Fyrtioårskalas
Johan, svärson, fyller 40. Alltid god mat vid detta bord. Det är lätt att tänka tillbaka på alla kalas man avverkat, från de man knappt minns i ens barndom, genom alla år. Nu minns man dem som fyllde 50, 60, 70 och ännu mer. Nu är man själv där ...
Familjebilder sorteras ofta undan - naturbilderna får första plats, sedan hundar ... Kanske borde det vara tvärtom.
Kanske beror det på att vi är så välkända för varanadra, att vi setts ganska ofta och att våra samtal följer ungefär samma spår, gång efter annan. Naturbilderna har inte samma förutsägbarhet, de sätter fantasin i rörelse på ett annat sätt - och kanske lär oss något nytt när vi kommer närmare det som oftast är fjärran.
Kungsörnen, troligen samma som jag fått på bild tididgare, svävar högt, denna gång lite närmare. Den svävar över Lis mosse bara några km hemifrån. Och maten flyger överallt, springer överallt, harar eller rapphöns. Sångsvanarna klarar sig nog lite bättre tack vare sin storlek.
En vecka går fort
Sportlov, idag gick onsdagen sin väg och imorgon är det torsdag. Strålande sol och ett par grader kallt. Men igår var det tö och slask överallt, slask som idag frös till livsfarliga isgator var man gick. Hundarna fick hålla tillgodo med tomten som lekplats i väntan på säkrare väglag.
För egen del åkte jag till Modellflygplatsen, som ligger inom synhåll för de enorma mängder f.a. kanadagäss som rastar där just nu. De drar också till sig havsörnar, kungsörnar, fjällvråkar och andra rovfåglar. Idag hade jag turen att se både havs- och kungsörn segla över fälten. Mäktigt. Men de som syntes mest och nästan överallt, var stora flockar kanadagäss. Var de inte på marken, var de på väg någon annanstans, kanske uppskrämda av någon örn.
Mern överallt ihopa, seglar den mäktiga kungsörnen, med kanske 2,4 meter mellan vingspetsarna. Avståndet är över en km och den är fotograferad genom tubkikaren. Skärpan ganska dålig - mina lockrop hjälpte föga.
Senare på eftermiddagen, då väglaget gick att gå på, fick vi en promenad och de ivriga pudlarna ordentliga språngrundor. Nu är det pinnjakt som gäller.
Men pinnen hamnar vid mina fötter snart nog och förväntansfullt kroppsspråk vill bara jaga fatt på den igen.
Glommens havsbad är inbjudande även i februari. Fikabänken är ofta tom, men av och till sitter där några - eller bara jag själv - och filosoferar över tidens gång. Snart blir det möjligt för Lilia att åka ut på sin elmoppe och då väntar bänken.
Även om stillhet och tystnad är de dominerande särdragen, bryts dessa snabbt av det rika fågellivet. Inte sällan en lång, lång rad av plogande gäss - eller som här, ett par knölsvanar som sveper över isen.
Kust runtom, liksom
Går vi åt ena hållet, dvs norrut, kommer vi till Glommens havsbad. Idel is, gräsänder, knipor, ejder och ibland ett par svanar, lika ofta sångsvan som knölsvan så här års. rätt som det är kommer en lång formation av gäss, stryker lågt över vattnet och tar sats med plogen för att komma över Glumsten. Är det kanadagäss kacklas det hörbart. Sångsvanarna brukar också låta när de kommer farande och bryter det som mina öron tror är tystnad men som i själva verket är tinnitus. Det är ett ständigt pågående öronsus och säkert en lindrig åkomma.
Långt därute kan man se en del av en kommandobrygga, kanske en halv båt efter en stund. Jorden var ju rund och det blir man påmind om. Annars hade vi ju sett kyrkspirorna i Danmark. Men idag går båten lite närmare i sin farled.
Går man åt andra hållet, till Morups tånge, mer söderut, har landskapet lite annorlunda former men även
i den stela kylan känns de böljande formerna mer levande. Att bara gå där och finnas mitt i är stort nog.
Hundarnas nyfikenhet är ofta jobbig att hålla tillbaka; släpper jag efter kommer jag också att befinna mig på jakt efter dvärgkaniner och harar eller vad det nu är de nosar så intensivt efter. Jag tittar istället mot bildens yttersta linjer, där jag anar Hallandsåsen i söder. Där börjar Skåne -det är ju inte så långt.
Bakom oss reser sig fyren. Den tänder snart sitt vakande öga, spanar än grönt, än rött ut över vattenvidderna. Men där får den stå som en relikt från en tid då ögonen istället riktades mot fyrens blinkningar. Fåglarrna verkar dock ha nytta av fyren när de navigerar sig fram för släktets fortbestånds skull. Nu har alla andra GPS, till sjöss, till lands och i luften.
