att höra hans röst, stark och naturlig, tala inifrån hustruns laptop - och dessutom se sonen som på TV. Han kan se oss också, Heja Skype. Inte kostar det något heller. Teknikens under!

Vill man läsa om livet i Malaysia så går det bra. David bloggar därifrån:http://kualalumpurinspring.blogspot.com/ 
Uppochnerpåvända världen, mer eller mindre ruskig. Alice i Underlandet kan nästan slänga sig i ... nä, det var orättvist. Bara för att hon inte hade Skype ... Men visst är det en märklig värld?

Som avslutning går det utmärkt att lyssna till Bachs Matteus-passion, t.ex Gewandhausorchester Leipzig – J. S. Bach: Matthäus-Passion/Erster Teil/Herzliebster Jesu, was hast du verbrochen (Choral) och låtsas att det är fullständigt normalt. Alice i Underlandet hade kanske tyckt det. Men lever vi inte alla i våra 'underland', där en knapptryckning kan förändra så mycket?




Klagevisa över denna kalla och torra vår

Någon hade påbörjat sin 31:a 15kg-säck med fågelfrö, kunde man läsa i tidningen. Riktigt så mycket har det inte gått åt i fågelhuset. Det är väl bara sådär drygt 50 kg solrosfrö och några påsar gott och blandat för råkor, kråkor och trutar. En kråka har lagt sig till med en effektiv spridningsmetod, när hon satt sig tillrätta och sprätter ut strimmiga solrosfrön till den underlydande hopen av pigga råkor. Det ser inte ut som om hon äter frön, bara vispar till för att de glupska råkorna ska bli mättade.



Råkorna uppträder alltmer par om par - ett vårtecken så gott som något. Tidigt sitter ett tjugotal grovnäbbade par och väntar på första frukost. Har de tur är trutarna på annat håll, annars tar de hand om de första godbitarna:  koltrastens äppelbitar, talgoxens margaringryn och gulsparvarnas brödkross. Kvar blir diverse fröer till sprättkråkan och de förälskade råkorna. Först så småningom vågar sig småfåglarna fram och hoppar försiktigt fram mellan staketbrädorna.



Ytterligare ett vårtecken tittade fram häromdan - en stare. Och även om denna prickiga individ skulle tillhöra flocken som hållit sig kvar vintern igenom, känns vårens ankomst ändå påtaglig. Stark sol och smältande drivor talar också sitt tydliga språk. Väderguden som satt sig tillrätta i datorn har dock bara kyla att erbjuda de närmaste fjorton dagarana.



Koltrastparet håller sig troget till fröfästet, ofta de enda som finns där. Honan är riktigt vacker i sin lite oansenliga dräkt:


Hanen är ståtlig med sin gula näbb och tydliga orbitalring kring ögat.



Det som tränger sig på är Lars Wivallius' dikt Klagevisa över denna kalla och torra vår. Vintrarna kunde vara obarmhärtigt långa även under 1600-talets första år.

Det är inte alltid man hinner ta upp den här dikten i litteraturkursen som det ser ut nu.  Men här är den:

En torr och kall vår gör sommaren kort
och vintrens föda fördriver.
Gud hjälpe, som rår, si våren går bort
och liten glädje oss giver.
Sol varma, förbarma!
Hos vädret torrt
nu kölden sommaren river.

Gott majeregn giv, lät dugga tätt ner,
lät varm dagg örterna fukta!
Oss torkan bortdriv, lät frostet ej mer
de späda blomsteren tukta!
Var nådig, var rådig!
För dem jag ber,
som Herran tjäna och frukta.

Lät väderet kollt och torkan oblid
ej tvinga rosorna röda,
lät åkeren stolt ej läggjas så nid,
att han ej bondan kan föda!
Bevara från fara
i allan tid
den späda jordenes gröda!

Lät himmelens port utvidga sin gång,
hjälp molnen högre uppstiga,
lät höra oss fort skön näktergals sång,
som kölden tvingar att tiga!
Lät sjunga de unga
med stämmor mång!
Lät barnen dansa och niga!

Lät dansa å rad folk, stora och små,
lät färla sommarens färlor!
På blomster och blad lät tillra och stå
de våta himmelska pärlor!
Lät kvittra, lät tittra
steglitsor små,
hos granna svenska sädsärlor!

