Fågeljakten
Som överenskommet åkte vi ut i det halländska landskapet, CG och jag, för att om möjligt se en brun glada.Det gjorde vi inte. Vi såg ingen glada alls. Men i Vinberg, en del av Falkenbergs kommun, där fick vi på en dryg halvtimme se mängder med ormvråk, bivråk, fjällvråk och en sparvhök. Ett par rådjur passerade synfältet med en hund i hasorna.
I Ågård såg vi en stenfalk i snabb lågflykt på jakt efter något byte. Molnen spelade sitt omväxlande färgspel från ljusaste grårosa till blåsvart fjärran. Regnet fanns som en ständig möjlighet. Snabb förflyttning till Smedsgård norrut, strax innanför gränsen till Varberg. Spetsbergsgås hades funnits där för kort tid sedan. Fyra gånger fyra gick vi igenom gässen utan att finna en endast spetsbergare. Bara grågås i försvarliga mängder. Kanadagäss fanns det också gott om liksom några vitkindade. Gråhäger och bläsand, kricka och gräsand tillsammans med några storspovar kompletterade bilden.
Det var inte förrän vi kommit till Ramsjöholm som vi hittade de förlorade gässen. 42 spetsbergsgäss kunde vi räkna in - dock på för långt fotoavstånd i det vikande dagsljuset. Blå och brun kärrhök visade sina konster.
På vägen stötte vi på denna "jagande" rovfågel. Tänk att mask skulle vara så gott! Kanske borde den heta maskvråk istället? Men det passar inte så bra för denna imposanta varelse, som kan få vem som h elst att känna ilningar av rädsla:
Så till Lynga, en fantastisk långgrund strand, första gången för mig. Nu gällde jakten havsfågel. Tordmular, grisslor och lunnar har påträffats utefter kusten i dåligt skick, utmattade och ibland tom. döda. Jag minns de kraftfulla fåglarna från nordkapsområdet i Norge i somras - fantastiska flygare - och dykare. Och nu kan det gå så här illa. Nu fanns där istället en gråhakedopping, några stprspovar och för mig årets första rödspov, troligen Islandica. Fotoavståndet aningen stort och dessutom med duggregn - inget väder för en dyrbar kamera.
Vid Ramsjöholm fanns en stor hjord vildsvin, visserligen väl inhägnade, men i alla fall. Impoerande stora djur som man inte vill möta öga mot öga eller få framför bilen.
I Ågård såg vi en stenfalk i snabb lågflykt på jakt efter något byte. Molnen spelade sitt omväxlande färgspel från ljusaste grårosa till blåsvart fjärran. Regnet fanns som en ständig möjlighet. Snabb förflyttning till Smedsgård norrut, strax innanför gränsen till Varberg. Spetsbergsgås hades funnits där för kort tid sedan. Fyra gånger fyra gick vi igenom gässen utan att finna en endast spetsbergare. Bara grågås i försvarliga mängder. Kanadagäss fanns det också gott om liksom några vitkindade. Gråhäger och bläsand, kricka och gräsand tillsammans med några storspovar kompletterade bilden.
Det var inte förrän vi kommit till Ramsjöholm som vi hittade de förlorade gässen. 42 spetsbergsgäss kunde vi räkna in - dock på för långt fotoavstånd i det vikande dagsljuset. Blå och brun kärrhök visade sina konster.
På vägen stötte vi på denna "jagande" rovfågel. Tänk att mask skulle vara så gott! Kanske borde den heta maskvråk istället? Men det passar inte så bra för denna imposanta varelse, som kan få vem som h elst att känna ilningar av rädsla:
Så till Lynga, en fantastisk långgrund strand, första gången för mig. Nu gällde jakten havsfågel. Tordmular, grisslor och lunnar har påträffats utefter kusten i dåligt skick, utmattade och ibland tom. döda. Jag minns de kraftfulla fåglarna från nordkapsområdet i Norge i somras - fantastiska flygare - och dykare. Och nu kan det gå så här illa. Nu fanns där istället en gråhakedopping, några stprspovar och för mig årets första rödspov, troligen Islandica. Fotoavståndet aningen stort och dessutom med duggregn - inget väder för en dyrbar kamera.
Vid Ramsjöholm fanns en stor hjord vildsvin, visserligen väl inhägnade, men i alla fall. Impoerande stora djur som man inte vill möta öga mot öga eller få framför bilen.
Flyttningstider
Lockad till Getteröns rika fågelliv av de många ormvråkarna som skulle vara där - 300 befann sig i uppvindarna över VArberg under tidig eftermiddag. Nå, kvar till mig blev i alla fall åtta, som svävade högt i det blå.
Jag hoppas jag säger rätt nu, annars får någon kunnigare korrigera. En blå kärrhök visslade förbi utan att jag hann få upp kameran. Hundratals med vitkindade gäss betade på de vida ängarna men någon rödhalsad gås stod inte att finna - har det gett sig av för gott? Annars var det mest nötkreatur som rörde sig i de långgrunda vattnen - en i och för sig härlig syn. En påminnelse också om att Getteröns våtmarker inte är mer än klövdjupa.
Ett par enkelbeckasiner vanns också med - de enda fåglar förutom de stora skarorna gäss som visade sig.
Ibland undrar jag hur det skulle vara att ha så lång näbb. Bara nu dieten var OK; kanske lite svårt att få i sig en hamburgare även om lättölen inte skulle vara något större problem. Man når lätt botten.
