En vecka i sorgens tecken
Nu är det fredag och denna vecka, som präglats av begravningar är snart över. Varje situation är ovanlig - man träffar människor man inte sett på flera år, människor som man en gång haft djupa och rika kontakter med. Men så har olika livsmönster placerat om gamla vänner - och så träffas man igen. På en begravning.
Flera gånger hörde jag "Åh, är det du?" Då förstod jag att jag förändrats lite mer än jag trodde. Är man 70 kan man inte se ut som 17, ja inte ens 57. Man är på väg mot 77 - om man får leva. Och det ska man inte ta som en självklarhet. I Släps kyrka fick vi fira mässa tillsammans med många gamla vänner, vänner från den tiden då vi firade mässa där - och Olle Fogelkvist officierade. Nu fick den käre Olle en annan roll, som mist sin Carin men var ändå centralgestalt. Kyrkan var absolut fullsatt, liksom även församlingehemmet efteråt med över 170 deltagare i minnesstunden. Det var här vi träffade så många gamla vänner, tårfylld glädje, saknad och återseende på samma gång. Det var i onsdags.
Igår, torsdag, var det svägerskan Evas begravning i Onsala kyrka. Det blev en mycket fin och stämningsfull begravningsgudstjänst, många vänner och släktningar hade samlats.
När man gör bokslut över ett liv är det så mycket som faktiskt sägs - men så oändligt mycket mer som inte får plats i olika minnesrunor. Var och en bär med sig sin egen uppsättning minnen men det finns ingen riktigt bra kanal för att delge andra - annat än i korta små minnesbilder.
Den här bilden får representera de fyra generationer som i någon mening präglade vår samvaro. Farmor Eva fanns med i våra minnen, lille Isak var mer intresserad av gammelfarmor. Men Eva fick i alla fall träffa sitt första barnbarn och ta med sig minnet av honom på sin sista resa.
Det är ju inte så kkonstigt att man knyter framtidens förhoppningar till dem som just nu är små men som en gång ska axla ett större ansvar.
Så får Eva sin grav i en skuggig lund, en av de vackraste platserna på Onsala kyrkogård. Det är nära för familjen att besöka graven och smycka den. Vila i frid!
När solen skiner genom taket - el från solpaneler
Vid juletid damp det ned en broschyr om solpaneler som producerar el. Det har ju varit en stark utveckling av denna teknik i Tyskland, som f.n. har ca 5% av sitt elbehov från villatak och liknande. Kärnkraften ska på sikt fasas ut där och detta kanske är sättet det sker på. I denna broschyr, från Hallands Energiutveckling i Harplinge, presenterades tekniken. En omständighet som tillkommit på senare tid är möjligheten att sälja den överblivna el man själv producerar. I juni ska det komma definitiva besked om detta för att uppnå likhet i riket.
Men innan allt sattes i sjön, måste det 35%-iga bidraget sökas och beviljas. Länstyrelsen i Halmstad hanterar dessa frågor. 2013 års pengar tog slut 2012 men min ansökan hade beviljats - jag är nr 20 eller så på 2014 års lista. I det läget var det ingen vinst att vänta längre - och idag är solpanelerna på plats, 24 stycken, ca 36 kvadrat. Enligt tillgänglig solstatistik, kommer systemet att leverera 5,28 kW eller 35 - 40 % av vårt årsbehov.
Våra duktiga montörer började igår, arbetade snabbt och det hela var klart idag, långt före lunch. Samtidigt hade elektrikern gjort sin del genom att dra kablar ner till div apparater i tvättstugan.
När väl alla paneler var uppsatta, levererade de elström - men eftersom det måste till en ny elmätare, kunde vi inte dra nytta av solelen ännu. Men det kan ju inte dröja så länge till.
Den tyngsta delen av arbetet bestod i att sätta fast alla hållare. Sedan gick det ganska snabbt att få dit solpanelerna. Var och en väger 17,5 kg - ganska hanterbart, om det inte blåser för mycket.
Att flytta ställningen tog lite tid men när väl det var klart, kom allt material snart på plats.
Så här ser södertaket ut och en lika stor yta vetter mer åt sydväst.
Så var det dags för den sista solpanelen. Arbetet hade gått förvånansvärt snabbt men så har också det här teamet preparerat flera tak redan. Fler och fler upptäcker fördelarna med att producera sin egen el, fram tom. 2016 kommer det att utgå bidrag men det gäller att vara snabb eftersom det inte finns obegränsat med bidragsresurser.
