Ny valp blev nya valpar
Se inte en valp i ögonen - då är du förlorad. Så var de där, på fotot. "De som sitter är till salu" fick jag veta. En av dem skulle jag få med mig hem var det tänkt. Men efter en halv natts funderande och frågor till sådana som ev. har mer än en hund, blev det glasklart: Jag skulle ha två valpar. Tom. hustrun lät beveka sig inför faktumet att man kan lämna två hundar lite längre ensamma än en. Och sedan har de ju så roligt tillsammans. På torsdag får vi hem två pudlar, alltså. Ska de' va' så ska de'.
Nu återstår att hitta lämpliga namn. Silver och Guld? Göta och Elsa? Eller ska man välja de mest populära flicknamnen fick det bli Emma och Maja som ges åt ca 20 - 22% av alla flickor idag. Det finns fler listor, bl.a. en över de mest ovanliga kvinnonamnen. Barba och Beauty? eller ... ja, det blir bara tröttsamt. Vi får sova på saken.
Nu återstår att hitta lämpliga namn. Silver och Guld? Göta och Elsa? Eller ska man välja de mest populära flicknamnen fick det bli Emma och Maja som ges åt ca 20 - 22% av alla flickor idag. Det finns fler listor, bl.a. en över de mest ovanliga kvinnonamnen. Barba och Beauty? eller ... ja, det blir bara tröttsamt. Vi får sova på saken.
Ny valp
Äntligen! Vår långa väntan på en hundvalp gick äntligen i mål. PÅ torsdag ska en av dessa, tre månader gamla, skönheter bli ny familjemedlem hos oss. Det blir en silverfärgad tik när hon blir stor. Just nu är de svarta, utom på nosen.
Här är en bild på mamman och en av valparna:
Här är en bild på mamman och en av valparna:
Den mest spännande tiden är kanske nu
Vill man studera fåglar är den här tiden som allra bäst. Överraskningar kommer dagligen neddimpande från skyn, så att säga. När vi fågelskådare träffas - och det händer ibland dagligen någon timma eller mer, beklagar vi oss ändå att allt verkar hända på Öland, den ena rariteten efter den andra medan Halland har tunnsått med 'tunga arter'. Men vi gläds över det vi får se. Munkagårdsfloen är en koknbstgjorde våtmark under uppbyggnad men den drar till sig mycket fåglar av skilda slag. Sedan ett par tre dagar finns där den ganska sällsynta svarthalsade doppingen. Den här gången kom den närmare - senast jag såg den var det bara siluetterna som syntes, Så här ska den se ut:
Det röda ögat lyser ovanligt intensivt. I Sverige finns ett drygt hundratal par och en ökning är på gång, enligt min app Birds in Northern Europe. Den är betydligt vanligare i söderut i Europa.
Den smalnäbbade simsnäppan är kvar men håller sig retfullt långt bort - ingen idé ens att försöka fotografera.
Det är massor av måsar och trutar som ligger och drar sig på de konstgjorda öarna i det decimeterdjupa vattnet. Men i ett nu är alla i luften - virvlande och flyende den dödliga faran. Idag utgjordes den av en pilgrimsfalk.
Så såg vi den - ganska högt upp innan den kastade sig rakt ner i flocken av vitfågel.
Det här är en ungfågel, lite brunare i färgen och längsgående streckteckning. Det var kanske därför den missade måsen. men det var en spännande jakt på liv och död ovanför våra huvuden. Kameran registrerade en mängd bilder. Det gick för fort för att autofokusen skulle hänga med.
Lite stukad flög pilgrimsfalken bort över åkrarna för att hämta krafter till ett nytt jaktförsök.
Lite senare på kvällen vid Glommens sten: nästan 200 ejdrar sträckte förbi i eleganta girlanger, söderut. Några havsfåglar syntes inte till trots den friska sydvästvinden. Istället kunde man ana askmoln från det isländska vulkanutbrottet. Mörka moln drog in och skapade ett märkligt spel med solen. Senare bekräftades askmolnen genom att Landvetter flygplats stängts tillfälligt. Vindkraftverken gick givetvis för fullt. Men hade det blåst lite mer, hade de säkert automatstoppats.
En småtärna kom dock och gjorde några eleganta girar i närheten. Liten, värdig och med enastående flygskicklighet.
En ängspiplärka kom och satte sig inte alls långt ifrån min läskyddade plats bakom skådarboden. Ännu klarar mina öron att uppfatta de mycket ljusa toner den frambringar.
Stenskvättan har ungar någonstans i närheten. Men ganska länge satt den och visade upp sina godsaker: en smaskig spindel. De lyckliga ungarna såg säkert fram emot denna delikata kvällsmat.
En vanlig tisdag var tillända. Den 24 maj, blott sju månader kvar till julafton.
Det hörs för dåligt
Nu fylls min TV med Carmen från Metropolitan. Det är då man inser att inbyggda högtalare inte ger någon som helst rättvisa åt det som sker. Det är mer än ett framsjunget partitur; det är stor konst framställd av några av de främsta artisterna, kusligt påträngande och avslöjande av den mänskliga naturen - allt på en gång. Efter lite omkopplingar fick jag över ljudet från TV:n till datorns externa högtalare och det blev genast bättre. Men här finns utrymme för mer experiment.
Det är härliga dagar, stark sol och stundom blåsigt. All vind från söder, väster eller nordväst har ett kallt hav att passera. Därför blir besöken på Morups tånge en smula kylslagna. Lilia tar sig fram med sin elektriska moppe bland hela fält av trifft och styvmorsvioler. En underbar miljö att dricka kaffe i.
Det är ärtsångare man hör mest och ibland en törnsångare. Vid 'fyrskogen' höll den här krabaten på oavbrutet.
Det blåser en del i trädtoppen och denna ärtsångare får inte ordning på fjäderdräkten i blåsten. Men han hörs!
När jag nu skriver detta pågår Carmen från Metropolitan i kanal 2. Och mitt i allt detta försöker jag hålla reda på vem av världsstjärnornas roller som är kär i vem. José är dödligt förälskad i Carmen, som besvarat hans kärlek medan Micaela, den kvinna som hans mor förmår hoonom att gifta sig med, lider alla kval när hon förstår ... och så det makalösa slutet när Carmen sticks ner av den av olycklige Don José. Ja, det måste upplevas. Föreställningen går att se ett tag till i Svt-Play. De ledande rollerna spelades av Elina Garanca och Roberto Alagna. Här kommer Elina Garanca med Habaneran ur Carmen.
Men vi är faktiskt kvar ute vid havet, solglitter och den alltmer tilltagande blomsterprakten. Så dyker en fisktärna upp på nära håll. Branta svängar ner mot stranden, lågt över vattnet och så tillbaka igen. Där fick jag den!
Nu håller slutapplåderna på, de rullar in över scenen och den stora ensemblen bugar och bugar.
Lilia placerar sig i linje med fyren och så ska jag ta kort. Det blir bra till slut.
För en gångs skulle ska jag vara med. Jag måste gå en bra bit eftersom det stora teleobjektivet sitter på.
Det är dags att åka tillbaka, jag cyklar. På vägen hittar jag denna numera vanliga hämpling.
Det är härliga dagar, stark sol och stundom blåsigt. All vind från söder, väster eller nordväst har ett kallt hav att passera. Därför blir besöken på Morups tånge en smula kylslagna. Lilia tar sig fram med sin elektriska moppe bland hela fält av trifft och styvmorsvioler. En underbar miljö att dricka kaffe i.
Det är ärtsångare man hör mest och ibland en törnsångare. Vid 'fyrskogen' höll den här krabaten på oavbrutet.
Det blåser en del i trädtoppen och denna ärtsångare får inte ordning på fjäderdräkten i blåsten. Men han hörs!
När jag nu skriver detta pågår Carmen från Metropolitan i kanal 2. Och mitt i allt detta försöker jag hålla reda på vem av världsstjärnornas roller som är kär i vem. José är dödligt förälskad i Carmen, som besvarat hans kärlek medan Micaela, den kvinna som hans mor förmår hoonom att gifta sig med, lider alla kval när hon förstår ... och så det makalösa slutet när Carmen sticks ner av den av olycklige Don José. Ja, det måste upplevas. Föreställningen går att se ett tag till i Svt-Play. De ledande rollerna spelades av Elina Garanca och Roberto Alagna. Här kommer Elina Garanca med Habaneran ur Carmen.
Men vi är faktiskt kvar ute vid havet, solglitter och den alltmer tilltagande blomsterprakten. Så dyker en fisktärna upp på nära håll. Branta svängar ner mot stranden, lågt över vattnet och så tillbaka igen. Där fick jag den!
Nu håller slutapplåderna på, de rullar in över scenen och den stora ensemblen bugar och bugar.
Lilia placerar sig i linje med fyren och så ska jag ta kort. Det blir bra till slut.
För en gångs skulle ska jag vara med. Jag måste gå en bra bit eftersom det stora teleobjektivet sitter på.
Det är dags att åka tillbaka, jag cyklar. På vägen hittar jag denna numera vanliga hämpling.
Pojkar på väg
Vi var ute på en strandrunda, hustrun och jag. Min stora tunga kamera tilldrog sig verdbörligt intresse och de båda grabbarna ville vara med på bild. Jodå, det gick för sig. Nu blev jag precis påmind om mitt löfte, att lägga ut Adam och Linus. Så var så goda:
Så trevliga grabbar det finns. Ursäkta att publiceringen kom lite sent.
På vägen passerade vi bostadskön. Det kan vara trångt om saligheten i dessa tider. Men inte kan väl alla bo i ett bo?
Duvan sitter och väntar på sin partner. Tåligt och värdigt. En prydnad för sin art.
Hemma i fontänen var det badkalas som vanligt. Fast oftast är det råkorna som blöter ner sig. Nu var det sädesärlan som behövde svalka sig:
Jag tror jag fick vatten i örat ...
Det var skönt med en kall avrivning!
Så trevliga grabbar det finns. Ursäkta att publiceringen kom lite sent.
På vägen passerade vi bostadskön. Det kan vara trångt om saligheten i dessa tider. Men inte kan väl alla bo i ett bo?
Duvan sitter och väntar på sin partner. Tåligt och värdigt. En prydnad för sin art.
Hemma i fontänen var det badkalas som vanligt. Fast oftast är det råkorna som blöter ner sig. Nu var det sädesärlan som behövde svalka sig:
Jag tror jag fick vatten i örat ...
Det var skönt med en kall avrivning!
Bosch, Andersson, Mozart och Sjostakovich
Spotify via Telia - och gratis i sex månader... Efter den del turer fungerar det om jag har sagt upp mitt gamla abonnemang. Och dessutom fick jag drygt 200:- tillbaka för att jag bytt mobilabonnemang. Ringer man så sällan som jag kan man nöja sig med 'Prata på'.
Spotify utvecklas - eller så är det bara så att jag lär mig mer om det än tidigare. Nya spellistor har jag dock fått lägga upp. Det skadar inte att bekanta sig med nya tonsättare och artister. I torsdags var det sista gången för detta abonnemanget, frågan är om vi förnyar det. Musiken älskar vi men det tar 1½ timmen hem och tröttheten hotar att ta överhanden. Inledde gjorde den svenske tonsättaren B Tommy Andersson (f. 1964) med The Garden of Delights, ett stycke inspirerat av Hieronimus Boschs (1450 - 1516) stora triptyk i Pradomuséet i Madrid.
Här är några exempel på motiv från målningen: fåglar människoätare högra panelen. Bosch väcker alltid ett oerhört intresse, så även för B Tommy Andersson. Nå, om det är svårt att helt begripa bilderna, tycker jag nog att musiken speglar detta på ett kongenialt sätt. Det tar tid att vänja sig. Någon gång ska jag skaffa mig en bok om denne Bosch. Jag kollade som hastigast på Ad Libris på sökordet Bosch. Jag fick inte upp böcker om tvättmaskiner utan en massa om poliskommissarien Harry Bosch i Los Angeles av Michel Connelly. Det är faktiskt en av mina favoriter och jag har läst/lyssnat till de flesta. Och så gjorde jag ett fynd: Gasen i botten, Hieronimus Bosch.
Vem kan motstå den här presentationenen?
David Nessles tecknade serier är fyllda av absurda berättelser som ohämmat blandar stilar, tidsepoker och odödliga hjältar. Här möts Mozart och Haydn i ett svindlande äventyr. Döden från Ingemar Bergmans "Sjunde Inseglet" kommer för att hämta Hieronymus Bosch, denne räddas dock av Daniel Tengroth från reklambyrån Bergman och Schultz. Kronblom får till slut sin evighetssofflockslur. Den maskerade Proggaren lyckas störa de valutasvindlande direktörernas mobiltelefoner med sina supersköna kosmiska vibrationer. Vi får vara med på det ultimata hemmahospartyt med Samuel Beckett, Oscar Wilde, Bernard Shaw, Hemingway och Picasso.
Sagt och gjort, den beställde jag omgående.
Mozarts pianokonsert nr 23 i A-dur, en riktig öronsmekare, stod på programmet härnäst. Solist: Ronald Brautigam, medelålders holländare som ofta brukar gästspela i Helsingborg. Det var en upplevelse. Här kommer några minuter ur andantet med David Horowits vid tangentbordet.
Efter paus fick Sjostakovich nionde symfoni lyfta några associationer från en annan av vår civilisations Boschfigurer: Stalin och tiden för andra världskrigets avslutning. Om Hieronimus Bosch lyckats levandegöra de dödliga frukterna av frestelsernas blommor i livets trädgård, har Stalintiden kunnat tillhandahålla de dödliga frukterna en masse, där ett knäfall för diktatorn möjligen kunde förlänga livet för en del. Nu har jag samlat en hel del Sjostakovich i en spellista och hoppas få inspiration av detta för att fördjupa mina kunskaper om rysk historia, ackompanjerade av Sjostakovichs musik - här några minuter ur 9:e symfonins allegro.
Stefan Solyom dirigerade den här lyckade föreställningen.
Lilia och jag har också försökt komma ut i naturen. Vi tog våra hjul och for till Morups tånge. Havet runt oss på tre sidor, intensivt glitter, det slitstarka salthärdade korta gräset, trifftens ljusröda små blommor som inom kort ska få hela tången att lysa i förälskelsens rosa skimmer. Och så fåglarna som uttrycker skapelsens drivkraft: revirhävdande och fortplantning.
Lilia läser medan jag lufsar runt med kameran. Själv är jag mycket sällan med på någon bild. Men vem har intresse av det? En brun kärrhök dyker istället upp och seglar över oss.
En ståtlig storspov har tänkt äta middag lite längre upp där grässvålen säkert kan erbjuda läckerheter.
En rödstjärthane betraktar oss på säkert avstånd från sin stängselstolpe med sirr elegant röda bröst.
När vi vänder hemåt säger vi farväl till stenskvättan, som på avstånd bevakat oss. Ibland har en hona befunnit sig i närheten men flera gånger har vi sett henne snabbt flyga över kullarna - bort. Snart nog tror jag vi har en familj med två stolta föräldrar och några ungar bland stenarna.
Spotify utvecklas - eller så är det bara så att jag lär mig mer om det än tidigare. Nya spellistor har jag dock fått lägga upp. Det skadar inte att bekanta sig med nya tonsättare och artister. I torsdags var det sista gången för detta abonnemanget, frågan är om vi förnyar det. Musiken älskar vi men det tar 1½ timmen hem och tröttheten hotar att ta överhanden. Inledde gjorde den svenske tonsättaren B Tommy Andersson (f. 1964) med The Garden of Delights, ett stycke inspirerat av Hieronimus Boschs (1450 - 1516) stora triptyk i Pradomuséet i Madrid.
Här är några exempel på motiv från målningen: fåglar människoätare högra panelen. Bosch väcker alltid ett oerhört intresse, så även för B Tommy Andersson. Nå, om det är svårt att helt begripa bilderna, tycker jag nog att musiken speglar detta på ett kongenialt sätt. Det tar tid att vänja sig. Någon gång ska jag skaffa mig en bok om denne Bosch. Jag kollade som hastigast på Ad Libris på sökordet Bosch. Jag fick inte upp böcker om tvättmaskiner utan en massa om poliskommissarien Harry Bosch i Los Angeles av Michel Connelly. Det är faktiskt en av mina favoriter och jag har läst/lyssnat till de flesta. Och så gjorde jag ett fynd: Gasen i botten, Hieronimus Bosch.
Vem kan motstå den här presentationenen?
David Nessles tecknade serier är fyllda av absurda berättelser som ohämmat blandar stilar, tidsepoker och odödliga hjältar. Här möts Mozart och Haydn i ett svindlande äventyr. Döden från Ingemar Bergmans "Sjunde Inseglet" kommer för att hämta Hieronymus Bosch, denne räddas dock av Daniel Tengroth från reklambyrån Bergman och Schultz. Kronblom får till slut sin evighetssofflockslur. Den maskerade Proggaren lyckas störa de valutasvindlande direktörernas mobiltelefoner med sina supersköna kosmiska vibrationer. Vi får vara med på det ultimata hemmahospartyt med Samuel Beckett, Oscar Wilde, Bernard Shaw, Hemingway och Picasso.
Sagt och gjort, den beställde jag omgående.Mozarts pianokonsert nr 23 i A-dur, en riktig öronsmekare, stod på programmet härnäst. Solist: Ronald Brautigam, medelålders holländare som ofta brukar gästspela i Helsingborg. Det var en upplevelse. Här kommer några minuter ur andantet med David Horowits vid tangentbordet.
Efter paus fick Sjostakovich nionde symfoni lyfta några associationer från en annan av vår civilisations Boschfigurer: Stalin och tiden för andra världskrigets avslutning. Om Hieronimus Bosch lyckats levandegöra de dödliga frukterna av frestelsernas blommor i livets trädgård, har Stalintiden kunnat tillhandahålla de dödliga frukterna en masse, där ett knäfall för diktatorn möjligen kunde förlänga livet för en del. Nu har jag samlat en hel del Sjostakovich i en spellista och hoppas få inspiration av detta för att fördjupa mina kunskaper om rysk historia, ackompanjerade av Sjostakovichs musik - här några minuter ur 9:e symfonins allegro.
