Bivråkens dag
Fågelskådning i den högre skolan, masskådning, det finns många ord som kan beskriva det som utspelade sig under Bivråkens dag i Falsterbo sistlidna söndag. Där var mycket folk - i en till synes oändlig lång rad fågelskådare utefter en stor ljunghed, ofta i tre led där de sittande satt vid sina telekskop och där vi andra stod i ett par led bakom. Vi väntade och väntade på bivråkarna. De väntade säkert också - på de uppvi
ndar som skulle föra dem så högt att de utan skräck skulle våga sig på den 23 km långa överfarten till Danmark och åter få fast mark under klorna.
Den första fågel vi stötte på var dock en sparvhök som for fram mellan träden.
Så vitt jag vet blev det ingen ny fågel för min egen del, vill säga. Det var dock gott om rovfågel i luften och flera bivråkar var synliga. Problemet är bara att komma dem tillräckligt nära.
Det blev trots allt bivråkar som kom närmast min lins.
En trio glada skådare från Falkenberg spred glädje:
I centrum för verksamheten fanns okså en mässa med utställare - hela fågelvärlden var representerad med kikare, kameror, böcker och föreläsningar. Extra roligt var att dottern Emily dök upp från Malmö med Hannu och en skådarkompis.
Fallfruktsveganer
Nu är Lilia äntligen hemma igen efter en lyckad höftledsoperation. Nu börjar ett mödosamt arbete att få tillbaka rörelseförmågan i benen som tidigare varit fjättrade av svår verk. Sjukgymnasten håller ett öga på hemvårdens insatser som tränare och beledsagare. Hmmm, allt ska dessa hemvårdare kunna, allt från att bädda sängar till att värma den mat som herrn i huset placerat i kylskåpet för hustruns räkning. Nu ingår alltså sjukgymnastik.
Om man lever tillräckligt länge kommer man själv att få åtnjuta frukterna av den stående besparingen av 100 miljoner inom sjuk- och hälsovården - och skänka en tanke åt den sjukvårdspersonal som sagt upp sig i protest över huvudlösa besparingar. Jag tror på siffran för jag läste den i tidningen. Och jag tror att det är med hemtjänstens hjälp man ska genomföra lejonparten av sparbetinget. När vi för ett par veckor sedan var hos vår privatpraktiserande parkinsonspecialst, en överläkare på Vasa sjukhus i Göteborg, var han helt övertygad om att åtminstone tre veckors sjukgymnastiska övningar på t.ex. Spenshult, skulle vara nödvändigt. Men han hade kanske inte riktigt fått kännedom om de hemtjänstens landvinningar. Vi får väl överraska honom vid återbesöket.
Att hundar var så begivna på frukt var en nyhet. Björnbär, hallon och nypon har jag vant mig vid att de äter och har inte märkt några avarter vad beträffar magarna. Men plommon var jättegoått och ett par plommonträd utefter morgonpromenaden brandskattades regelbundet. Men allt togs inte upp av matsmältningskanalen - alla kärnor passerade oanfrätta eller spyddes upp. Så nu får vi gå små omvägar med stramt koppel förbi dessa frestelser. Man får passa sina lurviga fallfruktsveganer så att de inte äter sig fördärvade.
Den gode Goethe var en gång på vandring och övernattade i en liten "Schutzhütte". Han blev överväldigad av den absoluta stillheten där på bergstoppen och skrev den berömda dikten:
Über allen Gipfeln
Ist Ruh'
In allen Wipfeln
Spürest Du
Kaum einen Hauch;
Die Vögelein schweigen im Walde
Warte nur, balde
Ruhest Du auch.
Ist Ruh'
In allen Wipfeln
Spürest Du
Kaum einen Hauch;
Die Vögelein schweigen im Walde
Warte nur, balde
Ruhest Du auch.
På något sätt fastnade den dikten i minnet för ca 50 år sedan under min gymnasietid och har stannat kvar där sedan dess. Kanske berodde det på de naturliga rimmen eller bara på den sköna känslan man får av att komma till ro . Men när barnen var små brukade jag baka. Och minnet från Goethes dikt manifesterade sig i gifflar, hästskoformade brödbitar med vallmofrö på. När David kom hem från skolan med några kompisar och kände lukten av nybakat bröd, ljöd ropet: - Skynda er, pappa har bakat. På den tiden var hushållsost det vanligaste pålägget och inom kort hade halva osten och det mesta av gifflarna tagit slut. Det hände att jag började på en ny sats gifflar för att det skulle räcka några dar till efter pojkarnas taberas.
Nu har jag återknutit bakandet igen och ska försöka få mina gifflar alltmer perfekta. Men det krävs en jäsavdelning som är betydligt varmare än vårt kök en blåsig regnvädersdag när hundarna går ut och in. Dikten kom i alla fall tillbaka.
Vallmofrön är dyrt och säljs i vår butik i små ynka påsar. Men det finns andra frön som inte kommer från vallmoblommor och är minst lika goda.
Sommarlovet är slut
Upphällningen är ett bra ord i dessa tider av tunga regn. Den varma, nästan heta sommaren försvann och dagens himmel är mest blålila med regnskyar på avstånd. Ibland hinner man inte tillbaka utan försöker få två dyvåta pudelvalpar hem så snabbt som möjligt. Men vatten är i allmänhet inget problem för dem och varje hemväg är kantad av björnbärssnår och björnbär är deras senaste förtjusning. Jag lärde dem äta och nu plockar de bären själva med stor skicklighet. Andra delikatesser är nypon från vresrosor. Det är gott om den varan snart sagt överallt i Glommen, inte minst utefter strandpromenaden.
Det är märligt hur väl de klarar alla björnbärstaggar.
Under våra promenader träffar vi på en del andra fyrbenta vänner. Just nu är det mycket hästar i alla omkringliggande hagar. Fölungar och valpar är lika nyfinkna på varandra.
Varje år får vi norrländskt besök. Det är Lilias kontakt via dennu nerlagda Senior-kontakten. Tuula och Sten från Vännäs kommer varje år på besök och har hemkokt sylt från hjortron och vildhallon med sig. De besöker delar av sin familj i våra trakter. Dagens möte var mycket trivsamt.
Köksarbetet har tagit fart. Förr i världen bakade jag ofta gifflar. De tog ofta slut samma dag när David eller någon av systrarna kommit hem med några kompisar. Jag har tagit upp den sporten och fått smak för färskt hembakat. Konsten att hålla vikten - jag tror inte att särskilt mycket bröd ska ingå. Fast två à tre timmars hundpromenad om dagen kanske håller vikten nere.
Men bäst gör de dig som dekorativa sällskapshundar. I soffan kan - och får de ligga. Än har de inte försökt gnaga hål i skinnet. Så länge de kan tjänstgöra som prydnadshundar är det gott och väl.
Lyfter man blicken från de vilande pudelflickorna möts man av en annan vy - nästan overklig. Jag har sett den en gång tidigare men hann inte fram med kameran i tid. Men nu fick jag den, lövsångaren i badet. Fontänen skulle 'servas' med kvasten och friskt vatten skulle fyllas på. Därför var sprutfunktionen avstängd. Då kom den, satte sig på kanten och speglade sin skönhet.
Men så hoppade den i, stänkte ordentligt med vatten över sin fjäderdräkt och såg ut att ha riktigt skönt. Antagligen är vår lilla vattenkonst välkänd bland fåglarna i trakten för det är nästan dagligen man ser en flock gråsparvar eller andra lite vanliga fåglar svalka sig. Men lövsångaren är riktigt svår att få syn på där den sitter inne i tätt lövverk.
Skolan har som sagt börjat. Idag var det upprop för tvåor och treor. Vad skönt det kändes att vara tillbaka på jobbet igen, tillsammans med kolleger och elever. I mitt pedagogiska bagage har jag lagt in en ny tanke som fanns i en DN-notis. Man har upptäckt att korta anföranden levererade av läraren sitter kvar i minnet på eleverna mycket längre om de åtföljs av några snabba frågor - kanske som en miniskrivuppgift. Det tror jag blir en bra förnyelse, värd att testa.
Imorgon ska Lilia läggas in på Varbergs lasarett och på onsdag blir det en ny höftled. Måtte detta innebära slutet på all hennes värk!
Fjärilsjakt
När vi, under morgonpromenaden, kommer till den stora ängen, där den tidigare skogen nu ligger i en risig hög och väntar på att bli transporterad bort, kanske som pellets, brukar jag släppa vovvarna fria. Där kan de springa fritt och jag har god koll dem. Det första de gör är att springa ca 25 meter, göra halt och titta på mig. De förväntar sig att jag ropar 'Kom!' så att de kan rusa tillbaka och motta sig belöning, en liten bit Frolic.
Annars är fjärilsjakt de roligaste de kan ägna sig åt. Just nu är det gott om dessa flygfän och valparna tränar sin snabbhet och smidighet genom snabba ruscher och höga hopp. Den stora påfågelöga dominerar ängarna och finns i stort antal.
De är oberäkneliga i sin flykt och trots att de skenbart verkar röra sig långsamt, är de förvånansvärt kvicka att undkomma de smällande kundkäkarna. Den här varma, soliga veckan, har fjärilsjakten stått i centrum.
Det som i förstone ser ut som en kålfjäril, visar sig vara en citronfjäril, hona. Kålfjärilen har en svart spets på framvingen, vilket denna saknar.
Silver blev säkert förvånad när denna påfågelöga struntade i den påtagliga beröringen. Jag hann ta åtskilliga bilder innan fjärilen äntligen drog iväg. Hunden kom sig inte för att 'hugga' efter den.