Sommar med rekordtemperaturer
Livet går sin gilla gång, kan man säga. Nu har vi haft rekordvärme, där bl.a. Eftra i Falkenberg har toppat en temperaturlista. Men ute faller nu regnet och gräsmattorna suger begärligt åt sig vätan. Det blir att släppa ut Robomowen igen och titta på när gräset faller.
Min vänstertumme är ur funktion; det har väl gått nästan fyra månader men nu har jag varit hos arbetsterapeuten och fått ett bandage. - Det kan ta tid, fick jag veta och allt går ut över trädgården. Soptipp? Tja, för vissa med synnerlig läggning för perfektionism kan man ju faktiskt hålla med. Men Jag tänker på den gamla vitsen när den berusade Kålle blev påhoppad på spårvagnen en gång: Den "fina" damen framhöll: Ni är full, ja rentav mycket full. Kålle replikerade: Du e ful, ja rent bedrövligt ful - men imon e ja' nökter! De flesta moderna soptippar är dock under av organisation och symmertri. Synd att inte min är det.
Silvertärnorna finns lite överallt. De är lika imponerande - att ta sig från södra halvklotets mest södra delar, ja ända från Antarktis till långt upp mot Arktis för dem som kör hela racet. Så det är lite högtidligt att få se dem på en sten i Korshamn. Motljuset gör att färgerna blir svåra att se - men en helröd näbb sitter på silvertärnan.
Fisktärnan har svart spets på sin röda näbb. Kortare ben är en annan skillnad.
Denna dag gick vi lagom långt, vovvarna och jag. Vi slog oss ner i gräset och bara kopplade av. Har man kikare och långa teleobjektivet, dröjer det inte länge förrän det bli något att fotografera. En stor flock starar ritade allehanda geometriska figurer på himlen. Man borde kunna filma.
En hämpling slog sig ner i gräset en bit bort. Det blev stilstudier och den lilla fågelen (spec. fbg-uttal) knaprade i sig småsaker från marken. Vi njöt alla fyra.
Törnsångarna har hittat hem. Nu finns det snart sagt en i varje buske som gnisslar fram sina locktoner. De är tacksamma att fotografera.
I bäcken vid Glommens havsbad lyser kabelekorna intensivt. Det är sådant man minns när man ser dem för första gången på försommaren. De är framme långt innan all annan blomning tagit över. Och på hemvägen får vi se en björktrast. Den har sina bestyr att sköta. Är det inte en mask som strax får sätta livet till?
Den ovanligaste fågeln jag sett på mycket länge var en nattskärra som pudlarna skrämde upp en tidig morgon. Den fågeln kunde jag inte placera förrän jag bläddrat ett bra tag i Fågelguiden. Det jag framför allt la' märke till var den mörkbruna slanka kroppen, nästan duvstor fast smalare och de vita fläckarna på stjärtens ytterkanter. Här finns bild och ljud.
Oj, nu har jag ju glömt kosläppet. Det var redan den 1 maj vid Wapnö gård i Halmstad. Vi var ute i god tid och fick parkettplats utefter kossornas paradstråk. Nackdelen var att vi tvingades utstå en förskräcklig massa decibel från en högtalaranläggning. Den skulle ju användas av ko-konferencieren. Jag var helt oförberedd på att modern musik kunde låta så illa.
Så kom då alla korna, i lagom flockar om en sju, åtta stycken. Det blev ingen Pamplona-aktiv föreställning, precis för kossorna skulle ju ut och jobba ihop tillh hö och kraftfoder. Men det gick inte att ta miste på glädjen i koleden.
En och annan längtade tillbaka till tryggheten men så småningom kom alla rätt.
Till sist hade alla kossorna spritt ut sig över de stora ägorna. Och vill man återuppliva något av denna dag, är det enklast att köpa en liter mjölk från Wapnö. Det är så de flesta dricker mjölk i den här delen av Sverige.
Sorg - och glädje
Min svägerska dog i tordags och lämnade en bedövande sorg efter sig. Är man svårt sjuk är döden en realitet men ändå lika obegriplig att hantera när den väl inträffar. Särskilt som min svägerska var relativt ung, egentligen en de yngsta av alla släktingar i det ledet. Hennes första barnbarn ska döpas relativt snart och minnet av det lilla barnet fick hon i alla fall med sig in i tunneln, där hennes sista leende antydde det outsägliga mötet, som så många har vittnat om. Jag har själv träffat ett par som blivit tillbakaryckta och fått leva ett tag till - trots att de helst velat dras vidare in i ljuset: Ja, Herre, tag du mig i dina armar.
Ja, vad gör man? Naturen kan vara ett sätt att gå in i för att på perspektiv på tillvaron. Och den underbara vår som just nu fyller snart sagt varje vinkel och vrå med skiraste grönska och blommande buskar och träd, kommer som en tröstens läkande hand. Sorgen har inte ensamt regementet över oss även om den är nödvändig för att åskådliggöra en del av kärlekens natur.
Tillbaka till Trönninge ängar: Här ståtar grågåsen med majestätisk hållning omgiven av en kricka och en skrattmås.
En ståtlig brushane, ensam i sitt slag, utstrålar också på ett självklart sätt naturens styrka: inga kompromisser här inte!
En liten grupp bläsänder försörjer sina magar med den första vårgrönskan - det är bråttom att bygga upp sin energi för en längre flytt till taigans vattendrag.
Strax intill håller några grönbenor till och letar föda.
Jag tror de får sällskap upp till taigan med många andra som denna dag förbereder nästa etapp av det enda tänkbara alternativet - att föröka sig och skapa nytt liv på det att evigheten ska kunna begripliggöras. Det är en viktig uppgift som läggs på våra flygande vänner, som man gott kan se på: de varken sår eller skördar. Och likafullt saknar de inget.
Sommar, sommar, sommar
Min dators minne har inte hängt med. När jag skulle skriva rubriken härovan, kom datorn ihåg att förra gången ett s-ord varit med, var det snöstorm. Men det gick ju att ändra manuellt. Men visst är det kort tid sedan vi gick invirade i tröjor och tjocka jackor
Nu får man hänga kikaren på sig under hundpromenaderna. Helst en kamera också men det blir lite tungt. Idag såg jag en svarthätta och ett par rödstjärtar. Svartvit flugsnappare och ringtrast var det ju nyligen. Våren är hääääärlig. Endera dan måste gräset få sig en omgång. Hundarna har sprungit upp en rännarbana under sista halvåret och nu har jag sått gräsfrö och toppat med trädgårdsjord. Så försöker jag förmana dem att inte springa där, ungefär som hundviskaren gör. Silver verkar lite mottaglig medan Eunice rör sig som en sommarvind över alla nysådda stråk, lyckligt omedveten om livets realiteter.
Samtidigt har jag fått några klassuppsättningar nationella prov från Kitas gymnasium för att avlasta en kollega. Det ska bli intressant och lite kul. Men det är nog första gången jag tänkt så i denna situation. Men det är påtagligt att man egentligen slipper skärpa skallen för att upprätthålla pensionärslivet.
En dag nyligen får jag iväg till Halmstad. Dit hade en blåvingad årta förirrat sig och nu hade man chans på ett kryss. Men någon årta var inte tillgänglig. Istället fanns lite vanligare pippifåglar på bekvämt avstånd från kameran. Gömslet hade fått lite kontinental prägl av några danska skådare och fotografer. Detta underströks inte minst av att en och annan "lille" från fickpluntorna slank ned. Jo, dansken ved at hygge sej.
Rödbenan härovan kom rakt in i kameran. Det gjorde även skedänderna som simmade omkring några meter ut.
Naturen har sina egna formler för att få vissa kroppsdelar att utmärka sig. En sävsparv böjade runt alldeles intill gömslet, säkert helt omedveten om klickande kameror ett par tre meter ovanför dess huvud.
Men så kom regnet och det var dags att återvända till matlagningen hemma.
Utvalda fåglar
Solklara dagar, hög luft och bistert kallt. Jag gläds åt min nyaste jacka, en lätt dunjacka som väger ingenting men ändå oskadliggör kallvindarna. En vovve är nyklippt, Eunice. Hennes babypäls fungerade inte riktigt med ens den nya klippmaskinen, så handsaxen fick göra en del av jobbet. Men det växer väl ut så att alla ojämna hack kan jämnas till igen. Silver ska klippas endera dagen, hennes päls har mognat och bör inte vara något problem för världens bästa klippmaskin.
Ibland tar jag med dem till Morups tånge. När jag stannar för att fotografera eller spana i kikaren, sätter de sig sedesamt ner och väntar till dess husse är klar. Ingen drar i något koppel eller försöker komma åt vildkaninen vars luktspår de följt hela promenaden hittills.
Ett sträck med vitkindad gås drar förbi. Dessa ska säkert upp till ishavet, kanske till Grönland, för att häcka. Och strax därefter dyker en flock myrspovar upp, stilenliga med sina långa näbbar, lite av luftens matadorer.
Snart går de i vattenbrynet, ganska långt ut och plockar upp godsaker med sina långa näbbar. Resan blir lång även för dessa, upp till det nordliga taigabältet.
Sånglärkan högt upp i skyn dalar ner och plötsligt är den helt nära. Bara några meter framför oss slår den sig ner och letar troligen efter något ätbart. Naturen är nära.