Så dalar solen även denna dag, ner i havets kylslagna böljor - för så ser det ut. Molnrämnorna låter strålglansens ljusknippen påminna oss om att "there is a message" från någon som aldrig släpper oss med blicken.
Ett budskap var att Anna har fått ett jobb. Det känns bara så skönt när ovisshetens gråa slöjor skingras och vissheten lyser fram. Grattis Anna!
Vinter
De senaste årens vintrar kommer man att minnas - köldperioder månader långa och snö, tjocka lager av snö. Nu är det ett minimalt snölager, åtminstone här, några mil norrut är det en dryg dm. -10 natten som var och över östra sydsverige väntas "snökanoner" ett nytt begrepp för mig. Wikipedia ligger närmast till hands:
Snökanon är ett väderfenomen som uppkommer i kustområden tidigt på vintern, och orsakar kraftigt snöfall.
Fenomenet uppstår när en stor mängd kall luft kommer in över öppet hav som fortfarande har relativt varmt vatten. Temperaturskillnaden får stora mängder vatten att avdunsta och bilda moln, som nästan omedelbart ger ifrån sig snöfall. Med vindens hjälp förs snöfallet in över land, där det förstärks. En snökanon kan ge ifrån sig mycket stora mängder snö på kort tid.
Inget man köper till backarna i Ulricehamn, mao.
En ny följeslagare hänger kring min hals sedan några dar. Getterön har ombyggnadsrea, även på kikare. Min Opticron Verano, 10x50, använder jag nästan aldrig så den fick gälla som dellikvid. Nu är det en Swarovski, 8x30, som ska hjälpa mig se fåglar. Liten och lätt är väl det som kommer närmast.
En vanlig björktrast är nog så intressant att studera på nära håll. Denna satt i häcken och knep ett rött bär lite då och då. Men annars höll den sig ganska stilla och reflekterade över alltings förgänglighet.
Far man lite längre österut, till Japan, kan man vara med om 3,5 m höga drivor. Kolla här!
Brunsångare
Idag blev det en lyckad fotodag. Tredje gången gillt. Brunsångaren hade flyttat sig till en annan del av kanalen, strax intill Naturrums servering. Där flög den med snabba ryck runt i det torkade gräset men lät en ivrig skara fotografer få sin bilder i solskenet. Till slut flög den tom. in över Naturrumstomten och försvann över tillbyggnadens byggplats.
Riktigt ensam var svårt att få den även om någon lyckades. Men visst är den väl synlig? Inte riktigt så svårsedd som det ibland har antytts.
Och så bär det iväg igen, en snabb lite flykt. Det gäller att hänga med - ofta tittar man åt ett håll där man tror att den är. Men vi var många som följde den med blicken.
Den häckar i Sibirien och ska söderut till sydöstra Asien för att övervintra. Att den är mycket sällsynt här, mitt i vintern, säger sig självt. Nu har det varit på Getterön ett par veckor, tror jag, och hittills har den klarat kylan bra. Det måste finnas en del insekter som trivs ute på vintern.
En bra bit ut i den grunda viken satt en havsörn på en sten. Den är lite för långt bort för att det skulle bli en bra bild. Men så blir det på ca 1 km avstånd.
Men längre in var det mängder med gäss och änder. Örnen var tydligen inget hot just nu. De betade lugnt på ängen.
Andra söker bättre bete någon annan stans.
Nu har jag varit pesionär en hel förmiddag. Det var inte så dumt. På återvägen syntes ett par stenknäck högt upp i ett träd.
Annorlunda trollflöjt mitt i snöstormen
Just nu går Mozarts Trollflöjten på kanal Silver HD i regi av Kenneth Branagh. Redan igår kväll var den igång men hade hållit på en bra stund. Men det visade sig att den sänds flera gånger i denna kanal - så nu njuter jag samtidigt som inspelningen blir komplett. Inga reklamavbrott stör. Silver har inte tidigare blivit särskilt mycket nyttjad, filmkanal som den är. Men med inslag som detta får jag kolla mer regelbundet. På Youtube finns allt: ett smakprov.
Denna föreställning utspelar sig i första världskrigets skyttegravar - fjärran ifrån den föreställning Lilia ovh jag såg på Göteborgsoperan för ett par år sedan. Då satt vi på trejde raden och hade utmärkt utsikt och ljudupplevelse för 95:- var. Det var de enda biljetter som fanns kvar den gången med det lärde mig att opera inte behöver kosta fantasisummor. En välkänd dirigent jag läste om, brukade alltid avlyssna de operor han besökte uppflugen strax under taket - där var det bäst ljud.
För inte så länge sedan gavs filmen om Mozart, som jag sett åtskilliga gånger. Detta tillsammans med Spotifys innehållsrika repertoar gör att man kan löga sig i mozartmusik obegränsat.
En ytterligare musikbegivenhet ligger framför mig, julklappsboken om Bethoven, biografin, nästan 1000 sidor skrivna av Åke Holmberg. Jag har knappt hunnit börja men det jag läst ger mersmak.
Lite åt blueshållet hittar jag min gamle idol Hugh Laurie. Dr House i all ära, men det var ändå som Bertie Wooster tillsammans med Jeeves (Stephen Fry) som han intog våra TV-apparater för drygt 20 år sedan. Nu har han framträtt som bluessångare och förverkligat en gammal dröm. Efter TV-programmet om honom som bluesturist i New Orleans har det blivit några nya spellistor på Spotify som medföljer i iPodden.
Hugh Laurie har läst in Three men in a boat på Spotify samt en del annat. Det finns mycket på detta forum som är audio-books eller inspelade föreställningar av Shakespeare. Man får chansa och söka och då hittar man oväntade skatter, Molière t.ex.
Ute vräker snömodden ner ur de sydliga vindarna. 15 cm ska det kunna bli. Och lilla Eunice är fortfarande inte helt återställd efter det att hon sträckt eller stukat någon i ena bakbenet. Lätt är det att halka, även för en hund.
Vitvingad trut
En vilseflugen ca 10 cm stor sällsyntehet håller till vid Naturum på Getterön. Det är en brunsångare, en trestjärning raritet. Under den vecka den har 'terroriserat' skådarna har ett fåtal lyckats fotografera den, några fler sett den men de flesta har inte fått något utbyte alls av sina investerade långa resor, övernattningskostander och stillastående, stirrande in i något buskage där den 'hade setts'. Under de timmar jag var där, gjorde den ett uppflog på ett par sekunder och var lika uppslukad av undervegetationen som förr. Det var 50 meter från där jag stod. Men det är ju inte fågelns fel att det är 'svårsedd' - det är väl ett sätt att leva säkrare och att inte falla offer för de naturliga fiender som finns i sydöstra Indien så här års. Lever man främst på insekter bör man definitivt inte hänga på Getterön i januari.
Då var det lättare att se den vitvingade truten som seglade över Glommens hamn i eftermiddags. En skara skådare beundrade den, kommenterade dess flygsätt och andra detaljer. Den tillhör en mycket sällsynt kanadensisk ras, larus glaucoides kumlieni.
Thure Ludwig Theodor Kumlien föddes 1819 i Västergötland, gick på Skara gymnasium, studerade i Uppsala innan han emigrerade till USA på 1840-t. Här bedrev han flitiga naturstudier under hela sitt liv och har namngett fler växter och djur än denna trutvariant. Han blev en uppskattad lärare, skicklig ornitolog och hade en mycket aktad ställning. Han dog 1888. I Malling Olsens och Larsons tjocka bok om 'Gulls ...' finns en hel del att tränga in i om man vill läsa mer om denna trut.
Den vitvingade hänger här över en lite större gråtrut, även den vuxen med en röd fläck på näbben.
Glommen i förändring
Nu läggs Coop ner, konsumbutiken som varit affär, ATG-ombud och postkontor under lång tid. Det fanns visserligen en 'post' när vi flyttade hit för drygt fem år sedan, "Postens kassa tjänst" som en brun hårig sjuk sköterska skulle uttryckt sig. Men det blir tomt om det inte kommer någon ny affärsidkare.
En önskedröm skulle ju vara - om man får vara lite naiv - att nästa affärsidkare fick ha en rejäl kyldisk med Thuressons charkprodukter. Jag inbillar mig att dessa skulle sälja bra även i plastfolie. Att affären är populär visar sig i att väntetider på 30 minuter och mer är vanliga. Men det tar man gärna för att få prima köttvaror. Något som kunde dra fler jäktade kunder som kanske skulle föredra kvalitet i ett snabbköp?
Och varför inte en fiskdisk med produkter från anläggningen vid Glommens hamn? När man nu ändå får drömma? Det som för Lilia och mig var pricken över paradiset på jorden, var de gånger vi kom hit - bygget hade inte påbörjats och vi ville ju känna in oss - och gick in i fiskaffären och köpte var sin räksallad. Vi satt på någon bänk bakom sjöbodarna med utsikt över Brevik och med fyren i bakgrunden. Himlen på jorden!
Någon fyller på, lokalt hanterade fiskprodukter, låt vara inplastade, är inget dåligt alternativ.
Här är en kaspisk trut som hoppas på något gott i fiskväg. Hamnbassängen får duga
För oss brödälskare finns det ju väldigt många alternativ: man bakar själv. Min speciallitet är gifflar, föredrages av hustrun och barnen, när de hälsar på. Man undrar hur många specialiteter som damer och herrar i Glommen med omnejd skulle kunna frambringa - och låta sälja i butiken. Med dagens streckkoder borde det inte vara någon match för de lokala bagarna att få rimlig ersättning för sina limpor.
