Kom igen, våren!
I förrgår var jag och sopade igen alla hålen i gräsmattan som de små älsklingarna gjort. Det var inte fullt arton men inte långt ifrån. Och det som en gång var en gräsmatta såg så ombrydd och förnöjd ut. Jodå, där skulle det nog kunna växa lite gräs för rötterna har de pudellika varelserna inte lyckats avlägsna. Planen var att fylla i de porösa f.d. hålen med ny, hemmagjord jord. Men på något underligt sätt var racerbanan lika full med hål igen. De själfulla pudlarna är snarast oskäliga, dvs. de tar inte skäl. Inte ens husses fördedömliga beteende har den minsta betydelse för dem: jag gräver ju inga hål.
Jag får trösta mig med att gräsrötterna står på min sida. Om jag ägnade mig mer åt bollkastning och en massa intellektuella hundfrämjande övningar, skulle de aldrig ha tid att gräva ett enda hål!
Den kära jaga-pinne-leken tröttnar de aldrig på. När vi hållit på en lång stund med att slänga iväg den där träbiten, tog vovvarna själva kommandot och utforskade hela ängen, försvann stundom ur sikte, hoppade över Galtåsbäcken i graciösa flog, långt in i några villatäppor och så ut igen. När jag så ropar Koooom, då far de lågt över gräset och står framför mig med fladdrande tungor och snabb andhämtning och ser mycket nöjda ut. De låter sig snällt kopplas - obegripligt egentligen. Gamle Morris hade satt av i fyrsprång om han misstänkt att han skulle kopplas - om inte husse luktade rökt korv.
Silver är den som lättast gör vad husse säger. Drar inte omkull den gamle mannen och håller sig beskedligt nära sin jordiska mästare när han ger tecken. Det är också hon som proppsar på att få ligga i husses säng och sova rätt som det är. Hon kallas oftast 'den röda'.
Lillasyster Eunice är betydligt mer självständig. När jag släpper dem lösa sätter hon iväg och Silver följer efter. Skulle Silver bli den första utan koppel, inväntar hon alltid syrran - omtänksam, ett bra smeknamnm kunde ju vara ...
Eunice kan lätt dra ner mig om hon vill. Hon kan visserligen 'gå fint' i koppel men egentligen bara på sin egna villkor. Jag får kanske ta rökt korv i alla fall...
Man kan inte säga att fåglarna har svärmat över fågelbordet i vår. Det var mer förra året. En enda steglits har jag sett, sparsamt med blåmesar och talgoxar. Grönfinkarna verkar var största kontingeneten. En rödhake brukar det vara och det är väl samma som återvänt:
Bofinken Knut har också varit synlig, ibland med en annan herrkompis. Har vi tur får vi någon av dem i någon av holkarna.
Här har vi en turkduva. Dem ser man rätt ofta ner i samhället men den här har hittat in i vår trädgård. I Särö hade vi inga sådana rariteter men här är de vanliga, Vi hoppas att det blir fler av denna sort. Har jag någon duvholk? Tveksamt. Men jag har för mig att duvor bygger bo i träd.
Lite skygga är de dock och kommer hundarna ut är det duvan som sticker först. De stora råkorna ger sig också iväg inför de fyrbenta jägarna men inte så långt. En liten bit ut på lekplatsens gräsmatta, i säkerhet på andra
x 
sidan staketet. Skator, kajor och kråkor tillhör också suplikanterna.
Jag har blandat solrosfröna med krossade äggskal. Någon sa' att det kunde vara bra nu i äggläggningstider att fåglarna fick lite kalciumtillskott för sina egna ägg.
Våren har det inte lätt - 18 grader varmt i inlandet med bitande kall dimma i kustnära trakter. Nu hoppas vi på att det blir bättre. Inte minst för att jag idag - som har blivit igår - har skaffat en elcykel. Råd och rön hade synpunkter, handlarna lokalt har lite olika (?) modeller. Men jag inbillar mig att många komponenter är sprungna ur samma fabrik i Kina. De ser i alla fall misstänkt lika ut när man jämför faktablad och annat. Priser mellan strax under sextusen till en bit över tjugo - man kan ju köpa tre billiga för samma som en dyr.
Min heter Orion och står på laddning just nu. Men det var en sällsam känsla att känna hur starkt och villigt elmotorn drog. Man måste röra tramporna dock (Obs gäller EU!) men man behöver inte trampa hårt. Istället växlar man upp med den sjuväxlade Shimanon så att man inte behöver trampa fortare än nödvändigt.
Det lustiga är att den har blivit 200:- dyrare sedan jag beställde den för några dagar sedan. Men jämfört med alla priser över 10.000 för i princip samma åkdon, är det inte dyrt. Nu gäller det att hitta och damma av cykelhjälmen.
Det våras för fåglarna
För ett par dagar sedan var jag vid Morups tånge med hundarna. De älskar gammal hästspillning, olika sorters sjögräs som jag inte kan namnet på och vildkaniner, som finns lite överallt. Att släppa dem lösa hade varit enkelt - de hade lagt de vida strandängarna under sig på nolltid, Men detta är ett naturreservat och alla hundar måste vara kopplade. Det är de men de är kopplade till mitt lilla bälte runt livet med karbinhakar. Varje gång jag ska fotografera någon fågel, får de upp ett nytt spår och det blir kraftiga ryck.
Gravänderna har redan varit här några veckor. Det gäller att vara tidig och det är inte så långt till Nordtyskland,där de brukar övervintra.
Storspovarna brukar ibland övervintra här men dessa två har kommit ganska nyligen. De flesta brukar inte komma förrän i april.
Ibland passeerar något fartyg - eller två.
De ser ut att ganska nära med det är en synvilla som mitt teleobjektiv skapar. Med en tvågångers extender till 300 mm-objektivet blir det en rejäl brännvidd.
En liten flock med större strandpipare far omkring lite nervöst. Ibland slår de sig ner på den blottlagda lerbottnen och födosöker. Här finns faktiskt två kärrsnäppor med, de båda längst ner i bilden. Lite längre näbbar och annan huvudteckning.
Här kommde de in för landning. Kärrsnäpporna nederst i mitten. Att sitta och sortera bort dubletterna bland kanske 500 bilder är tidsödande men också lite spännande. Mer än en gång har det hänt att man upptäckt någon ovanlig fågel i flocken. Så vad är nu detta för en - med det vita på ryggen. Är det en roskarl som hamnat i fel sällskap? Nej, det är helt enkelt vinkeln mellan vingarna som man ser det ljusa vattnet igenom. Så enkelt var det.
Här gäller det att hålla i hatten när herr Svan drar fram på låg höjd. Swischandet från vingarna är impunerande på nära håll.
På väg tillbaka stiger ett par sånglärkor mot skyn. Det blev hyfsade bilder i aftonljuset. Den karaktäristiska drillen ljöd över gräsvallarna. Vinden var visserligen iskall och stark men lärkan vet att det kommer att bli bättre - snart!
Vi litar på det. De var väl kollat på löpsedlarna!
Jag jobbar inte längre
Min sista termin var det tänkt, skulle vara till 15 juni eller så. Men istället slutade det hela helt nyligen. Ambulans till Varberg, undersökning av hjärta och hjärna, skiktröntgen, men förutom högt blodtryck kunde man inget hitta. Det var förmodligen stress som låg bakom. Men i en ambulans förändras ens perspektiv - jag hade inga planer på att lämna jordelivet, inte heller att få en propp. Nej, planeringen gick ut på att leva så sunt det bara gick med de resurser den gode Fadern i himlen försett mig med. Där hade skolan ingen plats. Dan därpå ringde jag och sa' upp mig. Omtanken omfattade även eleverna - med en ersättare skulle de slippa eventuell ryckighet med en gammal lärare som kanske skulle tvingas vara hemma en vecka här. två veckor där.
Jag har enbart känt en lättnad över mitt beslut - parad med en saknad av det som varit ens liv, bokstavligen i så många år och som jag - älskat, brunnit för. Nu, efter ett par veckor, ser jag på det mer och mer utifrån. Livet löper lugnare, Lilia är mycket nöjd med att anhörigvårdaren finns inom räckhåll och jag känner tillfredsställelse över att inte behöva åka från hemmet ett par gånger i veckan.
Jag har också bokstavligen blivit fågelmatare - ingen nyhet i det. Men kanske man skulle satsa på att skörda det fåglarna verkligen gillar när de nu kommer flygande från när och fjärran. Det mesta är väl uppätet av andra, får man tro. Kanske det skulle vara tistel och kardborre i fågelmaten? Då skulle åtminstone steglitsen känna sig mer hemmastadd.
Den första kom härom dagen och plockade snällt i sig solrosfrön. Förra året var det närmast invasion vid vår fågelmatning med mågna steglitser samtidigt.
Även Korshamn vid Morups tånge har fått återvändande fåglar. Strandskator har kommit, lärkan slår i skyn sin drill och tofsviporna jagar fram i tvära kast. Här är det strid på kniven: kråkan måste vara hungrig och attackerar ilsket en trut. Kampen pågick länge innan kråkan fick ge sig.
Det snöade onödigt mycket i natt, det mesta smälte bort under dagen. I nästa vecka talas det om femton grader. Jag jobbar inte längre - tanken tilltalar.