Stefan Solyom dirigerade den här lyckade föreställningen.
Lilia och jag har också försökt komma ut i naturen. Vi tog våra hjul och for till Morups tånge. Havet runt oss på tre sidor, intensivt glitter, det slitstarka salthärdade korta gräset, trifftens ljusröda små blommor som inom kort ska få hela tången att lysa i förälskelsens rosa skimmer. Och så fåglarna som uttrycker skapelsens drivkraft: revirhävdande och fortplantning.
Lilia läser medan jag lufsar runt med kameran. Själv är jag mycket sällan med på någon bild. Men vem har intresse av det? En brun kärrhök dyker istället upp och seglar över oss.
En ståtlig storspov har tänkt äta middag lite längre upp där grässvålen säkert kan erbjuda läckerheter.
En rödstjärthane betraktar oss på säkert avstånd från sin stängselstolpe med sirr elegant röda bröst.
När vi vänder hemåt säger vi farväl till stenskvättan, som på avstånd bevakat oss. Ibland har en hona befunnit sig i närheten men flera gånger har vi sett henne snabbt flyga över kullarna - bort. Snart nog tror jag vi har en familj med två stolta föräldrar och några ungar bland stenarna.
Oj, så många fåglar
Senaste helgen har det kommit många flyttfåglar söderifrån och börjat etablera sig. På Morups tånge hade ett an-
tal småfåglar slagit sig ner i 'fyrskogen' för att stilla sin hunger på fräscha flygfän. Snabba hopp från gren till gren, från den ena lövrika kvisten till nästa - där fanns det goda. En del tog ingen notis om fotografen bara ett par meter ifrån. Ärtsångaren måste ha varit urhungrig.
Flugorna verkar godare här - eller också luktar de bara bättre av alla blommorna.
Hämplingen har varit i farten förut. Den här ungherren har inte slarvat till fjäderdräkten - ännu i alla fall. Mammas gosse är proper.
De flesta sitter upprätt och flyger med huvudet framåt, benen nedåt och beter sig på ett anständigt sätt. Men hjamnar man bredvid ett träd när nötväckan går på upptäcksfärd, är det inte långt ifrån Kalle Ankas julaftonfilm - men där var det Hacke Hackspett som spelade huvudrollen. Men det är lätt att bli lite snurrig i skallen av att se någon gå med huvudet nedåt hela tiden.
Kärlek i alla former får man vänja sig vid när man fågelskådar. Kajorna håller ihop i livslånga förhållanden och är vanligen ganska uppmärksamma mot varandra. Turturduvor har man hört talas om men de är så sällsynta på våra breddgrader att man får vara glad om man får se någon alls under sin livstid. Vi hade en i Falkenberg förra året - eller var det förförra? Nå, men ringduvorna uppför sig ungefär så som man tänker att turturduvor skulle göra - åtminstone nu i häckningstider:
Att ringdovurna var så avancerade med sin tungkyssar var en överraskning. Nå detta hände i tisdags, den 10 maj. Vi var ute med en mycket kunnig fågelskådare som guidade oss kring Vallarna. Och när vi spanade uppåt i trädkronorna för att se hur duvorna hade det, ropade han till av förvåning: rovfågeln han såg rakt upp var en brun glada, mycket sällsynt på våra breddgrader. De kort jag försökte ta trodde jag misslyckades då batteriet tog slut men ett par tagningar blev det. Peter Öman var det som upptäckte fyndet.
Vi lyssnade mest till alla vackra flöjtartister i form av svarthätta och svartvit flugsnappare, den senare på bild.
Senare samma dag hade fågelkursen sitt tisdagsmöte, Källstorps våtmark. Även här fanns rariteter i form av svarthalsad dopping, smådopping och dvärgmås.
Den svarthalsade får hålla tillgodo med foto genom tuben i kvällsljus och långt håll.
En smådopping med sitt kraktäristiska streck i mungipan. En bit bort drar en dvärgmås med sina svarta vingundersidor över vattenyta.
Det finns fler bilder men det är dags att avsluta. Det blev ingen vidare bild men en svartbent strandpipare tillhör också de tunga arterna som man inte ser varje år. Här är dagens lilla storhet:
tal småfåglar slagit sig ner i 'fyrskogen' för att stilla sin hunger på fräscha flygfän. Snabba hopp från gren till gren, från den ena lövrika kvisten till nästa - där fanns det goda. En del tog ingen notis om fotografen bara ett par meter ifrån. Ärtsångaren måste ha varit urhungrig.
Flugorna verkar godare här - eller också luktar de bara bättre av alla blommorna.
Hämplingen har varit i farten förut. Den här ungherren har inte slarvat till fjäderdräkten - ännu i alla fall. Mammas gosse är proper.
De flesta sitter upprätt och flyger med huvudet framåt, benen nedåt och beter sig på ett anständigt sätt. Men hjamnar man bredvid ett träd när nötväckan går på upptäcksfärd, är det inte långt ifrån Kalle Ankas julaftonfilm - men där var det Hacke Hackspett som spelade huvudrollen. Men det är lätt att bli lite snurrig i skallen av att se någon gå med huvudet nedåt hela tiden.
Kärlek i alla former får man vänja sig vid när man fågelskådar. Kajorna håller ihop i livslånga förhållanden och är vanligen ganska uppmärksamma mot varandra. Turturduvor har man hört talas om men de är så sällsynta på våra breddgrader att man får vara glad om man får se någon alls under sin livstid. Vi hade en i Falkenberg förra året - eller var det förförra? Nå, men ringduvorna uppför sig ungefär så som man tänker att turturduvor skulle göra - åtminstone nu i häckningstider:
Att ringdovurna var så avancerade med sin tungkyssar var en överraskning. Nå detta hände i tisdags, den 10 maj. Vi var ute med en mycket kunnig fågelskådare som guidade oss kring Vallarna. Och när vi spanade uppåt i trädkronorna för att se hur duvorna hade det, ropade han till av förvåning: rovfågeln han såg rakt upp var en brun glada, mycket sällsynt på våra breddgrader. De kort jag försökte ta trodde jag misslyckades då batteriet tog slut men ett par tagningar blev det. Peter Öman var det som upptäckte fyndet.
Vi lyssnade mest till alla vackra flöjtartister i form av svarthätta och svartvit flugsnappare, den senare på bild.
Senare samma dag hade fågelkursen sitt tisdagsmöte, Källstorps våtmark. Även här fanns rariteter i form av svarthalsad dopping, smådopping och dvärgmås.
Den svarthalsade får hålla tillgodo med foto genom tuben i kvällsljus och långt håll.
En smådopping med sitt kraktäristiska streck i mungipan. En bit bort drar en dvärgmås med sina svarta vingundersidor över vattenyta.
Det finns fler bilder men det är dags att avsluta. Det blev ingen vidare bild men en svartbent strandpipare tillhör också de tunga arterna som man inte ser varje år. Här är dagens lilla storhet:
Vår, vår, vår
Nu kom sävsparven, vår gråsparvsliknande vän med vit halsduk. Dagens skörd går i vårens tecken. Så gjorde även jag när jag smet ut ett tag efter den sena frukosten. Fyren vid Morups tånge är en säker riktpunkt även för fåglarna. Visserligen har de GPS-liknande utrustning men påtagliga synbara manifestationer i landskapet är viktiga. Dels skjuter Halland ut en bit i väster, så finns fyren men också Glumsten (Glommens sten), det stora flyttblock som ligger bara några meter från havet på den utskjutande udden och har varit och är ett sjömärke av stor betydelse.
Men det som ändå satte spår i själen var alla backsippor som just nu slår ut, alldeles intill fyren.
En gransångare hoppade omkring och fångade insekter, inte långt därifrån höll två gråsparvar på med att inreda sin nya våning.
En bit upp höll sånglärkan på att sjunga till sig någon maka. Allt händer på en gång.
Fru Hämpling har väl inte dräkten helt under kontroll - men i dessa tider kan man inte begära att man ska se perfekt ut.
Särskilt inte som maken också verkar ha fjädrarna på ände. Hade de sett prydliga ut kan man vara säker på att de haft tråkigt.
Stenskvättan får hoppa omkring ett slag till innan någon hugad hona kan rufsa om hans fädrar. Men det ska väl inte dröja så länge. Alla verkar har bråttom att uppfylla jorden med vad det vara månde.
Till och med tallkottarna ser ut att ha det bra i denna vårens tid, där de hänger i väntan på att deras frö ska mogna.
Rödhalsad gås
Det är dags för den rödhalsade gåsen. Förra sommaren var här två vid Getterön, tidigare en enda, svårsedd. Men denna individ gick kavat omkring och gjorde utfall mot sina vitkindade reskamrater med jämna mellanrum. Det kan väl inte vara så lätt att vara den enda av sitt slag bland tusentals andra gäss. Nu var det dags för fågelkurs igen så detta gåsbesök passade bra.
Det var fler överraskningar på Getterön. Några dvärgmåsar fångade flygfän lågt över vattenspegeln, riktigt trippande på vattenytan. Den är lätt att känna igen med sina svartaktiga vingundersidor,
Snatterand är inte helt vanlig. Enligt min fågelapp Birds in Northern Europe anges antalet par i Sverige till 400 - 800 (2000) men ökar i antal.
Grågässen har fått ungar och överallt ser man dem simma omkring i det grunda vattnet eller vanka i långa rader på gräsvallarna. Det ger en speciell vårkänsla.
Näst sista konserten i Helsingborg var faktiskt förra torsdagen. Alban Bergs violinkonsert "Till minnet av en ängel" med Chloë Hanslip som solist kommer nog inte att tillhöra mina favoriter. Orkester och solist gjorde som vanligt en strålande insats under Stefan Solyoms ledning men det hjälper nog inte - man måste gilla musiken något.
Kvällen avslutades med Beethovens fjärde symfoni. Efter detta slappnade öronen av igen och rätade ut sig.
Det var fler överraskningar på Getterön. Några dvärgmåsar fångade flygfän lågt över vattenspegeln, riktigt trippande på vattenytan. Den är lätt att känna igen med sina svartaktiga vingundersidor,
Snatterand är inte helt vanlig. Enligt min fågelapp Birds in Northern Europe anges antalet par i Sverige till 400 - 800 (2000) men ökar i antal.
Grågässen har fått ungar och överallt ser man dem simma omkring i det grunda vattnet eller vanka i långa rader på gräsvallarna. Det ger en speciell vårkänsla.
Näst sista konserten i Helsingborg var faktiskt förra torsdagen. Alban Bergs violinkonsert "Till minnet av en ängel" med Chloë Hanslip som solist kommer nog inte att tillhöra mina favoriter. Orkester och solist gjorde som vanligt en strålande insats under Stefan Solyoms ledning men det hjälper nog inte - man måste gilla musiken något.
Kvällen avslutades med Beethovens fjärde symfoni. Efter detta slappnade öronen av igen och rätade ut sig.
Valp eller inte valp
När Morris försvann till de sälla jaktmarkerna var vi övertygade om att det snart skulle finnas en ny lite vovve i familjens mitt. Så lyckades vi ta reda på Morris' sentida släktningar och fick kontakt med en uppfödare som hade hans 'linjer'. Men tyvärr så blev den tilltänkta anmodern sjuk och dog och det bidde ingen valp. Men en annan tik med systerligt lika 'linjer' skulle kunna bli en möjlig mamma till vår nya familjemedlem. Nytt hopp, ny glädje. Men så fick jag beskedet tidigare idag att ultraljudsundersökningen gett negativt besked - det bidde inga valpar den här gången heller. Maken var säker. Ett nytt samtal nu ikväll med den ansvariga uppfödaren gav en liten gnista hopp - hon kände till flera fall där ultraljudet visat nada men där det lite senare blivit tre fyra valpar. " ... och dessutom har hon (tiken) blivit riktigt bred över höfterna..." Så nu hoppas vi igen.
Badsäsongen har försiktigt inletts. Det var ju inte alltför längesedan som isen höll Glommens långgrunda havsbad i ett järngrepp. Men den första badgästen har knappt hunnit hit från nordöstra Afrika förrän den ska i och bada - och det ordentligt.
Bada, bada!!!
Jag kan se under vattnet utan att hålla för näsan!
Nu leker jag nilgroda!
Roligast är att balansera på en rund sten en stund.
Badsäsongen har försiktigt inletts. Det var ju inte alltför längesedan som isen höll Glommens långgrunda havsbad i ett järngrepp. Men den första badgästen har knappt hunnit hit från nordöstra Afrika förrän den ska i och bada - och det ordentligt.
Bada, bada!!!
Jag kan se under vattnet utan att hålla för näsan!
Nu leker jag nilgroda!
Roligast är att balansera på en rund sten en stund.
Westminster Abbey
BBC entertainment kör The Royal Wedding som det brukar med populära program: gång på gång. Jag missade det mesta av det i fredags och idag slår jag på TV:n efter att ha lyckats!!! :) deklarera elektroniskt, det är snart midnatt och brudparet har svarat ja (I will) flera gånger vid det här laget i enlighet med repriseringssystemet.