Att mejeriprodukterna kunde komma från Wapnö är väl rätt självklart. Vill man ha kyckling till middag borde det vara lätt ordnat - har vi inte en hel industri som producerar allehanda fjäderfän, varför inte med
Ja, det var min dröm. Men att våra lokala producenter skulle få - eller eventuellt vilja - dela tak med Coop eller någon annan bjässe, är väl inte så troligt. Kanske det behövs en rejäl omskakning för att närproducerat ska få vettig struktur.
God fortsättning
Det nya året kom. Raketer och knallar satte skräck i båda vovvarna redan tidigt på eftermiddagen. Det var värst för Silver, hon satt tryckt mot mig hela kvällen i soffan och bara darrade. Vi tog oss ut ett par gånger då det verkade vara lugnt, men alltid var det något som knallade på avstånd.
Det var ändå skönt att vara ensamma hemma och kunna se på TV i lugn och ro. Fråga mig inte vad det var men Grevinnan och betjänten fick man för en gångs skull se. Men vi hade inte orkat eller kunnat göra något annat under rådande förhållanden.
Nu har det gått en dryg vecka på jobbet och på måndag verkar jullovet allt mer avlägset - mitt sista jullov? Troligen får jag ögna mig åt allt det där man gör när man inte måste sätta sig på tåget till Göteborg.
Vi hälsade på hos Helena och Peter några dagar efter jul. Här tillsammans med Elina. Bilden är tagen utan blixt och med stearinljus, ISO 12 800. Det går ju att fotografera i svagt ljus numera. Jag minns från gymnasietiden för bortåt 50 år sedan när vi skulle lussa våra lärare och jag tog bilder med Ilford 36 DIN i ljuset av levande ljus. Svartvitt, kornigt men det funkade. 36 DIN borde motsvara 3200 ISO. Den här bilden är en smula kornig men inte störande mycket i den här storleken.
Födelsedagskalas ett par veckor efter jul hade barnbarnet John, som blev femton nyligen. Kalas igen men här var det välgörande fritt från julens läckerheter. Istället fick vi olika pajer, bl.a. västerbottenspaj , som John specialiserat sig på. "Vad månde bliva ... " osv.
Härligt, nu regnar det igen! Bägge pudlarna är nyklippta. Deras valpull fick jag klippa på fri hand med det kortaste skäret. 9,5 mm skäret klarade inte detta mjuka hårsvall. Kanske någon specialist har ett bra tips för mjuk hundpäls. De fick annorlunda öron när det långa hårsvallet försvann.
Bollen är bättre än pinnen - den är lättare att kasta långt.
Julafton i stillhetens tecken
Nu har de åkt. Efter en hektisk förmiddag, då alla julbordets rätter skulle tillagas, värmas, dekoreras, ställas fram - och ätas upp.
Men efteråt finns praktiskt taget allt kvar, in med det i kylskåpet dör det ska trängas med det som vi glömde ta fram eller som vara gäster tagit med sig - men som redan stod framdukat. Men Johns Västerbottenostpaj blev populär. Julklappsutdelning - olika varianter har prövats. Endast en julklpp per skalle prövades för några år sedan. Enligt ett strikt schema överenskoms vem som skulle ge en julklapp till David, Anna, Emily osv. Det höll förstås inte även om några gjorde heroiska ansträngningar för att hålla inköpsliatn så kort som möjligt. Nu är vi tillbaka till den gamla ordningen igen.
Lilia vilar med radions julsånger i bakgrunden, själv lyssnar jag till gregorianska julsånger. Ett TV-program handlar om hur man i ett österrikiskt kloster sunger gregorianik. Det känns inspsirerande.
Lagom till den fortfarande mest sakrosanta traditionen (Kalle Anka m fl) var det dags för vovvarna att gå ut. Vi gick till det numera välbesökta fältet där de släpps lösa och får jaga en pinne som jag slänger iväg. Gång efter gång. Det brukar vara Eusine som vinner pinnjakten, hon är snabbast, ivrigast och mest road av sporten. Silver gör tappra försök att stjäla pinnen men lyckas sällan.
När konditionsträningen av två storpudlar är avklarad kan man gå hem och träna deras intellekt. Emily gav hundarna en julklapp som man laddar med hundgodis. Sedan ska de försöka få fatt på godbitarna med hjälp av en tass och lite tankeverksamhet.
Julnattens midnattsmässa från Rom med påven själv väcker en längtan dit. Jag minns när Emily och jag var där för några år sedan, stekande hett och massor med folk. Men vi var ändå där - även om inte någon påve syntes till, var det ändå denna imponerande helgedom och allt den represeenterar.
På juldagen var vi i Hertings kyrka där mässan firades. Inga körer, ingen rökelse, inte ens en enda korgosse - ändå var det samma närvaro och helighet som präglade gudstjänsten.
Stormtider
Havet på högkant, våldsamma vattenfall vräker sig vredgat mot stranden där skådarparnassen fattat posto mot vindbyarna.
Vem ser den första 'klykan', dvs. klykstjärtad stormsvala? I vissa fall kan det komma ett halvt dussin på ett par timmar men det vanliga är nog en och annan tretåig mås, ett par havssulor eller enstaka labbar. Av och till susar en sillgrissla, tordmule eller ett par alkekungar förbi på nära håll - allt till fågelfotografernas stora glädje. Äntligen blir det lite utdelning för det man satsat på sina långa linser. Foto är en härlig hobby. Fiskare drar upp, jägare skjuter ned men naturfotografer nöjer sig med att betrakta och skåda. Här är det tordmular som stryker förbi.
Det är så stimulerande att se hur fåglarna manövrerar i de kraftiga vindarna. De allra flesta kryssar fram i sidledes motvind.
Storskarvarna flyger fram och tillbaka eftersom den håller sig i vår närhet. Hannu såg deras flygskicklighet och tog flera riktigt bra foton på 'ålakråkorna'.
Ett litet sträck med ejdrar forcerar Glumstensudden.
Åtta svärtor kämpar på och lyckas hålla en ganska bra fart.
Ett par knipahonor ger sig också i kast med de väldiga svallen och skapar spänning. Klarar de att ta sig fram i
stormen?
Nu har det lugnat ner sig till kuling - och en massa regn. Men nästa helg ska det storma igen. Kanske blir Östersjön en smula saltare - och friskare - på kuppen.
Den girige
Halmstad har en fin teater, det fick vi erfara igår kväll då vi fick se Dramatens uppsättning av Den girige med Johan Rabeus i titelrollen och i Gösta Ekmans regi. Det har inte blivit så mycket teater på senare år då den klassiska musiken tagit över. Men i år jar vi inget abonnemang i varken Helsingborgs eller Göteborgs konsertus. Med två ännu inte fullvuxna hundar vill vi inte vara hemifrån mer än absolut nödvändigt.
Johan Rabeus är så mångsidig; han har gjort så många rolltolkningar och överallt skördar han stora framgångar. Så även i går, där en fullsatt teatersalong hyllade honom med stående ovationer. Med ett sådant ankare i ensemblen, gör det inte så mycket att de övriga medverkande, åtminstone för oss som inte har Dramaten runt hörnet, är ganska okända. Men så är det. Det är knappt att man vågar tillstå hur gammal man är - särskilt som man känner sig som 48, eller varför inte åtta. Det fanns en tid då hustrun påstod att "Du blir aldrig äldre än elva".
Efter denna Molièrska genomlysning av det mänskliga psyket, får man begrunda över hur ens egen girighet ser ut, vad man ruvar över och vad man för sitt liv inte vill skilja. Moliére såg heter en insiktsfull betraktelse i teaterprogrammet. Det är väl mycket därför Molière fortfarande - och allt framgent - är och kommer att vara en levande författare. Han såg Människan och fick oss att se oss själva med våra svagheter och tillkortakommanden. I Rabeus händer blir rollen universell, den talar direkt till oss och väcker oss till insikt.
De senaste gångerna vi lämnat hundarna ensamma har de hittat på en massa hyss. Det mesta har gått att återställa med hjälp av dammsugare och den nya ångtvätten. Med spänning har vi betraktat vardagsrummet efter en sådan sejour och varje gång beklagat vår oförmåga att plocka undan begärliga hundintressanta saker. En rulle plastpåsar i småsmulor är lätt att återställa. Tofflorna var ändå ganska slitna. Men inget av det tuggade verkar ha fördärvat deras magar eller orsakat veterinärbesök.
Emily och Hannu kom på blixtbesök till Annas 40-årskalas. Men först fest med vovvarna.
Grattis Anna på 40-årsdagen!
Nunnestenskvätta
Fågelskådning hade jag ju tänkt skulle dominera fritiden men tyvärr blir det inte så mycket som jag skulle önska. Men när en nunnestenskvätta slår sig ner vid Grimshomens naturreservat i södra delen av Falkenberg, känns det som en stor gåva. Nunnestenskvättan är en trestjärnig raritet, vilket enligt Fågelguiden betyder "ett eller några fynd per decennium eller färre".
Den första dagen jag var där var det tung, fuktig dimma och så mörkt att det kunde ha varit i solnedgången. Alla färger hade slocknat, det var som att fotogrtafera i svartvitt.
Men ett par dagar senare, lätt dis men klar sol. "Nunnen" hade tagit sig ett dopp och nybadad hoppade den omkring bland de varma stenarna och putsade fjäderdräkten.
Vi kunde komma den ganska nära, 7 - 8 meter, den verkade oberörd av alla fotografer och skådare som stod på alla sidor. Ja, den till och med föreföll ha en viss glädje av att posera. Men det är inte första gången jag slås av hur 'enkelt' det är att skåda fågel. Plötsligt finns den där, ofta ganska nära ens egen bakgård. Det är bara att åka dit och njuta av den ovanliga gästen. Baraunder senaste året har en drygg handfull kommit vägarna förbi, visat upp sig, ibland under flera veckor och sedan försvunnit. Stäppvipa, svartpannad törnskata, kungsfågelsångare och kornsparv har alla dumpit ner på nära håll. Men det förtar inte tjusningen. Många är de fågelobsar som tillkommit efter längre resor eller under några sekunder när man står i blåsten vid Glumsten och någon havsfågel med snabba vingslag, halvt dold av brytande vågkammar, balanserar på vindkasten.
Men tillbaka till stenskvättan. Normalt skulle den vara i eller på väg till östra Afrika så här års. Har den navigerat fel genom att den inbyggda kompassen visat fel? Eller har östliga vindar fört den ur sin flyttfågelsrutt? Den förefaller att ha en skada på vänster ben.
och for i snabba kast efter flugor.
Så har den praktiskt taget fångat flugan denna soliga novembersöndag, en bråkdel av en sekund och insekten har hamnat i ett nytt kretslopp. Det är första gången jag lyckas få något sådant på bild - och så men en sällsynthet som nunnestenskvätta.
Och så återgår vi till fjäderputs och nopnning i pälsen. Det ska bli intressant att se hur längde denna pippi stannar.
När Lilia och jag druckit vårt kaffe, blev jag nyfiken på en fågel som utsände lockrop uppe i en björk. Kameran fanns ju på plats och
det var bara stt fånga in vår mesta "julfågel", en hona av domherre. Eller borde det heta 'domhona'?
De hyperkorrektiva eleverna i dagens skola skulle utan tvekan skriva 'demherre'.
Höst på gång
November är ingen idealisk månad för annat än stilla kvällar vid braskaminen. Men årets snart halva upplaga har varit varmare än många novemberhalvor tidigare och det verkar hålla på ett tag till. Fast kvällstidningarna har fått korn på kallväder och då är det gott att vinderdäcken redan sitter på. Man är ju guldkund på Toyota ...
Hundar har det handlat om och det kommer det att göra även nu. Får de fria tyglar, eller koppel, drar de snart omkull mig. Men som väl är finns det ett läge till och det är när jag säger ifrån och halar in kopplen. Då kan de faktiskt gå i jämnhöjd med mig utan att jag behöver påminna dem med ett och annat Tsch! i Cesar-Millanstil. Det funkar.
Hundar har det handlat om och det kommer det att göra även nu. Får de fria tyglar, eller koppel, drar de snart omkull mig. Men som väl är finns det ett läge till och det är när jag säger ifrån och halar in kopplen. Då kan de faktiskt gå i jämnhöjd med mig utan att jag behöver påminna dem med ett och annat Tsch! i Cesar-Millanstil. Det funkar.
Lekkamrater är inte så vanligt dock. De flesta vovvar är mindre och hussar och mattar är inte så benägna att släppa sina älsklingar till två ganska livliga och stora pudlar. De ska ju bli lite större men det är inte så bråttom. Får de möta storpudeln Bonzo blir det dock,leka av. Han blir lycklig och mina likaså. Full fart i strandgräset en stund.
För en dryg vecka sedan var David här med Alexander, ett drygt år nu. Denna gång tog de tåg och buss hela vägen. Den lille gossen utvecklas och stjäl allas uppmärksamhet - något annat är inte att tänka på.
Nästa gång han kommer hit kan han gå själv - om inte springa! Alla möjligheter till gångträning tar han.
O blåst som jagar in havsfågel
Jag har tappat räkningen för vilken dag i ordningen de friska sydväst- /västliga vindarna svept in över stränderna. Men man måste bara ta sig ner till Glumsten och spana. Det var redan ett gäng skådare som skådade över vågkammarna bort i fjärran. Ibland utrop som: "storlabb, ganska långt ut , - - - uppe - - nere --nu går den upp" för att tala om att den är över eller under horisontlinjen eller synlig och försvunnen i någon vågdal. Det blir ofta mycket spännande. Alla står på en linje bredvid varandra. Alla vill komma i lä bakom det lilla vindskjulet. Står man i ytterändan missar man ofta viktig information. Ofta dränks det sagda i vindens tjut och vågornas fräsande svall.
Det första jag fick bevittna i förmiddags var en havslira som kom in mycket nära, plötsligt var den över oss och när väl kameran fått in den i sökaren, var den redan på väg ut över Kattegatt igen.
Men kameran arbetar snabbt med nästan sju bilder i sekunden. Det blir ganska många, en del bra.
En bredstjärtad labb passerade också men lite för långt ut för att kameran skulle vara till nytta. Stämningen var i vart fall på topp. Vad skulle passera härnäst? En silltrut på väg söderut mot Afrika, kan man tro, spanades in, en smålom likaså. På lite avstånd, viket detta foto är taget på, kan det se ut som om den flyger åt höger. Det är dock åt vänster. I vissa vinklar kan man tro att de utskjutande benen är näbb men då blir man lurad.
Den mest praktfulla flygaren var nog ändå kustpiparen. En av de närstående såg den först och härmade dess läte. Det på på vippen att den satte sig på en sten i strandbrynet men den insåg väl att det var fejkljud och seglade vidare. Svart armhåla påpekar Fågelguiden - och det stämmer ju.
En flock vinterhämplingar for omkring, en sparvhök sågs in över Glommens havsbad och en möjlig pilgrimsfalk hörde också till den flygande faunan denna timme jag ägnade havsfågelskådningen. Genomblåst blir man och det känns som om själen fladdrade den också, likt ett par tomma jeans på klädstrecket.
Den senaste veckan har präglats av moster Ainas begravning, en ljus högtidlighet i Lerum. För en månad sedan var det faster Inez' begravning i samma helgedom. Innan dess har jag inte varit i min konfirmationskyrka på ca 50 år.
En dikt från Havamal i Eddadiktningen ringer i mitt huvud. Den stannade kvar av någon anledning, kanske för att minnet inbjöd allitterationerna.
Deyr fé, deyja frændur,
deyr sjálfur ið sama.
Eg veit einn að aldrei deyr:
dómur um dauðan hvern.
Husdjur dör, vänner dör,även du kommer att dö.
Jag vet en sak som aldrig dör:minnet av en död vän.Kanske är det så med tusenåriga verser om liv och död - de påminner oss om de hartnär evigt flygande havsfåglarna. De lever oavbrutet på sina vingar, de övervintrar i sydliga havsvidder, lever i de starka vindarna och flyttar långt norrut där vilan är kort; bara för att få sina ungar flygga. Och i storm och stark västan besöker de oss som står på stranden för att se en skymt av dem och få ta emot deras änglabudskap om annorlunda liv - och död.
Äntligen sjöfågel
Med pudlarna i långa koppel och kameran med långa linsen bar det av till Glumsten. Frisk västan fräste över vitskummande vågkammar, skumbollar lossnade från vågtopparna - allt var härligt! En nyponbuske hade skagit rot bland strandstenarna och därmed var båda hundarna försedda med både tilltugg och sysselsättning.
Första fågeln, en alkekung, drog in alldeles för nära och för snabbt för att det skulle bli något i kameran - synd, den var knappt tio meter bort. Men strax efter kom en sillgrissla simmande och försökte ta sig iland. Antagligen var den uttröttad. Men trots att den kämpade tappert i strandbränningarna, gick det inte att komma upp. Efter några minuter gav den upp och simmade ut i vågdalarna igen.
Den dök flera gånger för att hitta något att äta.
Det är inte ovanligt att man hittar döda alkor på stränderna. Utmattade har de inte orkat med de hårda vindarna.
Havssulor är ganska vanliga i sådant här väder. De är duktiga på att utnyttja det i sin flygning.
Västvindarna har pressat in dem till våra stränder
Men än är det inte slut. Vi har flyttat oss upp i det högra gräset där hundarna kan få lite lä och där det finns gott om vildkanin att nosa efter. Tretåiga måsar drar in, ibland tätt över våra huvuden, lätta att känna igen med sin karaktäristiska w-teckning över vingarna.
Men ännu är det inte över. En svarthakedopping fiskar intensivt en bit ut i viken. Den är inte upp många sekunder så det gäller att hålla kameran beredd.
En bit ifrån håller en småskrake på med samma näringsfång, lätt att fotografera.
Tordmulen fick jag ingen bra bild på - suddigt jagade den vidare. Men det var inte sista gången det blåser hemmavid. Hundarna har ett nytt ställe att trassla in sig och nosa på och jag får några efterlängtade bilder till.
Till sist en sillgrissla till. Flera har varit ganska mörka i fjäderdräkten och man kan befara att det varit olja i vattnet. Det ljusa ska vara kritvitt ...
Nya pudlar på gång
Vår förra pudelleverantör, Agneta, har begåvats med en ny kull om sex valpar, vita små pudelunderverk. Det hade varit roligt med en vit. Men min kloka hustru menar att uppfyller man alltid sina önskedrömmar, har man snart inga kvar. Fast då känner hon mig inte riktigt, för drömvirke saknas inte. Om man uppfyller en dröm får man en verklighet istället och den är skönare, starkare ooch sannare.
Hur som helst vill jag lyckönska Agneta till hennes nya kull!
Fyrtal i födelsedag
Födelsedagar i familjen är koncentrerade till september - eller augusti - september. När nu våra barn är lite mer utspridda, är det extra roligt att träffas så många som möjligt. Helena fyllde 45 den 31 augusti, David blev 38 den 12 september, barnbarnet Alexander firade sin ettårsdag den 16 september. Emily, till sist i den här omgången, blev 27 år den 24/9. Anna med familj hade en solvecka i Turkiet - men Anna fyller år först i november, liksom Lilia. Det är bara jag som firar i juni.
Här har Helena och Alexander riktigt roligt: äldst och yngst av födelsedagsfirarna.
Är man ett år är det extra roligt med "riktiga" grejer - om nu Ficher Price kan räknas dit. Men det var med påtagligt intresse som gossen matade in mynten i kassaapparaten. Men så låter det också, plingar när man vevar och vips kommer kassalådan utfarande.
Pappa David har ju också blivit ett år äldre och det firades bl.a. med ett tjusigt fodral till hans grymma Fender Strato nånting.
Emily drog det tyngsta lasset när det gällde kalasfixandet - hon är oskattbar den flickan i sitt myckna kunnande om att få till smakfulla kalasbord.
Alexander har en riktig julafton med många roliga paket. Här har ha fått en telefon som ringer och blinkar mest hela tiden. Men de flesta leksaker har en mängd ljud inbygda numer - lite påfrestande i långa loppet för alla i småbarnsfamiljer, kan jag tro.
Det var ju förstås några ytterligare födelsedagsgäster. Här några till:
Och ytterligare några:
Stranden och havet
Nu är badsäsongen slut får man förmoda för från och med den 15 september får hundar och hästar beträda Glommens havsbad. Den långrunda stranden vidgar sig mot havet. Nu efter några dagars ganska hårda västliga vindar ligger tång och annat som havet kastat upp i tjocka lager på stranden. Vovvarna har inget emot denna blöta sörja utan rusar på så fort de kan.
De springer snabbt ett par hundra meter, stannar för att se om jag är kvar och rusar lika fort tillbaka för att fånågon liten belöning. Ropar jag 'Kom' vänder de tvärt förutsatt att det inte är något intressantare som lockar. Katter ligger illa till för att inte tala om dvärgkaniner.
Det blev inte riktigt bad den här gången heller men de har vågat sig lite längre ut än tidigare.
Leken fortsätter även om man frestas att tro att det är en kamp på liv och död. Men det är enbart ett spel för galleriert och att visa tänderna hör till. Det är 'mjuka' bett som delas ut. Det kan vara svårt att tro när tonåringarna visar sina garnityr - men så är det.
Men det är möjligen bara hundarna som springer ut i det kylslagna vattnet. Själv har jag krupit in i kapuchongen för länge sedan eftersom jag tillhör de frusna.
Nu är de ny-shavade i ansiktet. Det är andra gången jag gör det och nu upplever de klippningen med visst välbehag. Att efteråt bli klappade på nosarna är något de gillar.
Stäppvipa
En stäppvipa är en sällsynt fågel. Det är andra fyndet i Halland, fick jag veta när jag fått syn på den. Men själv verkade fågeln totalt omedveten om all uppståndelse den orsakat och och betedde sig som den brukar, kan man tro.
Att fotografera genom tuben gör att man tappar lite skärpa och ljus. Det är nödvändigt med högre ISO-tal, här 800, för det över huvud taget ska gå att fotografera när solen gått i bank och lätt skymning råder.
De två hundbarnen i familjen har vuxit till sig. Nu har de åter hittat mina tofflor - eller var det jag som hittade dem och började använda dem igen? Nu finner jag dem säkrast på gräsmattan tillsammans med en gammal mjölkpaket, en utdragen WC-rulle eller mattes glasögon! Jaså, var det där de var! Som vi har letat.
Stora barn kan springa fort. Det har våra pudelvalpar nu övat upp till mästerskap. Det betyder att de kan hålla svindlande hastighet när de jagar varandra. Jag har roat mig med att rensa rabatter och kantskära dem och sitter hukad, på knä, när dervisherna galopperar fram. Att husse sitter i det gröna verkar inte stoppa framfarten även om det är trångt - en hund på var sida pressar sig fram med mig i mitten.
Men jakterna har sin tid. När jag suttit hukad och dragit upp gräsrötter, brukar Eunice sätta sig bredvid mig och titta intresserat på vad jag gör. Ibland måste hon bara slicka mig för att visa att vi hör ihop. Det gjorde aldrig Morris. Silver är lite mer sparsam med ömhetsbetygelserna även om det förekommer. Men hon är minst lika intresserad av att gnaga på ett tyggben som att slicka mig i nacken.
Är vi ute brukar de få rasa av sig på en större äng. Då måste man visa upp sina nya vita tänder. Jag har inte sett så vita tänder annat än på filmstjärnor. Men vovvarna har äkta vitt i bettet.
Men när kvällen kommer vill de sova - så nära husse som möjligt. De vill dock inte upp i min säng och det är jag tacksam för. Eunice kryper gärna under sängen och sover där ett tag. Men ofta nog ligger de i syskonbädd, nära varandra.
