Första veckan av mitt nya (hund)liv

Nu kliar det bara lite under den genomskinliga plåsterlappen som täcker ingreppet. Min nya pacemaker ligger därinne och skickar signaler när hjärtat tenderar att sacka. När det nu gått nästan en vecka har jag säkert  hämtat mig från ingreppet - låt vara att jag uttryckligen är förbjuden att sätta upp julgardiner eftersom jag inte får höja vänster arm mer än maximalt 90 grader. Men sörja över det får andra göra, om det nu ska sörjas. 
 
Jag är piggare än på länge och tar emot varje dag som en ny gåva - det är ju som att få ett nytt liv. Till och med det kylslagna vintervädret är uthärdligt där vi, vovvarna och jag, vandrar fram. Och alltid är det någon bekant som är sugen på en liten pratstund, med eller utan hund. De båda pudlarna får beröm för att de sitter alldeles stilla och tittar intresserat på hunden vi mött. Efter vederbörliga nosningar fram och bak på den  mötande gästen brukar det räcka. Sedan sitter de snällt till dess att husse behagar vandra vidare.
 
 
- Här överfölls jag av längtan efter gamle Morris och måste bara ha med honom, med sommaren som bakgrund. 
 
Jag får beröm för denna utmärkta uppfostran - det är inte många kopplade varelser som sitter snällt och väntar. Jag känner i alla fall ingen del i någon "uppfostran". Eller har jag något slags påtaglig utstrålning som får Silver och Eunice att bli som skyltdockor? Jag suger på den karamellen lite men inser genast att det är ovanligt lugna pudlar jag har med mig. 
 
Men när vi kommit utom synhåll får jag verkligen bekänna färg: då drar de för glatta livet och de fuktiga nosarna stryker marken efter några katt- eller vildkaninmolekyler. Då gäller det att hålla emot och att det inte finns en dold isfläck som får hela mig att stå på öronen. Det är ingen idé att resonera med dem, ty de äro skällösa, dvs. de tar inte skäl. Möjligen skäll :). Men många har ju för sig att husdjuren saknar själ men det tror inte jag. De är nog så själfulla och har mycket att lära den som förstår att sätta värde på innerlig kontakt med ett djur. Tänk bara på alla reportage om hundar  i vården, vilka på ett synnerligen innerligt sätt får kontakt med människor med olika behov.
Det senaste jag läste i den frågan var om alla tröstehundar som behövdes efter den fruktansvärda masakern i USA då ett tjugotal barn fick sätta livet till. Nej, våra själfulla vänner är möjligen skällösa, ingenting annat.
 
 
Att få springa fritt på stranden kan vara en bra metod att låta dem rasa av sig eventuella aggressioner.
 
Då är det extra ledsamt med de få men illa uppfostrade, otrygga hundar, som inte kan låta bli att göra utfall mot andra. Mattes varningsord "Hon hugger direkt" klingar olycksbådande och man tar en liten omväg, eller bara släpper förbi med stramt koppel, den olyckliga hund som beter sig så. Hos Caesar Millan, 'hundvisparen', är det kanske det vanligaste problemet många hundägare har. Och han förstår att även en svår hund är värd all kärlek av sin matte/husse. Och så sätter han i verket sin rehabilitering och lyckas alltid - åtminsone i de fall det blir ett inslag i TV-programmet. En av "hemligheterna" är att han har en mycket ödmjuk inställning till sig själv och sin omgivning. Ett stort mått av sjävförståelse och givetvis en genuin kunskap om de fyrbenta vännerna är ju nödvändigt.
 
Den hundägare som armbågar sig fram och bara vill ta plats behöver själv rehabilitering - och det tror jag är det viktigaste med Mr Millans insatser. Om inte ägaren är redo att ödmjuka sig och överge sin stolthet, är det nog omöjligt att få hunden att förändras; det tycker jag att jag sett tydliga exempel på på nära håll. Sådan herre, sådan hund, heter det ju.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback