Hjortkorv och fågelmärkning
På lördagsförmiddagen var vi i Halmstad på marknad. Hembakat bröd, grillad hjortkorv och honungsmarmelad är numer sådant som specialaffärerna tillverkar själva och säljer, gärna för 30:- kakan. Men korven var utmärkt. Faktiskt första gången jag ätit vilt-korv! Men kalvdans bjuder man inte upp till varken hos Ica eller Coop.
En del produkter var helt unika och säkert mycket goda. En liten påminnelse om att världens kanske bästa öl numera går i shorts fanns också. Visserligen brygger man inte på ett hantverksmässigt sätt men eftersom bryggeriet ligger i Falkenberg måste ju ändå denna lyckade reklamsatsning få komma med:
Ett par Pommacshorts hade balanserat upp denna outfit.
Under tidig söndag fick hobbyn spela huvudrollen. Det känns visserligen en smula främmande att inte gå till kyrkan på söndagsförmiddagen, men mässan firas först kl 17.00. Att ha en hobby är otroligt berikande - det är i alla fall vad jag upplever. Så har den fört mig till Getterön ett par gånger den här veckan. Jag fick vara i Stora gömslet och Lilia satt med DN i bilen och var nöjd med det. Efteråt fikade vi i Naturums café. Cafépriser är väl avsedda att skapa den där lyxiga känslan man får på riktigt dyra ställen - men jag kan intyga att kaffet inte är så mycket annorlunda hos den närmaste konkurrenten, Flygplatscaféet. En femma eller 24:- Men visst var det goda smörgåsar.
Småfläckig sumphöna var på plats, flera stycken. Det skulle bli ett kryss till i min lista. Tyvärr är det lite långt till sumphönans vassruggar men det är ju så det är.
Ringmärkning pågår. Näten vid det lilla fotogömslet hade fått många småfåglar som fastnat. En ung fågelvän lirkade försiktigt loss dem från maskorna innan de vägdes, mättes och fick en ring kring ena benet som tecken på den ornitologiska omvårdnaden. Det lilla fotogömslet var f.ö. fullsatt av teleobjektiv - det får bli en tur på måndag.
Denna måndag var det bra fotoväder och gott om plats i fotogömslet. Att jag har kunnat förbise det?
Den småfläckiga kom dock inte fram för att ställa upp för kameran men det fanns andra intresserade.
En sävsångare har landat framför våra linser på bara några få meters håll. Det rasslar i kameran när tio bilder i sekunden fångar in motivet.
Strax efteråt kommer en gulärla trippande. Mat, mat och åter mat. Flyttningen rycker allt närmare.
På gömslets tak vilar sig några backsvalor av och till. En av dem får representera alla de fåglar som fyllde luften med fart och fläng: mest ladusvalor. Och så denna, backsvalan:
En del produkter var helt unika och säkert mycket goda. En liten påminnelse om att världens kanske bästa öl numera går i shorts fanns också. Visserligen brygger man inte på ett hantverksmässigt sätt men eftersom bryggeriet ligger i Falkenberg måste ju ändå denna lyckade reklamsatsning få komma med:
Ett par Pommacshorts hade balanserat upp denna outfit.
Under tidig söndag fick hobbyn spela huvudrollen. Det känns visserligen en smula främmande att inte gå till kyrkan på söndagsförmiddagen, men mässan firas först kl 17.00. Att ha en hobby är otroligt berikande - det är i alla fall vad jag upplever. Så har den fört mig till Getterön ett par gånger den här veckan. Jag fick vara i Stora gömslet och Lilia satt med DN i bilen och var nöjd med det. Efteråt fikade vi i Naturums café. Cafépriser är väl avsedda att skapa den där lyxiga känslan man får på riktigt dyra ställen - men jag kan intyga att kaffet inte är så mycket annorlunda hos den närmaste konkurrenten, Flygplatscaféet. En femma eller 24:- Men visst var det goda smörgåsar.
Småfläckig sumphöna var på plats, flera stycken. Det skulle bli ett kryss till i min lista. Tyvärr är det lite långt till sumphönans vassruggar men det är ju så det är.
Ringmärkning pågår. Näten vid det lilla fotogömslet hade fått många småfåglar som fastnat. En ung fågelvän lirkade försiktigt loss dem från maskorna innan de vägdes, mättes och fick en ring kring ena benet som tecken på den ornitologiska omvårdnaden. Det lilla fotogömslet var f.ö. fullsatt av teleobjektiv - det får bli en tur på måndag.
Denna måndag var det bra fotoväder och gott om plats i fotogömslet. Att jag har kunnat förbise det?
Den småfläckiga kom dock inte fram för att ställa upp för kameran men det fanns andra intresserade.
En sävsångare har landat framför våra linser på bara några få meters håll. Det rasslar i kameran när tio bilder i sekunden fångar in motivet.
Strax efteråt kommer en gulärla trippande. Mat, mat och åter mat. Flyttningen rycker allt närmare.
På gömslets tak vilar sig några backsvalor av och till. En av dem får representera alla de fåglar som fyllde luften med fart och fläng: mest ladusvalor. Och så denna, backsvalan:
Det påminner om att tanka
Det är riktigt mycket vadare på stränderna vid Morups tånge idag. Iver, snabba näbbrörelser, ofta små rusningar - men allt med det enda syftet att få i sig så mycket näring som möjligt. Mest ungfågel från tundrorna i norr. De har antagligen aldrig sett en människa förut. Det märker man på att de inte verkar särskilt vaksamma eller rädda,
Jag kom till tången när en domedagsskur avlossade sitt regn. Det blev till att sitta kvar i bilen. Men sedan strålade solen över de grönskande ängarna, för all del våta. Hästflocken har fått så mycket friskt saftigt gräs att beta att den inte tar någon notis om några skådare.
Det är mycket brushane i flockarna. Håll till godo! Ljungpipare fanns också, bortåt ett dussin. De flesta var årsbarn och hade den där intensiva guldskimrande nyansen:
Grönbenorna finns även här. Lång näbb, vit mage och tydligt ögonbrynsstreck - och den långa näbben.
Kustsnäppor är det ganska gott om, här tillsammans med en brushane. Alla bilder här är tagna genom tuben med hjälp av en adapter och ett numer havererat 50 mm /F 1,8 objektiv. Det går att använda till digiscoping eftersom man måste använda manuell fokusering med hjälp av tuben. Ett rejäl tejpförband håller ordning på objektiv och adapter.
Men vackrast är de när de flyger, är i sitt rätta element.
Man borde ha fått vingar, åtminstone någon gång...
Jag kom till tången när en domedagsskur avlossade sitt regn. Det blev till att sitta kvar i bilen. Men sedan strålade solen över de grönskande ängarna, för all del våta. Hästflocken har fått så mycket friskt saftigt gräs att beta att den inte tar någon notis om några skådare.
Det är mycket brushane i flockarna. Håll till godo! Ljungpipare fanns också, bortåt ett dussin. De flesta var årsbarn och hade den där intensiva guldskimrande nyansen:
Grönbenorna finns även här. Lång näbb, vit mage och tydligt ögonbrynsstreck - och den långa näbben.
Kustsnäppor är det ganska gott om, här tillsammans med en brushane. Alla bilder här är tagna genom tuben med hjälp av en adapter och ett numer havererat 50 mm /F 1,8 objektiv. Det går att använda till digiscoping eftersom man måste använda manuell fokusering med hjälp av tuben. Ett rejäl tejpförband håller ordning på objektiv och adapter.
Men vackrast är de när de flyger, är i sitt rätta element.
Man borde ha fått vingar, åtminstone någon gång...
Att motiven ska vara så långt bort
Prärielöpare - möjligheten till ett nytt kryss - att få se en amerikansk gäst i de svenska tångrevlarna var frestande. Utteros eller Smedgård - där skulle den finnas. Eftermiddagen hade inte hunnit bli så gammal när någon i sällskapet tittade åt ett annat håll: där var den - prärielöparen (Buff-breasted Sandpiper). Då hade vi dessförinnan noggrant gått igenom varenda fågel i jakten på en ljus ögonring, senapsfärgade ben och lite mer grovfläckig rygg.
