Hans Johansson

Härom kvällen tog jag hängmattan i besittning. En skön kudde och en bok skulle följa med. Men efter ett par minuter insåg jag att luftrummet ovanför mig var fullt med fiskmåsar och skrattmåsar. Orsak: flygmyror som svärmade och som fick de stora fåglarna att närmast bete sig som svalor, vilka fångar sitt byte i luften. In efter en kamera med teleobjektiv och så var det bara att ligga på rygg, sikta och få så många som möjligt.

Perspektivet är lite annorlunda när man fotograferar rakt upp och dessa de vanligaste fåglarna har många sköna egenskaper när de rör sig smidigt i lufthavet. Det gäller dock att få så många flygmyror som möjligt.

Denna slitna skrattmås har just fått något ätbart i näbbet. Men nog verkar det slitsamt att lägga ner så mycket tid och kraft på dessa kryp. Men kanske man kan flyga rätt in i en svärm och bara hugga för sig.

Med tanke på att det är många vitfåglar som ägnar sig åt detta födosökande är det kanske givande.

 

Fågellivet är livligt, de som häckat längst upp i norr börjar så sakteliga återvända till den södra delen av klotet. Det betyder att det som regel är rätt mycket att skåda på längs våra stränder. En korttålärka, ganska sällsynt,  har funnits vid Morunps tånge under en tid. Den är svårsedd och jag är inte helt säker på att det var den jag såg härom dagen. Det gäller att pricka in de viktigaste karaktärerna för att inte förväxla den med någon annan, vanligare lärka. Det är ingen idé att tro att det var den ena eller andra, man måste vara säker.

 

Men en enkelbeckasin är alltid trevligt att bekanta sig med. En sådan höll till i korttå-lärkans lilla göl och trots avståndet gick det bra att känna igen den.

 

Längre ut spatserade en stolt, stor gråhäger gravitetiskt omkring och fångade fisk.

 

Den skiljer sig så mycket i storlek att den genast drar blickarna till sig. Ibland dyker huvudet blixtsnabbt ner i vattnet och någon liten fisk sväljs.

 

En grupp knölsvanar betraktar sin långhalsade kusin och fortsätter så att beta av bottenvegetationen.

 

Så går ändå den nästan stillastående tiden långsamt vidare och skuggorna blir längre. Längst ut på udden står ardennerhästarna och betar fridfullt och bidrar till inramningen av naturreservatet. Detta, om något, är att ladda batterierna.

 

 

Skön kväll vid Morups tånge. En kentsk tärna har en unge på en sten och kommer med en nyfångad fisk. Nu blir det en rejäl kvällsmat. 19:53:52

 

Vi får följa matningsceremonierna.  Kvällsmaten serveras sekunder senare: 19:53:59.

- Titta vad mamma har fångat åt dig. Ät nu ordentligt!

 

- Det var en rejäl firre. Och så färsk!  Vad den slingrar sig, mamma!

 

- Vad god den är!  Kan du inte hålla den för mig, mamma? 19:54:03.

- Jo, jag kommer, jag kommer. 19:54:11.

Håll bara fast den, det ska nog gå!

 

- Hjälp, nu tappade jag den!  19:54:14

 

- Mamma, mamma, vart tog den vägen? 19:54:17

 

- Mamma, jag vill ha en ny!   19:54:46

 

Det lilla dramat tog en knapp minut. 

Och visst är det så, den som gapar över mycket, mister ofta hela stycket. 

 

Det hela digiskoperades genom tuben: Zeiss FL 85 mm och Canon 50D, 50 mm f/1,8 med adapter.

 

Morups tånge åter igen - av många klassad som en av Sveriges bästa vadarlokaler. Och idag var det många, både skådare och vadare. Vissa onsdagar under sommaren inbjuds alla intresserade att titta på fåglar under sakkunnig ledning och det var en mycket intresserad grupp jag anslöt mig till. Kärrsnäppor i stora flockar dominerade tillsammans med trutar och måsar. Men även mosnäppa, myrsnäppa, kustpipare, skogssnäppa, gluttsnäppaa och silltrut kunde ses. Längre ut gick flockar av skärfläckor och myrspovar.