Jag hoppas jag säger rätt nu, annars får någon kunnigare korrigera. En blå kärrhök visslade förbi utan att jag hann få upp kameran. Hundratals med vitkindade gäss betade på de vida ängarna men någon rödhalsad gås stod inte att finna - har det gett sig av för gott? Annars var det mest nötkreatur som rörde sig i de långgrunda vattnen - en i och för sig härlig syn. En påminnelse också om att Getteröns våtmarker inte är mer än klövdjupa.
Ett par enkelbeckasiner vanns också med - de enda fåglar förutom de stora skarorna gäss som visade sig.
Ibland undrar jag hur det skulle vara att ha så lång näbb. Bara nu dieten var OK; kanske lite svårt att få i sig en hamburgare även om lättölen inte skulle vara något större problem. Man når lätt botten.
Konsten att hinna med
Man jobbar bäst under press, sägs det. Det är kanske sant. Fast ikväll tuppade jag av mitt i ett rättningsrace. En timmes väbehövlig sömn. Men nu sitter jag här och är rätt så klarvaken.
I tisdags var vi vi Varberg på föreläsning. Den anrika föreläsningsföreningen (110 år obrutet) hade bjudit in Anders Piltz, prof. i latin, karmelitermunk och präst i katolska kyrkan att tala över ämnet Meningen med livet. Det var en underbar timme, helt i klass med någon pianokonsert med Andnaes eller något i den stilen. Suveränt visade han på olika förhållningssätt och den, i alla fall under föredraget, självklara slutsatsen att om man förnekar Gud eller det onda är det i sig ett gudsbevis. Sån't ger livet mening, extra mening, menar jag. Behöver man säga att han landade i evangelierna?
Idag skulle det finnas spetsbergsgås vid Smedsgård en liten bit norrut. Vi åkte dit, den vildsinte Morrisvovven och jag. Jag stod med ett öga rött i kikarokularet och han drog mig konstant åt andra hållet. Först efter andra svepet började jag urskilja de mörkare huvudena och de kortare och lite annorlunda tecknade näbbarna mitt i en jätteflock med vanliga grågäss. Tolv kunde jag urskilja, det borde vara ca 45 enligt tidigare rapporter. En del stod med huvudet under vingen - svårt att se alltså. Men här finns några mer mörkhövdade individer.
Men nu är det nog säkrast att gå till sängs för att inte äventyra hela morgondagen. God natt.
I tisdags var vi vi Varberg på föreläsning. Den anrika föreläsningsföreningen (110 år obrutet) hade bjudit in Anders Piltz, prof. i latin, karmelitermunk och präst i katolska kyrkan att tala över ämnet Meningen med livet. Det var en underbar timme, helt i klass med någon pianokonsert med Andnaes eller något i den stilen. Suveränt visade han på olika förhållningssätt och den, i alla fall under föredraget, självklara slutsatsen att om man förnekar Gud eller det onda är det i sig ett gudsbevis. Sån't ger livet mening, extra mening, menar jag. Behöver man säga att han landade i evangelierna?
Idag skulle det finnas spetsbergsgås vid Smedsgård en liten bit norrut. Vi åkte dit, den vildsinte Morrisvovven och jag. Jag stod med ett öga rött i kikarokularet och han drog mig konstant åt andra hållet. Först efter andra svepet började jag urskilja de mörkare huvudena och de kortare och lite annorlunda tecknade näbbarna mitt i en jätteflock med vanliga grågäss. Tolv kunde jag urskilja, det borde vara ca 45 enligt tidigare rapporter. En del stod med huvudet under vingen - svårt att se alltså. Men här finns några mer mörkhövdade individer.
Men nu är det nog säkrast att gå till sängs för att inte äventyra hela morgondagen. God natt.
Hälsa från mig
Hej där, kan du hälsa, hälsa från mig. Säg att jag mår bra och min fru inte har sparkat ut mig ännu. Och säg sen att vi varit i stan och köpt en present till Emily som fyller år imorgon. Den är lika tung som åtta ölglas eller en kraftig blomvas eller en ... mer än så säger jag inte. Och du som ska framföra alla dessa ord från mig, du lilla brednäbbade simsnäppa, du som ska simma, nej flyga menar jag, ända till Afrika eller snarare Atlanten väster om kontinenten. Det var väl dig jag såg lite på avstånd när vi rundade Nordkap i somras - helt nykäckt med ett halvt äggskal käckt på trekvart. Och nu har du flugit ända till Lyngen i mellersta Halland. Det var duktigt. Alldeles själv!
Du kunde vara något för genderforskarna att bita i - ja, jag menar nu inte bokstavligt för det kan inte vara så mycket kött på dina tunna ben. När jag läser på i fågelboken förstår jag att det var din mamma som förförde din pappa. Och sen låg han på ägg medan morsan och de andra kärringarna drog iväg. Men du verkar väluppfostrad - kommer några skådare för nära med sina kikare och kameror, ignorerar du det, utan pickar bara på, vad tusan det nu kan vara som ligger i vattnet och är ätbart. Små flugor? Larver?
I min fågelbok är du benämnd med T** vilket betyder att du är ett av några få fynd om året. Och du slog dig ned i närheten av mitt hus. Det tycker jag var bra. Och träffar du på Franciskus, den helige, han med fåglarna när du passerar himmelens skyar, h älsa till honom också¨. Han är också en god katolik och lite av en förebild, faktiskt.
Och till sist, lev väl och kom tillbaka till våren. Sköt om dig!
Du kunde vara något för genderforskarna att bita i - ja, jag menar nu inte bokstavligt för det kan inte vara så mycket kött på dina tunna ben. När jag läser på i fågelboken förstår jag att det var din mamma som förförde din pappa. Och sen låg han på ägg medan morsan och de andra kärringarna drog iväg. Men du verkar väluppfostrad - kommer några skådare för nära med sina kikare och kameror, ignorerar du det, utan pickar bara på, vad tusan det nu kan vara som ligger i vattnet och är ätbart. Små flugor? Larver?
