Sommarvingar
Västkustens långgrunda stränder fylls med flyttfåglar. Det låter oavbrutet, det flygs med snabba vingslag och här och var ligger någoni på ägg. Måtte det gå väl! Den här dagen var det mer än långgrunt och det betyder lågvatten. Blir det högvatten kan boet, eller bona, vara borta.
Här har en stranskata dolt sig i vegetationen för att ruva. Det var en tillfällighet att jag fick syn på den - det var först sedan jag följt en sånglärka med kameran en stund och försökt få bilder i flykten. När lärkan landade i det höga gräset, råkade det vara strax intill strandskatan.
Strax innan hade sånglärkan hovrat länge på låg höjd. Det var detta jag försökt följa med en tung kamera monterad på fågelkikaren - ganska svårt att få bra bilder, f.a. på nära håll eftersom vinkeln blir så liten och fågeln ofta flyger ur bilden, så att säga.
En trio myrsnäppor for förbi, tursamt nog på fotoavstånd. Den lilla näbbkrökningen på själva spetsen, avslöjar vilken fågel det är.
Lite längre in i viken kommer en storspov in för landning med sin krökta näbb. Ibland kan det vara bortåt ett par hundra av dessa stora vadare och det ger ett mäktigt intryck. Den här kvällen var det nog bara en, som jag såg i alla fall. Till höger går en färgglad gravand och i mitten en rödbena. Namnet står målat på benen, så att säga.
Ett silvertärnepar genomkorsar vikens lägre luftrum, dyker då och då efter något ätbart. Men när den satt sig på en sten, ser man de karaktäristiska korta benen och den helröda näbben. Nu gäller det att få en familj att växa
så att flygturen från trakterna kring sydpolen lönar sig. Detär en bit att ta sig; faktiskt den fågel som flyger längst av alla. Vi är glada över att den håller tillgodo med vår vik som häckningsplats.
En kustpipare står staty på en sten, förefaller orörlig. Men när jag betraktar olika bilder, har den rört på sig en smula - men inte mycket. Så ser den ut andra sommaren innan dräkten förändras radikalt och det liknar en engelsk domare - som adult.
Större strandpipare är en av de första fåglarna man lär sig som fågelskådare är större strandpipare. Den har typiska drag och verkar vara allestädes närvarande.
Den vadare som dominerar den här förkvällen är ändå skärfläckan: 25 stycken finns lite runt om i viken. Några har lagt sig på ägg. De är tacksamma att studera både i vattenbrynet, där de födosöker, och när de flyger och utstöter kraftiga lockrop.
Detta var några av de intressanta fåglarna att spana på och följa. Men det finns betydligt fler och det är bara att hoppas att de stannar en dag eller två och inte bara flyger vidare.
Barnbarn
Så har det hänt igen - jag har blivit farfar. Den syttonde mai, Kristi Himmelsfärds dag blev det av. Nu var det för andra gången. Det hade gått bra om än lite fort. Ett vackert flickebarn har sett dagens ljus och David och Johanna har givit Alexander ett syskon.
Frågan hur storebror skulle hantera situationen blir aktuell. Men Alexander förstår vad som gäller - utan att blinka tar han sin älskade mjukhund och räcker till lillasyster:
Gräs
I höstas skaffade jag en gräsrobot. Den fungerade ett par timmar, sedan måste den laddas. Men laddningen misslyckades och det blev så småningom retur till generalagenten. Ett enkelt kortslutningsfel, lätt att åtgärda, återförde roboten till livet igen. Nu har den klarat av hela gräsmattan, eller gräsmattorna snarare. Eftersom det gröna området på tomten har smalare korridorer, måste man ibland köra Robomowen manuellt. Men det är inga större problem. Med två hundar i farten måste man ändå se till att det inte ligger diverse husgeråd, skor eller bollar som kan skada klipparen. Och inga hundar ska vara ute under seansen, det kan ställa till olyckor.
Under klipparen finns tre skarpslipade knivar som roterar. Det skapar en klippbredd på 53 cm och det är nog mer än de flesta robotklippare presterar.
Hur den fungerar? Youtube har svaret! Men att det är en kraftfull maskin kan detta klipp visa - säkert från andra sidan Atlanten. Men gräset är detsamma, bara så mycket längre. Men där är ju allt dubbelt upp! Men då gör det inget om man hoppar över någon vecka eller så.
Kraftkällan består av två helförslutna 12 volts blybatterier - också det en gammal beprövad teknik. De moderna batterierna kan kosta en förmmögenhet den dagen de ska bytas. Service? Jo, Elektroluxaffären i Varberg är ombud och jag tror att hela Elektroluxkedjan säljer mycket av den här krabaten.
Nu handlar det 'bara' om att försöka vårda gräsrötterna, som blivit mycket slitna på alla accelerationssträckor där hundarna tagit fart. Så har också en kissefläckar blivit ansträngda - det instundande regnet kommer att göra gott och kanske omvandla dessa fläckar till rena kraftcentra av gräsnäring.