 

Skärfläckorna hade flyguppvisning och en dryg handfull gav sig upp. Lite långt avstånd men det nästan grafiska utfallet blev tydligare på lite håll.

 

På lite närmare håll bjöd även kärrsnäpporna på flyguppvisning. I täta sjok flög de upp, drog lågt över vattnet några varv och landade sen, lika tätt.'

 

 

En jorduggla svepte fram på mycket låg höjd in över fälten. Vadarflockarna hade mycket god koll på vem som flög vart men verkade inte bry sig om detta hot. Ugglan var säkert ute efter fyrfota byte.

 

 

 

Men nu kom hästtransporten med fler ardennerhästar. De mindre flockar av hästar som redan installerat sig på tången, kom springande från olika håll och förenade sig med dem som klampat ner från lastbilen. Så skingrades alla.

 

    

 

Men ute på en sten satt en silltrut och lät sina gula ben belysas av kvällssolen, till synes oberörd av de stora hovdjurens rörelser. Det finns tillräcklligt att notera på närmare håll.

 

 

 

 

 

 

 

Dagens utflykt till Morups tånge blev en riktigt skön avslappnad upplevelse. Stränderna var relativt tomma, inte många fåglar syntes - till skillnad mot härom dagen då stora flockar kärrsnäppar drog omkring. Men efter ett tag avslöjade sig både större strandpipare (till vänster) och den ovanligare mindre strandpiparen (till höger) lite här och var. 

 

 

Den mindre har en gul orbitalring kring ögat, mörk näbb och lite annorlunda teckning på huvudet, bl.a. 

 

En enda ljungpipare, uppenbarligen född i år, vilade sig intill och underströk den dåsiga känslan. Vadare som vilar är vanligt. För vissa är den fortsatta resan lång och det gäller att vila och fylla på fettförråden så att kraften räcker genom hela Europa och kanske till Afrika. Stillheten får även mig att sätta mig i min regissörsstol. Det är sååå avkopplande och skönt.

Alla vitfåglar som stått så stilla på andrta sidan Korshamnsviken var plötsligt i luften, ett slags panikkänsla genomfor den annars så lugna lagunen.Vad händer? En rovfågel är den troligaste förklaringen.

 

Och så skymtar den stora fågeln alldeles ovanför. En fiskgjuse har skriämt upp dem och nu försöker den värja sig mot alla anfall från uppretade trutar, som anfaller oblygt och uppkäftigt. 

 

Drygt en och en halv meter mellanvingspetsarna är den en imponerande stor fågel. Den här adulta fågeln har ett mörkt ändband på stjärtfjädrarna, som är tecknet på dess ålder.

 

Men i ganska långsamt tempo drar den sig tillbaka med en liten grupp vitfågel i hasorna. Så lägrar sig lugnet igen och jag börjar räkna in mina bilder.

 

Nästa 'stora händelse' består i att en djurtransport släppter ut ytterligare några ardennerhästar i det höga gräset. Den flock som funnits där några dar, kommer galopperande och återföreningen blir glädjefylld, på hästars vis. Inte värt att stå för nära när de blona urkrafterna dundrar nerför landgången.

 

 

 

 

Sommar - alla färger som plötsligt svämmar över. Stora lila fält breder ut sig och påminner om den kraftfulla naturen.

 

Men fler och fler vita bollar av blommor tittar fram och skvallrar om att jättebjörnlokorna kommer att dominera blickfältet i sommar. 

