Midsommar
Märkesdag, den längsta dagen (eller var det dagen innan?) ett riktmärke som man passerar - plötsligt är det över och "nu går det åt andra hållet" som min svärfar brukade säga i sin krafts dagar. Just denna dag är blåsigare än eljest, stormfåglar siktade vid Nidingen och tretåiga måsar vid Glommens sten. Någon fågelskådning hinns dock inte med: nu är barn och barnbarn här över helgen och då är det roligare att krypa på golvet med barnbarnet Alexander eller vara på promenad med vovvarna, varannan timme eller så. Alltid vid sextiden på morgonen ska de ut för att vänjas vid sunda toalettvanor.
När någon sitter 'vackert' är det som om gamle Morris var närvarande. Pudel är pudel och ännu dominerar det svarta. Snart nog kommer de att vara grå. Deras egenskaper är märkligt påtagliga: stilla betraktande, nyfiket nosande, kelet tillgängliga, lydigt uppmärksamma mot ett tydligt "tsczzzh" och energiskt anstormande på kommandot "Kom". Till och med när de är på väg mot staketet, under glada skall, att hälsa någon förbipasserande, tvärvänder de och rusar tillbaka på det kommandot. Kanske inte alltid men ofta nog för att man ska tro på en lydig fortsättning.
Deras egna övningar fortsätter utan att coachen behöver ingripa, hundfajter på låtsas tränar deras kondition och snabbhet.
En ny talang har visat sig: konsten att gräva hål. Det är en instinkt som möjligen inte behöver stöttas. Gräsmattan vilar på ett ganska bräckligt underlag av havssand med en smula jord i.
Vi är nästan dagligen i närheten av stranden. Själva strandlinjen är inte tillgänglig förrän efter 15 september men det går fint att gå strandpromenaden fram. Denna vindformade portal hälsar oss välkomna på vår väg:
När vi passerar bäcken måste vi alltid se om det tillkommit några irisar - och det har det oftast. De växer just här alldels intill övergången och utgör en glädjekälla för alla passerande:
Ganska många stannar och säger något vänligt, berömmer pudlarnas silkiga valppäls eller berättar minnen från en svunnen tid när en pudel fanns i föräldrahemmet.
Kameran är naturligtvis med och ibland har jag tur om kommer tillräckligt nära någon fågel. Törnsångarna, som
jag hållit under uppsikt, visade sig båda två härom dagen, tursamt nog. Men troligen behöver båda samla mat till sina ungar i den täta vresrosbusken. Det är en doftande miljö.
Men oftast är det bara den ena man kan se om man har tur. Valparna har vant sig vid att husse stannar en stund vid just detta ställe och de har gjort gångar in i den högväxta vegetationen - så långt kopplen räcker. Där vilar de i den fuktiga svalkan.
Ovanför huvudet hör jag kraftiga och gälla tillrop från ett passerande gäng strandskator. De talar alltid om att de kommer; strandens mest ljudliga gäst.
Men livet har också en skuggsida. Min faster Inez gick bort nyligen och för en vecka sedan var det begravning i Lerums kyrka. Det är otroligt hur mycket minnen som virvlar upp när man återkommer till den kyrka man konfirmerades i för 53 åt sedan. Knivskarpa minnen från prosten som gick utefter den långa raden av konfirmander och repeterade: Vad var det jag frågade dig om igår, var det inte förklaringen till fjärde budet ...
Allt skulle gå rätt till och ingen konfirmand skulle behöva skämmas för glömda kunskaper.
Men nu upptogs koret av den vita, blomstersmyckade kistan som markerade en helt annan sida av livet än den som de en gång livsbejakande konfirmanderna stod inför. Tiderna förändras.
Men visst finns det irisar i kistdekorationen: de påminner om hopp och visdom. I den kristna traditionen symboliserar irisen jungfru Maria, vår förebedjerska inför det stundande mötet med frälsaren. Ett tack till dig, kära faster, som så väl tog hand om konfirmanden för en livstid sedan.
När någon sitter 'vackert' är det som om gamle Morris var närvarande. Pudel är pudel och ännu dominerar det svarta. Snart nog kommer de att vara grå. Deras egenskaper är märkligt påtagliga: stilla betraktande, nyfiket nosande, kelet tillgängliga, lydigt uppmärksamma mot ett tydligt "tsczzzh" och energiskt anstormande på kommandot "Kom". Till och med när de är på väg mot staketet, under glada skall, att hälsa någon förbipasserande, tvärvänder de och rusar tillbaka på det kommandot. Kanske inte alltid men ofta nog för att man ska tro på en lydig fortsättning.
Deras egna övningar fortsätter utan att coachen behöver ingripa, hundfajter på låtsas tränar deras kondition och snabbhet.
En ny talang har visat sig: konsten att gräva hål. Det är en instinkt som möjligen inte behöver stöttas. Gräsmattan vilar på ett ganska bräckligt underlag av havssand med en smula jord i.
Vi är nästan dagligen i närheten av stranden. Själva strandlinjen är inte tillgänglig förrän efter 15 september men det går fint att gå strandpromenaden fram. Denna vindformade portal hälsar oss välkomna på vår väg:
När vi passerar bäcken måste vi alltid se om det tillkommit några irisar - och det har det oftast. De växer just här alldels intill övergången och utgör en glädjekälla för alla passerande:
Ganska många stannar och säger något vänligt, berömmer pudlarnas silkiga valppäls eller berättar minnen från en svunnen tid när en pudel fanns i föräldrahemmet.
Kameran är naturligtvis med och ibland har jag tur om kommer tillräckligt nära någon fågel. Törnsångarna, som
jag hållit under uppsikt, visade sig båda två härom dagen, tursamt nog. Men troligen behöver båda samla mat till sina ungar i den täta vresrosbusken. Det är en doftande miljö.
Men oftast är det bara den ena man kan se om man har tur. Valparna har vant sig vid att husse stannar en stund vid just detta ställe och de har gjort gångar in i den högväxta vegetationen - så långt kopplen räcker. Där vilar de i den fuktiga svalkan.
Ovanför huvudet hör jag kraftiga och gälla tillrop från ett passerande gäng strandskator. De talar alltid om att de kommer; strandens mest ljudliga gäst.
Men livet har också en skuggsida. Min faster Inez gick bort nyligen och för en vecka sedan var det begravning i Lerums kyrka. Det är otroligt hur mycket minnen som virvlar upp när man återkommer till den kyrka man konfirmerades i för 53 åt sedan. Knivskarpa minnen från prosten som gick utefter den långa raden av konfirmander och repeterade: Vad var det jag frågade dig om igår, var det inte förklaringen till fjärde budet ...
Allt skulle gå rätt till och ingen konfirmand skulle behöva skämmas för glömda kunskaper.
Men nu upptogs koret av den vita, blomstersmyckade kistan som markerade en helt annan sida av livet än den som de en gång livsbejakande konfirmanderna stod inför. Tiderna förändras.
Men visst finns det irisar i kistdekorationen: de påminner om hopp och visdom. I den kristna traditionen symboliserar irisen jungfru Maria, vår förebedjerska inför det stundande mötet med frälsaren. Ett tack till dig, kära faster, som så väl tog hand om konfirmanden för en livstid sedan.
Kommentarer
Trackback