I min fågelbok är du benämnd med T** vilket betyder att du är ett av några få fynd om året. Och du slog dig ned i närheten av mitt hus. Det tycker jag var bra. Och träffar du på Franciskus, den helige, han med fåglarna när du passerar himmelens skyar, h älsa till honom också¨. Han är också en god katolik och lite av en förebild, faktiskt.
Och till sist, lev väl och kom tillbaka till våren. Sköt om dig!
Sommar?
Stilla väder, minst 25 pers vid Glommens sten och jag missade en mindre lira som svepte över huvudena på dem. Jag var inte där utan ute med Morris. 20 grader varmt
Senare på eftermniddagen gick vi på stranden med Morris - för första gången sedan i våras. Hundar är inte välkomna förrän efter den 15/9. Härlig känsla, fast, fuktig sandstrand översollad med snäckskal och en och annan tångruska. Tärnmås och brednäbbad simsnäppa finns i närheten - kanske i morgon tidigt. Fast tärnmås såg jag två gånger förra veckan.
Den smalnäbbade simsnäppan i P-dammen var ganska okänslig för fotografernas närvaro. Vi satt runt den lilla dammen och de fåglar som kommit dit verkade inte ta någon notis om oss.
i samma damm var även några brushanar, ett par spovsnäppor och och en svartsnäppa.
Satt man bara stilla, kom de helt nära. Skön känsla. Man blir mer och mer ett med naturen och man får se mer och mer av den - genom att bara vara stilla. Det är en så helt annorlunda erfarenhet och upplevelse än det som det omkringliggande samhället erbjuder med sitt uppskruvade tempo, sina ökande krav och sina usla industritillverkade surrogat.
Fjällpiparen verkade inte finnas kvar. När jag gick upp på hedmarken hittade jag en ljungpipare, i och för sig ståtlig den också. Den har ett likartat beteende som fjällpiparen: kan stå blick stilla en liten stund för att sedan gå några snabba steg och plocka upp någon insekt från marken.
Men så var ändå fjällpiparen där. Lika orädd, gick inte undan ens när ett par av skådarna låg på alla fyra och tog bilder av den på ca ½ m avstånd - med mobilkameran!
När vi lämnade tången i den tilltagande skymningen knäppte en enkelbeckasin och talade om att den var på väg någonstans, rätt högt upp. Betesdjuren försöker bli mätta på det kortsnaggade gräset och fyller ut sensommarkvällen med sin närvaro. Man vill inte riktigt släppa taget. Och därborta, ett stycke därifrån, reser sig Morup tånges fyr och kastar ut sina ljusblänk i den förestående natten.
Senare på eftermniddagen gick vi på stranden med Morris - för första gången sedan i våras. Hundar är inte välkomna förrän efter den 15/9. Härlig känsla, fast, fuktig sandstrand översollad med snäckskal och en och annan tångruska. Tärnmås och brednäbbad simsnäppa finns i närheten - kanske i morgon tidigt. Fast tärnmås såg jag två gånger förra veckan.
Den smalnäbbade simsnäppan i P-dammen var ganska okänslig för fotografernas närvaro. Vi satt runt den lilla dammen och de fåglar som kommit dit verkade inte ta någon notis om oss.
i samma damm var även några brushanar, ett par spovsnäppor och och en svartsnäppa.
Satt man bara stilla, kom de helt nära. Skön känsla. Man blir mer och mer ett med naturen och man får se mer och mer av den - genom att bara vara stilla. Det är en så helt annorlunda erfarenhet och upplevelse än det som det omkringliggande samhället erbjuder med sitt uppskruvade tempo, sina ökande krav och sina usla industritillverkade surrogat.
Fjällpiparen verkade inte finnas kvar. När jag gick upp på hedmarken hittade jag en ljungpipare, i och för sig ståtlig den också. Den har ett likartat beteende som fjällpiparen: kan stå blick stilla en liten stund för att sedan gå några snabba steg och plocka upp någon insekt från marken.
Men så var ändå fjällpiparen där. Lika orädd, gick inte undan ens när ett par av skådarna låg på alla fyra och tog bilder av den på ca ½ m avstånd - med mobilkameran!
När vi lämnade tången i den tilltagande skymningen knäppte en enkelbeckasin och talade om att den var på väg någonstans, rätt högt upp. Betesdjuren försöker bli mätta på det kortsnaggade gräset och fyller ut sensommarkvällen med sin närvaro. Man vill inte riktigt släppa taget. Och därborta, ett stycke därifrån, reser sig Morup tånges fyr och kastar ut sina ljusblänk i den förestående natten.
Rea på tid?
Det var fasligt vad tiden går. Fredag igen. Det brukar jag säga men nu var det min betydligt yngre kollega som, ja nästan, klagade över tidens flykt. Man blir allt äldre, menade han men det går för fort. Det är nog så i alla åldrar. Min pensionerade hustru klagar över tidens snabba flykt: - kan det va' så att tiden verkligen går fortare nu än förr?
Eller är det rea på tid?
Jag för min del mindes en tid i yngre dagar då snart sagt varje lördag eller söndag blev en picnic vid havet eller i någon nyutslagen bokskog. Det hinner vi aldrig nu. Och då hade vi ändå en massa, typ fyra, barn som skulle snytas, nappflaskas, lekas med, köpas grejer till och tvättas kläder för. Hur hann vi med? Och det v a r längre mellan fredagarna, det är ett som är säkert.