 

 

Det var dags för Morups tånge igen - längesedan nu. Men förutom en och annan fågel, är det stillheten, friden och  naturen i gemenskap. Man blir helt enkelt lugn och fin där ute i allt det gröna. Mycket gräs, högt och frodigt, men det blir nog annorlunda nu när det finns ett antal hästar och ungnöt i naturreservatet.

 

Tidigare har det varit ett tjugotal ardennerhästar - nu verkar det vara färre. Men det kanske kommer fler. 

 

Ett stort antal kärrsnäppor flög omkring och tog slutligen mark på stranden framför mig. 

 

Kanske hade de flugit länge för snart hade de flesta huvudet under vingen. Det ser i vart fall skönt ut.

 

En tofsvipa går försiktigt i strandkanten. Det glänser om fjäderdräkten i kvällsljuset.  

 

Några meter därifrån går en strandskata och letar mat även den. Så kommer en annan flygande och så får jag två strandskator på relativt nära håll att bevaka. Jag fotograferar med min spegelreflexkamera fastsatt på fågeltuben med en adapter och det gäller att får rätt skärpeionställning. Vadare är tacksamma att fota med s.k. digiscopering eftersom de ofta inte skyms av vegetation och håller sig ganska stilla. Ska man ta dem i flykten får man vara rätt tränad för detta.

 

Men vad händer nu? Plötsligt utbryter ett kärlekmöte och den vänstra, dvs hanen, hoppar upp på honan.

Det är kanske dags för andra kullen?

 

Men det är strax över. Snart står de lika stilla som innan och kvällen fortsätter sin långdragna resa in i natten. 

Sommaren pågår ett tag till

 

Det har nu gått ett drygt tretton månader sedan vi fick hem våra pudelflickor - den 2 juni kom dessa små vänner, som blivit oupplösligt förenade med oss och ingår nu självklart i familjen. Sedan dess har vi haft en och annan kontakt med uppfödaren, Agneta K. där vi kunnat ställa någon fråga eller få tips om något. Agneta har en syster till våra vovvar kvar i sin familj och i veckan kom de och hälsade på. 

 

Det blev ett kärt återseende och efter en stund lekte alla fem hundar riktigt bra. Sixten var vår lånehund för dagen och en liten spaniel följde också med våra gäster. Ester till vänster och Silver till höger gör en första sondering. Det gick ju finfint.

 

Det är bara att fortsätta. Nu får den första matten en puss; är igenkännandet igång nu?

 

 

Och så småningom kände sig de tre systrarna trygga med varandra. De hade mycket trevligt med varandra.

 

 

Och här är Ester på en egen bild. Vi hoppas att vi får besök även nästa år så här års. Den stora händelsen på hundhimlen är nämligen den stora hunduställningen i Tvååker, som sägs vara Sveriges största.

 

 

Även vi besökte hundutställningen. Den var mycket välbesökt och de större hundarna var redan på väg hem i sina sjusitsiga bilar, där burar på hjul, tält, filtar, matskålar och ett oräkneligt antal ytterligare utensilier skulle slåss om utrymmet. - Hur fick du in allt det där, var en vanlig fråga under tiden vi själva stod och väntade på att lasta in Lilias rullstol och oss själva. 

 

Om man blir sugen på att delta i hunduställningar själv ...? En dansk utställare med en kinesisk rynkehund eller mer korrekt shar pei, berättade att han var på väg till Rumänien och vidare runt i Europa för att delta i utställningar. Här i Sverige hade den ena vovven fått en fin utmärkelse. 

 

Den sortens verksamhet skulle jag väl kunna tänka mig men att hålla en pudelpäls i trim tycks vara något man får ägna hela hundens liv åt - eller åtminstone under de år som vovven ska ställas ut. Jag fick beundra denna grå storpudelhjälte:

 

Men ska den behålla sin stiliga päls är det ständiga bad, föningar, kardningar och kamningar och klippningar som krävs. Och dessutom förmågan att  skapa ett konstverk av en busig treåring - och den har inte alla.