Hans Johansson

När vi, under morgonpromenaden, kommer till den stora  ängen, där den tidigare skogen nu ligger i en risig hög och väntar på att bli transporterad bort, kanske som pellets, brukar jag släppa vovvarna fria. Där kan de springa fritt och jag har god koll  dem. Det första de gör är att springa ca 25 meter, göra halt och titta på mig. De förväntar sig att jag ropar 'Kom!' så att de kan rusa tillbaka och motta sig belöning, en liten bit Frolic.



Annars är fjärilsjakt de roligaste de kan ägna sig åt. Just nu är det gott om dessa flygfän och valparna tränar sin snabbhet och smidighet genom snabba ruscher och höga hopp. Den stora påfågelöga dominerar ängarna och finns i stort antal.



De är oberäkneliga i sin flykt och trots att de skenbart verkar röra sig långsamt, är de förvånansvärt kvicka att undkomma de smällande kundkäkarna. Den här varma, soliga veckan, har fjärilsjakten stått i centrum.



Det som i förstone ser ut som en kålfjäril, visar sig vara en citronfjäril, hona. Kålfjärilen har en svart spets på framvingen, vilket denna saknar.

Silver blev säkert förvånad när denna påfågelöga struntade i den påtagliga beröringen. Jag hann ta åtskilliga bilder innan fjärilen äntligen drog iväg. Hunden kom sig inte för att 'hugga' efter den.