Just nu fängslas jag av den danska författarinnan Jette Kaarsböls bok Den stängda boken. Huvudpesonen Frederike är gift med den framgångsrike professorn och saknar inget timligt - utom just något vettigt att göra. Men konvetionen tillät ju inte kvinnor då - i slutet av 1800-talet - att ha så mycket annat än hemmat att sköta. (Himla bra bok, rekommenderas). Men hennes tid går så långsamt och detta gör henne deprimerad.
Eller är det så att man gör för lite nu, i själva verket. Nu susar kvällarna iväg, inte minst för att man blir sömnig och faller för frestelsen att somna för 00.00. Undra på att man inte hinner med allt man skulle vija göra. Mitt verksamhetsbehov har kanske löpt amok. Det jag borde göra gör jag inte. istället köper jag på mig det ena lasset pocketböcker efter det andra, börjar på någon, men hinner naturligtvis inte läsa ut den. De enda tillfällena en "bok" blir utläst är när jag kör bil till och från. CD-böcker - utan dem var man såld. Men man gör ju faktiskt något annat under tiden. Tack vare denna simultanförmåga går det att hålla något slags bildningsnivå uppe.
Morrisvovven sover, utsträckt i sin husses säng. Vi oroas för att hans mage ska ha tagit skada. Häromdan snodde han fyra kotletter som stod och svalnade. Benfria. Men hustrun hade satt tandpetare i dem för att uppnå någon finess. Nu hoppas vi bara att tandpetarnas trä mjuknar.
Nu ska jag göra lite grönt te. Enligt de senaste rönen kan diabetes typ II hållas i schack med denna dryck, tre till fyra koppar om dagen. Det borde gå - även om det svarta teet är godare. Lilia fryser och vill ha lite eld i brasan. Tjohej!
Eller är det rea på tid?
Jag för min del mindes en tid i yngre dagar då snart sagt varje lördag eller söndag blev en picnic vid havet eller i någon nyutslagen bokskog. Det hinner vi aldrig nu. Och då hade vi ändå en massa, typ fyra, barn som skulle snytas, nappflaskas, lekas med, köpas grejer till och tvättas kläder för. Hur hann vi med? Och det v a r längre mellan fredagarna, det är ett som är säkert.
Just nu fängslas jag av den danska författarinnan Jette Kaarsböls bok Den stängda boken. Huvudpesonen Frederike är gift med den framgångsrike professorn och saknar inget timligt - utom just något vettigt att göra. Men konvetionen tillät ju inte kvinnor då - i slutet av 1800-talet - att ha så mycket annat än hemmat att sköta. (Himla bra bok, rekommenderas). Men hennes tid går så långsamt och detta gör henne deprimerad.
Eller är det så att man gör för lite nu, i själva verket. Nu susar kvällarna iväg, inte minst för att man blir sömnig och faller för frestelsen att somna för 00.00. Undra på att man inte hinner med allt man skulle vija göra. Mitt verksamhetsbehov har kanske löpt amok. Det jag borde göra gör jag inte. istället köper jag på mig det ena lasset pocketböcker efter det andra, börjar på någon, men hinner naturligtvis inte läsa ut den. De enda tillfällena en "bok" blir utläst är när jag kör bil till och från. CD-böcker - utan dem var man såld. Men man gör ju faktiskt något annat under tiden. Tack vare denna simultanförmåga går det att hålla något slags bildningsnivå uppe.
Morrisvovven sover, utsträckt i sin husses säng. Vi oroas för att hans mage ska ha tagit skada. Häromdan snodde han fyra kotletter som stod och svalnade. Benfria. Men hustrun hade satt tandpetare i dem för att uppnå någon finess. Nu hoppas vi bara att tandpetarnas trä mjuknar.
Nu ska jag göra lite grönt te. Enligt de senaste rönen kan diabetes typ II hållas i schack med denna dryck, tre till fyra koppar om dagen. Det borde gå - även om det svarta teet är godare. Lilia fryser och vill ha lite eld i brasan. Tjohej!
På mage i fågelmarker
Naturen bjuder på sina nycker. Ett par unga fjällpipare, relativt sällsynta om jag har förstått det rätt, har slagit sig ned på Morups tånge, ute vid dubbelstenen med havet svallande utanför. De går där och letar ätbarheter i grässvålen, står stilla en liten stund och springer några kvicka steg för att åter stanna. Människor har de aldrig sett eller i alla fall inte uppfattat som hotfulla. Vi är några skådare som kommit för att få vårt livs bilder, långa dyra objektiv på exklusiva kameror. Knästående eller sittande på små fällstålar knäppte vi allt vad tygen höll. De båda fjällpiparna gick oförtrutet nära oss alla och hamnade ofta innanför närgränsen för vår optik. När de flyttade sig, flyttade vi oss efter.
Så småningom blev vi liggande raklånga i gräset och den ena gigabyten efter den andra omvandlades till fjällpiparbilder. De lite senare tillkommande såg oss stora karlar och en pensionerad dam ligga och försöka få ett "strax-underifrån-perspektiv" på de rara liven. Det måste varit en syn. Här är resultatet:
Men det var gott om andra vadare också, kustsnäppor t.ex. som drog från tångbank till tångbank och åt nervöst inför sin fortsatta resa.
En del av dessa skådare träffar man varje vecka, ibland oftare och ett särskilt slags kamratskap utvecklar sig. Det gemensamma intresset är fokus och så spelar det ingen roll vilket yrke man har eller ev. samhällsställning. Sådant är skönt. Och nu talar man om den instundande helgens eventuella tjugo sekundmeter och vilka havsfåglar som så förväntas uppenbara sig så här års. Ett lite korn av visdom: dagen efter en storm brukar en del havsfåglar komma in mot kusterna.
