När en syster kommer på besök
Det har nu gått ett drygt tretton månader sedan vi fick hem våra pudelflickor - den 2 juni kom dessa små vänner, som blivit oupplösligt förenade med oss och ingår nu självklart i familjen. Sedan dess har vi haft en och annan kontakt med uppfödaren, Agneta K. där vi kunnat ställa någon fråga eller få tips om något. Agneta har en syster till våra vovvar kvar i sin familj och i veckan kom de och hälsade på.
Det blev ett kärt återseende och efter en stund lekte alla fem hundar riktigt bra. Sixten var vår lånehund för dagen och en liten spaniel följde också med våra gäster. Ester till vänster och Silver till höger gör en första sondering. Det gick ju finfint.
Det är bara att fortsätta. Nu får den första matten en puss; är igenkännandet igång nu?
Och så småningom kände sig de tre systrarna trygga med varandra. De hade mycket trevligt med varandra.
Och här är Ester på en egen bild. Vi hoppas att vi får besök även nästa år så här års. Den stora händelsen på hundhimlen är nämligen den stora hunduställningen i Tvååker, som sägs vara Sveriges största.
Även vi besökte hundutställningen. Den var mycket välbesökt och de större hundarna var redan på väg hem i sina sjusitsiga bilar, där burar på hjul, tält, filtar, matskålar och ett oräkneligt antal ytterligare utensilier skulle slåss om utrymmet. - Hur fick du in allt det där, var en vanlig fråga under tiden vi själva stod och väntade på att lasta in Lilias rullstol och oss själva.
Om man blir sugen på att delta i hunduställningar själv ...? En dansk utställare med en kinesisk rynkehund eller mer korrekt shar pei, berättade att han var på väg till Rumänien och vidare runt i Europa för att delta i utställningar. Här i Sverige hade den ena vovven fått en fin utmärkelse.
Den sortens verksamhet skulle jag väl kunna tänka mig men att hålla en pudelpäls i trim tycks vara något man får ägna hela hundens liv åt - eller åtminstone under de år som vovven ska ställas ut. Jag fick beundra denna grå storpudelhjälte:
Men ska den behålla sin stiliga päls är det ständiga bad, föningar, kardningar och kamningar och klippningar som krävs. Och dessutom förmågan att skapa ett konstverk av en busig treåring - och den har inte alla.
Verso
Toyota Verso testad av Vi bilägare
Så var den här, den bil som ska möjliggöra att vi kan ta med Lilias nya, elektriska rullstol utan att behöva montera ner allt och ta med de elmotorförsedda hjulen separat. I det skicket är den för tung att lyfta, ja, även med enbart de medföljande 'vanliga' hjulen är den i tyngsta laget för att min rygg ska trivas.
Så var den här, den bil som ska möjliggöra att vi kan ta med Lilias nya, elektriska rullstol utan att behöva montera ner allt och ta med de elmotorförsedda hjulen separat. I det skicket är den för tung att lyfta, ja, även med enbart de medföljande 'vanliga' hjulen är den i tyngsta laget för att min rygg ska trivas.
Den har dieselmotor och sju sittplatser men de två sista blir bonusplatser. Det var möjligheten att placera en rullstol utan att fälla ihop den som fällde avgörandet. Men det finns mer - arbetsterapeuten bidrar med ett par ramper så att man lätt får upp den i bakluckan. Ramperna kan bli två mter långa och användas när man ska forcera en trappa eller annat hinder - med Lilia i rullstolen. Så nu har vi bara en bil men det kan ju räcka.
Det är dock ingen miljöbil. Dieselmotorn har dock ett partikelfilter som sänker skatten rejält. Sedan brukar det vara så att bensinbilar drar något mer på landsväg än vad som sägs i tabellerna medan det brukar vara tvärtom för dieslar. Det ska bli intressant att se om man kan komma under en halvliter på milen.
Ytterligare ett test jämför denna bil med Renaults Grand Scénic.
Sångare så in i vassen
Tre hundar, en kamera med teleobjektiv och en telefon med ett stort antal inspelade fågelläten - det kan vara det som följer med på promenaden. Galtåsbäckens stilla lopp går rakt igenom ängen, eller ska vi säga ängarna, eftersom den delar den stora ängen som tillhörde Annersa Bengtsa gård i två delar. Där kan finnas en och annan intressant fågel.
Inte så långt från bäckens mynning lät det från en mycket varierat sjungande fågel. Jag plockade fram rörsångarens ljudfil från telefonen och efter en kort stund kom denna fågel och satte sig på synlig plats och började sjunga på kapp, allt för att skrämma bort inkräktaren. Men det räckte för mig, jag fick några ganska bra bilder. Så här låter en rörsångare. Fortsätter man lyssna får man höra ett intressant samtal om rörsångaren från SR:s inspelning.
Visserligen är rörsångaren mycket lik kärrsångaren men de skiljs åt på sången. Annars är det mycket svårt att skilja dem åt på enbart utseendet. Här är kärrsångarens läte med en liten kommentar. Man måste säga att
det är en mycket trevlig hobby, inte minst för att dt finns så många kunniga ornitologer, ofta i ens omgivning. Det har hänt att jag fått för mig en sak men att någon vänlig skådare påpekat att det kanske nog inte var ... Det tycker jag är utmärkt. Det är svårt att skilja fåglar åt, i synnerhet många av sångarna, eftersom de ofta sitter dolt, är ganska små och svåra att komma nära och dessutom är till förväxling lika varandra. Men det får vara en utmaning.
I grannskapet kom även en rödstjärt och tittade fram genom en glugg i ett träd. Svåra ljusförhållanden har man svårt att göra så mycket åt. Här kommer i alla fall rödstjärten.
Det som ser ut som en silverhjälm är isjälva verket ett vitt pannband. Den har jag sett här ett tag. Resan från Afrika gick tydligen bra för dessa sommargäster.
Ytterligare en fågel hade slagit sig ner i samma träd, en hämpling gissar jag. Det är inte så många fåglar som har en röd fläck på huvudet, gråsiskan har det men även hämplingen. Bägge brukar vara röda på brösten också. Men gråsiskan brukar häcka långt upp i norr så jag satsar på att detta är en hämpling som ännu inte är helt utfärgad, dvs. fått alla sina sommarfjädrar.
Har jag tur kommer någon att kommentera bilden.
Kan man åka buss till kyrkan?
Just nu får jag inte köra bil pga de tidgare yrselattackerna. De har i princip upphört men det tillkommer läkaren att bedöma när jag åter kan sätta mig bakom ratten. Jag hoppas det blir snart. Under tiden har jag börjat lära mig att åka buss. Det går ofta riktigt bra - ett besök på vårdcentralen för provtagning etc. går smidigt. Dessutom har man chansen att åka hem med övergångsbiljett så att hemresan kan kosta 4:80 när inresan gick på 32:-med resekortet. Alla förare har varit mycket hjälpsamma när vi kommer med rullstolen.
Har men dessutom färdtjänst, åker medhjälparen gratis med bussen, tom. med tåget in till Göteborg eller ner till Malmö, om jag förstått det hela rätt. Så en Göteborgsresa, enkel biljett, kan kosta 109:- eller så för oss båda. Det måste vi pröva någon gång.
Men har man som vana att gå i kyrkan blir det värre. Det går an så länge det inte är kyrkans egen sommartid, dvs kl 10.00 istället för 11.00. Till klockan 11.00 går det bra, första bussen från Glommen går 10.28 och är i staden i god tid. Skulle man till äventyrs vilja gå i den lokala kyrkan, dvs. Morup, går det inga bussar alls vid gudstjänsttid. Kanske att det finns kyrkbil men det är nog bara för medlemmar. Vi tillhör katolska kyrkan (än så länge) men det är värt att kolla upp.
På sommaren går det dock inte att komma till Falkenbergs kyrka; när man kommit dit blir det väl lagom till slutpsalmen. Men den katolska mässan firas ju varannan söndag kl 17.00 i Hertings lånade kyrka. Jodå, dit kommer man med buss, låt vara ett par minuter för sent. Men i alla fall. Däremot finns det inga bussar som går tillbaka efter mässan vid 18-tiden.
Då kan man ju åka färdtjänst förstås. Det kostar för oss båda 120:- (var väg bör tilläggas) så skulle det regna så går mässan på 240:- . Det verkar vara billigare att åka till Göteborg för att få sina religiösa behov tillfredsställda. Men då har man glömt att första bussen från Glommen går vid halvelvatiden, så det gick nog inte det heller.
Vill man fira mässa (nattvard) under sommarmånaderna så skulle det gå klockan 08.00 på onsdagar i Falkenbergs kyrka. Då kommer man både fram och tillbaka med buss. Men då borde man väl i ärlighetens namn byta kyrkotillhörighet.
Slutsats: religionsfriheten kräver körkort och bil på väldigt många mindre orter. Att dessutom leva efter strikta miljöprinciper går inte ihop riktigt.
Har jag förbisett något är jag mer än tacksam för att bli tillrättaförd.
Att hoppa över sin födelsedag
Stoppa tiden, jag vill kliva av! Jag tror att det finns många som Pippi, som önskade att de kunde plocka fram tre krumelurpiller. Om man äter dem i mörker och säger "Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur", ja, då blir man aldrig stor. Barnet vill vara barn för alltid, vill inte lämna den oskuldsfulla tryggheten i att alltid få vara liten och ombrydd, få erfara att någon annan alltid tar ansvar - och verkligen gör det!
Men man växer i alla avseenden och snart nog är man vuxen med alla de krav detta ställer på en. Har man då levt i 69 år, är det kanske lite för sent att 'inte vilja bli stur'. Naturligare hade varit att inte vilja bli äldre. Alternativet är tyvärr inte särskilt tilltalande. Det är bara att gilla läget. Det enda man kan göra är att vilja hoppa över sin föedelsedag som en lam protest mot det ständiga åldrandet. Men helt slipper man inte undan, ett par av döttrarna och hustrun har ändå tänkt att uppvakta: och så blev det ikväll, dagen före. Det blev grillade gyros och kabanosser, potatissallad, tårta och kaffe. Presenter förekom och så var det nästan som vanligt. Sommartårtan fick avrunda.
Vill man fortsätta funderingarna kring åldrandet går det alltid att få tag på Goethes Faust - men det är ingen uppbygglig historia.
Betydligt uppbyggligare är det då att ägna fågelliveet en eller annan timme vid Morups Tånge. En ganska stor skara hade samlats för att få se en skymt av den omtalade kornsparven men just då hade den bestämt sig för det dolda livet. Men det fanns andra att beskåda, kanske inte så sällsynta men nog så välsedda.
I strandkanten gick sex kustsnäppor, fem i röda sommardräkter och en med den vitaktiga vinterdräkten kvar.
En av utffärgade, dvs. röda sträcker på sig. Vingarna är imponerande långa.
En bit bort springer ett par större strandpipare, letar mat och tycks spegla sig i vattnet hela tiden. Med tiden har jag lärt mig tycka alltmer om den här lilla kvicka pippin, den utgör en självklarhet under större delen av säsongen och utgör på så sätt ett slags trygghet.
Stenskvättan har varit här ett tag nu efter övervintringen i Afrika. Det kom en och landade i tångbanken bara några meter framför mig och den började leta något ätbart genast.
När den fått tag på larven den har inäbbet, flög densnabbt iväg in bland stenarna till de väntande ungarna om honan. Och en liten bit därifrån, landade sånglärkan, som uppfyllt rymden hela den timme jag stått där med min kikare och kamera. Den har också en familj att dra försorg om.
En fisktärna sitter på en sten en bit ut med sin svarta näbbspets. Ett par kentska tärnor håller till lite längre bort. Silvertärnorna är kvar, dock inte småtärna, som funnits där tidigare.
Studentfirande - för sista gången
Åtminstone för mig i min kapacitet som lärare, låt vara nyligen pensionerad på riktigt. Kitas gymnasium, som varit min arbetsplats sedan 2000 firade av sina åk3-elever med smörgåstårta på stenpiren, samling i Tyska kyrkan och därefter en tur med Paddan. Utsläppet till släkt och vänner skedde sedan vid Göteborgsoperan på vid det här laget traditionsenligt sätt. Fyra paddor gick det åt för att rymma alla. Jag hade inte planerat att åka med pga av en tandläkartid men på något sätt hamnade jag mitt i studenthavet i en oavbruten serie av öronbedövande glädjetjut. Det ska väl vara så när befrielsen firas, när man lägger det traditionella pluggandet bakom sig.
För en del handlar det om att omedelbart påbörja högskolestudier, för andra väntar den nästan obligatoriska resan - eller åtminstone sabbatåret/-n. Men just nu är det firandet som gäller, helst utan tanke på morgondagar eller nästa termin.
Nu är språnget in i framtiden främst inriktat på att rusa ut till alla vänner och släktingar. Alla ställer upp för denna sista tävling: klara, färdiga. gå!
Mitt 'språng' blir betydligt lugnare. Har jag någon framtid över huvud taget? Hur lång är en framtid? Och vad bär framtiden i sitt sköte? Vissa metaforer tenderar att balansera på gränsen till det opassande men nu är en gång språket etablerat och vi får dras med det.
Senaste läkarbesöket visade att jag har andningsuppehåll mest hela natten. Därför står jag på förturslistan för att få en andningsunderlättande anordning, som gör att hjärnan slipper kämpa mot kvävning ett par gånger i minuten. Grattis hjärnan! Förhoppninsvis kommer mina yrselattacker att klinga av - och det ska bli väldigt skönt.
Nu kan jag dessutom får läsa alla de böcker jag bara ställt i hyllorna de senaste åren. Biblioteket kommer hit med en välfylld buss tre gånger i veckan, ett antal oplöjda fotoböcker med vidhängande program väntar också i hyllorna. Ja, ska jag hinna med allt är det bäst att vakna tidigt och sedan vara flitigare än Lisa dagarna igenom. Och i ärlighetens namn - visst ska det bli skönt att få ägna sig åt sig själv ett slag.
Sommarvingar
Västkustens långgrunda stränder fylls med flyttfåglar. Det låter oavbrutet, det flygs med snabba vingslag och här och var ligger någoni på ägg. Måtte det gå väl! Den här dagen var det mer än långgrunt och det betyder lågvatten. Blir det högvatten kan boet, eller bona, vara borta.
Här har en stranskata dolt sig i vegetationen för att ruva. Det var en tillfällighet att jag fick syn på den - det var först sedan jag följt en sånglärka med kameran en stund och försökt få bilder i flykten. När lärkan landade i det höga gräset, råkade det vara strax intill strandskatan.
Strax innan hade sånglärkan hovrat länge på låg höjd. Det var detta jag försökt följa med en tung kamera monterad på fågelkikaren - ganska svårt att få bra bilder, f.a. på nära håll eftersom vinkeln blir så liten och fågeln ofta flyger ur bilden, så att säga.
En trio myrsnäppor for förbi, tursamt nog på fotoavstånd. Den lilla näbbkrökningen på själva spetsen, avslöjar vilken fågel det är.
Lite längre in i viken kommer en storspov in för landning med sin krökta näbb. Ibland kan det vara bortåt ett par hundra av dessa stora vadare och det ger ett mäktigt intryck. Den här kvällen var det nog bara en, som jag såg i alla fall. Till höger går en färgglad gravand och i mitten en rödbena. Namnet står målat på benen, så att säga.
Ett silvertärnepar genomkorsar vikens lägre luftrum, dyker då och då efter något ätbart. Men när den satt sig på en sten, ser man de karaktäristiska korta benen och den helröda näbben. Nu gäller det att få en familj att växa
så att flygturen från trakterna kring sydpolen lönar sig. Detär en bit att ta sig; faktiskt den fågel som flyger längst av alla. Vi är glada över att den håller tillgodo med vår vik som häckningsplats.
En kustpipare står staty på en sten, förefaller orörlig. Men när jag betraktar olika bilder, har den rört på sig en smula - men inte mycket. Så ser den ut andra sommaren innan dräkten förändras radikalt och det liknar en engelsk domare - som adult.
Större strandpipare är en av de första fåglarna man lär sig som fågelskådare är större strandpipare. Den har typiska drag och verkar vara allestädes närvarande.
Den vadare som dominerar den här förkvällen är ändå skärfläckan: 25 stycken finns lite runt om i viken. Några har lagt sig på ägg. De är tacksamma att studera både i vattenbrynet, där de födosöker, och när de flyger och utstöter kraftiga lockrop.
Detta var några av de intressanta fåglarna att spana på och följa. Men det finns betydligt fler och det är bara att hoppas att de stannar en dag eller två och inte bara flyger vidare.
Barnbarn
Så har det hänt igen - jag har blivit farfar. Den syttonde mai, Kristi Himmelsfärds dag blev det av. Nu var det för andra gången. Det hade gått bra om än lite fort. Ett vackert flickebarn har sett dagens ljus och David och Johanna har givit Alexander ett syskon.
Frågan hur storebror skulle hantera situationen blir aktuell. Men Alexander förstår vad som gäller - utan att blinka tar han sin älskade mjukhund och räcker till lillasyster:
Gräs
I höstas skaffade jag en gräsrobot. Den fungerade ett par timmar, sedan måste den laddas. Men laddningen misslyckades och det blev så småningom retur till generalagenten. Ett enkelt kortslutningsfel, lätt att åtgärda, återförde roboten till livet igen. Nu har den klarat av hela gräsmattan, eller gräsmattorna snarare. Eftersom det gröna området på tomten har smalare korridorer, måste man ibland köra Robomowen manuellt. Men det är inga större problem. Med två hundar i farten måste man ändå se till att det inte ligger diverse husgeråd, skor eller bollar som kan skada klipparen. Och inga hundar ska vara ute under seansen, det kan ställa till olyckor.
Under klipparen finns tre skarpslipade knivar som roterar. Det skapar en klippbredd på 53 cm och det är nog mer än de flesta robotklippare presterar.
Hur den fungerar? Youtube har svaret! Men att det är en kraftfull maskin kan detta klipp visa - säkert från andra sidan Atlanten. Men gräset är detsamma, bara så mycket längre. Men där är ju allt dubbelt upp! Men då gör det inget om man hoppar över någon vecka eller så.
Kraftkällan består av två helförslutna 12 volts blybatterier - också det en gammal beprövad teknik. De moderna batterierna kan kosta en förmmögenhet den dagen de ska bytas. Service? Jo, Elektroluxaffären i Varberg är ombud och jag tror att hela Elektroluxkedjan säljer mycket av den här krabaten.
Nu handlar det 'bara' om att försöka vårda gräsrötterna, som blivit mycket slitna på alla accelerationssträckor där hundarna tagit fart. Så har också en kissefläckar blivit ansträngda - det instundande regnet kommer att göra gott och kanske omvandla dessa fläckar till rena kraftcentra av gräsnäring.
Har man en gräsmatta som inte är uppdelad av smalare partier, kan man ha en helautomatisk Robomow. Fast har man hundar som dagligen bär omkring föremål och lägger lite här och var - eller skapar svarta hål - då passar inte helautomatiken riktigt. Men youtube kan visa upp även detta.
Fortsätter man att undersöka youtube hittar man det mesta i gräsklipparväg - där man slipper att motionera sig själv. Där finns den som är besatt av radiostyrn ing och har försett sin gamla motogräsklippare med en radiostyrd enhet. Men han nåste ändå stå och styra apparaten. Eller gräsklippare med larvband som klarar nästan vilken terräng som helst.
Nästa generation robotgräsklippare kommer kanske att byggas som miniatyrtraktorer som sköter sig själva även om det sitter en gubbe bakom ratten.
Vår
Landskapet förändras. Det som igår förmörkade utsikten för en del, har idag blivit flis. En sådan jättehög fällda trän kunde nog ta flera dar att mala ner till smulor, kunde man tänka. Men det gick över dagen, inklusive bortforsling. Nu återstår en mindre rishög som kanske blir en brasa. Vi får se.
Det lyser lite gult inemellan. Nu gäller det att man hittar i floran. Frågar man någon förbipasserande kännar man igen sig:
- Nja, jag vet inte riktigt.... ser det inte ut som ...
I förstoring ser det ut så här:
Det finns 36 olika videarter enligt stora floran. Jag gissar på krypvide - kanske kan någon förtydliga?
Den blå ängsviolen lyser till här och var i strandgräset. Min favoritfärg är blått och har så varit i alla år. Det är nog inte bara färgen i sig utan det den förknippas med det underskönt vackra men som växer i en mycket karg och utsatt miljö.
Det är lätt att i hastigheten säga styvmorsviol men den ser annorlunda ut. , smaka på ordet. Det har säkert inget med 'styv' att göra. Så är stiuffmoder moot barn, som salt i såår ögon kan man läsa i SAOB. Där finns också denna förklaring till blomnamnet styvmorsviol: styvmorsansikte, med syftning på formen o. utseendet på blomman som har en ansiktsliknande form o. anses påminna om ansiktet hos en elak styvmor. Det finns fler exempel i SAOB. Hellqvist har en rätt lång utläggning i Svensk etymologisk ordbok och en kortad förklaring kan vara ordet styva, som betyder stympa. Ytterligare anekdotiska förklaringar finns men dem får jag spara till dess jag hittar denna ofta gul - vit - blå blomma (viola tricolor).
En bofinkshane går omkring och letar efter något ätbart. Det är en vårpromenad så god som någon. En bit ovanfär honom skränar råkorna i sina bon.
Ger man sig tid att studera de utslående bladverket på träd och buskar, väntar många skönhetsupplevelser. En vanlig rönn, t.ex. kan sätta fantasin i rörelse.
Kommer det att bli en sträng vinter? Går det att avläsa på rönnbärsklasarnas mångfald?
Regnvädren avvlöser varandra och i kvällningen får det fina ljuset ge oss ledning. En Iphone går också att fotografera med - praktiskt när storkameran fått stanna hemma. Stranden är alltid lika inbjudande.
Vovvarna har fått sömnstänk i ögonen. De har rört sig mycket även om en något stramare herre tyckte att "det var trevligare om de vore kopplade" - ja, han använde bestämt inte konjunktiv, det var en skönmålning, men han har rätt att lösa hundar kan förefalla obehagliga. Dessutom finns ju lokala ordningssstadgor, jaktlagar etc att förhålla sig till.
Som en motvikt till alla dem som kan uppleva hundar som ett hot får man väl se dessa sömndruckna pudlar, som mest använder tungorna i sin kontakt med människan: slick, slick :)
I havsviken
Nästan alla fåglar kommit re'n. Själv har jag inte ägnat dem särskilt mycket tid ov olika orsaker. Men igår
tog jag med mig bästa kameran på hundpromenaden och blev belönad. Sädesärlan har "frihjulet" inställt
och använder bara vingkraften sporadiskt. Det är väl att flyga grönt om något!
En silvertärna flyger över Glommens långgrunda havsbad och dyker då och då - i etapper - för att fånga något byte. Ibland kommer den i bra läge för att visa upp sina nästan genomskinliga handpennor.
Näbben är helt röd - utan svart spets. Men det är sådant man bara ser i datorn när man kan laborera med olika ljusförhållanden. Visst är det fascinerande med denna långflyttare - som närmast kommer från Antarktis och därmed är den som flyger längst varje år. Men vad gör man inte för att få midnattssol året om?
Och visst måste man bada, det går bara inte att låta bli. Men de tycks tåla det - några ordentliga ruskningar så att vattnet skvätter ur pälsen så verkar allt bra igen. Jag hade darrat och huttrat av det kalla vattnet.
På hemvägen passerar vi en råkkoloni. En tjusig råka sitter och iakttar världen och uppstämmer ett vackert kraxande när vi passerar. Fågelsång som fågelsång!
Senare, när det så smått började att kvällas ville jag ha naturen för mig själv, utan hundar som drog åt alla håll. Jag åkte jag ut en dryg timme till Korshamn vid Morups tånge för att se vad vadarvåren vinkade med. Det mest självklara är alla strandskator, svartvita och skränande, med brandgula näbbar som finns här under större delen av sommaren. Flera häckar här, en del drar vidare till andra stränder.
Men de svartvita eleganterna, med sin graciösa näbbföring, har också kommit. Elva stycken räknade jag in i gårkväll av skärfläckorna i Korshamn. De gick i sällskap av ett par rödbenor och några myrspovar, se senare med nästan lika långa näbbar men alldels raka. En går lite i bakgrunden.
Den lugna, grunda viken fylls plötsligt av snabbt accelererande gravänder. Det är lite långt avstånd för att man ska se vad som pågår men kameran arbetar, trycker iväg serier om tio bilder i sekunden. Det är en skön känsla att ha så bra utrustning det går. Det har gett en och annan överraskning. Som nu, när jag tittar på alla gravandsbilderna! Det är parningstider och det gäller att vinna den vackraste och mest lämpade honan. Här är det en rad pannknölade hannar som (för)följer en hona. Raggningsfrågan -Går du ofta hit? har nog inte ställts i kväll.
Här gäller det att vara först, störst och snabbast - och ha tjusigast knöl!
Över den mindre regnvattendammen kommer svalorna på låg höjd och stryker över vattenytan. På mitt avstånd ser jag bara att det är ladusvalor; hussvalorna med sina vita övergumpar är inte med den här gången. Men i datorn avslöjas att det också finns en och annan backsvala med, med sitt typiska bröstband och lite brunaktig färg.
På väg hem i solnedgången ser jag en storspov leta mat på en åker. Nu har jag kameran i beredskap. Sitter man i bilen brukar det gå lättare att får bra närbilder.
Lite skygg verkar den dock; det är väl kamerans slutarljud som hörs och skrämmer den något.
Cyklistens dilemma
Häromdagen hade jag tänkt cykla till Falkenberg, ca 10 km hemifrån. Lilia vill åka med och vi sporrade våra aluminium/plast springare och satte av. Min elcykel har aluminumram och Lilias elmoppe lyser av blå plast. Cykelbana är planerad men åker man via Morups tånge, den stora kvarnen i Olofsbo camping och vidare genom hela detta småstugelandskap av välskötta anläggningar, kommer man så småningom fram till Sveriges bästa cykelbana. Den går utefter kustvägen mellan Glommen och Söderbro, passerar ett industri- och hamnområde. Den är förhållandevis lättrampad - i synnerhet för elcyklister - som ju strängt taget bara åker med under fejkad trampning - bara för att hålla elsystemet igång.
Huruvida den är bäst är egentligen en fråga om vindriktning. Blåser det motvind, ja då minskar attraktionskraften. Men skönheten, skönheten - hur är det med den? Jag skulle i så fall vilja framhålla cykelbanan mellan Kullavik och Askim. Den går på en gammal banvall alldeles intill havet och är nog den vackraste jag vet. Men jag har ju inte cyklat till Nordkap - ännu.
Men innan vi lämnat Olofsbo bakom' oss, skvallrade mitt bakhjul om att luften höll på att pysa ut. Så var det, och först en och en halv timme senare, kunde jag nå hemmets portar, lätt trött på promenader med elcykel.
Att hitta en reparationssats var inte så svårt och inte långt därefter hade hålet täckts av en gummilapp. Snart satt bakhjulet på plats igen. Dagen därpå gjorde jag om bedriften och cyklade in i Olofsbo för att eventuellt återfinna min ena borttappade handske. Denna dag var täpporna om möjligt ännu mer välskötta, gräset överallt jämt och smaragdgrönt, precis som i paradiset. Det vardå jag kände de omisskänneliga teckning på en punktering - igen! Den här gången ringde jag Anna, som strax kom med cykeltransporthornen och kunde ta sin åldrande fader och dennes moderna transportmedel hem igen.
Var det cykelns fel? Eller kinesernas? Man var i alla fall själaglad över att inte ha betalat 16.000 för en elcykel - eller varför inte 26.000.? Eller 37.000:-!? Jodå, fint ska de va' och kostar gör det. Man får hoppas att de verkliga dyrgriparna är försedda med punkteringsfria däck och innerslangar som lagar sig själva. För 10000:- - eller det dubbla borde det vara självklara attribut - men är det inte. Men nu har jag i alla fall ett mycket motståndskraftigt bakdäck av märket Schwalbe och som håller för kraftiga genomslag .
Regn, välsignade regn
Vad vi, eller ialla fall jag, har längtat efter regnet. Men det beror på att åtta tassar rivstartar gång på gång och river upp jorden. Det kalla och framför allt torra vädret är ingen bra bundsförvant för den som vill ha en fett grön och sjukt fyllig gräsmatta, utan exemlika barfläckar eller vovvarnas ständigt återuppkrafsade hål. Nu är den sjukt tunnsliten och de magra gräsrötterna blottas obarmhärtigt. Fy för denna kalla och torra vår.
Jo, stor dramatik utspelade sig häromkvällen, när Lilia, hundarna och jag tog en promenad utefter havet. Det finns en liten ... kalla det bro över Galtåsbäcken. Egentligen är det tre långa stenblock och åker man trehjulig handikappmoped får man ta det försiktigt. Men precis därstenblocken övergår i fast mark, hade det uppstått en hålighet och där körde Lilia med sitt ganska tunga fordon - och välte! En blixtutsänd ängel fick allt att ligga kvar på vägen och inte falla ner i bäcken, men det såg hotande nära ut för den kom kom några meter bakom och inte hann ingripa. Som väl var gjorde hon sig inte illa. Och inte blev hon det minsta rädd - hon är inte helt ovan vid att ramla! Mopeden gick att resa upp och hon kunde sätta sig tillrätta. Ett under att allt inte ....
Vitsippor är inte helt vanliga där vi promenerar våra tassar. Men ett härligt bestånd av svalört lyser gult i en glänta. Ja,egentligen är det ingen glänta men det är ju ett fint ord och ger associationer till lite tätare skog med en lite gles plätt, en glänta! Men den tätare skogen har vi passerat i form av ett tre meter högt och kanske trettio meter långt upplag av en före detta tätare skog. Det var ju här det var så mycket kungsfågel för ett par bloggar
sedan.
Namnet svalört har romerskt ursprung. Plinius d.ä. berättar om en svalhona som avhjälpte ungarnas blindhet med saft i från svalörten, som droppades i deras ögon. Örtbladen blir fin spenat om man tar dem tidigt på våren, C-vitaaminrika som de är. Ett annat namn är himmelsvete som kommer av att groddknoppar ibland lossnat och liknar vetekorn där de ligger utspridda.
Gult ska det vara och gult var det även ett par meter upp. Där sitter denna dag en gulsparv, den första jag skådat på länge. Det en av de fåglar som kan räkna till sju.
Emberiza citronella heter den på latin. Citrinella betyder citrongul. Emberizia är en latinisering av ett tyskt ord för den här fågeln. Som den nörd jag är tycker jag att b:et i Emberizia ätr intressant: samma b som finns i engelskans slumber (slumra) och lamb (lamm), liksom i 1500-talets språkbruk här i Sverige.
Det är inga stora mängder fåglar vid Glommens havsbad. En och annan ängspiplärka har slagit sig ner där - mer om detta senare när jag stämt träff med någon av dessa chicks (inte alltid det lättaste).
Lite längre kan en annan lite fågel skönjas. Med två livliga pudlar som drar åt var sitt håll är det inte så lätt att smyga sig på den lilla fågeln. Men man tar några steg, stannar, låtsas göra något annat och ett tu tre har man kommit tillräckligt nära för att se vad det är på kvisten. En sävsparv! Så har också den anlänt, eller de, för det brukar bli ett par. De sitter på samma kvistar som tidigare år. Alltså är allt vid det vanliga!
Ett litet stycke därifrån känner Silver på vattentemperaturen. Solen värmer, så varför inte?
Så kommer yrhättan Eunice. Hon har inga funderingar på om vattnet är varmt eller kallt - det är bara roligt. Ju genomvåtare man kan bli på några minuter, desto bättre. Silver bedömer situationen mer moget, springer förstås gärna men med sparsmakad iver.
Och över alltihopa svävar en av strändernas skickliga flygare, skrattmåsen, med sin mörka huvudhätta:
Sommaren är inte långt borta nu! Men en påminnelse om att det som gläder mest under den mörka årstiden, kan stå så här fin i slutet av april. Men så har våra grannar gröna fingrar och säkert också hjärtan i matchande kulör - en julros i rabatten är värd all beundran!
Telefonbyte
Ett antal telefoner har legat i det privata telefonmuseet - inte för att de varit vackra, praktiska eller speciella på något sätt, nej, bara för att "sådana saker slänger man inte". Den första telefonen jag skaffade, 80-tal eller 90-t. l? Det var på den tiden då ett samtal kostade sex à sju kronor i minuten. Att en telefon kunde innehålla en kamera kom långt senare. Vad telefoner kan idag det vet jag inte, det går knappt att hålla reda på, så snabbt går
utvecklingen.
Men för mig har det funnits ett enda krav - att telefonen skulle kunna hantera BMS, dvs. Bird Message Service. För fågelskådare är det en självklarhet men för andra kan det vara bra med en liten genomgång. Om någon upptäcker en rostgumpsvala, som hände idag vid Källstorps våtmark i Falkenberg, kan denne någon rapportera fyndet i sin telefon och så kommer det ut till alla dem som anslutna till tjänsten. Detta resulterar ofta i s.k. drag, som innebär att folk åker omgående ganska många mil för att se rariteten. Men om jag planerade att skåda fågeln imorgon, behöver jag veta om den är kvar.Sådant hålls också reda på och det sista som rörde denna rostgump var, att den tagit höjd och försvunnit. Återstår att se vad som rapporterar imorgon.
Mina tidigare två telefoner klarade detta - men inte utan hjälp från kunniga yngre människor. Men det funkade även för mig - ända till för ett par tre dar sedan, då telefonen låg på golvet - stendöd. Diverse olika grepp företogs för att få den att verka skendöd, men icke. Då ringer man sitt försäkringsbolag och frågar vad man ska göra och fem minuter senare får man klart för sig att man får en grundplåt till en ny telefon. och istället gör att resa runt med sin elektriska cykel eller sin buss eller be något barn offra timmar för den stackars fadren, så lyfter manluren och får kontakt med Apple. På några ögonblick har beställningen genomförts och redan nästa dag kommer en budbil med expressförsändelsen. Och nu har jag laddat ner en gratisapp med BMS-funktionen. Fem minuter tog det att fåin de första rapporterna. Det tycker jag är bra.
Det ska sägas att jag inte valde den allra senaste iPhonen, jag får nöja mig med en äldre modell. Men den får duga, även om det inte går att koppla teleobjektiv till den inbyggda kameran. Men kameror hade jag redan.
Finessen med denna telefon är att alla appar jag har till min iPod även går att använda i telefonen. Så nu finns där minst en utmärkt och några mindre utmärkta fågelböcker i telefonen, ett antal engelska lexikon, ett latinskt lexikon, Homeros' och Shakespeares samlade verk, en kompass, Bibeln, Google Earth och Facebook. Om man behöver stämma sin gitarr underlättar det att det också finns en litet piano. Dessutom finns en radiodel och givetvis Spotify. Några appar med celesta fenomen (Star Walk) finns med, Bibeln och ett par katolska appar kompletterar helheten i denna allomfattande telefon. Jag inser att det blir snärjigt att vara pensionär om man ska utnyttja allt det bara telefonen klarar av.
Illusionen att man är nåbar överallt och när som helst fungerar. Men när man är bortkopplade från det allomfattande arbetet, som varit ens självklara nav i tillvaron under så många år, hjälper det inte stort med aldrig så många kommunikationsfinesser eller Facebookvänner - det går svalgstora klyftor mellan generationerna och det är sällsynt med överbryggningar. Den påse ärtor hade kanske ändå inte varit så dumt - duvorna kommer, var så säker. Men en fördel har den allomfattande telefonen - den tar ingen plats!
Spellistor och Facebook
Alla de gånger jag bara åkt iväg för att titta på fåglar kommer jag plötsligt ihåg. Finns det något mer avkopplande än att rigga upp sin kikare, göra iordning kameran och bara börja utforska stränderna? Jag har varit för dålig på det. Nu verkar också vädret stabiliseras något. De senaste dagarnas invasion av kungsfågel hade avsatt spår i häcken här hemma. Kungsfågel där också! De är ju så små - med sina 8,5 - 9,5 cm tar de inte stor plats. Därför kan gott bilderna bli lite större!
Men de lär inte häcka i häcken. Riktig barrskog brukar vara det mest trivsamma de kan hitta. Men det vore roligt att ha dem här några dar.
Vovvarna tar det lugnt. När de varit ute och jagat varandra syskonlikt kommer de in och kollar att det inte finns något annat ätbart än hundfodret. Gör det det, finns det snart inget sådant extra ätbart kvar. Men ett hundliv är som det är - skaffa dig så många förmåner som möjligt, tigg lite kärlek från den blödiga hussen som inte kan motstå en handslick eller en fuktig nos i halsgropen. Och visar man minsta tecken på att vilja avsluta ömhetsbetygelserna, kommer lilla tassen upp och läggs uppfordrande på handen och tillsammans med vädjoblicken får en att fortsätta det taktila utbytet. Att det är avstressande, livsbefrämjande och lyckoskapande är fastlagt sedan länge. Lycklig den som blir hälsad av en hund. Som livsförlängare är den oslagbar. Vi har två:)
När till slut Odysseus kom från segelfärden
hem till Itaka, hans längtans ö i världen,
på hans lyckodag, i själva ankomststunden –
ack, då kände honom ingen utom hunden.
Hunden hade instinkt, hunden hade sinnen
finare än människornas bleka minnen.
Skällande av glädje for han ur sin koja –
och till tårar rördes han som kom från Troja.
Jodå, Hjalmar Gullberg han kunde sin Odysseus och visste vad som är väsentligt här i livet. Idag låg de båda älsklingarna sammanflätade i soffan och sov djupt. Inte ens blixtljuset väckte dem.
Mitt ständiga glädjeämne på denna jord är Spotify, det har jag framhållit många gånger förut. Att laborera med sökfunktionerna kan ge spännande utdelning. Orden oboe och concertos gav en långlista med just oboekonserter. Det har givit eko. Nu måste man vara Facebookare för att ha Spotify - åtminstone vad gäller premium. Ett tiotal påminnelser om detta har då ledningen för Spotify (läs: en automatfunktion) gett mig i form av att den eller den har lyssnat på min oboekonserter och att jag är välkommen att lyssna på deras musik.
|
I bästa fall kan man knyta kontakt med nya musikvänner som delar samma musiksmak och som man kan skicka lite synpunkter till. Det är ju det som är 'själva grejjen' med dessa sociala medier. Så nu har jag lagt upp spellistor med Trombone adagios, den ryske trumpetvirtuosen Nakariakov, Hummels trumpetkonserter, Flute and guitar-stycken och rysk liturgisk musik. Det känns verkligen som att gå omkring i en skattkammare med oerhörda rikedomar och bara låta det musikaliska guldet strila ner över ens öron.
Och den dag man har hört klart på någon kategori är det bara att konstruera någon ny variant - kanske säckpipa eller varför inte alla nionde symfonier (finns en hel del) eller varför inte dränka sig i blues genom att lyssna till alla inspelningar av St James Infirmary?
Ytterligare ett intresseområde - kanske det mest väsentliga just nu, är att själv försöka skaffa sig lite kunskap till varför jag drabbas av yrsel lite då och då. Jag fick själv för mig att jag aldrig haft dessa besvär innan jag fick en ny blodtrycksmedicin i september. Och efter lite letande i FASS hittar man mycket riktigt listor med biverkningar, där yrsel betecknas som vanligt. Ovanligt är dock att man kan svimma - men denna biverkan är omnämnd. Men för mig känns det som en vittring att flölja: man är tacksam över att de letar efter proppar och fel på balansorganen. Men jag behöver tala med min husläkare om att avsluta en viss misstänkt medicin. Det kanske gör hela skillnaden. Jag hade i alla fall inte blivit överraksad om någon i vårdapparaten hade inriktat sig biverkningar.
Kungsfågel, steglits och stare
En gräsand kommer på snabba vingar, sänker sig ned över Galtåsbäcken, kanske för att leta efter sin maka. Men han ser henne inte och påbörjar ett nytt, ganska omfattande varv och kommer tillbaka i samma bana somförra gången. Han går metodiskt till väga och verkar ta ställning till alla naturens kännetecken. Och nu lyckas han, hittar sin hona och landar i bäckvattnet och döljs till sist av vegetationen. En ny kärleksrelation kommer i sinom tid att avsätta sina spår - nu är det vår :)
Pudlarna och jag fortsätter mot ängen. De får bli lösa och springa av sig sin inneboende rörelselusta. Det blir en snabb runda, ett par varv, från mig och längs en nästan osynlig stig i fjolårsgräset, fram till närmaste stenmuren och tomtgränsen till sommarstugorna och så tillbaka. Stoppar jag handen i fickan är de säkra på att få belöning i Frolicform.
Så hittar vi en lämplig pinne att kasta och så sätter klappjakten igång igen. Det gäller att kasta så att båda hundarna får samma chanser. Den tidigare något långsamma Silver har erövrat snabbhet och styrka och vinner pinnejakten väl så ofta som Eunice.