Giv glädje och tröst, lät lärkjan ej dö,
lät leva sommarens svala!
Hugsvala vart bröst på Sveriges ö,
som nu mån sorgeligt tala!
Giv sommar, giv blommer,
giv gott grönt hö,
lät göken ropa och gala!

Mot gryningen blek, mot dagningen blid,
när natt och dag sig åtskilja,
lät höras mång lek om sommarens tid,
djur dansa, spela och gilja!
I strömmer ej glömmer
mång lax, mång id,
mång fisk tå hava sin vilja!

Gör dagen oss lång, gör natten oss klar,
lät duggregn varma nerfalla
och locka till sång den fågel som har
tyst varit vinteren kalla!
Lät klinga, lät springa
mångt hjon, mångt par,
lät fröjdas människor alla!

Gack fruktbar oss upp, gack fruktbar oss ner
och hälsa byar och städer!
Mång åkermans kropp tå gläder sig mer,
som går i tunna linkläder.
I dalar trast talar
och mång mun ler
och mång trumpetare kväder.

Ja, ljuvliga sol, tu fattig mans vän,
som titt sken ingom villt spara,
lys uppå vårt bol med sommar igen,
lät köld och torka bortfara!
Nu längta, nu trängta
kvinnor och män
att gå i solskinet klara.

Gör sorgen oss kort, bliv åkermans vän,
lät grönska skogar och dalar,
driv torkan oss bort, giv vätskan, som än
mång bondes hjärta hugsvalar!
Lät sjunga mång tunga
om fröjd igen,
som nu bedröveligt talar!

Lät skogen stå grön, lät jorden få fukt,
se till, att oss intet trängjer,
lät fläkta en skön och härlig en lukt
av skogar, åkrar och ängjer!
Lät kransas, lät dansas
med fröjd och tukt,
lät bäddas brokota sänger!

Lät gräset bli blött och blomsteren skön,
lät dansa lilla lekatten,
lät fläkta oss sött vitt ut uppå sjön,
lät skönt vär blåsa på hatten!
På ängen giv sängen
i gräset grön
åt dem, som färdas om natten!

Lät ämbetsmän få rätt bruka sin hand
och trygg på resa sig giva,
lät köpmänner gå till vatten och land,
tit de helst handelen driva!
Av rosor och kosor
ibland all stand
lät mången fröjdefull bliva!

Lät dagen bli varm! Mång herde tå står
i mång grön, lustigan skugga
och rester sin arm åt getter och får.
På bär och äpplen lät tugga!
Från plogen åt skogen,
så vitt han når,
lät oxen titta och glugga!

Släpp boskapen vall, lös oxen ur bås,
driv fä och fänat åt skogen!
Lät öken få stall in under Guds lås,
lät bonden glädjas vid plogen!
Höst mustig gör lustig,
lät säden fås
av åkren ymnig och mogen!

Lät grönskas hans får, lät blomstras hans äng,
hjälp fylla bingarna blotta!
När bonden själv rår, får krigsman ock säng
att vila lemmarna trötta.
Still vreden, giv freden!
Mång piga, mång dräng
tå glädjas över all måtta.

På blomster och löv lät stimma de bi,
som draga honungen söta!
Men luften blir döv av buller och skri,
där sig två krigshärar möta.
Still vreden, giv freden,
Gud statt oss bi,
som bäst kan fienden stöta!

Tu råder om krig, tu råder om allt,
tu rår om himmelens fäste.
Ty vill jag ock tig allt hava befallt.
Hjälp oss till fot och till häste!
Gör frodigt, frimodigt,
vad nu är kalt!
Tu vest allena vårt bäste.

Vi have, o Gud, tig syndat emot,
förlåt oss bristerna svåra!
Vi vele titt bud med bättring och bot
nu följa dagarna våra.
Lät falla med alla
tin vredes hot,
och dämp allt, vad oss kan dåra!

Dämp vällusten ner, tin gåvor oss lär
alltid rätt nyttja och bruka!
Och äntlig jag ber, hjälp deras besvär,
som tuktigt sina bord duka
och hjälpa, ej stjälpa
den hand, som bär
en tom och söndrigan kruka!

Giv dem ett gott år, dem lyse tin sol,
som årsens tider vet dela,
dem månen ock gå, i år som i fjol,
att ny och nedan ej fela!
De andra lät vandra
till tomma bol,
som aldrig hjälpa sjukt hela!