Till sist ställde sig de båda fjällpiparna några meter ifrån oss och började gräva ner näbben under vingen. Det såg så rart ut. Men man undrar om natten blir säker - skulle man kanske stannat och vaktat? Ett par hundra meter bort fanns en annan liten gynnare, kanske en hermelin eller möjligen en iller - meningarna gick isär.
Så småningom blev vi liggande raklånga i gräset och den ena gigabyten efter den andra omvandlades till fjällpiparbilder. De lite senare tillkommande såg oss stora karlar och en pensionerad dam ligga och försöka få ett "strax-underifrån-perspektiv" på de rara liven. Det måste varit en syn. Här är resultatet:
Men det var gott om andra vadare också, kustsnäppor t.ex. som drog från tångbank till tångbank och åt nervöst inför sin fortsatta resa.
En del av dessa skådare träffar man varje vecka, ibland oftare och ett särskilt slags kamratskap utvecklar sig. Det gemensamma intresset är fokus och så spelar det ingen roll vilket yrke man har eller ev. samhällsställning. Sådant är skönt. Och nu talar man om den instundande helgens eventuella tjugo sekundmeter och vilka havsfåglar som så förväntas uppenbara sig så här års. Ett lite korn av visdom: dagen efter en storm brukar en del havsfåglar komma in mot kusterna.
Till sist ställde sig de båda fjällpiparna några meter ifrån oss och började gräva ner näbben under vingen. Det såg så rart ut. Men man undrar om natten blir säker - skulle man kanske stannat och vaktat? Ett par hundra meter bort fanns en annan liten gynnare, kanske en hermelin eller möjligen en iller - meningarna gick isär.
Blåsigt värre
En fördel med västlig storm är att det kommer in en del havsfågel från västerhavet. En fjällabb kunde vi, några av de kanske 20 skådare, se som kämpade i vågdalarna en bit ut på väg söderut. Tubstativet var nedtyngt av ryggsäcken, där jag lagt ett par stora stenar. Det kunde behövas för annars välter kolfiberstativet lätt i de kraftiga vindarna. Men den ideala sydvästliga vinden, det var i går. Idag var det väl en och annan havsfågel som kom inom synhåll. Men nu börjar säsongen för dem. Så vi får hoppas på mer sydvästvind och stark sådan. Alla linser, inklusive glasögon, blir alldeles saltstänkta på bara en liten stund.
En glimt ifrån det stormiga havet med en ålekråka i motvinden:
Jag tillbringade också en stund vid Morups tånges fyr. Ingenting där heller, bara de eviga bränningarna och så en och annan storskarv som inte kunde hålla sig. Fast lite senare på eftermiddagen såg jag bland larmen att det passerat lunnefågel där. Jag får hålla tillgodo med någon bild från Norge och låtsas att det var den fågeln som passerade - och att jag var där.
Det är bara att bestämma sig. Lilia och flickorna var på bio. Jag avstod. Det är skönt att vara hemma och dessutom hade jag en massa syjobb som skulle göras. Ja, faktiskt, att lappa och laga med symaskinen är riktigt roligt. Att sy i en knapp sker alltid med maskin även om det tar dubbelt så lång tid som för hand. En söm skulle lagas, ett minne från en vass kant på SAS-planet från Ivalo. Dessutom var vi på teatern igår kväll, i Varbergs fina gamla teater, där en av de egendomligaste pjäser jag sett spelades i Riksteaterns regi. Jag är en fågel nu hette detta kollage av röster och relationer, mest hämtat från ensamhetens skruvade karikatyrer som lätt skulle kunna appliceras på oss själva.
Jag förstod nog inte genast att föreställningen hade laddade budskap, det var först efter paus och en halv flaska kemiskt framställd hallondricka - eller var det skogshallon? - som jag kvicknade till och inte genast föll in i sömnens befriande dimmor. Men då kunde jag hjälpligt sätta samma de remniscenser av sammanhang som första aktens vakenhet ändå lämnat spår av. Jo, teater när den är tillräckligt utmanande - helt OK skulle man kunna säga, dock inte "kanaoun" som vissa på trakten skulle ha sagt om det var görbra.
Och så satt jag där med halv storm från nordväst utanför fönstren och ingen mening med att titta på fåglar och glodde på något TV-program och lagade gamla brallor. Morrisvovven hade slocknat på en hög ren tvätt som jag optimistiskt lagt på min säng i hopp om att någon (läs jag själv) skulle komma att vika ihop och lägga in i skåp. Ganska skönt egentligen. Ibland gick jag ut på gaveln och kikade på vindflöjeln som jag smort upp och som nu fungerar. Den svänger i vinden men håller sig stadigt mer norr om väst än söder om. Jag borde klättra upp och borra ett par hål till i fästplåten: nu sitter den bara i två skruvar.
Vänner för livet?
Facebook heter en ny företeelse som sprider sig likt en präriebrand. Alla tycks vilja vara med. Eftersom jag är rätt dålig på sådant, medförde min nyfikenhet att jag plötsligt var med. Mitt face fanns i facebook, helt omgivet av tonåringar, mest gamla elever. Av någon anledning kom min adresslista i gmail att spela med. EFtersom var och varannan elev någongång mailat in ett arbete, så förekom dessa med bild och allt - i den mån de själva loggat in på Facebook. Så varje dag droppar det in några nya vänner, gamla, och nya , elever som visar upp sig och sina foton. Man kan skriva några rader och lyckönska till en spännande utbildning eller bara säga Kom och hälsa på ... skolan finns kvar. Det kan ta tid - ytterligare en faktor vid sidan om alla TV-spel och annat som sker via datorskärmen.
En rolig grej är att jag blivit vän med min fru - det var jag visserligen tidigare, men nu kan vi kommunicera med små meddelanden och bete oss som vilka tonåringar som helst.