Har man en gräsmatta som inte är uppdelad av smalare partier, kan man ha en helautomatisk Robomow. Fast har man hundar som dagligen bär omkring föremål och lägger lite här och var - eller skapar svarta hål - då passar inte helautomatiken riktigt. Men youtube kan visa upp även detta.
Fortsätter man att undersöka youtube hittar man det mesta i gräsklipparväg - där man slipper att motionera sig själv. Där finns den som är besatt av radiostyrn ing och har försett sin gamla motogräsklippare med en radiostyrd enhet. Men han nåste ändå stå och styra apparaten. Eller gräsklippare med larvband som klarar nästan vilken terräng som helst.
Nästa generation robotgräsklippare kommer kanske att byggas som miniatyrtraktorer som sköter sig själva även om det sitter en gubbe bakom ratten.
Vår
Landskapet förändras. Det som igår förmörkade utsikten för en del, har idag blivit flis. En sådan jättehög fällda trän kunde nog ta flera dar att mala ner till smulor, kunde man tänka. Men det gick över dagen, inklusive bortforsling. Nu återstår en mindre rishög som kanske blir en brasa. Vi får se.
Det lyser lite gult inemellan. Nu gäller det att man hittar i floran. Frågar man någon förbipasserande kännar man igen sig:
- Nja, jag vet inte riktigt.... ser det inte ut som ...
I förstoring ser det ut så här:
Det finns 36 olika videarter enligt stora floran. Jag gissar på krypvide - kanske kan någon förtydliga?
Den blå ängsviolen lyser till här och var i strandgräset. Min favoritfärg är blått och har så varit i alla år. Det är nog inte bara färgen i sig utan det den förknippas med det underskönt vackra men som växer i en mycket karg och utsatt miljö.
Det är lätt att i hastigheten säga styvmorsviol men den ser annorlunda ut. , smaka på ordet. Det har säkert inget med 'styv' att göra. Så är stiuffmoder moot barn, som salt i såår ögon kan man läsa i SAOB. Där finns också denna förklaring till blomnamnet styvmorsviol: styvmorsansikte, med syftning på formen o. utseendet på blomman som har en ansiktsliknande form o. anses påminna om ansiktet hos en elak styvmor. Det finns fler exempel i SAOB. Hellqvist har en rätt lång utläggning i Svensk etymologisk ordbok och en kortad förklaring kan vara ordet styva, som betyder stympa. Ytterligare anekdotiska förklaringar finns men dem får jag spara till dess jag hittar denna ofta gul - vit - blå blomma (viola tricolor).
En bofinkshane går omkring och letar efter något ätbart. Det är en vårpromenad så god som någon. En bit ovanfär honom skränar råkorna i sina bon.
Ger man sig tid att studera de utslående bladverket på träd och buskar, väntar många skönhetsupplevelser. En vanlig rönn, t.ex. kan sätta fantasin i rörelse.
Kommer det att bli en sträng vinter? Går det att avläsa på rönnbärsklasarnas mångfald?
Regnvädren avvlöser varandra och i kvällningen får det fina ljuset ge oss ledning. En Iphone går också att fotografera med - praktiskt när storkameran fått stanna hemma. Stranden är alltid lika inbjudande.
Vovvarna har fått sömnstänk i ögonen. De har rört sig mycket även om en något stramare herre tyckte att "det var trevligare om de vore kopplade" - ja, han använde bestämt inte konjunktiv, det var en skönmålning, men han har rätt att lösa hundar kan förefalla obehagliga. Dessutom finns ju lokala ordningssstadgor, jaktlagar etc att förhålla sig till.
Som en motvikt till alla dem som kan uppleva hundar som ett hot får man väl se dessa sömndruckna pudlar, som mest använder tungorna i sin kontakt med människan: slick, slick :)
I havsviken
Nästan alla fåglar kommit re'n. Själv har jag inte ägnat dem särskilt mycket tid ov olika orsaker. Men igår
tog jag med mig bästa kameran på hundpromenaden och blev belönad. Sädesärlan har "frihjulet" inställt
och använder bara vingkraften sporadiskt. Det är väl att flyga grönt om något!
En silvertärna flyger över Glommens långgrunda havsbad och dyker då och då - i etapper - för att fånga något byte. Ibland kommer den i bra läge för att visa upp sina nästan genomskinliga handpennor.
Näbben är helt röd - utan svart spets. Men det är sådant man bara ser i datorn när man kan laborera med olika ljusförhållanden. Visst är det fascinerande med denna långflyttare - som närmast kommer från Antarktis och därmed är den som flyger längst varje år. Men vad gör man inte för att få midnattssol året om?
Och visst måste man bada, det går bara inte att låta bli. Men de tycks tåla det - några ordentliga ruskningar så att vattnet skvätter ur pälsen så verkar allt bra igen. Jag hade darrat och huttrat av det kalla vattnet.
