Morups tånge
Detta är kanske den främsta orsaken till att vi flyttade till Glommen. Morups tånge, en av Sveriges finaste fågellokaler, ett naturreservat med fritt betande hästar och ungdjur, med vidsträckt utsikt över havet och med Fyren i bakgrunden. Här kan man verkligen ladda om batterierna.Jag läste i en dansk Metro häromdagen på tåget att man kommit på att naturupplevelser förlänger livet. Därför har man försökt få loss mer pengar för att skapa naturmiljöer även i staden. För att dämpa sin stress är det nödvändigt att komma ut i vacker natur. Vänder man blickarna från havet möts av denna gamla halländska boning, numer sommarstuga.
Ofta är det flera fågelskådare här samtidigt. En del räknar alla olika fåglar de ser för att lägga in obsarna på Dagens fågel, andra är mer ute för att få se något spännande, att få en hälsning liksom från tundrorna vid Ishavet från någon snäppa eller spov innan färden fortsätter till Afrika.
Livet är inte så illa ändå.
Vill inte bli vuxen
En film har satt Falkenberg på kartan: Faväl Falkenberg. Jag har inte sett den ännu men eftersom den är Oscarsnominerad, bör det bli en hel del resonerat omkring den filmen. Efter att ha läst lite på nätet, verkar den handla om fem ungdomar, killar, som försöker hålla kvar det som är den allt mer avsmalnande tryggheten - barndomslandet. Men man håller på att växa ur det och vill inte bli vuxen. "De delar en livsstämning: att livet är över samtidigt som det ännu inte börjat" citerar jag ur SvD:s recension. Den borde vi gå och se. Men jag frågar mig, vem fattar tangentbordet med båda händerna och skriver Farväl Kitas eller något liknande? Efter att ha läst ett antal bloggar, som alla på sitt sätt bär vitnesbörd om hur det är att vistas i detta limbo, skulle jag gissa att en läsekrets stor som bara den bara väntar på att få en inträngande beskrivning hur det är att vara i gränslandet. Kanske är det just här som regnbågen har slagit ner...
Men nu har jag själv fått vara vuxen ett slag, dvs. åkt och handlat. Varberg är ett utflyktsmål på lagom avstånd. På lördagar är det dessutom trogmarknad och målet var att inköpa en plastmatta till köket. Då ska man gå omkring bland försäljare av potatis, frukt, serietidningar, nio par strumpor för 100 spänn, marknadsgodis för att till sist hitta den hedervärde försäljaren från Horred (ett slags centrum i textiltillverkningen). En dam hade beställt en trasmatta och fått den levererad efter mått: 210 kr metern.
Plastmattor kom upp på disken, besågs och förkastades. Plast !!? Nej, det blev en trasmatta från Finland med olika blå nyanser som passar så himla bra ihop med min själ. Jo, hustrun nickade nådigt, 390:- gick den på. 1,40 lång. Fint ska de va'.
På torget kunde man också köpa slippers, den där påstickstofflan i brunt (galon?) skinn med små hål i och med kilklack i kork. Unixexmode. Försäljaren påpekade att just den modellen var högsta ungdomsmode. Mitt intresse för berodde närmast på att det var ett par sådana jag fått ta hand om på Sahlgrenska. De stod under sjuksängen där min mamma dött 1989, hon hade dem dagligen. Själv väntar jag tills jag kvalificerat mig lite till och fått in den rätta hasande gången. Jag vill fortsätta att vara..... 30, 40 ... 50 - ja 60 år ett tag till.
På ICA Hajen i Varberg kan man handla med strålpistol. Första gången - häftigt. Man trycker av på en streckkod och vips är man ägare till 1 l mjölk eller så. Hade jag varit sex år och fått sitta i kundvagnen med denna leksakspistol, hade jag försökt pricka alla streckkoder jag såg. Men nu fick jag inte det.
Så har halva lördagen gått. En hund lägger huvudet på sned och tassen på mitt knä:
- Ska vi aldrig gå ut, jag behöver ... OK Morris.
Så försvann vi som två små prickar mot den alltid närvarande horisonten.
Se, jag gör allting nytt ...
God morgon till mig själv och alla bloggare i världen!