Hade det inte varit för allt pappers-/dataarbete hade jag plockat fram staffli och oljefärger, köpt ett halvt dussin dukar i olika storlekar och satt mig ner och målat av min egen längtan efter strandens stenar eller himlens hemlighet. Jag minns någon konstnär, som ställde ut sina strandtavlor på ett galleri i Göteborg. Det intressanta var alla hans fotostudier som fungerade som förlagor. Sen var det bara att måla. Men den tiden kommer väl. Ytterligare en gammal hobby att blåsa liv i. Blicken följer strandlinjen till dess att himmel och hav bildar ett.
Himlen, ja, rejäla åskväder tornar upp sig över horisonten, Idag hann vi nätt och jämt hem på våra cyklar innan det brakade loss. Plötsligt, mitt i den sensomriga oskuldsfullheten var det över oss. Men strax dessförinnan hade himlen visat sig från sin kommunikativa sida: "There is a message for us" sa Lilias amerikanske släkting på besök för ett antal år sedan. Det var väl Gud han menade. Nu är kusin John kanske med vid meddelandena; I have a message for you ... han omklom i en olycka.
Imorgon ska jag leverera ett drygt 40-tal ex av Elever skriver och lär, den där metodboken jag skrev för snart 15 år sedan. De ska användas i en skrivkurs på svenskinstitutionen i Göteborg. Jag minns när vi hade Mary K Healy från Berekely-universitetet som kursledare och formligen njöt av alla de nya grepp hon lärde ut. En del av alla hennes exempel blev till den där lilla grå boken. Jag är mest glad å hennes väggnar - det var summan av hennes undervisning som så radikalt ändrade vår undervisning och syn på kunskap. Hon har verkligen blivit en vän för livet, både till Lilia och mig. Må hennes tankar leva vidare och vidare...
En rolig grej är att jag blivit vän med min fru - det var jag visserligen tidigare, men nu kan vi kommunicera med små meddelanden och bete oss som vilka tonåringar som helst.
Hade det inte varit för allt pappers-/dataarbete hade jag plockat fram staffli och oljefärger, köpt ett halvt dussin dukar i olika storlekar och satt mig ner och målat av min egen längtan efter strandens stenar eller himlens hemlighet. Jag minns någon konstnär, som ställde ut sina strandtavlor på ett galleri i Göteborg. Det intressanta var alla hans fotostudier som fungerade som förlagor. Sen var det bara att måla. Men den tiden kommer väl. Ytterligare en gammal hobby att blåsa liv i. Blicken följer strandlinjen till dess att himmel och hav bildar ett.
Himlen, ja, rejäla åskväder tornar upp sig över horisonten, Idag hann vi nätt och jämt hem på våra cyklar innan det brakade loss. Plötsligt, mitt i den sensomriga oskuldsfullheten var det över oss. Men strax dessförinnan hade himlen visat sig från sin kommunikativa sida: "There is a message for us" sa Lilias amerikanske släkting på besök för ett antal år sedan. Det var väl Gud han menade. Nu är kusin John kanske med vid meddelandena; I have a message for you ... han omklom i en olycka.
Imorgon ska jag leverera ett drygt 40-tal ex av Elever skriver och lär, den där metodboken jag skrev för snart 15 år sedan. De ska användas i en skrivkurs på svenskinstitutionen i Göteborg. Jag minns när vi hade Mary K Healy från Berekely-universitetet som kursledare och formligen njöt av alla de nya grepp hon lärde ut. En del av alla hennes exempel blev till den där lilla grå boken. Jag är mest glad å hennes väggnar - det var summan av hennes undervisning som så radikalt ändrade vår undervisning och syn på kunskap. Hon har verkligen blivit en vän för livet, både till Lilia och mig. Må hennes tankar leva vidare och vidare...
Mörkert faller tidigare i år
En vecka gick - vart tog den vägen? Helgen gick också snabbt men med välbehövlig vila och långa hundpromenader. En granne fick över en massa byggvirke och sedan några dar ligger det sådant trä i min vedtrave. Där finns fem kbm ved och det bör väl räcka åtminsone ett par år.
Vid Glumsten hade ett gäng stockholmare samlats för att skåda sjöfågel. Det blåste friskt och även jag hade hopp om att se någon inblåst lira. Men det blåste från fel håll, visade det sig; väst/nordväst istället för sydväst. Vid dagens vindar kommer de sällsynta gästerna nära land först längre söderut, vilket flera larm skvallrade om.
På Morups tånge var det nästan fler skådare än arter. Men satt man bara stilla kunde småsnäppor samlas i stora skaror bara några meter från betraktaren. Det var väl inga människor på de arktiska tundrahedarna, där de såg dagens ljus. Men nu gäller det att äta bra under resan så att fettlagret räcker till Afrika.
Snabbt som symaskinsnålar går huvud och näbbar ner i den lösa sörja där småkrypen tycks föröka sig på mördarsnigelvis. Synd bara att inga fåglar egentligen fallit för dessa spanska delikatesser.
Kärrsnäppor är ju vanligare förstås, men dem talade jag om sist. En ensam storspov står dock och betraktraktar skådespelet med upphöjt lugn:
På Munkagårdsfloen några kilometer härifrån fanns sothöns, knipor, gräsänder och smådopping. Senast jag såg dem var de som små prickar - de är sannerligen inte stora som de är, som andungar ungefär. Nu hade de två jag såg kommit lite närmare.
Det gällde att passa på - många kameratagningar resulterade bara i ringar på vattnet när de dök ner för att hitta ätbara saker.
En sista rest som minner om sommaren susar i huvudhöjd: en bordsfläkt som ju knappast behövts denna sommar. Den har visserligen hållit flugor och mygg på avstånd. Men du får den packas ihop.
Ute har det mörknat. Klockan är bara drygt halv nio och man är van vid att landskapet badar i kvällssol. Mörkret verkar falla tidigare i år.
Vid Glumsten hade ett gäng stockholmare samlats för att skåda sjöfågel. Det blåste friskt och även jag hade hopp om att se någon inblåst lira. Men det blåste från fel håll, visade det sig; väst/nordväst istället för sydväst. Vid dagens vindar kommer de sällsynta gästerna nära land först längre söderut, vilket flera larm skvallrade om.
På Morups tånge var det nästan fler skådare än arter. Men satt man bara stilla kunde småsnäppor samlas i stora skaror bara några meter från betraktaren. Det var väl inga människor på de arktiska tundrahedarna, där de såg dagens ljus. Men nu gäller det att äta bra under resan så att fettlagret räcker till Afrika.
Snabbt som symaskinsnålar går huvud och näbbar ner i den lösa sörja där småkrypen tycks föröka sig på mördarsnigelvis. Synd bara att inga fåglar egentligen fallit för dessa spanska delikatesser.
Kärrsnäppor är ju vanligare förstås, men dem talade jag om sist. En ensam storspov står dock och betraktraktar skådespelet med upphöjt lugn:
På Munkagårdsfloen några kilometer härifrån fanns sothöns, knipor, gräsänder och smådopping. Senast jag såg dem var de som små prickar - de är sannerligen inte stora som de är, som andungar ungefär. Nu hade de två jag såg kommit lite närmare.
Det gällde att passa på - många kameratagningar resulterade bara i ringar på vattnet när de dök ner för att hitta ätbara saker.
En sista rest som minner om sommaren susar i huvudhöjd: en bordsfläkt som ju knappast behövts denna sommar. Den har visserligen hållit flugor och mygg på avstånd. Men du får den packas ihop.
Ute har det mörknat. Klockan är bara drygt halv nio och man är van vid att landskapet badar i kvällssol. Mörkret verkar falla tidigare i år.
Den dagliga tågluffen
Nu har det alltså börjat - tågresandet. Morgonens tåg var visserligen ett vilsegånget pendeltåg med begränsad bekvämlighet men vi kom fram i alla fall, närmare en kvart försenade. Öresundstågen klarar 170 km/t, pendeltågen möjligen 130, så kändes det i alla fall.
Skolans nya lokaler har en fantastisk utsikt över hamnen. När man väl har tagit sig fem eller sex trappor upp har man god valuta för ansträngningen.
Hemresan var bättre - ett riktigt tåg med god plats för armar och ben, en hamburgare med pommes frites, en lättöl och två tjocka pocketböcker med garanterad spänning. Jag har visserligen bortåt 20 mer eller mindre påbörjade, mestadels på hyllor och inte i, men att släppa in mig i en bokhandel är som att ge ett barn frikort i godisbutiken - alla ekonomiska invändniningar utsätts för en enorm inflation: "Jag ligger ju redan inne på krediten och ett par böcker mer eller mindre ..." Man ska va go' mot sig själv.
När Morris fått sitt och dragit runt mig utefter stränderna på cykel, var det dags för fågl... ja, ni vet. Sålunda utrustad med lilla ryggsäcksstolen att sitta på, tuben med nyputsade linser och så en Nikon 4500 för digiscoping (den verkar ta betydligt bättre bilder än contaxen) samt min nya Canon med 300mm + extender. Ett par andra likasinnade satt också alldeles stilla och bara väntade på att en stor flock vadare skulle slå sig ner alldeles intill.
Snabba förflyttningar utefter hela viken, så stannar alla på samma ställe och börjar plocka i sig flygbränsle med kvicka rörelser. Det är kärrsnäppor som dominerar, kustsnäppor, några spovnäppor, någon enda svartsnäppa i grå tonårskläder och långa ljusröda ben, sandlöpare, strandpipare och lite annat smått och gott.
Ladusvalorna hade lågflygningsövningar över den lilla pölen. Har var det tacksamt att sitta och försöka fånga dessa otroligt snabba flygare. Det gick säkert tvåhundra bilder för att få några med fågel på, ovanstående är kanske den bästa och som extra bonus kom en sädesärla med i någon akrobatisk imitation av svalorna. Men de flesta knäppningarna föreställde bara lite vatten och gräs, ibland en vinge eller så.
Ett par gulärlor fladdrade nervöst av och an i gräset. Ibland kom ett av fölen och betade och då smet gulärlorna gärna in bland hovarna.
Gräsklippning i den kalla septemberkvällen där gullmolnen kransade fästet på ett överdådigt sätt. Det är snart dags att tända en brasa.
Skolans nya lokaler har en fantastisk utsikt över hamnen. När man väl har tagit sig fem eller sex trappor upp har man god valuta för ansträngningen.
Hemresan var bättre - ett riktigt tåg med god plats för armar och ben, en hamburgare med pommes frites, en lättöl och två tjocka pocketböcker med garanterad spänning. Jag har visserligen bortåt 20 mer eller mindre påbörjade, mestadels på hyllor och inte i, men att släppa in mig i en bokhandel är som att ge ett barn frikort i godisbutiken - alla ekonomiska invändniningar utsätts för en enorm inflation: "Jag ligger ju redan inne på krediten och ett par böcker mer eller mindre ..." Man ska va go' mot sig själv.
När Morris fått sitt och dragit runt mig utefter stränderna på cykel, var det dags för fågl... ja, ni vet. Sålunda utrustad med lilla ryggsäcksstolen att sitta på, tuben med nyputsade linser och så en Nikon 4500 för digiscoping (den verkar ta betydligt bättre bilder än contaxen) samt min nya Canon med 300mm + extender. Ett par andra likasinnade satt också alldeles stilla och bara väntade på att en stor flock vadare skulle slå sig ner alldeles intill.
Snabba förflyttningar utefter hela viken, så stannar alla på samma ställe och börjar plocka i sig flygbränsle med kvicka rörelser. Det är kärrsnäppor som dominerar, kustsnäppor, några spovnäppor, någon enda svartsnäppa i grå tonårskläder och långa ljusröda ben, sandlöpare, strandpipare och lite annat smått och gott.
Ladusvalorna hade lågflygningsövningar över den lilla pölen. Har var det tacksamt att sitta och försöka fånga dessa otroligt snabba flygare. Det gick säkert tvåhundra bilder för att få några med fågel på, ovanstående är kanske den bästa och som extra bonus kom en sädesärla med i någon akrobatisk imitation av svalorna. Men de flesta knäppningarna föreställde bara lite vatten och gräs, ibland en vinge eller så.
Ett par gulärlor fladdrade nervöst av och an i gräset. Ibland kom ett av fölen och betade och då smet gulärlorna gärna in bland hovarna.
Gräsklippning i den kalla septemberkvällen där gullmolnen kransade fästet på ett överdådigt sätt. Det är snart dags att tända en brasa.
Back to basics
Den andra veckan med elever blev även den lite provisorisk, nu pga. att de nya lokalerna inte blivit riktigt i ordning. Imorgon ska de dock fungera. Så nu har jag läget under kontroll och det känns bra. Natten till idag var dock lite speciell: för att möjliggöra för Emily & o att ha sitt party till 150 dB eller så, flydde vi föräldrar och övernattade i ett vandrarhem inte så långt hjärifrån. Dock skönt att vara hemma igen med toaletter inom räckhåll och inte 50 m bort i huvudbyggnaden.
På morgonen anslöt jag mig till de ca 20 skådare som samlats till kulingen kring Glommens sten. Det gick långa stunder utan att något hände. Men plötsligt ropade någon:
- Grålira! Långt ut! Uppe, nere, upp, nere, uppe.
Långt ut betyder att alla andra kan se den men inte jag. Uppe resp nere betyder att den "syns" över eller under horisontlinjen. Vi ser tydligt Varberg i norr men den siluetten ligger på drygt 20 km. Svårt att veta på vilket avstånd gråliror, gulnäbbade liror och lunnefåglar går, men att se dem krävs lång träning och att avgöra vad som är vad kräver ännu större. Jag måste avbryta seansen för att åka på Helenas födeledagskalas.
Morris snarkar. Han var ute i duggregnet och käkade frenetiskt på ett s.g. tuggben som blivit lagom upplöst i ösregnet. Måtte han slippa dålig mage igen!
Lördagen var en ljuvlig dag med sommarvärme och sol. Att bara sitta ner vid Morups tånge, någonstans utefter strandkanten och bara vänta på att en flock blandade vadare ska slå sig ner, är en av höjdpunkterna.
Ett par gulärlor hoppade kring i tångbankarna med jäsande innehåll och mängder med småkryp. Större och mindre strandpipar, kärrsnappor, spovsnäppor, sandlöpare, roskarlar, små-, mo- och kustsnäppor ingick också i de snabbflygande flockarna.
De flesta av fåglarna är 1k, dvs. födda i år, under sitt förta kalenderår.
Vanligast är kärrsnäpporna. Men man får leta rätt rejält innan man hittar en mindre strandpipare bland alla ungfåglar:
Med sin gula orbitalring kring ögat och det diffusa ögonbrynsstrecket går den ändå att skilja från den större strandpiparen. Och över alltihopa svävar den av de bruna kärrhökarna.
På morgonen anslöt jag mig till de ca 20 skådare som samlats till kulingen kring Glommens sten. Det gick långa stunder utan att något hände. Men plötsligt ropade någon:
- Grålira! Långt ut! Uppe, nere, upp, nere, uppe.
Långt ut betyder att alla andra kan se den men inte jag. Uppe resp nere betyder att den "syns" över eller under horisontlinjen. Vi ser tydligt Varberg i norr men den siluetten ligger på drygt 20 km. Svårt att veta på vilket avstånd gråliror, gulnäbbade liror och lunnefåglar går, men att se dem krävs lång träning och att avgöra vad som är vad kräver ännu större. Jag måste avbryta seansen för att åka på Helenas födeledagskalas.
Morris snarkar. Han var ute i duggregnet och käkade frenetiskt på ett s.g. tuggben som blivit lagom upplöst i ösregnet. Måtte han slippa dålig mage igen!
Lördagen var en ljuvlig dag med sommarvärme och sol. Att bara sitta ner vid Morups tånge, någonstans utefter strandkanten och bara vänta på att en flock blandade vadare ska slå sig ner, är en av höjdpunkterna.
Ett par gulärlor hoppade kring i tångbankarna med jäsande innehåll och mängder med småkryp. Större och mindre strandpipar, kärrsnappor, spovsnäppor, sandlöpare, roskarlar, små-, mo- och kustsnäppor ingick också i de snabbflygande flockarna.
De flesta av fåglarna är 1k, dvs. födda i år, under sitt förta kalenderår.
Vanligast är kärrsnäpporna. Men man får leta rätt rejält innan man hittar en mindre strandpipare bland alla ungfåglar:
Med sin gula orbitalring kring ögat och det diffusa ögonbrynsstrecket går den ändå att skilja från den större strandpiparen. Och över alltihopa svävar den av de bruna kärrhökarna.