Hans Johansson

 Nu är det fredag och denna vecka, som präglats av begravningar är snart över. Varje situation är ovanlig - man träffar människor man inte sett på flera år, människor som man en gång haft djupa och rika kontakter med. Men så har olika livsmönster placerat om gamla vänner - och så träffas man igen. På en begravning. 

 

Flera gånger hörde jag "Åh, är det du?" Då förstod jag att jag förändrats lite mer än jag trodde. Är man 70 kan man inte se ut som 17, ja inte ens 57. Man är på väg mot 77 - om man får leva. Och det ska man inte ta som en självklarhet. I Släps kyrka fick vi fira mässa tillsammans med många gamla vänner, vänner från den tiden då vi firade mässa där - och Olle Fogelkvist officierade. Nu fick den käre Olle en annan roll, som mist sin Carin men var ändå centralgestalt. Kyrkan var absolut fullsatt, liksom även församlingehemmet efteråt med över 170 deltagare i minnesstunden. Det var här vi träffade så många gamla vänner, tårfylld glädje, saknad och återseende på samma gång. Det var i onsdags.

 

Igår, torsdag, var det svägerskan Evas begravning i Onsala kyrka. Det blev en mycket fin och stämningsfull begravningsgudstjänst, många vänner och släktningar hade samlats.

 

Den här bilden får representera de fyra generationer som i någon mening präglade vår samvaro. Farmor Eva fanns med i våra minnen, lille Isak var mer intresserad av gammelfarmor. Men Eva fick i alla fall träffa sitt första barnbarn och ta med sig minnet av honom på sin sista resa.

 

Det är ju inte så kkonstigt att man knyter framtidens förhoppningar till dem som just nu är små men som en gång ska axla ett större ansvar. 

 

 

 

Så får Eva sin grav i en skuggig lund, en av de vackraste platserna på Onsala kyrkogård. Det är nära för familjen att besöka graven och smycka den. Vila i frid!