På hemvägen passerar vi en råkkoloni. En tjusig råka sitter och iakttar världen och uppstämmer ett vackert kraxande när vi passerar. Fågelsång som fågelsång!
Senare, när det så smått började att kvällas ville jag ha naturen för mig själv, utan hundar som drog åt alla håll. Jag åkte jag ut en dryg timme till Korshamn vid Morups tånge för att se vad vadarvåren vinkade med. Det mest självklara är alla strandskator, svartvita och skränande, med brandgula näbbar som finns här under större delen av sommaren. Flera häckar här, en del drar vidare till andra stränder.
Men de svartvita eleganterna, med sin graciösa näbbföring, har också kommit. Elva stycken räknade jag in i gårkväll av skärfläckorna i Korshamn. De gick i sällskap av ett par rödbenor och några myrspovar, se senare med nästan lika långa näbbar men alldels raka. En går lite i bakgrunden.
Den lugna, grunda viken fylls plötsligt av snabbt accelererande gravänder. Det är lite långt avstånd för att man ska se vad som pågår men kameran arbetar, trycker iväg serier om tio bilder i sekunden. Det är en skön känsla att ha så bra utrustning det går. Det har gett en och annan överraskning. Som nu, när jag tittar på alla gravandsbilderna! Det är parningstider och det gäller att vinna den vackraste och mest lämpade honan. Här är det en rad pannknölade hannar som (för)följer en hona. Raggningsfrågan -Går du ofta hit? har nog inte ställts i kväll.
Här gäller det att vara först, störst och snabbast - och ha tjusigast knöl!
Över den mindre regnvattendammen kommer svalorna på låg höjd och stryker över vattenytan. På mitt avstånd ser jag bara att det är ladusvalor; hussvalorna med sina vita övergumpar är inte med den här gången. Men i datorn avslöjas att det också finns en och annan backsvala med, med sitt typiska bröstband och lite brunaktig färg.
På väg hem i solnedgången ser jag en storspov leta mat på en åker. Nu har jag kameran i beredskap. Sitter man i bilen brukar det gå lättare att får bra närbilder.
Lite skygg verkar den dock; det är väl kamerans slutarljud som hörs och skrämmer den något.
Cyklistens dilemma
Häromdagen hade jag tänkt cykla till Falkenberg, ca 10 km hemifrån. Lilia vill åka med och vi sporrade våra aluminium/plast springare och satte av. Min elcykel har aluminumram och Lilias elmoppe lyser av blå plast. Cykelbana är planerad men åker man via Morups tånge, den stora kvarnen i Olofsbo camping och vidare genom hela detta småstugelandskap av välskötta anläggningar, kommer man så småningom fram till Sveriges bästa cykelbana. Den går utefter kustvägen mellan Glommen och Söderbro, passerar ett industri- och hamnområde. Den är förhållandevis lättrampad - i synnerhet för elcyklister - som ju strängt taget bara åker med under fejkad trampning - bara för att hålla elsystemet igång.
Huruvida den är bäst är egentligen en fråga om vindriktning. Blåser det motvind, ja då minskar attraktionskraften. Men skönheten, skönheten - hur är det med den? Jag skulle i så fall vilja framhålla cykelbanan mellan Kullavik och Askim. Den går på en gammal banvall alldeles intill havet och är nog den vackraste jag vet. Men jag har ju inte cyklat till Nordkap - ännu.
Men innan vi lämnat Olofsbo bakom' oss, skvallrade mitt bakhjul om att luften höll på att pysa ut. Så var det, och först en och en halv timme senare, kunde jag nå hemmets portar, lätt trött på promenader med elcykel.
Att hitta en reparationssats var inte så svårt och inte långt därefter hade hålet täckts av en gummilapp. Snart satt bakhjulet på plats igen. Dagen därpå gjorde jag om bedriften och cyklade in i Olofsbo för att eventuellt återfinna min ena borttappade handske. Denna dag var täpporna om möjligt ännu mer välskötta, gräset överallt jämt och smaragdgrönt, precis som i paradiset. Det vardå jag kände de omisskänneliga teckning på en punktering - igen! Den här gången ringde jag Anna, som strax kom med cykeltransporthornen och kunde ta sin åldrande fader och dennes moderna transportmedel hem igen.
Var det cykelns fel? Eller kinesernas? Man var i alla fall själaglad över att inte ha betalat 16.000 för en elcykel - eller varför inte 26.000.? Eller 37.000:-!? Jodå, fint ska de va' och kostar gör det. Man får hoppas att de verkliga dyrgriparna är försedda med punkteringsfria däck och innerslangar som lagar sig själva. För 10000:- - eller det dubbla borde det vara självklara attribut - men är det inte. Men nu har jag i alla fall ett mycket motståndskraftigt bakdäck av märket Schwalbe och som håller för kraftiga genomslag .