Det var inte svårt att förstå 'löpare' i namnet för ofta nog stack den iväg och man fick leta ordentligt innan den lilla fågeln (stor som en kärrsnäppa) gick att se igen. Men långa stunder gick den väluppfostrat på födojakt i tången.
De gula benen, en ljusare antydd ögonring och litte grovfläckig rygg - jodå, det går att urskilja även om avståndet är för långt för att det ska bli en bra bild
Fågelkursen fick jag avstå från ikväll - kraftiga regnmoln var i antågande och Lilia hade varit ensam mest hela dagen.
Det var inte svårt att förstå 'löpare' i namnet för ofta nog stack den iväg och man fick leta ordentligt innan den lilla fågeln (stor som en kärrsnäppa) gick att se igen. Men långa stunder gick den väluppfostrat på födojakt i tången.
De gula benen, en ljusare antydd ögonring och litte grovfläckig rygg - jodå, det går att urskilja även om avståndet är för långt för att det ska bli en bra bild
Fågelkursen fick jag avstå från ikväll - kraftiga regnmoln var i antågande och Lilia hade varit ensam mest hela dagen.
Flyttfåglar
Vissa dagar är stränderna välfyllda med vadare som stannat i flykten för att äta ikapp sig. Då får man se dem, de som normalt varit vid ishavskusterna eller i fjällterräng. Nu går de här och plockar i sig varjehanda matnyttigheter.
På Getterön fanns en stsörre flock svartsnäppa häromdagen - ungfåglar. Honorna ger sig iväg redan i juni. De skulle platsa bra i vilken sköhnetstävling som helst, gracila och och med typiska anletsdrag.
Vid Morups tånge dominerade brushanar med tydliga inslag av roskarl, kustsnäppa, spovsnäppa, kustpipare, kärrsnäppa och större strandpipare. Här sveper en flock brushanar förbi. Vacker syn. Änglaanalogin är inte långt borta.
Ena stunden är de uppe i tvära kast för att i nästa stund ha fått stillhet och balans i sina liv.
En kustpipare i strandkanten. Det ser uppfriskande ut i sin svartvita dräkt. I sällskap med ett par myrspovar ser den nästan skulptural ut:
Häromkvällen startade höstens fågelkurs - Lisered åkte vi till. En härlig kväll. Flera fåglar - men enkelbeckasinen var ändå den som blev behållningen:
Mitt i allt detta börjar skolan ...
På Getterön fanns en stsörre flock svartsnäppa häromdagen - ungfåglar. Honorna ger sig iväg redan i juni. De skulle platsa bra i vilken sköhnetstävling som helst, gracila och och med typiska anletsdrag.
Vid Morups tånge dominerade brushanar med tydliga inslag av roskarl, kustsnäppa, spovsnäppa, kustpipare, kärrsnäppa och större strandpipare. Här sveper en flock brushanar förbi. Vacker syn. Änglaanalogin är inte långt borta.
Ena stunden är de uppe i tvära kast för att i nästa stund ha fått stillhet och balans i sina liv.
En kustpipare i strandkanten. Det ser uppfriskande ut i sin svartvita dräkt. I sällskap med ett par myrspovar ser den nästan skulptural ut:
Häromkvällen startade höstens fågelkurs - Lisered åkte vi till. En härlig kväll. Flera fåglar - men enkelbeckasinen var ändå den som blev behållningen:
Mitt i allt detta börjar skolan ...
Livet går vidare
Hur tungt det än är att ha mist en trofast vän, måste livet gå vidare. Tanken på att pröva ett hundfritt år har övergivits. Nu hoppas vi att det dryga halvår som återstår till dess att en Härbovi-tik ska få valpar, ska bli så uthärdlig som möjligt. Härbovi -det var Morris' kennelnamn och det är välkänt i uppfödarkretsar. Många champions har det blivit av Härbovi-härkomst. Bara en gång har han varit på utställning och då fick han ett rött plastband; first price. Men allt jobb med att ha en kungsklippt pudel - för att inte tala om andra frissvarianter! var avskräckande. Döm själv!
I ett gammalt nummer av Hundsport läste jag om de praktiska syften man hade med pudlarnas frisyrer.
Hunden användes för att apportera skjuten sjöfågel. Då var det nödvändigt att ha en tjock (och fet) hårman kring bröstet för att den skulle flyta bättre. Pälsbollar på känsliga leder höll hunden friskare. Svansens utformning var mer till för att skilja de olika pudlarna åt när de gav sig ut i det iskalla vattnet för att hämta villebråden. Namnet pudel lär komma från tyskans 'pfudeln' som betyder plaska el. liknande.
Morris hade en vana att kasta sig om halsen på oss i familjen för att uttrycka sin glädje. Det gör man bäst om man bara står på bakbenen - något som han ofta gjorde. Han till och med hoppade i piruetter på bakbenen när han skällande förföljde en bil på andra sidan staketet. Men även i lugnare sammanhang var bakbenen bra att ha till hands.
Kommer husse snart? - - -
En nackdel var kanske att han betraktade allt han kunde nå som sitt: julskinkan, korven ... ja oräkneliga maträtter kunde i ett obevakat ögonblick byta ägare. Men jag kan förstå honom, den hundmat som skulle hålla honom frisk (Franks Pro Gold à 385 kr säcken) var inte populär. Vi fick dock finna oss i att ingen hund har svultit ihjäl så länge det fanns mat i skålen - uppfödarens kyliga kommentar när vi påpekade att han verkade ha dålig aptit. Det gällde bara hundmaten.
När han fyllde år blev det däremot fest: korvtårta. Helst skulle han sitta med vid bordet, en eftergift åt lillmatte kanske.
Favoritställningen var ofta på rygg i soffan - så länge ingen annan satt där. Då gick han. Ensamt majestät skulle det vara.
Det var till och med så att en av grannarna i Särö kallade svängen runt vår tomt för Kungens kurva - bara för att kungspudeln Morris ofta ståtade där och såg ut över alla.
Men det gick att göra undantag. Mattes famn var skön och trygg - åtminstone så länge man är valp:
Det enda problemet var egentligen att han tyckte det var obehagligt med vatten. Kanske det satt i generna - att tvingas simma efter skjutna änder bland isflaken kanske har satt sina spår. Längre ut än så här gick han inte i vattnet.
Den som oftast håller i kameran får sällan vara med på bild - men det måste man unna sig ibland. Till sist huvudpersonen som nu inte är hos oss längre...
I ett gammalt nummer av Hundsport läste jag om de praktiska syften man hade med pudlarnas frisyrer.
Hunden användes för att apportera skjuten sjöfågel. Då var det nödvändigt att ha en tjock (och fet) hårman kring bröstet för att den skulle flyta bättre. Pälsbollar på känsliga leder höll hunden friskare. Svansens utformning var mer till för att skilja de olika pudlarna åt när de gav sig ut i det iskalla vattnet för att hämta villebråden. Namnet pudel lär komma från tyskans 'pfudeln' som betyder plaska el. liknande.
Morris hade en vana att kasta sig om halsen på oss i familjen för att uttrycka sin glädje. Det gör man bäst om man bara står på bakbenen - något som han ofta gjorde. Han till och med hoppade i piruetter på bakbenen när han skällande förföljde en bil på andra sidan staketet. Men även i lugnare sammanhang var bakbenen bra att ha till hands.
Kommer husse snart? - - -
En nackdel var kanske att han betraktade allt han kunde nå som sitt: julskinkan, korven ... ja oräkneliga maträtter kunde i ett obevakat ögonblick byta ägare. Men jag kan förstå honom, den hundmat som skulle hålla honom frisk (Franks Pro Gold à 385 kr säcken) var inte populär. Vi fick dock finna oss i att ingen hund har svultit ihjäl så länge det fanns mat i skålen - uppfödarens kyliga kommentar när vi påpekade att han verkade ha dålig aptit. Det gällde bara hundmaten.