Men timmerupplaget är sig inte riktigt likt idag. En hop riktigt små fåglar pilar snabbt ut och in mellan de upplagda stammarna. Det är kungsfågel, riktigt många. Jag står en stund och betraktar skådespelet, vänder hem och återvänder med kamera och utan hundar.
Det blir drygt 400 kort men jag offrar 370 ungefär. Överallt är de. Jag gissar på 25 men det kan lika gärna vara 
dubbelt så många. I vissa lägen ser man mängder av små flugor som surrar in emellan grenverket. Där har vi alltså orsaken till att de håller sig här.
Det jag är på jakt efter är en brandkronad kungsfågel men ingen sådan syns. Man får vara nöjd ändå över fyndet. Troligen har de anlängt i går eller i natt med de kraftiga sydvindarna och är duktigt hungriga. De verkar inte rädda heller - jag kan komma dem ganska nära. Men det är nog ett karaktärsdrag.Fågelguiden använder ordet "tillitsfulla" om dem.
Ett par nya steglitser har gästat lunchserveringen. Ännu har vi inte sett förra årets invasion men inget år är det förra likt. Det kan hända mycket än.
En starflock sveper in. Den verkar mest intreseserade av maskbeståndet i gräsmattan men man vet ju aldrig - det kanske finns något bland fröna också.
Den visar sitt intresse genom att gäspa - eller är det en gapstare? Det gäller att hålla hundarna inne när vi får så celebert besök. De verkar ha utvecklat sina jaktinstinkter så fort det finns fåglar inom räckhåll.
Denna torra och kalla vår
Solen har i alla fall kommit tillbaka. Strålknippen reflekteras mot de torra jordytorna som håller gräset i fångenskap. Än en gång har jag lappat ihop grässvålen, fyllt igen groparna som ivriga tassar repat upp, använt den nya kompostjorden. Nu gäller det att hålla en strängt öga på lekbeteenden. Men med tre, fyra graders värme blir det ingen fräs på tillväxten. Ett tjockt lager blötsnö har vi att se framemot i Götaland, säger DN idag. Man tackar.
Släpp hundarna loss, det är vår, om man vill travestera Tage Danielssons filmtitel. De fäster sig inte vid om det är si eller så varmt - de springer av fullaste lycka. Silver med sitt röda halsband är lättast att identifiera. Hon har också ändrat karaktär. Från att mest ha varit intresserad av mat, är hon nu en minst lika ivrig fighter som Eunice. Men Silver har ett lugnare temperament, hon inväntar, "processar informationen" om man så vill.
Där! Vi är strax ner vid stranden- Mellan träden skymtar havet, idag djupblått. Varje dag, kanske varje timme, har sin egen färgskiftning. Den beror på ljuset och också på vinden, som styr vågornas reflexer. Vovvarna, som nu snällt har infogat sig i kopplen, stretar i det höga, gula fjolårsgräset med nosarna in än här, än där. Vildkanin? Träffar de på en liten hög med spillning får det samma effekt som vore det godis. Om jag inte minns fel har jag läst att dylikt kosttillskott innehåller vissa vitaminer. Samtidigt påpekade dottern igår att en människa har flerfaldigt större antal bakterier i munnen än en hund. Så det gäller att se upp med vem som slickar dig om munnen - hustrun eller hunden. Ur bakteriell synvinkel --- nä, nu blev det lite fel. Vovvarnas ömhetsbetygelser är kanske ömhetsbetydelser som håller din bakterieflora i gott skick.
En tornfalk dyker upp. Fram med kameran. Avståndet är inte större än att det kan bli en hyfsad bild. Plötsligt dyker den ner - spänningen stiger- Är det en liten utmattad småfågel som fått sätta livet till? Men nej, den måste ha klarat sig in bland några taggiga buskar för tornfalken fortsätter sitt ryttlande lite längre bort.
Så är vi nere på den kilometerlånga stranden. Lågvatten, långgrunt, här och var några fåglar som letar efter ätbara småkryp. Ett par råkor går där, svarta och dryga, en bit ut. Eunice rivstartar, hon var först med att få kopplet av, tätt följd av Silver. Vattenkaskaderna sprutar när det ger sig ut i det fotsdjupa vattnet. Retfullt tar råkorna några extra svängar framför nosarna på sina jägare, oåtkomliga för dem som inte kan flyga.
Blöta, sandiga, flämtande - när husse visslar kommer de tillbaka efter att ha sprungit nästan hela stranden fram och tillbaka. Det var så roligt! Kan man ha det bättre?
På hemvägen går det lugnare. vi njuter i solen, nu med vinden i ryggen och värmen från den tjocka jackan är som tryggheten själv. Det är vår. Och plötsligt är de där, de två sädesärlorna. Nu går det fort mot sommaren.
Kom igen, våren!
I förrgår var jag och sopade igen alla hålen i gräsmattan som de små älsklingarna gjort. Det var inte fullt arton men inte långt ifrån. Och det som en gång var en gräsmatta såg så ombrydd och förnöjd ut. Jodå, där skulle det nog kunna växa lite gräs för rötterna har de pudellika varelserna inte lyckats avlägsna. Planen var att fylla i de porösa f.d. hålen med ny, hemmagjord jord. Men på något underligt sätt var racerbanan lika full med hål igen. De själfulla pudlarna är snarast oskäliga, dvs. de tar inte skäl. Inte ens husses fördedömliga beteende har den minsta betydelse för dem: jag gräver ju inga hål.
Jag får trösta mig med att gräsrötterna står på min sida. Om jag ägnade mig mer åt bollkastning och en massa intellektuella hundfrämjande övningar, skulle de aldrig ha tid att gräva ett enda hål!
Den kära jaga-pinne-leken tröttnar de aldrig på. När vi hållit på en lång stund med att slänga iväg den där träbiten, tog vovvarna själva kommandot och utforskade hela ängen, försvann stundom ur sikte, hoppade över Galtåsbäcken i graciösa flog, långt in i några villatäppor och så ut igen. När jag så ropar Koooom, då far de lågt över gräset och står framför mig med fladdrande tungor och snabb andhämtning och ser mycket nöjda ut. De låter sig snällt kopplas - obegripligt egentligen. Gamle Morris hade satt av i fyrsprång om han misstänkt att han skulle kopplas - om inte husse luktade rökt korv.
Silver är den som lättast gör vad husse säger. Drar inte omkull den gamle mannen och håller sig beskedligt nära sin jordiska mästare när han ger tecken. Det är också hon som proppsar på att få ligga i husses säng och sova rätt som det är. Hon kallas oftast 'den röda'.
Lillasyster Eunice är betydligt mer självständig. När jag släpper dem lösa sätter hon iväg och Silver följer efter. Skulle Silver bli den första utan koppel, inväntar hon alltid syrran - omtänksam, ett bra smeknamnm kunde ju vara ...
Eunice kan lätt dra ner mig om hon vill. Hon kan visserligen 'gå fint' i koppel men egentligen bara på sin egna villkor. Jag får kanske ta rökt korv i alla fall...
Man kan inte säga att fåglarna har svärmat över fågelbordet i vår. Det var mer förra året. En enda steglits har jag sett, sparsamt med blåmesar och talgoxar. Grönfinkarna verkar var största kontingeneten. En rödhake brukar det vara och det är väl samma som återvänt:
Bofinken Knut har också varit synlig, ibland med en annan herrkompis. Har vi tur får vi någon av dem i någon av holkarna.
Här har vi en turkduva. Dem ser man rätt ofta ner i samhället men den här har hittat in i vår trädgård. I Särö hade vi inga sådana rariteter men här är de vanliga, Vi hoppas att det blir fler av denna sort. Har jag någon duvholk? Tveksamt. Men jag har för mig att duvor bygger bo i träd.
Lite skygga är de dock och kommer hundarna ut är det duvan som sticker först. De stora råkorna ger sig också iväg inför de fyrbenta jägarna men inte så långt. En liten bit ut på lekplatsens gräsmatta, i säkerhet på andra
x 
sidan staketet. Skator, kajor och kråkor tillhör också suplikanterna.
Jag har blandat solrosfröna med krossade äggskal. Någon sa' att det kunde vara bra nu i äggläggningstider att fåglarna fick lite kalciumtillskott för sina egna ägg.
Våren har det inte lätt - 18 grader varmt i inlandet med bitande kall dimma i kustnära trakter. Nu hoppas vi på att det blir bättre. Inte minst för att jag idag - som har blivit igår - har skaffat en elcykel. Råd och rön hade synpunkter, handlarna lokalt har lite olika (?) modeller. Men jag inbillar mig att många komponenter är sprungna ur samma fabrik i Kina. De ser i alla fall misstänkt lika ut när man jämför faktablad och annat. Priser mellan strax under sextusen till en bit över tjugo - man kan ju köpa tre billiga för samma som en dyr.
Min heter Orion och står på laddning just nu. Men det var en sällsam känsla att känna hur starkt och villigt elmotorn drog. Man måste röra tramporna dock (Obs gäller EU!) men man behöver inte trampa hårt. Istället växlar man upp med den sjuväxlade Shimanon så att man inte behöver trampa fortare än nödvändigt.
Det lustiga är att den har blivit 200:- dyrare sedan jag beställde den för några dagar sedan. Men jämfört med alla priser över 10.000 för i princip samma åkdon, är det inte dyrt. Nu gäller det att hitta och damma av cykelhjälmen.
Det våras för fåglarna
För ett par dagar sedan var jag vid Morups tånge med hundarna. De älskar gammal hästspillning, olika sorters sjögräs som jag inte kan namnet på och vildkaniner, som finns lite överallt. Att släppa dem lösa hade varit enkelt - de hade lagt de vida strandängarna under sig på nolltid, Men detta är ett naturreservat och alla hundar måste vara kopplade. Det är de men de är kopplade till mitt lilla bälte runt livet med karbinhakar. Varje gång jag ska fotografera någon fågel, får de upp ett nytt spår och det blir kraftiga ryck.
Gravänderna har redan varit här några veckor. Det gäller att vara tidig och det är inte så långt till Nordtyskland,där de brukar övervintra.
Storspovarna brukar ibland övervintra här men dessa två har kommit ganska nyligen. De flesta brukar inte komma förrän i april.
Ibland passeerar något fartyg - eller två.
De ser ut att ganska nära med det är en synvilla som mitt teleobjektiv skapar. Med en tvågångers extender till 300 mm-objektivet blir det en rejäl brännvidd.
En liten flock med större strandpipare far omkring lite nervöst. Ibland slår de sig ner på den blottlagda lerbottnen och födosöker. Här finns faktiskt två kärrsnäppor med, de båda längst ner i bilden. Lite längre näbbar och annan huvudteckning.
Här kommde de in för landning. Kärrsnäpporna nederst i mitten. Att sitta och sortera bort dubletterna bland kanske 500 bilder är tidsödande men också lite spännande. Mer än en gång har det hänt att man upptäckt någon ovanlig fågel i flocken. Så vad är nu detta för en - med det vita på ryggen. Är det en roskarl som hamnat i fel sällskap? Nej, det är helt enkelt vinkeln mellan vingarna som man ser det ljusa vattnet igenom. Så enkelt var det.
Här gäller det att hålla i hatten när herr Svan drar fram på låg höjd. Swischandet från vingarna är impunerande på nära håll.
På väg tillbaka stiger ett par sånglärkor mot skyn. Det blev hyfsade bilder i aftonljuset. Den karaktäristiska drillen ljöd över gräsvallarna. Vinden var visserligen iskall och stark men lärkan vet att det kommer att bli bättre - snart!
Vi litar på det. De var väl kollat på löpsedlarna!
Jag jobbar inte längre
Min sista termin var det tänkt, skulle vara till 15 juni eller så. Men istället slutade det hela helt nyligen. Ambulans till Varberg, undersökning av hjärta och hjärna, skiktröntgen, men förutom högt blodtryck kunde man inget hitta. Det var förmodligen stress som låg bakom. Men i en ambulans förändras ens perspektiv - jag hade inga planer på att lämna jordelivet, inte heller att få en propp. Nej, planeringen gick ut på att leva så sunt det bara gick med de resurser den gode Fadern i himlen försett mig med. Där hade skolan ingen plats. Dan därpå ringde jag och sa' upp mig. Omtanken omfattade även eleverna - med en ersättare skulle de slippa eventuell ryckighet med en gammal lärare som kanske skulle tvingas vara hemma en vecka här. två veckor där.
Jag har enbart känt en lättnad över mitt beslut - parad med en saknad av det som varit ens liv, bokstavligen i så många år och som jag - älskat, brunnit för. Nu, efter ett par veckor, ser jag på det mer och mer utifrån. Livet löper lugnare, Lilia är mycket nöjd med att anhörigvårdaren finns inom räckhåll och jag känner tillfredsställelse över att inte behöva åka från hemmet ett par gånger i veckan.
Jag har också bokstavligen blivit fågelmatare - ingen nyhet i det. Men kanske man skulle satsa på att skörda det fåglarna verkligen gillar när de nu kommer flygande från när och fjärran. Det mesta är väl uppätet av andra, får man tro. Kanske det skulle vara tistel och kardborre i fågelmaten? Då skulle åtminstone steglitsen känna sig mer hemmastadd.
Den första kom härom dagen och plockade snällt i sig solrosfrön. Förra året var det närmast invasion vid vår fågelmatning med mågna steglitser samtidigt.
Även Korshamn vid Morups tånge har fått återvändande fåglar. Strandskator har kommit, lärkan slår i skyn sin drill och tofsviporna jagar fram i tvära kast. Här är det strid på kniven: kråkan måste vara hungrig och attackerar ilsket en trut. Kampen pågick länge innan kråkan fick ge sig.
Det snöade onödigt mycket i natt, det mesta smälte bort under dagen. I nästa vecka talas det om femton grader. Jag jobbar inte längre - tanken tilltalar.