Annars är fjärilsjakt de roligaste de kan ägna sig åt. Just nu är det gott om dessa flygfän och valparna tränar sin snabbhet och smidighet genom snabba ruscher och höga hopp. Den stora påfågelöga dominerar ängarna och finns i stort antal.
De är oberäkneliga i sin flykt och trots att de skenbart verkar röra sig långsamt, är de förvånansvärt kvicka att undkomma de smällande kundkäkarna. Den här varma, soliga veckan, har fjärilsjakten stått i centrum.
Det som i förstone ser ut som en kålfjäril, visar sig vara en citronfjäril, hona. Kålfjärilen har en svart spets på framvingen, vilket denna saknar.
Silver blev säkert förvånad när denna påfågelöga struntade i den påtagliga beröringen. Jag hann ta åtskilliga bilder innan fjärilen äntligen drog iväg. Hunden kom sig inte för att 'hugga' efter den.
Augusti i antågande
Det tar tid att hämta sig från den norska katastrofen. Nyhetsflödet förändras dag för dag; just nu verkar de överlevande ungdomarnas berättelser få störst utrymme. 15-åriga Elsies berättelse i DN engagerar och väcker minnen. Hur många har inte varit på läger i sin ungdom? Oftast mycket lyckliga tillfällen som just därför ger minnen som varar länge. Och så blev det så här ... I samma tidning ger Peter Wolodarski i sin analys uttryck för en mängd intressanta tankar om om vad som driver människor i olika situationer.
En raritet har varit synlig här strax intill - svartpannad törnskata. Åter har dikesrenarna fyllts av parkerade bilar och skådare som spanat in över Anders Persgårds stängselstolpar. Och där är den, sitter still på en stängselstolpe och rör sig lite då och då för att övertyga oss om att den inte är uppstoppad. Bilden är tagen genom tuben på ett par hundra meters håll och inte världens skarpaste:
Eunice blir allt bättre på att fånga en tennisboll i luften och träning pågår. Storasyster Silver klarar sig utan dessa övningar och är nöjd med något att gnaga på. Men hennes tid kommer. Men det är utmärkande för den till växten något mindre tiken Eunice att vara mer intensiv, att snabbare förstå och att också visa lite större tillgivenhet.
'
I morse upptäckte jag att en skrivarkabel var söndertuggad. Ingen skada hade skett men det var ju slarvigt av mig att inte säkra upp ormboet av sladdar under mitt skrivbord. Men nu har jag fått in sladdar och kontakter i en plastlåda, lösa sladdar ligger i skyddande kabeluppsamlare.
Svart rödstjärt har jag sett, ungfåglar med lite brunt på ryggen. Men den röda stjärten är inte att ta miste på.
En raritet har varit synlig här strax intill - svartpannad törnskata. Åter har dikesrenarna fyllts av parkerade bilar och skådare som spanat in över Anders Persgårds stängselstolpar. Och där är den, sitter still på en stängselstolpe och rör sig lite då och då för att övertyga oss om att den inte är uppstoppad. Bilden är tagen genom tuben på ett par hundra meters håll och inte världens skarpaste:
Eunice blir allt bättre på att fånga en tennisboll i luften och träning pågår. Storasyster Silver klarar sig utan dessa övningar och är nöjd med något att gnaga på. Men hennes tid kommer. Men det är utmärkande för den till växten något mindre tiken Eunice att vara mer intensiv, att snabbare förstå och att också visa lite större tillgivenhet.
'I morse upptäckte jag att en skrivarkabel var söndertuggad. Ingen skada hade skett men det var ju slarvigt av mig att inte säkra upp ormboet av sladdar under mitt skrivbord. Men nu har jag fått in sladdar och kontakter i en plastlåda, lösa sladdar ligger i skyddande kabeluppsamlare.
Svart rödstjärt har jag sett, ungfåglar med lite brunt på ryggen. Men den röda stjärten är inte att ta miste på.
Sommaren går
En vecka har veck-lat ut sig och tagit slut. Vi har haft uppiggande besök av Engelbert, Birgitta samt kusin Ulla i måndags.
Ullas fina vovve Ziggy, tidgare spansk gatuhund, hälsar på Silver och Unice. Han har ovanligt goda egenskaper - kanske förvärvade under helt andra förutsättningar än våra familjehundars. Stor integritet präglar honom.
Anders och Eva var här i onsdags. Just nu är jag speciellt intresserad av hundar och därför var Evas berättelse om tiken Kiaras sätt att uppfostra en annan tik som behandlat ett par valpar illa: hon gav den felande tiken en avhyvling och valparna tröst och upprättelse. Intressant att hundrelationer kan vara så mycket mer utvecklade än man tror.
Våra valpar har hunnit bli arton veckor vid det här laget och växer stadigt. Men den litet mindre Unice har inte vuxit ikapp även om hon är den mest initiativrika av de båda. Under våra promenader har vi stött på en annan storpudel som är släkt med våra små - sådant är mycket stimulerande och intressant att höra. Efter vad jag fått veta är grå storpudlar de lugnaste, något som tycks stämma bra. När vi möter någon annan hund på promenaden, dröjer det inte länge förrän de sätter sig ner jag får beröm för att de är så väluppfostrade ...
Men de kan detta också:
På torsdag var vi på teater i Varberg. 123 Schtunk har lämnat fästningstältet bakom sig och flyttat in i Sparbankshallen. Det var några snäpp bättre, i synnerhet som det regnat hela dagen. Inget tältväder m.a.o. Nu var det Kung Lear som bildade inramning till lösnäsornas hejdlösa humor. Denna gång hade utfallen mot publiken dämpat sig avsevärt och det vann alla på.
Fågeltrafiken sedd från vår tomt är en smula enahanda. Visserligen är det många individer men 90% av alla fåglar som drar förbi är kajor och råkor. De kommer från sydost och är alltid på väg åt samma håll. De övriga är till stor del svalor och tornseglare. Tornseglarna har ofta hög höjd medan ladusvalor (nedan) och hussvalor inte sällan flyger på 1 dm höjd - som idag under ösregnet. Vi var på väg till hästhoppningen - stora hopptävlingar har pågått hela helgen på Glommens hoppcenter - och vi mötte den ena svalan efter den andra på superlåg höjd.
Tornseglarna är också skickliga flygare. De är svårare att komma nära eftersom de flyger högre - men kameralins och dator är utmärkta hjälpmedel för att komma dem närmare inpå livet.
Fjärilar är pudlarnas största nöje - att jaga. De flyger fram över blomsterängen och gör viga skutt högt och så hör man käkarna som smäller till. Men fjärilen är retfullt borta - hundarna har helt tappat spåret.
Här är en vitfläckig guldvinge som rullat ut sin nektarslang.
Ullas fina vovve Ziggy, tidgare spansk gatuhund, hälsar på Silver och Unice. Han har ovanligt goda egenskaper - kanske förvärvade under helt andra förutsättningar än våra familjehundars. Stor integritet präglar honom.
Anders och Eva var här i onsdags. Just nu är jag speciellt intresserad av hundar och därför var Evas berättelse om tiken Kiaras sätt att uppfostra en annan tik som behandlat ett par valpar illa: hon gav den felande tiken en avhyvling och valparna tröst och upprättelse. Intressant att hundrelationer kan vara så mycket mer utvecklade än man tror.
Våra valpar har hunnit bli arton veckor vid det här laget och växer stadigt. Men den litet mindre Unice har inte vuxit ikapp även om hon är den mest initiativrika av de båda. Under våra promenader har vi stött på en annan storpudel som är släkt med våra små - sådant är mycket stimulerande och intressant att höra. Efter vad jag fått veta är grå storpudlar de lugnaste, något som tycks stämma bra. När vi möter någon annan hund på promenaden, dröjer det inte länge förrän de sätter sig ner jag får beröm för att de är så väluppfostrade ...
Men de kan detta också:
På torsdag var vi på teater i Varberg. 123 Schtunk har lämnat fästningstältet bakom sig och flyttat in i Sparbankshallen. Det var några snäpp bättre, i synnerhet som det regnat hela dagen. Inget tältväder m.a.o. Nu var det Kung Lear som bildade inramning till lösnäsornas hejdlösa humor. Denna gång hade utfallen mot publiken dämpat sig avsevärt och det vann alla på.
Fågeltrafiken sedd från vår tomt är en smula enahanda. Visserligen är det många individer men 90% av alla fåglar som drar förbi är kajor och råkor. De kommer från sydost och är alltid på väg åt samma håll. De övriga är till stor del svalor och tornseglare. Tornseglarna har ofta hög höjd medan ladusvalor (nedan) och hussvalor inte sällan flyger på 1 dm höjd - som idag under ösregnet. Vi var på väg till hästhoppningen - stora hopptävlingar har pågått hela helgen på Glommens hoppcenter - och vi mötte den ena svalan efter den andra på superlåg höjd.
Tornseglarna är också skickliga flygare. De är svårare att komma nära eftersom de flyger högre - men kameralins och dator är utmärkta hjälpmedel för att komma dem närmare inpå livet.
Fjärilar är pudlarnas största nöje - att jaga. De flyger fram över blomsterängen och gör viga skutt högt och så hör man käkarna som smäller till. Men fjärilen är retfullt borta - hundarna har helt tappat spåret.
Här är en vitfläckig guldvinge som rullat ut sin nektarslang.