Idag vaknade jag nästan en timme för tidigt - alldeles klarvaken. Detta är något mycket märkligt men så är det. Troligen var jag bara hungrig, något som avhjälptes med några knäckebröd nedbrutet i mjölk med lite äpplemos. Rena filmstjärnefrukosten skulle nån säga. I dörren står Morris och blickar outgrundligt på mig med sina bruna pudelögon. Han kan faktiskt sova så länge att man får pusha honom ut i morgonkylan för den lilla morgonturen. Men idag var han också pigg som en mört (mört ???!).
Igår beställde jag en kortläsare som gör att man kan använda den stationära datorn till 3G-kortet och inte behöver sega med den gamla lapptoppen. Det gick att betala över nätet så nu är det bara timmar innan ny teknik möter gammal göbbe.
Om bön hjälper- tacka för det. Det finns inget som är så säkert som att bön hjälper. Det är som att vrida om en kontakt och så stå mitt i ljuset. Har man fått erfara det i över 40 år kan ingenting ta ifrån en den erfarenheten. Sen spelar det ingen roll om man är katolik, pingstvän - sökare eller rentav ateist; det kommer inte an på mig utan handlar bara om Honom som älskar mig, ibland bortvänd, oftast självupptagen, stundom förtvivlad och förbannande, ibland som en hundvalp i husses knä med en smekande hand över nacken.
Så det var väl ändå en ängel som väckte mig - bara för att påminna om att bön hjälper! Den tanken känns himla rätt.- Another day of victory!
Idag vaknade jag nästan en timme för tidigt - alldeles klarvaken. Detta är något mycket märkligt men så är det. Troligen var jag bara hungrig, något som avhjälptes med några knäckebröd nedbrutet i mjölk med lite äpplemos. Rena filmstjärnefrukosten skulle nån säga. I dörren står Morris och blickar outgrundligt på mig med sina bruna pudelögon. Han kan faktiskt sova så länge att man får pusha honom ut i morgonkylan för den lilla morgonturen. Men idag var han också pigg som en mört (mört ???!).
Igår beställde jag en kortläsare som gör att man kan använda den stationära datorn till 3G-kortet och inte behöver sega med den gamla lapptoppen. Det gick att betala över nätet så nu är det bara timmar innan ny teknik möter gammal göbbe.
Om bön hjälper- tacka för det. Det finns inget som är så säkert som att bön hjälper. Det är som att vrida om en kontakt och så stå mitt i ljuset. Har man fått erfara det i över 40 år kan ingenting ta ifrån en den erfarenheten. Sen spelar det ingen roll om man är katolik, pingstvän - sökare eller rentav ateist; det kommer inte an på mig utan handlar bara om Honom som älskar mig, ibland bortvänd, oftast självupptagen, stundom förtvivlad och förbannande, ibland som en hundvalp i husses knä med en smekande hand över nacken.
Så det var väl ändå en ängel som väckte mig - bara för att påminna om att bön hjälper! Den tanken känns himla rätt.- Another day of victory!
Kalasdags
En hel helg med gäster
På lördagen kom några kära vänner för att se hur vi bor i vårt nya hus. Det betydde att jag slapp måla - det har blivit lite av ett tvång - och att det skulle städas i och runt kåken. Det blev rätt bra till slut, man känner sig nöjd över att ha fått ställa iordning allt.
Så kom de då, Lennart och Birigit, Björn och Ann samt Ann-Sofie. En vallhund ingick också, en liten snäll tik som Morris var så himla glad för. Som väl var kunde hon tala om när uppvaktningen blev för ensidig och Morris la' sig en bit ifrån. Efter 11 långa hundår vet han sin plats i sitt sällskapsliv. Den resignerade hållningen, det ändå inte förlorade hoppet, kanske hon ändrar sig?
Två timmar före gästernas ankomst uppgav hustrun ett av de mer ovanliga tjuten. Jag var säker på att nu hade hon fått en het form ur ugnen i knät eller så. Det var nästan lika illa det jag såg: laxtårtan hade hamnat på golvet, upp och ned, när det skulle fram ur kylen för att dekoreras. Så, skadan var inte större än att nya ingridienser köptes in i den lokala affären och en ny laxtårta såg dagens ljus. Det blev dock två hundar som fick stor glädje av haveriet. Morris är väl som de flesta människor, mat går före det mesta och laxtårta kan man förstå sig på även om slukandet sker med största hastighet.
Vad är nu mest sevärt i Glommen? Jo, Glommens sten, som placerats på sin udde av inlandsisen. Dit måste man gå och beundra utsikten med hav nästan 360 o, nästan varvet runt. Där finns oxå Glommens hamn med sina fiskebåtar och Glommens fisk, som levererar läckerheter med långtradare till södra Sverige.
Ett minst lika spännande ställe är Morups tånge, ett naturreservat med en fyr och hela havet utanför och - en av de bästa fågellokalerna i Sverige. Vadare på väg till Afrika är dagliga gäster. Denna dag såg vi bl.a.
några myrspovar. Minst lika spännande är alla hästar som finns på reservatet. Plötsligt kan man vara omgiven av dessa, inte minst fölungar, där man står med sin tubkikare och spanar efter fåglar.
Idag hade yngsta dottern sitt 22-årskalals tillsammans med famlij och vänner. Hon önskade sig upplevelser och en mixer. Det blev upplevelser, alltifrån ett badprogram på Klitterbadet i Falkenberg med Sveriges enda 50m inomhusbassäng med saltvatten till ett par biljetter till Cats samt även en femrätters middag hos sina kompisar. Och en mixer.
Efter detta kalas med tårtfrossa blev det så en stilla cykeltur med Morris och hustrun, som på sin nya trehjuling (!) nu för första gången på länge kunde komma ut och cykla längs havet i solnedgången. Så länge man har starka friska ben tänker man aldrig på hur det skulle kunna vara efter fyra knäledsbyten. Plötsligt finns inte styrkan och stabiliteten kvar. Titan kan ersätta mycket i kroppen - tack och lov - men det blir aldrig som en kroppsegen knäled och då rakt inte med två. Minnen, minnen av fjällvandringar och långa snabba promenader har blivit ersatta av Viktor, för så heter cykeln. Den är dansk, jä, jä.
Man undrar i sitt stilla sinne hur många trehjulingar som kommer att behövas i framtiden. Var och varannan elitidrottare, fot- eller handbollsspelare etc, hoppar ju någon gång omkring på kryckor . Hur vanligt är bestående men?
Men det är väl inget att oroa sig över ännu på sådär 40 - 50 år.
God natt!
På lördagen kom några kära vänner för att se hur vi bor i vårt nya hus. Det betydde att jag slapp måla - det har blivit lite av ett tvång - och att det skulle städas i och runt kåken. Det blev rätt bra till slut, man känner sig nöjd över att ha fått ställa iordning allt.
Så kom de då, Lennart och Birigit, Björn och Ann samt Ann-Sofie. En vallhund ingick också, en liten snäll tik som Morris var så himla glad för. Som väl var kunde hon tala om när uppvaktningen blev för ensidig och Morris la' sig en bit ifrån. Efter 11 långa hundår vet han sin plats i sitt sällskapsliv. Den resignerade hållningen, det ändå inte förlorade hoppet, kanske hon ändrar sig?
Två timmar före gästernas ankomst uppgav hustrun ett av de mer ovanliga tjuten. Jag var säker på att nu hade hon fått en het form ur ugnen i knät eller så. Det var nästan lika illa det jag såg: laxtårtan hade hamnat på golvet, upp och ned, när det skulle fram ur kylen för att dekoreras. Så, skadan var inte större än att nya ingridienser köptes in i den lokala affären och en ny laxtårta såg dagens ljus. Det blev dock två hundar som fick stor glädje av haveriet. Morris är väl som de flesta människor, mat går före det mesta och laxtårta kan man förstå sig på även om slukandet sker med största hastighet.
Vad är nu mest sevärt i Glommen? Jo, Glommens sten, som placerats på sin udde av inlandsisen. Dit måste man gå och beundra utsikten med hav nästan 360 o, nästan varvet runt. Där finns oxå Glommens hamn med sina fiskebåtar och Glommens fisk, som levererar läckerheter med långtradare till södra Sverige.
Ett minst lika spännande ställe är Morups tånge, ett naturreservat med en fyr och hela havet utanför och - en av de bästa fågellokalerna i Sverige. Vadare på väg till Afrika är dagliga gäster. Denna dag såg vi bl.a.
några myrspovar. Minst lika spännande är alla hästar som finns på reservatet. Plötsligt kan man vara omgiven av dessa, inte minst fölungar, där man står med sin tubkikare och spanar efter fåglar.
