Oj, så många fåglar
Senaste helgen har det kommit många flyttfåglar söderifrån och börjat etablera sig. På Morups tånge hade ett an-
tal småfåglar slagit sig ner i 'fyrskogen' för att stilla sin hunger på fräscha flygfän. Snabba hopp från gren till gren, från den ena lövrika kvisten till nästa - där fanns det goda. En del tog ingen notis om fotografen bara ett par meter ifrån. Ärtsångaren måste ha varit urhungrig.
Flugorna verkar godare här - eller också luktar de bara bättre av alla blommorna.
Hämplingen har varit i farten förut. Den här ungherren har inte slarvat till fjäderdräkten - ännu i alla fall. Mammas gosse är proper.
De flesta sitter upprätt och flyger med huvudet framåt, benen nedåt och beter sig på ett anständigt sätt. Men hjamnar man bredvid ett träd när nötväckan går på upptäcksfärd, är det inte långt ifrån Kalle Ankas julaftonfilm - men där var det Hacke Hackspett som spelade huvudrollen. Men det är lätt att bli lite snurrig i skallen av att se någon gå med huvudet nedåt hela tiden.
Kärlek i alla former får man vänja sig vid när man fågelskådar. Kajorna håller ihop i livslånga förhållanden och är vanligen ganska uppmärksamma mot varandra. Turturduvor har man hört talas om men de är så sällsynta på våra breddgrader att man får vara glad om man får se någon alls under sin livstid. Vi hade en i Falkenberg förra året - eller var det förförra? Nå, men ringduvorna uppför sig ungefär så som man tänker att turturduvor skulle göra - åtminstone nu i häckningstider:
Att ringdovurna var så avancerade med sin tungkyssar var en överraskning. Nå detta hände i tisdags, den 10 maj. Vi var ute med en mycket kunnig fågelskådare som guidade oss kring Vallarna. Och när vi spanade uppåt i trädkronorna för att se hur duvorna hade det, ropade han till av förvåning: rovfågeln han såg rakt upp var en brun glada, mycket sällsynt på våra breddgrader. De kort jag försökte ta trodde jag misslyckades då batteriet tog slut men ett par tagningar blev det. Peter Öman var det som upptäckte fyndet.
Vi lyssnade mest till alla vackra flöjtartister i form av svarthätta och svartvit flugsnappare, den senare på bild.
Senare samma dag hade fågelkursen sitt tisdagsmöte, Källstorps våtmark. Även här fanns rariteter i form av svarthalsad dopping, smådopping och dvärgmås.
Den svarthalsade får hålla tillgodo med foto genom tuben i kvällsljus och långt håll.
En smådopping med sitt kraktäristiska streck i mungipan. En bit bort drar en dvärgmås med sina svarta vingundersidor över vattenyta.
Det finns fler bilder men det är dags att avsluta. Det blev ingen vidare bild men en svartbent strandpipare tillhör också de tunga arterna som man inte ser varje år. Här är dagens lilla storhet:
tal småfåglar slagit sig ner i 'fyrskogen' för att stilla sin hunger på fräscha flygfän. Snabba hopp från gren till gren, från den ena lövrika kvisten till nästa - där fanns det goda. En del tog ingen notis om fotografen bara ett par meter ifrån. Ärtsångaren måste ha varit urhungrig.
Flugorna verkar godare här - eller också luktar de bara bättre av alla blommorna.
Hämplingen har varit i farten förut. Den här ungherren har inte slarvat till fjäderdräkten - ännu i alla fall. Mammas gosse är proper.
De flesta sitter upprätt och flyger med huvudet framåt, benen nedåt och beter sig på ett anständigt sätt. Men hjamnar man bredvid ett träd när nötväckan går på upptäcksfärd, är det inte långt ifrån Kalle Ankas julaftonfilm - men där var det Hacke Hackspett som spelade huvudrollen. Men det är lätt att bli lite snurrig i skallen av att se någon gå med huvudet nedåt hela tiden.
Kärlek i alla former får man vänja sig vid när man fågelskådar. Kajorna håller ihop i livslånga förhållanden och är vanligen ganska uppmärksamma mot varandra. Turturduvor har man hört talas om men de är så sällsynta på våra breddgrader att man får vara glad om man får se någon alls under sin livstid. Vi hade en i Falkenberg förra året - eller var det förförra? Nå, men ringduvorna uppför sig ungefär så som man tänker att turturduvor skulle göra - åtminstone nu i häckningstider:
Att ringdovurna var så avancerade med sin tungkyssar var en överraskning. Nå detta hände i tisdags, den 10 maj. Vi var ute med en mycket kunnig fågelskådare som guidade oss kring Vallarna. Och när vi spanade uppåt i trädkronorna för att se hur duvorna hade det, ropade han till av förvåning: rovfågeln han såg rakt upp var en brun glada, mycket sällsynt på våra breddgrader. De kort jag försökte ta trodde jag misslyckades då batteriet tog slut men ett par tagningar blev det. Peter Öman var det som upptäckte fyndet.
Vi lyssnade mest till alla vackra flöjtartister i form av svarthätta och svartvit flugsnappare, den senare på bild.
Senare samma dag hade fågelkursen sitt tisdagsmöte, Källstorps våtmark. Även här fanns rariteter i form av svarthalsad dopping, smådopping och dvärgmås.
Den svarthalsade får hålla tillgodo med foto genom tuben i kvällsljus och långt håll.
En smådopping med sitt kraktäristiska streck i mungipan. En bit bort drar en dvärgmås med sina svarta vingundersidor över vattenyta.
Det finns fler bilder men det är dags att avsluta. Det blev ingen vidare bild men en svartbent strandpipare tillhör också de tunga arterna som man inte ser varje år. Här är dagens lilla storhet:
Kommentarer
Trackback