Glatt hundliv
Viva la Greta på Fredriksdalsteatern i Helsingborg fick bli sommarens fars. Måndagen den 4 juli var vi där. Vi kom, vi såg, vi sneglade på klockan. Till all lycka varade föreställningen inte så länge. Men en sak är klar, fars är inte lätt. En stort del av nöjet består annars i alla de praktiska anordningar som underlättar en föreställning: kaffekorg, popcorn, bra stolar etc. Trots att åskådardelen var ganska trång, gick det att manövrera rullstolen lätt.
Våra hundar växer och blir allt starkare. Det är ett sant nöje att ha med dem att göra - trots att de drar ut massor av bohag på gräsmattan och ibland gnager hål i någon sandal. Kastar jag en boll, försöker de båda två komma åt bollen och bära den till mig. Det misslyckas oftast bara därför.
Det finns en kommunal toalett vid strandpromenaden och där kan man vattna sina hundar. Tryck på den stora knappen och så sprutar vattnet ut en liten stund. Att hugga på vattenstrålen är det bästa de vet: det brukar bli flera tryckningar innan vi är klara.
Idag tog jag med kameran för att försöka få kort på kärrsångaren. Det blev ganska lyckat men den fågel jag fotade hörde jag inte; strax under denna satt den ivrigt kvittrande kärrsångaren. En mycket fågelkunnig granne antog att det kunde vara en törnsångare, ungfågel. Att en fågel sjunger/spelar nu lite senare, är ett tecken på att en andra kull är på gång. Det är omöjligt att skilja kärrsångaren och rörsångaren åt enbart på utseendet - man måste höra dem.
Kärrsångare har hörts ifrån Galtåsbäcken flera år, däremot aldrig rörsångaren enligt samma källa.
Våra hundar växer och blir allt starkare. Det är ett sant nöje att ha med dem att göra - trots att de drar ut massor av bohag på gräsmattan och ibland gnager hål i någon sandal. Kastar jag en boll, försöker de båda två komma åt bollen och bära den till mig. Det misslyckas oftast bara därför.
Det finns en kommunal toalett vid strandpromenaden och där kan man vattna sina hundar. Tryck på den stora knappen och så sprutar vattnet ut en liten stund. Att hugga på vattenstrålen är det bästa de vet: det brukar bli flera tryckningar innan vi är klara.
Idag tog jag med kameran för att försöka få kort på kärrsångaren. Det blev ganska lyckat men den fågel jag fotade hörde jag inte; strax under denna satt den ivrigt kvittrande kärrsångaren. En mycket fågelkunnig granne antog att det kunde vara en törnsångare, ungfågel. Att en fågel sjunger/spelar nu lite senare, är ett tecken på att en andra kull är på gång. Det är omöjligt att skilja kärrsångaren och rörsångaren åt enbart på utseendet - man måste höra dem.
Kärrsångare har hörts ifrån Galtåsbäcken flera år, däremot aldrig rörsångaren enligt samma källa.
När vardagen är tillräckligt spännande
Min första utlandsresa gick till England, tidigt 60-tal. Jag skulle tillbringa några veckor på ett kloster i Dorset. Det var inte planering av ett livslångt klosterliv utan för att på ett behändigt och relativt billigt sätt bättra på mina kunskaper i engelska. Kyrkoherden hemma i Kortedala hade kontakter och han hjälpte till med rekommendationsbrev etc för att få det hela i hamn. Det skedde på sommaren mellan tvåan och trean på gymnasiet. Att det fanns ytterligare tio svenska grabbar där var det ingen som visste. Trots det blev det många utmärkta tillfällen att träna språket.
Jag fick god kontakt med några av de yngre munkarna - eller noviserna. De hade inte riktigt avgjort om de skulle ägna sig åt klosterlivet resten av livet eller bara prova på ett par tre år. Men vad de gör nu nästan 50 år senare har jag tyvärr ingen aning om. Men minnena lever kvar, delvis förbleknande som solblekta fotografier, många knivskarpa där olika röster. lukter och hörselminnen lever kvar. När jag får tid ... eller om ... ska jag skanna in alla mina diabilder från den tiden och alla andra tider som jag har bilder från. Det blir som att leva om sin ungdom.
Resan företogs med ett fyrmotorigt propellerplan från Kastrup. Mina föräldrar följde mig dit. Från London gick det tåg med ånglok till Dorchester där en gammal munk plockade upp mig. Det känns nu som om man medverkade i någon gammal film - men då var allt ett äventyr. Jag hade köpt en flaska whiskey och en limpa Pall Mall: man var ju stor! Men veckorna i klostret gick åt till att rensa ogräs, hugga sly i skogarna och sprida gödsel, en särdeles lättflytande kvalitet som mina lånta stövlar inte kunde motstå. Om de yttre förutsättningarna var påvra, var de mänskliga relationerna desto rikare. Det var samtalen som räknades, inte spadtagen eller hålen i stövlarna.
Så skulle jag resa till London eller Paris skulle det ohjälpligt bli ett antal muséer etc man skulle hemsöka - något vardagsliv med djupa samtal torde inte bli av. Dessutom skulle det bli livsfarligt varmt med så där 35 grader i skuggan.
Därför är det så skönt att vara hemma. Jag vet med mig att jag börjar längta hem efter tre dar så nmågra längre semetertripper lär det inte bli. Det är det vardagliga som kan ge upphov till djupare reflektioner: samtal med familjen, med grannar och läsning. Och så får man inte glömma samvaron med två pudelvalpar!
Idag är de nyklippta, de har lämnat nallebjörnslooken bakom sig och ser 'vuxna' ut, åtminstone tonårsaktiga pudlar.
Ibland får vi besök - här är det Lasse och Stina som hälsar på.
Hundvalparna vill också vara med; helst sitta till bords. Men inga smulor från de rika hussarnas och mattarnas bord må ramla ner på golvet. Det är bara Alexander som det lönar sig att vänta något gott ifrån.
Ropar jag 'Kom' löper de för allt vad tygen är värda för att tillmötesgå husses önskan. Men jag tror det blir tillfällen då jag ångrar att jag sa' just detta... Att ligga på golvet och fotografera Alexander ger nya perspektiv.
Han är mycket vigare än jag, gamla stock. Han kryper snabbare och kan hålla huvudet i en högre vinkel än jag.
Jag får träna! Då är det mycket bekvämare att ta gossen i knät.
Så går samvaron vidare. Lite mat måste man ha. David, Johanna och Emily satt så bra vid bordet att de kom med på bild.
Jag fick god kontakt med några av de yngre munkarna - eller noviserna. De hade inte riktigt avgjort om de skulle ägna sig åt klosterlivet resten av livet eller bara prova på ett par tre år. Men vad de gör nu nästan 50 år senare har jag tyvärr ingen aning om. Men minnena lever kvar, delvis förbleknande som solblekta fotografier, många knivskarpa där olika röster. lukter och hörselminnen lever kvar. När jag får tid ... eller om ... ska jag skanna in alla mina diabilder från den tiden och alla andra tider som jag har bilder från. Det blir som att leva om sin ungdom.
Resan företogs med ett fyrmotorigt propellerplan från Kastrup. Mina föräldrar följde mig dit. Från London gick det tåg med ånglok till Dorchester där en gammal munk plockade upp mig. Det känns nu som om man medverkade i någon gammal film - men då var allt ett äventyr. Jag hade köpt en flaska whiskey och en limpa Pall Mall: man var ju stor! Men veckorna i klostret gick åt till att rensa ogräs, hugga sly i skogarna och sprida gödsel, en särdeles lättflytande kvalitet som mina lånta stövlar inte kunde motstå. Om de yttre förutsättningarna var påvra, var de mänskliga relationerna desto rikare. Det var samtalen som räknades, inte spadtagen eller hålen i stövlarna.
Så skulle jag resa till London eller Paris skulle det ohjälpligt bli ett antal muséer etc man skulle hemsöka - något vardagsliv med djupa samtal torde inte bli av. Dessutom skulle det bli livsfarligt varmt med så där 35 grader i skuggan.
Därför är det så skönt att vara hemma. Jag vet med mig att jag börjar längta hem efter tre dar så nmågra längre semetertripper lär det inte bli. Det är det vardagliga som kan ge upphov till djupare reflektioner: samtal med familjen, med grannar och läsning. Och så får man inte glömma samvaron med två pudelvalpar!
Idag är de nyklippta, de har lämnat nallebjörnslooken bakom sig och ser 'vuxna' ut, åtminstone tonårsaktiga pudlar.
Ibland får vi besök - här är det Lasse och Stina som hälsar på.
Hundvalparna vill också vara med; helst sitta till bords. Men inga smulor från de rika hussarnas och mattarnas bord må ramla ner på golvet. Det är bara Alexander som det lönar sig att vänta något gott ifrån.
Ropar jag 'Kom' löper de för allt vad tygen är värda för att tillmötesgå husses önskan. Men jag tror det blir tillfällen då jag ångrar att jag sa' just detta... Att ligga på golvet och fotografera Alexander ger nya perspektiv.
Han är mycket vigare än jag, gamla stock. Han kryper snabbare och kan hålla huvudet i en högre vinkel än jag.
Jag får träna! Då är det mycket bekvämare att ta gossen i knät.
Så går samvaron vidare. Lite mat måste man ha. David, Johanna och Emily satt så bra vid bordet att de kom med på bild.
Bästa sommardagen
Det kanske var idag. Värmen smög sig kring 24 grader och det blåste milda vindar för omväxlings skull. Shortsväder, mina nya solglasögon gjorde nytta och jag tillbringade en god timme i den nya hängmattan, en födelsedagspresent från Emily och Hannu. Den har tak och går alltså att använda även vid regn!
Provliggning - nu är detta underverk flyttat till en vindskyddad vrå med rosor. Ett sätt att tillbringa sommaren på som är svårslaget.
Hela midsommarhelgen har vi fått njuta av yngsta barnbarnet Alexander och dess mor och far. Man stärks i farfarsrollen och det känns gott i själen. Här provar Alexander hängmattan tillsammans med faster Emily medan pappa David ser så att alla skruvar sitter rätt.
Men den bästa sommardagen tillbringas vid havet. Glommens hamn har en baksida och den tillhör nog de vackraste man kan se i Sverige. Bakom sjöbodarna är utsikten över Brevik och Morup tånges fyr storslagen. Hit tog vi oss för vår kvällsmat: räksallad med pasta, ägg etc och jordgubbar som avrundning.
Hundarna ville bara doppa tårna ikväll - lite vattenkänsla har de ju ändå fått. Andra hundar kastar sig handlöst i vattnet och det har även hänt att det har varit en ganska osund göl med stillastående vatten. Det blir bara problem med sådant.
Så går kvällen, jordgubbarna tar också slut och horisonten blir till ett med himlen. Barnet somnar i sin vagn och drömmer om dagens lekar.
Och uppe på en elkabel sitter en ängspiplärka och betraktar scenen - en av sommarens bästa.
Provliggning - nu är detta underverk flyttat till en vindskyddad vrå med rosor. Ett sätt att tillbringa sommaren på som är svårslaget.
Hela midsommarhelgen har vi fått njuta av yngsta barnbarnet Alexander och dess mor och far. Man stärks i farfarsrollen och det känns gott i själen. Här provar Alexander hängmattan tillsammans med faster Emily medan pappa David ser så att alla skruvar sitter rätt.
Men den bästa sommardagen tillbringas vid havet. Glommens hamn har en baksida och den tillhör nog de vackraste man kan se i Sverige. Bakom sjöbodarna är utsikten över Brevik och Morup tånges fyr storslagen. Hit tog vi oss för vår kvällsmat: räksallad med pasta, ägg etc och jordgubbar som avrundning.
Hundarna ville bara doppa tårna ikväll - lite vattenkänsla har de ju ändå fått. Andra hundar kastar sig handlöst i vattnet och det har även hänt att det har varit en ganska osund göl med stillastående vatten. Det blir bara problem med sådant.
Så går kvällen, jordgubbarna tar också slut och horisonten blir till ett med himlen. Barnet somnar i sin vagn och drömmer om dagens lekar.
Och uppe på en elkabel sitter en ängspiplärka och betraktar scenen - en av sommarens bästa.
Midsommar
Märkesdag, den längsta dagen (eller var det dagen innan?) ett riktmärke som man passerar - plötsligt är det över och "nu går det åt andra hållet" som min svärfar brukade säga i sin krafts dagar. Just denna dag är blåsigare än eljest, stormfåglar siktade vid Nidingen och tretåiga måsar vid Glommens sten. Någon fågelskådning hinns dock inte med: nu är barn och barnbarn här över helgen och då är det roligare att krypa på golvet med barnbarnet Alexander eller vara på promenad med vovvarna, varannan timme eller så. Alltid vid sextiden på morgonen ska de ut för att vänjas vid sunda toalettvanor.
När någon sitter 'vackert' är det som om gamle Morris var närvarande. Pudel är pudel och ännu dominerar det svarta. Snart nog kommer de att vara grå. Deras egenskaper är märkligt påtagliga: stilla betraktande, nyfiket nosande, kelet tillgängliga, lydigt uppmärksamma mot ett tydligt "tsczzzh" och energiskt anstormande på kommandot "Kom". Till och med när de är på väg mot staketet, under glada skall, att hälsa någon förbipasserande, tvärvänder de och rusar tillbaka på det kommandot. Kanske inte alltid men ofta nog för att man ska tro på en lydig fortsättning.
Deras egna övningar fortsätter utan att coachen behöver ingripa, hundfajter på låtsas tränar deras kondition och snabbhet.
En ny talang har visat sig: konsten att gräva hål. Det är en instinkt som möjligen inte behöver stöttas. Gräsmattan vilar på ett ganska bräckligt underlag av havssand med en smula jord i.
Vi är nästan dagligen i närheten av stranden. Själva strandlinjen är inte tillgänglig förrän efter 15 september men det går fint att gå strandpromenaden fram. Denna vindformade portal hälsar oss välkomna på vår väg:
När vi passerar bäcken måste vi alltid se om det tillkommit några irisar - och det har det oftast. De växer just här alldels intill övergången och utgör en glädjekälla för alla passerande:
Ganska många stannar och säger något vänligt, berömmer pudlarnas silkiga valppäls eller berättar minnen från en svunnen tid när en pudel fanns i föräldrahemmet.
Kameran är naturligtvis med och ibland har jag tur om kommer tillräckligt nära någon fågel. Törnsångarna, som
jag hållit under uppsikt, visade sig båda två härom dagen, tursamt nog. Men troligen behöver båda samla mat till sina ungar i den täta vresrosbusken. Det är en doftande miljö.
Men oftast är det bara den ena man kan se om man har tur. Valparna har vant sig vid att husse stannar en stund vid just detta ställe och de har gjort gångar in i den högväxta vegetationen - så långt kopplen räcker. Där vilar de i den fuktiga svalkan.
Ovanför huvudet hör jag kraftiga och gälla tillrop från ett passerande gäng strandskator. De talar alltid om att de kommer; strandens mest ljudliga gäst.
Men livet har också en skuggsida. Min faster Inez gick bort nyligen och för en vecka sedan var det begravning i Lerums kyrka. Det är otroligt hur mycket minnen som virvlar upp när man återkommer till den kyrka man konfirmerades i för 53 åt sedan. Knivskarpa minnen från prosten som gick utefter den långa raden av konfirmander och repeterade: Vad var det jag frågade dig om igår, var det inte förklaringen till fjärde budet ...
Allt skulle gå rätt till och ingen konfirmand skulle behöva skämmas för glömda kunskaper.
Men nu upptogs koret av den vita, blomstersmyckade kistan som markerade en helt annan sida av livet än den som de en gång livsbejakande konfirmanderna stod inför. Tiderna förändras.
Men visst finns det irisar i kistdekorationen: de påminner om hopp och visdom. I den kristna traditionen symboliserar irisen jungfru Maria, vår förebedjerska inför det stundande mötet med frälsaren. Ett tack till dig, kära faster, som så väl tog hand om konfirmanden för en livstid sedan.
När någon sitter 'vackert' är det som om gamle Morris var närvarande. Pudel är pudel och ännu dominerar det svarta. Snart nog kommer de att vara grå. Deras egenskaper är märkligt påtagliga: stilla betraktande, nyfiket nosande, kelet tillgängliga, lydigt uppmärksamma mot ett tydligt "tsczzzh" och energiskt anstormande på kommandot "Kom". Till och med när de är på väg mot staketet, under glada skall, att hälsa någon förbipasserande, tvärvänder de och rusar tillbaka på det kommandot. Kanske inte alltid men ofta nog för att man ska tro på en lydig fortsättning.
Deras egna övningar fortsätter utan att coachen behöver ingripa, hundfajter på låtsas tränar deras kondition och snabbhet.
En ny talang har visat sig: konsten att gräva hål. Det är en instinkt som möjligen inte behöver stöttas. Gräsmattan vilar på ett ganska bräckligt underlag av havssand med en smula jord i.
Vi är nästan dagligen i närheten av stranden. Själva strandlinjen är inte tillgänglig förrän efter 15 september men det går fint att gå strandpromenaden fram. Denna vindformade portal hälsar oss välkomna på vår väg:
När vi passerar bäcken måste vi alltid se om det tillkommit några irisar - och det har det oftast. De växer just här alldels intill övergången och utgör en glädjekälla för alla passerande:
Ganska många stannar och säger något vänligt, berömmer pudlarnas silkiga valppäls eller berättar minnen från en svunnen tid när en pudel fanns i föräldrahemmet.
Kameran är naturligtvis med och ibland har jag tur om kommer tillräckligt nära någon fågel. Törnsångarna, som
jag hållit under uppsikt, visade sig båda två härom dagen, tursamt nog. Men troligen behöver båda samla mat till sina ungar i den täta vresrosbusken. Det är en doftande miljö.
Men oftast är det bara den ena man kan se om man har tur. Valparna har vant sig vid att husse stannar en stund vid just detta ställe och de har gjort gångar in i den högväxta vegetationen - så långt kopplen räcker. Där vilar de i den fuktiga svalkan.
Ovanför huvudet hör jag kraftiga och gälla tillrop från ett passerande gäng strandskator. De talar alltid om att de kommer; strandens mest ljudliga gäst.
Men livet har också en skuggsida. Min faster Inez gick bort nyligen och för en vecka sedan var det begravning i Lerums kyrka. Det är otroligt hur mycket minnen som virvlar upp när man återkommer till den kyrka man konfirmerades i för 53 åt sedan. Knivskarpa minnen från prosten som gick utefter den långa raden av konfirmander och repeterade: Vad var det jag frågade dig om igår, var det inte förklaringen till fjärde budet ...
Allt skulle gå rätt till och ingen konfirmand skulle behöva skämmas för glömda kunskaper.
Men nu upptogs koret av den vita, blomstersmyckade kistan som markerade en helt annan sida av livet än den som de en gång livsbejakande konfirmanderna stod inför. Tiderna förändras.
Men visst finns det irisar i kistdekorationen: de påminner om hopp och visdom. I den kristna traditionen symboliserar irisen jungfru Maria, vår förebedjerska inför det stundande mötet med frälsaren. Ett tack till dig, kära faster, som så väl tog hand om konfirmanden för en livstid sedan.
Sista timmen
Just idag tog undervisningen slut - sista lektionerna för läsåret. Oändligt skönt tycker många och jag har ingen avvikande mening. Det är bara bra att få växla tempo. Fast det återstår några planeringsdagar innan sommarlovet bryter ut.
Emily kom hem på sin lediga dag och fick umgås med valparna. Hade hon kunnat hade hon tagit med sig en hem. Vi letade efter hundbadet i Olovsbo men det verkade nedlagt. Istället tog vi oss ner till vattnet nedanför fyren och där fick de båda pudeltjejerna sitt första dopp - frivilligt.
Det var halt och slipprigt på stenarna. Hade det varit sandstrand, skulle de nog ha simmat ut en bit.
Strandängen var blomrik. Det sparsmakat magra strandgräset bildade en lämplig fond mot blomsterprakten.
Vi åker rätt ofta bil ner till strandpromenaden. Det blir för långt för de små liven att först gå dit. Det är alltid spännande med nya miljöer att "lukta in på". Än så länge får de plats i bakluckan på bilen.
Det är inte bara havet som lockar. I den romantiskt klingande Galtåsbäcken växer Iris och andra blommande växter:
Så har vi förstås ännu fler fåglar som bygger bo, lägger ägg och matar ungar, som den här törnsångaren:
Så har cirkeln slutits, ett nytt varv har inkletts och kanske nästa år sitter det en ny fågel som matar sina ungar för första gången.
Ett glädjeämne till är att våra pudlar trivs i de ganska dyra hundsängarna. En vanlig matta, eller tom. ingen alls går i princip lika bra men vi är tacksamma över att våra investeringar kommer till nytta.
Emily kom hem på sin lediga dag och fick umgås med valparna. Hade hon kunnat hade hon tagit med sig en hem. Vi letade efter hundbadet i Olovsbo men det verkade nedlagt. Istället tog vi oss ner till vattnet nedanför fyren och där fick de båda pudeltjejerna sitt första dopp - frivilligt.
Det var halt och slipprigt på stenarna. Hade det varit sandstrand, skulle de nog ha simmat ut en bit.
Strandängen var blomrik. Det sparsmakat magra strandgräset bildade en lämplig fond mot blomsterprakten.
Vi åker rätt ofta bil ner till strandpromenaden. Det blir för långt för de små liven att först gå dit. Det är alltid spännande med nya miljöer att "lukta in på". Än så länge får de plats i bakluckan på bilen.
Det är inte bara havet som lockar. I den romantiskt klingande Galtåsbäcken växer Iris och andra blommande växter:
Så har vi förstås ännu fler fåglar som bygger bo, lägger ägg och matar ungar, som den här törnsångaren:
Så har cirkeln slutits, ett nytt varv har inkletts och kanske nästa år sitter det en ny fågel som matar sina ungar för första gången.
Ett glädjeämne till är att våra pudlar trivs i de ganska dyra hundsängarna. En vanlig matta, eller tom. ingen alls går i princip lika bra men vi är tacksamma över att våra investeringar kommer till nytta.
Hundvakt
Nya tider, nya ordningar. Svärsonen Peters kalas var jag tvungen att stanna hemma från. Det går inte att ha två valpar i en bil när deras magar blir åksjuka. Istället fick jag den danska gårdshunden Sixten (6 år) att passa tillsammans med de två skönheterna. Sixten håller på sin värdighet och vill inte bli slickad i öronen och på nosen. När det händer - och det gör det mest hela tiden - drar han upp överläppen, visar tänderna och morrar. Men det bekymrar inte ett par pudeltjejer. De har bestämt sig för att detta är den bästa kavaljer de träffat idag. Men jag tror han gillar det ...
Annars började dagen tidigt. Det gäller att gå ut med vovvarna så att de slipper att "gå ut inne", så att säga. Men det var inga problem. Morgonstunden var på sitt bästa humör och visade sitt guld i munden:
Man skulle egentligen alltid gå ut i morgonväkten.
En fjäril kom och satte sig i de värmande solstrålarna: en amiral landade på altanmattan.
Den här har kläckts i Sverige från ägg som en "flyttfågel"-amiral lagt här förra året. Det kan komma massor av amiral- och tistelfjärilar från södra Europa eller norra Afrika. De dör här men äggen de lagt kläcks. Resultatet som ovan. Så flyttar denna och massor av andra av dessa fjärilar söderut, lägger ägg och dör. Så fortsätter det.
Emily var tio år när Morris var vår första pudelvalp. De band som knöts då var starka. Nu återupplivas kontakterna, i dubbelt mått. Lilla Eunice ger uttryck för sin samhörighetskänsla. Jag antar att det ivirga slickandet både är ett uttryck för närhet och intimitet likaväl som för att känna vad det ena eller andra smakar.
Så går denna tredje dag mot sitt slut. Sommarvärmen står sig rätt väl, det är skönt att vara ute. Jag har tvättat Morris' mjukleksaker, ett lamm och en hundvalp. De fick egentligen aldrig komma in eftersom han ständigt grävde ner dem i rabatterna, Men nu är det dags att presentera dem för den nya generationen. När jag någon gång tvingar mig till att krypa på alla fyra för att rensa ogräs, kommer dessa läraktiga trädgårdsadepter att med glädje göra sammalunda - men på sitt eget sätt. Morris mullvadstakter stammar troligen från någon urgammal hundgen: det ben som grävs ner tar ingen annan.
Dagen slutar, månskäran går i ny och de nybyggda villorna har nästan nordafrikanska siluetter. Men vi är bara i Glommen
Annars började dagen tidigt. Det gäller att gå ut med vovvarna så att de slipper att "gå ut inne", så att säga. Men det var inga problem. Morgonstunden var på sitt bästa humör och visade sitt guld i munden:
Man skulle egentligen alltid gå ut i morgonväkten.
En fjäril kom och satte sig i de värmande solstrålarna: en amiral landade på altanmattan.
Den här har kläckts i Sverige från ägg som en "flyttfågel"-amiral lagt här förra året. Det kan komma massor av amiral- och tistelfjärilar från södra Europa eller norra Afrika. De dör här men äggen de lagt kläcks. Resultatet som ovan. Så flyttar denna och massor av andra av dessa fjärilar söderut, lägger ägg och dör. Så fortsätter det.
Emily var tio år när Morris var vår första pudelvalp. De band som knöts då var starka. Nu återupplivas kontakterna, i dubbelt mått. Lilla Eunice ger uttryck för sin samhörighetskänsla. Jag antar att det ivirga slickandet både är ett uttryck för närhet och intimitet likaväl som för att känna vad det ena eller andra smakar.
Så går denna tredje dag mot sitt slut. Sommarvärmen står sig rätt väl, det är skönt att vara ute. Jag har tvättat Morris' mjukleksaker, ett lamm och en hundvalp. De fick egentligen aldrig komma in eftersom han ständigt grävde ner dem i rabatterna, Men nu är det dags att presentera dem för den nya generationen. När jag någon gång tvingar mig till att krypa på alla fyra för att rensa ogräs, kommer dessa läraktiga trädgårdsadepter att med glädje göra sammalunda - men på sitt eget sätt. Morris mullvadstakter stammar troligen från någon urgammal hundgen: det ben som grävs ner tar ingen annan.
Dagen slutar, månskäran går i ny och de nybyggda villorna har nästan nordafrikanska siluetter. Men vi är bara i Glommen
Vilken toffel smakar bäst?
Först tänkte jag att man kunde ha dem till att testa vilka fotbeklädnader som innehöll äkta skinn eller läder, ända tills en av dem gav sig på min ena sandal. Den har enbart textilmaterial men det tycktes inte bekymra. Men "gnaget" varade bara ett par minuter, sedan sov de båda skönheterna djupt på min matta. De är ju bara tre månader och små barn i många avseenden.
Vi blev mycket väl mottagna av uppfödaren Agneta med familj. Mamman till valparna var mycket kärvänlig och hälsade artigt på pudelvis med tungan och svansen. Vi kände oss välkomna! Så efter alla formaliteter fick jag de båda nyförvärven i famnen, placerade mig i baksätet och Anna, dottern, körde. Det verkade bli en fridsam tillställning. Hundarna somnade ganska snart. En del illamående skulle vi räkna med - och så blev det. Men det blev ovanligt lite obehag av det - och nu är alla plädar, handdukar och överkast vi inrett bilen med tvättat och rent.
Man kan ju tro att de är ganska stora - men det är de inte. Eunice, den mindre av de två, sitter till höger i bild. Hon verkade vara följare och pudeln till vänster, Silver, märkbart större. Men det är som med oss själva, en del blir två meter med andra för nöja sig med en halv meter mindre kroppshydda. Det är bara charmigt.
Det tog någon timme för dem att nosa runt sitt nya revir, besöka alla buskar, leta rätt på sådant som man kunde tugga på och så springa några ruscher in och ut genom huset. Nu var det varma i kläderna och började leka sina egna vilda lekar genom att låtsasfightas. Varning för otäcka bilder!
Det ser ju ut som ett otäckt hundslagsmål men bestod i lekfulla små utbrott eller jakter runt om i trädgården. Lärorikt också att se att lilla Eunice kunde vara nog så ettrig och hoppa på syrran med stor frenesi.
Ibland var det bara snabba, virvlande pälsburr som rörde sig blixtsnabbt, än var Silver underst, än var Eunice den jagade.
Tänk att mjölktänder kan se så hotfulla ut ... men det måste de, en vacker dag är det 'på riktigt'. Sekunden senare avbryts leken för att återupptas inom någon minut. Det är väl att de har varandra, där de kan utöva sitt naturliga flockbeteende. Och varje gång jag kallar kommer de sättande och ska helst hoppa upp i famnen för att - slicka mina öron! Gjorde gamle Morris det? Eller har jag bara glömt det?
Nu sover de små liven. I morgon kommer en ny dag då de ska upptäcka massor av nya saker och alla grannar som ännu inte varit framme och känt på den silkiga pälsen kommer att förundras över att det kan vara så mjukt och ja, underbart att bara känna på len valppäls.
Vi blev mycket väl mottagna av uppfödaren Agneta med familj. Mamman till valparna var mycket kärvänlig och hälsade artigt på pudelvis med tungan och svansen. Vi kände oss välkomna! Så efter alla formaliteter fick jag de båda nyförvärven i famnen, placerade mig i baksätet och Anna, dottern, körde. Det verkade bli en fridsam tillställning. Hundarna somnade ganska snart. En del illamående skulle vi räkna med - och så blev det. Men det blev ovanligt lite obehag av det - och nu är alla plädar, handdukar och överkast vi inrett bilen med tvättat och rent.
Man kan ju tro att de är ganska stora - men det är de inte. Eunice, den mindre av de två, sitter till höger i bild. Hon verkade vara följare och pudeln till vänster, Silver, märkbart större. Men det är som med oss själva, en del blir två meter med andra för nöja sig med en halv meter mindre kroppshydda. Det är bara charmigt.
Det tog någon timme för dem att nosa runt sitt nya revir, besöka alla buskar, leta rätt på sådant som man kunde tugga på och så springa några ruscher in och ut genom huset. Nu var det varma i kläderna och började leka sina egna vilda lekar genom att låtsasfightas. Varning för otäcka bilder!
Det ser ju ut som ett otäckt hundslagsmål men bestod i lekfulla små utbrott eller jakter runt om i trädgården. Lärorikt också att se att lilla Eunice kunde vara nog så ettrig och hoppa på syrran med stor frenesi.
Ibland var det bara snabba, virvlande pälsburr som rörde sig blixtsnabbt, än var Silver underst, än var Eunice den jagade.
Tänk att mjölktänder kan se så hotfulla ut ... men det måste de, en vacker dag är det 'på riktigt'. Sekunden senare avbryts leken för att återupptas inom någon minut. Det är väl att de har varandra, där de kan utöva sitt naturliga flockbeteende. Och varje gång jag kallar kommer de sättande och ska helst hoppa upp i famnen för att - slicka mina öron! Gjorde gamle Morris det? Eller har jag bara glömt det?
Nu sover de små liven. I morgon kommer en ny dag då de ska upptäcka massor av nya saker och alla grannar som ännu inte varit framme och känt på den silkiga pälsen kommer att förundras över att det kan vara så mjukt och ja, underbart att bara känna på len valppäls.
Ny valp blev nya valpar
Se inte en valp i ögonen - då är du förlorad. Så var de där, på fotot. "De som sitter är till salu" fick jag veta. En av dem skulle jag få med mig hem var det tänkt. Men efter en halv natts funderande och frågor till sådana som ev. har mer än en hund, blev det glasklart: Jag skulle ha två valpar. Tom. hustrun lät beveka sig inför faktumet att man kan lämna två hundar lite längre ensamma än en. Och sedan har de ju så roligt tillsammans. På torsdag får vi hem två pudlar, alltså. Ska de' va' så ska de'.
Nu återstår att hitta lämpliga namn. Silver och Guld? Göta och Elsa? Eller ska man välja de mest populära flicknamnen fick det bli Emma och Maja som ges åt ca 20 - 22% av alla flickor idag. Det finns fler listor, bl.a. en över de mest ovanliga kvinnonamnen. Barba och Beauty? eller ... ja, det blir bara tröttsamt. Vi får sova på saken.
Nu återstår att hitta lämpliga namn. Silver och Guld? Göta och Elsa? Eller ska man välja de mest populära flicknamnen fick det bli Emma och Maja som ges åt ca 20 - 22% av alla flickor idag. Det finns fler listor, bl.a. en över de mest ovanliga kvinnonamnen. Barba och Beauty? eller ... ja, det blir bara tröttsamt. Vi får sova på saken.
Ny valp
Äntligen! Vår långa väntan på en hundvalp gick äntligen i mål. PÅ torsdag ska en av dessa, tre månader gamla, skönheter bli ny familjemedlem hos oss. Det blir en silverfärgad tik när hon blir stor. Just nu är de svarta, utom på nosen.
Här är en bild på mamman och en av valparna:
Här är en bild på mamman och en av valparna:
Den mest spännande tiden är kanske nu
Vill man studera fåglar är den här tiden som allra bäst. Överraskningar kommer dagligen neddimpande från skyn, så att säga. När vi fågelskådare träffas - och det händer ibland dagligen någon timma eller mer, beklagar vi oss ändå att allt verkar hända på Öland, den ena rariteten efter den andra medan Halland har tunnsått med 'tunga arter'. Men vi gläds över det vi får se. Munkagårdsfloen är en koknbstgjorde våtmark under uppbyggnad men den drar till sig mycket fåglar av skilda slag. Sedan ett par tre dagar finns där den ganska sällsynta svarthalsade doppingen. Den här gången kom den närmare - senast jag såg den var det bara siluetterna som syntes, Så här ska den se ut:
Det röda ögat lyser ovanligt intensivt. I Sverige finns ett drygt hundratal par och en ökning är på gång, enligt min app Birds in Northern Europe. Den är betydligt vanligare i söderut i Europa.
Den smalnäbbade simsnäppan är kvar men håller sig retfullt långt bort - ingen idé ens att försöka fotografera.
Det är massor av måsar och trutar som ligger och drar sig på de konstgjorda öarna i det decimeterdjupa vattnet. Men i ett nu är alla i luften - virvlande och flyende den dödliga faran. Idag utgjordes den av en pilgrimsfalk.
Så såg vi den - ganska högt upp innan den kastade sig rakt ner i flocken av vitfågel.
Det här är en ungfågel, lite brunare i färgen och längsgående streckteckning. Det var kanske därför den missade måsen. men det var en spännande jakt på liv och död ovanför våra huvuden. Kameran registrerade en mängd bilder. Det gick för fort för att autofokusen skulle hänga med.
Lite stukad flög pilgrimsfalken bort över åkrarna för att hämta krafter till ett nytt jaktförsök.
Lite senare på kvällen vid Glommens sten: nästan 200 ejdrar sträckte förbi i eleganta girlanger, söderut. Några havsfåglar syntes inte till trots den friska sydvästvinden. Istället kunde man ana askmoln från det isländska vulkanutbrottet. Mörka moln drog in och skapade ett märkligt spel med solen. Senare bekräftades askmolnen genom att Landvetter flygplats stängts tillfälligt. Vindkraftverken gick givetvis för fullt. Men hade det blåst lite mer, hade de säkert automatstoppats.
En småtärna kom dock och gjorde några eleganta girar i närheten. Liten, värdig och med enastående flygskicklighet.
En ängspiplärka kom och satte sig inte alls långt ifrån min läskyddade plats bakom skådarboden. Ännu klarar mina öron att uppfatta de mycket ljusa toner den frambringar.
Stenskvättan har ungar någonstans i närheten. Men ganska länge satt den och visade upp sina godsaker: en smaskig spindel. De lyckliga ungarna såg säkert fram emot denna delikata kvällsmat.
En vanlig tisdag var tillända. Den 24 maj, blott sju månader kvar till julafton.
Det hörs för dåligt
Nu fylls min TV med Carmen från Metropolitan. Det är då man inser att inbyggda högtalare inte ger någon som helst rättvisa åt det som sker. Det är mer än ett framsjunget partitur; det är stor konst framställd av några av de främsta artisterna, kusligt påträngande och avslöjande av den mänskliga naturen - allt på en gång. Efter lite omkopplingar fick jag över ljudet från TV:n till datorns externa högtalare och det blev genast bättre. Men här finns utrymme för mer experiment.
Det är härliga dagar, stark sol och stundom blåsigt. All vind från söder, väster eller nordväst har ett kallt hav att passera. Därför blir besöken på Morups tånge en smula kylslagna. Lilia tar sig fram med sin elektriska moppe bland hela fält av trifft och styvmorsvioler. En underbar miljö att dricka kaffe i.
Det är ärtsångare man hör mest och ibland en törnsångare. Vid 'fyrskogen' höll den här krabaten på oavbrutet.
Det blåser en del i trädtoppen och denna ärtsångare får inte ordning på fjäderdräkten i blåsten. Men han hörs!
När jag nu skriver detta pågår Carmen från Metropolitan i kanal 2. Och mitt i allt detta försöker jag hålla reda på vem av världsstjärnornas roller som är kär i vem. José är dödligt förälskad i Carmen, som besvarat hans kärlek medan Micaela, den kvinna som hans mor förmår hoonom att gifta sig med, lider alla kval när hon förstår ... och så det makalösa slutet när Carmen sticks ner av den av olycklige Don José. Ja, det måste upplevas. Föreställningen går att se ett tag till i Svt-Play. De ledande rollerna spelades av Elina Garanca och Roberto Alagna. Här kommer Elina Garanca med Habaneran ur Carmen.