Idag hade yngsta dottern sitt 22-årskalals tillsammans med famlij och vänner. Hon önskade sig upplevelser och en mixer. Det blev upplevelser, alltifrån ett badprogram på Klitterbadet i Falkenberg med Sveriges enda 50m inomhusbassäng med saltvatten till ett par biljetter till Cats samt även en femrätters middag hos sina kompisar. Och en mixer.
Efter detta kalas med tårtfrossa blev det så en stilla cykeltur med Morris och hustrun, som på sin nya trehjuling (!) nu för första gången på länge kunde komma ut och cykla längs havet i solnedgången. Så länge man har starka friska ben tänker man aldrig på hur det skulle kunna vara efter fyra knäledsbyten. Plötsligt finns inte styrkan och stabiliteten kvar. Titan kan ersätta mycket i kroppen - tack och lov - men det blir aldrig som en kroppsegen knäled och då rakt inte med två. Minnen, minnen av fjällvandringar och långa snabba promenader har blivit ersatta av Viktor, för så heter cykeln. Den är dansk, jä, jä.
Man undrar i sitt stilla sinne hur många trehjulingar som kommer att behövas i framtiden. Var och varannan elitidrottare, fot- eller handbollsspelare etc, hoppar ju någon gång omkring på kryckor . Hur vanligt är bestående men?
Men det är väl inget att oroa sig över ännu på sådär 40 - 50 år.
God natt!
Bilar som inte gör en pudel - yesterday and tomorrow
Det går ju bra det här. Varje morgon när jag kommer farande i den gamla Fiaten finns den där, parkeringsplatsen på en rivningstomt, fyra minuter från stationen. Mina Lupobilar är utbytta mot Toyotor. VW hamnade näst sist i listan över nöjda kunder. Så när Lupo 1 fick det ena efter det andra felet à 3000:- eller så, var det ingen svårighet att byta mot en bil i motsatta ändan av listan: Toyota Yaris, Today, Tomorrow osv. Det märket har flest nöjda kunder och dessutom tre års garanti. VW hade bara två år. När Lupo 2 så fick rycket och det tutade varningssignaler och alla fellampor blinkade oavbrutet och det skulle ta en vecka innan det fanns en tid, så mognade tanken att skippa den oxå. I synnerhet som verkmästaren berättade om alla andra likadana bilars alla möjliga och omöjliga fel medan kassörskan skrev ut en halv meter felrapporter på fakturan: det var ju inget konstaterat fel på bilen men man hade sprayat i alla kontakter och då försvann felet. Jätteväl använda 3488:-. Jag vet minst 100 saker jag skulle kunna köpt i stället. Eller sparat pengarna eller varför inte skänkt bort dem. Nu när jag har en Toyota Aygo skulle jag ju kunna skänka bort en tusenlapp eller så och samtidigt säga: Jag har en bil som jag inte tror går sönder och jag slipper betala för en hyfsat ny Lupo som ska nytt hjullager eller så.
Men dottern har Aygon och jag har hennes gamla Fiat Tipo (1990). Just nu går den, men det är en annan historia.
Morris behöver klippas. Han påminner något om seriefiguren Dennis' hund. Jag borde åtminstone klippa håret kring ögonen så att ha ser. När han går med nosen tryckt mot marken för att spåra upp någon tik, händer det att han krockar med en stolpe. Hans storpudelära blir väl lite tilltufsad. Men det hindrar honom inte från att springa tre racervarv i det höga gräset när husse kommer hem - han blir alldeles ifrån sig av lycka. Det är för mig en gåta hur någon kan bli så himla glad föra att jag dyker upp. Ingen annan jag känner beter sig så. Men jag tror jag vet - hundar har en fantastisk förmåga att se sanningen och det är en tröst. Det framgår i alla fall av den här dikten:
Odyssevs' hund av Hjalmar Gullberg
När till slut Odyssevs kom från seglarfärden
hem till Itaka, hans längtans ö i världen,
på hans lyckodag, i själva ankomststunden -
ack, då kände ingen honom utom hunden!
Ej arrendatorer, större eller smärre,
eller ens hans amma kände strax sin herre.
Ej den trogna hustrun, förrän frampå kvällen
då hon undersökt sin man på vissa ställen.
Inte friarskaran, män av tjusarfacket,
förrän bågen spändes och han nedsköt packet.
Att han var Odyssevs, vittberömd och tapper,
trodde de först när de sett bevis och papper ...
Hunden hade instinkt, hunden hade sinnen,
finare än människornas bleka minnen.
Skällande av glädje for han ur sin koja -
och till tårar rördes han som kom från Troja.
Så var vedermödan slut och kungen frälsad.
Fröjda sig må den som av ett djur blir hälsad!
Detta gäller kanske inte bara hundar. Hästar hälsar sina ägarinnor med jubel och t.o.m. dotterns hamstrar verkar spralliga när hon dyker upp. Jag har en känsla av att Fiaten ler förtjust när jag närmar mig, särskilt nu som den fått nya sensorer. Men det är som sagt en annan historia.
Nu till det mer avancerade nöjet, fortsätta läsningen av elevernas olika skrivmödor.
Men dottern har Aygon och jag har hennes gamla Fiat Tipo (1990). Just nu går den, men det är en annan historia.
Morris behöver klippas. Han påminner något om seriefiguren Dennis' hund. Jag borde åtminstone klippa håret kring ögonen så att ha ser. När han går med nosen tryckt mot marken för att spåra upp någon tik, händer det att han krockar med en stolpe. Hans storpudelära blir väl lite tilltufsad. Men det hindrar honom inte från att springa tre racervarv i det höga gräset när husse kommer hem - han blir alldeles ifrån sig av lycka. Det är för mig en gåta hur någon kan bli så himla glad föra att jag dyker upp. Ingen annan jag känner beter sig så. Men jag tror jag vet - hundar har en fantastisk förmåga att se sanningen och det är en tröst. Det framgår i alla fall av den här dikten:
Odyssevs' hund av Hjalmar Gullberg
När till slut Odyssevs kom från seglarfärden
hem till Itaka, hans längtans ö i världen,
på hans lyckodag, i själva ankomststunden -
ack, då kände ingen honom utom hunden!
Ej arrendatorer, större eller smärre,
eller ens hans amma kände strax sin herre.
Ej den trogna hustrun, förrän frampå kvällen
då hon undersökt sin man på vissa ställen.
Inte friarskaran, män av tjusarfacket,
förrän bågen spändes och han nedsköt packet.
Att han var Odyssevs, vittberömd och tapper,
trodde de först när de sett bevis och papper ...
Hunden hade instinkt, hunden hade sinnen,
finare än människornas bleka minnen.
Skällande av glädje for han ur sin koja -
och till tårar rördes han som kom från Troja.
Så var vedermödan slut och kungen frälsad.
Fröjda sig må den som av ett djur blir hälsad!
Detta gäller kanske inte bara hundar. Hästar hälsar sina ägarinnor med jubel och t.o.m. dotterns hamstrar verkar spralliga när hon dyker upp. Jag har en känsla av att Fiaten ler förtjust när jag närmar mig, särskilt nu som den fått nya sensorer. Men det är som sagt en annan historia.
Nu till det mer avancerade nöjet, fortsätta läsningen av elevernas olika skrivmödor.
Ibsen, Jesus och Billgren
UPPÅT VÄGGARNANu fick jag målat ett styckte till. Oavsett vad man gör, är det skönt att få vara innesluten i sin radio, idag var det ett fint program om "blå musik" och en symfoni av Mahler. + lite P1 med kommentarer till valet: en Persson här, en Reinfeldt där. Och färgen stryker nästan ut sig själv. Plötsligt såg jag himlen spegla sig i den nymålade ytan - när jag vände mig om hade solens sista strålar avspeglat sig. Vit färg med en aning "ketchup och senap" i, för att få en varmare ton som verkligen kan få solnedgångar att förändra hela husets karaktär. Under utskjutande tak ska de vara himmelsblått. Någon vill ha en grågrön nyans kring fönster och dörrar. Men man kanske skulle experimentera lite istället?
Lördag och söndag i Stockholm - David har fyllt 33 och vi ville besöka honom och Johanna. Svampsoppa från himlen och den ängel som från början kokat ihop denna rätt var Tina, känd från osv.
Dramatenbesök på kvällen med Ibsens för mig okända pjäs John Gabriel Borkman (1896) med bl.a. Jan Malmsjö, Marie Göranzon, Agneta Ekmanner. Den hade premiär redan i februari och kör fortfarande fulla hus. Himla välspelad även om det var en lång föreställning. Ibsen dog för 100 år sedan men pjäsen har många aktuella anknytningar, inte minst till dagens VD:ar som tror att de kan vinna världen och bli saliga på optioner.
Söndagen - katolska domkyrkan på Söder - en härlig timma där jordiskt och himmelskt blandas i mässan. Märkligt egentligen att så många samlas - från alla länder, tycks det, för att söndag efter söndag - för vissa varje dag - fira de heliga mysterierna. Jag minns plötsligt en ung man för 40 år sedan, han hade väl nyligen blivit "frälst". Han hade något fjärran i blicken och sa" Den som har Jesus har allt". Då skyggade man inför denna 'knäppskalle' men idag kan jag förstå. Jag tänker också på kollegan som för kanske 25 år sedan tyckte de var märkligt att dessa fiskare, obildade apostlar, kunde få ett sådant genomslag och skapa en världsvid kyrka. Svaret var väl helt enkelt det som 'knäppisen' sa': Den som har Jesus ..." Jag tänker också på Göran Hägg, som i sin Påvarna (W&W 2006) fascineras av att den katolska kyrkan och dess påvar: Påvedömet består. I jämförelse med Stalins rike tycks det ha en nästan evig utsträckning; Hitlers 1000-åriga rike höll ju i bara 12 år. Och nu har "Den sanna historien om Mao" kommit ut och skildrar ett skräckvälde på 800 sidor. På något sätt blir denna världens stora och mäktiga till smulor och aska inför den som bad: "Fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör". Och samtidigt är det ju just för dem han ber, för deras upprättelse. Tanken svindlar lätt i påvarnas sällskap.
Jag kan förstå dem som finner en högre verklighet på teatern, där diktaren, geniet, stod för och förmedlade uppenbarelsen. Jag försökte utröna huruvida Ibsen var kristen men fick ingen ledning av NE i alla fall. Strindberg blev ju kristen och bekännare mot slutet av sitt liv.
Ernst Billgrens konst
på Karlavägen 16 kunde beskådas i monumentala målningar. De märkliga djurmotiv han presenterar kittlar fantasin. Mycket rävar. Detta var det sista vi gjorde innan vi vände näsor och kylare hemåt. Det är en göteborgare i förskiingringen som låter tala om sig. Håll korpgluggarna öppna! Det finns en massa på nätet för dem som vill ställa in sig bland djuren på målningarna och betrakta sin mästare.
God natt
Så var det fredag
Äntligen fredag!
Så var det äntligen fredag. Den skönaste känslan är - vid sidan av att komma hem - att sätta sig på tåget och ha en hel timme åt antingen sina elevers alla politiska bloggar, ledare mm eller bara sitta och låta blicken försvinna i det flacka halländska landskapet. Tåget är danskt och kommer från Köpenhamn innan det vänder och far tillbaka. Som väl är fungerar inte städningen så bra, varför man kan ha tur att hitta danska tidninger som någopn lämnat. Lycka!
På hemvägen träffade jag en gammal elev som berättade om sina kurser hon går. Skrivandet dominerar och blir förhoppningsvis denna unga dams framtid. Det är hon värd som redan har bevisat sin skicklighet i att vinna tävlingar etc.
Strålande sol. Motstod frestelsen (?!) att klippa gräset trots att det säkert är tre veckor sedan sist. Men jorden i Glommen är nu sådan att man ska låta växterna etableras först, sedan kan man klippa så mycket man vill. Alla gräsfrön jag sått ut i omgångar denna torra sommar ser nu ut att på ett eller annat sätt etablera sig.
En bekant till min fru var på besök. De studerade intensivt en vas från Tilgmans keramik, en gång beläget i Kortedala. Där hade denna bekant jobbat som dekoratör och hon kunde ganska precist tala om vem som utfört mönstren på vasen. Så fick denna arvepryl ett lite annorlunda värde än att bara ha blommor i. Emily, yngsta dottern har precis flyttat hem igen och placerat ett antal flyttlådor i sitt rum (mm). Vi hjälptes åt en eftermiddag tidigare i veckan och blev av med en fin soffa och två fåtöljer - på tippen. Man är nästan tacksam över att alla prylar inte bär sin egen intressanta historia med sig och därför m å s t e sparas. De räcker så väl med vasen ... Nu återstår en fåtölj till och ett ovalt soffbord att adoptera bort. Det blir säkert tippen i Falkenberg.
