Vår, vår, vår
Nu kom sävsparven, vår gråsparvsliknande vän med vit halsduk. Dagens skörd går i vårens tecken. Så gjorde även jag när jag smet ut ett tag efter den sena frukosten. Fyren vid Morups tånge är en säker riktpunkt även för fåglarna. Visserligen har de GPS-liknande utrustning men påtagliga synbara manifestationer i landskapet är viktiga. Dels skjuter Halland ut en bit i väster, så finns fyren men också Glumsten (Glommens sten), det stora flyttblock som ligger bara några meter från havet på den utskjutande udden och har varit och är ett sjömärke av stor betydelse.
Men det som ändå satte spår i själen var alla backsippor som just nu slår ut, alldeles intill fyren.
En gransångare hoppade omkring och fångade insekter, inte långt därifrån höll två gråsparvar på med att inreda sin nya våning.
En bit upp höll sånglärkan på att sjunga till sig någon maka. Allt händer på en gång.
Fru Hämpling har väl inte dräkten helt under kontroll - men i dessa tider kan man inte begära att man ska se perfekt ut.
Särskilt inte som maken också verkar ha fjädrarna på ände. Hade de sett prydliga ut kan man vara säker på att de haft tråkigt.
Stenskvättan får hoppa omkring ett slag till innan någon hugad hona kan rufsa om hans fädrar. Men det ska väl inte dröja så länge. Alla verkar har bråttom att uppfylla jorden med vad det vara månde.
Till och med tallkottarna ser ut att ha det bra i denna vårens tid, där de hänger i väntan på att deras frö ska mogna.
Rödhalsad gås
Det är dags för den rödhalsade gåsen. Förra sommaren var här två vid Getterön, tidigare en enda, svårsedd. Men denna individ gick kavat omkring och gjorde utfall mot sina vitkindade reskamrater med jämna mellanrum. Det kan väl inte vara så lätt att vara den enda av sitt slag bland tusentals andra gäss. Nu var det dags för fågelkurs igen så detta gåsbesök passade bra.
Det var fler överraskningar på Getterön. Några dvärgmåsar fångade flygfän lågt över vattenspegeln, riktigt trippande på vattenytan. Den är lätt att känna igen med sina svartaktiga vingundersidor,
Snatterand är inte helt vanlig. Enligt min fågelapp Birds in Northern Europe anges antalet par i Sverige till 400 - 800 (2000) men ökar i antal.
Grågässen har fått ungar och överallt ser man dem simma omkring i det grunda vattnet eller vanka i långa rader på gräsvallarna. Det ger en speciell vårkänsla.
Näst sista konserten i Helsingborg var faktiskt förra torsdagen. Alban Bergs violinkonsert "Till minnet av en ängel" med Chloë Hanslip som solist kommer nog inte att tillhöra mina favoriter. Orkester och solist gjorde som vanligt en strålande insats under Stefan Solyoms ledning men det hjälper nog inte - man måste gilla musiken något.
Kvällen avslutades med Beethovens fjärde symfoni. Efter detta slappnade öronen av igen och rätade ut sig.
Det var fler överraskningar på Getterön. Några dvärgmåsar fångade flygfän lågt över vattenspegeln, riktigt trippande på vattenytan. Den är lätt att känna igen med sina svartaktiga vingundersidor,
Snatterand är inte helt vanlig. Enligt min fågelapp Birds in Northern Europe anges antalet par i Sverige till 400 - 800 (2000) men ökar i antal.
Grågässen har fått ungar och överallt ser man dem simma omkring i det grunda vattnet eller vanka i långa rader på gräsvallarna. Det ger en speciell vårkänsla.
Näst sista konserten i Helsingborg var faktiskt förra torsdagen. Alban Bergs violinkonsert "Till minnet av en ängel" med Chloë Hanslip som solist kommer nog inte att tillhöra mina favoriter. Orkester och solist gjorde som vanligt en strålande insats under Stefan Solyoms ledning men det hjälper nog inte - man måste gilla musiken något.
Kvällen avslutades med Beethovens fjärde symfoni. Efter detta slappnade öronen av igen och rätade ut sig.
Valp eller inte valp
När Morris försvann till de sälla jaktmarkerna var vi övertygade om att det snart skulle finnas en ny lite vovve i familjens mitt. Så lyckades vi ta reda på Morris' sentida släktningar och fick kontakt med en uppfödare som hade hans 'linjer'. Men tyvärr så blev den tilltänkta anmodern sjuk och dog och det bidde ingen valp. Men en annan tik med systerligt lika 'linjer' skulle kunna bli en möjlig mamma till vår nya familjemedlem. Nytt hopp, ny glädje. Men så fick jag beskedet tidigare idag att ultraljudsundersökningen gett negativt besked - det bidde inga valpar den här gången heller. Maken var säker. Ett nytt samtal nu ikväll med den ansvariga uppfödaren gav en liten gnista hopp - hon kände till flera fall där ultraljudet visat nada men där det lite senare blivit tre fyra valpar. " ... och dessutom har hon (tiken) blivit riktigt bred över höfterna..." Så nu hoppas vi igen.
Badsäsongen har försiktigt inletts. Det var ju inte alltför längesedan som isen höll Glommens långgrunda havsbad i ett järngrepp. Men den första badgästen har knappt hunnit hit från nordöstra Afrika förrän den ska i och bada - och det ordentligt.
Bada, bada!!!
Jag kan se under vattnet utan att hålla för näsan!
Nu leker jag nilgroda!
Roligast är att balansera på en rund sten en stund.
Badsäsongen har försiktigt inletts. Det var ju inte alltför längesedan som isen höll Glommens långgrunda havsbad i ett järngrepp. Men den första badgästen har knappt hunnit hit från nordöstra Afrika förrän den ska i och bada - och det ordentligt.
Bada, bada!!!
Jag kan se under vattnet utan att hålla för näsan!
Nu leker jag nilgroda!
Roligast är att balansera på en rund sten en stund.
Westminster Abbey
BBC entertainment kör The Royal Wedding som det brukar med populära program: gång på gång. Jag missade det mesta av det i fredags och idag slår jag på TV:n efter att ha lyckats!!! :) deklarera elektroniskt, det är snart midnatt och brudparet har svarat ja (I will) flera gånger vid det här laget i enlighet med repriseringssystemet.
För mig är det påfallande mycket religiös prägel över alla ceremonier. Men det är ju helt i sin ordning i en kyrka. Dock funderar jag över brudens brors förmaningstal till de nygifta - idel bibelcitat. Det verkade genuint och äkta. Eller är det så att vi i det supersekulerade Sverige har hört så mycket inomkyrkligt snömos att när någon för fram evangeliets ord bränner det till, skarpt och tveeggat.
The Right Reverend and Right Honourable Dr Richard Chartres KCVO, Bishop of London inledde sin korta predikan efter vigselakten med dessa ord
“Be who God meant you to be and you will set the world on fire.” So said St Catherine of Siena whose festival day this is. Marriage is intended to be a way in which man and woman help each other to become what God meant each one to be, their deepest and their truest selves.
Katarina av Sienna
Man kan läsa om helgonet att hon redan som barn fick ett speciellt och innerligt förhållande till Jesus och att hon är ett av Italiens skyddshelgon. Förmodligen är hon en påtaglig förebild för många. Men googlar man på Katarina av Sienna för att hitta en bild, verkar de flesta bilder föreställa andra Katarinor med helt annan outfit. Ja, det vore tom. blasfemiskt att tala om 'outfit' i hennes fall. Hon valde törenkronan framför en gyllene dito och stigmatiserades så småningom. Hon vördas både av katoliker och anglikaner, vilket något förklarar den anglikanske biskopens val av utgångspunkt för sin predikan.
Annars har jag minnen från Abbeyn från min första englandsresa - under gymnasietiden. Fader Alf Corell i Kortedala hade ombesörjt att gymnmasisten fick komma till ett kloster i södra England för några veckors språkstudier. Det var en upplevelse man inte skulle vilja vara utan. Det blev nu inget klosterliv à la Katarina för min del.
Men under mitt uppehåll i London 1963 bodde jag några dagar hos The Cowley Fathers på Deans Yard som ligger alldeles invid Abbeyn. Det blev gärna en genväg ut i londonvimlet.
För trettio år sedan var vi i England ett par veckor - vi bytte hus med en engelsk familj i Hove, grannstad till Brighton. Samtidigt inträffade det förra kungliga bröllopet, när prins Williams föräldrar gifte sig: Diana och Charles.
Det blir för mycket att minnas allt detta. Jag kommer i alla fall ihåg att vi lyckades hyra en TV för att kunna följa med i det bröllopet.
För mig är det påfallande mycket religiös prägel över alla ceremonier. Men det är ju helt i sin ordning i en kyrka. Dock funderar jag över brudens brors förmaningstal till de nygifta - idel bibelcitat. Det verkade genuint och äkta. Eller är det så att vi i det supersekulerade Sverige har hört så mycket inomkyrkligt snömos att när någon för fram evangeliets ord bränner det till, skarpt och tveeggat.
The Right Reverend and Right Honourable Dr Richard Chartres KCVO, Bishop of London inledde sin korta predikan efter vigselakten med dessa ord
“Be who God meant you to be and you will set the world on fire.” So said St Catherine of Siena whose festival day this is. Marriage is intended to be a way in which man and woman help each other to become what God meant each one to be, their deepest and their truest selves.
Katarina av Sienna
Man kan läsa om helgonet att hon redan som barn fick ett speciellt och innerligt förhållande till Jesus och att hon är ett av Italiens skyddshelgon. Förmodligen är hon en påtaglig förebild för många. Men googlar man på Katarina av Sienna för att hitta en bild, verkar de flesta bilder föreställa andra Katarinor med helt annan outfit. Ja, det vore tom. blasfemiskt att tala om 'outfit' i hennes fall. Hon valde törenkronan framför en gyllene dito och stigmatiserades så småningom. Hon vördas både av katoliker och anglikaner, vilket något förklarar den anglikanske biskopens val av utgångspunkt för sin predikan.
Annars har jag minnen från Abbeyn från min första englandsresa - under gymnasietiden. Fader Alf Corell i Kortedala hade ombesörjt att gymnmasisten fick komma till ett kloster i södra England för några veckors språkstudier. Det var en upplevelse man inte skulle vilja vara utan. Det blev nu inget klosterliv à la Katarina för min del.
Men under mitt uppehåll i London 1963 bodde jag några dagar hos The Cowley Fathers på Deans Yard som ligger alldeles invid Abbeyn. Det blev gärna en genväg ut i londonvimlet.
För trettio år sedan var vi i England ett par veckor - vi bytte hus med en engelsk familj i Hove, grannstad till Brighton. Samtidigt inträffade det förra kungliga bröllopet, när prins Williams föräldrar gifte sig: Diana och Charles.
Det blir för mycket att minnas allt detta. Jag kommer i alla fall ihåg att vi lyckades hyra en TV för att kunna följa med i det bröllopet.
Stilla kväll vid insjön
Spegelblankt, en eka med tre fiskare långt därute. Glänsande livstunna revar. Vi här på stranden som skådar - in i framtiden - eller bara fågel. Hur vi skapar vår framtid. Storlommar, lever de, lever vi. April är kanske inte alls så grym.
Den nya vägen som stryker utefter är till för vindkraftverken med sina roterande tornspiror 150 meter upp. Hur många katedraler klarar det? Och var tillber man bäst? Tornspirorna roterar långsamt när man ligger i gräset intill och låter blicken följa med in i himlen. Kraften ...
Den nya vägen som stryker utefter är till för vindkraftverken med sina roterande tornspiror 150 meter upp. Hur många katedraler klarar det? Och var tillber man bäst? Tornspirorna roterar långsamt när man ligger i gräset intill och låter blicken följa med in i himlen. Kraften ...
Barnbarn och kungsfågelsångare
Påsk har alltid varit en familjehögtid och oftast har barn och barnbarn samlats i föräldrahemmet. När det tididgare var Lilia som tag ansvaret för de flesta rätterna, har nu främst döttrarna iklätt sig den rollen. 'Farsan' får se till att det finns ett antal sillsorter, en variation drycker och lite annat smått och gott. I år var det femte barnbarnet närvarande, ca sju månader gammalt. Här tar Elina och Jakob hand om sin yngsta kusin, Alexander.
Så är den lille gossen en avbild av farfar i motsvarande ålder. Och likaledes alltid glad.
Efter alla pajer med lax och lax med spenat och lax utan spenat, laxtårta, Janssons frestelse och gudomligt bröd och köttbullar - men ingen korv!
Efter allt dettA och lika mycket till var det kvällspromenad till Glommens hamn och den väldiga påskbrasa som skulle tändas kl åtta på kvällen. Vi är ganska många när vi samlas hela familjen.
Påskelden fick extra lykraft av solen, som skicka sin orangefärgade strålar genom elden.
Idag, annandag påsk, var det stort och lite ovanligt besök av kungsfågelsångare vid Morups tånges fyr. Denna lilla sällsynthet skulle naturligtvis inte vara här nu men det var den, liten och grann.
Ganska många hade samlats för att se rariteten.
På hemvägen fanns andra motiv som jag inte kunde låta bli att fogografera: ett par rapphöns.
Och så springer de alltid åt var sitt håll. Strandskatan uppvaktar sin bordsdam.
Tofsviporna har alla kommit och de har tagit över åkrarna.
Tofsvipan tar fart och lyfter
Snart hörs de nasala signalerna ljuda över de nysådda åkrarna. Det är vårens melodi.
Så är den lille gossen en avbild av farfar i motsvarande ålder. Och likaledes alltid glad.
Efter alla pajer med lax och lax med spenat och lax utan spenat, laxtårta, Janssons frestelse och gudomligt bröd och köttbullar - men ingen korv!
Efter allt dettA och lika mycket till var det kvällspromenad till Glommens hamn och den väldiga påskbrasa som skulle tändas kl åtta på kvällen. Vi är ganska många när vi samlas hela familjen.
Påskelden fick extra lykraft av solen, som skicka sin orangefärgade strålar genom elden.
Idag, annandag påsk, var det stort och lite ovanligt besök av kungsfågelsångare vid Morups tånges fyr. Denna lilla sällsynthet skulle naturligtvis inte vara här nu men det var den, liten och grann.
Ganska många hade samlats för att se rariteten.
På hemvägen fanns andra motiv som jag inte kunde låta bli att fogografera: ett par rapphöns.
Och så springer de alltid åt var sitt håll. Strandskatan uppvaktar sin bordsdam.
Tofsviporna har alla kommit och de har tagit över åkrarna.
Tofsvipan tar fart och lyfter
Snart hörs de nasala signalerna ljuda över de nysådda åkrarna. Det är vårens melodi.
Fors och fall
Fågelkursen har så kommit igång. Kvällens övningar förlades till Stumpafallen, en för mig ny plats med välordnade förhållanden, rastplats etc. Även ett vedförråd finns för grillvännerna. Men huvudattraktionerna består i en serie av små vattenfall och forsar. Strömstaren sägs hålla till i dessa trakter och vi hade tur att få se den. Tyvärr går den inte att rama in - alltför snabbt pilade den över forsarna till någon väntande hona, får man förmoda, eller kanske bara en annan matplats.
De första vitsipporna tittade fram mellan de högga stammarna utefter stigen, som ganska brant leder ner till Högvadsån. Stigen fortsätter utefter denna forsrika sträcka, brant upp- och nerför med forsen hotfullt nära. Det är ingenting för små barn precis, att gå tätt utefter branten och se ned på de virvlande vattenmassorna.
"I en naturskön dalgång i brytningszonen mellan kustslätt och skogsbygd ligger naturreservatet Sumpafallen. Genom reservatet forsar en orörd sträcka av Högvadsån, som är Ätrans största biflöde. Här kan besökaren njuta av ett frodigt kulturlandskap där ån har skurit ut branta ravinsluttningar i terrängen. Sumpafallen är klassat som riksintresse för naturvården."
De första vitsipporna tittade fram mellan de högga stammarna utefter stigen, som ganska brant leder ner till Högvadsån. Stigen fortsätter utefter denna forsrika sträcka, brant upp- och nerför med forsen hotfullt nära. Det är ingenting för små barn precis, att gå tätt utefter branten och se ned på de virvlande vattenmassorna.
"I en naturskön dalgång i brytningszonen mellan kustslätt och skogsbygd ligger naturreservatet Sumpafallen. Genom reservatet forsar en orörd sträcka av Högvadsån, som är Ätrans största biflöde. Här kan besökaren njuta av ett frodigt kulturlandskap där ån har skurit ut branta ravinsluttningar i terrängen. Sumpafallen är klassat som riksintresse för naturvården."
Så inleds beskrivningen av detta naturreservat, som har så mycket att erbjuda.
Att brädseglare antar vilka utmaningar som helst är väl känt. Men här gick det nog inte längre - bättre parkera innan forsarna blir livsfarliga.
I vårt eget lilla fågel-spa kan vi konstatera att stegliserna är kvar ännu, åtminstone en del. De har synts i nästan tre veckor och ska väl snart dra vidare till sina häckplatser. Frågan är hur de uppfattar alla våra 'svartfåglar', kråkor, råkor och kajor.
Skulle en häckning i Glommen kännas frestande? Följande upplysningar får SOF bidra med:
Boet som mest byggs av honan uppe i ett träd, är ett litet konstverk av grässtrån, rötter och rikligt med mjuk växtull. Byggnadsmaterialet vävs samman med hjälp av spindelnät.
Steglitsen är en sällskaplig fågel som gärna häckar tillsamman med några andra par i närheten.
Äggen läggs i maj och ruvas i 13 till 14 dagar. Efter ytterligare bara ett par veckor lämnar ungarna boet, så föräldrarna brukar hinna med ytterligare en kull. Fram mot hösten samlar sig steglitsen i små flockar. En del flyttar kortare sträckor under oktober till november, medan andra för en kringflackande tillvaro under vintern.
19 april och värme
Små utflykter med elmopeden, jag lufsar bredvid och håller ibland handen på ryggstödet för att hålla jämna steg. En och en halv, ibland två timmar ger vi oss ut, ner mot det solglittrande havet, in i naturreservatet. Det är säkrast att göra det nu - snart nog går där en flock hästar. Även om de inte brukar tränga sig på folk vet man aldrig.
Vi gick till den lilla dammen där jag ofta var med Morris och kunde sitta en timme eller mer för att invänta rätt fågel. Nu poserade en gråsparv ... ja tom. dessa stannfåglar börjar bli sällsynta. En nyuppsatt skylt förkunnade emellertid att dessa dammar för snart 100 år sedan var ett ca 10 m högt berg. Troligen det det bästa alternativet för att bryta loss stora stenblock som man fraktade ner till Glommens hamn och byggde kajer och pirar av. 1913 - 1919 pågick verksamheten med ett litet ånglok och en smalspårig järnväg. Det blev ingen persontrafik verkar det som, bara sten de ca två km som banan var lång.
Ett särskilt tack till dem som låtit många bänkar komma upp. Härifrån ser man ut över både havet och Pannebodammarna, där stenen bröts.
Efter denna stärkande promenad kunde jag räkna in inte mindre än tolv steglitser vid fågelmatningen. De har nu funnits där i drygt två veckor, från början två, snart sex och nu dubbla antalet. Men det är ingen hjärtlig kom-hit- och-smaka-på-stämning som råder - ganska bryska metoder tillämpas för att man ska få ha solrosfröna i fred:
Eller så är det hannarna som redan känner trycket av sitt revirbeteende. Men senare på eftermiddagen var där tolv stycken på mindre än en kvadratmeter.
En sträng herre kan ibland sitta och vaka över de tilltänkta middagsfröna och vänta på sin livskamrat - med outgrundlig min.
Grönfinken, eller -finkarna sitter också och väntar till lillturen. Hackordningen är uppenbar. Först kommer kråkorna och kanske jagar undanr råkorna, som jagar upp kajorna, som jagar undan småfåglarna. Så spatserar den fylliga svarta katten förbi och då är det ingen mer än fasantuppen som stannar kvar. Och så kommer jag med lite mer frö - och då försvinner de allihop.
Men vi har ett fröhus till som äntligen har börjat fungera. Varför det tagit några år kan jag inte förklara men nu har några upptäckt denna måltidsplats:
Det är den flottaste matanordning jag sett - en uppskattad födelsedagspresent. Att maten serveras vid fönsterbord ser man ju tydligt.
Vi gick till den lilla dammen där jag ofta var med Morris och kunde sitta en timme eller mer för att invänta rätt fågel. Nu poserade en gråsparv ... ja tom. dessa stannfåglar börjar bli sällsynta. En nyuppsatt skylt förkunnade emellertid att dessa dammar för snart 100 år sedan var ett ca 10 m högt berg. Troligen det det bästa alternativet för att bryta loss stora stenblock som man fraktade ner till Glommens hamn och byggde kajer och pirar av. 1913 - 1919 pågick verksamheten med ett litet ånglok och en smalspårig järnväg. Det blev ingen persontrafik verkar det som, bara sten de ca två km som banan var lång.
Ett särskilt tack till dem som låtit många bänkar komma upp. Härifrån ser man ut över både havet och Pannebodammarna, där stenen bröts.
Efter denna stärkande promenad kunde jag räkna in inte mindre än tolv steglitser vid fågelmatningen. De har nu funnits där i drygt två veckor, från början två, snart sex och nu dubbla antalet. Men det är ingen hjärtlig kom-hit- och-smaka-på-stämning som råder - ganska bryska metoder tillämpas för att man ska få ha solrosfröna i fred:
Eller så är det hannarna som redan känner trycket av sitt revirbeteende. Men senare på eftermiddagen var där tolv stycken på mindre än en kvadratmeter.
En sträng herre kan ibland sitta och vaka över de tilltänkta middagsfröna och vänta på sin livskamrat - med outgrundlig min.
Grönfinken, eller -finkarna sitter också och väntar till lillturen. Hackordningen är uppenbar. Först kommer kråkorna och kanske jagar undanr råkorna, som jagar upp kajorna, som jagar undan småfåglarna. Så spatserar den fylliga svarta katten förbi och då är det ingen mer än fasantuppen som stannar kvar. Och så kommer jag med lite mer frö - och då försvinner de allihop.
Men vi har ett fröhus till som äntligen har börjat fungera. Varför det tagit några år kan jag inte förklara men nu har några upptäckt denna måltidsplats:
Det är den flottaste matanordning jag sett - en uppskattad födelsedagspresent. Att maten serveras vid fönsterbord ser man ju tydligt.
Påsklov
Fredagarna kommer tätt. Just denna fredag blev lite kortare då sista lektionen ekade tomt över bänkraderna. De goda eleverna hade kanske haft prov eller så hade någon tidigare lektion inte kommit till stånd. Men jag hann med ett tidigare tåg och det var ju bra. Solsken och varmt. Jackan och tröjan var morgonens skydd mot den isande dimman men nu var de mest i vägen. Lilia hade denna första fredag fått lite tillsyn av hemtjänsten - en extra trygghet även om det bara tog en liten stund att micra upp lite mat.
Men nu varar påsklovet tom. annandagen och då kommer jag att hinna läsa alla ambitiösa elevers redovisningar av Odysseus förehavanden både i antikens perspektiv och bröderna Cohens.
Fågelmatningens nya placering gör att man oftare ser gästerna. Antalet steglitser har utökats till tre. Dessutom har en fasantupp blivit daglig gäst och är nu största herre på täppan. Kråka, råka och kaja får vackert maka åt sig när den färgstarke dyker upp.
De små håller sig på behörigt avstånd men är strax framme när de stora har fått sitt.
Denna grönfink verkar vara en av de två som flera gånger om dagen äter havregryn och solrosfrön. Den nya hängviden är populär plats för att få överblick - en bra stund före lunchen måste man ju kolla läget så att inte de förskräckliga rokorna dyker upp. Men att äta tillsammans med steglitser går bra.
Så var det färdigätet för den här gången.
Tuppen spatserar mot staketet och lyfter med en rejält flaxande.
Fasanen har funnits sedan 1700-talet i Sverige då den började inplanteras och hållas för sitt goda kötts skull. Jag har faktiskt inte ätit fasan - men det är inget som brådskar. Det räcker att titta på dem.
Men nu varar påsklovet tom. annandagen och då kommer jag att hinna läsa alla ambitiösa elevers redovisningar av Odysseus förehavanden både i antikens perspektiv och bröderna Cohens.
Fågelmatningens nya placering gör att man oftare ser gästerna. Antalet steglitser har utökats till tre. Dessutom har en fasantupp blivit daglig gäst och är nu största herre på täppan. Kråka, råka och kaja får vackert maka åt sig när den färgstarke dyker upp.
De små håller sig på behörigt avstånd men är strax framme när de stora har fått sitt.
Denna grönfink verkar vara en av de två som flera gånger om dagen äter havregryn och solrosfrön. Den nya hängviden är populär plats för att få överblick - en bra stund före lunchen måste man ju kolla läget så att inte de förskräckliga rokorna dyker upp. Men att äta tillsammans med steglitser går bra.
Så var det färdigätet för den här gången.
Tuppen spatserar mot staketet och lyfter med en rejält flaxande.
Fasanen har funnits sedan 1700-talet i Sverige då den började inplanteras och hållas för sitt goda kötts skull. Jag har faktiskt inte ätit fasan - men det är inget som brådskar. Det räcker att titta på dem.
Steglits
En färglad, vacker och lite ovanlig fågel har varit trägen gäst vid fågelbordet i fyra fem dar. Tidigare har jag enbart sett dessa fåglar högt uppe i en trädtopp; nu sitter de båda steglitserna på mitt staket eller på marken och plockar frön.
Min nyaste fågelbok, en app som passar till iPoden, berättar att det i Sverige finns mellan 5000 och 10000 par och att antalet verkar öka för närvarande. Birds in northern Europe går igenom land för land. Antalet är betydligt större längre söderut.
Annars är det tid för ejdersträck. Vid Glommens sten, t.ex. kan man under en dag se åtskilliga hundra - eller tusen om man stannar länge.
Fler svartvita skönheter stryker förbi - som denna skrattmås.
En knipa svägner elegtant upp mot vinden och slår till alla luftbromsar.
Min nyaste fågelbok, en app som passar till iPoden, berättar att det i Sverige finns mellan 5000 och 10000 par och att antalet verkar öka för närvarande. Birds in northern Europe går igenom land för land. Antalet är betydligt större längre söderut.
Annars är det tid för ejdersträck. Vid Glommens sten, t.ex. kan man under en dag se åtskilliga hundra - eller tusen om man stannar länge.
Fler svartvita skönheter stryker förbi - som denna skrattmås.
En knipa svägner elegtant upp mot vinden och slår till alla luftbromsar.
Jobbet - min identitet?
Under en längre tid har jag meddelat alla berörda att jag måste sluta jobba och bli pensionär på heltid. Antagligen måste jag känna efter hur det skulle kännas för att komma fram till förra veckans slutsats: jag vill vara kvar lite till. Att jobba en dag i veckan med bara en klass - den som tar studenten nästa år, skulle vara möjligt. Det är ju den möjligheten jag länge innerst inne önskat. Och Lilia verkar inte alltför upprörd även om jag lovat att sluta efter denna vårterminen.
Fågellivet har kommit igång. Kvitter från buskar och lundar är tydligt och stora flockar av småfåglar drar fram över landskapet med stor frenesi. Även på undertecknads tomt kan en och annan lite ovanlig figur promenera. Så gick en taltrast förbi, någon meter utanför mitt fönster. Men innan jag hunnit få fram någon kamera, hade den slunkit utanför staketet. Som väl var gjorde den halt och tack vare att kameran är inställd på raw-fil, blir bildinformationen tillräckligt tät för att tåla några 100 % förstoring:
Ett mer färglatt gäng bofinkar for i snabba svängar mellan träd och tuva vid Morups tånge. Ner i gräse syntes bara de snabba rörelserna av deras gråbruna ryggar men i trädet lyste deras röda bröst.
Medge att det ger en härlig känsla!
Appar är ordet för dagen. En av de senaste apparna jag införlivat i min iPod handlar om fåglar. Birds on Northern Europe heter denna applikation från iTunes. Det är en ganska rejäl fågelbok med drygt 350 fåglar. Förutom ett flertal bilder i olika dräkter, både tecknade och fotograferade, kartor och ofta bilder på bon med ägg, finns en mycket mer utförlig text än Fågelguiden har plats för. Men det fina i kråksången :) är att praktiskt taget alla fåglarna har ljudillustrationer, både sång, varningsläten och lockrop finns för de flesta. Faktainnehållet är på engelska och har man lite svårighter med det, finns några olika lexika att gratis ladda ner. Och vill man slå på stort, blir man ägare av senaste upplagan av Oxford; Advanced Learner's Dictionary för 109:-. Fördelen med att ha detta ganska tunga lexikon i sin iPad, iPhone eller iPad är att det ingenting väger. Att alla ords "läten" finns med är en självklarhet, både engelskt och amerikanskt uttal. Det klarar inte pappersutgåvan.
I senaste numret av Fågelvännen finns en genomgång av fågelappar. Den ovan nämnda Birds of Northersn Europe fick fyra av fem.
Skrattmåsar är det gott om. Jag tycker att de är extra dekorativa, vare sig de flyger, flyter fram på någon vattenspegel eller poserar på någon sten.
Fiskmåsen skäms inte heller för sig, elegant flygare och nätt blickfång på en sten.
Men frågan är om inte tofsvipan utmärker sig mest på catwalken med sin eleganta 'vipa' på huvudet: haute coture som för tankarna till det oftast ganska glada 20-talet.
Fågellivet har kommit igång. Kvitter från buskar och lundar är tydligt och stora flockar av småfåglar drar fram över landskapet med stor frenesi. Även på undertecknads tomt kan en och annan lite ovanlig figur promenera. Så gick en taltrast förbi, någon meter utanför mitt fönster. Men innan jag hunnit få fram någon kamera, hade den slunkit utanför staketet. Som väl var gjorde den halt och tack vare att kameran är inställd på raw-fil, blir bildinformationen tillräckligt tät för att tåla några 100 % förstoring:
Ett mer färglatt gäng bofinkar for i snabba svängar mellan träd och tuva vid Morups tånge. Ner i gräse syntes bara de snabba rörelserna av deras gråbruna ryggar men i trädet lyste deras röda bröst.
Medge att det ger en härlig känsla!
Appar är ordet för dagen. En av de senaste apparna jag införlivat i min iPod handlar om fåglar. Birds on Northern Europe heter denna applikation från iTunes. Det är en ganska rejäl fågelbok med drygt 350 fåglar. Förutom ett flertal bilder i olika dräkter, både tecknade och fotograferade, kartor och ofta bilder på bon med ägg, finns en mycket mer utförlig text än Fågelguiden har plats för. Men det fina i kråksången :) är att praktiskt taget alla fåglarna har ljudillustrationer, både sång, varningsläten och lockrop finns för de flesta. Faktainnehållet är på engelska och har man lite svårighter med det, finns några olika lexika att gratis ladda ner. Och vill man slå på stort, blir man ägare av senaste upplagan av Oxford; Advanced Learner's Dictionary för 109:-. Fördelen med att ha detta ganska tunga lexikon i sin iPad, iPhone eller iPad är att det ingenting väger. Att alla ords "läten" finns med är en självklarhet, både engelskt och amerikanskt uttal. Det klarar inte pappersutgåvan.
I senaste numret av Fågelvännen finns en genomgång av fågelappar. Den ovan nämnda Birds of Northersn Europe fick fyra av fem.
Skrattmåsar är det gott om. Jag tycker att de är extra dekorativa, vare sig de flyger, flyter fram på någon vattenspegel eller poserar på någon sten.
Fiskmåsen skäms inte heller för sig, elegant flygare och nätt blickfång på en sten.
Men frågan är om inte tofsvipan utmärker sig mest på catwalken med sin eleganta 'vipa' på huvudet: haute coture som för tankarna till det oftast ganska glada 20-talet.
Vår i Korshamn
Isen, som låg tjock långt ut i den grunda havsviken, har äntligen gett med sig. I stället har ett antal vårtecken slagit sig ner och plockar i sig mat av olika slag. 30 - 40 strandskator gräver ner sin långa, röda näbbar för att plocka i sig div. maskar, knölsvanarna letar efter växter en bit under ytan - liksom tundrasvanarna (mindre sångsvanar), tretton stycken, som tagit en paus i Korshamn på vägen upp mot den arktiska tundran.
Bilden är tagen på 300 m håll, genom tuben och sedan rejält uppförstorad.
För mig är det ovanligt med så många av detta slag. Men de större strandpiparna har också kommit, för ett par veckor sedan noga räknat. Men de utgör ett välkommet inslag bland vårens budbärare.
En liten handfull kärrsnäppor trippar omkring och letar föda. I bakgrunden står ett 40-tal strandskator. Gravänderna letar föda med stor iver:
Bilden är tagen på 300 m håll, genom tuben och sedan rejält uppförstorad.
För mig är det ovanligt med så många av detta slag. Men de större strandpiparna har också kommit, för ett par veckor sedan noga räknat. Men de utgör ett välkommet inslag bland vårens budbärare.
En liten handfull kärrsnäppor trippar omkring och letar föda. I bakgrunden står ett 40-tal strandskator. Gravänderna letar föda med stor iver:
Prisad dirigent
Stefan Arnold var solisten som fick taket att lyfta sig på Helsingborgs konserthus i torsdags kväll när Brahms pianokonsert i d-moll levererades. För mig som inte levt med Brahms i någon särdeles omfattande utsträckning, står det klart att har finns ytterligare en värld att utforska. Det är ju så att varje konsertbesök brukar glänta på någon okänd dörr, innanför vilken oväntade skatter vilar. Det är bara att ta för sig.
Efter pausen fick vi lyssna till Wilhelm Stehammars Symfoni nr 2 i g-moll. 45 minuter ganska intensiv musik. Den stora behållningen var nog dirigentens, Andrew Manzes intensiva akrobatik för att leda orkestern igenom denna täta symfoni. Vi har våra platser mycket nära podiet och ser "föreställningen" lite underifrån. Hans speciella förmåga att entusiasmera både orkester och publik har helt nyligen blivit belönad med Schock-priset. Det priset hade jag inte hört talas om tidigare - det delas bara ut vart tredje år. Men nu har jag fått veta mer om Rolf Schock genom denna artikel.
Andra varelser har fullt upp. Bobygge pågår med full kraft. Vad jag vet är det ingen kompositör som tagit sig an råkornas konserter i tallarna vid Vipavägen och närliggande områden. Tonomfånget och variationerna lämnar en del övrigt att önska men med fantasins hjälp skulle man kunna tänka sig mäktiga klanger från en symfoniorkester.
Snart är alla grenar på plats och boet väl förankrat i talltoppen. Det ska hålla för bortåt 30 sekundmeter.
Tallskogen där rödstjärten lade sina ägg har fått andra uppgifter. Ska den tjäna våra kaminer som pellets, måntro? Eller kommer rödstjärten tillbaka och hittar en ännu mer skyddad plats för sin häckning? Det ska bli intressant att se vad det månda varda av denna skog.
Efter pausen fick vi lyssna till Wilhelm Stehammars Symfoni nr 2 i g-moll. 45 minuter ganska intensiv musik. Den stora behållningen var nog dirigentens, Andrew Manzes intensiva akrobatik för att leda orkestern igenom denna täta symfoni. Vi har våra platser mycket nära podiet och ser "föreställningen" lite underifrån. Hans speciella förmåga att entusiasmera både orkester och publik har helt nyligen blivit belönad med Schock-priset. Det priset hade jag inte hört talas om tidigare - det delas bara ut vart tredje år. Men nu har jag fått veta mer om Rolf Schock genom denna artikel.
Andra varelser har fullt upp. Bobygge pågår med full kraft. Vad jag vet är det ingen kompositör som tagit sig an råkornas konserter i tallarna vid Vipavägen och närliggande områden. Tonomfånget och variationerna lämnar en del övrigt att önska men med fantasins hjälp skulle man kunna tänka sig mäktiga klanger från en symfoniorkester.
Snart är alla grenar på plats och boet väl förankrat i talltoppen. Det ska hålla för bortåt 30 sekundmeter.
Tallskogen där rödstjärten lade sina ägg har fått andra uppgifter. Ska den tjäna våra kaminer som pellets, måntro? Eller kommer rödstjärten tillbaka och hittar en ännu mer skyddad plats för sin häckning? Det ska bli intressant att se vad det månda varda av denna skog.
Skakig vår
När det verkar vara dags för ett vårgenombrott, dimper det ner en massa snö, bara så där. Det är mycket mer snö i Glommen än i Göteborg. Vid Morpus tånge har en del långväga gäster kommit. Dessa sångsvanar har troligen funnits i grannskapet ett tag, det var nio. Kanske samma nio vi såg för några veckor sedan en bit in i landet?
Gravänderna är välkomna inslag - de har redan grupperat sig i hanar - honor
Tofsviporna har kommit och de präglar luftrummet med sin akrobatik.
Trettio strandskator gick omkring i Korshamn härom dagen. Nu går det inte att backa - våren kommer!
Gravänderna är välkomna inslag - de har redan grupperat sig i hanar - honor
Tofsviporna har kommit och de präglar luftrummet med sin akrobatik.
Trettio strandskator gick omkring i Korshamn härom dagen. Nu går det inte att backa - våren kommer!
Det kunde varit värre
Ingen snö men bistra nordliga vindar - hittills. Just nu drar det från sydväst men det klara vädret består. och även om det blivit ett par plusgrader, märks det inte mycket.
Men det går att hänga tvätt ute - en skön känsla. Som anhörigvårdare får man ett litet ekonomiskt bidrag annars är det samma sysslor. Hänga tvätt gillar jag, det är ju att utnyttja vindkraften på Åsa-Nissemanér; ho, ho, ho. Och får man inte bort all isen ur frottén är det bara att köra torktumlaren, ho, ho.
Det blev ingen Åsa-Nisse i förra veckan. Fel på.... ja det kan ju kvitta. Jag drar mig till minnes min mammas (100 år snart om hon levat) gamla faster och hennes väninna som skulle se Flickorna i Småland på Östra bio i Olskroken. Detta var på 50-talet. Bråttom hade de och programmet var ändrat till Djävulsporten, japansk hemsk film.
Men för oss blev det inte lika omtumlande. Det fick bli Änglagård - tredje gången gillt. De båda första gilla gångerna måste vi ha missat men det blev en trevlig stund tillsammans med de andra tre åskådarna. Det var visserligen en måndag kl 17.00. Men kan man hålla liv i både biografmaskinist och kassabiträde och samtidigt betala lokalhyra är det inte dåligt. Filmen om Gullivers resor lockade mig lite - Upplysningstiden väntar runt nästa hörn - får nästan inga besökare alls. Vad tittar folk på? Kanske man skulle se hela repertoaren under en vecka - men nej, sådana forskningsprojekt får andra syssla med. Vi får se om Åsa-Nisse håller ställningarna om vi får något nytt bio-ryck.
Om biografen möjligen lever knapert, finns det andra institutioner i samhället som är till salu. Vår katolske pater, fader Woytek, meddelade efter söndagsmässan att det inte blir något kyrkbygge. Tomten kommer inte att utnyttjas. Istället köper man Brunnsbergskyrkan i Varberg! Ibland går det fort.
Helsingborgs konserthus var till brädden fullt med pigga pensionärer i torsdags. Stefan Lindgrens Poem (2008) fick representera den moderna svenska musiken. Får jag tid ska jag sätta mig in i den 'oktatoniska' skalan. Tor Aulins violinkonsert no 3 med solisten Ulf Wallin, sedan femton år violinprofessor i Berlin var en upplevelse. Kvällen avslutades av Alfvéns Symfoni Nr 2 under nästan en timmes tid. Dirigenten Andrew Manze brukar introducera verken mycket personligt och med en humoristisk touche. Han hade länge funderat över vad det var han inte kom underfund med i denna symfoni - tills ha såg att den var deicerad till Alfvéns mor. Då insåg han att kompositören mognat till vuxen under symfonins framväxt.
Vi hade en skön helkväll i Helsingborg - ganska långt från Knohult
Men det går att hänga tvätt ute - en skön känsla. Som anhörigvårdare får man ett litet ekonomiskt bidrag annars är det samma sysslor. Hänga tvätt gillar jag, det är ju att utnyttja vindkraften på Åsa-Nissemanér; ho, ho, ho. Och får man inte bort all isen ur frottén är det bara att köra torktumlaren, ho, ho.
Det blev ingen Åsa-Nisse i förra veckan. Fel på.... ja det kan ju kvitta. Jag drar mig till minnes min mammas (100 år snart om hon levat) gamla faster och hennes väninna som skulle se Flickorna i Småland på Östra bio i Olskroken. Detta var på 50-talet. Bråttom hade de och programmet var ändrat till Djävulsporten, japansk hemsk film.
Men för oss blev det inte lika omtumlande. Det fick bli Änglagård - tredje gången gillt. De båda första gilla gångerna måste vi ha missat men det blev en trevlig stund tillsammans med de andra tre åskådarna. Det var visserligen en måndag kl 17.00. Men kan man hålla liv i både biografmaskinist och kassabiträde och samtidigt betala lokalhyra är det inte dåligt. Filmen om Gullivers resor lockade mig lite - Upplysningstiden väntar runt nästa hörn - får nästan inga besökare alls. Vad tittar folk på? Kanske man skulle se hela repertoaren under en vecka - men nej, sådana forskningsprojekt får andra syssla med. Vi får se om Åsa-Nisse håller ställningarna om vi får något nytt bio-ryck.
Om biografen möjligen lever knapert, finns det andra institutioner i samhället som är till salu. Vår katolske pater, fader Woytek, meddelade efter söndagsmässan att det inte blir något kyrkbygge. Tomten kommer inte att utnyttjas. Istället köper man Brunnsbergskyrkan i Varberg! Ibland går det fort.
Helsingborgs konserthus var till brädden fullt med pigga pensionärer i torsdags. Stefan Lindgrens Poem (2008) fick representera den moderna svenska musiken. Får jag tid ska jag sätta mig in i den 'oktatoniska' skalan. Tor Aulins violinkonsert no 3 med solisten Ulf Wallin, sedan femton år violinprofessor i Berlin var en upplevelse. Kvällen avslutades av Alfvéns Symfoni Nr 2 under nästan en timmes tid. Dirigenten Andrew Manze brukar introducera verken mycket personligt och med en humoristisk touche. Han hade länge funderat över vad det var han inte kom underfund med i denna symfoni - tills ha såg att den var deicerad till Alfvéns mor. Då insåg han att kompositören mognat till vuxen under symfonins framväxt.
Vi hade en skön helkväll i Helsingborg - ganska långt från Knohult
Lovat vare lovet!
Kylan har hållit oss inomhus mest och i närheten av vår naturligaste värmekälla. Den är skön att ha på morgonen och kvällen, den "öppna" spisen (så öppen är den nu inte med sin kraftiga lucka - i glas). Man har i alla fall kontakt med elden utan att den skjuter iväg glödande projektiler, som vår första spis gjorde, Den var öppen och vi satte ett nät framför men det blev ett litet mellanrum längst upp. Det kostade oss en stort brännmärke i en soffa.
Detta mitt sista sportlov har gått åt till försöka rätta en och annan elevuppsats. Men det blir väl som vanligt - man hinner en del men inte allt. I stället har vi hunnit att gå på bio. Lilia har ofta förslag i den riktningen och nu for vi till metropolen Varberg och såg The King's speach. En ovanligt bra film som är väl värd att ses. En recension från SvD finns här. Frågan är om vi klarar Åsa-Nisse efter detta...
Torsdagen var en konsertdag i Helsingborg. Samuel Barbers Essä nr 1 var första stycket. Länken går till TouTube med en inspelning av det stycket. Annars är det främst Adagio for strings Opus 11 som fyller hörlurarna via Spotify.
Johan Ullén, skicklig pianist, spelade solopartierna i Variationer över "Blinka lilla stjärna" av den ungerske tonsättaren Ernst von Dohnányi. Allt avslutades med Tjajkovskijs Svit no 3. I taktpinnen höll den ryske dirigenten Alexander Vedernikov. Stort jubel, flera inrop. Sedan for vi hem, upplyftade av alla dessa skickliga musiker och deras gemensamma manifestationer.
Så är det lördagskväll. Som väl är har vi två TV-apparater. Melodifestivalen hörs i bakgrunden i små fragment. På min TV rasar Hamlet i sin spelade galenskap. The Royal Shakespeare company gör en tretimmarsföreställning och de gör det bra!!! Jag spelar förstås in även om det mest blir för vårt eget nöjes skull.
En ormvråk seglade över stranden när jag tidigare i eftermiddags var på skattjakt bland de ädla iskristallerna som låg i massor spridda över stranden. Det kändes som i Eldorado när Candide och hans sällskap plockade fickorna fulla av de ädelstenar invånarna betraktade som grus och sten.
Nu är Hamletföreställningen snart slut. Tre timmar intensiv genomlysning av mänsklighetens själviskhet och svaghet, tillkortakommande och ångest, mynnar ut i ett eko från den pågående krisen i Mellanöstern där uppretade folkmassor kräver diktatorernas fall. Den norske prinsen Fortinbras i spetsen för sin här bultar på porten och hotar med att inta slottet. Hamlet får spela en sista roll före sin död och medverka till att Fortinbras väljs som rättmätig tronföljare efter Claudius.
Detta mitt sista sportlov har gått åt till försöka rätta en och annan elevuppsats. Men det blir väl som vanligt - man hinner en del men inte allt. I stället har vi hunnit att gå på bio. Lilia har ofta förslag i den riktningen och nu for vi till metropolen Varberg och såg The King's speach. En ovanligt bra film som är väl värd att ses. En recension från SvD finns här. Frågan är om vi klarar Åsa-Nisse efter detta...
Torsdagen var en konsertdag i Helsingborg. Samuel Barbers Essä nr 1 var första stycket. Länken går till TouTube med en inspelning av det stycket. Annars är det främst Adagio for strings Opus 11 som fyller hörlurarna via Spotify.
Johan Ullén, skicklig pianist, spelade solopartierna i Variationer över "Blinka lilla stjärna" av den ungerske tonsättaren Ernst von Dohnányi. Allt avslutades med Tjajkovskijs Svit no 3. I taktpinnen höll den ryske dirigenten Alexander Vedernikov. Stort jubel, flera inrop. Sedan for vi hem, upplyftade av alla dessa skickliga musiker och deras gemensamma manifestationer.
Så är det lördagskväll. Som väl är har vi två TV-apparater. Melodifestivalen hörs i bakgrunden i små fragment. På min TV rasar Hamlet i sin spelade galenskap. The Royal Shakespeare company gör en tretimmarsföreställning och de gör det bra!!! Jag spelar förstås in även om det mest blir för vårt eget nöjes skull.
En ormvråk seglade över stranden när jag tidigare i eftermiddags var på skattjakt bland de ädla iskristallerna som låg i massor spridda över stranden. Det kändes som i Eldorado när Candide och hans sällskap plockade fickorna fulla av de ädelstenar invånarna betraktade som grus och sten.