Men vi är faktiskt kvar ute vid havet, solglitter och den alltmer tilltagande blomsterprakten. Så dyker en fisktärna upp på nära håll. Branta svängar ner mot stranden, lågt över vattnet och så tillbaka igen. Där fick jag den!
Nu håller slutapplåderna på, de rullar in över scenen och den stora ensemblen bugar och bugar.
Lilia placerar sig i linje med fyren och så ska jag ta kort. Det blir bra till slut.
För en gångs skulle ska jag vara med. Jag måste gå en bra bit eftersom det stora teleobjektivet sitter på.
Det är dags att åka tillbaka, jag cyklar. På vägen hittar jag denna numera vanliga hämpling.
Det är härliga dagar, stark sol och stundom blåsigt. All vind från söder, väster eller nordväst har ett kallt hav att passera. Därför blir besöken på Morups tånge en smula kylslagna. Lilia tar sig fram med sin elektriska moppe bland hela fält av trifft och styvmorsvioler. En underbar miljö att dricka kaffe i.
Det är ärtsångare man hör mest och ibland en törnsångare. Vid 'fyrskogen' höll den här krabaten på oavbrutet.
Det blåser en del i trädtoppen och denna ärtsångare får inte ordning på fjäderdräkten i blåsten. Men han hörs!
När jag nu skriver detta pågår Carmen från Metropolitan i kanal 2. Och mitt i allt detta försöker jag hålla reda på vem av världsstjärnornas roller som är kär i vem. José är dödligt förälskad i Carmen, som besvarat hans kärlek medan Micaela, den kvinna som hans mor förmår hoonom att gifta sig med, lider alla kval när hon förstår ... och så det makalösa slutet när Carmen sticks ner av den av olycklige Don José. Ja, det måste upplevas. Föreställningen går att se ett tag till i Svt-Play. De ledande rollerna spelades av Elina Garanca och Roberto Alagna. Här kommer Elina Garanca med Habaneran ur Carmen.
Men vi är faktiskt kvar ute vid havet, solglitter och den alltmer tilltagande blomsterprakten. Så dyker en fisktärna upp på nära håll. Branta svängar ner mot stranden, lågt över vattnet och så tillbaka igen. Där fick jag den!
Nu håller slutapplåderna på, de rullar in över scenen och den stora ensemblen bugar och bugar.
Lilia placerar sig i linje med fyren och så ska jag ta kort. Det blir bra till slut.
För en gångs skulle ska jag vara med. Jag måste gå en bra bit eftersom det stora teleobjektivet sitter på.
Det är dags att åka tillbaka, jag cyklar. På vägen hittar jag denna numera vanliga hämpling.
Pojkar på väg
Vi var ute på en strandrunda, hustrun och jag. Min stora tunga kamera tilldrog sig verdbörligt intresse och de båda grabbarna ville vara med på bild. Jodå, det gick för sig. Nu blev jag precis påmind om mitt löfte, att lägga ut Adam och Linus. Så var så goda:
Så trevliga grabbar det finns. Ursäkta att publiceringen kom lite sent.
På vägen passerade vi bostadskön. Det kan vara trångt om saligheten i dessa tider. Men inte kan väl alla bo i ett bo?
Duvan sitter och väntar på sin partner. Tåligt och värdigt. En prydnad för sin art.
Hemma i fontänen var det badkalas som vanligt. Fast oftast är det råkorna som blöter ner sig. Nu var det sädesärlan som behövde svalka sig:
Jag tror jag fick vatten i örat ...
Det var skönt med en kall avrivning!
Så trevliga grabbar det finns. Ursäkta att publiceringen kom lite sent.
På vägen passerade vi bostadskön. Det kan vara trångt om saligheten i dessa tider. Men inte kan väl alla bo i ett bo?
Duvan sitter och väntar på sin partner. Tåligt och värdigt. En prydnad för sin art.
Hemma i fontänen var det badkalas som vanligt. Fast oftast är det råkorna som blöter ner sig. Nu var det sädesärlan som behövde svalka sig:
Jag tror jag fick vatten i örat ...
Det var skönt med en kall avrivning!
Bosch, Andersson, Mozart och Sjostakovich
Spotify via Telia - och gratis i sex månader... Efter den del turer fungerar det om jag har sagt upp mitt gamla abonnemang. Och dessutom fick jag drygt 200:- tillbaka för att jag bytt mobilabonnemang. Ringer man så sällan som jag kan man nöja sig med 'Prata på'.
Spotify utvecklas - eller så är det bara så att jag lär mig mer om det än tidigare. Nya spellistor har jag dock fått lägga upp. Det skadar inte att bekanta sig med nya tonsättare och artister. I torsdags var det sista gången för detta abonnemanget, frågan är om vi förnyar det. Musiken älskar vi men det tar 1½ timmen hem och tröttheten hotar att ta överhanden. Inledde gjorde den svenske tonsättaren B Tommy Andersson (f. 1964) med The Garden of Delights, ett stycke inspirerat av Hieronimus Boschs (1450 - 1516) stora triptyk i Pradomuséet i Madrid.
Här är några exempel på motiv från målningen: fåglar människoätare högra panelen. Bosch väcker alltid ett oerhört intresse, så även för B Tommy Andersson. Nå, om det är svårt att helt begripa bilderna, tycker jag nog att musiken speglar detta på ett kongenialt sätt. Det tar tid att vänja sig. Någon gång ska jag skaffa mig en bok om denne Bosch. Jag kollade som hastigast på Ad Libris på sökordet Bosch. Jag fick inte upp böcker om tvättmaskiner utan en massa om poliskommissarien Harry Bosch i Los Angeles av Michel Connelly. Det är faktiskt en av mina favoriter och jag har läst/lyssnat till de flesta. Och så gjorde jag ett fynd: Gasen i botten, Hieronimus Bosch.
Vem kan motstå den här presentationenen?
David Nessles tecknade serier är fyllda av absurda berättelser som ohämmat blandar stilar, tidsepoker och odödliga hjältar. Här möts Mozart och Haydn i ett svindlande äventyr. Döden från Ingemar Bergmans "Sjunde Inseglet" kommer för att hämta Hieronymus Bosch, denne räddas dock av Daniel Tengroth från reklambyrån Bergman och Schultz. Kronblom får till slut sin evighetssofflockslur. Den maskerade Proggaren lyckas störa de valutasvindlande direktörernas mobiltelefoner med sina supersköna kosmiska vibrationer. Vi får vara med på det ultimata hemmahospartyt med Samuel Beckett, Oscar Wilde, Bernard Shaw, Hemingway och Picasso.
Sagt och gjort, den beställde jag omgående.
Mozarts pianokonsert nr 23 i A-dur, en riktig öronsmekare, stod på programmet härnäst. Solist: Ronald Brautigam, medelålders holländare som ofta brukar gästspela i Helsingborg. Det var en upplevelse. Här kommer några minuter ur andantet med David Horowits vid tangentbordet.
Efter paus fick Sjostakovich nionde symfoni lyfta några associationer från en annan av vår civilisations Boschfigurer: Stalin och tiden för andra världskrigets avslutning. Om Hieronimus Bosch lyckats levandegöra de dödliga frukterna av frestelsernas blommor i livets trädgård, har Stalintiden kunnat tillhandahålla de dödliga frukterna en masse, där ett knäfall för diktatorn möjligen kunde förlänga livet för en del. Nu har jag samlat en hel del Sjostakovich i en spellista och hoppas få inspiration av detta för att fördjupa mina kunskaper om rysk historia, ackompanjerade av Sjostakovichs musik - här några minuter ur 9:e symfonins allegro.
Stefan Solyom dirigerade den här lyckade föreställningen.
Lilia och jag har också försökt komma ut i naturen. Vi tog våra hjul och for till Morups tånge. Havet runt oss på tre sidor, intensivt glitter, det slitstarka salthärdade korta gräset, trifftens ljusröda små blommor som inom kort ska få hela tången att lysa i förälskelsens rosa skimmer. Och så fåglarna som uttrycker skapelsens drivkraft: revirhävdande och fortplantning.
Lilia läser medan jag lufsar runt med kameran. Själv är jag mycket sällan med på någon bild. Men vem har intresse av det? En brun kärrhök dyker istället upp och seglar över oss.
En ståtlig storspov har tänkt äta middag lite längre upp där grässvålen säkert kan erbjuda läckerheter.
En rödstjärthane betraktar oss på säkert avstånd från sin stängselstolpe med sirr elegant röda bröst.
När vi vänder hemåt säger vi farväl till stenskvättan, som på avstånd bevakat oss. Ibland har en hona befunnit sig i närheten men flera gånger har vi sett henne snabbt flyga över kullarna - bort. Snart nog tror jag vi har en familj med två stolta föräldrar och några ungar bland stenarna.
Spotify utvecklas - eller så är det bara så att jag lär mig mer om det än tidigare. Nya spellistor har jag dock fått lägga upp. Det skadar inte att bekanta sig med nya tonsättare och artister. I torsdags var det sista gången för detta abonnemanget, frågan är om vi förnyar det. Musiken älskar vi men det tar 1½ timmen hem och tröttheten hotar att ta överhanden. Inledde gjorde den svenske tonsättaren B Tommy Andersson (f. 1964) med The Garden of Delights, ett stycke inspirerat av Hieronimus Boschs (1450 - 1516) stora triptyk i Pradomuséet i Madrid.