I morgon reser vi till Stockholm med sonen David, som precis fyllt 33. Lunch och middag med honom och Johanna, Ibsenföreställning på Dramaten. Det blir faktiskt sommarens enda längre utflykt.
Eftermiddagen gick åt till ett hysteriskt målande. Vackert väder växer inte på träd och måste utnyttjas till max. Även nästa helg går åt: på lördag kommer några goda vänner och hälar på, på söndag firar vi Emilys 22-årsdag och då kommer syskon och några andra vänner. Det är antagligen inte meningen att jag ska hinna måla hela huset i år.
<!--[if !vml]--><!--[endif]-->
Skärfläckor, ganska sällsynta fåglar
Nu är det dags för husmålning. Jag har räknat ut att det är 175 m2 som ska målas plus en friggebod. Allt ska enligt goda råd 1) tvättas med målarlut 2) grundmålas en första gång 3) färdigmålas en gång 4) målas en gång till. Om vädret håller sig kommer jag att ha målat halva huset innan hösten slår till med regn på tvären och snålblåst. Då går det inte att måla. Så en timmes målning blev det idag efter att ha hjälpt yngsta dottern att flytta.
För en vecka sedan stormade det rejält i Glommen, det dånade i skorstenspipan och man riktigt kände att huset fick spjärna emot ordentligt för att inte tappa fotfästet. Då försvann färgen från TV:n. När det mojnat något reste jag en stege till parabolen och skulle justera, det är jag ju så bra på. När jag lossat lite på skruvarna och ställt in parabolen mot månen, ringde jag in till frun i soffan och frågade om färgen kommit tillbaka. Nu är det ingen bild alls, fick jag till svar. Så höll vi på ett tag. Rätt som det var återkom den svartvita bilden och jag fick stränga order på att inte pilla mer.
Idag ringde TV-teknikern och råkade vara i närheten. Han insåg genast vad felet var - en liten tangenttryckning på fjärrkontrollen på en av de knappar man inte alls vet vad de ska vara till - och plötsligt var färgen där. Det tog 2 sekunder.
Nu ska jag försöka publicera en bild.
Det gick, men bilden la sig som ett nytt inlägg. Min redan skrivna text fick jag kopiera in efteråt. Som tur var hade jag sparat den i Word. Vad gjorde jag för fel? Bilden är ganska liten, bara 61 k. Det är vad jag sysslar med när jag kollar på fåglar, eller "skådar" som facktermen lyder.
Flera gånger har jag försökt publicera en text genom att klicka på Publicera nu - utan att lyckas. Den här gången tar jag kommandot Spara och publicera, längst ned på sidan så får vi se om det fungerar.
Hans
För en vecka sedan stormade det rejält i Glommen, det dånade i skorstenspipan och man riktigt kände att huset fick spjärna emot ordentligt för att inte tappa fotfästet. Då försvann färgen från TV:n. När det mojnat något reste jag en stege till parabolen och skulle justera, det är jag ju så bra på. När jag lossat lite på skruvarna och ställt in parabolen mot månen, ringde jag in till frun i soffan och frågade om färgen kommit tillbaka. Nu är det ingen bild alls, fick jag till svar. Så höll vi på ett tag. Rätt som det var återkom den svartvita bilden och jag fick stränga order på att inte pilla mer.
Idag ringde TV-teknikern och råkade vara i närheten. Han insåg genast vad felet var - en liten tangenttryckning på fjärrkontrollen på en av de knappar man inte alls vet vad de ska vara till - och plötsligt var färgen där. Det tog 2 sekunder.
Nu ska jag försöka publicera en bild.
Det gick, men bilden la sig som ett nytt inlägg. Min redan skrivna text fick jag kopiera in efteråt. Som tur var hade jag sparat den i Word. Vad gjorde jag för fel? Bilden är ganska liten, bara 61 k. Det är vad jag sysslar med när jag kollar på fåglar, eller "skådar" som facktermen lyder.
Flera gånger har jag försökt publicera en text genom att klicka på Publicera nu - utan att lyckas. Den här gången tar jag kommandot Spara och publicera, längst ned på sidan så får vi se om det fungerar.
Hans