Nu är Hamletföreställningen snart slut. Tre timmar intensiv genomlysning av mänsklighetens själviskhet och svaghet, tillkortakommande och ångest, mynnar ut i ett eko från den pågående krisen i Mellanöstern där uppretade folkmassor kräver diktatorernas fall. Den norske prinsen Fortinbras i spetsen för sin här bultar på porten och hotar med att inta slottet. Hamlet får spela en sista roll före sin död och medverka till att Fortinbras väljs som rättmätig tronföljare efter Claudius.
Februarilov!
Var det inte Pippi Långstrump som var ledsen över att hon inte fick sommarlov? Därför började hon skolan - åtminstone ett slag. Själv befinner jag mig i en liknande situation. Jag har februarilov och så småningom påsklov - för sista gången av allt att döma. Sommarlov, ja då har ju den monumentala ledigheten tagit över. Eller snarare den tid man råder över själv och den kan ju fyllas med massor. Just nu försöker jag bemästra PS5, dvs. Photoshops senaste version. Dessutom skaffade jag en lämplig bok: Photoshop CS5 for Nature Photographers. Den omfattar snudd på 500 sidor. Jag har knappt börjat. Nu kan jag gå igenom alla mina kanske 60.000 bilder, minst, blanka till ett öga här eller lätta upp lite mörkare partier där. Här finns att göra. Dessuom kommer det en strid ström av nya bilder. Detta foto har dock några år på nacken: svart rödstjärt som gästade Glommens hamn i januari 2007. Jag minns hur exalterad jag var över att ha denna raritet inpå knutarna. Dessutom kom en strid ström av fågelskådare som skulle se denna pippi och dessutom den kaspiska truten, som simmade i hamnbassängen ungefär samtidigt.
Eller denna bild som kommer från en diabild, tror jag. Den visar Lilia som vilar ut under en fjällvandring, fullt kapabel att konka på en tung ryggsäck i stenig terräng. Tiderna förändras.
In i det längsta har jag kännt ett svårmod över att lämna arbetet som lärare men det är som om det nu har lättat. Det är så mycket annat som man kan göra eller snarare Lilia och jag kan göra gemensamt. Sanningen är väl den att arbetet fått ta alldeles för mycket tid i anspråk.
Så dyker Morris upp bland alla bilderna och en ström av minnen väller fram. Han fick vara med i drygt fyra år i Glommen innan hans timme var slagen.
Jag känner stor tacksamhet över alla bilder som finns. Dessutom har jag sparat alla familjens diabilder i två större kartonger. De ska gås igenom och skannas. Tiden syns mig inte långsam. Det är väl så med bilder att de väcker en mängd minnen till liv, minnen som inte helt låter sig återkallas utan bildens hjälp.
Eller denna bild som kommer från en diabild, tror jag. Den visar Lilia som vilar ut under en fjällvandring, fullt kapabel att konka på en tung ryggsäck i stenig terräng. Tiderna förändras.
In i det längsta har jag kännt ett svårmod över att lämna arbetet som lärare men det är som om det nu har lättat. Det är så mycket annat som man kan göra eller snarare Lilia och jag kan göra gemensamt. Sanningen är väl den att arbetet fått ta alldeles för mycket tid i anspråk.
Så dyker Morris upp bland alla bilderna och en ström av minnen väller fram. Han fick vara med i drygt fyra år i Glommen innan hans timme var slagen.
Jag känner stor tacksamhet över alla bilder som finns. Dessutom har jag sparat alla familjens diabilder i två större kartonger. De ska gås igenom och skannas. Tiden syns mig inte långsam. Det är väl så med bilder att de väcker en mängd minnen till liv, minnen som inte helt låter sig återkallas utan bildens hjälp.
Från Mozart till Vreeswijk
För en dryg vecka sedan var det åter dags för Helsingborgs konserthus. Kvällen inleddes med Mozarts Symfoni no 28 i c-dur. Den amerikanske dirigenten Jonathan Schiffman höll i taktpinnen, kanske något återhållsamt i jämförelse med andra eneregiknippen. Därefter följde något så ovanligt som en längre stycke för tuba. Urban Stenqvist, som tillhör Helsingborgsorkestern, fick framträda som solist Torbjörn Iwan Lundqvists Landskap för tuba, stråkar och piano. Tubasolister är man inte bortskämd med - det här var ett spännande stycke musik. Nutidsmusik av annan karaktär blev det med Anna-Lena Laurins Svit ur Piece from the Silence. Det går att leta upp henne på Spotify. Dvoraks 4:e symfoni avslutade. Härlig musik.
Igår var vi så på Kungsbacka teater - nya teater får man väl säga. Den är sammanbyggd med Aranäsgymnasiet och måste vara ett enormt tillskott till den ombyggda skolans elever. Nästan lika stor som Stadsteatern i Göteborg var den och det säger en hel del. Teaterprogrammet för våren går i den lättare underhållningens tecken - kanske en anpassning till publikintresset.
Lill Lindfors var i alla fall huvudpersonen för kvällen - en julklapp från Lilia. Det blev idel gamla smycken med texter av Taube, Vreeswijk och Olle Adolfsson. Dessutom levererades några prator: tänkvärda dikter samt lite reflektioner som en äldre kvinna kan ha över den undflyende tillvarons villkor. Inget exsistensiellt precis men ståuppkomedi som väl harmonierar med de ofta sparsmakade texter Lill Lindfors föredrar. Man kan väl säga att de texterna på sitt sätt sträckte sig till de suveräna höjder de ackomanjerande musikerna befann sig på. Mats Norrefalks trio med Hector Bingert hade en lyskraft som matchade Lill Lindfors utmärkt. Ett exempel från youtube kan visa Norrefalks klass (till höger), där han spelar Partida tillsammans med legendariske Börje Sandqvist. Detta gitarrstycke framfördes också under kvällen på soprangitarr, samma instrument som användes i youtube-exemplet.
Det är en stor förmån att få se artister live, vare sig det är i konserthus eller skolteatrar. Ipodden får ständigt ny näring genom detta. Samtidigt läste jag i dagens DN om skolor i USA där man ger eleverna en elektronisk läsplatta och slutar dra stenciler och köpa böcker. Enl. uppgift skulle 65% av alla böcker mellanstadieelever förväntas använda i skolan finnas på nätet - gratis. Nu om någonsin kanske vi är på väg in i det papperslösa samhället. Frukta månde boktryckarna. Men författare bör väl fortfarande behövas? Få se vad som händer härnäst i vår 'sköna nya värld'. En liten repetition, nersnodd från Wikipedia, kan väl vara på sin plats ifall nu någon hade glömt vad den romanen handlar om:
Till sist en liten hälsning från vår trognaste gäst, rödhaken:
Igår var vi så på Kungsbacka teater - nya teater får man väl säga. Den är sammanbyggd med Aranäsgymnasiet och måste vara ett enormt tillskott till den ombyggda skolans elever. Nästan lika stor som Stadsteatern i Göteborg var den och det säger en hel del. Teaterprogrammet för våren går i den lättare underhållningens tecken - kanske en anpassning till publikintresset.
Lill Lindfors var i alla fall huvudpersonen för kvällen - en julklapp från Lilia. Det blev idel gamla smycken med texter av Taube, Vreeswijk och Olle Adolfsson. Dessutom levererades några prator: tänkvärda dikter samt lite reflektioner som en äldre kvinna kan ha över den undflyende tillvarons villkor. Inget exsistensiellt precis men ståuppkomedi som väl harmonierar med de ofta sparsmakade texter Lill Lindfors föredrar. Man kan väl säga att de texterna på sitt sätt sträckte sig till de suveräna höjder de ackomanjerande musikerna befann sig på. Mats Norrefalks trio med Hector Bingert hade en lyskraft som matchade Lill Lindfors utmärkt. Ett exempel från youtube kan visa Norrefalks klass (till höger), där han spelar Partida tillsammans med legendariske Börje Sandqvist. Detta gitarrstycke framfördes också under kvällen på soprangitarr, samma instrument som användes i youtube-exemplet.
Det är en stor förmån att få se artister live, vare sig det är i konserthus eller skolteatrar. Ipodden får ständigt ny näring genom detta. Samtidigt läste jag i dagens DN om skolor i USA där man ger eleverna en elektronisk läsplatta och slutar dra stenciler och köpa böcker. Enl. uppgift skulle 65% av alla böcker mellanstadieelever förväntas använda i skolan finnas på nätet - gratis. Nu om någonsin kanske vi är på väg in i det papperslösa samhället. Frukta månde boktryckarna. Men författare bör väl fortfarande behövas? Få se vad som händer härnäst i vår 'sköna nya värld'. En liten repetition, nersnodd från Wikipedia, kan väl vara på sin plats ifall nu någon hade glömt vad den romanen handlar om:
Du sköna nya värld (engelsk originaltitel: Brave New World) är en berömd framtidsroman skriven 1932 av Aldous Huxley. Titeln är ett citat från Shakespeares pjäs Stormen.
Boken utspelar sig i en avlägsen framtid, där tideräkningen utgår från Henry Ford. Barnen skapas på mer eller mindre industriell väg och anpassas under fosterstadiet på kemisk väg till sin plats i kastsamhället. Persontyperna Alfa och Beta har till uppgift att sköta de höga och mellanhöga positionerna i samhället, medan Gamma, Delta och Epsilon ska vara arbetare utan förmåga att tänka själva. Denna uppdelning förstärks genom den indoktrineringpropaganda som genomsyrar hela samhället, även medborgarnas sömn. Huvudpersonerna är Bernard Marx, Helmholtz Watson och vilden som är modersfödd till skillnad från de två förstnämnda. Vilden och hans mor Linda tas in i civilationen av Bernard men dör båda två.
För att hålla människorna på plats tilldelas de dagligen en ranson av den ultimata drogen Soma.
Till sist en liten hälsning från vår trognaste gäst, rödhaken:
Det våras lite grann
När regnet sköljer ner från tunga skyar, som vårtårar på ångestens våta frost, känns det genast lite lättare: detta isrike kommer att en dag vara slut. Visserligen är en del av nederbörden underkyld men det är bara en tidsfråga innan broddarna inte behöver sitta på. Vårskodd istället för broddad. Men att lägga undan broddarna är nog ingen god idé - ny kyla är på gång!
De nios sammanträde under fröhuset - idag hade tom. några vågat sig fram på denna sida av staketet. Men vaksamheten är total; jag fick smyga fram för att inifrån vardagsrummet kunna ta denna bild. Vips var de på andra sidan staketet. Men visst är de granna våra rapphöns. Jag tror att de har hittat ett bra matställe.
Gråtrutarna försöker vi att hålla borta från fågelmatningen. Det verkar som om det lyckas eftersom kråkor och råkor inte längre kan nå fram till fröautomaten och det därigenom inte sprätts ut en massa frö på marken. Det drabbar förstås rapphönorna.
Utsikten från Glumsten är ganska disig. En del mindre isflak driver i en långsam nordlig ström. Långt ut driver ett antal fåglar omkring på de svarta vattenytorna. Så dyker hon upp, inte alltför långt ut, Kess car carrier, troligen fulastad med bilar från kanske England eller Tyskland. Engelska bilar är förstås ingen stor artikel längre. Däremot tillverkas massor med bilmärken i det brittiska öriket, inte minst Toyota Auris och Avensis.
Det är ovanligt med kraftigt motorbuller ut över havet men idag är vinden stilla.
De nios sammanträde under fröhuset - idag hade tom. några vågat sig fram på denna sida av staketet. Men vaksamheten är total; jag fick smyga fram för att inifrån vardagsrummet kunna ta denna bild. Vips var de på andra sidan staketet. Men visst är de granna våra rapphöns. Jag tror att de har hittat ett bra matställe.
Gråtrutarna försöker vi att hålla borta från fågelmatningen. Det verkar som om det lyckas eftersom kråkor och råkor inte längre kan nå fram till fröautomaten och det därigenom inte sprätts ut en massa frö på marken. Det drabbar förstås rapphönorna.
Utsikten från Glumsten är ganska disig. En del mindre isflak driver i en långsam nordlig ström. Långt ut driver ett antal fåglar omkring på de svarta vattenytorna. Så dyker hon upp, inte alltför långt ut, Kess car carrier, troligen fulastad med bilar från kanske England eller Tyskland. Engelska bilar är förstås ingen stor artikel längre. Däremot tillverkas massor med bilmärken i det brittiska öriket, inte minst Toyota Auris och Avensis.
Det är ovanligt med kraftigt motorbuller ut över havet men idag är vinden stilla.
Det regnar
Man tror inte det är sant. Ute är det två plusgrader och det regnar. Långsamt, långsamt ger snön vika, ger den tjocka isen på gatan upp. Visserligen är det livsfarligt att gå utan kraftiga dubbar på skorna men regnet är ett löfte om att det kanske kommer en vår en vacker dag. Förra årets vinter höll ju på att upprepa sig med iskyla och mycket snö.
Fåglarna fortsätter att komma till fågelmatningen, även råkor och kråkor. Men det kan bli för mycket ibland. Jag fyller på fågelhuset ända upp till taknocken och tänker att nu klarar sig våra småfåglar säkert ett par veckor. Men de kloka kråkorna överlistar mig. Förslagenheten är stor. Ett balansnummer i den högrre skolan utförs av förslagen kråka och sedan börjar den skvätta ut solrosfrön till höger och vänster. Efter en liten stund ligger alla fröna på marken och den övriga 59 kråkorna och råkorna får sin frukost. I gengäld slipper vi gödsla gräsmattan just där. Men utbytet är knappast till vår fördel.
Nu har jag satt ett nät över matstället. Inga stora fåglar kan längre komma åt fröna - det kan däremot domherrar, blåmesar, gulsparvar, grönfinkar och andra små fåglar. Fast jag har inte lämnat de stora vännerna helt i sticket - en rejäl plastpåse med bröd- och andra rester kan delas ut men först en bra bit hemifrån.
Våra domherrar håller sig kvar. Visserligen inte så långa stunder men ändå. De har förmodligen upptäckt att många andra fågelmatningar innehåller frestande delikatesser. Kanske är det någon som introducedrade den goda idén att breda margarin på sin träd i trädgården? Det verkar vara ett utmärkt sätt att dela med sig av alla feta rätter.
Domherre (hona) och gulsparv är dagliga gäster. Idag var tom. en fasan på besök och det vittnar om att det är ont om mat. Nu önskar vi att någon sällsynt gäst ska hitta hit, som t.ex. dvärgsparven i Eklanda (Mölndal)
Fåglarna fortsätter att komma till fågelmatningen, även råkor och kråkor. Men det kan bli för mycket ibland. Jag fyller på fågelhuset ända upp till taknocken och tänker att nu klarar sig våra småfåglar säkert ett par veckor. Men de kloka kråkorna överlistar mig. Förslagenheten är stor. Ett balansnummer i den högrre skolan utförs av förslagen kråka och sedan börjar den skvätta ut solrosfrön till höger och vänster. Efter en liten stund ligger alla fröna på marken och den övriga 59 kråkorna och råkorna får sin frukost. I gengäld slipper vi gödsla gräsmattan just där. Men utbytet är knappast till vår fördel.
Nu har jag satt ett nät över matstället. Inga stora fåglar kan längre komma åt fröna - det kan däremot domherrar, blåmesar, gulsparvar, grönfinkar och andra små fåglar. Fast jag har inte lämnat de stora vännerna helt i sticket - en rejäl plastpåse med bröd- och andra rester kan delas ut men först en bra bit hemifrån.
Våra domherrar håller sig kvar. Visserligen inte så långa stunder men ändå. De har förmodligen upptäckt att många andra fågelmatningar innehåller frestande delikatesser. Kanske är det någon som introducedrade den goda idén att breda margarin på sin träd i trädgården? Det verkar vara ett utmärkt sätt att dela med sig av alla feta rätter.
Domherre (hona) och gulsparv är dagliga gäster. Idag var tom. en fasan på besök och det vittnar om att det är ont om mat. Nu önskar vi att någon sällsynt gäst ska hitta hit, som t.ex. dvärgsparven i Eklanda (Mölndal)