För mig är det påfallande mycket religiös prägel över alla ceremonier. Men det är ju helt i sin ordning i en kyrka. Dock funderar jag över brudens brors förmaningstal till de nygifta - idel bibelcitat. Det verkade genuint och äkta. Eller är det så att vi i det supersekulerade Sverige har hört så mycket inomkyrkligt snömos att när någon för fram evangeliets ord bränner det till, skarpt och tveeggat.
The Right Reverend and Right Honourable Dr Richard Chartres KCVO, Bishop of London inledde sin korta predikan efter vigselakten med dessa ord
“Be who God meant you to be and you will set the world on fire.” So said St Catherine of Siena whose festival day this is. Marriage is intended to be a way in which man and woman help each other to become what God meant each one to be, their deepest and their truest selves.
Katarina av Sienna
Man kan läsa om helgonet att hon redan som barn fick ett speciellt och innerligt förhållande till Jesus och att hon är ett av Italiens skyddshelgon. Förmodligen är hon en påtaglig förebild för många. Men googlar man på Katarina av Sienna för att hitta en bild, verkar de flesta bilder föreställa andra Katarinor med helt annan outfit. Ja, det vore tom. blasfemiskt att tala om 'outfit' i hennes fall. Hon valde törenkronan framför en gyllene dito och stigmatiserades så småningom. Hon vördas både av katoliker och anglikaner, vilket något förklarar den anglikanske biskopens val av utgångspunkt för sin predikan.
Annars har jag minnen från Abbeyn från min första englandsresa - under gymnasietiden. Fader Alf Corell i Kortedala hade ombesörjt att gymnmasisten fick komma till ett kloster i södra England för några veckors språkstudier. Det var en upplevelse man inte skulle vilja vara utan. Det blev nu inget klosterliv à la Katarina för min del.
Men under mitt uppehåll i London 1963 bodde jag några dagar hos The Cowley Fathers på Deans Yard som ligger alldeles invid Abbeyn. Det blev gärna en genväg ut i londonvimlet.
För trettio år sedan var vi i England ett par veckor - vi bytte hus med en engelsk familj i Hove, grannstad till Brighton. Samtidigt inträffade det förra kungliga bröllopet, när prins Williams föräldrar gifte sig: Diana och Charles.
Det blir för mycket att minnas allt detta. Jag kommer i alla fall ihåg att vi lyckades hyra en TV för att kunna följa med i det bröllopet.
För mig är det påfallande mycket religiös prägel över alla ceremonier. Men det är ju helt i sin ordning i en kyrka. Dock funderar jag över brudens brors förmaningstal till de nygifta - idel bibelcitat. Det verkade genuint och äkta. Eller är det så att vi i det supersekulerade Sverige har hört så mycket inomkyrkligt snömos att när någon för fram evangeliets ord bränner det till, skarpt och tveeggat.
The Right Reverend and Right Honourable Dr Richard Chartres KCVO, Bishop of London inledde sin korta predikan efter vigselakten med dessa ord
“Be who God meant you to be and you will set the world on fire.” So said St Catherine of Siena whose festival day this is. Marriage is intended to be a way in which man and woman help each other to become what God meant each one to be, their deepest and their truest selves.
Katarina av Sienna
Man kan läsa om helgonet att hon redan som barn fick ett speciellt och innerligt förhållande till Jesus och att hon är ett av Italiens skyddshelgon. Förmodligen är hon en påtaglig förebild för många. Men googlar man på Katarina av Sienna för att hitta en bild, verkar de flesta bilder föreställa andra Katarinor med helt annan outfit. Ja, det vore tom. blasfemiskt att tala om 'outfit' i hennes fall. Hon valde törenkronan framför en gyllene dito och stigmatiserades så småningom. Hon vördas både av katoliker och anglikaner, vilket något förklarar den anglikanske biskopens val av utgångspunkt för sin predikan.
Annars har jag minnen från Abbeyn från min första englandsresa - under gymnasietiden. Fader Alf Corell i Kortedala hade ombesörjt att gymnmasisten fick komma till ett kloster i södra England för några veckors språkstudier. Det var en upplevelse man inte skulle vilja vara utan. Det blev nu inget klosterliv à la Katarina för min del.
Men under mitt uppehåll i London 1963 bodde jag några dagar hos The Cowley Fathers på Deans Yard som ligger alldeles invid Abbeyn. Det blev gärna en genväg ut i londonvimlet.
För trettio år sedan var vi i England ett par veckor - vi bytte hus med en engelsk familj i Hove, grannstad till Brighton. Samtidigt inträffade det förra kungliga bröllopet, när prins Williams föräldrar gifte sig: Diana och Charles.
Det blir för mycket att minnas allt detta. Jag kommer i alla fall ihåg att vi lyckades hyra en TV för att kunna följa med i det bröllopet.