Här är några exempel på motiv från målningen: fåglar människoätare högra panelen. Bosch väcker alltid ett oerhört intresse, så även för B Tommy Andersson. Nå, om det är svårt att helt begripa bilderna, tycker jag nog att musiken speglar detta på ett kongenialt sätt. Det tar tid att vänja sig. Någon gång ska jag skaffa mig en bok om denne Bosch. Jag kollade som hastigast på Ad Libris på sökordet Bosch. Jag fick inte upp böcker om tvättmaskiner utan en massa om poliskommissarien Harry Bosch i Los Angeles av Michel Connelly. Det är faktiskt en av mina favoriter och jag har läst/lyssnat till de flesta. Och så gjorde jag ett fynd: Gasen i botten, Hieronimus Bosch.
Vem kan motstå den här presentationenen?
David Nessles tecknade serier är fyllda av absurda berättelser som ohämmat blandar stilar, tidsepoker och odödliga hjältar. Här möts Mozart och Haydn i ett svindlande äventyr. Döden från Ingemar Bergmans "Sjunde Inseglet" kommer för att hämta Hieronymus Bosch, denne räddas dock av Daniel Tengroth från reklambyrån Bergman och Schultz. Kronblom får till slut sin evighetssofflockslur. Den maskerade Proggaren lyckas störa de valutasvindlande direktörernas mobiltelefoner med sina supersköna kosmiska vibrationer. Vi får vara med på det ultimata hemmahospartyt med Samuel Beckett, Oscar Wilde, Bernard Shaw, Hemingway och Picasso.
Sagt och gjort, den beställde jag omgående.Mozarts pianokonsert nr 23 i A-dur, en riktig öronsmekare, stod på programmet härnäst. Solist: Ronald Brautigam, medelålders holländare som ofta brukar gästspela i Helsingborg. Det var en upplevelse. Här kommer några minuter ur andantet med David Horowits vid tangentbordet.
Efter paus fick Sjostakovich nionde symfoni lyfta några associationer från en annan av vår civilisations Boschfigurer: Stalin och tiden för andra världskrigets avslutning. Om Hieronimus Bosch lyckats levandegöra de dödliga frukterna av frestelsernas blommor i livets trädgård, har Stalintiden kunnat tillhandahålla de dödliga frukterna en masse, där ett knäfall för diktatorn möjligen kunde förlänga livet för en del. Nu har jag samlat en hel del Sjostakovich i en spellista och hoppas få inspiration av detta för att fördjupa mina kunskaper om rysk historia, ackompanjerade av Sjostakovichs musik - här några minuter ur 9:e symfonins allegro.
Stefan Solyom dirigerade den här lyckade föreställningen.
Lilia och jag har också försökt komma ut i naturen. Vi tog våra hjul och for till Morups tånge. Havet runt oss på tre sidor, intensivt glitter, det slitstarka salthärdade korta gräset, trifftens ljusröda små blommor som inom kort ska få hela tången att lysa i förälskelsens rosa skimmer. Och så fåglarna som uttrycker skapelsens drivkraft: revirhävdande och fortplantning.
Lilia läser medan jag lufsar runt med kameran. Själv är jag mycket sällan med på någon bild. Men vem har intresse av det? En brun kärrhök dyker istället upp och seglar över oss.
En ståtlig storspov har tänkt äta middag lite längre upp där grässvålen säkert kan erbjuda läckerheter.
En rödstjärthane betraktar oss på säkert avstånd från sin stängselstolpe med sirr elegant röda bröst.
När vi vänder hemåt säger vi farväl till stenskvättan, som på avstånd bevakat oss. Ibland har en hona befunnit sig i närheten men flera gånger har vi sett henne snabbt flyga över kullarna - bort. Snart nog tror jag vi har en familj med två stolta föräldrar och några ungar bland stenarna.
Oj, så många fåglar
Senaste helgen har det kommit många flyttfåglar söderifrån och börjat etablera sig. På Morups tånge hade ett an-
tal småfåglar slagit sig ner i 'fyrskogen' för att stilla sin hunger på fräscha flygfän. Snabba hopp från gren till gren, från den ena lövrika kvisten till nästa - där fanns det goda. En del tog ingen notis om fotografen bara ett par meter ifrån. Ärtsångaren måste ha varit urhungrig.
Flugorna verkar godare här - eller också luktar de bara bättre av alla blommorna.
Hämplingen har varit i farten förut. Den här ungherren har inte slarvat till fjäderdräkten - ännu i alla fall. Mammas gosse är proper.
De flesta sitter upprätt och flyger med huvudet framåt, benen nedåt och beter sig på ett anständigt sätt. Men hjamnar man bredvid ett träd när nötväckan går på upptäcksfärd, är det inte långt ifrån Kalle Ankas julaftonfilm - men där var det Hacke Hackspett som spelade huvudrollen. Men det är lätt att bli lite snurrig i skallen av att se någon gå med huvudet nedåt hela tiden.
Kärlek i alla former får man vänja sig vid när man fågelskådar. Kajorna håller ihop i livslånga förhållanden och är vanligen ganska uppmärksamma mot varandra. Turturduvor har man hört talas om men de är så sällsynta på våra breddgrader att man får vara glad om man får se någon alls under sin livstid. Vi hade en i Falkenberg förra året - eller var det förförra? Nå, men ringduvorna uppför sig ungefär så som man tänker att turturduvor skulle göra - åtminstone nu i häckningstider:
Att ringdovurna var så avancerade med sin tungkyssar var en överraskning. Nå detta hände i tisdags, den 10 maj. Vi var ute med en mycket kunnig fågelskådare som guidade oss kring Vallarna. Och när vi spanade uppåt i trädkronorna för att se hur duvorna hade det, ropade han till av förvåning: rovfågeln han såg rakt upp var en brun glada, mycket sällsynt på våra breddgrader. De kort jag försökte ta trodde jag misslyckades då batteriet tog slut men ett par tagningar blev det. Peter Öman var det som upptäckte fyndet.
Vi lyssnade mest till alla vackra flöjtartister i form av svarthätta och svartvit flugsnappare, den senare på bild.
Senare samma dag hade fågelkursen sitt tisdagsmöte, Källstorps våtmark. Även här fanns rariteter i form av svarthalsad dopping, smådopping och dvärgmås.
Den svarthalsade får hålla tillgodo med foto genom tuben i kvällsljus och långt håll.
En smådopping med sitt kraktäristiska streck i mungipan. En bit bort drar en dvärgmås med sina svarta vingundersidor över vattenyta.
Det finns fler bilder men det är dags att avsluta. Det blev ingen vidare bild men en svartbent strandpipare tillhör också de tunga arterna som man inte ser varje år. Här är dagens lilla storhet:
tal småfåglar slagit sig ner i 'fyrskogen' för att stilla sin hunger på fräscha flygfän. Snabba hopp från gren till gren, från den ena lövrika kvisten till nästa - där fanns det goda. En del tog ingen notis om fotografen bara ett par meter ifrån. Ärtsångaren måste ha varit urhungrig.
Flugorna verkar godare här - eller också luktar de bara bättre av alla blommorna.
Hämplingen har varit i farten förut. Den här ungherren har inte slarvat till fjäderdräkten - ännu i alla fall. Mammas gosse är proper.
De flesta sitter upprätt och flyger med huvudet framåt, benen nedåt och beter sig på ett anständigt sätt. Men hjamnar man bredvid ett träd när nötväckan går på upptäcksfärd, är det inte långt ifrån Kalle Ankas julaftonfilm - men där var det Hacke Hackspett som spelade huvudrollen. Men det är lätt att bli lite snurrig i skallen av att se någon gå med huvudet nedåt hela tiden.
Kärlek i alla former får man vänja sig vid när man fågelskådar. Kajorna håller ihop i livslånga förhållanden och är vanligen ganska uppmärksamma mot varandra. Turturduvor har man hört talas om men de är så sällsynta på våra breddgrader att man får vara glad om man får se någon alls under sin livstid. Vi hade en i Falkenberg förra året - eller var det förförra? Nå, men ringduvorna uppför sig ungefär så som man tänker att turturduvor skulle göra - åtminstone nu i häckningstider:
Att ringdovurna var så avancerade med sin tungkyssar var en överraskning. Nå detta hände i tisdags, den 10 maj. Vi var ute med en mycket kunnig fågelskådare som guidade oss kring Vallarna. Och när vi spanade uppåt i trädkronorna för att se hur duvorna hade det, ropade han till av förvåning: rovfågeln han såg rakt upp var en brun glada, mycket sällsynt på våra breddgrader. De kort jag försökte ta trodde jag misslyckades då batteriet tog slut men ett par tagningar blev det. Peter Öman var det som upptäckte fyndet.
Vi lyssnade mest till alla vackra flöjtartister i form av svarthätta och svartvit flugsnappare, den senare på bild.
Senare samma dag hade fågelkursen sitt tisdagsmöte, Källstorps våtmark. Även här fanns rariteter i form av svarthalsad dopping, smådopping och dvärgmås.
Den svarthalsade får hålla tillgodo med foto genom tuben i kvällsljus och långt håll.
En smådopping med sitt kraktäristiska streck i mungipan. En bit bort drar en dvärgmås med sina svarta vingundersidor över vattenyta.
Det finns fler bilder men det är dags att avsluta. Det blev ingen vidare bild men en svartbent strandpipare tillhör också de tunga arterna som man inte ser varje år. Här är dagens lilla storhet: