Hans Johansson

Fågelskådning hade jag ju tänkt skulle dominera fritiden men tyvärr blir det inte så mycket som jag skulle önska. Men när en nunnestenskvätta slår sig ner vid Grimshomens naturreservat i södra delen av Falkenberg, känns det som en stor gåva. Nunnestenskvättan är en trestjärnig raritet, vilket enligt Fågelguiden betyder "ett eller några fynd per decennium eller färre".

Den första dagen jag var där var det tung, fuktig dimma och så mörkt att det kunde ha varit i solnedgången. Alla färger hade slocknat, det var som att fotogrtafera i svartvitt.

Men ett par dagar senare, lätt dis men klar sol. "Nunnen" hade tagit sig ett dopp och nybadad hoppade den omkring bland de varma stenarna och putsade fjäderdräkten.

Vi kunde komma den ganska nära, 7 - 8 meter, den verkade oberörd av alla fotografer och skådare som stod på alla sidor. Ja, den till och med föreföll ha en viss glädje av att posera. Men det är inte första gången jag slås av hur 'enkelt' det är att skåda fågel. Plötsligt finns den där, ofta ganska nära ens egen bakgård. Det är bara att åka dit och njuta av den ovanliga  gästen. Baraunder senaste året har en drygg handfull kommit vägarna förbi, visat upp sig, ibland under flera veckor och sedan försvunnit. Stäppvipa, svartpannad törnskata, kungsfågelsångare och kornsparv har alla dumpit ner på nära håll. Men det förtar inte tjusningen. Många är de fågelobsar som tillkommit efter längre resor eller under några sekunder när man står i blåsten vid Glumsten och någon havsfågel med snabba vingslag, halvt dold av brytande vågkammar, balanserar på vindkasten.

Men tillbaka till stenskvättan. Normalt skulle den vara i eller på väg till östra Afrika så här års. Har den navigerat fel genom att den inbyggda kompassen visat fel? Eller har östliga vindar fört den ur sin flyttfågelsrutt? Den förefaller att ha en skada på vänster ben.

och for i snabba kast efter flugor.

Så har den praktiskt taget fångat flugan denna soliga novembersöndag, en bråkdel av en sekund och insekten har hamnat i ett nytt kretslopp. Det är första gången jag lyckas få något sådant på bild - och så men en sällsynthet som nunnestenskvätta.

Och så återgår vi till fjäderputs och nopnning i pälsen. Det ska bli intressant att se hur längde denna pippi stannar.

November är ingen idealisk månad för annat än stilla kvällar vid braskaminen. Men årets snart halva upplaga har varit varmare än många novemberhalvor tidigare och det verkar hålla på ett tag till. Fast kvällstidningarna har fått korn på kallväder och då är det gott att vinderdäcken redan sitter på. Man är ju guldkund på Toyota ...


Hundar har det handlat om och det kommer det att göra även nu. Får de fria tyglar, eller koppel, drar de snart omkull mig. Men som väl är finns det ett läge till och det är när jag säger ifrån och halar in kopplen. Då kan de faktiskt gå i jämnhöjd med mig utan att jag behöver påminna dem med ett och annat Tsch! i Cesar-Millanstil. Det funkar.

Lekkamrater är inte så vanligt dock. De flesta vovvar är mindre och hussar och mattar är inte så benägna att släppa sina älsklingar till två ganska livliga och stora pudlar. De ska ju bli lite större men det är inte så bråttom. Får de möta storpudeln Bonzo blir det dock,leka av. Han blir lycklig och mina likaså. Full fart i strandgräset en stund.

För en dryg vecka sedan var David här med Alexander, ett drygt år nu. Denna gång tog de tåg och buss hela vägen. Den lille gossen utvecklas och stjäl allas uppmärksamhet - något annat är inte att tänka på.

Nästa gång han kommer hit kan han gå själv - om inte springa! Alla möjligheter till gångträning tar han.