När han fyllde år blev det däremot fest: korvtårta. Helst skulle han sitta med vid bordet, en eftergift åt lillmatte kanske.
Favoritställningen var ofta på rygg i soffan - så länge ingen annan satt där. Då gick han. Ensamt majestät skulle det vara.
Det var till och med så att en av grannarna i Särö kallade svängen runt vår tomt för Kungens kurva - bara för att kungspudeln Morris ofta ståtade där och såg ut över alla.
Men det gick att göra undantag. Mattes famn var skön och trygg - åtminstone så länge man är valp:
Det enda problemet var egentligen att han tyckte det var obehagligt med vatten. Kanske det satt i generna - att tvingas simma efter skjutna änder bland isflaken kanske har satt sina spår. Längre ut än så här gick han inte i vattnet.
Den som oftast håller i kameran får sällan vara med på bild - men det måste man unna sig ibland. Till sist huvudpersonen som nu inte är hos oss längre...
Farväl, gamle vän ...
Så fick då Morris äntligen vila efter femton år, fyra månader och tio dagar. Det är en ovanligt lång levnad för en storpudel. Den 5 aug strax efter kl 13.00 somnade han in under en erfaren veterinärs kunniga händer. Det var en gripande ceremoni, stillhet och värdighet präglade den.
Att det kunde gå så fort utför med den glade kamraten var svårt att acceptera. Visserligen har hans bakben av och till varit darriga och ofta nog har han fått lägga sig ner och vila för att orka hem efter promenaden. Men dagen innan var han rent av lekfull och visade inte mer än "normala" trötthetssymtom. Men natten blev svår.
I förtvivlade försök att komma upp på benen väckte han oss. Det tog ett par timmar att få honom lugn och
igen och vi kunde fortsätta försöka sova. Morgonen efter var han inte intresserad av någonting, varken köttbullar eller vatten. Han ville inte ens försöka resa sig. Inte ett ytterligare plågsamt tillfälle skulle få drabba honom. Veterinären hade tid i Varberg. Emily, Lilia och jag, hans närmaste familj, var med.
Nu sörjer vi, berättar små anekdoter om Morris' olika hyss för varandra, tittar i album och minns den blida vän som påverkat våra liv allra mest under dessa femton underbara "hundår". Han har lärt oss något nytt om trofasthet och kärlek.
Tack Morris! Vila i frid. Alltid kommer du att följa oss i våra minnen.
Att det kunde gå så fort utför med den glade kamraten var svårt att acceptera. Visserligen har hans bakben av och till varit darriga och ofta nog har han fått lägga sig ner och vila för att orka hem efter promenaden. Men dagen innan var han rent av lekfull och visade inte mer än "normala" trötthetssymtom. Men natten blev svår.
I förtvivlade försök att komma upp på benen väckte han oss. Det tog ett par timmar att få honom lugn och
igen och vi kunde fortsätta försöka sova. Morgonen efter var han inte intresserad av någonting, varken köttbullar eller vatten. Han ville inte ens försöka resa sig. Inte ett ytterligare plågsamt tillfälle skulle få drabba honom. Veterinären hade tid i Varberg. Emily, Lilia och jag, hans närmaste familj, var med.
Nu sörjer vi, berättar små anekdoter om Morris' olika hyss för varandra, tittar i album och minns den blida vän som påverkat våra liv allra mest under dessa femton underbara "hundår". Han har lärt oss något nytt om trofasthet och kärlek.
Tack Morris! Vila i frid. Alltid kommer du att följa oss i våra minnen.
Mera nano
Våra semesterförhoppningar har inte upphört även om vi väljer att tom. göra endagasutflykter. Orsaken är främst Morris och att skaffa passning för honom. Sålunda åkte vi mot Ystad eller snarare Marsvinsholms slott över dagen. Där finns en friluftsteater där man i år spelar Markurells i Wadköping. Vi blev väl omhändertagna, Lilias rullator öppnade dörrar och ordnade reserverade platser på lättillgängliga bänkar. Markurells har man ju både läst och sett på TV.- Denna gång skulle det bli buskisversionen. Men så mycket av den varan blev det inte - det fick räcka med att barberaren och lektor Barfoth fick vara alkoholioserade, så var den saken ordnad. Lite musik hade också tillkommit med nya texter. En frälsningssoldat (!) på dragspel ackompanjerade.
Men slutet var på något sätt gripande. Dagens trend är ju just att okända fäder och ibland mödrar dominerar innehållet, ta t.ex. sommarpratarna och en del TV- program. Pappa Markurell är gripande i sin förtvivlan över att inte vara rätt far. Men han styrks ändå i sin papparoll när sonen Johan oförtrutet kallar honom 'gubbe', precis som han gjort under hela sin uppväxt. Den är far som visat en faders kärlek mycket mer än den som dragit sig undan.
Ikväll har vi börjat använda Lilias födelsedagspresenter i form av biobiljetter och sett Bröderna Karlsson. Filmens tvillingbröder skildes vid tio månaders ålder där ena brodern växte upp med den periodsupande mamman och den andra blev stjärnadvokat efter en rejäl borgerlig uppfostran i fosterhemmet. Så dyker tvillingbrodern upp och så när kapsejsar alltihop. Men slutet blir lyckligt - om än inte så lyckat. Skulle jag välja mellan att se om något tvillingaktigt skulle det bli Shakespeares Trettondagsafton - det tvillingparets förvecklingar har jag säkert sett 50 gånger men det håller för ytterligare ett antal.
Fåglarna har jag knappt hunnit med sedan kornsparven tog all uppmärksamhet nyligen. I Korshamn har det dock passerat en del återvändande vadare. Tydligt tecken talar för att sommaren är på väg att rinna ut. Flyttfåglar börjar vända redan tidigt. Kustsnäppor lyser upp med sina röda färger.
Skåne ligger riktigt nära. Det beror på utmärkta motorvägar - och så givetvis att Emily bor där numera. Men Skåne har också en mängd intressanta miljöer och begivenheter som man lätt tar sig till. Då har jag ändå inte räknat in alla möjlighter till fågelskådning som det finns så mycket av.
Men slutet var på något sätt gripande. Dagens trend är ju just att okända fäder och ibland mödrar dominerar innehållet, ta t.ex. sommarpratarna och en del TV- program. Pappa Markurell är gripande i sin förtvivlan över att inte vara rätt far. Men han styrks ändå i sin papparoll när sonen Johan oförtrutet kallar honom 'gubbe', precis som han gjort under hela sin uppväxt. Den är far som visat en faders kärlek mycket mer än den som dragit sig undan.
Ikväll har vi börjat använda Lilias födelsedagspresenter i form av biobiljetter och sett Bröderna Karlsson. Filmens tvillingbröder skildes vid tio månaders ålder där ena brodern växte upp med den periodsupande mamman och den andra blev stjärnadvokat efter en rejäl borgerlig uppfostran i fosterhemmet. Så dyker tvillingbrodern upp och så när kapsejsar alltihop. Men slutet blir lyckligt - om än inte så lyckat. Skulle jag välja mellan att se om något tvillingaktigt skulle det bli Shakespeares Trettondagsafton - det tvillingparets förvecklingar har jag säkert sett 50 gånger men det håller för ytterligare ett antal.
Fåglarna har jag knappt hunnit med sedan kornsparven tog all uppmärksamhet nyligen. I Korshamn har det dock passerat en del återvändande vadare. Tydligt tecken talar för att sommaren är på väg att rinna ut. Flyttfåglar börjar vända redan tidigt. Kustsnäppor lyser upp med sina röda färger.
Skåne ligger riktigt nära. Det beror på utmärkta motorvägar - och så givetvis att Emily bor där numera. Men Skåne har också en mängd intressanta miljöer och begivenheter som man lätt tar sig till. Då har jag ändå inte räknat in alla möjlighter till fågelskådning som det finns så mycket av.